Transcript Recension av Pierre Bourdieu: Den manliga - Britt

1
Recension av Pierre Bourdieu: Den manliga dominansen.
Till LO-tidningen
Britt-Marie Thurén
Professor i genusvetenskap
Umeå Universitet
Pierre Bourdieu är en av samtidens största samhällsvetare och politiska tänkare.
Han har framför allt studerat klassfrågor. Men det är viktigt att inse att klass bara är ett
exempel och att hans intresse gäller alla former av dominans. Den stora teoretiska fråga
han ställer är: Hur är social hierarki möjlig? Hur kommer det sig att de som inte har
makt så sällan gör uppror, även om de tvingas leva under olidliga förhållanden? De
delar ofta de mäktigas syn på världen och sig själva. De lägger skulden för sina lidanden
på sig själva, eller de ser tillståndet i världen som ohjälpligt.
Nu har Bourdieu skrivit en bok om manlig dominans (eller mansdominans som
det brukar heta på svenska). Han antar att denna, som alla sociala hierarkier, är en
mänsklig skapelse och alltså borde gå att förändra, men hans centrala fråga är: Hur
kommer det sig att kvinnorna accepterar sin underordning? Han kommer fram till några
intressanta svar, med hjälp av sina viktigaste begrepp, doxa, habitus och symboliskt
våld, och han visar att han är någorlunda inläst på feministisk litteratur. Detta är alltså
en intressant bok på många sätt.
Tyvärr lider den också av några allvarliga brister.
För det första är den inte lättläst. Det är inga av Bourdieus texter, och de blir
knappast bättre i översättning men det blir särskilt olyckligt i en bok avsedd för
masspridning, som det sägs att denna är. Den som inte redan är någorlunda bevandrad i
Bourdieus begreppsvärld får inte tillräckligt med vägvisning in i den.
För det andra använder han sig av ett antropologiskt knep på ett inte helt lyckat
sätt. Uppfattningar om kvinnligt och manligt brukar vara starkt doxiska, dvs så
självklara, så allestädes närvarande, att de blir osynliga. För att få syn på det doxiska
kan man jämföra med något främmande. Bourdieu använder exemplet Kabylien, en
region i Algeriet som han studerade på 50-talet. Där är (eller var) mansdominansen
doxisk. Den var intimt sammanflätad med allehanda andra tankefigurer, som till
exempel årstider, ont och gott, vem som gör vad, klädsel, kroppspråk. Kvinnorna delade
männens syn på mansdominansen, därför att arbete, makt, och resurser var fördelade på
ett sådant sätt att det faktiskt låg i kvinnors intresse att männen i deras omgivning var
"manliga", och i "manlighet" ingick, ansåg kabylerna, en förmåga att dominera kvinnor.
Männens överordning behövde alltså inte rättfärdigas.
Doxiska tankemönster finns i alla samhällen. De upplevs inte som godtyckliga,
för de är djupt inlärda. De sitter i kroppen. Habitus kallar Bourdieu våra lagrade
erfarenheter som blivit till dispositioner att handla och tänka i vissa banor. Med hjälp av
habitus-begreppet förstår vi bättre kopplingen mellan strukturer och individer, mellan
det kulturella och det materiella och mellan kropp och själ.
Så långt gott och väl. Men i knepets andra steg vill Bourdieu visa att det "vi"
(västeuropeer idag) lever med inte är så väldigt annorlunda det kabyliska. Det gränsar
stundtals till övergeneralisering. Man undrar om Bourdieu menar att mansdominansen
ser likadan ut överallt och i alla tider. Det vore ett gravt fel att begå för en antropolog,
och det tyder på att han inte är orienterad i de debatter om mångfald som varit
framträdande i feministiska diskussioner i 10-15 år.
Vidare beskriver han mansdominansen som väldigt motståndskraftig. Han menar
givetvis inte att den är ofrånkomlig, men han stryker under att man inte får låta sig luras
av ytliga förändringar. Det har han rätt i. Här snuddar han faktiskt vid strategiska frågor.
2
Om man vill häva dominansen går det inte att bryta upp doxa och ändra på habitus utan
att ändra på de samhällsförhållanden som skapar dem, och det går inte att ändra på
dessa strukturer om man inte förhindrar att människors dispositioner återskapar dem.
Slutsatsen är inte att det hela är orubbligt, utan att kampen måste börja i båda ändarna.
Och det är inget hopplöst företag, trots allt. Det följer av hans begrepp och det
han sagt i andra texter, men han glömmer att påpeka det här. Habitus är alltid så
sammansatt och så känsligt för omständigheterna att det ständigt förändras. Varje
händelse som inte är helt meningslös påverkar habitus. Våra habitus reproducerar sig
själva och varandra, men de gör det aldrig perfekt.
Denna blandning av pessimism och optimism delas av de flesta feminister. Den
feministiska revolutionen är den djupaste, brukar vi säga, och därför den som tar längst
tid och väcker starkast motstånd. Det gäller att inte ge upp ändå.
Bourdieus imponerande teoribygge går att tillämpa även på mansdominansen. I
denna bok pekar han ut en väg. Men han har inte gått särskilt långt in på den. Om
forskare som har större kunskaper än Bourdieu om genus och feministisk forskning
använde hans begrepp, skulle de kunna bära betydligt rikare frukt.