Transcript Ladda ner

MUSEIBLADET
3/2012
Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening
Museets nya look
Bilden ovan visar alla Museets
fönster mot Hälsningegatan.
Bilden till höger är det tredje
fönstret i sviten. I rutan
ovanför Museets logga visas
en film om våra utställningar.
Bäst syns installationen när
mörkret faller på. Men även
dagtid är texterna och bilderna
tydliga, på dessa bilder syns
reflexer från huset mittemot.
2
Museibladet 3/2012
Vänföreningens
ordförande har
ordet
MUSEIBLADET
Nyhetstidning för
Judiska Museets Vänförening
Box 6299
102 34 Stockholm
Besöksadress: Hälsingegatan 2
telefon: 08-557 735 64
e-post: [email protected]
hemsida: www.jmv.se
Redaktör: Annika Ehnwall
Redaktionsgrupp: Ragnar Fridman
(ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner
Vänföreningens styrelse:
Ragnar Fridman, ordförande
Hans Kraitsik, vice ordförande
Ralph Jacobsson, kassör
Rut Milchner, sekreterare
Krystyna Asarnoj
Birgit Blideman
Thomas Bloch
Carl Henrik Carlsson
Hanna Feist-Wechselblatt
Bo Hyttner
Lennart Wolff
Britt-Marie Herdevall, suppleant
Ossie Rohman, suppleant
Annonser i Museibladet
Annonsstorlek Kostnad /nr
1/8 - sida
1.000 kr
1/4 - sida
1.800 kr
1/2 - sida
3.000 kr
1/1 - sida
6.000 kr
Museibladet utkommer med 4 nr/år
För bokning av annonser kontakta
Annika Ehnwall: museibladet@
judiska-museet.se
Vänföreningens medlemsavgift:
Enskild medlem
250 kr/år
Par
400 kr/år
Ungdomar (upp till 30 år)
70 kr/år
Ständig medlem enskild 3.500 kr
Ständig medlem par
5.000 kr
PlusGiro: 436 47 57-7
Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening
Judiska Museet i Stockholm
e-postadress:
[email protected]
hemsida: www.judiska-museet.se
Telefon: 08-557 735 60
PlusGiro: 5 52 53-9
Tryck: Gracia Repro Stockholm AB
Manusstopp nästa nummer 2 november
Nu kör vi igång med höstens
aktiviteter
Efter en blöt sommar utan alltför
mycket solsken, så är ni trots
inomhusaktiviteter välkomna till
museets programverksamhet och
utställningar.
Jag vet att man nu förbereder en
ny utställning senare i år om Elsa
Grünewald (läs mer kring detta i
Yvonne Jacobssons artikel på nästa
sida). Det är ett stort jobb som är
viktigt för att hålla igång ett levande
museum.
Vänföreningen har ett imponerande
medlemstal av cirka 1 000
medlemmar – men vi behöver
bli fler! Vänföreningen och dess
medlemmar betyder oerhört mycket
för museiverksamheten, inte enbart
som ett stöd till museichefen och
personalen utan även som en
betydande ekonomisk tillgång. Som
ett led i att öka antalet medlemmar
har styrelsen beslutat att Du som är
medlem i Vänföreningen skall gratis
få ge bort ett helt års medlemskap
till två av Dina vänner som ännu
inte är medlemmar. Vi bifogar ett
anmälningskort inne i tidningen
– utnyttja det! Ju fler medlemmar
vi blir desto mer kan vi visa vår
solidaritet och vikten av att ha
och bevara ett Judiskt museum i
Stockholm.
En fortsättning med de uppskattade
aktiviteterna som Vänföreningens
olika arbetsgrupper och Museet
håller i under året fortsätter med
samma ambition som tidigare - att
hålla en hög kvalitet och därmed ett
stort intresse för deltagande.
I detta nummer får ni en smakbit
på vad som komma skall – håll till
godo!
Besök på Judiska Museer i vår
omvärld
I förra museibladet nämnde jag
två intressanta judiska museer i
Europa (Portugal och Grekland)
som jag besökt. Vi tar gärna emot
tips att förmedla till vänföreningens
medlemmar så hör av er till mig eller
Annika.
Välkomna till höstens aktiviteter.
Ragnar Fridman
3
Museibladet 3/2012
Innehåll Museibladet 3/2012
2 Vänföreningens ordförande har ordet
3 Bland kulturtanter och ungdomar
”Min bror Isaac
målar också”
4 Nyheter och meddelanden
8 Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller
dö!
8 Ragnar Josephson - en renässans
männiksa
9 Rikard Wolff om sin bok Rikitikitav
10 Årsmöte med Leif Pagrotsky
12 Annika Ehnwall fyller 60 år i sommar
Vädret, skulle jag gissa, har varit det
stora samtalsämnet i sommar. Vi har
sett chockerande bildreportage från
Småland och häromdagen visades en
bild på en taxichaufför, som vadade i
vatten upp till midjan, i Göteborg.
I Trosa däremot har sommaren varit
härligt ”lagom”, m a o en typisk
svensk sommar med omväxlande
väder och faktiskt inte alltför mycket
regn. Vi har njutit av samvaro med
nära och kära, trevliga utflykter och
bär- och svampplockning. Och vi har
också haft tid att ”bara vara” under
några lata sommardagar.
Åter på kansliet fortsätter jag nu att
detaljplanera höstens utställningar
och aktiviteter. Jag kan konstatera att
mycket intressant kommer att hända
här på museet.
I fokus står Elsa Grünewald, Isaacs
näst yngsta syster. Utställningen Elsa
Grünewald med kritan i hand: ”Min
bror Isaac målar också!” berättar
om Elsa, som led av schizofreni från
20-årsåldern. Hon drömde om att bli
konstnär liksom hennes bror Isaac
och hans hustru Sigrid Hjertén. Så
blev det inte. När sjukdomen bröt
ut på allvar gömdes Elsa undan av
familjen som man ofta gjorde förr.
Hon kom att tillbringa en stor del av
sitt liv, närmare 50 år, på Långbro
mentalsjukhus. Många av sjukhusets
patienter fick aldrig besök, men Elsas
familj glömde inte bort henne, även
om man inte talade öppet om henne.
Tidvis mådde Elsa mycket dåligt. Hon
behandlades bl a genom lobotomering
och med över 300 elchocker! Med
åren mildrades hennes tillstånd, vilket
gjorde det möjligt för henne att ägna
sig åt sitt måleri.
13 Programmet för den tidiga hösten
När hennes äldre syster Berthe inte
längre orkade ta bussen till Långbro
för att hälsa på sin syster bad hon Björn
Grünewald, Isaacs son, om hjälp. På
så sätt kom Björn och hans hustru
AnnBritt i kontakt med ”faster” Elsa,
som de hann hälsa på några gånger.
Det blev Björn och AnnBritt som
tog hand om Elsas tillhörigheter när
hon dog 1988. Två väskor fulla med
teckningar som de inte visste vad de
skulle placera följde med deras flytt till
Säter där AnnBritt fick ingivelsen att
erbjuda dem till Mentalvårdsmuseet
i Säter. I samband med museets 100årsjubileum visas Elsas färgsprakande
konst där den 12 maj – 2 september.
16 c/o Judiska Museet
Familjen Grünewald bodde på Söder
i Stockholm. Judarna på Söder,
arbetarstadsdelen, hade invandrat från
Östeuropa kring förra sekelskiftet.
Många av dem var fattiga, ortodoxa
och talade jiddisch. Det var ett slitsamt
liv, men de levde inte segregerat utan
hade svensktalande grannar. Därför
lärde sig de judiska barnen redan i
andra generationen att tala flytande
svenska. Språket blev en nyckel till
integration.
Elsas
far,
Bernhard,
var
gårdfarihandlare
i
Stockholms
skärgård. Han hade svårigheter
att försörja sin familj genom sitt
arbete. Han var en ömsint far, men
en drömmare. Mamma Sofia var
den starka sammanhållande kraften i
familjen. Hon var känd för att vara en
Fortsättning på sid 4
15 Det är roligt och spännande att arbeta
på Judiska Museet
16 Otto Ullman - ett judiskt öde
17 Om modet att stå för sin mening
18 Mosaiska Församlingen under Gunnar
Josephsons ordförandetid
19 Litterära salonger
20 Ryssland: en europeisk civilisations
historia
21 Utbildningskonferens om Judaica
21 Vet ni vad en wimpel är?
23 Redaktörens funderingar
Program på Museet
under hösten
(utförlig information finns på
mittuppslaget och hemsidorna)
Tisdag 28/8 kl 19.00
Judarnas historia i Sverige från Aaron
Isaac till idag - en framgångsberättelse?
Carl Henrik Carlsson berättar
Tisdag 4/9 kl 19.00
Raoul Walleberg bortom myterna, Ingrid
Carlberg talar
Tisdag 11/9 kl 19.00
Vad är folkmord? Mark Klamberg föreläser
Tisdag 23/10 kl 19.00
Konsten för dess egen skull, Ingela Lind
berättar om Gustav Klimt och sekelskiftets Wien
Tisdag 6/11 kl 19.00
Om man ännu finns, Rose Lagercrantz
talar om sin bok
Tisdag 13/11 kl 19.00
Ett land på det sluttande planet, Ervin
Rosenberg talar om Ungern
(med reservation för ändringar)
4
Fortsättning från sid 3
duktig husmor. Hon lyckades mätta
den stora barnaskaran, som bestod
av tretton barn, trots att hon ibland
fick tigga pengar och barnen fick
sälja egenhändigt skapade föremål
för att hjälpa till med försörjningen.
Religionsskolans understödsbok i
Judiska Församlingens arkiv vittnar
om att familjen Grünewald även kunde
hjälpas indirekt genom att barnen
fick bidrag till inköp av skolmaterial,
kläder och skor. Judiska familjer på
Söder umgicks intensivt och hjälpte
varandra.
Calle Svensson, mentalskötare på
Långbro Sjukhus 1983-1988 minns
Elsa: ”Under den tid man lever möter
man många personer. Mitt möte med
Elsa Grünewald är ett sådant som etsat
sig fast i minnet. Elsa och jag möttes
på avd 36 på Långbro sjukhus. Det
var -85 eller -86. Jag jobbade extra på
avd. 36, som var en psykogeriatrisk
avdelning. Det var en salig blandning
med patienter; kvinnor och män. En
del satt i rullstol, några låg i sängarna.
Men rätt vad det var så stod en liten
gumma med pliriga ögon framför
mig. På huvudet hade hon en färgglad
hatt. – Vilka vackra ögon du har sa
Museibladet 3/2012
hon. Tack, svarade jag och vidare att
det finns de som tycker jag ser ut som
en tattare*. Det ska du inte bry dig om
sade Elsa Grünewald till mig. Sedan
ville hon visa mig sitt rum. Rummets
väggar var fulla med målningar,
väldigt uttrycksfulla. Men det hon
visade mig var en bild i storleken av
en tändsticksask modell större. Men
jag glömmer aldrig detta möte.”
Familjen Grünewald flyttade ofta
eftersom de var utlämnade till
hyresvärdarnas välvillighet. Ett eller
två rum och kök med torrdass på
gården. Elsa fick flytta sex gånger
innan hon för första gången hamnade
på Långbro sjukhus vid 23 års ålder.
Judiska Museet museets utställning
öppnar den 5 oktober. Utställningen
Elsa Grünewald med kritan i hand:
”Min bror Isaac målar också!” är en
fest för ögat! Det råder ingen tvekan
om att Elsa i sin färgpalett låtit sig
inspireras av sin bror Isaac och Sigrid
Hjertén.
Mentalvården är en högaktuell fråga.
Förr i tiden låste man in de sjuka och
försökte behandla dem med olika
metoder. Idag verkar det som samhällets
resurser inte räcker till, eftersom flera
av de sjuka hamnar utanför systemet
och blir vilsna i samhället. Den 30
oktober kommer Björn Grünewald
och Mentalvårdsmuseets chef Marie
Lennestig prata om Elsa Grünewalds
livsöde och –verk. Missa inte denna
programpunkt!
Ett stort tack till Björn och AnnBritt
Grünewald, som har medverkat till vi
får hit utställningen från Dalarna.
I slutet av maj besökte Yael Fried
och jag Säters Mentalvårdsmuseum
för att se utställningen på plats. Elsas
livsöde och hennes starka konstnärliga
uttryck berörde mig djupt! Och vilket
färgfyrverkeri!!
Välkomna till Hälsingegatan 2 för att
se höstens färgsprakande utställningen
.
Sist, men inte minst, önskar jag alla
ett riktigt gott judiskt nyår – 5773!
SHANA TOVA UMETUKA
Yvonne Jacobsson
*uttrycket användes tidigare i
nedsättande syfte
Outsiderkonst
”Mötet med Elsa Grünewalds teckningar vittnar om en människa, som haft ett sinnligt behov av
att skapa. När den franske konstnären Jean Dubuffet på 1940-talet startade en sammanslutning
för att studera och samla in konstföremål tillverkade av människor som stod utanför samhällets
sociala normalitetsbegrepp, proklamerade han att det här var fråga om en ”kemiskt ren” konstnärlig
praktik. Det var den råa konsten (art brut) som kan spåras tillbaka till originalitet – en människa
med ett äkta behov att uttrycka sig och en förmåga att skapa konst utan modeller och förebilder.
I Elsa Grünewalds färgstarka och expressiva porträtt får man intryck av berättelser, som är helt
hennes egna…”
Maria Bach, Projektledare,
Gaia Museum Outsider Art i Randers, Danmark,
Sekretariatet European outsider Art Association
5
Museibladet 3/2012
DET NATURLIGA SÄTTET ATT ISOLERA
www.eurokork.se
www.eurotak.se
www.takanalys.se
6
Museibladet 3/2012
Nyheter och meddelanden
Vi tackar för generösa
insamlingar i samband med:
Lisel Kahns bortgång
Harry Bertmans bortgång
Ruth Nilssons 85-årsdag
Gunilla Davins 70-årsdag
SÅ KAN DU FIRA DIN
FÖDELSEDAG!
Har du redan det mesta du kan önska
dig? Då kan du tänka på museet i stället
för gåvor.
Be dina vänner sätta in en penninggåva
på pg 552 53-9 till din födelsedag. Din
omtanke hjälper museet att förverkliga
spännande idéer!
När insamlingen är avslutad översänder
vi ett diplom till dig med alla givares
namn och en uppgift om hur mycket
insamlingen gav sammanlagt!
Vänligen ring Yvonne Jacobsson och
berätta på telefon 08-557-735-61.
Missa
inte viktig
information!
Ibland sker ändringar i
programmen, tiden ändras, det
blir inställt, eller föredragshållare
insjuknar. Det är mycket som kan
hända mellan att programmen
publiceras och det är dags att gå
av stapeln.
Alla ändringar finns på våra
hemsidor, Vänföreningens
www.jmv.se och Museets www.
judiska-museet.se. Alla som har
anmält sig till programmen får
meddelande per e-post och i de
fall som inte e-postadress finns
försöker vi meddela per telefon.
Har ni e-post och ännu inte
meddelat Vänföreningen denna,
vore vi tacksamma om ni gör det
på adress:
[email protected].
MEDARBETARE S
Judisk
Vänföreningen styrelse söker några vo
som kan ställa ut stolar i samlingssale
tillbaka dem efter föreläsningar 2-3 gg
se till att tekniken vid dessa tillfällen fu
Programkvällar är tisdagar och någon
eftermiddag.
Du, som anmäler dig, skulle göra en v
insats för museet!
Kontakta Annika Ehnwall, telefon: 08-5
eller e-post: [email protected]
Museibladet 3/2012
BYGGSTENAR TILL SPONSORTAVLAN
Köp en byggsten och stöd Judiska Museets drift. Byggstenen
sätts upp på den vackra sponsortavlan i bokhandeln
Du kan hedra dina kära hädangångna eller få ditt eget namn
inristat. Företagsnamn går också bra.
En byggsten kostar 10.000 kronor.
Frågor besvaras av Yvonne Jacobsson på 08-557 735 61.
7
8
Museibladet 3/2012
JUDEN JESUS
I förra numret av Museibladet avslutade jag min spalt med att nämna
att jag i detta nummer skulle spinna
vidare på temat det heliga landet.
Under min resa till Israel i början
på juni besökte jag några av Israels
ledande museer, Israel Museum och
Bible Lands Museum, som f ö är
grannar. Anledningen till mitt besök
var att Judiska Museet i januari 2013
kommer att inviga en utställning om
världens mest kände jude – Jesus.
Utställningen kommer att kretsa
kring frågorna; Vem var Jesus?
Vilket samhälle levde han i? Vilka
strömningar påverkade honom?
Utställningen
blir
historiskt
vetenskapligt uppbyggd. Konceptet
och innehållet har utformats av
utställningsgruppen bestående av:
Åke Bonnier, Domprost i svenska
kyrkan, nyligen vald till biskop i
Skara
Morton Narrowe, Överrabbin
Emeritus
Göran Larsson, Docent i judaistik och
teologie dr, mm. Göran var bl a direktör
för Svenska Teologiska Institutet i
Jerusalem 1979-1993.
To r d F o r n g r e n , D o c e n t i N y a
Testamentets exegetik, medlem i
katolska kyrkan
Ulf Hirsch, Överläkare, styrelseledamot
i Stiftelsen Judiska Museet, idégivare
Yvonne Jacobsson, Museichef och
Yael Fried, Projektutvecklare, Judiska
Museet.
Formgivare blir Anna Skagerfors,
som skapat flera utställningar för
Medelhavsmuseet m fl och i bergsrummet
under Skeppsholmskyrkan formgivit
utställningarna om den kinesiska
terrakottaarmén och inkaguldet.
Kristian Göransson, som arbetar som
chefsintendent vid Medelhavsmuseet,
kommer att skriva en text om
arkeologiska fynd till katalogen samt
föremålstexterna till utställningen.
Gruppen har diskuterat utställningens
innehåll och gestaltning regelbundet
under ett år och arbetet kommer att
fortsätta i höst.
Detta är den första gången i Sverige
som kristna och judiska företrädare
samarbetar på ett så konkret och
gränsöverskridande sätt. Utställningen
blir därmed väl genomarbetad,
mångfacetterad och mycket
intressant!
Två tusen år gamla arkeologiska föremål
från Israel och romerska riket kommer
att lånas in från Medelhavsmuseet,
Bible Lands Museum i Jerusalem, Kgl
Myntkabinettet och privatpersoner.
Museet har även varit i kontakt med
Israel Museum.
Nedan ett litet utdrag ur Morton
Narrowes text till utställningen och
katalogen:
”Jesus och den tid han levde i
Den rådande religionen i det land i
vilket människan Jesus av Nasaret
föddes för 2000 år sedan var en
judendom, som ännu inte hade
utkristalliserats till någon dominant
ortodoxi. Alla inriktningar inom
judendomen vid den tiden var
grundade på två trossatser/principer,
som förenade alla strömningar och
alla sekter, men varje gruppering hade
sitt eget sätt att tolka dessa principer.
Forskare och historiker anser idag
att de flesta människor i landet Israel
vid Jesu tid var religiösa, men inte
tillhörde någon av de aktiva politiska,
eller asketiska, grupperingarna.
Fariséerna, sadducéerna, esséerna,
den sekt vars ledare i Qumran skrev
Dödahavsrullarna, zeloterna och en
hel del andra partier och samfund,
som vi inte ännu känner till delade
med resten av folket tron på Bibelns
gudomliga ursprung och att Gud
har etablerat ett förbund med det
judiska folket. Inbördes trodde var
och en av dessa grupperingar att
den ensamt ägde den korrekta och
sanna tolkningen av ”Torans” (De
Fem Moseböckernas) lagar och
bestämmelser. Men ingen skulle tvivla
på alla de andras judiskhet. De var
alla trosfränder och de alla hyste ett
slags tolerans mot alla de andra. De
beklagade de andras ”blindhet” men
inte deras rätt till egen tolkning.
Landet Judéen (ganska långt efter
Jesus död ändrade romarna landets
namn till Palestina) var ockuperat och
befolkningen betalade höga skatter,
men för det mesta fick judarna utan
främmande inblandning efterleva sin
religion. Ändå fanns det vid Jesu tid
många grupper som väntade att Gud
snart skulle ingripa och upprätta sitt
fredsrike på jorden. Hur detta skulle
ske var oklart men många väntade en
messias, en människa som med Guds
hjälp skulle lyckas förändra världen
en gång för alla. Att detta gudsrike
skulle nalkas var ett budskap som
Johannes döparen, Jesus av Nasaret
samt många fler predikade. Johannes
döparen och Jesus uppmanade till
religiösa gärningar, till ånger, bot och
bättring till skillnad från zeloterna
och andra som uppviglade till
våldshandlingar och krig.
Jesus var en folklig judisk ledare
av sin tid, som förutom att vandra
genom Galiléen och predika, också
förväntades bota de sjuka och uträtta
mirakel. Men viktigare än sådana
underverk var Jesus bibelutläggningar
som anammades av hans lärjungar
och som förkastades av ledare för
de andra religiösa strömningarna.
Hans tragiska korsfästelse kan bäst
förklaras som ett misstag orsakat av
romarnas oförmåga att skilja mellan
olika slags judisk messianism. Skämtet
”Judarnas Konung” inristat på korset
ger uttryck för Roms oförmåga att
förstå den, Jesusrörelsen. ”
Bidrag till utställningen har hittills
erhållits från Kulturrådet, Lunds
Missionssällskap och utlovats av
Längmanska Fonden samt Matteus
Församling, men utställningen behöver
ytterligare finansiering. Museet
samarbetar med Israels ambassad.
I utställningen kommer vi att kunna
se en film där Åke Bonnier, Morton
9
Museibladet 3/2012
Narrowe och Tord Forngren, diskuterar
intressanta frågeställningar kring Juden
Jesus. Var och en av dem har sin egen
ingång till ämnet!
En seminarie- och föreläsningsserie
samt en utställningskatalog kommer
att produceras.
Till några seminarier kommer
även företrädare för det muslimska
samfundet att bjudas in. Jesus är den
näst största profeten inom islam.
vilket också kommer att lyftas fram i
utställningen.
Judiska Museet arbetar dagligen
med att motverka antisemitism och
öka toleransen mellan människor.
Utställningen Juden Jesus blir en
plattform för samtal om vårt
gemensamma arv! Under denna
historiska period föddes även den
moderna rabbinska judendomen,
Det är vår förhoppning att utställningen
kommer att mottagas väl av allmänheten
och media! En dylik utställning har
aldrig tidigare presenterats i Sverige!
Den kommande utställningen kommer
att bli en av de allra största och
intressantaste utställningssatsningarna
i museets historia!
Yvonne Jacobsson
”Crowdfunding”
I dessa tider är ”crowdfunding” en ny företeelse. Detta innebär att privatpersoner skickar in valfritt
bidrag till ett projekt som de vill se förverkligat. Många bäckar små leder till en större slant, som
möjliggör planerade idéer. Nu söker Judiska Museet bidrag till utställningen Juden Jesus samt
seminarierna och katalogen.
Om någon i Vänföreningens krets vill vara med och bidra till utställningen, ber vi er vänligen sätta
in beloppet på vårt pg 5 52 53-9. Märk talongen ”Juden Jesus cf”. Vi kommer att trycka upp en
förteckning över alla givare i anslutning till utställningen.
Idéer om hur Museets crowdfunding skall implementeras på internet tas tacksamt emot av Annika
på [email protected].
10
Kvällens gäst var den hyllade
skådespelaren, sångaren och numera
även författaren Rikard Wolff. Inför en
fullsatt museisal samtalade Rikard med
John Gradowski kring sin lovordade
självbiografi. Boken som kom ut
hösten 2011 fick genomgående lysande
recensioner. I Expressen avslutar Johan
Hilton sin recension ”Rikitikitavi är en
imponerande litterär debut av en redan
skicklig berättare. Det är en självbiografi
som i sina bästa stunder får huden att
knottra sig. Men det är också den av de
Museibladet 3/2012
ondast värkande skildringar av de svenska
aidsåren som jag har läst.”
Under samtalet berättar Rikard om sina
föräldrar. Mamman fann sig aldrig till
rätta med rollen som hemmafru. Under
hela Rikards uppväxt gav hon uttryck för
sin ständiga längtan tillbaka till yrkeslivet.
Pappan, ingenjören fick gång på gång
uppleva sin övertalighet på jobbet, och
svarade med återkommande depressioner
och åtföljande oroliga nattvandringar i
villan.
Rikard berättar att hans judiska arv kom
från pappas familj. Hans farfar och farmor
bodde under andra världskrigets tid i
Luleå och var den enda judiska familjen
i staden. Farmor var mycket noga med
kosherhållning. Mitt under brinnande krig
såg hon till att kosher kött beställdes från
firma Jönsson i Lund. Köttet sändes sedan
via järnväg till familjen Wolff i Luleå.
Rikards far var inte var direkt religiös men
han höll fast vid de judiska traditionerna.
Varje fredag firades shabbat i det Wolffska
hemmet där de båda sönerna Mikael och
Vänföreningens årsmöte
På Museet den 25 mars
Årsmöte med Leif Pagrotsky
Årsmöten är alltid intressanta eftersom
det är vid det tillfället den vanliga
medlemmen har möjlighet att påverka
och komma med egna förslag.
Redaktionskommittén: Annika Ehnwall,
sammankallande, Ragnar Fridman,
ansvarig utgivare, Yvonne Jacobsson och
Rut Milchner.
mammans
familjer härstammade
från Suwalki.
Ny styrelse väljs och om man tycker
att de personer som valberedningen har
föreslagit kan man föreslå egna namn. Nu
händer det väldigt sällan och därför går
själva årsmötesförhandlingarna ganska
fort.
Årsmötet avslutades med ett stort tack
till Hasse Kraitsik där Yvonne Jacobsson
överlämnade en fin mezuza från Museet.
Därefter kom
Leif in på
det politiska
livet. Ingen
i
familjen
var politiskt
aktiv
men
alla var ju
självklart
intresserade. Det började egentligen
inte med politiken utan efter att ha
studerat nationalekonomi och humaniora
så fick Leif sin första anställning på
Riksbanken. Därefter hamnade han på
Finansdepartementet som ämbetsman
och inte förrän 1987 fick han en politisk
anställning. I Göran Perssons regering
hann han med att var handelsminister,
näringsminister
och
kulturoch
utbildningsminister. Det här är ju sådant
vi alla vet.
Valberedningen hade detta år haft
ett ganska stort arbete eftersom vår
ordförande Hans Kraitsik hade bestämt
sig för att avgå. Eftersom Judiska Museets
Vänförening till största delen är till för att
stödja Museet, bl a ekonomiskt, behövs
en ordförande med bra kontakter och goda
idéer. Dessutom behövdes nya personer
med intresse för och möjlighet att ordna
program.
Vänföreningens styrelse har sedan många
år delat in sig i grupper för att kunna
koncentrera sig på speciella uppgifter.
Vänföreningens arbetsgrupper har nu
följande utseende:
Strategigruppen: Hans Kraitsik, sammankallande, Ragnar Fridman, Ralph
Jacobsson, Lennart Wolff och Thomas
Bloch.
Programgruppen: Birgit Blideman,
sammankallande, Carl-Henrik Carlsson
och Bo Hyttner.
Förlags- och bokhandelsgruppen; Lennart
Wolff och Hanna Feist-Wechselblatt.
Ungdomsgruppen: Krystyna Asarnoj.
I programmet för resten av kvällen läste
vi: ”Efter förhandlingarna berättar Leif
Pagrotsky, medlem i Vänföreningen, om
sin uppväxt i Göteborg och familjens
rötter. Leif har varit toppolitiker, bl a
kulturminister, när socialdemokraterna
styrde Sverige och nu arbetar han vidare
i opposition. Det är ett krävande arbete.
Vad är det som driver Leif i politiken?”
Leif började med att säga att han är en
passiv medlem i Vänföreningen och drar
nytta av andras arbete. Han kom snabbt in
på sin uppväxt i Björkekärr som på den
tiden låg en bit utanför Göteborg men
numera har kommit mycket närmare.
För er som inte vet så väldigt mycket
om Göteborg så ligger Östra sjukhuset i
grannskapet.
Hans föräldrar var skilda, vilket hans
klasskamrater fann mer speciellt än hans
konstiga efternamn. Hans pappa, som var
född på 1800-talet, hade en tygaffär och
hans mamma var pianist.
Hans pappas familj flyttade 1905 från
Arvika till Göteborg och hans mamma var
född i Norge och kom till Sverige under
andra världskriget. Både pappans och
Det var intressant att lyssna till Leif
Pagrotsky och mitt lilla referat täcker
inte in allt han tog upp. Vi ser honom ju
mest som den kände politikern, som vi
inte alltid delar våra åsikter med. Sedan
visar det sig att han är en judisk kille som
alla andra, utom vi som är judiska flickor.
Tack Leif för att du delade med dig.
Annika Ehnwall
Museibladet 3/2012
11
12
Museibladet 3/2012
Annika Ehnwall 60 år
Annika Ehnwall fyller 60 år i sommar
Annika är en mycket positiv person, trots att
hon i många år haft kroniska hälsoproblem.
Vi har imponerats av hennes aldrig sinande
tåga, hennes stora arbetsglädje och hennes
kreativitet. De senaste sju åren har Annika
organiserat Vänföreningens medlemsregister,
producerat Museibladet, uppdaterat Museets
och Vänföreningens hemsidor bland många
andra löpande arbetsuppgifter. Annika gillar
att träffa alla Vänföreningens medlemmar,
vilket ni säkert upptäckt när ni besöker
museet under programaftnarna!
Annika var en frekvent besökare på museet
långt innan hon blev anställd. Hon ställde då upp på sin fritid som frivillig på museet i
olika sammanhang. Efter några år yppade sig ett tillfälle att knyta henne mer fast till vår
organisation, vilket varit mycket givande för båda parter. På många sätt kan man säga att
Annika har ”hittat hem” här på museet. Hon har flera gånger sagt att hennes arbete på
museet fortfarande är hennes hobby, om än, som vi vet, långt ifrån den enda!
Annika Ehnwall har, som ni alla vet vid det här laget, efter att läst ett antal artiklar skrivna
av henne under rubriken ”Redaktörens funderingar”, mycket humor! Hon vet allt om sina
rötter som går tillbaka till de tidigaste judiska invandrarfamiljerna i vårt land. Fabian Philip,
som bosatte sig i Stockholm 1778 och senare i Karlskrona 1780, är Annikas morfars morfars
morfar! Hon är nog en av de få som kan hålla reda på släktförhållanden och svara på rak arm
hur alla i de tidiga judiska familjesläkterna hänger ihop!!
Nu när Annika har kommit halvvägs och fyller 60 år, vi hoppas ju att hon får leva till 120, har
hon meddelat att hon inga presenter vill ha. I stället vill hon att eventuella gratulanter tänker
på museet. Museet och Vänföreningen anordnar därför en insamling och mottagning för att
hedra henne till 60-årsdagen.
Gåvodiplomet med alla givares namn kommer att överlämnas vid en öppen mottagning för
vänner, släktingar och övriga gratulanter torsdagen den 13 september kl 17.30 i museets
lokaler. Varmt välkomna!
Yvonne Jacobsson
Ragnar Fridman
Penninggåvor emottas tacksamt till pg 5 52 53-9 - märk talongen ”Annika 60 år” och glöm inte
fylla i från vem eller vilka gåvan kommer.
Museibladet 3/2012
PROGRAM TIDIG HÖST 2012
13
Tisdag 28 augusti kl 19.00
Judarnas historia i Sverige från Aaron Isaac till idag – en framgångsberättelse?
Carl Henrik Carlsson, fil dr i historia vid Uppsala universitet samt medgrundare till Judiska släktforskningsföreningen i
Sverige och dess förste ordförande 1997-2007, ger en bred översikt som inkluderar redogörelse för aktuell akademisk
forskning.
Arrangör: Judiska Museets Vänförening
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 4 september kl 19.00
Raoul Wallenberg 100 år 2012: Raoul Wallenberg bortom myterna
Ingrid Carlberg, författare och journalist, berättar om Wallenberg och om sin nya bok ”Det står ett rum här och väntar
på dig”.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 11 september kl 19.00!
Vad är folkmord?
Mark Klamberg, doktor i folkrätt, talar om folkmord, hur kan det förhindras och bestraffas.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 23 oktober kl 19.00
Konsten för dess egen skull
Om Gustav Klimt och bilden av Wiens sekelskifte, samt om dragkampen mellan politik, prestige, pengar, dekadens
- och konsten för dess egen skull. Ingela Lind, konstkritiker på DN och författare, berättar.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 6 november kl 19.00
Om man ännu finns
”Detta är berättelsen om dem jag kommer ifrån, en skara människor så olika att jag knappt begriper vad de hade med
varandra att göra. Det enda gemensamma var att de hade överlevt Förintelsen. Hur hade de klarat sig? Jag fick inga
långa svar.” Författaren Rose Lagercrantz berättar om sin bok Om man ännu finns.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
Tisdag 13 november kl 19,00
Ett land på det sluttande planet
Ervin Rosenberg, översättare, talar om dagens Ungern.
Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64.
För allas trevnad bör bokade platser vara intagna 5 minuter före programpunktens början!
Vi bjuder på förfriskningar
Programavgift: 70 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 50 kr
Vid förhinder meddela per telefon: 08-557 735 64 eller e-post: [email protected]
Med reservation för ändringar i programmet
Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna www.judiska-museet.se och www.jmv.se
Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Museet
Adress: Hälsingegatan 2
Varmt
välkomna!
I samarbete med
14
Museibladet 3/2012
BEHÖVER NI FOTOGRAF
betald
annonsplats
vid bröllop, jubileum och andra viktiga
fester, porträtt eller reklam?
Kontakta Jan Herdevall
Sound & Music Studio
Telefon: 021-35 79 18
Mobil: 070-738 66 22
E-post: [email protected]
Hemsida: www.soundmusic.se
Sound & Music Studio arbetar med
foto, film och musik.
STÖD JUDISKA MUSEET
I samband med högtidsdagar
köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor
För information och köp kontakta Museet telefon 08-31 01 43,
e-post: [email protected]
eller besök Museet på Hälsingegatan 2
CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal)
CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg
15
Museibladet 3/2012
På Museet
Det är roligt och spännande att arbeta på
Judiska Museet
Det är många som undrar, varför jag
arbetar på Judiska Museet, när ingen
i min släkt är jude. Jag tror att intresset
föddes, när jag bodde i Warszawa i
mitten av 1960-talet. Polens historia och
kultur blev ett stort intresse. Och det
judiska var centralt i Warszawa, även
om gettot var helt förstört av nazisterna.
Men platsen fanns kvar, med minnen och
stämningar. Singer har varit en av mina
favoritförfattare sedan Warszawa-åren.
Mitt intresse för det judiska förstärktes
under mina många besök i New York under
1980- och 90-talen. Här var det intressant
att studera judars stora inflytande inte
minst på kulturens område. Stephen
Birminghams tre böcker om de judiska
invandrarna till USA, The grandees,
Our ground samt The rest of us har varit
fantastiska källor.
Jag har besökt Lower East Side, dit
många judiska invandrare flyttade i slutet
av 1800-talet och början av 1900-talet.
De flesta flyttade efter en tid därifrån,
några till Riverside Drive på Manhattan,
andra till Bronx, några till Harlem, innan
afroamerikanerna flyttade dit efter första
världskriget.
En av mina favoritförfattare från New
York, Henry Roth, gjorde just den resan.
Hans bok Kalla det sömn brukar kallas
USA:s främsta invandrarroman. Huset i
Harlem, som han bodde i, finns kvar men
kvarteret är tomt och öde och få är spåren
efter de judiska immigranterna.
Alla dagar på Judiska museet är olika.
Ibland är det full rusch. Det kan komma
tio kvinnor, som alla vill ha kaffe,
samtidigt som det ringer på dörren och
folk strömmar in. Några betalar med kort,
andra kontant. Växelpengar ska fram.
Då gäller det att skynda sig och inte bli
stressad.
Andra dagar kan vara lugnare. Då brukar
jag botanisera bland alla de intressanta
böcker, som finns till försäljning på museet.
Mina favoriter är de båda böckerna Judisk
historia av Sol Scharfstein. Jag skulle
önska att alla historieböcker var upplagda
på det sättet. De är lättlästa med mycket
information, bra bilder och kartor.
En annan favorit är Bedoires bok om
Europas arkitektur, Ett judiskt Europa.
Den har länge funnits i min bokhylla
hemma. Jag tröttnar aldrig att bläddra i den.
Nyligen läste jag om bröderna Pereires
stora betydelse för Paris utbyggnad under
1800-talet. Det var en nyhet för mig.
Museet har nyligen köpt in två nya böcker
om Isaac Grünewald. Orientalen samt
Isaac Grünewald. Genom dem har jag
lärt mig mer om honom som scenograf.
Det var något jag inte visste så mycket
om tidigare. Han har varit en av mina
favoritkonstnärer sedan jag var barn och
det var med stor tillfredsställelse som
jag fick möjlighet att ropa in en av hans
skisser på museets auktion i höstas.
Olika slags människor kommer till Judiska
museet. Många kommer för första gången.
Då är det roligt visa runt och berätta vad
som finns. Ofta kommer turister från olika
länder. Jag är förvånad. Hur hittar de till
lilla Hälsingegatan? Vanliga frågor är: Hur
många judar finns det i Sverige? Vad hände
med judarna under andra världskriget?
Var finns synagogorna i Stockholm? I
höstas kom en fransman och berättade för
mig om det stora Förintelsemonumentet,
Shoa i Paris. Jag blev nyfiken och vid mitt
besök i Paris i december i fjol besökte
jag detta monument. Det var verkligen
imponerande. För mig var detta det mest
gripande av alla museer över Förintelsen,
som jag besökt.
Det är extra roligt, när det kommer barn
och ungdomar till vårt museum. Några
kommer med sina föräldrar. Andra
kommer ensamma. Några vill lära sig mer
om religionen, andra om judarnas historia
och om Förintelsen. En del skolor ordnar
studieresor till Auschwitz och några
kommer då för att förbereda resan. Ibland
kommer det studenter, som arbetar på en
uppsats eller ett projekt och vill ha hjälp.
Liksom till andra museer kommer många
kvinnliga pensionärer också till det
judiska. Ibland kommer de med någon
förening och ibland med väninnor. Det är
fantastiskt hur aktiva, pigga och nyfikna
många äldre kvinnor är. Men frågan man
ställer sig är: Var finns männen?
Arbetet på museet har ökat mitt intresse
för och kunskap om framför allt judisk
historia och kultur. Nu vet jag vem Aaron
Isaac var. Jag har lärt mig var Klippgatan
ligger och vem som bodde där. När jag till
sommaren besöker Lund ska jag se om
det finns några rester av ”Nöden”.
Harriet Svensson
16
Museibladet 3/2012
c/o Judiska Museet
På Museet den 21 mars
c/o Judiska Museet
Mina fötter värker, jag är trött, hes efter
allt pratande och har dessutom en konstig
eftersmak av öl i munnen. Men jag är
glad. Och överraskad. För igår såg jag
hur jazzen flyttade in på Judiska Museet
i Stockholm, och med den en hel massa
unga människor som inte besökt platsen
på många år.
musikevenemang, något avslappnat men
ändå storslaget, något kulturellt men som
inte behövde vara omständligt eller ta för
mycket tid, och, som i slutändan, skulle
locka våra vänner att komma tillbaka på
fler evenemang. Resultatet blev en jazzoch ölafterwork på Judiska Museet den
21 mars.
Jazzkvällen i regi av ”c/o Judiska Museet”
var ett resultat av många månaders arbete
och idéspånande. Vänföreningen initierade
det hela tillsammans med Judiska Museet
när de för ca ett år sedan samlade ihop
en grupp med unga människor, med
olika bakgrund och yrken men alla med
ett intresse för kultur. Generöst nog
fick vi i gruppen i stort sett fria händer
att använda Museets lokaler för att göra
olika evenemang. Det enda vi behövde
ha i åtanke var målet att sätta Judiska
Museet på kartan för en yngre publik. En
publik som inte bara är svårflirtad när det
gäller att gå på evenemang utan också
är en grupp som inte utgör den största
besöksskaran på Museet.
Tanken var enkel, och efter att ha
genomfört ”c/o Judiska Museets” första
evenemang någonsin kan vi också
tillägga oerhört lyckat. På några timmar
och med små medel förvandlades Judiska
Museet till en mysig, fin och framförallt
originell mingellokal med en judisk touch.
Stämningen var på topp när människor
började strömma in efter arbetsdagens
slut och det bjöds på specialimporterade
ölsorter som gruppen tagit in med hjälp av
sprit- och ölimportören Marc Shuterman.
Kvällen till ära fanns Marc dessutom på
plats för att guida i urvalet av öl, som
bestod av allt från passionfruktsdoftande
pale ale till mustiga choklad- och
chilidoftande lager. Ölen och en
vårsmörgås avnjöts till tonerna av Sarah
Riedels fantastiska röst. Tillsammans
hade hon med sitt husband grävt fram
och tolkat judiska jazzkompositörer så
som Ira Gershwin och Kurt Weill, som
varvades med hennes egenkomponerade
musik och artister som Leonard Cohen.
Kombinationen av Sarahs jazz, ölen och
sällskapet lockade uppemot 80 personer i
åldrarna 20 till 35 år.
Gruppens konstellation, som sen skulle
komma att kallas för ”c/o Judiska Museet”,
ändrades några gånger men bestod till slut
av fem personer. Under ledning av Yael
Fried från museet växte flera konkreta
idéer fram om vad man skulle kunna
göra för slags evenemang på museet,
idéer som handlade om allt från film och
foto till mat och paneldiskussioner. Till
slut bestämde vi oss för att börja med ett
Kvällen var fantastiskt trevlig och när
person efter person kom fram och sa hur
glatt överraskade de var över att vara i
en ny och så fin lokal, en lokal som de
tidigare förknippat med skolbesök för 15
år sedan, kändes det som vi nått vårt mål.
Vi i ”c/o Judiska Museet” vill tacka
Vänföreningen och Judiska Museet för
den fantastiska möjligheten att få skapa
en sådan här tillställning, framför allt
tack till Yael Fried, Krystyna Asarnoj
och Yvonne Jacobsson. Och ett stort tack
till alla er som kom. Möjligheterna att
skapa flera sådana här kvällar är oändliga
och vi ser fram emot att träffas på nästa
tillställning!
Anna Nisell Frey tillsammans
med Michael Rotstein, Rebecka
Scharfstein, Elie Kellerman och
Sabina Edelman.
Sarah Riedel
Författare
På Museet den 11 mars
Otto Ullman - ett judiskt öde
- Den vanligaste frågan jag fått är varför
jag skrev boken, inledde författaren och
journalisten Elisabet Åsbrink när hon
berättade om sin Augustprisvinnande bok
Och I Wienerwald står träden kvar.
Åsbrink berättade hur hon fick kontakt
med en kvinna som visade sig vara
flyktingbarnet Otto Ullmans dotter.
Kvinnan lämnade över en Ikea-kartong
som innehöll femhundra brev från Wien,
noggrant sorterade efter årtal, och ville att
Åsbrink skulle ta sig an breven.
judiska barn som Svenska Israelmissionen
lyckades föra ut ur Österrike efter Anschluss
och ”Kristallnatten”. Israelmissionen var
judemissionärer.
Breven var till Otto från hans föräldrar.
Otto var en judisk pojke som vid tretton års
ålder ensam kommit till Sverige från Wien
i februari 1939. Han var ett av det sextiotal
Åsbrink var först tveksam till projektet
men när hennes egen son började bli vuxen
och ville frigöra sig från henne började hon
förstå bättre. Hon började läsa breven.
17
Museibladet 3/2012
Totalt kom 650 judiska barn till Sverige
mot 70 000 finska barn. Ett villkor från
svenska regeringen var att barnen skulle
vara döpta. De skulle få stanna här i två år
och sen skulle föräldrarna hämta hem dem.
Föräldrarna fick inte söka sig till Sverige.
Barnen skulle vara väluppfostrade och
komma från bra hem.
och hur antisemitismen genomsyrade
samhället. Tack vare ny forskning vet vi i
dag ganska mycket om flyktingbemötandet
under trettiotalet och krigsåren. Det
fanns vad historikerna kallat ett starkt
”antisemitiskt bakgrundsbrus” såväl som
en mer aktiv rasism med nazistisk och
fascistisk inramning.
Ottos föräldrar, Josef, sportjournalist och
operarecensent och Elise, blev kvar i Wien
och vittne till den ökande förföljelsen mot
judarna. I breven skriver de om kärleken
till sonen och berättar hur deras vardagsliv
begränsas. De försöker hålla modet uppe,
de gläds åt att Otto har nått friheten, men
samtidigt lyser sorgen och saknaden
igenom.
År 1944 kom Otto, då 18 år, till familjen
Kamprad och fick arbete som dräng på
deras gård Elmtaryd i Agunnaryd. Den
ensamme Otto hittar ett hem på gården
där ägaren heter Feodor Kamprad, tysk
på mödernet, nazist och judehatare. Hans
son Ingvar är i nästan samma ålder som
drängen Otto. Mellan Ingvar och Otto
uppstod en stark vänskap. Samtidigt
var Ingvar Kamprad aktivt engagerad
i nazistiska organisationer och en stor
anhängare av fascisten Per Engdahl som
var hans vän. Ingvar ansåg att Engdahl
var en stor människa och var kvar som
medlem i hans fascistorganisation fram
till minst 1950.
Breven sträcker sig från 1939 till 1944,
när de slutar komma. De sista breven
har avsändaradressen Theresienstadt,
föräldrarna skulle aldrig återvända. Både
Josef och Elise deporterades 1944 till
Auschwitz.. Detta efter att flera svenska
tjänstemän, bland annat på Israelmissionen,
påpekat för tonåringen Otto att Sverige inte
skulle släppa in hans föräldrar.
I Sverige hamnade storstadspojken Otto på
landet, i gränstrakterna mellan Skåne och
Småland, lärde sig snabbt svenska och blev
lilldräng på olika lantbruk. Alla barn över
13 år som kom hit fick arbeta. Han är och
förblir ensam.
Hur kunde den judiske flyktingpojken bli så
god vän med den blivande företagsledaren
Ingvar, medlem i det nazistiska SSS och
det fascistiska Svensk opposition. Åsbrink
sökte upp Kamprad och fick en intervju
där denne tonade ned rätt mycket, något
judehat hade han inte känt. Otto var hans
vän. - Alla idéer kullkastas om man hittar
en vän, jag ser ingen motsättning, menade
han.
När Otto kom till Sverige fanns det mycket
offentlig antisemitism här. När man ville
ta hit 10-12 judiska läkare protesterade
studenterna i Uppsala vid det beryktade
Bollhusmötet, våren 1939.
Efter intervjun gav Ikeastiftelsen 62
miljoner dollar till välgörande ändamål.
- Då har jag i alla fall gjort någon skillnad,
konstaterade Åsbrink lakoniskt.
Med utgångspunkt från breven beskriver
Åsbrink Sverige under andra världskriget
På frågan om boken är fakta eller fiktion
citerade hon Imre Kertész som lär ha
sagt: -Så
fort jag
sätter
pennan
t i l l
pappret
blir det
fiktion.
En text
är en
serie
val från
verkligheten.
Kertész
ansåg
vidare
att man ej kan skriva om För-intelsen om
man ej gör det skönlitterärt. Man måste
nå ut.
- Jag följde Otto från det han var 13
år tills han blev 19, berättade Åsbrink.
Sen lämnade jag materialet till familjen
som fick läsa det. De ansåg att jag gjort
karaktären Otto för ödmjuk, han var inte
så ödmjuk, han var mera arg, tyckte de. Då
skruvade jag upp karaktären.
- Det gick fort att skriva boken, jag blev som
besatt, avslutade hon. Jag ville levandegöra
de mördade – ge de utan namn ett liv och
de utan gravar en död. Otto är bara ett av
många judiska öden från Förintelsen men
representerar många berättelser.
Alla som överlevt Förintelsen har sitt
personliga öde. Det är viktigt att många
av dessa öden blir berättade. Med den här
boken har Elisabet Åsbrink gjort en viktig
insats.
Rut Milchner
Raoul Wallenberg 100 år
På Museet den 6 mars
Om modet att stå för sin mening, föreläsning av
Tomas Böhm
I samband med att Raoul Wallenberg
skulle ha fyllt 100 år 2012 anordnas i år
många evenemang i vårt land.
På Judiska Museet har vi denna vår tidigare
bjudit in två personer: Michael Wernstedt
- Nina Lagergrens barnbarn och forskaren
Tanja Schult. Kvällarna var fullsatta och
så också denna kväll. Den tredje personen
i föredragsserien psykoanalytikern och
läkaren Tomas Böhm talade om modet att
stå för sin mening.
karismatisk och spirituell, vilket publiken
uppskattar. Han vet vad han talar om.
Tomas Böhm presenterade vetenskapliga
teser och tankar till bilder och texter som
projicerades på filmduken. Tomas är
•
•
Vad formar en människas moral och
övertygelse?
Hur vågar man ta steget att sticka ut
och ta ställning för att ingripa eller stå
för sin mening?
18
Dessa var några av de frågor som Tomas
resonerade kring.
När Tomas radade upp olika faktorer som
påverkar en människas utveckling och
val i livet var dessa plötsligt självklara
och tydliga. Ändå tänker vi inte på detta
dagligen. Innebär detta att vem som helst
skulle kunna utvecklas till en människa
som har modet att stå för sin mening och
att stå upp för en annan människa trots
att detta kan innebära en livsfara för en
själv? Om jag har förstått saken rätt är det
möjligt om vi blivit älskade, känt tillit, fått
självförtroende och har goda förebilder
som vi kan spegla oss i. Det är således
nödvändigt att våra närstående visar oss
både moraliskt och i handling hur man
skall agera för att visa mod.
För närvarande leder Tomas lärarseminarier i samband med Svenska Institutets
nya Wallenberg-utställning, som turnerar
i världen, bl a till USA och Israel.
Museibladet 3/2012
ständigt måste försvaras, annars kommer
det att gå under. Den vissheten hade
han.”
Det var också Tomas Böhm som
analyserade breven mellan Raoul
Wallenberg och hans farfar Gustaf till
vår utställning ”Raoul Wallenberg – one
man can make a difference”. I katalogen
skriver Tomas ”Men när uppdraget till
Ungern kom, var han mentalt förberedd.
Han kunde inte ha gjort på annat sätt när
han kom dit. Han var modig och därmed
osårbar, skyddad av en övertygelse om att
han gjorde det rätta. Men han måste också
ha varit rädd, förtvivlad över att inte
kunna räcka till…. Det skulle kunna kallas
civilkurage också, en vaccination mot att
dras med i grymma gruppmekanismer
eller passivt bredvidstående. Att vara en
del av historien och känna ansvar för att
forma den med vissheten om att det goda
När jag lämnar föreläsningen tänker
jag att Tomas föreläsning verkligen har
berikat mig. Jag tror ändå att många
människor trots att de ympats med alla
förutsättningar för att ha modet att stå
för sin mening inte skulle våga ingripa
när det kommer till kritan. Är det för att
samhällsklimatet idag är så hårt? Det
finns knarkpåverkade våldsverkare och
man vet aldrig vilka vapen som kan finnas
i rockärmarna. Vi läser om personer som
blir slagna och skadade när de ingriper på
T-banan.
Och trots detta finns det människor som
aldrig skulle tveka att ingripa och gör
det! Kanske man ändå måste ha speciella
egenskaper som människa för att våga
ställa upp för sin nästa?
Yvonne Jacobsson
Känner du Josephsons?
På Museet den 21 februari
Mosaiska Församlingen i Stockholm under
Gunnar Josephsons ordförandetid
På temat av Museets utställning om
familjen Josephson hade vi nu kommit
till Gunnar Josephson. Svante Hansson,
en välkänd skribent i bland annat Judisk
Krönika och författare till boken ”Flykt
och överlevnad” besökte Museet och
berättade om Gunnar Josephson, men
framför allt om situationen i Församlingen,
Stockholm och Sverige under Gunnars tid
som församlingsordförande under slutet
av trettiotalet och framåt.
Under de första hundra åren av judisk
närvaro i Sverige fick judarna kämpa för
att slippa de restriktioner som hade satts
i samband med judereglementet från
1782. När det togs ur bruk och de svenska
judarna äntligen hade fått den respekt de
förtjänade kom en ny grupp invandrande
judar, denna gång från Östeuropa.
Självklart blev den tidigt invandrade
gruppen orolig för hur det skulle komma
att bli, de svenska ”välanpassade” judarna
mot de invandrade östjudarna.
Denna grupp kom in i samhället ganska
snabbt genom den hjälp de fick genom
insatser som Klippgatan 19 med arbets-
stuga och andra aktiviteter. Det fanns
också klädinsamling till förmån för de
nyanlända och mycket annat.
Nu tänker jag göra ett hopp fram till
trettiotalet. Det är alltid svårt att återge
något som inte ursprungligen berättades i
kronologisk ordning.
Gunnar Josephson var ordförande i
Mosaiska Församlingen i Stockholm
mellan 1936 och 1961, en mycket lång
och händelserik period. Jag behöver väl
knappast gå in på andra världskrigets
historia, den kan vi alla ganska väl.
Gunnar Josephson hade en stark ställning
som ordförande genom att han var
smidig och en kompromissernas och
samförståndets man. Han gjorde så
mycket det gick för att få statens män
att förstå allvaret i situationen för de
europeiska judarna. Han förhandlade med
ministrar och ämbetsmän. Kanske tycker
vi att han skulle ha gjort mer, men var
det egentligen möjligt? Vi kanske också
tycker att regeringen skulle ha gjort mer,
men kanske var det bra att de höll en
något låg profil och räddade Sverige från
att bli invaderat av Nazityskland, det hade
sannerligen inte varit bättre. Faktum är att
jag tycker att alla som är intresserade av
denna period i Stockholms judiska liv ska
läsa Svante Hanssons bok.
På femtiotalet började olika grupper
opponera sig mot Gunnars starka
ställning. Fritz Hollander och Anna
Rock ville göra om Församlingen genom
att påpeka att judendom inte bara var
religion utan också kultur. De ville skapa
en judisk skola och ett judiskt center. I
samband med församlingsvalet 1955 bröt
Hollander mot den gamla seden och gick
till generalangrepp mot liberalerna och
Gunnar Josephson. Det visade sig vara
ett stort misstag. Gruppen ”Ansvar för
frihet”, som den liberala gruppen hette
på den tiden, fick egen majoritet 54 %
jämfört med de 45 % de hade fått i valet
1953.
Trots detta genomfördes alla Hollanders/
Rocks projekt under femtiotalet. Egen
majoritet hade ”Ansvar för frihet” fram
till valet 1961, då Hollanders grupp vann.
Museibladet 3/2012
1965 var ”Ansvar för frihet” tillbaka
vid makten på grund av stridigheter i
Hollanders grupp.
Svante Hansson avslutade sitt föredrag
med att svara på frågor, vilket egentligen
mer var små inlägg och anekdoter.
Någon berättade att han fick gå med sin
far till Sandbergs bokhandel och då kom
alltid Gunnar ner i butiken. Jag minns det
också, fast jag gick dit med min mamma
som ju under fyrtiotalet arbetade på
Församlingen. Därefter höll min mamma
kontakt med sina tidigare arbetskamrater
och i slutet av femtiotalet var det någon
som fyllde jämnt, jag minns tyvärr inte
vem. Vi var i en liten lägenhet i Årsta och
det var trångt och varmt och jag fick sitta i
Gunnars knä, som var mycket bekvämt.
19
Yvonne Jacobsson tackade Svante med
boken Judiskt liv i Indien och med att
säga att han ju kunde det mesta om det
judiska Stockholm men kanske inte kände
till det som boken handlade om.
Annika Ehnwall
På Museet den 7 februari
Litterära salonger
Den 7 februari kom Julia Romanowska
till museet och berättade om litterära
och musikaliska salonger, som judiska
kvinnor drivit. Julia konstaterade att
judiska salonger, från 1600-talet till andra
världskriget, spelade en stor roll för konst,
filosofi och politik.
Salongen var ett politiskt mirakel. I
salongen kunde man byta idéer. Unga
judiska mycket välutbildade kvinnor
förmådde att skapa ett öppet rum.
Salongerna blev en kulturell, social och
politisk mötesplats. Här kunde kvinnor
konversera öppet och kvinnans betydelse
som värdinna blev betydelsefull. Kvinnan
var en magnet som drog till sig folk.
Kvinnan var andra klassens medborgare,
men genom salongerna kunde hon ändå
påverka samhällen.
Salongerna kunde ha olika karaktär. De
kunde vara litterära, musikaliska eller
inriktade på konst eller en blandning av
alla tre.
Man vandrade mellan salongerna och
samtalet kunde därigenom fortsätta.
men ett unikt fynd gjordes i Sverige då 40
brev skrivna till en vän upptäcktes.
Fanny Mendelssohns (1805-1847)
salong. Fanny var Felix syster. Salongen
gavs hemma hos Moses Mendelsohn på
Leipziger Strasse 3. där vetenskapsmän
och unga kvinnor samlades. Mamma
Leah brukade sända ut inbjudningskort.
Felix och Fanny framträdde på söndagssalongerna. De kunde hyra in en hel orkester. Konserterna kan liknas vid offentliga
konserter idag. 200 personer kunde
närvara. Genom salongen kunde Felix
förverkliga sin musikaliska begåvning.
Rakel Levin Varnhagens (1771-1833)
salong. Denna salong, som pågick 17901806, var den mest berömda i Berlin.
Detta var den första ogifta kvinnan som
drev salong. Rakel Varnhagens salong
hade ett annorlunda koncept som var
psykologiskt och filosofiskt inriktad. En
dynamisk krets samlades kring henne.
Här fanns representanter från adeln,
skådespelare m fl. Rakel var passionerad
och rastlös. Hannah Arendt och Ellen Key
har skrivit biografier om henne.
Salonger i Berlin
Den judiska salongen hade mycket stor
betydelse för tysk kultur. Den var helt
ovärderlig.
Salonger i Paris
Genevieve Strauss (1849-1926) salong
var den mest liberala mötesplatsen i Paris.
Väggarna i hennes hem var dekorerade
med Monets tavlor. Genevieve var
berömd för sin kvickhet. Salongen hade
en politisk betydelse, särskilt under
Dreyfuss affären. Emil Zola var en
frekvent deltagare. Marcel Proust var en
mycket god vän. Genevieve gav Proust
en gåva, fem små anteckningsböcker
som inspirerade honom till sin berömda
romanserie ”På spaning efter den tid
som flytt”. Så småningom ledde djupa
konflikter till att salongen avvecklades.
Henriette Hertz (1764-1847), som var
högt utbildad, talade många språk, var
författare själv och läste filosofi. Hon
samlade kvinnor till en litterär salong, som
var en radikal upplysningsrörelse. Innan
hon dog förstörde hon alla brev efter sig,
Gertrude Steins (1874-1946) (avantgarde) salong. Gertrude var radikal och
normbrytande. Hon levde i ett lesbiskt
förhållande. Picasso och andra kända
konstnärer och författare samlades hos
henne.
Salongerna blev smakutvecklare och
normsättare. De blev ett toleransens rum.
Här frotterades alla åldrar, alla slags
människor och klasser. Salongen utgjorde
ett motstånd mot det politiskt korrekta.
Julia Romanowska visade underbara
bilder från olika salonger under sin
presentation. Några av de berömdaste
salongerna följer nedan:
Salong i Florens
Anna Kuliscioffs (1856-1932) salong.
Anna var en ryska som hamnade i Italien.
Anna drev en politisk salong. Hon ledde
tillsammans med sin man det socialistiska
partiet i 30 år. Anna var feminist. ”Det
finns bara en man i Italien och hon är en
kvinna.”
Salong i Milano
Margaritha Sarfatti, (1880-1945) som
var Mussolinis älskarinna och politiska
partner, drev salong i Milano. Hon var
konstkritiker och mycket sofistikerad.
Hon samlade avantgardiska konstnärer i
sin salong! När raslagarna trädde i kraft
fick hon inte längre bjuda dem hon ville.
Då flydde hon till Argentina.
Salong i Wien
Bertha
Zuckerkandls
(1864-1945
salong. Hos Bertha samlades Gustaf
Klimt, Gustav Mahler. Stefan Zweig med
flera kända personer!
Julia Romanowska nämnde även Florine
Stettheimers (1871-1944) salong i New
York och Salka Viertels (1889-1978) i
Los Angeles.
Själv driver Julia Romanowska en
mycket välfrekventerad
och omtalad
salong
i
Stockholm
”Shibbolet”.
Julia blandar
uppläsningar
av texter med
lämpliga
musikstycken
omväxlande.
Hennes
salonger är mycket stimulerande, varför jag varmt kan
rekommendera ett besök.
Julia är en utmärkt föreläsare och alltid
välförberedd.
Yvonne Jacobsson
20
Museibladet 3/2012
Författare
På Museet den 31 januari
Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Kvällens föredragshållare, Kristian Gerner,
är en av landets främsta Rysslandskännare
och professor emeritus i historia vid Lunds
universitet. Han är bl a författare till
standardverket Centraleuropas historia
och till den aktuella boken Ryssland: en
europeisk civilisationshistoria. Föredraget
hade titeln Sjostakovitj, Solzjenitsyn och
det judiska Ryssland.
Den ryska antisemitismen har gamla
anor. Efter mordet på tsar Alexander II år
1881 uppmuntrades folkliga judefientliga
upplopp runt om i Ryssland. Det ryska
ordet pogrom kom att bli ett allmänt ord
för judeförföljelse. Under de kommande
decennierna fram till krigsutbrottet 1914
utvandrade en kvarts miljon ryska judar,
främst till USA.
Under revolutionen i Ryssland bröt
många judar med sin judiska bakgrund.
Många blev revolutionära socialister.
Den mest bekante av de radikala judarna
var Leo Trotskij som anslöt sig till
den bolsjevistiska fraktionen och som
tillsammans med Lenin ledde den s k
Oktoberrevolutionen i november 1917.
Under 1920-talet uppmuntrade de
sovjetiska makthavarna den sekulariserade
judiska kulturen. Jiddisch blev ett av de
officiella språken i Ryssland. Målaren
Marc Chagall verkade vid denna tid i
Vitebsk i Vitryssland och skildrade i sin
konst detta Jiddischland i Europa.
Efter andra världskriget återkom
antisemitismen som statlig politik
i
Sovjetunionen.
Den
berömde
skådespelaren på jiddisch Solomon
Michoels omkom 1948 i en bilolycka
som senare visade sig vara ett dåd av
säkerhetstjänsten. Det var en del i Stalins
främlingsfientliga och paranoida politik.
Massmorden i Babij Jar utgjorde tema
för en berömd dikt av den unge poeten
Jevgenjev Jevtusjenko, publicerad 1961
inför tjugoårsminnet av massakern. Med
dikten ville Jevtusjenko deklarera att det
var hög tid att hedra de judiska offren för
Förintelsen. Man hade inte rätt att kalla
sig äkta ryss förrän man identifierade sig
med judarna och deras olycksöde.
ville inte bli betraktad som antisemit.
I det stora verk i två volymer som han
skrev mot slutet av sitt liv ”Tvåhundra
år tillsammans” försökte han motarbeta
dessa beskyllningar. Genom bokens titel
ville han markera att judarnas historia
i Ryssland handlade om tvåhundra år
av gemenskap. Både judar och ryssar
behandlas i detta verk som offer för
Stalintidens terror. I denna mörka tid av
den ryska historien blir judar och ryssar
tillsammans offer för sovjetperiodens
förbrytelser.
Lennart Wolff
När tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj blev
bekant med dikten Babij Jar såg han att
det fanns en möjlighet för honom
att lyfta in det judiska temat i
den ryska symfonitraditionen.
Hans trettonde symfoni, som
uruppfördes 1962, fick namnet
Babij Jar. Temat för symfonin var
nazisternas massmord på sovjetiska
medborgare. Både Jevtusjenkos
dikt och Sjostaskovitjs symfoni
tolkades dock av partiledningen
som antisovjetiska på grund av
att det var judarnas katastrof som
särskilt betonades.
I
den
ryske
författaren
Alexander Solzjenitsyns stora
verk om Stalintidens Ryssland
Gulagarkipelagen finns avsnitt
där människor med judiska namn
skildras som plågoandar. Detta har
tolkats som en antisemitisk hållning
hos
författaren.
Solzjenitsyn
Välkommen tillbaka i höst!
Programmen finns på sidan 13
21
Museibladet 3/2012
Judaica
Utbildningskonferens om Judaica
Att delta i en utbildningskonferens
för museicuratorer gör att ens blick
förändras. Plötsligt blir alla glimmande
föremål, speciellt silver, som magneter
och drar ens uppmärksamhet till sig. Efter
att jag under våren deltagit i ett sådant
tredagarsprogram på judiska museet i
Frankfurt, kände jag att mina ögon aldrig
kommer att bli desamma. Deltagarna
kom från hela Europa och leddes med
stort tålamod av judaicaexperter genom
mängder av föremål. Eftersom jag inte
är utbildad curator var detta en mycket
spännande upplevelse för mig.
Vi fick noggrant undersöka bland annat
chanukalampor, torasköldar och wimplar
(se artikel intill), varav de senaste nyligen
blivit upphittade i en gammal kartong på
en hylla längst in i museets arkiv. Tursamt
för oss, eftersom vi då tillsammans med
museets personal fick ett ypperligt tillfälle
att lära oss mer om textilier, traditioner
och tysk-judisk historia. Wimplarna
visade verkligen hur dessa aspekter
flyter in i varandra, och vilka skatter
man fortfarande kan hitta på museerna i
Tyskland.
Deltagarna hade ganska olika bakgrund;
en del var curatorer, en del pedagoger,
en del kunde hebreiska, andra inte. Detta
visade sig vara en väldigt bra kombination,
då vi också kunde lära av varandra.
Speciellt när vi kom till närbelägna Mainz
fick vi nytta av varandras kunskaper. För
något år sedan invigdes en ny synagoga
där, men de toraföremål som används
vid gudstjänsterna har inte registrerats
någonstans. Hela gruppen fick sitta i ett
litet rum med vita handskar på händerna
och titta på sakerna, och tillsammans klura
ut vem som gjort dem, och när. Ofta var vi
av samma åsikt, men ibland uppstod långa
diskussioner om hur stämplarna och den
detaljerade utsmyckningen skulle tolkas.
Det var en intensiv kurs, och sista dagen
var deltagandet frivilligt. Men jag är
glad att jag hängde kvar, då vi fick se det
judiska museets andra del en bit bort, på
Judengasse. Detta var det gamla gettot
i Frankfurt under medeltiden, och man
kan fortfarande se delar av det kvar. Att
se resterna av stenhusen gav en helt ny
förståelse för områdets judiska historia,
och hur det var att leva på medeltiden.
På den närbelägna begravningsplatsen
kändes det som att detta gamla mötte
det nya, då gravstenar från 1200-talet
trängdes med moderna stearinljus och små
handskrivna papperslappar instoppade
mellan stenarna.
Det gamla och nya var även ett ämne
som engagerade deltagarna både på
workshopparna under dagtid, och sena
middagar. Hur värderar man samtida
judaica? Vilka nutida föremål bör man ha i
sina samlingar? Anses brev och dagböcker
vara judaica? Dessa diskussioner kommer
sannolikt att fortsätta, men det blir nog ett
ämne för en annan konferens…
Yael Fried
Vet ni vad en wimpel är?
Judiska Museet i Stockholm har två
mycket fina wimplar i sin samling, som
ofta kommer lite i skymundan. Dels för
att de pga av sin storlek inte kan visas upp
med lätthet, och dels för att dessa föremåls
funktion inte är så allmänt välkända. En
wimpel är jiddischordet för det som man
använder att binda om toran med, och den
har alltid en mycket specifik historia.
Ofta används ett vanligt tygstycke att
binda om toran med, på hebreiska en
mapah, eller ett slags skärp. Traditionellt
sett har det varit en stor mitsva att donera
en sådan mapah, vilket ofta gjordes av
en brudgum efter bröllopet. I Alsace
under senmedeltiden uppstod istället
traditionen att skänka en wimpel efter en
sons omskärelse, där tygstycket utgjordes
av barnets blöja.
Man tvättade stycket noggrant, och skar
det i fyra delar. Den kvadratiska blöjan var
av dåtidens standardmått för vävstolar, och
således behövdes det ändra form för att
passa torans storlek. På det långa stycket
skrev
man
sedan pojkens
namn, datum
och lyckönskningen
om
att Gud ska
ge honom ett
liv med tora,
äktenskap och
goda gärningar.
Texten är ibland
målad, ibland
broderad. Och
ofta är stycket
rikt och färgglatt illustrerat med djur,
blommor och brudpar.
Det var kvinnornas jobb att utsmycka
tyget, men eftersom kvinnor sällan fick
lära sig att läsa och skriva, brukade en
skrivkunnig man, en sofer, skissa texten
först. Kvinnorna kunde sedan lägga till
bilder och dekorationer som de önskade,
och i vilka färger som helst. Ibland gjordes
de fyra styckena samtidigt av olika
personer, vilket tydligt kan synas i det att
texten är olika stor och har olika nyanser,
samt spår av de skissade bokstäverna.
En av museets wimplar är från Danmark,
dit seden kom med de judar som reste
norrut från Tyskland. Den gjordes 1820
till ära av en pojke som fick heta Zvi
Hirsch, och stycket har därför fått en
bild på en hjort, som ju namnet betyder
på hebreiska respektive jiddisch. Den har
också en bild på ett brudpar, och det är
möjligt att denna wimpel användes under
gudstjänsten många år senare, just på den
dagen då Zvi Hirsch gifte sig.
Yael Fried
22
Museibladet 3/2012
Investeringsverksamhet
23
Museibladet 3/2012
Redaktörens funderingar...
...om ålder
Den här gången var det också svårt
att komma på vad jag skulle fundera
över, jag har ju redan skrivit om
årsmötet och Leif Pagrotsky och
om Svante Hanssons föredrag om
Gunnar Josephson. Vad kan jag mer
hitta på? Jo, det finns en sak till i
tidningen som handlar om mig så här
kommer mina funderingar om ålder.
Vad är egentligen ålder? Vad har
den för betydelse? Är det hur man
känner sig? Då kan det bli väldigt
knepigt. Jag känner mig ibland
som om jag var tjugofem år, ibland
är jag flamsig och fnissig som en
fjortonåring och ibland känner jag
mig som om jag vore hundratjugo.
Väldigt sällan känns det som om
jag är i den ålder jag egentligen
är. Om man går efter utseendet
är det inte heller lätt. För ett
par veckor sedan såg jag på TV en
person intervjuas som jag tyckte
verkade vara en gammal gubbe. Det
visade sig att han var 51 år, alltså
bra mycket yngre än vad jag är. Jag
minns varken vad han hette eller
vad han pratade om, det var inte det
programmet jag skulle se utan det
som kom efteråt. Ibland känns det
som om det vore kört. Första gången
för mig var när jag var tolv år och
skulle iväg och sjunga på ett bröllop.
Jag var därför finklädd och när jag
klev ut ur porten kom en liten kille
och frågade om tant kunde säga vad
klockan var? Jag svarade nej och
gick därifrån, jag var jättechockad!
Han kände inte igen mig på grund av
klädseln. Han tillhörde småkillarna
som lekte i parken där vi lite äldre
flickor och pojkar brukade gunga,
då kallade han mig minsann inte för
tant.
Jag tror inte att jag är tant nu
heller. Kvinnorna i min släkt har
haft väldigt svårt att bli tanter, det
ligger inte för oss.
Att jag i födelsedagspresent vill ha
bidrag till Museet beror på att det
som jag i övrigt skulle kunna önska
mig är omöjliga saker som ett nytt
kök, nytt golv i vardagsrummet
och
andra
renoveringsarbeten,
men det är ju inget man kan be
om. Därför tycker jag, som ”tidig
svensk jude” att Museet är det
absolut mest passande att få min
födelsedagspresent. Dels för att
Museet är den institution som
tar hand om det svenska judiska
arvet och dels för att kanske flera
personer kan tänka sig att ge mig
en present, det är i alla fall vad jag
hoppas!
Vädret är i skrivande stund kallt
och blåsigt, det ser väldigt vackert
ut men det är skönt att vara inne.
Vi hade ju nästan sommarväder i
mars, det är bara att hoppas att
det kommer tillbaka. Det är trevligt
när våren tar tid på sig och visar
upp hela sitt register av nyanser på
träden: Att det sedan är en period
av konstant nysande och snörvlande,
för mig och andra pollenallergiker,
är en annan sak. På tal om det, om
ni kommer på mottagningen den 13
september, ta inte med er några
blommor, jag är allergisk mot dofter
också.
Som jag brukar säga i den här
spalten i nummer två av Museibladet
varje år: Vila upp er i sommar så att
ni orkar med att komma på höstens
arrangemang.
@nnika €hnwall
En härligt skön sommar
önskas alla medlemmar i
Judiska Museets Vänförening
24
Museibladet 3/2012
På Museet den 27 mars
Fotograf: Kari M Kuurne