Transcript ANARKISM: FEMINISM - Skriftserien Anarkism

anarkism: feminism
Anarkistiska Studier
Syftet med Anarkistiska Studier är att genom bland annat studiecirklar, föredrag och
utgivning av böcker och texter sprida anarkistiska idéer.
Anarkistiska Studier vill inspirera människor till att organisera sig utifrån sina behov
och sin vardag och tillsammans skapa ett samhälle baserat på frihet, rättvisa och jämlikhet.
Tidigare delar av skriftserien Anarkism:
Organisering, 2008
Anarkistiska Studier Förlag
Box 4060, 102 61 Stockholm
Plusgiro: 47 36 68-2
Org. nr. 802441-0196
Anti-copyright 2012, Anarkistiska Studier Förlag. Texten är fri att sprida och kopiera så
länge detta inte sker i vinstintresse. Om du kopierar eller återger material, ange alltid källa
och informera författare och förlag.
Redaktion Amalthea Frantz, Felix Holmgren (ansvariga detta nr), Gustavo Bengtsson
Andra medverkande Samira Ariadad, Olle Eriksson, Annie Hellquist, Cecilia Höglund,
Johanna Isaksson, Gabriel Kuhn, Kajsa Lindqvist, Liv Strömquist
Grafisk form Katrin Holmberg
Illustration Amalthea Frantz, Liv Strömquist
Tryck Totem, Polen 2012
ISBN 978-91-977631-2-7
kära läsare,
Denna andra del av skriftserien Anarkism har temat feminism, ett brett och viktigt ämne. Vi har samlat artiklar om stort och smått. Om allt från så kallad förtryckssamverkan, via frihetlig barnuppfostran, till hur anarkafeministisk teori och
praktik förändrats under de senaste decennierna. Den gemensamma nämnaren är
feminism sedd ur en anarkistisk synvinkel.
Fast feminism är väl en självklar del av anarkismen?
Ja – och nej. Anarkismens jämlikhetssträvande inbegriper förstås alla, oavsett
könstillhörighet, men relationen mellan feminism och anarkism är inte helt okomplicerad. Det var inte utan anledning som det specifika begreppet anarkafeminism
myntades för drygt femtio år sedan. Numer är feminismen en självklarhet för anarkister, men kanske är det som några av de aktivister vi har intervjuat menar: feminismen kan vara så självklar att den glöms bort i praktiken.
Under de senaste decennierna har feministiska idéer i allmänhet fått fotfäste
runt om i världen, inte minst i Sverige. Kvinnors positioner har flyttats fram avsevärt. Men feminismen möts också av en stark motreaktion: hemmafruidealet dammas av och det hävdas att ”jämställdheten har gått för långt”.
Var står anarkismen i allt detta – vad nytt kan vi tillföra? Mycket, säger vi.
Lösningen är inte en urvattnad feminism på makthavarnas och de redan privilegierade kvinnornas villkor. För anarkister består slagordet att ingen är fri förrän alla
är fria. Den frigörelsen måste alltid vara vårt eget verk – oavsett om vi är kvinnor, män
eller något annat.
Vi möts av flera komplexa frågor, som huruvida ”kvinnofrågor” är förlegade och
vi måste överge själva begreppet ”kön”, eller om klasskampen borde prioriteras i
dagsläget, eller om anarkister ska rösta på Feministiskt Initiativ. Det finns bara ett
sätt att finna svar: genom att vi själva skaffar oss kunskap, argumenterar, praktiserar
och drar slutsatser.
Oavsett om du är allmänt intresserad av feminism eller är aktiv anarkist, eller
ingetdera, är vår förhoppning att dessa samlade texter ska inspirera, upplysa, engagera och väcka debatt. Till alla längre texter finns därför förslag på diskussionsfrågor
längst bak i boken.
Redaktionen
Kommande nummer av skriftserien Anarkism kommer kanske att ha teman
som kultur, fängelsesystemet, ekonomi, sex eller religion. vad vill du läsa, eller skriva, om? Hör av
dig till oss! [email protected].
Innehåll
Anarkismen och feminismerna Överblick och en uppmaning. 6
Kort & historiskt: Louise Michel
11
Anarkafeminister i världen Tre intervjuer.
12
Förtryckens samband och teori Vi reder ut begreppen.
23
Kort & historiskt: Charlotte Wilson
29
Avskiljandets strategi Kvinnoseparatism bland aktivister.
30
Serie: Voltairine de Cleyre
38
”Det var vänstern som lämnade mig” Petra Östergren.
44
Kort & historiskt: Emma Goldman
49
Den liberala feminismen kan aldrig lyckas Om arbete.
50
Machovänstern – i backspegeln Om en omskakande debatt. 56
Kort & historiskt: Kanno Sugako
64
En väg till feminismen Från djurrätt via anarkism.
65
Kort & historiskt: Helen Keller
70
Ned från piedestalerna Proudhon och Makhno granskas.
71
Kort & historiskt: Federica Montseny
75
Förälder, feminist och frihetlig Krönika av Kajsa Lindqvist.
76
Kort & historiskt: Kvinnors klassorganisering
79
Särbehandling eller likabehandling? För och emot.
80
Kort & historiskt: Ursula K Le Guin
85
Anarkistiska inställningar till ett feministiskt initiativ
86
Kort & historiskt: Bash Back!
92
Diskutera vidare Diskussionsfrågor till texterna.
93
anarkismen
och feminismerna
Anarkism och feminism har, både i teori och praktik, följts åt
genom historien. Men anarkafeminismen står också i dialog
med liberal feminism, radikalfeminism och queerrörelse.
Redaktionen inleder med en historisk översikt och en
uppmaning till alla anarkafeminster att ta fasta på anarkismens
unika egenskaper.
Att vara anarkist är att vara övertygad
om att människor är förmögna att ta
ansvar för sina egna liv i alla dess aspekter: arbete, familj, sexuella och sociala
relationer. Det är bara när vi utövar
ansvar för livet i dess helhet som vi till
fullo utvecklar vår potential som människor. Allt som inskränker denna förmåga till självständigt tänkande och
handlande måste kritiseras, granskas i
sömmarna och, i nästan alla fall, överges, avvecklas och förstöras. Fria individer är anarkismens mål, men befrielsen
kräver gemensam kamp mot makt och
auktoritet i alla dess former: politisk,
ekonomisk, social.
Det finns förvisso områden i livet
där auktoritet är befogad, till exempel
i relation till barn eller människor som
utgör en fara för andra. Men i regel är
auktoritet inte berättigad, och även legitim makt har en tendens att utvidga
sin omfattning och gradvis koncentrera
mer makt hos dem som redan har den.
Därför är det nödvändigt att ständigt
granska de institutioner för maktut­
övande som uppstått under historiens
gång, och att bekämpa och avskaffa
dem om vi finner att de saknar berättigande. Det gäller i första hand staten,
den yttersta symbolen för centraliserad
auktoritet, och kapitalismen, det komplexa system som upprätthåller ekonomisk maktkoncentration.
Den tidiga
anarkafeminismen
Underordnandet av kvinnor gentemot
män är ett maktsystem med mycket
djupa rötter i mänsklighetens historia och samhällsliv. Därför har feminismen varit en naturlig följeslagare
till anarkismen ända sedan dessa två
tankeriktningar först fick tydlig form
6
under 1800-talet. Anarkismen riktade
visserligen tidigt in sig på klasskampen,
men många anarkister såg patriarkatet
som själva sinnebilden för godtycklig
och pervers maktutövning. De tidiga
feminister som sällade sig till anarkismen ansåg å sin sida att kvinnans frigörelse bara kunde bli fullkomlig om
hela mänskligheten befriades från alla
former av förtryck, vidskepelse och
ojämlikhet.
I den här skriften, den andra i vår serie, belyser vi det långa, fruktbara och
ibland frustrerade förhållandet mellan anarkismen och feminismen. Att
kvinnoförtrycket inte hör hemma i ett
anarkistiskt samhälle är en självklarhet,
men frågan är om olika frihetskamper
bör rangordnas på vägen mot ett sådant
samhälle. Vissa anarkister betraktade
”kvinnofrågan” som ett mindre problem som skulle komma att undanröjas av sig självt när staten och kapitalet
grundvalen och modellen för allt socialt
förtryck.
Det finns anledning att påminna
om att feminismen varit en blind fläck
för en del anarkistiska förgrundsgestalter, så som Olle Eriksson gör i sin
granskning av Proudhon och Makhno i
den här boken. Och Johanna Isakssons
tillbakablick på debatten om ”machovänstern” i nättidningen Yelah visar att
frågor som rör könsroller och sexualitet i högsta grad utgör en utmaning för
dagens anarkister. Exempel som dessa
påminner om att inget kan tas för givet, utan att vi ständigt måste utmana
och konfrontera fördomar och invanda
maktförhållanden – även i grupper där
alla säger sig dela samma ideologi.
Samtidigt kan vi med rätta hävda
att anarkismen alltid haft en organisk
förståelse av makt och motstånd, där
klasskamp och kvinnokamp gått hand
i hand. Kvinnor spelade en viktig roll i
”Feminismen har varit en naturlig följeslagare till
anarkismen ända sedan dessa två tankeriktningar först
fick tydlig form under 1800-talet.”
krossades, och ibland har feminister
anklagats för att ”splittra klasskampen”. Å andra sidan ser vissa feminister patriarkatet som den fundamentala
maktstruktur som både staten och kapitalet vilar på, och kritiserar socialismens upptagenhet vid klass. För dem
är det meningslöst att rikta in sig på att
avskaffa staten, eftersom det inte kommer att förändra könsförtrycket, som är
rörelsen redan från början, och de kämpade med samma iver för kvinnors frigörelse som för arbetarklassens revolution och avskaffandet av allt förtryck.
En av dessa, Voltairine de Cleyre, skrev
till exempel vid slutet av 1800-talet:
”det kan inte finnas något fritt, rättvist
eller jämlikt samhälle, eller något som
kommer i närheten av det, så länge världens kvinnor blir köpta, sålda, inhys7
ta, klädda, födda och beskyddade som
egendom.”
De anarkistiska feministerna tillförde anarkismen en kritisk diskussion om
äktenskap och familjenormer, vikten av
utbildning för kvinnor, fri kärlek, frågor om sexuell hälsa och preventivmedel, och i vissa fall försvar av homosexualitet. Detta samtidigt som de deltog i
skillnad från den kommunistiska arbetarrörelsen, inte hade någon påstått vetenskaplig teori om hur arbetarklassens
revolution skulle se ut, och inte heller
någon partiapparat som för sin överlevnad var beroende av intellektuell
likriktning. Det är också en grundläggande anarkistisk övertygelse att individuell frihet är en förutsättning för ett
”De anarkistiska feministerna tillförde anarkismen en
kritisk diskussion om äktenskap och familjenormer,
vikten av utbildning för kvinnor, fri kärlek, frågor om
sexuell hälsa och preventivmedel, och i vissa fall försvar
av homosexualitet.”
diskussionerna om hur ett anarkistiskt
samhälle borde se ut och hur det skulle skapas. De var svurna fiender till den
borgerliga feminismen, vars viktigaste
fråga var rösträtt för kvinnor. Suffragettrörelsen tillhörde det som nu kallas
feminismens ”första våg”, men de anarkistiska feministerna betraktade den
som absurd. De såg rösträtten som en
rent symbolisk rättighet som inte förändrade arbetarklassens villkor utan
tvärtom var till för att förläna staten en
gloria av legitimitet. Att begära rösträtt
för kvinnor innebar endast att insistera på likvärdig maktlöshet – ett löjligt
krav. I våra dagar ställs anarkistiska feminister inför liknande dilemman, som
våra texter om könskvotering och anarkafeminister i partipolitiken illustrerar.
Att kvinnor och feminism fick en
självklar plats i den anarkistiska rörelsen hänger ihop med att denna, till
samhälle byggt på frivilligt samarbete
och ömsesidig hjälp, och aldrig kan offras på vägen mot ett sådant samhälle.
Därför har argumentet att kvinnors frigörelse måste vänta till efter revolutionen inte gjort stort intryck på anarkister. Det är inte bara några få kvinnor
som lyckats skriva in sig i anarkismens
historia – de kvinnor som presenteras i
den här volymen under rubriken Kort
och historiskt utgör bara ett axplock.
Andra vågen
Den självklarhet med vilken anarkister som Emma Goldman insisterade
på både kvinnlig emancipation och
socialistisk revolution gjorde dem till
viktiga förebilder för 1960- och 70-talens kvinnorörelse, som gjorde upp
med den gamla såväl som den ”nya”
vänsterns oförmåga, eller ovillighet, att
ta feminismen på allvar. Vid det laget
8
hade anarkismen upphört attx
existera som massrörelse, och
på många vis utgjorde den radikala feministiska rörelsen det
främsta exemplet på levande anarkism under denna epok. Ömsesidig
hjälp, kamp mot hierarkier i alla
sammanhang, och vägran att separera
den privata eller intima sfären från den
politiska (”det personliga är politiskt”)
– dessa principer var i samklang med
anarkismen, och en feminist deklarerade att ”feminismen praktiserar det
som anarkismen predikar om”. Det
var också under denna tid som termen
”anarkafeminism” började användas (i
Sverige introducerades begreppet något
senare, bland annat genom Pia Laskars
antologi Anarkafeminism).
Den så kallade ”andra vågens” feminism kom att finna sitt främsta teoretiska uttryck i radikalfeminismen, som såg
patriarkatet som ett minst lika stort problem som klassförtrycket. Anarkafeminismen influerades under de följande decennierna djupt av radikalfeminismen,
och har till stora delar tagit över dess fördjupade kritik av könsförtrycket på alla
nivåer i det moderna samhället, liksom
dess uppgörelse med mansdominerade
vänsterorganisationer och deras tendens
att marginalisera feministiska frågor.
För många radikalfeminister och
anarkafeminister har det varit en logisk utveckling att anamma idén att
makt måste förstås som en samverkan
av många sorters förtryck: klassamhälle, rasism, patriarkat, etcetera. Som
Annie Hellquist föreslår i sin text om
förtryckssamverkan och liknande begrepp är anarkismen kanske den politiska
rörelse som bäst kan ge uttryck för dessa
idéer – och har alltid varit det!
Samtidigt har anarkafeminismen
i viss mån förlorat sin identitet. För
många anarkafeminister är det antagligen svårt att på rak arm redogöra för
hur deras övertygelser skiljer sig från radikalfeminismens. Radikalfeminismen
å sin sida har ofta blivit rigid i sin kritik av synliga och osynliga samhällsstrukturer och koncentrerat sig mer på
problem än på lösningar. I Sverige har
den även fått stort inflytande inte bara
på universiteten utan även i den parlamentariska politiken. Radikalfeminismen har till stor del lämnat sina rötter
i en levande kvinnorörelse, och alltmer
kommit att förknippas med akademiskt
teoretiserande och ett ambivalent förhållande till statsmakten – trots det
tidiga motståndet mot den liberala feminismens juridiska infallsvinkel förespråkar nu många radikalfeminister
lagstiftning som medel för att genomföra en feministisk agenda.
Fram till i dag
Som framgår av våra intervjuer om
kvinnoseparatism i den här boken lyck9
ades Sveriges anarkafeminister bryta
marginaliseringen av kvinnor i anarkistmiljön under 1990-talet, och införa
feminismen som en självklar fråga i rörelsen. Men det är uppenbart att vi nu
är inne i en tid då anarkafeminismen
söker nya riktningar. För många yngre
anarkafeminister är gamla stridsfrågor
som motståndet mot pornografi (som
togs över från radikalfeminismen) inte
längre aktuella. I radikalfeminismens
envisa fokus på strukturell analys är
det lätt att individens frihet att handla framstår som minimal, eller rent av
uppfattas som en farlig myt som är till
för att försvara dagens systematiska
förtryck av kvinnor. Detta rimmar illa
med anarkismens lika envisa hävdande
av varje människas förmåga att höja sig
över sina egna omständigheter, att bli
medveten om de begränsningar samhället satt upp för henne och bryta sig
loss från dem redan nu.
Under de senaste tio, tjugo åren har
det feministiska landskapet dessutom
skakats om kraftigt av queerrörelsen,
med sin vilja att gå bortom uppdelningen män–kvinnor, sitt ofta utsvävande
bejakande av sexualitet och lek med
könsstereotyper, och sitt försvar av varje persons rätt att definiera sitt kön, sin
sexualitet och sin identitet. Queerrörelsen är feminismens självklara arvtagare,
men utmanar också många av de antaganden som utgjort stöttepelarna i den
feministiska debatten sedan 60-talet.
Vad händer med feminismen om det
inte längre går att urskilja kvinnor som
en grupp? Återstår mer än ett urvattnat prat om individen och dess hedonistiska behovstillfredsställelse? Är inte
queer­teori i själva verket nyliberalism i
sexualpolitisk förklädnad?
Anarkismens särdrag har alltid varit att den inte ser någon motsättning
mellan full individuell frihet å ena sidan och nödvändigheten av kollektivism å den andra. Det är bara genom att
utveckla vår natur som sociala varelser
som vi kan infria vår potential som individer. Och omvänt är en gemenskap
bara legitim och funktionell i samma
grad som den bygger på full frivillighet.
Anarkafeminismen kan, om den återknyter till sina rötter, visa en väg framåt
i många av de frågor som stora delar av
dagens feminism, med sina dammiga
formler och förvirrade interna strider,
har hakat upp sig på. Den erbjuder ett
alternativ som undviker radikalfeminismens förlamande offertendens och
queerrörelsens brist på historisk förankring.
Med den här skriften vill vi ge en introduktion till anarkafeminismen och
dess rika historia, och samtidigt utmana anarkistiska grupper att syna sig
själva, ompröva sina ståndpunkter och
ta initiativet i den feministiska rörelsen!
Redaktionen
10
kort & historiskt
Louise Michel
1830–1905
Louise Michel var en av många kvinnor som ägnat sina liv åt att sprida anarkismens
budskap. Till yrket var hon lärarinna men hon ägnade sin mesta tid åt att propagandera.
Under Pariskommunen 1871, då de parisiska arbetarna tog makten i den franska
huvudstaden, deltog Louise Michel både i utbildningskommitteér och i striderna. När
regeringstrupper efter ett par månader krossade kommunen dömdes Michel inte (som
många andra) till döden, utan till livstids exil i Nya Kalendonien. Efter några år utlystes dock
amnesti och Michel tilläts återvända.
Under exilen blev Michel anarkist till följd av sina erfarenheter från Pariskommunen och
under inflytande av anarkistiska medfångar. Hon var mycket intresserad av kulturen och
växtlivet i Nya Kaledonien, och fyllde anteckningsböcker med sina observationer av dessa.
Till skillnad från många andra av kämparna från den gamla kommunen stödde Michel
ursprungsbefolkningen i motståndet mot den franska kolonialmakten.
När Michel återvände till Frankrike hade hennes rykte vuxit och hon var närmast ett
revolutionärt helgon. När konflikten mellan anarkister och marxister eskalerade valde hon
att bara tala på anarkistiska möten. Under sina många fängelsevistelser skrev hon dessutom
pjäser och noveller. Den kvinnliga rösträttsrörelsen såg Michel däremot ingen mening i.
Rösträtt var en fälla för arbetarklassen som borde förgöra kapitalismen och därigenom
befria kvinnan.
Michel tvekade inte att hålla tal inför de mest hotfulla mobbar. Vid ett sådant tillfälle år
1888 i Le Havre sköt Pierre Lucas, en djupt religiös man, henne bakifrån med två skott. Hon
överlevde: en kula fastnade i hatten och den andra gick in bakom ena örat, varifrån den inte
gick att operera bort. Av sympati för gärningsmannens familj ville Michel skona honom från
fängelse. Berörd av detta ångrade sig Lucas djupt och det slutade med att han frikändes.
”Äntligen rättvisa”, kommenterade Michel.
När myndigheterna hotade med att spärra in henne på mentalsjukhus 1890 gick
Michel i exil i London. Resten av sitt liv delade hon mellan England och föredragsturnéer
i Frankrike, Holland, Belgien och Nordafrika. I januari 1905 drabbades hon av dubbelsidig
lung­­inflammation och fyra dagar senare gick hon bort, 77 år gammal, på ett hotellrum i
Marseille.
GB
11
Sareena, Nepal
tre intervjuer:
Anarkafeminister i världen
Sareena är sannolikt Nepals enda anarkafeminist. Nepal befann
sig i inbördeskrig till 2006. Kriget startades av en maoistgerilla
som ville göra slut på ekonomiskt och kastbaserat förtryck.
Båda sidor begick övergrepp på civila under kriget, som
avslutades när en massiv folklig proteströrelse tvingade Nepals
kung att avgå. Det sociala och ideologiska klimatet i landet är
sedan dess explosivt. Men anarkismen är det än så länge bara
Sareena och hennes band som talar – och sjunger – om.
Vilka anarkistiska och feministiska aktiviteter är du inblandad i?
tande gruppen av anarkafeminister!
– Jag sjunger om anarkafeministiska
frågor, och jag driver en liten infoshop.
Tidigare låg den i Kathmandu, men nu
har den flyttat till vårt lilla sten- och
lerhus en timme norr om stan. Infoshoppen har utvecklats till ett slags feministiskt center för byn. Unga tjejer
av ”låg kast” kommer hit för att lära sig
spela punkrock. Vi har tre band som
repar här nu. Två gånger i veckan har
vi klasser i självförsvar för kvinnor. Vi
har också böcker, fanzine och pamfletter, och vi organiseringar konserter och
inspelningar för punkband.
Vilken sorts människor kommer till infoshoppen, vad är de intresserade av?
Har ni diskussioner eller politiska aktiviteter?
– Hittills har vi fått besök av utländska anarkister som bor här under en
längre tid, och en och annan intresserad
nepales. Tidigare kom en massa unga
punkare hit mest för musiken.
– Det är klart att vi snackar, snackar
och snackar. I fråga om aktioner så ser
jag alla spelningar bandet gör som en
aktion. Våra flyers är politiska, vi pratar
alltid om vad vi tycker mellan låtarna
och våra låttexter är väldigt tydliga också. Vårt band är det enda anarkistiska
och jag vet ingen annan här som egentligen kallar sig själv anarkist, så våra aktiviteter är begränsade till detta. Person-
Är du med i någon anarkafeministgrupp?
– Vårt band, Rai Ko Ris, som har
funnits i över tio år, och Naya Faya som
spelar punk-ska. Och den världsomfat12
ligen tycker jag att det är en politisk aktivitet att tänka och känna som vi gör i
denna tidsålder: om man kan finnas till
utan att vara en slav i nio-till-fem-systemet, öppna en infoshop, översätta och
sprida subversiv litteratur som är mot
staten och regeringen, antifascistisk,
antisexistisk, och sjunga om allt detta
som kvinna i ett trångsynt hinduistiskt
land, och samtidigt uppfostra barn – det
är en liten politisk seger att göra under
sin livstid! Men vi skulle vilja göra mer!
municera med utbildade nepalesiska
medelklasskvinnor! Så musik och sång
är lättare för mig. Jag tar till gitarren.
– Många kvinnor tog till vapen under de tio åren av inbördeskrig här i Nepal. Som jag ser det var det ett sätt att
visa den regerande klassen att de inte
kan prata och bete sig som så kallade
utbildade människor. De kunde bara
handla i självförsvar mot åratal av förtryck. Att omvandla detta till debatt
och diskussion är nästa steg – men bara
om de härskande klasserna vill lyssna.
Hur är tillståndet för feministisk organisering och debatt i Nepal, allmänt sett?
Kan du i korthet beskriva den politiska
situationen i Nepal och dina tankar om
vad anarkismen och anarkafeminismen
har att bidra med här? Är folk intresserade av dessa idéer?
– Det finns en massa medelklassintellektuella, konstnärer, författare och så
vidare som sysslar med detta, och man
får smakprov av det i medier och böcker.
Jag står helt utanför det för jag är inte
så bra på att snacka, och tycker speciellt
det är svårt att uttrycka mig själv i intellektuella konversationer på mitt eget
språk. Jag spelar i band och säger vad jag
har att säga på den enklaste nepalesiskan man kan tänka sig. Ingen poesi där.
Om nån har frågor efter en spelning så
kommer de och snackar. Om jag vill
veta vad kvinnor i byarna tänker så åker
jag dit och pratar med dem.
– Vardagsnepali och litterär, skriven
nepali är två helt olika saker. Välutbildade eliter pratar som de skriver. Jag är
skitdålig på det språket och jag har en
naturlig motvilja till politisk debatt på
mitt modersmål för att jag är osäker på
språket. Och jag vet att nittio procent
av bondekvinnorna i bergen känner likadant. De är vettskrämda för att kom-
– Vi lever här i ett mansdominerat hinduistiskt samhälle. Det skrivna
språket har dominerats av sanskrit, det
är därför det är så svårt och alienerande
för vanligt folk. Bland politiska ledare
är majoriteten från brahminkasten, liksom byledarna som dikterar vad som
är bäst för oss. Många av dem som inte
kan göra sig hörda deltar inte. Folk blir
tillsagda att de ska utbilda sig så att de
kan komma ikapp och sen ska de kunna
lägga fram sina problem. Men de flesta
är bönder i avlägsna områden i bergstrakter. De bryr sig inte om utbildning,
de har inte tid. De måste arbeta på fälten och de behöver sina barn som arbetskraft för att få familjen att överleva.
– Men i stället för att lyssna på majoriteten av folket så tänker de flesta välutbildade att ”de fattigas barn behöver
13
utbildning så att de kan bli som vi”. Det
är idiotiskt. ”Alla ni fattiga, ni måste
vara som oss som representerar tio procent av landet, fast vi inte ens kan odla
potatis eller bygga ett hus med våra
egna händer. Bli intellektuella som vi så
ska ni få komma till tals och få en plats
i parlamentet.”
– Å andra sidan har många grupper
berövats sin förmåga till självbestämmande av nykoloniala hjälporganisationer. NGO:er dumpar en massa pengar
och mat i ett område under flagg av att
göra gott, så att folk slutar vänta på en
god skörd och i stället väntar på att en
ny klump bistånd ska lindra deras lidande för stunden. Långsiktiga lösningar
vore mer lantbrukshjälp, permakultur,
utbildning, organisk odling. Men i stället hoppas byborna på pengar utifrån för
att skicka sina barn till skolan i stan, vilket ökar skillnaden mellan livet i byarna
och städerna.
Och anarkismen?
– Finns det nåt som inte är tilltalande i anarkismen? Vårt land är helt intrasslat i religion, patriarkat och hierarkiska strukturer och folk blandar ihop
detta med ”kultur” och vill bevara det,
som om vi alla skulle bli västifierade hedonister utan den! Så det är inte bara
internationellt bistånd som är problemet, vi måste ta itu med våra problem
med religion och traditioner. Detta gäller inte bara Nepal, det är samma syndrom över nästan hela världen. Underkastelse. Uppgivenhet inför ett system
som tvingats på oss.
– Anarkafeminism handlar om självbestämmande och om solidaritet. Folk
skulle intressera sig för dessa tankar om
de kände sig mer trygga med dem. Men
det är så skrämmande för de flesta att ta
ansvar för sig själv, det är lättare att följa med flocken och förlita sig på att regeringar ska skapa förändringar, medan
människorna själva förlorar sin självkänsla. Vissa vill inte ens acceptera det
jag pratar om för att de tycker att anarkismen också bara är ännu en trend, en
fluga, en stämpel att sätta på sig själv.
De tänker: ”En till elitgrupp!”
– Men jag säger detta om och om
igen: anarkismen är ett sätt att tänka,
ett sätt att vara. Att älska och befria
människans ande är inte ens nåt radikalt – det är bara normalt. Det är det
vi är födda med. Det är bäst att vi inte
sätter namn på det så att vi inte skrämmer iväg nån.
– För mig är de saker vi pratar om
i anarkismen inte bara idéer, de är det
som människans själ naturligt söker
sig till för att kunna leva ett lyckligt
och sunt liv. Det är livsnerven som inspirerar oss att göra det som är rätt för
mänskligheten.
Vad tycker du, som anarkafeminist, om
de maoistiska partierna och rörelsen i
Nepal?
– Om din mor eller syster blir våldtagen i din by mitt i natten av en grupp
patrullerande soldater eller poliser så
har du inte en jävla chans att få det prövat i rätten, eller att överleva om du berättar om det i tidningen. Så ditt sätt att
kommunicera rättvisa är att själv gripa
till vapen, som självförsvar, om de kom14
mer tillbaka. Och om du ser dem igen så
kan du mycket väl vilja döda dem.
– När sedan några maoister verkligen
kommer till din by och förstår dina upplevelser och säger att de är emot det här
förtrycket, så vill du så klart bli en del av
något större, både för att det är inspirerande och för din säkerhets skull. Detta
scenario hjälper mig att förstå varför tusentals kvinnor enades under de maoistiska slagorden. Det var första gången
något sådant hände i Nepal, och kvinnornas roll har ändrats sedan dess. Det
skrämde skiten ur alla våldtäktsmän i
armén och polisen när de fann sig strida
mot kvinnor som var mentalt starkare
än de själva. Dessa kvinnor vände ryggen åt traditioner och tog lagen i sina
egna händer i självförsvar.
marxist-leninisterna). Alla dessa partier
är extremt dominerade av brahminkasten, vilket alltid kommer att vara en stor
besvikelse för en kvinna av mongolisk
etnicitet, som jag. Återigen, det handlar om hela frågan om språk och utbildning. Brahminer talar elitspråket bättre
än andra etniska grupper i Nepal och de
dominerar politiken och de statliga jobben på det sättet. Men jag ska berätta en
lustig sak: brahminer säger att ”mongoliska kvinnor” ska användas för att ”ha
kul”, men när det kommer till äktenskap så ska man gifta sig med sin egen
sort. Det säger en hel del om sexuell och
kastbaserad diskriminering i vårt land.
Vi representerar horor och deras kvinnor representerar moderliga gudinnor.
Ha ha ha! Personligen tycker jag synd
om deras fruar och vi borde absolut inte
ta avstånd från alla kvinnor med alla
kasttillhörigheter. Vi borde bekämpa
dessa problem på alla fronter.
Försöker ni ha grupper bara för kvinnor
när ni diskuterar och organiserar?
– Vi har egentligen inte gjort nåt sådant än. Men jag kan tala om att mitt
under spelningar med vårt band så säger jag alltid till kvinnor att komma
fram till scenen så att vi skapar en sorts
lugnare sköld mot våldsamt dansande.
Hittills har det funkat varje gång och
det är ett bra sätt att undvika testosteronantända bråk.
Vilka skulle du säga är dina politiska
nyckelfrågor?
– Greppa gitarren och skrika, träffa
folk på infoshoppen, skriva saker – det
är saker jag älskar att göra. Klass, kön,
kast, ras, ekonomi, nykolonialism – alla
dessa teman kommer fram när jag gör
mina grejer. Känslan av vanmakt kan
stillas om man gör det man älskar, och
för det mesta får detta alla andra att
känna sig bättre också. Kärlek till livet, rättvisa, sanning, och så vidare. Jag
kallar det hellre så, än att skrämma iväg
folk med ordet ”anarkism”, fast det är
samma sak.
Finns det motstånd mot feministiska frågor i vänstern generellt?
– Vänstern är splittrad mellan minst
fyra eller fem stora partier så jag kan
inte generalisera. Men inget av dem
har starka kvinnor i ledarposition utom
UCPML (Förenade Kommunistpartiet
15
Lara, Sydafrika
Anarkafeminister i världen
I ett samhälle präglat av rasism, våldtäkter, klasskillnader,
religion och aids känns jämlikhet långt borta. Samtidigt förenar
de akuta problemen kvinnor över ideologiska gränser. Och
vänstern förenas av miljö- och djurrättsfrågor, berättar Lara,
som är anarkafeministiskt aktiv även inom sitt jobb som lärare.
När det gäller feministiska grupper tycker hon att kvinnor och
män ska organisera sig tillsammans.
patriarkal litteratur och undervisning
till läroplanen på skolor.
Vilka anarkistiska och feministiska aktiviteter är du engagerad i?
– Främst i utbildning av flickor
och jämlik utbildning på skolor. Och
så inom studiegrupper och Zabalaza
Anarchist Communist Front. Jag är
dessutom engagerad i miljöutbildning,
djurrätt och veganism.
– Jag håller dels på med protestaktiviteter som demonstrationer och spridande av information genom internet
och pamfletter, men jag skriver också:
om jämlikhet för flickor och kvinnor,
särskilt riktat mot patriarkat i kulturer
och religion. Tidigare organiserade jag
självförsvar för flickor och diskussionsgrupper för flickor i skolor, för att prata
om frågor som våldtäkt, abort och patriarkat. Jag läser och undervisar i feministisk litteratur, skriver och sprider
anarkafeministiska fanzines och artiklar, lägger till feministisk och anti-
Är du med i någon sorts anarkafeministisk grupp, formell eller informell? I så
fall, hur länge har den funnits?
– I Sydafrika, med dess många fundamentala sociala problem med fattigdom och brist på utbildning för kvinnor, och underordningen av kvinnor
i de flesta kulturer, är det svårt att få
kvinnor med så varierande kulturell
och politisk bakgrund att delta i en
grupp som är strikt anarkafeministisk.
Vi hade kvinnokollektivet My Place
igång under 2005–2006, och en studieoch diskussionsgrupp som fokuserade
på anarkafeministiska idéer, men det
fortsatte inte så länge eftersom både
ideologiska skiljaktigheter och praktiska hinder fick medlemmarna att glida
isär.
16
– Däremot går existerande grupper ihop i aktivism mot gemensamma problem och frågor. En feministisk organisation som existerar nu, baserad i Newtown, Johannesburg, är
Women’s Net, som förenar kvinnor
genom informations- och kommunikationsteknik (IKT). Jag jobbar en
del med redigering för dem. Men organisationen är inte strikt anarkafeministik, utan är koncentrerad på breda
kvinno- och feministiska frågor och
att stärka [empower] kvinnor, bland
annat genom att utbildningar i IKT.
initierade av staten – de når inte de fattiga kvinnornas verklighet eller påverkar det land som är världens våldtäktshuvudstad. De radikala kvinnorättsfrågorna marginaliseras. Det råder definitivt brist på grupper och organisationer
som jobbar med anarkafeministiska
frågor, fristående från staten.
– Initiativ från anarkafeministiska
tendenser är långsamma, brist på resurser och adekvat kommunikation och
organisering är några av orsakerna. Det
mesta anarkafeministiska arbetet och
spridandet av material och utbildning
görs av Zabalaza ACF, som fortfarande är aktiva i diskussioner och aktivism
och anarkistisk utbildning.
Hur är tillståndet för feministisk organisering och debatt i Sydafrika generellt?
– Det råder en stor brist på kvinnor
i ledande positioner utanför regeringen,
men praktiska omständigheter som arbetslöshet, fattigdom och aids bidrar
till att fler kvinnor blir aktiva i grupper,
trots att samhället fortfarande till största delen är mansdominerat. Det gäller
även anarkistiska grupper.
– De större organisationerna, som
POWA, People Opposing Women Abuse, ägnar sig främst åt våld mot kvinnor,
i ett samhälle där detta problem är väldigt utbrett, mycket på grund av bristen på utbildning för kvinnor och aids.
Under augusti 2010 inföll till exempel
Nationella kvinnodagen (9:e augusti)
och Kvinnomånad i Sydafrika, för att
hylla den roll kvinnor spelade i att avskaffa passlagarna och apartheid, innan
demokratin. Men på det stora hela så är
sådana initiativ, och överhuvudtaget de
som får mest mediauppmärksamhet,
Vad skulle du säga är den tidigare traditionen av anarkistiska eller anarkafeministiska idéer i Sydafrika?
– De var sammanflätade med kampen mot apartheid och mot ett klasssystem som byggde på ras. Många
äldre anarkister och andra radikaler
hade händerna fulla – eller bundna,
och stämplades som terrorister av den
dåvarande kristna, nationalistiska regeringen. Även om demokratin sedan
gjorde sig av med lagstiftad segregation
och rasism så hade, och har, den nya
kapitalistiska och Afrikanationalistiska regeringen inte mycket till övers för
anarkister och liknande. Dessa insåg
rätt snart att den verkliga, ekonomiska
klasskampen bara hade börjat... Även
om Sydafrika överraskade omvärlden
med fred i stället för inbördeskrig. Den
verkliga kampen blev mer abstrakt.
17
med att tillåta män i feministgrupper.
Personligen tycker jag att det är dags att
vi allihop gör oss av med de gränser som
skapats av konstruerade könsroller. Att
män och kvinnor borde lära sig att behandla varandra, och organisera sig tillsammans, som jämlikar. Bryta barriären genom att strunta i de gamla konstruktionerna som hämmar oss, oavsett
hur stora svårigheterna kan verka.
Men anarkisterna fortsätter att kämpa.
– Anarkafeministiska idéer kretsar mycket kring den politiska, sociala
och ekonomiska verkligheten för sydafrikanska kvinnor. Även om politiska idéer och ideologi varierar inom de
olika feminist- och kvinnogrupperna,
och ursprung, kultur och religion varierar väldigt mycket bland sydafrikanska kvinnor i allmänhet, så förenas vi i
de mest brännande frågorna: våld mot
kvinnor, våldtäkter, fattigdom och aids.
– Tyvärr är religion ofta en av de
starkaste sammanhållande faktorerna för många kvinnogrupper, och det
skapar avstånd till anarkafeministiska
grupper och idéer; religionen är starkt
förankrad i patriarkatet. Detta är ett
svårlöst problem för många feministiska grupper.
Finns det motstånd mot feministiska
frågor inom vänstern i stort?
– Inget uttalat motstånd, men
många andra sociala frågor måste lösas i
Sydafrika innan majoriteten av kvinnor
kommer gå ihop för att kämpa för radikala feministiska idéer. För lite praktiska saker görs för arbetarklasskvinnor.
Det sitter många kvinnor i regeringen,
det finns policys om positiv särbehandling av kvinnor när det gäller jobb, det
hålls kvinnokonferenser och medierna
skriver om hur viktiga kvinnorna är.
Möjligheterna för såväl svarta som vita
överklasskvinnor må ha blivit lite bättre, men faktum kvarstår: de flesta kvinnor fotsätter vara lantarbetare, pigor,
fabriksarbetare, sjuksköterskor och lärare, ensamstående mödrar, arbetslösa
och fattiga.
Har ni grupper med endast kvinnor för
att diskutera och organisera?
– Nej. Diskussioner och kollektiv
tenderar att inkludera män. Trots att
grupperna då tar risken att männen
återigen tar kontroll och allt centreras
kring dem, vilket ofta har hänt, även i
de mest radikala grupperna. En historia
av passivitet, påtvingad av patriarkatet
och hela samhället, har gjort det svårt
för vissa kvinnor att känna sig helt fria
och vara sig själva i grupper med män.
Samma sak har verkat uppstå i skolor
när jag arrangerat debatter om genusfrågor, vissa tyckte det var lättare att
diskutera i grupper med bara kvinnor
respektive bara män.
– Det finns både för- och nackdelar
Vilka skulle du säga är de viktigaste politiska frågorna för dig?
– Som lärare är det kampen för fri
utbildning och att de nya generationerna ska frigöra sig från patriarkatet och
klassystemet. Särskilt i ett land som
Sydafrika, där utbildning har använts
18
som ett verktyg för att kontrollera och
forma apartheidgenerationen. Nu används den i stället för att skapa nationen och forma ett klassystem byggt på
pengar.
– Andra viktiga frågor är nationalisering och privatisering, arbetslöshet
och främlingsfientlighet, och Afrikas
nya krig – aids. Vad vi alla drömmer
om är ett jämlikt samhälle där klassystemet, liksom apartheid, förpassas till
ett museum. Kampen går vidare, men
drömmen känns avlägsen, Sydafrika
har utnämnts till det mest ojämställda
landet i världen vad gäller ekonomiska
klasskillnader! Demokratin har lurat en
hel nation. Striden vi har framför oss
kommer bli tuff.
– Anarkister här har också engagerat
sig i kampen för miljö och djurrätt. Den
kampen sammanför alla radikala grupper, oavsett ideologi, och den har enat
människor i resten av världen också, eftersom den är så uppenbart livsviktig.
Många anarkister här är veganer, även
jag, och bevarande av allt liv och biologisk mångfald ses som centralt för alla
våra andra idéer.
19
Lisanne, Nederländerna
Anarkafeminister i världen
Lisanne beskriver en vänster som blivit rädd för feminismen,
men som – kanske – nu långsamt börjar ändra sig.
Lisanne är född i början av 1980-talet. Hon kommer från en
lantlig provins i norra Holland, och har tidigare bott i Barcelona,
därefter i Amsterdam. Hon har tagit gymasielärarexamen.
Då intervjun gjordes jobbade Lisanne som ”nanny hos
yuppiefamiljer”, samtidigt som hon läste till att även bli
lågstadielärare.
Vilka anarkistiska och feministiska aktiviteter är du inblandad i?
Är du med i någon sorts anarkafeministisk grupp, formell eller informell? I så
fall, hur länge har den funnits?
– Jag är aktiv i flera grupper som arbetar med anarkism och feminism. Sen
jag flyttade till Amsterdam har jag varit med i en grupp som heter Anarchist
Group of Amsterdam. Den har funnits
sedan början av 2000-talet, och huvudaktiviteterna är att organisera aktioner
och filmkvällar och att skapa propaganda.
– Jag är också med i en kommitté
som anordnar en årlig anarkistisk träff.
Varje vår kommer cirka femhundra
anarkister till en anarkistisk campingplats i en by som heter Appelscha. Marken köptes för drygt åttio år sen och
ända sen dess (med undantag för andra
världskriget) har detta läger med diskussioner, kultur och vänskap anordnats. Den senaste gruppen jag gått med
i är Dolle Mollies.
– Dolle Mollies är en uttalat anarkafeministisk grupp. Vi hade ett väldigt
långt möte över en middag, där vi bestämde att vi ska vara en anarkafeministisk grupp för enbart kvinnor. Vi
börja med att organisera en demonstration för aborträtt. Gruppen funkade så
bra att vi bestämde oss för att fortsätta.
Och då var vi så klart tvungna att bestämma vad vår ståndpunkt i världen
var som grupp.
– Efter vår första informationskväll hade vi ett långt möte för att positionera oss själva. Trots att alla kvinnor som är med inte är anarkister så
organiserar vi på ett anarkistiskt sätt,
och de som inte kallar sig själv anarkister känner sig bekväma med det.
20
av sextiotalet då en grupp kvinnor som
inte var politiskt aktiva reste sig och arrangerade en öppen kväll för att tala om
den ojämlika fördelningen i samhället
och på en gång uppmärksammades.
– De bildade gruppen Dolle Mina,
som genomförde många aktioner, och
som alltid var väldigt samhällstillvända
och mediavänliga. De väckte det holländska samhället. Det som de framför allt kämpade för, och uppnådde,
var rätten till abort. Men de lyfte också
fram preventivmedel, att inte raka sig,
lika löner och sexism i allmänhet.
– Sedan fortsatte kampen i husockupationsrörelsen, alltså inte i den ”normala” delen av samhället. Dessa kvinnor slogs hårdare än någonsin. De hade
barer endast för kvinnor, var ofta separatistiska och många blev lesbiska,
inte för att de kände för det utan för att
”man ligger inte med sin förtryckare”.
Män startade anti-sexistiska diskussionsgrupper. Det var en så hård kamp
att vi fortfarande lever i kölvattnet av
den. Folk är rädda för ordet för att de
tänker på de radikala kvinnorna på åttio- och nittiotalen, och många kvinnor
känner ingen samhörighet med dem.
– Så jag tror att feminism har varit
ett bortglömt ämne i många år för att
folk har dåliga kollektiva minnen och
är rädda för det burdusa viset som kvinnor kämpade på vid den tiden. Men
långsamt hör jag fler och fler som erkänner att det är en förlust, och att det
fortfarande finns så mycket att reda ut.
De senaste åren har jag arrangerat feministiska och anti-sexistiska workshops
Hur är tillståndet för feministisk organisering och debatt i Holland generellt?
– Det finns inga radikala organisationer utom Dolle Mollies. Det finns
två feministiska tidskrifter, en som ska
hjälpa karriärkvinnor att förbättra sin
ställning (vilket betyder att jämställdhet redan är ett faktum och vi snygga,
unga, hippa kvinnor behöver bara förbättra vår individuella ställning). Den
andra är inte lika karriärsinriktad men
inte särskilt kritisk.
– Ännu mer smärtsamt är det sätt
som man pratar om feminism på. Här
är feminism för det mesta ett smutsigt
ord, knappast någon vågar kalla sig feminist. Folk tycker att kampen är över,
att det nu är en individuell kamp mot
individuella snedsteg, i stället för att
erkänna det faktum att det fortfarande finns en kamp att utkämpa för hela
samhället. Folk i den radikala vänstern
har också ofta detta synsätt och tycker
inte att det är nödvändigt att diskutera,
eller menar till och med att feminister
vill ta över världen och dominera den
som män gjort i årtusenden.
Vad finns det för tidigare tradition av
anarkistiska och anarkafeministiska
idéer i Holland?
– På 1910-talet svepte en stor feministisk våg över Holland. Kvinnor och
män kämpade för rösträtt för kvinnor.
Och de lyckades, kvinnor fick rätt att
rösta, studera i skola och på universitet, och att arbeta (i de flesta fall fram
till dess att de gifte sig). Sedan hände
det inte mycket på många år, till slutet
21
– Ja, definitivt. Många ser inte feminism och antisexism som anarkistiska
frågor. Män och kvinnor har många
fördomar om feminism. Kvinnoseparatisktiska utrymmen ses som sexistiska,
liksom grupper med bara kvinnor. Feminism beskrivs som att kvinnor vill
styra och till och med som en kvinnlig
motsvarighet till machoism.
på det anarkistiska lägret och fler och
fler kommer till mig med personliga berättelser om dåliga upplevelser. Och nu
har vi till och med en feministisk grupp!
Så det känns ändå som att vi håller på
att komma över känslan att feminism är
något dåligt och smutsigt, men vi har
fortfarande en lång väg att gå.
Har ni grupper med endast kvinnor för
att diskutera och organisera?
Vilka skulle du säga är de viktigaste
politiska frågorna för dig?
– Så vitt jag vet så är Dolle Mollies den
enda gruppen för enbart kvinnor, fast
våra arrangemang är öppna för alla. Det
finns också en bar för lesbiska en gång i
veckan i Amsterdam och förra året så
ordnade jag ett utrymme som bara var
för kvinnor på det anarkistiska lägret.
– Mina nyckelfrågor är sexism och
sexuella trakasserier inom den radikala rörelsen. Men också rätten till abort
och att trycka och sprida feministiska
fanzines!
Samtliga intervjuer:
Amalthea Frantz & Felix Holmgren
Finns det motstånd mot feministiska
frågor inom vänstern i stort?
22
Förtryckens samband
och teori
Förtryckssamverkan, triple oppression, intersektionalitet. Vad
är vad, vad är skällsord och vad har blivit akademiskt modernt?
Det frågade sig redaktionen inför detta nummer.
Annie Hellquist reder ut begreppen.
position, hudfärg och sexualitet. Huvudpoängen med begreppet är att visa
på att vi ingår i fler sociala grupperingar
än bara en enda och därför kan vi heller inte utgå från en enda social grupp
(som exempelvis gruppen kvinnor) i
våra analyser och vår kamp. Ingens liv
är opåverkat av dessa maktordningar.
Ett kort svar är att förtryckssamverkan
är försvenskningen av triple oppressionteorin, medan intersektionalitet är det
som blivit akademiskt modernt och det
stora skällsordet i sammanhanget är
identitetspolitik.
Men vi ska inte stanna där. Vi ska
reda ut begreppen en gång för alla.
Ytterligare ett kortfattat svar på frågan
är att intersektionalitet och förtryckssamverkan är i princip samma sak: ett
verktyg eller en modell för att förstå hur
olika maktordningar samverkar och
förstärker varandra. Konkret kan intersektionalitet handla om att titta på hur
faktorer som klass, kön, könsuttryck,
sexuell identitet, etnicitet, fysisk och
psykisk hälsa och funktionalitet samverkar och påverkar vårt livsutrymme.
Att titta sammantaget på alla de faktorer som avgör vår sociala position och
handlingsutrymme, vårt kön, vår klass23
Forskarna och författarna till boken Intersektionalitet, Paulina de los
Reyes och Diana Mulinari, skriver
att det inte finns någon social position som inte skapats utifrån ojämlikheter baserade på kön, klass och
etnicitet. Begreppet intersektionalitet används främst i akademiska sammanhang och förtryckssamverkan har
mestadels figurerat i aktivistkretsar.
Texten nedan kommer främst att behandla diskussionerna kring intersektionalitet och förtryckssamverkan och
hur man kan förstå dem. En mer historisk och klargörande redogörelse för begreppen finns i faktarutan ”Begreppen
och bakgrunden”.
Med normer menas alla föreställningar, idéer och oskrivna regler som
formar oss människor. Normer påverkar samhället i stort och vem som har
möjlighet till inflytande.
Vi är ständigt omgivna av normer
som sätter gränser för hur vi är och får
vara. Normerna är i stort sett osynliga
så länge ingen bryter mot dem. Och det
finns normer kring det mesta, hur man
bor, klär sig, pratar, hur man organiserar
sina relationer och så vidare. Att bryta
mot normer får konsekvenser i form av
diskriminering och utanförskap. Människor som bryter mot normer klumpas
också ofta ihop i grupp och ses som likadana som varandra, men annorlunda
från dem som lever upp till normen.
De schabloniseras och stereotypiseras.
Förenklat kan sambandet beskrivas så
här:
stigmatisering
Normer
diskriminering
orättvisa.
Ofta försvinner klass ur analysen när folk använder intersektiona-
Norm/strukturdiskussion
Man kan se två huvudlinjer i hur tankar kring intersektionalitet och förtryckssamverkan används. Det ena har
fokus på normer och avvikelse och den
andra på strukturer och exploatering
och fördelning.
Begreppen och bakgrunden
Intersektionalitet
Begreppet intersektionalitet har växt fram inom den akademiska världen och där menar man att
man började prata om det på 80-talet i USA, och först nu på senare år i Sverige. Här lanserades
det av Diana Mulinari och Paulina de los Reyes.
Men tankarna kommer inte ur ett akademiskt sammanhang, utan ur aktivistiska sammanhang,
och fanns långt innan ordet hade kläckts. Det kom ur år av frustration och kritik inom kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen under 1960- och 70-talen. Kvinnorna i black power-rörelsen
ifrågasatte den manliga dominansen och det manliga synsättet där, men riktade samtidigt kritik
mot en vit medelklassig kvinnorörelse. En antologi om svarta kvinnors liv som gavs ut under denna tid hette All the blacks are men, all the women are white, but some of us are brave.
En ganska talande titel.
Det fanns ingen teori för positionen som båda svart och kvinna och man osynliggjordes inom så-
24
litet på det här viset, helt enkelt för
att de ofta inte vet hur man ska diskutera klass utifrån ett normperspektiv. Jag återkommer till det.
Med strukturer å andra sidan menar
man fördelning av ekonomiska resurser och politisk makt, exploatering, arbetsdelning, lagstiftning och så vidare.
de los Reyes och Mulinari lägger störst
tonvikt här, även om de säger att de inte
lägger någon värdering i vad som är
mest relevant av exploatering och diskriminering. Heteronormen försvinner
ofta i den analysen för att den inte är
lika lätt att lokalisera i materiella villkor.
Struktur
exploatering
snedfördelning av resurser
orättvisa.
De här två synsätten går inte riktigt
att separera och det är viktigt att kunna titta på en maktordning från olika
håll. Ofta leder ju det ena till det andra. En ordning som bygger på en
norm, där avvikare från normen stigmatiseras, leder ofta också till exploatering. Ett exempel på det är transkvin-
nor som i många länder försörjer sig
genom att sälja sex på grund av att de
marginaliserats från samhället eftersom
de inte passar in i den norm som säger
att ens könsidentitet ska stämma överens med den kropp man är född i. Eller, om man tittar på klassamhället, så
är ju arbetarklassens underordning en
produkt av en politisk och ekonomisk
struktur, men deras position leder också till stigmatisering. Arbetarklassen
stereotypiseras ju i stor utsträckning.
Om man betraktar klassamhället utifrån ett normperspektiv så hamnar
medelklassen oundvikligen i fokus i
Begreppen och bakgrunden
väl feminismen som black power rörelsen. Det skrevs flera antologier av svarta radikala feminister
under de här åren och i dessa texter finns alltid perspektiven på kön, klass och etnicitet närvarande, helt enkelt för att man inte kan bortse från de här olika maktordningarna om de möts i ens
eget liv.
Ingens liv är opåverkat av maktordningarna. Men som priviligerad i en maktordning är det lättare
att glömma den, eller bortse från den. Därav den vita medelklassprägeln på andra vågens feministrörelse. Andra vågens kvinnorörelse kritiserades också av anarkafeminister som påpekade att
rörelsens inre hierarkier som väl stämde överens med det omgivande samhällets. De menade att
man som feminist borde motsätta sig alla former av hierarkier; inte jobba för att få in kvinnor på
chefspositioner och politiska höjdarjobb. Den här kritiken har löpt som en röd tråd bland socialistiska och anarkistiska kvinnor under hela 1900-talet. Även lesbiska feministers analys av kvinnoförtrycket och den obligatoriska heterosex ualiteten och kritiken av kvinnorörelsens heteronorm
och ibland även dess homofobi, är exempel på intersektionell analys.
25
och med den starka norm de bär upp
och hur deras perspektiv hela tiden ses
som det normala eller naturliga. Med
en sådan fokusering försvinner överklassen och kapitalägarna helt ur fokus
eftersom de inte ingår i normen utan
bryter mot den, trots den enorma makt
de sitter på. Och då missar man ju någonting fundamentalt med klassamhället. Tittar man å andra sidan på klas�samhället endast utifrån materiella förhållanden så är ju det intressanta vilka
som äger och vilka som arbetar, vem
som exploaterar vem helt enkelt, och
då hamnar kapitalägare och överklass
i fokus, men medelklassen försvinner
ur analysen, trots den makt de besitter genom att höras och synas överallt
och sätta agendan. Man måste kunna balansera de här två perspektiven.
I USA och Storbritannien diskuteras
klassism som den kulturella sidan av
klassförtrycket. Där kapitalism är ordet för det strukturella, ekonomiska
förtrycket fungerar klassism som en beskrivning av det vardagliga förtrycket
mellan människor, diskrimineringen
och medelklassnormativiteten. Jag vet
inte om det är ett ord att lansera, men
det är bra att ha med i tankeprocessen.
Begreppen och bakgrunden
Triple oppression och förtryckssamverkan
Texten ”Three Into One: The Triple Oppression of Racism, Sexism and Class” utgör grunden för
triple oppression-teorin. Dokumentet sammanställdes av Klaus Viehmann och är ett resultat av
långa diskussioner mellan kvinnor och män inom den tyska vänstern, huvudsakligen förda genom brevväxling mellan politiska fångar. Dessa brev låg sedan till grund för texten. Ursprunget
till teorin är detsamma som bakgrunden till intersektionalitetsbegreppet. Kvinnliga kamraters
kritik av vänstern, svarta kvinnors kritik av såväl den feministiska rörelsen som av vänstern. Texten redogör för hur kapitalism, patriarkat och rasism är sammanlänkade med varandra och måste
bekämpas parallellt.
I texten definieras några centrala begrepp såhär:
Klasskamp: Kamp mot kapitalistiskt förtryck utövat av arbetare och de som solidariserar sig med
dem.
Antipatriarkal kamp: Utövas av kvinnor och dem som solidariserar sig med dem.
Antirasistisk kamp: Utövas av svarta och dem som solidariserar sig med dem. (”Svart” används
här som ett politiskt uttryck för alla som utsätts för vit rasism.)
Antiimperialistisk kamp: Utövas av den så kallade ”tredje världens” befrielserörelser och dem
som solidariserar sig med dem.
Texten utgår från dessa begrepp men poängen är att de egentligen inte går att separera på detta
sätt.
I Sverige översatte man triple oppression till förtryckssamverkan och öppnade på så sätt också
upp för att lägga till fler förtryck i analysen, exempelvis heterosexism.
Identitetspolitik
Så kallas ibland den politik som syftar till erkännande och uppvärdering av missgynnade grupper.
26
Precis som man pratar om vardagsrasism och strukturell rasism, eller som
feminismen alltid har hävdat att det
privata är politiskt: vardagsförtrycket i det dagliga livet, i möten och relationer, samt det politiska strukturella.
fungera bättre än intersektionalitet. Det
förpliktigar på något vis. Det talar klarspråk, vi pratar om förtryck här och det
går inte att gömma i en akademisk avhandling, det måste bekämpas.
Postmodernt flum vs
dammig klassanalys
När intersektionalitetsbegreppet seglade upp i samhällsdebatten för ett par år
sedan blev det med ens glödhett. Feminister började rabbla ramsan kön-klassetnicitet-sexualitet, nervöst undrande
om de verkligen fått med allt. Vänsterdebattörer luftade sin oro över att
klasskampen hamnar på undantag när
normerna hamnar i fokus. Ofta uppstår samma två poler i varje debatt och
diskussion som berör förtryckssamverkan eller intersektionalitet. Och samma
knep för att misskreditera motståndarsidan dyker upp varje gång. Den ena sidan utmålas som postmodernt flummig
och identitetspolitisk. ”Identitetspolitik”
bru­kar användas för att avfärda frågor
kring etnicitet och sexualitet som särintressen, privata erfarenheter eller minoritetsfrågor, till skillnad från den kollektiva frågan om klass. Den andra sidan
anklagas för att ha en dammig klassanalys från början av 1900-talet där arbetaren alltid är en vit man. Att bara för att
man betonar kampen mot klassamhället skulle man automatiskt sakna insikter om övriga kamper. Ofta är båda sidorna mer nyanserade än så, ibland inte.
Klyftan är fortfarande djup mellan materiell och kulturell kamp, mellan klass-
Politik eller perspektiv?
De avtryck intersektionalitetsdiskussionen gjort i den akademiska världen
och i vänsterdebatten handlar mycket
om att ha perspektiv på olika saker.
Man har ett klassperspektiv eller ett
etnicitetsperspektiv och så vidare. Formeln kön-klass-etnicitet rabblas av bara
farten, men frågan är hur långt analysen räcker. Omvandlas perspektivet på
etnicitet automatiskt till antirasism,
blir perspektivet på kön alltid feministisk kamp? Nej, så blir det sällan. Att ha
ett klassperspektiv kan vara långt från
att faktiskt vara motståndare till klas�samhället. ”Intersektionalitet” är ett
akademiskt verktyg, och kan mycket
väl användas just som ett sådant, av
akademiker som inte gör anspråk på
att tillhöra en viss politisk åskådning.
Men om man kämpar för jämlikhet och
har de teoretiska verktygen (intersektionalitet och förtryckssamverkanidéer) till
hjälp för att se ojämlikheter sprungna ur
könsmaktsordning, heteronorm, rasism
och kapitalism, är den logiska konsekvensen att man också för en kamp
mot alla dessa maktordningar. Att ha
ett perspektiv på klass bildar grund för
klasskamp, och så vidare. Begreppet
förtryckssamverkan kan här enligt mig
27
kamp och anti-diskrimineringspolitik.
Iris Marion Young och Judith Butler är
två teoretiker som bidragit till att försöka överbrygga den klyftan. I Merely
cultural visar Butler på heteronormativitetens materiella rötter och hur heteronormatvitet utgör en bärande del i det
kapitalistiska systemet. Marion Young
skisserar i Förtryckets fem ansikten en alternativ modell för att förstå förtryck i
stället för att utgå ifrån sexism, rasism
och så vidare. Jag kommer inte gå djupare in på dessa två texter, men det är
läsning jag starkt rekommenderar.
arbetarklassen som enhet och endast
motsättningen mellan arbete och kapital blir det rätt problematiskt när någon
påpekar att det finns motstridiga intressen och motsättningar inom arbetarklassen. En ideologi som problematiserar makten som sådan skulle kunna
ha större möjligheter att hantera det.
Bang-redaktören Malena Rydell redogjorde för något år sedan för intersektionalitetsdebatten och efterlyste en
ny politisk aktör, då radikalfeministen
är för insnöad på genus, marxisten på
kapitalism och liberalen är allmänt
historielös. Varför inte damma av en
gammal och, i den etablerade politiska
debatten, bespottad bekant: anarkisten.
Anarkismen och
förtrycken
Tankar om förtryckssamverkan har
vuxit fram som en kritik av endimensionella maktförståelser. Att de fått
fäste i anarkistiska sammanhang känns
väldigt naturligt. Susan L Brown skriver: ”Anarkism går bortom de flesta
andra frihetsrörelser i sitt motstånd
mot förtryck, vilken form det än tar,
utan att fästa prioriteten vid ett förtryck framför ett annat. Till skillnad
från de flesta andra politiska rörelser
förstår anarkismen att alla förtryck är
ömsesidigt förstärkande; därför fordrar
den att frihetskampen utkämpas på fler
fronter på samma gång.” Anarkismen
som sådan öppnar upp för en bredare
kamp mot förtryck grundade på klass,
etnicitet, kön, sexualitet och så vidare.
Kategorier som lätt kan ställa till analytiska problem för andra ideologier.
Har man grundat hela sin ideologi på
Annie Hellquist
28
kort & historiskt
Charlotte Wilson
1854–1944
Charlotte Wilson var en av dem som introducerade anarkismen i England, vid en tid
då anarkistisk litteratur ännu inte översatts till engelska. I tidningen Justice skrev hon
fyra artiklar runt årsskiftet 1884–1885 under signaturen ”en engelsk anarkist”, där hon
sammanfattade anarkismens tankar och idéer. Sedan kom hon att vara med att starta
Englands första specifikt anarkistiska tidning, The Anarchist, 1885.
Tillsammans med Pjotor Krapotkin grundade hon den anarkistiska tidskriften Freedom
vars första nummer kom ut i november 1886, och senare även förlaget Freedom Press,
som nu i mer än hundra år översatt och gett ut böcker om anarkism. Hon bidrog främst
ekonomiskt men också med artiklar under dess första årtionde.
Charlotte Wilson föddes i en medelklassfamilj i Kemerton, sydvästra England, där pappan
var doktor och mamman kom från en välbärgad handels- och tjänstemannafamilj. Charlotte
fick möjlighet att studera vid universitetet i Cambridge. Det var också där hon övergav
religionen för att sympatisera med socialistiska idéer.
Charlotte Wilson föredrog att verka genom pennan – hon ska annars ofta ha hållit sig
i bakgrunden, helt svartklädd. Hon var ingen otroligt duktigt talare, men ärligheten och
övertygelsen i hennes tal sägs ändå ha gjort stort intryck på åhörarna.
Under hela sin livstid kom Charlotte att skifta mellan att engagera sig anarkistiskt,
socialistisk och feministiskt. Runt sekelskiftet drog hon sig undan från allt politisk
engagemang i samband med hennes föräldrars död. När hon gav sig in i politiken igen
återgick hon dock inte till anarkismen. När kampen för kvinnlig rösträtt satte igång gick
Charlotte med i flera olika kvinnoorganisationer, som Womens’ Freedom League. Hon
startade även en kvinnogrupp inom det reformistiskt socialistiska Fabian Society. Tidigare
hade hon varit aktiv inom samma organisation, men då i en anarkistisk fraktion.
Hon gick så småningom också med i Independent Labour Party och flera andra
parlamentariska grupper. Under första världskriget drog hon sig åter undan från politiken.
Mot slutet av kriget kom hon att engagera sig i att hjälpa krigsfångar, men återupptog
aldrig sitt politiska arbete från förr.
1944 gick hon bort, demenssjuk, några dagar innan sin 90-årsdag.
Under ett årtionde var hon en av Englands mest kända anarkister, men har nästan helt och
hållet förbisetts av historiker.
GB
29
Avskiljandets strategi
Grupper med enbart kvinnor blev regel snarare än undantag
bland Sveriges anarkafeminister på 90-talet. Varför, och vad
hände sedan? Amalthea Frantz har pratat kvinnoseparatism
med aktivister ur tre generationer.
Någon gång i övergången från 1980till 90-tal började kvinnoseparatismen
bli utbredd bland de svenska anarkisterna, för att sedan blomma upp ordentligt i mitten och slutet av 90-talet.
Drygt tio år senare börjar jag leta efter
vad som finns kvar – jag känner inte
till någon aktiv anarkafeministgrupp
i Stockholm. Det hålls fortfarande frihetliga och feministiska aktiviteter runt
8 mars varje år, men det var länge sedan
jag hörde talas om något anarkistiskt
kvinnokafé i stil med Antippa, stället
där jag själv hamnade runt 1997: ett
kvinnoseparatistiskt föredragskafé som
arrangerades en gång i veckan av Stockholms Anarkafeminister, nere i Stockholms dåtida anarkistkällare RSM.
Efter ett tag får jag tag i Camilla.
dem som höll i Antippa samt tränade
feministiskt självförsvar. För henne
handlar kvinnoseparatism helt enkelt
om att det finns ett stort egenvärde i att
få samtala om vissa frågor i en grupp
med bara kvinnor. På kritik svarar hon
som hon alltid gjort:
– Så länge det finns en kvinna som
vill ha ett kvinnoseparatistiskt sammanhang, så finns det en anledning.
Camilla är den första jag intervjuar,
och hon är också den som tillhör min
egen generation. Samtalet kommer in på
gemensamma erfarenheter, framför allt
av den övriga anarkiströrelsens reaktioner på kvinnoseparatistiska grupper.
Enligt Camilla rådde under slutet av
90-talet snarast en brist på intresse.
– Många killar visade sin ”förståelse”
för separatismen genom att inte prata
om den. Som om den inte fanns! Kanske var det vi gjorde heligt eller utan-
Runt millennieskiftet
I slutet av 90-talet var Camilla en av
30
för deras begreppsvärld, kanske var de visa sig vara på ”allas sida” och ”inte bara
rädda för att verka dumma eller tränga kvinnornas” genom att förkasta kvinnosig på. Eller så tyckte de att det inte var separatism, gärna inför män.
deras grej, så länge de inte konsumerade
Kontakten mellan anarkafeministporr eller slog en tjej, säger Camilla.
generationerna var inte alltid den bäsDet fanns även tillfällen när separa- ta. När den nya gruppen skulle ta över
tismen gick till överdrift och blev ick- kafé Antippa fanns det en känsla av att
ekonstruktiv. När den brukades mot de tidigare arrangörerna helt enkelt inte
män i allmänhet, i stället för att vara för orkade längre, att de nya måste ta över.
kvinnor specifikt,
– Vi var lite
”Många killar visade sin
menar hon.
yngre och min– Till exempel ’förståelse’ för separatismen
dre rutinerade.
minns jag en öp- genom att inte prata om den.” Men vi hade
pen,
feministisk
också en tydlifest på RSM dit var alla välkomna – gare ambition att vara mer öppna och
men så mitt i festen skulle helt plötsligt välkomnande mot nya, intresserade
alla killar ut för att det ”blev” separatis- kvinnor, jämfört med hur stämningen
tiskt. För mig rimmar det illa, då är det på kaféet var under slutet av 90-talet.
inte positivt. I sådana fall ska det vara
Sammanfattat var Antippa-tiden rotydligt från början att det är en fest för lig och lärorik, säger Camilla. Ungefär
alla av kvinnligt kön.
samtidigt började hon även engagera sig
En form av kritik som kunde hö- mer och mer i feministiskt självförsvar,
ras under det sena 90-talet var ”varför också det en kvinnoseparatisk aktivitet.
ska separatism bara gälla kvinnor hela Det har hon fortsatt med fram till i dag,
tiden, när det finns andra förtryckta bland annat som instruktör. Gruppen
grupper?”. Samtidigt fanns dock även är självorganiserad och rollerna roterar.
organisationer som Unga för unga, som Självförsvaret har en helt annan verkhade en åldersgräns, och Svartskallebri- lighetsförankring än de rent ideologisgaden, som organiserade dem som sågs ka anarkafeminstiska grupperna hade,
som osvenska.
tycker Camilla.
Diskuterade ni andra former av separa– På självförsvaret är det våra erfatism inom dina grupper?
renheter som kvinnor som är den mins– Alla inom separatistiska feminist- ta gemensamma nämnaren. Det gör att
grupper som jag pratat med detta om är det är mer öppet för olikheter. Det har
positiva till annan separatistisk organi- varit skönt att jobba med FSF, det finns
sering. Men utanför anarkiströrelsen ingen grund för sekterism där. Och näsuppfattas det nog som konstigt och kan- tan alla förstår poängen med kvinnoseske lite sekteristisk med separatism. Och paratism när det kommer till något så
jag har mött många feminister som vill praktiskt som självförsvar.
31
tidigare under 90-talet
Motståndet mot kvinnoseparatism
bland anarkister runt millennieskiftet
bleknar i jämförelse med det jag får
höra när jag sedan träffar två kvinnor
som var med och banade vägen under
90-talet. Eva och Emma kan räknas till
generationen innan Camillas och min
egen.
De börjar med att konstatera att de
inte ångrar sina år som anarkafeministiska aktivister. Vissa saker kunde ha
gjorts annorlunda, men det de framförallt har fått med sig är styrka, erfarenhet och insikter. Och så maktanalysen
– ”ett verktyg att använda i sin vardag”,
säger de.
Emma var en av dem som var med
och startade kvinnokafé Antippa (och
hittade på namnet – som kommer ur
”antipatriarkal aktion”) i mitten av
1990-talet, när RSM-lokalen var ny.
Hon säger att det aldrig kändes konstigt
att organisera sig kvinnoseparatiskt.
– Man hade ju mest tjejkompisar och växte upp i en tillvaro som på
många sätt var uppdelad efter kön. Det
kanske är annorlunda för tjejer nu för
tiden. Framförallt tyckte jag att det
kändes naturligt, och jättekul, att umgås i kvinnogrupperna! Jag fick den där
aha-upplevelsen: jag är inte ensam, det
är inte mig det är fel på, andra har samma erfarenheter och det handlar om
kön, säger Emma.
Eva är uppvuxen i en mindre stad
och när hon blev politiskt aktiv jobbade
hon till en början främst med anti-imperialism – det var lättare för henne att
se de rasistiska strukturerna än de sexistiska, säger hon.
– Jag tyckte inte att jag kände av
kvinnoförtrycket på huden. Jag kände
inte igen den feministiska problemformuleringen i mitt liv, upplevde inte att
jag hade blivit annorlunda behandlad
för att jag var tjej. Senare har jag sett att
det mycket handlade om att jag inte ville att det skulle vara så, inte ville se att
jag faktiskt blev annorlunda bemött.
Så startades ett kvinnokafé, två timmar i veckan på stadens allmäntpolitiska-punk-ställe. Eva var inte med
och startade det, men hon besökte det,
och upplevelserna där bidrog till att
hon omvärderade sina åsikter. Varenda vecka kom det in en kille som ”bara
skulle kolla propparna” eller ”kände för
att spela flipper” just när kvinnorkaféet
pågick. Tjejernas motreaktioner möttes
av mycket ilska från killarnas sida.
– Snubbarna blev så provocerade av
att vi ville vara själva ett par timmar i
veckan, det var absurt. Då började jag
se att det finns patriarkala strukturer,
precis som det finns rasistiska. Om man
har fått syn på en maktstruktur så är
det enklare att se att det finns fler, eftersom den grundläggande insikten är att
vi inte lever i jämlikt samhälle.
Och sedan kom A-mässan, ett slags
anarkistisk festival, 1992.
– Jag var väldigt ny i rörelsen då.
Man hade bjudit in i stort sett alla anarkistgrupper som fanns. Men inte anarkafeminsterna. Den enda som blev inbjuden att hålla föredrag var Pia Laskar.
Hon blev förbannad på att anarkafemi32
sex. Men de såg inte det.
Strax efter A-mässan flyttade Eva till
Stockholm. Attityden mot anarkafeministerna var i stort sett densamma där
som på mässan. En hätsk debatt pågick
både på anarkisttillhållet Café 44 och
inom delar av den syndikalistiska fackföreningen SAC. Ett skällsord som hördes var ”Pol Pot-feminister”.
– Det var en extrem hets. Jag undrade verkligen, vad är det som händer?
Kan inte jag bara få lov att tycka att det
är bra om kvinnor också får utrymme?,
säger Eva.
– Ja eller inte ens det, säger Emma.
Att kvinnor inte ens fick dra sig undan, bara säga ”jag vill hellre vara med
dem”…
nisterna som grupp inte bjudits in, så
hon gav sin plats till oss alla. Vi skaffade två tält på festivalen, med föredrag,
självförsvarsträning, konserter och så
vidare. Men i princip alla killar som riggade resten av festivaltälten vägrade sätta upp våra tält.
När några av anarkafeministerna
senare under mässan sålde en egentryckt t-shirt med texten “Dead men
don’t rape” kontrade några killar med
att trycka tröjor där det stod ”Dead
women don’t say no”. Iförda dessa tröjor försökte tre killar bryta sig in i ett
av de kvinnoseparatistiska tälten under
en konsert.
– Hur kunde de bli så provocerade?
Inom våra kretsar har man ju alltid använt tillspetsade slagord. Hur kan man
som anarkist undgå att se skillnaden
mellan de här två budskapen? När det
de facto finns problem med att män
våldtar kvinnor, och problem med att
kvinnor dödas för att de säger nej till
Men var argumenten mot er på något
sätt ideologiska, anarkistiska eller på annat sätt frihetliga?
– Någon gång fick vi väl höra att vi
”splittrade klasskampen”. Men vi höll så
klart inte alls med. Det var ju så många
33
aktivister som kom in även i det övri- som inte var ”politiskt korrekta”, säger
ga politiska arbetet via de separatistiska Emma.
grupperna. Killarnas reaktioner bekräfEva håller delvis med: de hårdaste
tade bara patriarkatet, igen. Och det aktivisterna hyllades och satte normen.
sporrade mig ännu mer, säger Eva.
Där hade resten av gruppen ett ansvar
Eva påminner också om att separa- som den inte alltid tog, säger Eva. De
tism oftast är ett medel, inte ett mål.
hade kunnat säga ”men tagga ner, gå
– Jag har all förståelse för kvinnor inte igenom allt som alla säger med rödsom väljer bort män helt, som säger ”det penna”.
räcker nu, mitt liv är för kort för att vara
– Det var mot slutet av 90-talet
ett levande dasom jag bör”Det var en extrem hets. Jag
gis åt män hela
jade känna att
tiden”. Men undrade verkligen, vad är det som jag inte riktigt
jag funkar inte händer? Kan inte jag bara få lov
fick plats, säger
så själv. Målet
Emma. Man
att tycka att det är bra om kvinnor skulle prata
för mig är ju
att det inte ska också får utrymme?”
om personliga
spela någon
saker, men om
roll om man är man eller kvinna, det jag tagit upp min kärlek till min bror
är bara ett hudveck mellan benen som eller far skulle reaktionen ha varit ”men
ser olika ut.
hon är ju helt körd!”. Det borde inte
Under denna tid pressades hela rö- vara något att skämmas för, det är ju
relsen hårt utifrån – av polis och na- något underbart.
zister, till exempel. Eva säger att man Diskuterade ni den här ”hårdheten”
gick omkring i Stockholms innerstad utifrån ett feministiskt perspektiv?
– Inom andra, blandade, grupper
och var livrädd för att bli påhoppad.
Nazisterna hade flera lokaler och bu- pratade vi en del om hur man kunde påtiker på Södermalm. De anarkafemi- verkas av våldsanvändning, säger Eva.
nistiska aktionerna var spektakulära, Men vi diskuterade den allmänna hårdporrbilar brann och smörsyra kastades heten alldeles för lite inom kvinnogrupin i H&M-butiker. Samtidigt pressa- perna.
Hon menar också att just det fakdes anarkafeministerna av killarna i den
egna rörelsen. Den separatistiska grup- tum att grupperna bestod av bara kvinnor kan ha spelat in från början.
pen blev hårt sluten.
– Många av oss hade vuxit upp med
Både att behöva använda våld på riktigt och att träna självförsvar påverkade självförakt och var extremt självkritisen mer än vad man insåg med en gång, ka. Vi var hårda mot oss själva och blev
menar de. Och ”alla fick så hårda ögon”, hårda mot varandra, mot andra kvindet fanns inget utrymme för beteenden nor.
34
Jag inser under samtalets gång hur
mycket som förändrades under 90-talet. Vi som var aktiva strax innan millennieskiftet behövde inte slåss för att
få ha ett eget kvinnorum och ett kvinnokafé en kväll i veckan. Anarkafeministernas aktiviteter bemöttes med respekt. Eva bekräftar det:
– Det var hårt, men man måste också komma ihåg att vi vann de flesta fajterna. Vi pressade fram kvinnornas
plats i anarkiströrelsen. Och det var inte
så att anarkafeminsterna bara slöt sig.
Vi var alla aktiva i andra, könsblandade
grupper också. Vi var värsta reklamen
för anarkiströrelsen! Så många driftiga
tjejer hamnade i rörelsen genom oss.
Vad finns kvar i dag? Eva tror att feminismen inom anarkiströrelsen, lik-
Eva menar att ifrågasättandet av
porren försvann, och feministisk porrproduktion, som tidigare var något
mycket perifert, blev ”grejen man ska
hålla på med”. Men hon tycker att det
verkar ha börjat svänga tillbaka igen de
senaste åren, så att en feministisk analys
är om inte självklar så ändå mer närvarande igen i anarkistmiljön.
2010-talet
Kvinnoseparatism ska inte vara målet,
har flera av de jag pratat med sagt. Men
är det ens vägen? När jag letar efter
den nya generationen anarkafeminister
får jag tips om en grupp i Stockholm
som heter Fria Feminister. De startade
våren 2008, men har, visar det sig, se-
”Det var hårt, men man måste också komma ihåg att vi
vann de flesta fajterna. Vi pressade fram kvinnornas plats
i anarkiströrelsen.”
som i resten av samhället, var med om
en backlash under 2000-talets första
decennium.
– Under 90-talet fanns en stark kritik av heteronormen bland anarkafeministerna, och vi inspirerades bland annat av den kaxiga queerrörelsen. Däremot var vi mycket kritiska till vissa delar av queer, till exempel den extremliberala inställningen till pornografi och
prostitution. Men sedan fick de idéerna
fotfäste även bland anarkisterna, och
det i kombination med de ökade machotendenserna kan bli en väldigt negativ kombination.
nare slutat vara kvinnoseparatistiska.
Fria Feminister berättar att de har arrangerat demonstrationer, till exempel
antifascistiska vid nationaldagen eller
feministiska vid 8 mars.
När jag träffar dem är de färre medlemmar än vid starten, och riktar mest
in sig på diskussioner, att få testa nya
idéer på andra, och mindre, gatukonstinspirerade aktioner. Gruppen kallar
sig inte för ”anarkafeministisk”, även
om alla medlemmar är anarkister. På
frågan vad de tror att människor tänker
när de hör ordet ”anarkafeminism” har
jag tidigare, via mejl, fått svaret: ”Vi har
35
– Rätt många i rörelsen tycker nog
att de ”är lite queer”, och de är inte
ovänligt inställda till transpersoner, säger Eli. Men hela queerbegreppet i Sverige är så akademiskt och blir lätt elitistiskt. Vissa tar avstånd från det därför, och kritiserar det med att ”man kan
komma undan med vad som helst bara
man kallar det för queer”. Det är inte
vanligt att prata om queer i förhållande
till klass, till exempel. Det vore fett om
queerrörelsen kunde bli mer autonom
och de autonoma mer queer!
Tidigare krävde Fria Feminister att
medlemmar skulle vara frihetliga socialister, kvinnor och självklart feminister. Nu har de strukit det mellersta
kravet. De diskuterade en del om man
skulle kunna ha en grupp för kvinnor
och transpersoner, men kom fram till
att det bara skulle ha slutat i en ännu
mer invecklad definitionsfråga. Då var
fått uppfattningen att ordet är ganska
missförstått och baktalat.”
Att gruppen från början blev kvinnoseparatistisk var mest en slump, det
viktiga var feminismen, säger medlemmarna Andrea, Eli och Kim när jag
träffar dem. De har ingen direkt önskan om fler kvinnoseparatistiska arrangemang och mötesplatser i Stockholm i dag. Däremot vore det schyst
med fler queerställen, tycker de.
– Jag ville organisera mig någonstans inom den autonoma vänstern.
Mitt politiska engagemang väcktes via
feminismen, det är en självklar utgångspunkt för mig. Det kändes tryggt med
en grupp som också hade den utgångspunkten, säger Eli.
Hur feministisk är den autonoma vänstern i dag, egentligen?
– Vi är ju rätt aktiva tillsammans
med andra grupper, som inte är kvinno-
”Det finns inte bara två kön längre. Då blir
kvinnoseparatism ingen enkel eller självklar lösning.”
det bättre att inte alls bry sig om könstillhörigheten hos de feminister som vill
aktivera sig.
– Tidigare hade jag en snävare syn
på vad kvinnoseparatism innebar. När
jag själv definierade mig som kvinna så
tänkte jag ungefär ”varför skulle någon
som inte är kvinna vilja vara med?”, säger Eli.
Jag undrar vad de har att säga om påståendet att ”porr har blivit grejen man
ska hålla med” som feminist. Några sekunders tystnad följs av att först Andrea,
sep, säger Kim. Det känns som att alla
har feminismen i bakhuvudet, men ibland måste man ändå jobba för att verkligen få in den. Lite tråkigt är det att
vara ”den där gruppen”, tjejerna som
måste påminna de andra.
Eli och Kim säger att om feminism
ibland glöms bort eller osynliggörs
inom den autonoma vänstern i allmänhet, så gäller samma sak dessvärre för
transpersoner inom feministrörelsen.
Undantaget är under arrangemang som
Anarkopride.
36
och sedan de andra, börjar skratta.
– Jag är inte porrmotståndare, säger
Kim. Tycker inte att det är ”fult”. Tanken är inte dålig, produkten har ofta
blivit dålig, men jag är övertygad om att
det går att göra schyst.
– Nä, alla håller inte på med porr,
säger Eli. Men ingen är direkt emot det
heller.
fall beror på att folk är macho, säger Eli.
Syftar man på att vissa använder ”fult”
språk, till exempel, så kan det handla
om klass. Ska vi prata maktförhållanden så måste vi granska oss själva, inte
bara peka ut andra.
Fria Feminister har ingen aktiv kontakt med tidigare generationers anarkafeminister.
– Vi pratade rätt mycket om hur det
verkar ha varit på 90-talet, när vi fattade beslutet om att inte längre vara kvinnoseparatistiska, säger Eli. Det finns
inte bara två kön längre. Då blir kvinnoseparatism ingen enkel eller självklar
lösning.
De tre börjar prata om en av de diskussioner de nyligen haft; om att kvinnoseparatism utgår ifrån att man hela
tiden måste ”vara kvinna”.
– Jag vill inte gå upp varje morgon
och tänka att ”jag är kvinna” och utgå
från det i allt jag gör, säger Kim. Ibland
kanske jag känner mig könlös, till exempel.
Samtidigt menar de att det anarkafeministerna gjorde på 90-talet var bra,
och något att vara tacksam för i dag.
– Vi hade inte kommit så långt
som vi ändå gjort nu om det inte varit
för dem. Men själva kvinnoseparatismen håller inte, inte för oss i alla fall.
Vi måste utvecklas, om vi ska komma
ännu längre. Om vi ska förespråka ett
anarkistiskt samhälle måste vi samtidigt kunna förespråka könsanarki.
Varför tror ni att det har ändrats så
mycket?
– När jag först började intressera
mig för feminism så läste jag mycket om
kritik och motstånd mot porr, känslan
var att man ska tycka att det är fult, säger Eli. Men blir man för säker på sin
åsikt så måste man granska den. Man
kan ju inte bara utesluta allt som handlar om sex.
”Queer och macho är en farlig kombination”, sa Eva när jag intervjuade
henne och Emma. I samtalet med Fria
Feminister kommer vi in på det senare fenomenet. Också här finns en infekterad diskussion, som exempelvis
flammade upp när den frihetliga nättidningen Yelah publicerade en artikelserie på temat ”machovänstern” under
2008 och 2009 (läs mer om detta på sidan 56). Fria Feminister har debatten
i färskt minne, men säger samtidigt att
de som grupp hamnade lite mittemellan de olika lägren.
– Jag kan förstå om man med ”macho” menar att vissa människor sätter
sig över andra. Men det kan folk göra
på andra, snyggare sätt som inte kallas
macho, säger Kim.
– Man måste prata om vad det i så
Amalthea Frantz
Vissa av namnen är fingerade.
37
38
39
40
41
42
Av Liv Strömquist. Något förkortad. Publicerad i albumet Einsteins fru, 2008.
”Det var vänstern
som lämnade mig”
Petra Östergren har utmärkt sig med kontroversiella åsikter
i den feministiska debatten. Hon har starkt kritiserat
kriminaliseringen av sexköp och gjort upp med den svenska
feminismens motstånd mot porr och surrogatmödraskap. Men
på åttiotalet undervisade hon i feministiskt självförsvar och
ingick i den radikalfeministiska kärntruppen. Varför valde hon
att distansera sig från sina vänner och en hel rörelse?
sen, vad hade då hänt med frågan om
våldtäkt, partnermisshandel och barnmisshandel? Den radikalfeministiska
kritiken mot våld har fått stort inflytande i samhället, men dess analys av kärnfamiljen och äktenskapet har inte tagits
upp i de breda lagren, vilket är synd.
– Men radikalfeminismen i sin
svenska form har nog spelat ut sin roll
på många plan. Den stämmer inte alls
med unga människors förhållningssätt
till sexualitet i dag. För dem är det inget
konstigt med en KK eller sadomasochism, de har en annan inställning till
homo­sexualitet och fasar inte över porr.
Inom den akademiska världen används
inte heller längre bara marxistiskt baserade teorier och i medierna är det fler
som utmanar radikalfeminismen. Tyvärr blir det ibland en vulgärkritik där
alla feministiska perspektiv förkastas.
Du har skrivit att ”alla är radikalfeminister”, alltså att radikalfeminismen har
blivit förhärskande i Sverige. Vad menar
du med det?
– Jag har sagt det genom åren men
det har förändrats, det är inte alls så
längre. Ungefär sen millennieskiftet
har queer blivit mer utbrett. Man pratar
inte längre om två kön, har inte svartvita åsikter om porr och prostitution, och
frågan om samkönad partnermisshandel har blivit synlig. Folk i den yngre
generationen har en helt annan inställning till feminism och sex.
Vad ser du för problem i radikalfeminismen?
– Radikalfeminismen har flera stora
förtjänster. Den samlade kvinnor i basgrupper på 60- och 70-talen, där man
pratade om personliga problem kopplade till kön. Om vi inte haft den rörel44
använde det ordet för att diskreditera
mig, fast det var helt missvisande. Just
nu arbetar jag med en avhandling om
sexköpslagen. Jag har granskat kritiken
mot lagen från liberala politiker, och
deras argument skiljer sig från mina.
Jag engagerade mig i frågan för att de
sexsäljare jag träffade for illa av lagen,
det var min bas. De nya argumenten är
på en mer liberal principiell nivå – staten ska inte lägga sig i vad individerna
gör med sina kroppar.
Tycker du att kritiken mot dig och dina
idéer har dämpats i samband med dessa
förändringar?
– Ja, jag blir inte alls påhoppad på
samma sätt längre. Antologin F-ordet.
Mot en ny feminism, som jag var redaktör för, blev hyllad, medan den tidigare
Porr, horor och feminister blev hårt attackerad. Jag känner mig inte längre
som paria, vilket jag verkligen upplevde
i slutet av 90-talet. Så det är en helt annan inställning gentemot mig nu, även
från feministiskt håll. Dessutom får jag
nästan varje vecka mail från C-studenter och skolelever som söker min hjälp
eller mina synpunkter för uppsatsskrivande. Jag tror inte det här handlar om
mig som person utan om att det sker en
förskjutning i det svenska idéklimatet.
Vi är på väg från en auktoritär hållning
till en anti-auktoritär, och förändringen
kommer inte bara från ett liberalt håll.
Tidigare uppfattades jag som liberal,
vilket var underligt för mig.
Om sexsäljarna inte farit illa av lagen,
hade du engagerat dig då?
– Jag hade kanske varit emot lagen,
men inte engagerat mig aktivt. Man
ska inte ha en lagstiftning som skapas
utan inblandning av de berörda. Dessutom tyckte jag att det var en konstig
hållning från vänsterfeminister att det
spelade mindre roll om vissa sexköpare
for illa. En skribent i Aftonbladet skrev
apropå Porr, horor och feminister att det
är ”av mindre betydelse att vissa kvinnor prostituerar sig frivilligt och är nöjda”. Hon tyckte att några tusen prostituerade kunde ”offras på jämställdhetens altare”. Det är en obegriplig hållning för någon som är feminist och
vänster, men en lysande och tragisk illustration av debatten om sexköplagen.
Hur skiljer sig din synvinkel från en liberal hållning?
– Jag har en frihetlig hållning med
starka inslag av både socialism och libe­
ralism. Anarkismen spänner mellan
dessa två ytterligheter: maximerad solidaritet och individuell frihet samtidigt. Det tilltalar mig oerhört. En annan komponent är kritiken av alla former av maktinstitutioner. Man vänder
sig inte bara mot kapitalet, utan även
mot staten.
– Folk kallade mig nyliberal när
jag skrev om porr. Vänsterdebattörer
Hur blev du medveten om anarkismen?
– Genom punken! Någon gång runt
78–79. Redan på högstadiet var jag
med i ett punkband och hade kompisar
som var anarkister. Sen när jag kom till
Stockholm tog jag mig till Svarta må45
sex som var ok, vad man fick säga, hur
man fick se ut. Jag kom ut som lesbisk
i den perioden, och då fick man absolut
inte se för kvinnlig ut. Kjol och smink
var förbjudet. Man fick bara ha jämsides sex, ingen fick vara ovanpå, ingen
fick vara för manlig.
– Det var likadant för dem som var
straighta. Det fanns till exempel en ordförande i en av jourerna i Sverige som
fick problem med styrelsen. De kritiserade henne för att hon gillade sin man
och hade sexiga underkläder. Att vara
heterosexuell sågs som att “sova med
fienden”. Idén om att det personliga är
politiskt drevs in absurdum, så att det
politiska måste bli personligt.
– Jag tyckte allt detta var trångsynt,
och började tänka att porr, SM och annat som man förfasade sig över kanske
inte var så farligt. Att försöka lyssna på
alla röster måste vara en anarkistisk och
antropologisk instinkt i mig. Och jag
tyckte att den som är i underläge själv
måste vara med och påverka.
nen och jobbade där i flera år. Jag var
också med och organiserade ett landsmöte för anarkister.
– Men efter hand började jag se
maktstrukturerna bland anarkisterna.
Det var en väldigt stark mansdominans, med folk som mest ville parta och
ligga. Feminismen blev vägen för vidare utveckling för mig. Sen pluggade jag
socialantropologi, och där finns också
en anti-auktoritär hållning. Men jag
gjorde inte kopplingen mellan alla dessa
strömningar förrän senare.
– När min mamma sedan blev mördad avstannade allt politiskt och intellektuellt engagemang under flera år.
Så småningom började jag arbeta med
Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som
hade en utpräglat radikalfeministisk
linje. Där fanns också starka maktstrukturer och outtalade regler. Det
handlade mycket om vad som var rätt
och fel. Jag köpte rubbet tills jag kom
ur min sorgebubbla och började tänka
kritiskt igen på det som fanns omkring
mig.
Det verkar som att det finns en djup tro
på staten och på att lösa problem genom lagstiftning bland nästan alla vänstergrupper i Sverige, till och med bland
anarkister.
Hade du inte upplevt oskrivna lagar
bland anarkisterna?
– Nej, men det är för att det var så
praktiskt inriktat. Det var inte massa djupa analyser och oändliga möten.
Det var en väldigt blandad miljö med
svenskar och latinos, barn och vuxna och tonåringar. Jag föreställer mig
att det blir mer statusspel i homogena
grupper. Bland radikalfeministerna
fanns det massa normer för vilken sorts
– Det är svårt att frigöra sig från
sitt idéarv. För att ta den viktiga boken
Anarkafeminism som exempel: vad hade
hänt om den innehållit andra texter som
var mer på de prostituerades sida? Redan
då hade man kunnat anlägga en annan
vinkel, vad hade hänt i så fall med den
svenska anarkafeminismen? För den bo46
ken är ju den enda som finns att tillgå på
svenska. Nu i efterhand när jag tänker
på min antologi F-ordet så inser jag att
skribenterna nog har en frihetlig ådra
allihop. De använder inte klassisk liberal retorik eller klassisk vänsterretorik
utan tänker fritt utifrån sina respektive
kunskapsområden och grundideologier. Någon tackade nej till att vara med
i antologin eftersom liberaler som Maria
Rankka och Maria Abrahamsson medverkade. Men jag har inte berörings­
skräck. Man märker när argumentationen inte håller. Dessutom vet jag ju själv
hur det är att vara paria, att vara fel. Jag
vägrar att falla till föga för politiskt korrekt tänkande där vissa utesluts.
Folk blev varnade för att sova över hos
mig och man påstod att jag varit man.
På konferenser blev jag ombedd att gå,
folk slutade hälsa på mig. Jag ville vara
kvar men fick inget tillträde. Så vad
skulle jag göra? Jag såg att det i de libe­
rala kretsarna fanns intresse för mig
som tänkare, trots att de kanske inte
höll med mig. De kallar mig vänsternånting, men har inget problem med
det. Jag tror att det beror på att det finns
bättre självförtroende hos liberaler, de
känner sig inte lika hotade av andra
idéer och infallsvinklar. Deras inställning är mer: ”Aha, intressant! Vi kan
debattera.” Kanske beror det också på
den träning i debatt de får i ungdomsförbunden. Så upplever jag inte att det
är i vänstern, där finns inte samma öppenhet och nyfikenhet.
Var går gränsen? Kan du tänka dig att
skriva för vilken tidning som helst?
–Jag kan naturligtvis inte skriva för
en rasistisk tidskrift till exempel. Men
om jag har en idé kontaktar jag den tidning som jag tror är intresserad, oavsett
om det är en kvälls- eller dagstidning,
Arena, Voltaire, Axess eller LO-tidningen. Det viktigaste för mig är att få
ut ett budskap, och sedan försöker jag
välja en lämplig plattform. Nu tycker
jag inte att jag haft något nytt att säga
på flera år, så jag har inte heller publicerat mig så mycket.
– En kollega sa till mig att ”vänstern
upplever att du har svikit dem”. Jag blev
så paff, för jag upplevde att det var vänstern som lämnade mig när jag började
ifrågasätta vissa dogmer. När jag sa att
all porr inte är dålig så spreds det rykten om att jag hade en SM-dungeon i
källaren, där jag piskade unga flickor.
Hur hanterade du det här utmobbningen
på personligt plan?
– Jag klarade mig för att jag reste
mycket utomlands och upptäckte att
det jag sa verkligen inte var något nytt.
Jag var snarare efter min tid. I USA och
Australien – till och med i Taiwan – var
det här gamla tankar. Dessutom: när
man sticker ut så får man färre men roligare kompisar. Och jag behöver inte
ens leta upp dem, de tar kontakt med
mig!
Vad är skillnaden mellan anarkafeminism
och radikalfeminism på ett teoretiskt
plan?
– För att ta sexköplagen som exempel igen: radikalfeminismen ser den
47
som ett bra redskap att bekämpa patriarkatet medan den ur ett anarkistiskt perspektiv är en sorts repression.
Numera kallar jag mig inte anarkist,
utan frihetlig, men det innebär att jag
blir misstänksam när staten säger att
den ska skydda mig som kvinna på
ett kollektivt plan genom en torsklag.
Anarkismen förnekar inte att det finns
maktstrukturer och systematiskt förtryck, men lösningen är inte symboliska lagar, utan att kvinnor bemäktigas.
I stället för att ha poliser vid varje gathörn ska kvinnor kunna självförsvar.
– På samma sätt är den frihetliga
hållningen att inte ropa på censur av
bilder man inte tycker om, utan säga:
”Vänta, vilken myndighet ska bestämma och dra gränserna för vilka bilder
som är bra och dåliga?” Jag är mer orolig för censuren än för bilderna. Det är
konstigt att inte fler frihetliga socialister reagerar när man vill censurera bilder. Det tyder på historielöshet. Vi ska
skapa nätverk och bemyndiga oss själva,
inte ropa på censur.
Felix Holmgren
48
kort & historiskt
Emma Goldman
1869 – 1940
Emma Goldman föddes i nuvarande Litauen, då en del av Tsarryssland, år 1869. Hon
tillbringade större delen av sin barndom med sina judisk-ortodoxa föräldrar i S:t Petersburg.
Fadern misslyckades ofta i sina affärsidéer och barnen fick tidigt arbeta och bidra till
försörjningen. År 1885 emigrerade hon till USA. Några år senare anslöt hon sig till den
växande anarkistiska rörelsen i New York. Hon utvecklade en speciellt nära relation till
Alexander Berkman, också en emigrant från det ryska riket. De två blev livslånga kamrater.
När Berkman dömdes till 22 år i fängelse efter ett attentatsförsök mot fabriksägaren Henry
Clay Frick ledde Goldman solidaritetskampanjen. Solidaritetsarbete för fångar och kritik av
polisen och rättssystemet var centrala i hela hennes liv.
Goldman själv arresterades flera gånger. I augusti 1893 sa hon under ett tal: ”Kräv
arbete! Om ni inte får arbete, kräv bröd! Om ni inte får bröd, ta det!” Hon blev dömd till ett
års fängelse för ”anstiftan till upplopp”.
Efter att Goldman släpptes från fängelset höll hon föreläsningar i hela USA. Bland
hennes viktigaste ämnen var kvinnors och homosexuellas rättigheter, tillgång till
preventivmedel, fri kärlek och kampen mot den patriarkala familjen. Hennes anarkism var en
unik blandning av individualistiska principer och kommunistiska övertygelser.
År 1906 grundade hon den inflytelserika radikala tidskriften Mother Earth. Fyra år senare
släpptes samlingen Anarchism and Other Essays med några av Goldmans viktigaste texter
såsom ”Anarchism: What It Really Stands For” och ”Marriage and Love”. År 1917 grundade
Goldman och Berkman No Conscription League, mot USA:s inblandning i första världskriget.
Efter att ha avtjänat två år i fängelse för detta blev Goldman och Berkman, liksom 247
andra anarkister, utvisade. Goldman återvände till Ryssland, nyfiken på den bolsjevikiska
revolutionen. Hon blev snart desillusionerad och lämnade landet efter Kronstadtupproret
1921. Under de följande tolv åren bodde hon i Tyskland, England och Frankrike. 1931
publicerades självbiografin Living my Life.
Hon befann sig i Kanada när hon år 1936 fick en kallelse till Spanien för att stödja
anarkisterna i inbördeskriget. Där arbetade hon först som redaktör för en internationell
tidning och sedan som den anarkistiska fackföreningen CNT-FAI:s representant i London.
Efter krigsslutet 1939 återvände hon till Kanada, där hon dog ett år senare. Emma Goldman
har gått till historien som en av de mest kända anarkistiska kvinnorna.
GK
49
den liberala feminismen
kan aldrig lyckas
Trots att kvinnorörelsen varit framgångsrik i kampen
för reformer inom äldrevård, barnomsorg och
jämställdhetstänkande har vi fortfarande en av världens mest
segregerade arbetsmarknader. Marknaden har cementerat
könssegregeringen och tjänat på denna uppdelning, och vi har
dragits med i de individualistiska tankegångarna: Det är vårt
eget fel om vi inte känner oss fria. Vi har väl gjort fel yrkesval,
vi kanske är dåliga på att ”släppa kontrollen” eller på att
löneförhandla. De politiska svaren i dag kommer aldrig längre
än till att lindra symtomen genom individuella lösningar, skriver
Samira Ariadad och Cecilia Höglund.
Under tre års tid har hon inte kunnat
lyfta sin vänstra arm. Ändå måste hon
fortsätta utföra samma monotona lyft
dag efter dag. Lyften hör ju till jobbet.
Det enda hon kan göra är att vänta ut
tiden, snart är barnen så stora att de
inte behöver bäras längre, och så fort
den minsta slutar amma så lägger sig
den värsta smärtan. Det vet hon från
första barnet. Vad som inte kommer att
ta slut är den ändlösa arbetsanhopningen. Planera in tvättid, sortera tvätten,
planera matsedel, handla, diska, se till
att ”de pratar med varandra om annat
än barnen”, så att de, gud förbjude, inte
ska glida isär, kompensera honom för
att livet inte blev så fritt och spännande
som det var tänkt. Så trots att hon vet
att arbetet kommer att fördubblas när
hon går tillbaka till sitt lönearbete så
räknar hon ändå dagarna tills föräldraledigheten är över.
Att börja lönearbeta igen innebär
nämligen även små enkla nöjen som
att få gå på toaletten i fred, sitta ner
och dricka en kopp kaffe utan att behöva springa upp tio gånger för att se
vad barnen håller på med, de korta men
så viktiga samtalen med arbetskamrater
som faktiskt frågar om hennes liv och
intressen och, givetvis, de eftertraktade ensamma resorna till och från jobbet. Knuff och trängsel på bussen, men
ändå möjligheten att få tänka klart en
tanke, utan att någon stör. Att lönearbeta kommer för henne därför para­
50
doxalt nog att innebära ett större mått intressen, att vara kreativa. Tillsamav fritid. Hon önskar så innerligt att det mans eller ensamma. En svävande målinte vore så. Hon önskar att tillvaron formulering men likväl ett välkommet
med barnen eller partnern aldrig skulle skifte i fokus i en annars, alltför ofta,
behöva kännas som ett jobb, utan en- stelbent och stagnerad politisk debatt.
bart som det fantastiskt underbara nöje Som Kathy Weeks säger i en intervju i
det även är. Och dubbelheten i det dri- senaste numret av Brand: ”Det handlar
ver henne till vansinne.
om möjligheten att sprida en utopisk föDen senaste tiden har en nygammal reställning, att tänka sig olika möjliga
debatt blossat upp, om man nu kan säga former av liv som inte strikt underordatt den någonsin hade falnat. Det hand- nas arbete.” (Framtidsfaran/2012) Hur
lar om vikten av
den här visionen
rätten till försörj- ”Den senaste tiden har en
ska ta form är en
ning för att kunna nygammal debatt blossat
utmaning för dastå på egna ben. Vi upp. Det handlar om vikten gens vänster. Vi
kommer inte ifrån
hoppas med denna
att det är en rättig- av rätten till försörjning för text visa på vikten
het som är speciellt att kunna stå på egna ben.” av att ha med de
viktig för kvinnor
samlade erfarenhe– ekonomin får helt enkelt inte vara ett terna från kvinnorörelsens historia när
hinder för att bryta sig ur en destruktiv vi möter den utmaningen.
relation. Så rätten till heltid, rätten till
När andra vågens feminister under
jobb och rätten till lika lön är och kom- 1960- och 70-talen började sin kamp
mer under lång tid att vara feministis- gjorde de det i en tid med få kollektiva
ka frågor som är svåra att ta sig runt så lösningar och där allt ansvar för hem
länge vårt samhälle ser ut som det gör och barn vilade på kvinnors axlar. Med
i dag. Men som en kritisk motpart till en familjeförsörjarlön som ideal var
den här diskussionen har ett annat krav det svårt att bli oberoende som kvinna.
dykt upp: Rätten till fritid. I The Guar- Även om du inte var gift hade du lägre
dian, DN, på bloggar, i fackliga krav lön än männen eftersom de förväntades
och i olika boksläpp har vi kunnat börja försörja en familj en dag. Mannen var
ana en annan linje. En linje som står i norm och att förhålla sig till samhälskarp kontrast till den hittills domine- let på annat sätt låg väldigt långt bort.
rande arbetslinjen, nämligen en arbets- Självständighet genom lönearbete sågs
kritisk linje. Av många förtjänstfullt som den enda framkomliga vägen i en
kallad fritidslinjen. En linje där målet mansdominerad och arbetarromantisk
är en meningsfull tillvaro med arbeten vänster. För att uppnå denna självstänsom inte skadar oss eller vår planet. En dighet blev kvinnorörelsen i mångt och
tillvaro som ger oss tid att utveckla våra mycket tvungen att anamma en kapita51
listisk logik som skulle ge oss vår frihet
kanske är dåliga på att ”släppa kontrolgenom att vi sålde den till högstbjudan- len” eller dåliga på att löneförhandla. I
de. De gjorde vad som krävdes för att
vårt samhälles frihetsideal ingår arbetet
få en plats i det offentliga rummet på
som en hörnsten och när vi kvinnor nu
lika villkor, att ses som lika självstänfått denna hörnsten på plats – vi löneardiga från – det oundvikliga – relationsbetar ju som aldrig förr – då borde vi väl
arbetet som männen. Så kampen drevs
kunna frigöra oss från våra bojor?
för nödvändiga reformer, reformer som
Men oavsett, och kanske även till viss
skulle syndel genom, de
”När andra vågens feminister
liggöra vårt
uppnådda reunder 1960- och 70-talen började
arbete och
formerna har
leda till en
sin kamp gjorde de det i en tid med vi lämnat den
mer jämlik
grundlägganfå kollektiva lösningar och där allt
arbetsdelde problemaansvar för hem och barn vilade på
ning och ett
tiken olöst:
mer jämlikt
Frihetsidealet
kvinnors axlar.”
samhälle.
är formulerat
Men hur har det gått med detta frigösom ett undflyende från det reprodukrelseprojekt? Har vi kastat av oss vartiva arbetet, att slippa vara bundna av
dagsoket? Har vi blivit jämlika?
andras kroppsliga behov. Ett frihetsideTrots att kvinnorörelsen var fram- al som manifesteras i en arbetsdelning
gångsrik i kampen för reformer inom formad utifrån kön.
äldrevård, barnomsorg och jämställdNina Björk skriver i Dagens Nyhehetstänkande så förblev de självorga- ter (2008-11-17): ”För vilket har villkoniserade projekten med kollektiv mat- ret varit för att vissa kvinnor skulle få
lagning och en jämlik arbetsdelning i likvärdig plats i det offentliga rummet?
hemmet satt på undantag. Vi har fort- Det har varit att kvinnor presenterar sig
farande en av världens mest segregerade som lika oberoende individer som män.
arbetsmarknader. Kvinnojobb har för- Lika okroppsliga. Lika obegränsade.
blivit kvinnojobb med allt vad det inne- Lika fria. Det har varit att vi acceptebär av lägre status, lägre lön och sämre rar en grundläggande dualism (uppchans att få en skada på jobbet klassi- delning) mellan kultur och natur, där
ficerad just som arbetsskada. Samtidigt den fria människan har en själ och den
som marknaden har cementerat köns- bundna en kropp. Villkoret för kvinsegregeringen och tjänat på denna upp- nors plats i det offentliga rummet har
delning så har vi dragits med i de indi- alltså varit att vi ljuger. Inte om kvinvidualistiska tankegångarna som säger nor, men om människor.”
att det är vårt eget fel om vi inte känner
Men det Björk säger kan, och bör,
oss fria. Vi har väl gjort fel yrkesval, vi utvecklas för ett ges en politisk relevans
52
bortom en idéhistorisk analys. Vi tror ett behov av att, likt antikens Grekland,
nämligen inte att det är kroppen i sig systematiskt producera och reprodusom förringas, utan svårigheten att fritt cera vissa grupper som den kollektiva
kunna välja det spontant lustbetonade kroppsligheten dumpas på. Kvinnor
framför det monotont reproducerande är en av de grupperna, men som grupp
omsorgsarbetet. För självklart har även delvis utbytbar. Vi måste därför nå
män erkänt sina kroppar, när det kom- bortom en uppdelning där vi tillskriver
mer till behov och drifter. Biologi och vissa grupper det naturliga ansvaret för
natur såsom de definierats är knappast det reproduktiva oavlönade arbetet och
fria från politiska maktskillnader. En vi måste hitta en väg dit.
mans sexualitet kan framställas som
Den andra vågens feminism valde
naturgiven, för att undvägen att frånsäga
slippa ansvar – men när ”Vi måste därför nå
oss ett förutbestämt
det kommer till mäns bortom en uppdelning
ansvar för reprovård och omsorg finns
duktionen av liv.
där vi tillskriver vissa
det plötsligt inget naDet skulle vara ett
turligt i hans beteende grupper det naturliga
ansvar att dela på,
utan det ses som inlärt, ansvaret för det
rättvist och solidapåtvingat. Dualismen,
reproduktiva oavlönade riskt för allas skull.
som Nina Björk syftar
Och vi skulle göra
på, har använts selek- arbetet och vi måste
det genom att syntivt just för att sätta inte hitta en väg dit.”
liggöra det genom
bara kvinnor utan även
en formaliserad lömän i en statisk position som ingen kul- nerelation.
tur eller politik sägs kunna förändra.
Paradoxen det ledde till för kvinnor och
Men denna dualism blir inkonsek- för de villkor som ställdes för vår medvent då de med störst politiskt infly- verkan i det offentliga rummet var att
tande kan, som i exemplet ovan, välja det blev tydligt hur någras ”okroppsligatt växla mellan att styras av kultur el- het” alltid innebar en större kroppsligler natur. Men det är också genom den het för oss andra och att deras frigörelse
inkonsekvensen som föränderligheten i vilade på detta. Den kollektiva kvinnuppdelningen blir synliggjord och däri- liga frigörelsen kom således aldrig. Den
genom bestridbar. För det är snarare ge- liberala feminismen kan aldrig lyckas
nom den inlärda drivkraften att und- – inte ens för de få vita, rika kvinnor
slippa ansvaret för det pålagda mono- den företräder. Det går inte eftersom
tona arbetet som det skapas ett behov frihet genom arbete innebär flera inneav att fly vissa aspekter av kroppen – att boende motsättningar som går utöver
fly från att vara det som titulerats na- en uppvärdering av ”kvinnors arbete”:
tur. Och i jakten på flyktvägar skapas Vissa måste ju fortfarande utföra det
53
arbete som möjliggör arbetskraftens ex- ret måste ligga i en kollektiv förändring
istens (omsorgsarbetet). Dessutom kan av arbetets organisering, en förändring i
en del av detta arbete aldrig externali- hela vårt synsätt på vad arbetet ska tjäna
seras. Relationsarbete, planering och till. Vi måste sluta att låta arbete vara en
administration av hemmet kan aldrig skyldighet och det enda, och klumpiga,
– är det ens önskvärt? – externaliseras sättet att (sned)fördela rikedom på. För
i formella arbetsrelationer och köpbara genom att tillåta det öppnar vi för ett
tjänster.
skapande av onödigt arbete som fördeOch det är här någonstans som vi las efter ojämlika maktstrukturer och
börjar komma till grundbulten i vår som genom denna ojämlikhet kastar
tids arbetsdiskussion. För vilken sorts tvånget i ansiktet på oss. Ett tvång som
arbete pratar vi om? Och skulle vi vilja förpestar även de sysslor som kanske i
friskriva oss från det om vi kunde? El- en annan situation skulle vara njutbara.
ler är det i stället en fråga om att förOch här befinner vi oss då i dag. Arvandla en del av arbetet till fritid? Att betsdelningsproblemet återstår och dagenom en rättvis arbetsdelning av såväl gens feminism har inte ignorerat prodet oavlönade arbetet som det avlönade blemen, men har som bäst bara brustit
arbetet minska tvånget till förmån för i kraven på kollektiva lösningar bortom
lusten och glädjen i handlingarna vi ut- lönearbetet och som värst anammat den
för? För i slutändan handlar det om vil- uppdelningen vi har och i stället köpt
ket samhälle vi eftersträvar. Hur vi vill sig fria. Därmed kan det erkännas att
leva våra liv.
kvinnor ännu har det övergripande anGenom en bättre arbetsdelning tror svaret för hem- och hushållsarbetet. Att
vi att inslaget
depression är
av tvång skulle ”Vi måste sluta att låta arbete
ett återkomkunna försvinna vara en skyldighet och det enda, mande
protill förmån för
blem såväl som
och klumpiga, sättet att (sned)
detta arbete som
värk och utnågot önskvärt. fördela rikedom på.”
mattning.
Som en grundDe politisläggande fritidsaktivitet som möjliggör ka svaren i dag kommer därför aldrig
alla de andra aktiviteter vi vill forma ett längre än till att lindra symtomen gesamhälle av. Genom att ge tid åt det för- nom individuella lösningar. Utveckling
skjutna ”kroppsliga” reproduktionsar- av medicin, förflyttning av arbetsbebetet kan vi göra det till något eftertrak- lastningen till andra kvinnor och skilstat i en allt hetsigare värld. Men endast mässor är det som erbjuds. För många
tid kommer inte räcka – för om tid ”för kvinnor innebär nämligen en skilsmäsfamiljen” vore nog skulle vårdnadsbi- sa paradoxalt nog att arbetsbördan lät�draget vara en acceptabel lösning. Sva- tar. För även om partnern hon skiljer sig
54
från gjorde ”mycket i hemmet” – och
att vara ensamstående borde vara likställt med att vara ensam med allt hemarbetet – så lättar arbetet. Det är uppfattningen av arbetsbördan som påverkas mest – och förmodligen bidrar till
att kvinnor mår bättre av en skilsmässa
än män. För den som inte bara gör mest
av arbetet, utan också har den osynliga
rollen att peppa och uppmuntra den andra till att ta del i arbetet får i slutändan alltid skitjobben. Ibland gör vi det
av bara farten (för annars blir det inte
gjort) och ibland låter vi bli att göra det
– och lägger desto mer energi på konflikten kring arbetet. En ensam arbetsplatskamp som det sällan sjungs några
hyllningskörer över.
Att kvinnors arbetsförhållanden
i och utanför hemmet inte har så hög
prioritet i politiken är inget nytt. Men
det är hög tid att ändra på det nu. Det
är tydligt att det är genom gemensam
kamp som dessa förhållanden alls har
kunnat uppmärksammas och förändras. Det måste dock vara en gemensam
kamp där hela vänstern är delaktig på
samma premisser. Vi anser att feminismen och dess kunskaper om det oavlönade arbetet har en fundamental roll att
spela i en sådan kamp. För om vi inte
får med hela arbetsbördan i vår kritik av
arbetssamhället kommer vi utan tvekan
att gå i samma kapitalistiska reformistfällor som arbetarrörelsen har gjort sedan dess begynnelse.
Samira Ariadad & Cecilia Höglund
Denna text publicerades ursprungligen i den
syndikalistiska veckotidningen Arbetarens
8-mars-nummer 2012. Redaktionen för
Anarkism återpublicerar artikeln med författarnas tillstånd.
55
Debatten om
machovänstern
– i backspegeln
Hösten 2008 bestämde sig nättidningen Yelah.net:s nystartade
lokalredaktion i Malmö för att ta tag i problemet med
machoattityder och manliga normer inom vänstern. Vi
misstänkte att vi knappast var de enda som reagerat på dessa
strukturer och hoppades därför att en uppmaning om debatt
skulle ge resultat. Vilket det också gjorde. Med dunder och brak.
Machovänstern. Det är ett begrepp
som inte sällan dykt upp i borgerlig
media, gärna i samband med någon
demonstration där valfri reporter eller
ledarskribent upprörts över vänsteraktivisters gatuvåld, men däremot allt
för sällan av polisens provokationer eller våldsutövande. Det är ett begrepp
som använts av högern som ett slagträ
mot den autonoma vänstern, i syfte att
förminska och förenkla dess budskap
och metoder. Varför valde då Yelah –
en frihetligt socialistisk medieröst – att
själva använda oss av och ge legitimitet
åt detta begrepp?
Vi tänkte så här. Den autonoma
vänstern definieras ofta utifrån, av dem
som aldrig tillhört den eller av dem som
någon gång tillhört den och därför tror
sig vara experter på hur den fungerar
och resonerar för all framtid. Som Johannes Forssberg som på ledarplats i
Expressen, den 21 november 2008, visserligen hjälpte till att sprida debatten
om machovänstern men samtidigt raljerade om sin egen ungdoms dumhet
som lockade in honom i en autonom
rörelse som han beskriver som våldsromantisk och sexistisk, ja faktiskt snäppet värre än extremhögern. (!) Det är
så typiskt. De patriarkala mönster han
själv stött på använder han nu, när det
passar hans egna syften, retoriskt för
att svartmåla en hel rörelse som han
uppen­barligen inte själv längre tillhör
rent ideologiskt. Och hur ska vi förhålla
oss till det? Ska vi peka finger åt de borgerliga röster som kritiserar den autonoma vänsterns våldsanvändande och
macho­retorik och därmed faktiskt förneka att det finns ett problem med just
detta men att det knappast definierar en
hel rörelse? Eller ska vi själva initiera en
debatt och säga att ja – den här rörelsen
56
lider under samma patriarkala struktu- på Yelah.net. Plus att ämnet diskuterer som vilken borgerlig tidningsredak- rades och lyftes fram både på interna
tion som helst. Men vi definierar helst vänsterforum på nätet, i bloggar och i
våra problem själva, i alla fall så länge mainstream-media. Dessutom bjöd Yeproblemformuleringarna utifrån är så lahs Malmöredaktion in till en diskusonyanserade som Forssbergs.
sionskväll på Kafé Glassfabriken som
Att använda begreppet machovän- avslutning på själva nätdebatten men
stern som rubrik för debatten blev dels som inspiration till en start på ett brett
en retsam blinkning mot borgerlig me- och omfattande arbete mot allt det som
dia som inte längre fick behålla defi- kommit upp under debatten.
nitionsrätten av det egentligen ganska
Så här i efterhand känns det viktigt
fåniga begreppet. Dels blev det ett sätt att fråga sig vad som egentligen hände.
att med hjälp av högerns retorik skapa Vad var det som lyftes fram i debatten
reak­tion och provokation inom de egna och varför? Kan rösterna som gjorde sig
leden. Hade vi utlyst en debatt om ”pa- hörda säga någonting om det allmänna
triarkala strukturer” eller ”manliga nor- läget i en – även inifrån – svårdefinierad
mer” hade nog inte lika många reagerat rörelse? Men först – vad var det egentoch börjat diskutera vad som egentli- ligen vi hade reagerat på? Jo, rent allgen utspelar sig på möten, på autono- mänt var det, föga förvånande, att män
ma mötesplatser, på demonstrationer, i generellt har och tar större plats inom
aktioner och så vidare. Nu kom reak­ rörelsen, med sina röster och sina kroptionerna som ett brev på posten och de par. Det kan handla om talarutrymme
var knappast enhetliga. Vissa indivi- på möten, agerande i aktioner och på
der och politiska grupper ”När människor
demonstrationer och
(inte sällan mansdomiandra utåtriktade aknerade) inom den auto- behandlas illa måste
tiviteter. Men det kan
noma vänstern provoce- vi kollektivt och
också handla om hur
rades och tyckte att vårt solidariskt ta ansvar.” män som tillhör den
initiativ bidrog till att
autonoma vänstern
splittra vänstern och hota klasskampen behandlar kvinnor i privata relationer
medan andra (inte sällan kvinnodomi- – något som vi ansåg är en angelägennerade) drog en lättnadens suck över att het för rörelsen och inte bara de inblannågon äntligen tog tag i saken och för- dade personerna. Politiken följer med in
sökte diskutera machostrukturerna på i det privata livet och därför är delar av
ett brett plan, som en angelägenhet för det privata livet, när det handlar om att
hela rörelsen. Båda reaktionerna visade människor behandlas illa, någonting
hur mycket debatten behövdes.
som vi kollektivt och solidariskt måste
Inom loppet av några månader ta ansvar för. Delvis för de drabbade inhade femton debattinlägg publicerats dividernas skull men också för att den
57
politik vi sysslar med ska vara trovärdig.
Eftersom de flesta av oss i redaktionen hade många års erfarenhet av organisering inom olika delar av den auto­
noma vänstern hade vi själva många
exempel på tillfällen då machoideal på
olika sätt hade styrt eller påverkat politiskt arbete. Inte sällan var våld eller
våldsromantik inblandat, på ett sådant
sätt som vi tyckte förde associationerna
till killarnas omklädningsrum på högstadiet. Egentligen var vi inte särskilt
chockade över detta. Varför skulle vän-
stern vara förskonad från mönster och
strukturer som resten av samhället får
dras med? Vad som däremot förvånade
oss var att vi kom på så få tillfällen då
någon eller några aktivt reagerat och
sagt ifrån mot beteenden och metoder
som haft uteslutande eller rent förtryckande effekt. Vi tyckte oss se att det fanns
en utbredd rädsla mot att, både direkt
och långsiktigt, sätta ner foten och protestera mot machobeteenden. Varför
det ser ut så kunde vi bara spekulera i
så klart. En teori handlade om att rörel-
Utdrag ur några av de omdebatterade texterna på yelah.net
”En rörelse där män eller manliga normer tillåts ta så mycket plats och på så många sätt definiera
vad som är riktig politik och bra metoder är knappast enad. Bara den som blundar riktigt hårt kan
få det till det. Det är ju någonting som gör att man så sällan hör någon sätta ner foten på möten,
demonstrationer eller i sociala sammanhang och bara skrika ”håll käften!” åt de där brölande
snubbarna som ryggdunkar och bekräftar varandra som på vilken fotbollsmatch som helst. Och
inte blir det bättre för att några få tjejer har lyckats kämpa sig till en plats i skaran. Det är fortfarande patriarkala normer som styr.”
Ur texten Antisexism på mäns villkor
”Machoism handlar om hur vi ser på våra kamrater, vad vi kräver och vad vi ser ner på. Våld och
andra militanta metoder riskerar att skapa en machostämning, inte bara i mansdominerade miljöer utan även i aktioner med främst kvinnliga deltagare. Att trycka undan starka känslor och inte
tillåta sig själv eller andra att må dåligt efter konfrontationer är ett uttryck för machoism.
(...)
I sammanhanget måste dock påpekas att även icke-våldet kan vara exkluderande. Den som konsekvent driver en icke-militant linje kan få människor att känna sig så bakbunda att de till slut
lämnar en organisation. Och inom icke-våldsrörelser råder naturligtvis samma könsmaktsstruktur
som i rörelser som använder sig av våld.
Allt maktutövande vilar ytterst på våld, detta blir dock synligt först när strukturerna utmanas. Att
staten och kapitalismens makt i slutändan baseras på våld betyder inte att varje våldsam handling bidrar till att upprätthålla systemen. Att våld används för att upprätthålla kvinnors underordning innebär inte att kvinnor som använder konfrontativa metoder kan reduceras till understödjare av patriarkatet. Lyft ur sina sociala kontexter bär våldet i sig inget värde, avgörande är hur det
riktas. Utan våld som tänkbar politisk kampmetod är det inte heller möjligt att vara revolutionär.”
Ur texten Skilj mellan militans och machoism!
58
sen till stor del bygger sin gemenskap på personer som stödde vår tes. Därför slog
skapandet av ett ”de”, som inte har sam- vi på stort och utannonserade Tema
ma koll och insikt som vi har. ”De” är Machovänstern med dunder och brak
sexister och rasister och allt det där som och hoppades att texterna bara skulle
vi inte är. Och eftersom ”de” är så vik- regna in över oss. Och så blev det väl
tiga i definitionen av oss själva så väg- inte riktigt. Men däremot tog det fart
rar vi se hur mycket sexism och rasism på debattforum som socialism.nu och
som finns även inom de egna leden. Det olika bloggar. Och ganska snart förstod
skulle helt envi att vi
kelt förstöra ”Det fanns ett uppdämt behov inom
hade träfbilden av vår rörelsen att prata om de här grejerna.” fat
rätt:
egen viktigdet fanns
het, vår egen politiska särställning.
ett uppdämt behov inom rörelsen att
Att könsmaktsordningen kan verka prata om de här grejerna. Både bland
lika kraftfullt inom den autonoma vän- dem som kände sig utpekade och bland
stern som någon annanstans var vår ut- dem som kände sig drabbade. Debatten
gångspunkt. Vad som skapar svårighe- kunde börja.
ter att angripa den är att vi inte VILL
Yelahs machovänstertema inleddes
att den ska vara det, det passar inte vår med en text signerad Yelahs Malmökollektiva självbild. Kan det vara därför redaktion. I texten försökte vi förklara
det är så svårt att reagera? På grund av varför vi hade initierat temat. Vi skrev
rädslan för att alldeles för få kommer att att vänstern tyvärr inte är förskonad
stötta och hålla med. Kanske kommer från patriarkala strukturer och uttryck
den som sätter ner foten och försöker trots att den feministiska medvetenhehindra de där skränande grabbarna från ten i alla fall i teorin, och jämfört med i
att ta allt utrymme på den där politis- många andra länder, är relativt hög. Vi
ka aktiviteten bara att få höra att ”det försökte också styra in debatten på ett
inte är så farligt” eller till och med ”på bredare fokus än våld kontra ickevåld
skämt”. De är ju med oss, då kan det som politisk metod. Vi anade att många
inte vara så farligt.
i första hand annars skulle göra den
Visst hade vi egna erfarenheter, tan- associa­tionen till begreppet machovänkar och teorier men det vi verkligen var stern. Vi ville diskutera machostruktuintresserade av var att höra hur resten rer i ett vidare perspektiv. Därmed inte
av den autonoma vänsterrörelsen i Sve- sagt att vi tänkte refusera texter som berige såg på saken. Vi hade anledning att handlade våld. Vi ville bara försöka vidtro att vi inte hade fått det hela helt om ga diskussionen och få den att handla
bakfoten, men samtidigt – vi kunde ju om vad våldet och närheten till våldet
ha missuppfattat vidden av problemet. gör med oss, som individer och som röVi kanske bara hade talat med ”rätt” relse, snarare än att ta ställning för eller
59
emot det. Våldet är ett faktum många arbeta politiskt utan rädsla för att förgånger. Men hur påverkar det oss? Och minskas eller trakasseras av män men
hur påverkar det maktrelationerna mel- ses inte som lösningen på machoprolan oss? I den inledande texten skrev vi blemen. Där krävs bredare feministiskt
också att det handlar om vilka ideal vi arbete. Gruppen pekade på hur ofta
låter råda inom vänstern. Vad har vi för feministisk kamp blir den autonoma
kollektiva idéer om mod, om rädsla, om rörelsens ”kvinnogöra” trots att femikänslor, och vilka egenskaper, ekono- nistisk kamp inte enbart är en kvinnomiska eller fysiska förutsättningar krävs fråga. Många av rörelsens män tror att
för att leva upp till idealen? Vi såg ma- de ”kommer undan” genom att ha rechobeteenden
lationer med
och machost- ”Våldet är ett faktum många gånger. feministkvinrukturer som Men hur påverkar det oss?”
nor eller tala
härrörande ur
varmt om feen patriarkal ordning men vi frågade ministisk teori, men att organisera sig
oss om det verkligen bara är män som feministiskt…nej, det är de inte beredda
upprätthåller och sprider dem. Överhu- att göra. Det är att tumma på sin status.
vudtaget tyckte vi att det var svårt att Yo Go Grrrl skrev också om vikten att
behandla ämnet utan att falla i fällan ha en intersektionell teoretisk utgångsoch automatiskt och snudd på biologis- punkt i diskussionen. Machostrukturer
tiskt börja associera män med våld och och kvinnoförtryck går inte att särskilja
kvinnor med ickevåld. Hur kan vi hitta från andra typer av förtryck.
ett sätt att utifrån en tydligt konstrukEn annan text, skriven av en grupp
tivistisk syn på kön diskutera machost- anonyma kvinnor, argumenterade för
rukturer utan att den blev helt relativis- ett avskaffande av den trånga feminitisk och utan någon kritik som skulle na norm som många kvinnor formas av
gå att använda sig av praktiskt? En svår och som bland annat leder till att kvinuppgift.
nor känner sig främmande inför att anSvaren på dessa frågor kom utifrån vända våld som politisk metod. Artinär texterna började droppa in. En text kelförfattarna gjorde tydligt att det är
från den kvinnoseparatistiska gruppen nödvändigt att skilja på våld och maYo Go Grrrl argumenterade för vikten choism. De tyckte sig se ett alldeles
av feministisk organisering utan man- för stort fokus på våldet och närheten
lig närvaro men problematiserade sam- till våldet i sig i debatten. Machoism,
tidigt hur ett kontinuerligt särhållande skrev de, handlar i stället om hur vi ser
av män och kvinnor och exkludering av på våra kamrater, vad vi kräver av vargenusöverskridande personer lätt kan andra och vad vi ser ner på. Att trycka
följa i separatismens spår. Kvinnosepa- undan starka känslor och inte tillåta
ratism är dock ett sätt för kvinnor att sig själv eller andra att må dåligt efter
60
konfrontationer är ett annat uttryck
för machoism, som för övrigt kan utövas både av män och av kvinnor. De påpekade att det faktum att våld används
för att upprätthålla kvinnors underordning i samhället i stort inte innebär att
kvinnor som använder konfrontativa
metoder kan reduceras till understödjare av patriarkatet. Kvinnor har också
”rätt” att aktivt välja våld som politisk
kampmetod, ett val som inte alltid är
så lätt med tanke på att de flesta kvinnor inte uppfostrats till att vara utåt­
agerande. Lösningen är dock inte att
upphöra med den konfrontativa aktivismen bara för att många kvinnor känner
sig främmande för den eller skrämda
av den utan att överbrygga de avstånd
som samhället skapat mellan det inbillat kvinnliga och det inbillat manliga.
Till exempel genom att skapa en intern
miljö där kvinnor inte straffas för att de
bryter mot den feminina normen.
Är det verkligen en feministisk framgång att de klassiskt manliga attributen
blir norm även för kvinnorna i rörelsen?
Det frågade sig Alexander Chamberland i ett debattinlägg mot texten ovan.
män utan som i stället är ”en melting
pot av kvinnor, arbetarmän, arbetarkvinnor, femmeflator, butchflator, fjollbögar, blattar, svennar och transpersoner”. Chamberland argumenterade för
femmeaktivism och påpekade att klassiskt kvinnliga attribut måste få kunna
användas både av kvinnor och av män
även inom den autonoma vänstern.
Det är inte automatiskt ett tecken på
underordning och bör inte associeras
med att självmant välja underordning.
Chamberland frågade sig varför traditionell heteromanlighet och traditionella hetero­manliga attribut ger status
både för tjejer och killar inom vänsterrörelsen?
Här följde sedan några vändor av
ganska klassisk debatt om ifall politiskt
våld är befogat eller inte och den argumentationen tänker jag inte redogöra
för här. Det mest intressanta tycker jag
är de två synsätt på manligt och kvinnligt med tillhörande attribut och kulturell och social position som här hamnar
i kollisionskurs med varandra. Ingen av
rösterna har en essentialistisk uppfattning om kön. Kön är alltså någonting
”Ingen av rösterna har en essentialistisk uppfattning om
kön. Kön är alltså någonting vi gör, inte någonting vi är.
Ändå argumenterar rösterna olika.”
Han skrev vidare om vilken plats genusöverskridande personer egentligen
har i den autonoma rörelsen med dess
machoideal. Chamberland argumenterade för en revolutionär kamp som inte
leds av vita heterosexuella medelklass-
vi gör, inte någonting vi är. Ändå argumenterar den ena rösten för ett slags
uppvärderande av ”klassiskt kvinnliga”
attribut (förutsatt för att dess ”användningsområden” utvidgas) och ideal
medan den andra rösten kraftfullt vill
61
avskaffa de samma. Den ena rösten ser rent teorietiskt. Men i praktiken, när en
rörelsen som trång och exkluderande grupp människor ska ta sig an och föreftersom den upprätthåller en hetero- ändra mönster som så starkt är kopplade
sexuell manlig norm som till exempel till kön samtidigt som kön som den huexkluderar bögar och transpersoner vid vudsakliga klassificeringen av männissidan av kvinnor, medan den andra rös- kor i andra avseenden är någonting som
ten förklarar samma sak med att kvin- vi vill komma bort från, blir det betydnor historiskt och kulturellt aldrig har ligt knepigare. Någonstans handlar väl
tillåtits visa aggressivitet utan att för- det hela om den klassiska heterosexuelklaras vansinniga. Kvinnorollen är för la matrisen: det finns två kön och de är
trång. Män har inte patent på vissa be- varandras motpoler och den manliga är
teenden.
överordnad den kvinnliga. Vi kan inte
Den ena debattörens lösning på pro- tänka bortanför det. Det vi kan göra är
blemet ser den
att kräva att vår
andra debattören ”Det vi kan göra är att kräva
egen köns­identitet
som ett tydligt att vår egen könsidentitet får får tillåtas glida
förvärrande av sitillåtas glida över och sno åt över och sno åt sig
tuationen.
Vad
de bästa bitarna av
är det som hän- sig de bästa bitarna av den
den motsatta könder här? Är det motsatta könsidentiteten.”
sidentiteten. Det
en queer analys
är såklart väldigt
som haltar när det kommer till köns- förenklat. Men det handlar ju någonmaktperspektivet eller är det en hete- stans om att vi inte kan se bortanför
ronormativ analys som brister i att tän- de kön och könsuttryck vi lärt oss är de
ka utanför kategorierna ”manligt” och enda vi har att välja på. Debatten om
”kvinnligt” hur kulturellt skapade de machovänstern visar hur svårt det är
än anses vara? Klart är att det finns en att kritisera ett beteende som härrör ur
klyfta mellan dessa två analyser av ma- en förtryckande könsmaktordning och
chostrukturerna inom vänstern. Även i samtidigt inte döma människor till ett
den fortsatta debatten syntes polemik livslångt fångenskap i en trång könsroll
mellan dessa två uppfattningar. Och genom att behandla beteendena som
det är kanske en av de mest intressan- naturligt knutna till vissa människor.
ta frågorna som kom fram i hela deI en autonom rörelse borde en disbatten för det visar så tydligt hur svårt kussion om maktutövanden i allmändet är att prata om beteenden koppla- het vara ständigt pågående men det
de till kön utan att dessa beteenden ses finns en fara i att prata för generellt om
som ”naturligt” könsbundna. På lan- det. För alla individer och grupper är
dets genusvetenskapliga institutioner är inte lika medskyldiga till makt – och
det kanske inte så svårt att få ihop det, machostukturerna. Hur lite vi än har
62
valt det är vissa av oss födda män, eller vita eller heterosexuella och då måste
vi ta ansvar för att vi tillhör en privilegierad norm och inte låta normbrytarna och de förtryckta göra hela jobbet. Att män sysslar med på tok för lite
aktivt utåtriktat feministisk arbete, vare
sig det handlar om femmeaktivism eller att konfrontera sina manliga vänner
när de beter sig förtryckande, är någonting som kom upp många gånger under
debattens gång. Män har ett kollektivt
ansvar för varandras beteende. Men allt
för sällan syns bevis på detta ansvar.
Kvinnorna får göra jobbet.
En annan viktig text i debatten, av
Linn Bursell, handlade om sexuella
övergrepp inom autonoma miljöer och
är värd att läsas och diskuteras om och
om igen. Det händer även bland oss.
Varför skulle det inte? Linda Önnby
skrev om machostrukturer i flatmiljöer
och konstaterade genom att analysera
enkätsvar att även miljöer helt fria från
män inte är förskonade från strukturer
som upplevs som macho. Förekomsten
av informella ”ledare” var ett exempel
som togs upp.
Den här texten gör inte anspråk på
att sammanfatta alla röster, perspektiv
och åsikter som gjorde sig hörda under
machovänsterdebatten. Vad den vill är
att ta en snabb titt i backspegeln och
försöka sammanfatta lite löst vad det
egentligen var som hände. Vad var det
som kom ur den där debatten som faktiskt var rätt levande och utbredd där
under några månader i slutet av 2008
och början av 2009? Vad resultatet av
Tema Machovänstern blev är svårt att
svara på såklart. Förhoppningsvis fick
det någon slags praktisk betydelse i arbetet mot machostrukturer och manliga normer. Men klart är att vi faktiskt
lyckades sätta igång något så ovanligt
som en idédebatt inom den autonoma
vänstern. Det behövs fler sådana.
Johanna Isaksson
63
kort & historiskt
Kanno Sugako
1881–1911
Kanno Sugako föddes i Osaka, Japan år 1881. Hennes uppväxt var svår: bland annat fanns
en djup konflikt mellan henne och styvmodern, och hon blev våldtagen i tonåren. Kanno
Sugako blev tidigt socialist, och hennes första kontakt med ideologin lär ha skett via en
anarkistisk essä om att offer för sexuellt våld inte borde skuldbelägga sig själva. Vid 17 års
ålder gifte hon sig med en man i Tokyo för att kunna lämna hemmet, men återvände till
Osaka fyra år senare. Där blev hon sedermera journalist, och engagerade sig genom en kristen kvinnorörelse
mot den utbredda och lagliga bordellverksamheten. Hon skrev ofta om sexism och kvinnors
rättigheter. Några år senare, under Rysk-japanska kriget 1904–05, engagerade hon sig i en
kristen socialistisk fredsrörelse. 1906 blev hon chef för en mindre tidning. Därefter återvände hon till Tokyo och började alltmer umgås i anarkistiska kretsar. 1908
drogs hon in i efterspelet till en uppmärksammad politisk manifestation: en känd anarkist
släpptes ur fängelse och hälsades med fanor och sång av en skara åsiktsfränder. Polis
attackerade gruppen och grep tio. När Kanno Sugako senare besökte fångarna blev hon
själv arresterad. Hon radikaliserades under sina två månader i fängelse, och började därefter
ge ut en anarkistisk tidning tillsammans med den kände Shusui Kotoku. Tidningen förbjöds
av myndigheterna och Kanno Sugako arresterades igen. Ett år senare, 1910, avslöjades en sammansvärjning som planerade att mörda kejsare
Meiji med en bomb. En av de sammansvurna var Kanno Sugako. 26 personer åtalades, varav
de flesta antagligen inte hade något med planen att göra men var kända socialister. Tolv
av de arresterade dömdes till döden år 1911, bland dem Shusui Kotoku och Kanno Sugako.
Sugako var den enda kvinnan bland de tolv, och även den första kvinnliga politiska fånge
att avrättas i modern tid i Japan.
I väntan på hängningen skrev hon dagbok och brev. Dagen innan sin avrättning skrev
hon om det faktum att drygt hälften av de medåtalade slapp samma öde: ”Jag blev så bitter
att blodet i hela min kropp blossade upp som i brand. Men nu är jag mycket glad att några
av de åtalade har skonats. De måste vara de människor som jag var säker på var oskyldiga.
Efter att ha hört nyheten kände jag att halva bördan lyftes från mina skuldror.”
AF
64
En väg till feminismen
Många anarkister, inte minst i denna bok, vittnar om hur
feminism varit en självklar, och tidig, utgångspunkt för
engagemang och analys. För den som fötts som kvinna, i
alla fall. Det gjorde inte Stefan. Anarkism har diskuterat
utgångspunkter och insikter med en aktivist som började med
djurrätt och till slut blev anarkist. Och feminist på vägen.
släkting haft problem med nazister,
hon hade skällt ut dem när de delat
flygblad och sedan blivit trakasserad.
Klassperspektivet kom senare, säger
Stefan, det var inte något han tänkte så
mycket på i mellanstadiet, förutom att
han inte kunde ”identifiera sig med rika
människor”. Men fröet fanns hemma.
– Jag kommer inte från något politiskt hem, jag upplevde att jag hade
alldeles vanliga föräldrar med vanliga
jobb. De var inte politiskt aktiva eller
något. Men jag visste ju att mina föräldrar oftast röstade på Vänsterpartiet,
och jag har så klart tagit till mig av deras sätt att se på saker.
När Stefan var drygt 15 år blev han
själv politiskt aktiv, i djurrättsrörelsen.
Stefan är född i början av 1990-talet
och uppvuxen i en arbetarklassfamilj i mindre orter i Småland. Sedan
några år bor han i en större tätort i
samma område. Han har varit politiskt aktiv på olika sätt – till exempel
inom djurrätt och antifascism. Han
började kalla sig feminist när han var
ungefär 17 år, anarkist något senare.
Men det hela började redan när han
gick i femman, efter att ha sett dokumentärer från organisationen Djurens
Rätt. Han blev vegetarian. En annan
faktor var musiken: Stefan lyssnade på
hiphop.
– Det ledde till att jag började tänka på rasismen. Det var i stort sett bara
jag och invandrarna i skolan som lyssnade på det, så då blev det naturligt
att jag blev kompis mest med dem.
Därmed också ovän med rasisterna.
– Jag visste dessutom att en äldre
Hur kom du in på anarkism, eller feminism?
– Anarkismen var senare, det var
65
– Ja, mycket. Jag började lyssna på
hur jag själv lät i diskussioner, hur jag
betedde mig mot människor. När man
upptäcker sådant, ”shit, det här borde
jag ändra”, blir man osäker på sig själv.
Det är jobbigt att hitta något man inte
tycker om hos sig själv. Samtidigt så blir
man väldigt nöjd över att ändå ha fått
den insikten.
mer av en process. Feminismen var
ganska tidigt, när jag mest tänkte att
jag var vänster bara. Även om det kan
låta konstigt så handlade det lite om
att jag blev uppfostrad av äldre politiska kamrater. Jag började koppla
ihop feminism med saker jag egentligen redan visste, sådant min morsa
hade pratat om, och andra kvinnliga
släktingars och vänners upplevelser.
Därefter började han söka upp och läsa
feministisk litteratur.
– Nu kan jag tänka, att jag tidigare
var jag jävligt dum... I sjuan till exempel
minns jag att jag och några vänner gick
på en spelning och tafsade på massa tjejer. Utan att ens tänka på vad vi gjorde. Jag betedde mig helt olika mot tjejer
och killar då.
En annan, ännu äldre upplevelse gör
sig påmind.
– En gång när jag var liten berättade min morsa om våldtäkter, och sa
att sådant händer i stort sett bara kvinnor. Jag minns att jag kände att jag inte
ville skämmas för att jag var kille så jag
intalade mig själv att sådant egentligen händer män i ungefär samma ut-
Var det några särskilda delar av dig själv
du ville ändra?
– Bland det första jag tänkte på var
hur man ser på killar och tjejer, till exempel i porren eller i så kallade herrtidningar, och på folks rätt att klä sig hur de
vill. I början av högstadiet till exempel
tyckte jag det var konstigt med tjejer som
inte klädde sig ”tjejigt”, enligt normen.
Sedan var det allt det man inte ser, poängterar Stefan, de mindre uppenbara sakerna. Som hur härskartekniker används.
– Jag började märka hur de användes,
innan jag visste om att det kallades
härskartekniker eller hade läst så mycket om feminism. Mycket var det att jag
diskuterade med mina äldre kvinnliga
kamrater, de påtalade saker – inte an-
”I stället för att se att något var fel och vilja ändra det,
så låtsades jag att verkligheten var annorlunda.”
sträckning. I stället för att se att något
var fel och vilja ändra det, så låtsades
jag att verkligheten var annorlunda.
klagande, men till exempel berättade de
att jag pratat på ett helt annat sätt till
dem, med andra ord, än till en kille.
När du blev feminist – började du ifrågasätta dig själv, tänka att du ville förändra
dig själv?
Började du tänka på om du själv använde
härskartekniker?
– Använt dem lär jag ha gjort, och
66
gör säkert fortfarande, någon gång ibland. Det är något de flesta människor
gör, även om jag inte tror att jag gör det
speciellt mycket. Jag har aldrig varit så
mycket för att bestämma eller tala på
sådana sätt till personer. Dessutom var
jag rätt osäker då, när jag var runt 17
år, de flesta andra i den politiska miljön
visste mer än vad jag gjorde.
händertagande.
– Men det ses ju inte som en manlig
egenskap. Däremot tycker jag att det är
en bra mänsklig egenskap. Fast jag har
märkt att det kan ses som lite konstigt,
främst av män.
Anarkismen kom som sagt senare än feminismen för Stefan. Inom
djurrättsrörelsen var många kommunister eller marxister, vilket öppnade för nya politiska diskussioner.
– Då tänkte jag inte så mycket på anarkism, hade ingen koll riktigt. Men efter
att jag varit aktiv ett tag började jag ifrågasätta auktoriteter på flera sätt, även på
ett lokalt plan. Jag märkte att vissa i de
politiska grupperna hade en tendens att
vilja bestämma mer än andra. Ifrågasättandet satte igång processen, jag började tänka i sådana banor och leta upp
Och tvärtom då – vilka delar av mansrollen ville du behålla, utveckla?
– Som jag känner nu – ingenting. Svårt att svara på, vad ska man
se som manligt? Jag tycker ju inte att
beteenden är manliga eller kvinnliga, utan sociala konstruktioner.
En sak som Stefan länge tänkt på som
en del av sin person är däremot att han
bryr sig om andra människor, är om67
har inte pratat så mycket med dem.
I gymnasiet var det helt annorlunda,
då pratade man ju hela tiden, jämfört med de arbetsplatser jag varit på.
Tidigare jobbade han på en fabrik under en period.
– Där stod man ensam och jobbade
och sedan var det 25 minuters lunchpaus... Ibland jobbade man två och två,
då försökte jag rätt ofta leda in samtalet på politiska ämnen. Men det fanns
ingen jargong som i högstadiet att reagera på.
litteratur om anarkism. När jag var 18
började jag kalla mig anarkist.
Har din tolkning av vad det innebär att
vara feminist ändrats under åren?
– Från början var det bara den klassiska definitionen, jag ser att det finns
en maktstruktur som är till fördel för
män och det borde ändras. På senare år
har det blivit mer praktiskt, hur jag agerar i min egen vardag. Det är ju samma
sak som med att säga att man är socialist eller anarkist, lätt att säga men se-
”Jag känner mig bekväm med att säga ifrån när något är
tydligt. Det är svårare när man bara anar något, men då
brukar jag försöka diskutera i stället.”
Det gäller inte bara sexism, lika
självklart är det att reagera på till exempel rasism.
– När jag jobbade som snöskottare sa
en kollega en gång ”Fan, jag var tvungen att jobba med fyra negerjävlar i går”.
Då sa jag ifrån.
dan måste man leva efter det också. Jag
försöker agera i min vardag på sätt som
jag tror är bra för jämlikheten.
Hur agerar du i vardagen?
– I början behövde jag säga till mig
själv ibland, och fråga mig själv, ”hur
borde jag agera som feminist nu?” Det
började jag lite med i högstadiet. På
gymnasiet blev det mer, både när vi diskuterade på lektioner och på rasterna,
det var väldigt vanligt att tjejer kallades
hora till exempel, då sa jag alltid ifrån.
I dag kommer det av sig självt, säger
Stefan – han reagerar direkt om någon agerar på ett sätt som inte är okej.
För tillfället går han en vuxenutbildning i bygg- och anläggningsarbete.
– Jag har precis börjat så jag kan
inte uttala mig om det riktigt, vi är
få i klassen och jag känner dem inte,
Har du alltid vågat göra det, även om du
till exempel känt dig ensam på arbetsplatsen?
– Jag känner mig bekväm med att
säga ifrån när något är så där tydligt, att
någon säger hora eller negerjävel. Som
den killen, då visste jag ju att han var
ett jävla svin, och man kunde vara hård
tillbaka. Det är svårare när man bara
anar något, men då brukar jag försöka
diskutera i stället.
Jag tänker att det är en så kallad manlig
egenskap som är positiv – att reagera
68
feminist, det viktiga är att agera och
föra fram idéerna. Till exempel, för
något år sedan började jag och en träningskompis diskutera uppfostran av
killar och tjejer. Efter ett tag sa han ”Erkänn att du är råfeminist!”. Då sa jag
ja, så klart.
tydligt och säga ifrån rakt ut.
– Ja, det är sant. Jag minns att jag
har hört samma sak om andra, men
inte tänkt att det skulle gälla mig...
Samtidigt poängterar Stefan igen att
vad som är ”manligt” är en konstruktion.
Amalthea Frantz
I dag – är du bekväm med att kalla dig
feminist?
– Ja, alltid. Spelar ingen roll vem
som frågar. Så var det inte för några år
sedan. Men det är ju inte så att jag presenterar mig varken som anarkist eller
Stefan är ett fingerat namn.
69
kort & historiskt
Helen Keller
1880–1968
Helen Keller är känd som den dövstumblinda sydstatsflickan som lärde sig läsa och skriva,
författade böcker och reste världen runt som populär föreläsare. Men få känner till hennes
engagemang som antikrigsaktivist, kvinnosakskämpe, förespråkare för funktionshindrades
rättigheter, antirasist, socialist och syndikalist.
Efter en hjärnhinneinflamation vid arton månaders ålder förlorade Keller syn och hörsel.
Hon befann sig i ett ordlöst tillstånd tills hon var sex, då lärarinnan Anne Sullivan efter
enträgen kamp lyckades visa henne att ”allt har ett namn”.
Redan tidigt förfärades Keller över de villkor som städernas fattiga tvingades leva
under, och hon skrev om hur blindhet hängde samman med fattigdom, prostitution
och könssjukdomar. 1909 gick hon med i socialistpartiet och blev en framstående
taleskvinna för rörelsen. Partiet hade under denna period en ambivalent relation till den
anarkosyndikalistiska fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW) med vilken
partiet delade många medlemmar.
1911 antogs en resolution som förbjöd partimedlemmar att ägna sig åt direktaktioner
och sabotage och krävde att de stödde parlamentariska val. Året därpå gick Keller över till
IWW, för att partiet var ”för långsamt”. ”Det sjunker i den politiska sankmarken”, sa hon i
en intervju.
1912 inleddes en stor strejk i Massachusetts. Arbetare inom textilindustrin, de flesta
invandrare och kvinnor, protesterade mot lönesänkningar och usla arbetsvillkor och sökte
hjälp från IWW att organisera en strejk. Keller deltog aktivt i kampanjen för att samla in
pengar för strejken. Efter en bitter kamp fick arbetarna igenom sina villkor. Det var denna
händelse som fick Keller att gå över till den syndikalistiska sidan. ”Jag upptäckte att IWW
inte bara vill ha bättre villkor, för alla människor, utan vill ha dem omedelbart.”
I pressen lät man nu påskina att Keller blivit manipulerad av Anne Sullivan eller att
”hennes misstag är resultatet av uppenbara begränsningar i hennes utveckling”. Keller
svarade ironiskt: ”Det är beundransvärt att skänka bidrag till handikappade – men att
förespråka alla människors välbefinnande är en utopisk dröm, och den som på allvar
överväger dess förverkligande måste verkligen vara döv, stum och blind!”
FH
70
Ned från piedestalerna
Att förhålla sig kritisk till anarkister i historien kan
förhoppningsvis bidra till nyttig självkritik i nutiden. Olle
Eriksson har plockat ned två gamla anarkisthjältar, Proudhon
och Makhno, från deras piedestaler.
Allt som oftast när sexism diskuteras
inom bland anarkister landar fokus
på den samtida rörelsen. Men en titt i
backspegeln visar – föga förvånande –
att de patriarkala strukturerna och machobeteendena är lika gamla som den
frihetliga rörelsen. Faktum är att en
granskning av de ”stora” och inflytelserika manliga anarkisterna blottar både
sexism och rasism (fast här nöjer vi oss
med att ta upp sexismen). Detta inom
en rörelse vars bidrag till mänskligheten både teoretiskt och praktiskt varit
och är den ständiga uppgörelsen med
alla former av hierarkier.
Så låt oss ta Pierre-Joseph Proudhon
och Nestor Makhno som exempel, två
historiskt viktiga (manliga) anarkister
och se vilka (sällan omtalade) osympatiska drag som de bar på.
Proudhon är intressant då han kan
sällas till den lilla skaran av verkligt in-
flytelserika anarkister i historien. Makhno är inte riktigt lika känd men fick en
helsida i förra numret av denna skriftserie (tema: organisering 2008), där han
omnämns som en rakt igenom fläckfri
aktivist och organisatör, vilket gör det
intressant att i detta feministiska temanummer klä av honom inpå manskroppen.
Pierre-Joseph Proudhon (1809–
1865) myntade i sin första bok Vad
är egendom? (som bland annat sägs
ha inspirerat en viss Karl Marx) ett av
1800-talets mest laddade politiska slagord: ”Egendom är stöld”. Vissa menar att det var denna bok som grundlade den anarkistiska teoribildningen.
Proudhon menar här att egendomsrätten i det moderna samhället utvecklats till rätten att exploatera andra och
tillägna sig frukterna av andras arbete.
Hans anses även av somliga vara bland
71
de första som använde begreppet anar- familjen hör auktoriteten hemma, ankism i positiv bemärkelse, som raka såg han, men endast där; mänsklighemotsatsen till ett samhälle statt i oord- tens olycka är, att auktoritetsprincipen
ning och kaos. Hans bidrag till den överförts från familjen till samhället”.
anarkistiska hisProudhon
torien kan kort ”Proudhon menade att
menade att resammanfattas i relationen människa-som-styr- lationen mänkritiken av äganniska-som-styrderätten, stats- över-människa är lika med
över-människa
socialismen och slaveri, men förmådde inte att är lika med slaparlamentaris- koppla detta resonemang till
veri, men förmen, samt hans
mådde inte att
värnande
om relationen man–kvinna.”
koppla detta resjälvförvaltning och federalism.
sonemang till relationen man–kvinna.
Daniel Guerin skriver i boken Anar- I stället betonade han det naturliga och
kismen om Proudhon: ”Av hänsyn för riktiga i den patriarkala samhällsstrukhans minne nämner vi bara i förbigåen- turen.
de hans hyllning till kriget, hans smäNäste man till rakning är Nestor
dande av kvinnan och hans anfall av Makhno (1888–1934), vilken ledde
rasism”.
en anarkistisk bondearmé i Ukraina
Citatet är ganska talande för hur som stred mot både tyska, österrikiska
anarkistiska historiker och andra be- och ryska kontrarevolutionära styrkor.
handlat Proudhon (och andra anarkis- Under en period åren 1918–1919 uppter för den delen) som hyst, minst sagt, rättades över hela östra Ukraina hiskontroversiella åsikter gällande framfö- toriens första anarkistiska rådsrepurallt kvinnor, färgade och judar. Man blik. Lenin skrämdes av de ukrainska
talar inte gärna vitt och brett om detta, anarkisternas organisering och motutan nämner det i förbigående, om ens stånd mot både kapitalism och statsdet.
makt och skickade därför 1920 den
Proudhon visade ogenerat sin förakt- kommunistiska Röda armén att krossa
fulla syn på kvinnan. Han skrev bland den fria rådsrepubliken. Anarkisterannat att kvinnor inte har en plats i so- na, eller Makhnovisterna som de kal�ciala och allmänna sammanhang och lades, dödades och fängslades. Makatt ifall kvinnor skulle stå på lika grund hno lyckades dock fly och skrev 1926
som män skulle det resultera i ett slut tillsammans med en grupp andra anarför äktenskapet som institution, kärle- kister ”De frihetliga kommunisternas
kens död och den mänskliga rasens för- organisationsplattform”, vilken har
fall. I en biografi över Proudhon skriver inspirerat många anarkistiska grupförfattaren Britta Gröndahl följande: ”I per och organisationer världen över.
72
I den ryska anarkisten Volines beröm- själva kärna.
da bok om den ryska revolutionen, Den
Att förkasta allt som Proudhon
okända revolutionen, får man bläddra och Makhno skrev, gjorde och sa vore
fram till sidan 705 för att få ett övertyd- naturligtvis idiotiskt. De har båda
ligt och extra osmakligt exempel på hur på sina olika sätt bidragit till att utogärna anarkister outar varandras min- veckla anarkismen. Poängen är att
dre sympatiska sidor. Voline nämner den sexism dessa både herrar bar på
här kort att Makhnos ”största fel var de- inte på något sätt har att göra med
finitivt alkoholmissbruket”. Det fanns det anarkismen faktiskt förfäktar.
också ett andra fel, vid sidan om det En annan lärdom är att den anarkis”största”: ”Det andra felet hos Mak- tiska historieskrivningen – tolkningen
hno och hans närstående – både offi- och beskrivningen av ”de våra”; så väl
cerare och andra – var deras beteende personer som grupper – tycks lida av
mot kvinnor. Särskilt när de var be- samma blindhet och flathet inför brisrusade, lät sig dessa män
ter och motsägelser som
hänge sig åt skamliga och ”Anarkister är
alla andra. Anarkister är
till och med motbjudande många gånger
många gånger bäst i klasaktiviteter, och de gick så bäst i klassen
sen när det kommer till att
långt som att hålla orgier i
skärskåda andra ideologier,
vilka vissa kvinnor tvinga- när det kommer samhällssystem och tänkades (min kursivering) att till att skärskåda re, men när det gäller våra
delta.”
andra ideologier, egna faller vi in i mönster av
Kritiken mot Proudhon
mytbildning och skönmåloch Makhno – en kritik samhällssystem ning.
som grundar sig i överty- och tänkare, men
Man måste fråga sig vargelsen om att även anar- när det gäller
för så många anarkistiskt
kister, både medvetet och
färgade kommentatorer och
omedvetet, kan dominera våra egna faller historiker drar sig för att
och förtrycka andra – bi- vi in i mönster av diskutera de ovan nämnda
drar förhoppningsvis till mytbildning och dragen hos ”the founding
att folk även riktar sina krifathers”. En anledning kan
tiska blickar inåt, mot sig skönmålning.”
vara att de flesta personer
själva. Kanske påminnas
som tagit sig an uppgiften
om att granska sina egna eventuella pri- att beskriva den anarkistiska historivilegier, och ifrågasätta huruvida man i en har varit vita män. Antagligen har
olika sammanhang är en bärare av, el- dessa män dessutom definierat anarkisler ett hot mot, de förtryckande struk- men som en slags tvåsystemsteori som
turerna och normerna. Sådan självkri- huvudsakligen bestått av kritiken och
tik kan sägas vara en del av anarkismens bekämpandet av staten och kapitalis73
men. I detta perspektiv ryms i sämsta
fall inte antirasism eller feminism överhuvudtaget, eller så inkluderas de som
något som ”löser sig” efter att staten
och kapitalismen fallit. Det är hur som
helst bedrövligt att alla dessa skönmålande porträtt bidragit till att många
anarkister inte känner till sin historia.
Vi ska inte idealisera och bygga person-
kulter, resa statyer eller skriva lismande
biografier, utan vårda och utveckla de
idéer som en dag ska leda till människans frigörelse. Att aktivister sprejar
”Egendom är stöld” på en bank utan
att känna till mannen som myntade
uttrycket är inget som helst problem –
kanske är det till och med en styrka.
Olle Eriksson
74
kort & historiskt
Federica Montseny
1905–1994
Federica Montseny föddes i Madrid den 12 februari 1905, som dotter till inflytelserika
spanska anarkister. Redan som barn blev Montseny involverad i anarkiströrelsen när hon
hjälpte sina föräldrar att sprida anarkistisk propaganda. Vid 17 års ålder gick Montseny med
i anarkosyndikalistiska CNT, och började skriva för ett flertal olika anarkistiska tidningar
1923 övertalade Montseny sina föräldrar att återuppta publikationen av La Revista
Blanca, en anarkistiskt kulturtidning som tidigare publicerats åren mellan 1898 och 1905.
De grundade också ett eget förlag som spred frihetliga idéer under 1920- och 30-talen.
Federica blev redaktör för tidskrifterna La Novela Ideal och La Novela Libre, som spred
kunskap och anarkistiska idéer genom noveller, många av dem författade av Montseny själv.
Tidskrifterna var mycket populära, med upplagor om tiotusentals exemplar, och behandlade
bland annat kärlek och sex på ett modernt och öppet sätt.
När den andra republiken utropades 1931 var Montseny 25 år gammal. Hon hade gift
sig med anarkisten Germinal Esgleas och fött ett barn. Som agitator för CNT reste hon runt
i landet under första halvan av 30-talet för att hålla föredrag om fackliga rättigheter och
uppmana arbetare att starta lokala arbetarassociationer.
I november 1936, fem månader efter spanska revolutionens utbrott, beslöt sig Montseny
för att gå med på att ingå som Hälso- och folkvårdsminister i den republikanska regering
som bildats efter revolutionen. Hon ansåg att om anarkisterna höll sig helt utanför
regeringen skulle de bli isolerade i Spanien och världen. Under de sex månader hon
arbetade som minister verkställde hon förändringar som var långt före hennes tid, bland
annat rörande sexualundervisning, familjeplanering och legalisering av abort, det senare en
fråga som splittrade även den anarkistiska rörelsen.
Då general Franco och fascisterna vann inbördeskriget flydde Montseny med familj till
Frankrike, där hon arbetade med att bygga upp CNT i exil och skriva. Montseny stannade i
Frankrike efter Francodiktaturens fall, men under resor till hemlandet ägnade hon sig åt att
återupprätta den anarkistiska delen av den spanska historien, som blivit utsuddad ur det
kollektiva minnet.
GB, FH
75
förälder,
feminist och frihetlig
”Det är tungt att alltid gå mot strömmen, och ännu tyngre att
inse att man inte har orkat gå mot strömmen. Men egentligen
är det väl tur att inte allt som man gör blir rätt. Barnen är egna
individer som gör sin verklighet begripbar på sina sätt.” Kajsa
Lindqvist är flerbarnsmor och socialarbetare. Här reflekterar
hon kring det feministiska och frihetliga föräldraskapet.
Jag var 23 år när jag blev gravid första
gången. Jag hoppades att den lilla räkan i min mage var en tjej, en dotter.
Jag kunde inte föreställa mig hur det
skulle bli om jag fick en son, en pojke,
en sådan som förtrycker. Hur skulle jag
i så fall uppfostra honom? Nej, det var
så mycket lättare att tänka på en dotter som jag skulle träna feministiskt
självförsvar med så snart hon kunde gå.
Hon skulle ha kortklippt hår som jag
alltid haft och hon skulle få lära sig att
äga världen. Till alla som frågade svarade jag som en feminist bör: det spelar ju
ingen roll, kön är ointressant. Men jag
tyckte inte det. I mina fantasier fanns
bara en dotter. När värkarna kom packade jag små blåa och gröna bebiskläder,
för min dotter skulle inte se tjejsöt ut,
och så åkte jag in till sjukhuset och födde… en son. När jag la hans varma lilla
kropp mot mitt bröst upphörde kön att
existera. Jag hade blivit mamma till en
människa. Den känslan var fantastisk,
men den blev jag fråntagen så fort jag
kom i kontakt med omvärlden.
Min upplevelse är att allt som är riktat till barn i våra dagar är kodat som
killigt eller tjejigt. Barnen uppfattar det
såklart på ett tidigt stadium. Min son
var drygt fyra år när han förstod att han
var kille och vad som förväntades av honom. Då började mitt korståg mot allt
det stereotypa. Jag tror inte att det har
gått en dag sen dess utan att jag tillsammans med honom har problematiserat
könsroller.
När min son gick på förskola var han
alltid lucia i luciatåget. För honom var
det helt självklart att vara den med mest
ljus och glitter och det var tack och lov
ingen på förskolan som sade emot. Med
samma entusiasm ville han vara lucia
när det var dags för luciafirandet i sko76
lan. Han gick då i sexårsverksamheten lillbrorsan att det inte finns pojk- eller
och de skulle sjunga tillsammans med flicknamn utan man kan heta vad man
en trea. Jag kände på mig att det inte vill. Om jag skäller på honom eller sysskulle bli bra, att han skulle bli retad, konen så talar han lugnt om för mig att
men jag kunde ju inte säga ”Nej du får det var onödigt att höja rösten.
nog vara tomte för annars kommer du
Min insyn i vad som händer i skolan
bli utskrattad”, för i vår värld är man är väldigt liten men av vad han och anden man vill vara oavsett vad andra dra säger förstår jag att han står på sig
tycker.
även där. Ofta blir han uppbackad av
Jag följde med honom till skolan och en kompis som bor i samma kollektiv
hjälpte honom att byta om i klassrum- som vi och vars föräldrar har liknande
met. Sedan gick de iväg och jag satte politisk bakgrund. Jag tror att de har de
mig tillsammans med andra föräldrar rätt tufft. Och jag tror inte att det är de
och barn i gympasalen för att vänta på andra barnen som beter sig illa och inte
tåget. När luciarespekterar deras
tåget kom in och ”Han vill inte äta ägg eller ha
åsikter, för i vårt
jag mötte min ullsockor för han tycker det är
område kommer
sons blick fick fel att ta från djuren. Han pratar alla från olika
jag mina farhåhåll och kanter
gor bekräftade. högt på tunnelbanan om vilken och har vitt skilHan pratar fort- lyckad plankning vi gjorde.”
da värderingar.
farande om hur
Jag tror att det är
hemskt det var den där dagen då alla de vuxna som har svårt för min son.
skrattade åt honom.
Feminism är ett ledord i mitt föräldI andra sammanhang verkar det inte raskap, men lika mycket en utmaning.
bekomma honom att han avviker från Varje dag kämpar jag med att göra femängden. Till alldeles nyligen har han minism till en verklig begriplighet för
cyklat runt på en cykel som är vit och mig och mina barn. Vissa dagar känner
röd och jag har flera gånger hört barn jag mig beredd att kasta in den femisäga till honom att han har en tjejcykel nistiska handduken och låta samhällets
men då rycker han på axlarna och säger värderingar ta över. Andra dagar vill
att han inte bryr sig.
jag stå längst fram på barrikaderna och
Min son säger ofta vad han tycker kämpa för att alla ungar ska få vara den
och till och med jag kan bli besvärad av de vill vara utan begränsningar. Det är
hans rättframma attityd. Han vill inte tungt att alltid gå mot strömmen, och
äta ägg eller ha ullsockor för han tycker ännu tyngre att inse att man inte har ordet är fel att ta från djuren. Han pratar kat gå mot strömmen.
högt på tunnelbanan om vilken lyckad
Men egentligen är det väl tur att inte
plankning vi gjorde. Han talar om för allt som man gör blir rätt. Barnen är
77
egna individer som gör sin verklighet
begripbar på sina sätt. Det är bara att
acceptera. En gång frågade jag min andra son varför han var så arg och han
svarade att det var för att han är kille och då är man arg. Jag var glad att
han kunde uttrycka det så klart. Plötsligt blev det ju glasklart varför han gick
runt och fräste och skällde på oss andra.
Han levde bara upp till sin roll.
Där vi bor finns det en handfull skolor med olika inriktning, bland annat
en friskola som arbetar med genus. Det
var en mycket lockande tanke att ställa
sonen i kö till den skolan. Tänk vilken
lycka att få vara i ett sammanhang där
man inte är den enda vuxna som käm-
par mot könsroller! Tänk vad härligt
för min unge att få vara i en tillåtande
miljö, där han kanske inte blir retad om
han vill vara lucia.
Valet föll ändå på den kommunala
skolan med det inte så positiva ryktet
och med noll prat om genus. Jag tror i
längden på en skola för alla och är emot
den segregation som friskolorna bidrar
till. I den kommunala skolan möter
min son de barn som bor i området och
han lär sig att vara med alla. Jag tror att
det kommer att göra honom till en klokare människa.
Kajsa Lindqvist
78
kort & historiskt
Kvinnors
klassorganisering
1920–60-talen
Den mest kända kvinnoorganisationen i anarkismens historia är antagligen Mujeres
Libres, ”Fria kvinnor”, som startades 1936 i Spanien. En specifik organisation behövdes
för att medvetandegöra och stärka kvinnorna, menade grundarna. Mujeres Libres var
självstyrande, men verkade sida vid sida med anarkosyndikalistiska organisationer som
CNT (som existerar än i dag) och fick med tiden över 20 000 medlemmar. Inom svenska
SAC fanns under en period Syndikalistiska Kvinnoförbundet, startat ett år efter Mujeres
Libres, vilka förbundet även korresponderade med. Kvinnoförbundets verksamhet var främst
inriktad på studier och agitation fram till nedläggningen under 1960-talet.
Att Mujeres Libres blivit relativt väl ihågkomna beror säkert delvis på att
historieskrivningen kring spanska revolutionen, som bröt ut samma år som organisationen
grundades, i allmänhet är omfattande.
Under 1920-talet hade dock anarkistiska kvinnor framgångsrikt organiserat sig i
latinamerikanska länder. Ett exempel är Federación de Mujeres Libertarias, grundat i
Mexiko 1922 i samband med ett uppror mot höga hyror och eftersatta bostäder. Ett annat
är kvinnodelen av fackföreningen FOL i Bolivia, startad 1927. Den inriktade sig särskilt på
att organisera urinvånarkvinnorna, som ofta var hushålls-, marknads- och industriarbetare.
När FOL föll ihop under 40-talet fortsatte kvinnodelen under namnet Federación Obrera
Femenina fram till 1953 (därefter gick den upp i en större, ej anarkosyndikalistisk
organisation).
De nämnda organisationerna, och andra liknande i Chile och Argentina, hade
samma utgångspunkt: arbetarkvinnors situation och rättigheter. Frågorna, och de
landvinningar som gjordes, inbegrep förutom arbetsplatsorganisering exempelvis
daghem, preventivmedel, bibliotek och hyresstrejker. Dessa frågor drevs även inom andra
anarkistiska organisationer, och i andra världsdelar. Då liksom nu fanns en debatt om det
riktiga i kvinnoseparatistisk organisering, som många, även anarkistiska feminister, var
tveksamma till. Utöver de renodlade kvinnoorganisationerna spelade kvinnor en stor roll
även i arbetarorganisationer utan särskilda kvinnoförbund, särskilt i vardagsorganiseringen
– all den kamp som skedde utanför arbetsplatserna.
AF
79
Särbehandling
eller likabehandling?
Att få en jämnare könsbalans genom att ge kvinnor företräde är
fortfarande en kontroversiell fråga. Ofta handlar debatten om
lagstiftning och anställningsprocesser.
Vi ser saken ur en annan vinkel, och har samlat anarkistiska
argument för och emot kvotering eller positiv särbehandling.
Textens syfte är både att nyansera debatten, och att ge
anarkister diskussionsunderlag och argument.
Kvotering är ett begrepp som ofta kommer upp när det ska talas om jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi hör
det i den politiska retoriken, i nyheter
och debattinlägg, men ibland även runt
fikabordet på jobbet. Klangen är ofta
negativ.
Kvotering handlar ursprungligen
om att vika en viss kvot för underrepresenterade grupper, baserat på kön, etnicitet, ålder eller annat. Alltså, en andel
av positionerna på till exempel en arbetsplats, en utbildning eller i en beslutande församling reserveras för en speciell grupp. Detta kan innebära att en
person med sämre meriter går före en
person med bättre meriter.
Sådan kvotering tillämpas inte i Sverige i dag, även om det kan låta som det
i debatten. Ett annat, mer rättvisande
begrepp, är positiv särbehandling, även
om de två orden ibland används syno-
nymt. (Ibland kallas positiv särbehandling dessutom för måttfull kvotering –
det råder alltså viss begreppsförvirring.)
I praktiken kan det gälla två personer som söker en tjänst eller utbildningsplats och har likvärdiga meriter,
där den som tillhör en underrepresenterad grupp får företräde.
Debatten de senaste åren har delvis
handlat om huruvida kvotering, i någon form, är rätt sätt att försöka få ett
mer jämlikt samhälle, men i ännu högre grad har den handlat om specifika
fall: om positiv särbehandling vid antagning till attraktiva högskoleutbildningar, om vad som är olagligt och inte.
Kan positiv särbehandling jämställas
med diskriminering?
En intressant debatt – men, vad säger anarkister om allt detta? Är det positivt om fler arbetsköpare, politiker eller lagstiftare är kvinnor?
80
För särbehandling
Det är lätt att vara anarkist i teorin –
ofta svårare att vara det i praktiken, eller rättare sagt i den normala, rätt tråkiga lönearbetarvardagen. Fina ideal
kan i vissa frågor vara direkt kontraproduktiva.
Anarkister måste hela tiden omförhandla sina praktiker, anpassa dem efter verkligheten och försöka att göra rätt
dra faktorer än könstillhörighet, exempelvis etnicitet).
När en organisation, ett företag, en
utbildning, ett parlament eller vad det
vara månde får in fler kvinnor (eller
män; om män är det underrepresenterade könet) så måste det ses som ett
litet, litet steg mot något bättre. När
anarkister argumenterar mot sådana saker, brukar det allt överskuggande ar-
val mellan ideologi och pragmatism.
De frågor som skapar konflikt mellan teori och praktik kan gälla att rösta, att vara med i en reformistisk fackförening, att betala skatt eller att til�lämpa kvotering/positiv särbehandling.
Det sistnämnda är det som oftast berör
kvinnor i egenskap av just kvinnor.
Anställningsförfaranden utan någon
form av positiv särbehandling är knappast rättvisa i grunden. Män i maktpositioner ger andra män företräde – man
kan säga att de kvoterar in män, fast inofficiellt. (Detta gäller givetvis även an-
gumentet vara ”men kvotering/positiv
särbehandling förändrar ju inget egentligen”. Nej, kvinnor i företagsstyrelser
krossar knappast kapitalismen. Men
det gör inte samhället sämre heller. Och
vad gäller att särbehandla i rekrytering
till organisationer eller antagningar till
utbildningar – självklart behövs det
oändligt många fler och annorlunda åtgärder, inte minst förebyggande sådana. Men alla steg mot ett mer jämställt
samhälle, oavsett om de är små, bör betraktas som framsteg.
Om man låter ”förändrar ingenting
81
egentligen”-argumentet
överskugga
alla andra argument, fastnar man till
slut i ett tillstånd av meningslöshet och
overksamhet. För samma sak kan ju sägas om det mesta – som att rösta eller
betala skatt. Vi tror inte på parlamentarism eller stat, men vad ska anarkister
(för att inte tala om alla andra människor!) göra i stället? Låta borgarna styra
för evigt, och underminera allt från arbetsrätt till aborträtt? Gömma oss i skogen, äta det vi odlar själva och försöka
leva utan personnummer?
Att idealistiskt och konsekvent säga
nej till kvotering/positiv särbehandling är ett stelt, och därför inte speciellt smart, ställningstagande. Det gäller
såväl regelrätt inkvotering, som positiv
särbehandling av människor av olika
kön men med likvärdiga meriter. Om vi
gör detta stela ställningstagande – vad
kan vi då, ideologiskt, säga till invånarna i länder i tredje världen där inkvotering av kvinnor i beslutande organ i
slutändan kan vara skillnaden mellan
liv och död, därför att det faktiskt bara
är kvinnor i egenskap av kvinnor som
lyfter frågor om till exempel födelsekontroll, kriminaliserande av misshandel inom äktenskapet eller arbetsmiljö
på kvinnodominerade arbetsplatser?
På samma sätt kan resonemanget
ovan – att allt som inte gör samhället
direkt sämre, men är ett litet steg mot
bättre maktbalans mellan till exempel
män och kvinnor – appliceras på andra
frågor. Från att rösta i parlamentariska
val, till att betala skatt till en offentlig
sektor som går på knäna, till att stödja
lagar som sätter käppar i hjulet för män
som vill köpa sex.
Det handlar också om ifall man tror
på att ett lite, lite bättre samhälle kan
utgöra en gynnsammare grogrund för
mer motstånd och i förlängningen ett
ännu bättre samhälle. Om inte – vad
tror man då på, egentligen?
I dagens situation har vi inte råd att
vara annat än pragmatiska. Att ständigt
omförhandla våra praktiker utifrån hur
samhället faktiskt ser ut just här och
nu, för oss, måste vara en av anarkismens grundpelare.
Mot särbehandling
Anarkister strävar efter ett samhälle där
människor har makten över sina egna
liv, och därmed också ansvar för sina
egna liv. Frihet kan bara uppstå och
växa där den utövas aktivt, den kan
aldrig skänkas som en gåva från ovan.
Vi ser inte människan som en isolerad
ö – vi är ofrånkomligt bundna till varandra, behöver varandra – men vårt
slagord är ömsesidig frivillig hjälp. Tar
man bort frivilligheten i samarbetet så
är det inte längre anarkism. Det handlar inte bara om att var och en ska ha
rätt att välja vilka sammanslutningar
och samarbeten hon vill delta i, utan
att samhällslivet förlorar sin karaktär av
levande process där människor lär sig
och utvecklas genom att ta ansvar om
det på något vis regleras ovanifrån.
1970-talets kvinnorörelse har varit
en stor inspiration för senare generationers anarkister just för att den uppfann
82
en form av aktivism där inbördes hjälp
och solidaritet stod i centrum. I stället
för att enbart driva kampanjer gentemot politiker och andra makthavare, så
ägnade sig medlemmarna i dessa grupper också åt att stärka varandra genom
direkta kontakter, diskussioner och aktiviteter. Denna under- och inifrånpolitik bidrog till att så många kvinnor
fann styrkan att ta sig in i många mansdominerade sfärer i det offentliga livet.
Naturligtvis räcker det inte med djupa samtal hemma hos en kamrat för att
åstadkomma politisk förändring – men
är uttryck för en samhällssyn där förändring måste starta från toppen, och
pressas ner i medborgarnas halsar om
de inte själva sväljer den. Tron på att
människor själva kan hitta lösningar
på sina problem genom kamp, konflikt,
dialog, slughet, vänskap är som bortblåst och kvar står en tro på byråkratisk
manipulation från människor som vet
bättre.
Faktum är att positiv särbehandling
är en djupt konservativ politisk strategi.
Det var ingen annan än Richard Nixon som 1969 införde positiv särbehand-
det är en lämplig bas för sådan förändring. Kampanjer för mer lagstiftning,
mer toppstyrning och mer makt åt den
styrande klassen är däremot ”politik” i
den mening som anarkister alltid förkastat. Det största problemet med krav
på könskvotering är inte att de inte i
grunden utmanar staten och kapitalismen – det gör inte husockupationer heller, hur mycket många anarkister än vill
övertyga sig om motsatsen – utan att de
ling för svarta amerikaner vid anställningar till statliga institutioner. Detta
beslut var till stor del en reaktion på
de föregående årens raskravaller, men
det innebar också att man övergav målet att uppnå full sysselsättning. Positiv
särbehandling var ett försök att lugna
den uppretade svarta befolkningen och
samtidigt slippa undan de strukturella
ekonomiska förändringar som var nödvändiga för att uppnå allmänt välstånd.
83
Denna strategi innebar också att relationen mellan den svarta befolkningen
(eller rättare sagt, den välbärgade delen
av denna befolkning) och staten förändrades. En grupp som stått i aktiv
motsättning till staten blev nu i stället
en ”patient” – en mottagare av statens
barmhärtighet.
Könskvotering, och andra former av
”positiv särbehandling”, är i bästa fall
att börja i fel ände, i värsta ett sätt att
skyla över de verkliga orsakerna till problem i samhället. Det är en idé som föds
ur en känsla av att såväl den diskriminerade som den diskriminerande parten
är passiva brickor i samhället, oberörda
av diskussion och rationella argument –
själva motsatsen till anarkismens människosyn.
Felix Holmgren & Amalthea Frantz
84
kort & historiskt
Ursula K Le Guin
1929 –
Det har sagts att science fiction-författaren Ursula K Le Guin varit anarkismens mest
effektiva värvare av anhängare under 1900-talets andra hälft. Hennes romaner och noveller
genomsyras av en anarkistisk världsbild och målar upp samhällen med radikalt annorlunda
politiska, kulturella och sexuella normer än vårt eget.
Det är dock ingen utopisk litteratur – Le Guin vill få oss att tänka och ifrågasätta, och
hon föreställer sig de motsägelser och spänningar som kan finnas även i samhällen som
uppnått en grad av frihet som vi bara kan tänka oss i fantasin.
Science fiction-litteraturens sätt att kritisera är att öppna upp ett fält av möjligheter, där
de normer och samhällsinstitutioner vi tar för givna framstår som relativa och föränderliga.
Le Guin introducerade tidigt personer med mörk hudfärg i sina fantasyböcker – något som
aldrig förekommit tidigare – och kvinnliga huvudpersoner som var verkliga karaktärer
och inte bara “pipiga Barbies”. I boken The Left Hand of Darkness beskriver hon ett
människoslag som saknar permanenta könsidentiteter.
Le Guins mest explicit anarkistiska roman, The Dispossessed (1974), har den lämpliga
undertitlen En ambivalent utopi. Det egalitära samhället på den lilla planeten Anarres är en
fullt genomförd anarkosyndikalistisk idyll som inte “har någon lag utom den enda principen
om ömsesidig hjälp mellan individer”. Den enda begränsningen utgörs av det hårda klimatet
på planeten. Men det finns andra problem, som är svårare att urskilja och lätta att förneka.
Informella maktsystem har omärkligt byggts upp, och idealen om osjälviskt samarbete
har en baksida: personliga initiativ och självständigt tänkande betraktas med stor
misstänksamhet. De accepteras, men uppmuntras inte. I Anarres språk är ordet för “arbete”
det samma som för “lek” – men det finns inga bra sätt att svära. Anarkisterna har fångats
av sin egen strävan efter perfektion.
Le Guin ägnade två år åt att läsa klassisk utopisk och anarkistisk litteratur innan hon
skrev The Dispossessed, men bokens tema, som finns upprepat på många plan i berättelsen
och själva bokens struktur, är inte det perfekta samhällssystemet, utan återvändande,
nödvändigheten av att ständigt börja om för att kunna gå framåt.
FH
85
Anarkistiska
inställningar till
ett feministiskt initiativ
Feministiskt Initiativ, FI, grundades år 2005. De presenterade
sig med orden ”vi anser att dagens politiska system inte förmår
förverkliga ett jämställt samhälle”.
I det håller anarkisterna med. Men FI valde att organisera sig
som ett politiskt parti, med det uttalade målet att få platser
i riksdagen: ”det är dags för de feministiska frågorna att på
allvar ta plats i den parlamentariska politiken”.
Två riksdagsval senare har organisationen vuxit, men är fortfarande långt
från den parlamentariska platsen. Trots
att parlamentarismen är ett minst sagt
otillräckligt system har många anarkister röstat – blankt, eller på de alternativ
på vänsterkanten som framstått som
minst dåliga. De senaste valen har FI
varit ett av de alternativen.
Som anarkist är det lätt att teoretiskt
förkasta idén med ett feministiskt parti – men hur resonerar de som inte gör
det? Anarkism har pratat med röstande
anarkafeminister och en FI-aktiv som
inte ser riksdagen som det stora målet.
Stockholm. Röstade inte på FI i valet år
2006, däremot 2010.
Birgitta har kallat sig anarkist i drygt
20 år, och feminist ”hela livet”. Hon är
och har varit aktiv inom många anarkistgrupper, samt fackföreningen SAC.
Röstat på FI och MP (olika för kommun, landsting, riksdag) både 2006
och 2010.
Har ni röstat på några andra partier
innan FI?
B: Ja, visst. Innan MP var det
Vänsterpartiet. Fast allra först faktiskt på
Finska Kommunistiska Partiet. De var
stalinister. Sedan mjuknade jag lite
(skratt) och röstade V.
K: Absolut, jag taktikröstar. På V. En
gång på Piratpartiet. Och en gång röstade jag faktiskt på Moderaterna. Det
var för att min mamma kandiderade i
lokalvalet, hon fick fyra röster...
Karolina har definierat sig som anarkist
i cirka tre år, och som feminist ”sedan
hon först hörde ordet” – när hon var
runt tio år gammal. Ganska ny inom
den anarkistiska rörelsen, jobbat till
exempel med Anarkistiska bokmässan i
86
ideologiskt – även om de bara får fem
procent. Sossarna däremot – nä, det tar
emot.
Var det inte ideologiskt alls?
K: Nä, det är en sån lekstuga
uppe i
byhålan jag kommer ifrån. Lokalvalet
känns inte så viktigt. Alla partier där
uppe pratar bara om hur de ska bli av
med invandrarna, även V.
Men då är det väl ändå med hjärtat, och
inte taktik? V låg ju rätt farligt nära fyra
procent i vissa mätningar inför valet
2010, och ingen trodde väl riktigt på att
FI skulle komma in i riksdagen...
B: Jag taktikröstar inte. Jag röstar med
Så skapas en anarkist... Men Birgitta, när
började du kalla dig anarkist, i relation
till vad du röstat på?
B: Sedan jag blev anarkist har jag inte
hjärtat.
Jo... Jag tänkte rösta på MP senast,
men så läste jag på om deras åsikter om
handikappfrågor. Där var deras åsikter
borgerliga, att man inte ska ha rätt till
så mycket stöd och så vidare. Det är en
hjärtefråga för mig, så jag valde bort
dem.
röstat på några stalinister, inte V heller.
MP är i alla fall bättre än de.
K:
När ni började rösta på FI – hur resonerade ni som anarkister? Både FI och MP
menar sig gå över höger-vänster-skalan,
spelade det någon roll för er?
B: Nej. Och jag är ju väldigt kluven till
att rösta, att uppmuntra de där asen.
Men så länge vi inte har det perfekta
anarkistiska samhället måste man rösta
på vettiga människor. Samtidigt vet jag
ju att vi inte får det där samhället om vi
fortsätter gödsla det som finns... Det är
en svår fråga, men jag har så klart tänkt
mycket på den.
K: Det är viktigt att rösta just för att det
inte ska bli som nu, att M bestämmer
allt, och att Sverigedemokraterna kommit in.
Tror ni FI är annorlunda, alltså bättre, än
andra partier?
K: Ja, de vågar i alla fall stå för att de
är feminister – inte bara säga det och
sedan sopa frågorna under mattan. Jag
har respekt för Gudrun Schyman, hon
verkar vara en okej politiker – ärligare
än andra.
B: Nja... det historiska misstaget var
egentligen att över huvud taget starta
FI. Feminism ska inte vara bara ett visst
politiskt parti. Det gör det också lätt för
de andra partierna att skyffla över ansvaret för feministiska frågor på ”de andra”. Och FI underskattade backlashen
som skulle komma – för det gör den,
alltid alltid när kvinnor organiserar sig.
K: Fast det är ju inte FI:s fel, utan borgarnas, som göder hemmafruidealet.
B: Det gjorde de innan FI också...
Men att taktikrösta mot borgarna – då
borde man väl snarast rösta på Socialdemokraterna, för att vara på den säkra
sidan?
K: Fast nu har ju vänstern ändå gått
ihop till ett block, då kan man lika
gärna rösta V, som är närmare en själv
87
Men det hänger ju ihop, det var väl
dags för FI att startas!
et som borgare är för. De kanske kan
tycka att de är för alla kvinnor... men
bara inom deras egen klass.
K: ...men om FI kom in i till exempel
en kommun tror jag inte att någon borgerlig kandidat skulle få backup inom
partiet. Det är också ett problem, man
öppnar för strider inom partiet. Jag tror
att FI skulle ta sig längre om de var tydliga med att de var vänster.
K:
Kan partier stå utanför höger-vänsterskalan?
B: Kan de väl. Det finns ett öldrickar-
parti som är väldigt stort i något östeuropeiskt land...
Men det lär väl vara rätt mycket missnöjesröstning – kan man plocka ut frågor
som är större än öldrickande, som feminism, till ett parti?
K: Det blir fel. Man kan försöka, men
Kan FI uppnå något som inte utomparlamentarisk kamp kan?
B: Nej. Eller jo, påverka lagstiftningen.
det går inte att stå helt i mitten. Kolla
Centern!
B: Yttersta mitten...
K: Ja, och då blir det ju dina medlemmar som avgör – ett parti blir mer sårbart genom att inte välja höger eller
vänster.
Det är väl det vi har politiken till. Med
klokare lagstiftare kanske våldtäkt kan
bli straffbart, till exempel, ha ha.
Vi har ändå en del lagar som inte är så
tokiga – sedan kanske de inte är tillräckliga eller tillämpas. Men, att till exempel
våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 var väl främst ett resultat av
utomparlamentarisk kamp?
B: Jo, jag vet.
K: Ja, det är ju när vanliga människor
Uppfattar ni FI som ett parti till vänster?
B: Ja visst.
K: Jo, faktiskt.
driver sådant, som frågorna kommer
upp på dagordningen.
B: Och medierna. Även om mycket dåligt skrivits om FI, så har de fått fruktansvärt mycket media, i relation till
partiets storlek.
Men det finns ju borgerliga feminister
inom FI?
B: Helt ärligt, man kan inte vara femi-
nist och höger, det går inte.
Men de finns ju.
B: Då har de fattat noll!
K: Det har ju funnits, också i tidigare fe-
Tycker ni att det finns något problem för
anarkister i att samarbeta med FI?
B: Naturligtvis inte. Vi konkurrerar inte
ministiska vågor, fina damer som kämpat för feministiska frågor. Men min
erfarenhet är att de bara kämpar för de
frågor de själva har något att vinna på.
B: Jämställdhet och rättvisa, det är ing-
med dem, alla människor måste själva
få komma fram till om de är anarkister.
Men jag skulle inte vilja samarbeta med
88
V, lika lite som med borgare.
K: Just organisationer som inte är med
på höger-vänster-skalan tycker jag inte
det finns något problem att samarbeta
med i sakfrågor.
blir det väldigt olika i praktiken, beroende på om man har en liberal eller socialistisk grundsyn.
– Men sedan fick de ordning på
det. Det blev en sorts nybildning och
jag tyckte att de verkade rikta in sig
mer på queer/HBT-perspektiv. Mitt
beslut att gå med påverkades också av
att partiet faktiskt inte satt i riksdagen. Jag kan jobba i ett parti som vill
komma till riksdagen, men jag vill inte
vara en del av det själv – jag tror inte på
det. Jag vill jobba utomparlamentariskt.
kallar sig anarkist och frihetlig socialist och queerfeminist, och
lägger gärna till ”pacifistisk” framför.
Han har varit en del av anarkiströrelsen, och vänstern i stort, i många år.
Gick med i FI våren 2009, och har
blivit mer aktiv med tiden. Även aktiv
i organisationen Homosexuella Socialister.
Han har aldrig varit medlem i något annat parti. Röstade dock på Vänsterpartiet i senaste riksdagsvalet; FI i
landstings- och kommunalval.
Stefan Gadd
Är FI annorlunda än andra partier? Fungerar det mer demokratiskt, till exempel?
– Jag har fått den uppfattningen, till
exempel utifrån hur jag såg att de arbetade under politikerveckan i Almedalen 2010. Schymans ledarskap har varit
icke-auktoritärt. Det är ju en ideell organisation, det finns ingen som tjänar
på att söka makten, alla behöver varandra. Fast nu har FI ju fått platser i några kommuner i och för sig... Men det
känns som att de som är med vill jobba
demokratiskt.
Du väntade ändå ganska länge innan du
gick med i FI – varför?
– Jag stödde idén från början, men
maktkampen mellan Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg (under
år 2005 var de båda ledande personer
inom organisationen, reds. anm.) gjorde mig skeptisk. De liberala medierna
gick så klart igång på ämnet, och Rosenberg behandlades fruktansvärt illa
av dem. Jag höll på Rosenberg, som jag
uppfattar har en grundläggande socialistisk och anarkistisk ideologi, medan
Witt-Brattström är liberal. Så jag tänkte ”det här kommer aldrig att gå”. Även
om jag sympatiserade med tanken att
organisera olika sorters feminister, så
Är feminism något som tjänar på att
drivas som partipolitik, mer än andra
frågor?
– Det är en svår fråga. Beror ju på
hur man definierar feminism. Det jag
är rädd för är att feminismen ska förlora
på det, bli förborgerligad och icke-radikal, eftersom världen och Sverige ser ut
som de gör.
Men kan FI uppnå något, som inte kan
89
så måste de, vi, nog göra som Sverigedemokraterna – putsa till politiken, föra
fram lagom snälla talespersoner... Och
då blir det inte en ideologisk diskussion, utan olika förslag att ta ställning
till. Det är väldigt svårt att vara revolutionär i en icke-revolutionär maktinstitution.
uppnås genom utomparlamentarisk
kamp?
– Absolut. Det är därför jag inte är
emot partipolitik. Men så klart kommer FI aldrig kunna förändra något
fundamentalt, parlamentarismen vill
ju inte upplösa sig själv, och går inte att
använda som verktyg för verklig samhällsförändring.
– Men jag tror att FI redan har påverkat en del; debatten om föräldraförsäkring och kvinnors löner till exempel.
Men det är två olika frågor – hur man
kan påverka inom systemet, och utom
det.
Tycker du att ett parti i praktiken kan stå
utanför höger-vänster-skalan?
– Det är mycket svårt att verka utanför den, även om tanken är sympatisk.
Uppfattar du FI som ett vänsterparti – för
det verkar alla jag har diskuterat detta
med göra, även om det faktiskt finns borgerliga feminister i partiet, som till exempel är för hushållsnära tjänster?
Slagkraften ligger kanske mer i att kal�la sig ett politiskt parti, än att faktiskt
komma in i riksdagen? Hittills har FI verkat utanför – de kommer ju inte in...
– Jag uppfattar det så. Men nej, officiellt är partiet fortfarande inte vänster.
– Visst är det så. Jag är själv inte
klar över hur jag skulle ställa mig om
FI kom in i riksdagen. Men det är en
mörk och dyster tid, både i Sverige och
globalt – man får vara glad för det utrymme man får.
I grunden handlar det väl om kapitalismen – om den är ett bra eller dåligt system. Måste inte ett parti ta ställning i
den frågan, förr eller senare?
– Ja, det är ju ingen som förnekar att
vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, inte
liberalerna heller. Ska vi verka inom det
eller förändra det? Det går inte att börja
från noll, även om man skulle vilja.
Vad tror du händer om FI kommer in i
riksdagen?
– Jag vill ju att de ska komma in,
men visst är jag rädd för att partiet ska
bli sämre. Makten riskerar alltid att
korrumpera. Och det är ju ingen dålig
makt man lägger på politiker... Dock
var det bra att Schyman avgick (i januari 2011, reds. anm.), det var en anarkistisk handling – allt ska inte hänga
på en person. Det är hoppfullt, tycker
jag. Men ska FI lyckas få fyra procent
Om FI gick ut och sa att de var ett vänsterparti, eller att de är emot kapitalismen, skulle de tjäna eller förlora på det?
– FI skulle nog förlora på kort sikt,
men vinna på lång sikt. Men då gäller
det att överleva så länge. Det är svårt för
revolutionära grupper att övervintra, vi
90
lever i en extremt borgerlig tid. FI:s politik är ju revolutionär, när man lyssnar
på till exempel föredrag av Schyman –
könsroller ska bort, orättvisor ska bort,
även på det ekonomiska planet – det
kräver fundamentala samhällsförändringar. Egentligen är det samma sak
med ekologism... men se vad som hänt
med MP.
– Jag kan tycka att det är lite barnsligt, att inte säga att FI är vänster – alla
vet ju! Likhets- och queerfeminism går
hand i hand med ett vänsterperspektiv, det fattar mina elever i grundkursen i samhällskunskap. Och FI:s väljare
är vänsterväljare... Kanske har jag inte
kommit tillräckligt långt in i partiet
för att förstå än. Det finns säkert goda
grunder, om jag ska vara lite ödmjuk.
Men jag tror också att borgerliga feminister skulle känna sig rätt obekväma i
partiet, tror inte det finns utrymme för
dem, egentligen.
– Om FI skulle ta ett kongressbeslut
på att ”vi vill ha en revolutionär fredlig social och ekonomisk samhällsförändring” – du kan ju tänka dig hur den
borgerliga pressen skulle kasta sig över
det..! Medierna har sådan makt, och de
vill ju upprätthålla kapitalismen.
– Men om 100 eller 200 år är jag
övertygad om – det måste jag vara – att
folk kommer säga ”vad dumma vi var
som inte tog till oss detta tidigare”.
Avslutningsvis – är anarkiströrelsen i dag
tillräckligt feministisk?
– Ja! Det tycker jag faktiskt, den jag
har insyn i, i alla fall. Anarkist- och hela
den socialistiska rörelsen har faktiskt
seriöst, ideologiskt djuplodande försökt ta till sig den feministiska analysen. Och det har ju kommit underifrån,
svarta kvinnor i USA, lesbisk kamp och
så vidare.
– Anarkister i dag har koll på feminism och queer, alla som jag har träffat i
varje fall. Så var det inte förr. Och ännu
längre tillbaka skulle man som rättrogen kommunist vara homofob – där har
man verkligen tänkt om. Nu för tiden
hör man heller inte ofta att ”bara vi blir
av med kapitalismen blir allt bra”. Historien lär oss, och så kommer nya generationer som vuxit upp med helt andra
utgångspunkter.
Amalthea Frantz
91
kort & historiskt
Bash Back!
2007 och framåt
Bash Back! är ett nordamerikanskt nätverk av anarkistiska queeraktivister. Nätverket
grundades 2007 i Chicago, men har i dag grupper i ett tiotal städer. Namnet syftar på ”gaybashing”, som våldsamma attacker mot HBT-personer ofta kallas. Bash Back! har inspirerats
av olika källor: dels av militant motstånd mot förtryck av HBT-personer, exempelvis
Stonewallupproret i New York som startade efter en polisrazzia i gaybaren Stonewall Inn i
juni 1969; dels av radikala gräsrotsorganisationer som driver HBT-frågor så som Gay Shame.
Likt rörelser som Animal Liberation Front eller Earth Liberation har Bash Back! ingen central
styrelse eller officiellt medlemskap. Alla kan ingå i nätverket så länge de håller sig till vissa
grundläggande principer, i det här fallet de följande:
1. Kämpa för befrielse. Inget mer, inget mindre. Att godkänna staten och förtryckande
institutioner såsom äktenskap eller militär är inga steg mot frihet utan till heteronormativ
assimilering.
2. Avvisa kapitalism, imperialism och alla former av statsmakt.
3. Strid aktivt mot förtryck både inom och utanför ”rörelsen”. Inget förtryckande
agerande får tolereras!
4. Respektera en mångfald av taktiker i befrielsekampen. Förkasta ingen aktion bara för
att staten bedömer den som illegal.
Bash Back! kämpar i första hand mot homofobi och heteronormativitet. Trots att
nätverket använder sig av en mångfald metoder fokuserar många grupper på direkt aktion
som används mot organisationer och evenemang med homofoba och heteronormativa
värderingar. Det kan betyda att konfrontera nynazistiska demonstrationer lika mycket som
att protestera mot konservativa partimöten. 2008 genomfördes en spektakulär Bash Back!aktion när aktivister tog sig in till megakyrkan Mount Hope i Lansing. Mitt under högmässan
hängde de en stor banderoll med texten ”It’s okay to be gay! Bash back!” från balkongen
och slängde tusen flygblad med information om olika HBT-organisationer över publiken.
Bash Back! vänder sig också mot mainstream-HBT-rörelsen som anklagas för assimilering
till det heteronormativa samhället, godkännande av statliga institutioner (exempelvis
i striden för äktenskap eller militärtjänst för HBT-personer), kommersialisering av HBTkulturen och diskriminering av transpersoner. Flera aktioner och protester organiserades
exempelvis under den Nike-sponsrade Memphis Pride Festivalen 2008. En paroll som
använts är ”Not gay as in happy, but queer as in fuck you!”
GK
92
Diskutera vidare
Här har vi samlat diskussionsfrågor för studiecirklar, debatter
och liknande.
Frågorna är grupperade efter texter i boken, men många av dem
passar till diskussioner om anarkism och feminism i allmänhet.
Vi rekommenderar grundläggande studiecirklar att börja med att läsa Anarkismen
och feminismerna, Anarkafeminister
i världen och Förtryckens samband
och teori innan de ger sig in på de specifika diskussionsfrågorna till andra texter.
Anarkismen och
feminismerna, sid 6
1 Behöver anarkister vara feminister?
2 a) Finns det en risk med att inrikta sig för
starkt på feministiska frågor?
b) Kan man vara feminist och ändå tycka att
klasskampen bör prioriteras?
3 Vilken maktstruktur är mest grundläggande: patriarkatet eller kapitalismen?
Vad innebär detta i praktiken för anarkister
och feminister?
4 Vilka är anarkafeminismens nyckelfrågor,
och hur skiljer de sig från andra feministiska
inriktningar?
5 a) I texten påstås det att auktoritet i regel
inte är berättigad. Stämmer det?
b) ”Det finns förvisso områden i livet där
auktoritet är befogad, till exempel i relation
till barn eller människor som utgör en fara
för andra.” Stämmer det?
c) Var kan en gräns mellan berättigad och
icke berättigad auktoritet dras?
Anarkafeminister i
världen, sid 12
1 a) Vilka likheter och skillnader finns mellan de intervjuades huvudfrågor, praktiska
arbete med mera?
93
b) Kan man avskaffa normer helt? Skulle det
vara bra?
4 Vad finns det för likheter och skillnader
mellan den orättvisa som har sina rötter i
förtryckande samhällsnormer och den som
har sina rötter i det ekonomiska systemet?
Måste de bekämpas med olika metoder?
b) Vad kan dessa likheter och skillnader
bero på?
2 Fungerar anarkafeminism, eller anarkism
generellt, bäst i moderna och industriali-
Avskiljandets strategi,
sid 30
1 I vilka sammanhang, om några, är det en
bra kampstrategi att arbeta i avskilda grupper baserade på könstillhörighet, religion,
etnicitet, klasstillhörighet, medborgarskap,
till exempel?
Har du egna erfarenheter av någon form av
separatistisk organisering?
2 Utbredd kvinnoseparatism inom anarkiströrelsen eller vänstern i stort – vad kan det
få för konsekvenser för anarkiströrelsen i sin
helhet; för kvinnorna eller männen i rörelsen; för samhället?
3 Har kvinnoseparatismen spelat ut sin roll i
dag, som Fria Feminister menar?
4 Kan kvinnor i en politisk rörelse stärka
varandra och lyfta ”kvinnofrågor” utan att
organisera sig separatistiskt?
serade samhällen? Eller tvärtom, i mindre
ekonomiskt utvecklade samhällen?
3 Är teori eller praktik viktigast för anarkafeminister?
4 Kan anarkistiska feminister samarbeta
med religiösa institutioner i länder och grupper där dessa är en viktig sammanhållande
social faktor? Eller, bör de aktivt bekämpa
religion?
Förtryckens samband
och teori, sid 23
1 Kan olika sorters förtryck skiljas från
varandra och prioriteras olika? Eller hänger
de alla ihop i så hög grad att de bildar en
enhet?
2 a) Kan man bekämpa en sorts förtryck
eller orättvisa utan att bekämpa alla?
b) Är det viktigaste att välja ut ett område
som man känner starkt för och försöka
uträtta något praktiskt där?
3 a) I vilken utsträckning är vi påverkade
av samhällets normer? I vilken utsträckning
är vi fria att förkasta dem och skapa egna
normer?
”det var vänstern som
lämnade mig”, sid 44
1 Hur stark är feminismens ställning i Sverige i dag?
2 Är det viktigt att göra åtskillnad mellan
olika sorters feminism, eller borde alla inrikta sig på att komma överens?
3 a) Är det ett problem att svensk feminism
i viss grad knutits till partipolitik och lagstiftning, eller är det bra att feminismen fått
ett sådant genomslag?
94
b) Vad innebär detta för anarkafeminister –
när är det rätt att förespråka vissa lagar?
4 Är oskrivna lagar ett problem du stött på
i anarkistiska, feministiska eller andra grupper som du varit med i?
5 Bör anarkafeminister samarbeta med
liberaler och/eller icke-frihetliga socialister?
och status i allmänhet?
2 a) Finns det för lite utrymme för klassiskt
kvinnliga egenskaper och attribut i anarkistiska grupper?
b) Råder allmänt hårda attityder? Är det en
nödvändighet eller ett problem? Om det är
ett problem, hur skulle det gå att ändra på?
3 Vad kan män respektive kvinnor göra för
att stävja machotendenser i sina organisationer?
Den liberala feminismen
kan aldrig lyckas, sid 50
1 a) Tänker du på arbete som en rättighet
eller som ett nödvändigt ont?
b) Hur borde en anarkistisk förståelse av
arbete se ut?
c) En feministisk?
d) Skiljer de sig från varandra?
2 Hur bör feminister hantera problemet med
obetalt och osynligt hushålls- och omsorgsarbete? Kräva att det avlönas? Ställa hårda
krav på sina partners? Kämpa för förkortad
arbetsvecka?
3 Hur skiljer sig vårt sätt att tänka på lönearbete från vårt sätt att tänka på oavlönat
arbete? Vilken sorts arbete tycker du själv
är roligast och mest utvecklande? Skulle du
vilja slippa den ena eller den andra?
4 Är det bra att hålla isär de två sorternas
arbete, eller borde båda ses som arbete, rätt
och slätt?
5 Skulle alla sorters arbete kunna göras mer
lustbetonade? Hur?
Särbehandling eller
likabehandling, sid 80
1 Kan kvotering/positiv särbehandling vara
ett steg mot verklig jämlikhet?
2 Är det kontraproduktivt för anarkister att
propagera för positiv särbehandling, eftersom det ger en felaktig bild av våra långsiktiga visioner?
3 Är positiv särbehandling förenligt med
anarkistiska principer som rättvisa och
frihet?
4 Är kvotering/särbehandling mindre motiverat i Sverige jämfört med andra länder?
I så fall, var går gränsen?
5 Är det bra att skilja på kvotering och
positiv särbehandling, eller handlar det i
grunden om samma sak?
6 Skulle du själv reagera positivt eller negativt om du blev antagen/anställd… a) Via
kvotering?
b) Via positiv särbehandling?
Debatten om
machovänstern – i
backspegeln, sid 56
1 Finns det större risk för machobeteende
i grupper som utför våldsamma aktioner?
Eller handlar problemet snarare om hierarki
95
Anarkistiska inställ­
ningar till..., sid 86
Diskussioner om bokens
ämne i allmänhet:
1 Kan ett politiskt parti stå utanför högervänster-skalan?
2 Kan man vara feminist och höger?
3 a) Finns det frågor som passar bättre att
driva parlamentariskt än andra – vilka då?
b) Vilka frågor tjänar på att inte klassas som
höger eller vänster?
4 a) Har FI tjänat på allt medieutrymme
de fått, även om rapporteringen ofta varit
negativt vinklad?
b) Har kvinnor i allmänhet tjänat på det?
5 a) Vad skulle kunna få dig att börja/sluta
rösta på FI?
b) Vad skulle kunna få dig att börja/sluta
arbeta aktivt i ett parti?
Läs även de mer personliga texterna En
väg till feminismen och Förälder, frihetlig och
feminist, samt Kort och historiskt-texterna.
1 Vilka är anarkafeminismens huvudfrågor?
2 Hur skiljer de sig från a) andra feministers,
b) från anarkisters i allmänhet?
3 a) Har frågorna förändrats under historien? Hur? Krävs nya svar?
b) Var har tonvikten legat för anarkafeminismen – det privata eller det politiska?
4 Vilka stora feministiska utmaningar står
anarkister inför i dag? I Sverige, i Europa, i
resten av världen?
96
Tack ni som på olika sätt bidragit till
Anarkism #2: Feminism
Alexander, Felicia, Jenny, Johan, Katrin, Sonia och
Tomas, och inte minst: alla skribenter och intervjupersoner som haft överseende med hur lång tid det
tog från idé till färdig bok!
97
”Upplösa hemmet? Ja, varje hem
grundat på slaveri! Varje äktenskap
som innebär att den ena partens
individualitet säljs och överlåts till
den andra! Varje samhällsinstitution
som står mellan människan och hennes
rättigheter; varje boja som gör en till
herre, och en annan till slav...”
Voltairine de Cleyre, The Economic Tendency of Free­
thought, 1890
98