Transcript Berwaldbladet 2 - Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening

BERWALDBLADET
MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING
NR 2 MAJ 2013
☞ Kalendarium maj–sept
Concerto Grotto med
kinesiskt tonfall
Årsmötet – styrelsen
förnyad
Orkestern på turné
med Mahler och
Harding till Italien
Hur man kan bli medlem i Vänföreningen
2 x Harding i juicepauserna
Sommarpyssel m.m.
Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
Styrelse
Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot
Alicia Lundberg
Ordförande
08-767 80 79
[email protected]
Erik Juhlin
Vice ordförande
08-765 61 36
[email protected]
Gunilla Rönnholm
Sekreterare
08-768 50 02
[email protected]
Gunnel Andersson Kassör
Johan Hertzberg
08-580 383 93 [email protected]
Ledamot
076-858 17 86 [email protected]
Birgitta Magnusson Ledamot
08-580 358 30 [email protected]
Anders Rahm
Ledamot
08-662 94 17
Eva Sjödén
Ledamot
070-387 12 45 [email protected]
Anders Wester
Ledamot
08-38 68 08
Kristina Westman
Repr.för Berwaldhallen 08-784 18 09
Bo Söderström
Repr. för orkestern
08-624 20 62
[email protected]
Ulla Sjöblom
Repr. för kören
08-766 42 18
[email protected]
Sammankallande
i valberedningen: Sven-Olof Blanch
Revisorer:
Bertil Norrhall
[email protected]
[email protected]
08-530 398 89 [email protected]
08-88 48 75
08-88 34 87
Göran Ribbegård
Telefonsvarare:
Postadress:
Plusgiro:
Hemsida:
e-post:
Berwaldbladet:
[email protected]
08-99 40 30
RSKV, Radiohuset 7C, 105 10 Stockholm
16 08 82-7 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
www.rskv.org
[email protected]
Anders Rahm
08-662 94 17 [email protected]
Eva Sjödén
070-387 12 45 [email protected]
Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar.
Medlemsavgifter för kalenderåret 2013
Enskild medlem
250:-
Två personer på samma adress
400:-
Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH.
Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till
Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen.
Medlemsnålen:
Kära vänner!
Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Månaden
mars var fylld av upplevelser i form av Concerto Grotto, uruppförande av Sven-David Sandströms Requiem och flera andra
konserter i både Berwaldhallen och Studio 2 i Radiohuset. Tyvärr hade jag inte möjlighet att få ta del av någonting eftersom
jag drabbades av sjukdom och fick tillbringa en hel del tid i horisontellt läge.
Däremot hoppas jag att många av Vänföreningens medlemmar fick ta del av
allt som hände i Berwaldhallen och Studio 2. Även ett årsmöte fanns med i
mars och om alla dess begivenheter finns att läsa i detta nummer av Berwaldbladet.
Nu ser vi fram emot våren och sommaren. Musiken tar inte semester. Bland
mycket annat kommer orkestern och kören den 24 maj att för första gången
uppföra Benjamin Brittens Vårsymfoni med Daniel Harding som dirigent och
med bland andra Anne Sofie von Otter som solist. Repris 25 maj.
I augusti är det så dags för Östersjöfestivalen. Festivalen startar den 23 augusti 2013 och pågår till och med den 30 augusti. Detaljer finns att ta del av så
småningom.
Egentligen behöver man inte gå in i en konsertsal eller kyrka för att njuta av
musik. Den finns överallt och koltrastens lite vemodiga sång en sen sommarkväll går inte att jämföra med någonting annat.
När man ska välja en avslutande dikt är det svårt att gå förbi Harry Martinson. Denna gång blir det en dikt från Ur de tusen dikternas bok som utkom
1986 på Bra Lyrik.
Sommarkvällen skänker sig själv
trygghet i sin stillhet
men somnar inte ner, ty svalkan kommer.
Himlen klarnar vit, luften vakar och lyssnar.
Långt borta höres en trast
flitigt öva på sin klara flöjt.
50:-
Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH
VÄNFÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till
musiker och korister från Radiosymfonikerna respektive Radiokören. Sätt in ditt
bidrag på föreningens plusgiro 16 08 82-7 och ange att gåvan är till fonden.
Alicia Lundberg
Sitter du i en glänta
eller på en äng som gäst
och främling i världen,
når dig sommarkvällens frid som
ingen har häcklat,
ingen fullt förklarat.
Årsmötet
2013
Hela styrelsen utom sjukfrånvarande Alicia Lundberg. Fr.v. Eva Sjödén, Gunnar Janevret, Erik
Juhlin, Anders Rahm, Birgitta Magnusson, Gunnel Andersson, Gunilla Rönnholm, Anders Wester,
Ulla Sjöblom och Bo Söderström.
Johanna Sjunnesson och Magnus
Lanning från Radiosymfonikernas
cellostämma.
D
atum för årsmötet var satt till
den 20 mars och samma dag
inföll vårdagjämningen. Alla förhoppningar om en vårlik kväll kom dock
på skam och den ihärdiga vintern
hade dröjt sig kvar med kyla, snö och
isande vind. Detta till trots infann sig
ett fyrtiotal medlemmar till Vänföreningens årsmöte.
Vi samlades i studio 5 i Radiohuset
och bjöds på härliga, hemmagjorda
smörgåsar (tillverkade av styrelsens
eminenta sekreterare Gunilla Rönnholm) och därtill skön cellomusik.
Dagens artister var Johanna Sjunnesson och Magnus Lanning som framförde Giacomo Cervettis Diverti-
4
mento nr 1 i g-moll op 4 följt av
Prelude ur Johann Sebastian Bachs
Cellosvit nr 1 i g-moll, Susanna
ensam, och slutligen Sonata X i
G-dur för två celli. Vem som komponerat den sistnämnda förblev en hemlighet under kvällen, men det kan nu
avslöjas att kompositören hette JeanBaptiste Barrière (1707–1747).
allt var i god ordning beviljades styrelsen ansvarsfrihet för föregående år.
Därefter presenterade Berit Wyke
valberedningens förslag. Styrelsens
webbredaktör Gunnar Janevret hade
av familjeskäl avsagt sig omval och
som ersättare föreslogs Johan Hertzberg till ny ledamot i styrelsen. Johan
är scentekniker i Berwaldhallen, brukar presenteras som scenens alltiallo
T.h. Gunnel
och Erik.
Nedan:
Eva och avgående Gunnar
samt revisorerna Bertil
Norrhall och
Göran Ribbegård.
EFTER DENNA inspirerande inled-
ning vidtog årsmötesförhandlingarna
och styrelsen tog plats på podiet. Alicia Lundberg var sjuk och Erik Juhlin
valdes till ordförande för mötet och
Gunilla Rönnholm till sekreterare.
Årsberättelsen presenterades av
Gunilla, och föreningens kassör Gunnel Andersson redogjorde därefter för
resultat- och balansräkningen. Sedan
revisor Bertil Norrhall läst upp revisionsberättelsen och konstaterat att
5
☞
Berit och Lars Wyke
och har alltid varit behjälplig vid föreningens Concerti Grotto. Han var
dessutom en av förra årets stipendiater.
Övriga styrelseledamöter var villiga
att fortsätta sitt arbete och valberedningen föreslog omval av dem. Årsmötet röstade enligt valberedningens
förslag. Även styrelsens två revisorer
och revisorssuppleanten omvaldes.
Fyra profiler
Ny ledamot i valberedningen efter
Berit, som avsagt sig omval, saknades,
men Sven-Olof Blanch och Gunnar
Wikström omvaldes. Styrelsen och valberedningen fick i uppdrag att lösa
frågan.
NÄR VI KOM till punkten Övriga frå-
gor på dagordningen anmälde den
nyblivna medlemmen Britt-Marie
Ålund att hon gärna ville berätta om
på vilket sätt hon nyligen kommit
med i Vänföreningen. Det var en säregen historia och den kan du läsa här
bredvid i Berwaldbladet.
Hur jag
blev
medlem i
Vänföreningen
N
Med Gunilla vid datorn konstituerar sig den nyvalda styrelsen i all hast efter årsmötets avslutande.
6
är jag fick beskedet om att jag
var välkommen som medlem i
RSKV blev jag så glad. Innehållet i brevet var så personligt utformat att det
värmde hjärtat. De två cd-skivor jag
samtidigt fick har jag spelat och en
föreställning på Mariinskijteatern i S:t
Petersburg som jag bevistade för flera
år sedan kom mig plötsligt nära igen.
Jag kände mig på en gång hemma i
RSKV.
Jag vet att allt i Vänföreningen
handlar om seriös musik men det jag
har att berätta är idel prosa. Upprinnelsen till mitt medlemskap ligger
mer än 50 år tillbaka i tiden. Det är
som ett kapitel i en bok som skulle
kunna heta ”Möten på vandringen
genom livet” eller ”Om inte om hade
varit”.
Som sig bör avtackades både Berit
och Gunnar med champagne och därefter avslutade Erik årsmötet.
Eva Sjödén
Foto: Sven-Olof Blanch
BrittMarie
Ålund
Två dagar innan min dotter skulle
fylla 10 år förlorade hon sin far i en
flygolycka. Min son var 8,5 år.
Efter c:a 20 år mötte jag min andre
man och vi bodde i en våning i Stockholm. Åren gick och när han en dag
fick feber skickade vår husläkare
honom till Danderyds sjukhus för observation. Febern släppte efter några
dagar och vid ett tillfälle när jag kom
på besök satt han i uppehållsrummet.
Vi började nästan räkna timmarna tills
han skulle få komma hem. Men tidigt
en morgon ringde man från sjukhuset
och meddelade att det inträtt en
snabb försämring. Jag kastade mig i
en taxi men hann aldrig fram. Man
hade hittat honom i duschen!! Hjärtat
hade stannat.
Den bostad vi hade blev då för stor
7
☞
Aleksander
Migdal
och för dyr för mig och med mina
barns hjälp fick jag en tvårummare på
Värtavägen. Till vänster i huset finns
fem tvåor ovanpå varandra. Resten är
ettor med varierande kvadratmeteryta. Det gör att det nästan uteslutande
är unga människor som bor här och
när man träffar dem får man verkligen
hopp om Sveriges framtid. Det är förtjusande ungdomar.
Så finns det några få som hunnit
passera livets middagshöjd. En av
dem var en märklig man. Han tycktes
ha en inre värld som lockade honom
mer än den yttre. Han såg alltid ner i
backen när vi möttes och jag tänkte
att det väl inte kostar så mycket att se
på varann och säga hej med ett litet
leende. Man möter människor, får ett
intryck och så är man färdig med sin
uppfattning. Man tänker inte på att
fråga sig vad orsaken kan vara. O, så
fel jag hade.
En dag stötte vi ihop i porten igen.
Jag skulle till busshållplatsen på Valhallavägen och gick rakt fram. Han
gick i en krok mellan träden – och så
steg vi på samma buss. Jag satte mig
längst fram och han stannade hos
chauffören. Så fick jag höra att han talade portugisiska med föraren och när
jag steg av vid Tekniska högskolan frågade jag på portugisiska: ”Ni talar
portugisiska, är ni inte svensk?” Ett
svar kunde jag ju inte vänta på. Jag
skulle av och folk skulle på bussen.
Nästa gång vi möttes tog han kontakt och undrade hur det kom sig att
jag talade portugisiska och jag svarade
att jag bott i Brasilien i ett flertal år.
– Jaha, var bodde du då?
– I Rio.
8
– Jaha. Va sa du att du hette i efternamn?
– Ålund, Britt-Marie Ålund.
– Du, kände du möjligen sjömanspastor Erik Ålund?
– Ja, det var min man.
– Nej, det är inte sant. Han har
konfirmerat mig.
Då blev jag samtidigt både het och
iskall över hela kroppen. Jag fick ståpäls på armarna, hjärtat dunkade och
det dröjde länge innan jag hämtade
mig. Plötsligt säger min granne:
– Du, jag kommer ihåg dej. Du
hade en grön klänning på dej.
Vad jag hade på mig vid den konfirmationen i Sao Paulo har jag ingen
aning om. Men jag minns min gröna
klänning. Den finns inte mer.
Fredrik, som min granne heter, berättade att han haft en stroke och att
vägen tillbaka hade varit mycket tung
och svår. Då fick jag förklaringen till
hans skygghet!
Fredrik har visat sig vara en mycket
omtänksam granne. Han har flera
gånger kommit med goda råd. Framför allt har han så många gånger sagt
att jag måste gå med i RSKV. Han har
berättat om de fina upplevelser det
ger och att det är en skatt man inte får
missa. Det har ramlat in program,
broschyrer, ja t.o.m. en anmälningsblankett om medlemskap i min brevlåda. Det har tagit tid för mig att
komma till skott men nu är jag medlem och jag vet att jag har många fina
upplevelser framför mig.
För att återknyta till musiken vill
jag sluta med att nämna ”min” brasilianske tonsättare Hector Villa-Lobos.
Britt-Marie Ålund
Lennart
Wallin
Traditionellt och
exotiskt på 23:e ”grottan”
Vårens Concerto Grotto den 5 mars
med temat ”Sång- och dansafton”,
den 23:e i ordningen, bjöd på spännande kontraster, både geografiskt
och musikaliskt.
A
leksander Migdal, mångårig radiosymfoniker i förstaviolinen
framförde välkända och ”evigt gröna”
centraleuropeiska örhängen tillsammans med pianisten Lennart Wallin.
Styckena inramades av Bachs Sarabande ur h-mollpartitan och en utflykt till Mexico genom Ponces
Estrellita. Vokalkvartetten Fleder med
radiokoristerna Jessica Bäcklund, sopran, Love Enström, tenor, Rickard
Collin, bas och frilansaren Ulrika
Skarby, alt, tog oss med till Kina via
Frankrike och avrundade med
svenskt.
VAD KAN DET vara som gör att man
inte tröttnar på att höra viss musik
gång på gång? Antagligen beror det på
att musiken har en sådan inneboende
kvalitet som det kanske är svårt att
sätta fingret på som icke-musiker. Hur
som helst, Maria Theresia von Paradis
Sicilienne är en god representant för
genren. von Paradis är förresten också
ett intressant människoöde i 1700-talets Wien. Hon blev blind redan som
barn men fick en kvalificerad musika9
lisk utbildning av bland andra Salieri
och abbé Vogler. Hon var aktiv som
konsertpianist i Wien, och det sägs att
Mozart skrev sin pianokonsert nr 18
för henne. Men Siciliennen är ju bara
så trevlig att höra!
ALEKSANDER MIGDAL hade också
valt att framföra en annan godbit,
Brahms Ungersk dans nr 17 i arrangemang för violin och piano av Fritz
Kreisler. Den ingår i 21 kompositioner för fyrhändigt piano som Brahms
komponerade mellan 1858 och 1869.
De flesta danserna utgick från ungerskzigenska csárdásmelodier. Här
kom den i programmet utlovade dansen verkligen igång efter en långsam
och värdig inledning! Och det ungerska temat ledde vidare till Béla
Bartók som föddes i Nagyszentmiklós
i dåvarande Österrike-Ungern. Orten
heter numera Sânnicolau Mare i Rumänien, och det låg således nära tillhands att Bartók införlivade även den
rumänska folkmusiken i sitt komponerande. Bartóks lite sträva tonspråk
tolkades fint av Aleksander.
Därefter följde virtuosa hemlandstoner för Aleksander, som föddes i
Polen och var något av ett musikaliskt
underbarn. Vid 16 års ålder fick han
guldmedalj ur själva Mstislav Rostropovitj hand vid en tävling i Helsingfors. Hemlandstoner – dvs Henryk
Wieniawskis D-dur-polonäs, ett välkänt stycke skrivet av en violinvirtuos.
Musikhistorien beskriver ju Wieniawski som en av de främsta violinisterna
efter Paganini. Fint samspel mellan
Aleksander och Lennart Wallin, som
är en flitigt anlitad pianist av olika or10
kestrar både vid konserter och provspelningar.
Sista inslaget i den här delen av
konserten tog språnget till Mexico
och en annan njutbar pärla, Manuel
Ponces Estrellita i arrangemang av
Jascha Heifetz. Ponce hämtade sin inspiration från mexikansk folklore och
just Estrellita (lilla stjärnan) har spelats flitigt sedan tidigt 1900-tal. Heifetz transkription som vi fick njuta av
denna kväll har förekommit i filmer
från 1920- och 1930-talen. En härlig
avslutning på denna del av konserten
möttes av välförtjänta applåder.
SOM KONTRAST TILL det i bästa mening traditionella följde kvartetten
Fleder, som inledde franskt – franskan
är ett utsökt sångspråk – med två
sånger ur Poulencs Trois chansons
françaises, som han skrev 1945. Charmiga stycken hämtade från den
franska folksagoskatten framförda
med stor precision och inlevelse.
Mera franskt blev det med två sånger
ur Debussys Trois chansons de Charles d’Orleans, baserade på medeltida
poem av hertigen av Orleans. Debussys vokalmusik har kanske oförtjänt
hamnat i skuggan av orkesterverken.
Vilken klangvärld som öppnades här,
väl tolkad av Fleder!
FLEDER HAR VARIT i Shanghai vid
ett par tillfällen och har sjungit vid
olika evenemang och lärde där känna
tonsättaren Xu Jianqiang. Det blev ett
spännande möte som får sin fortsättning i skrivande stund när Fleder återvänt till Kina för att ge master classes
och konserter på Xu Jianqiangs mu-
Vokalkvartetten Fleder:
Rickard Collin, bas
Jessica Bäcklund, sopran
Ulrika Skarby, alt
Love Enström, tenor
sikhögskola (bl a för den lokala representanten för Kinas politbyrå). Xu ska
också spela in en cd med sin egen
musik där Fleder medverkar.
För de allra flesta bland åhörarna
var det troligen premiär för denna vokalmusik – det kinesiska språket är ju
Rickard
också väldigt sångbart. A place far, far
away har Xu tonsatt inspirerad av en
älskad folkvisa – en sång med vår, sol,
fågelkvitter och ett hopp om att sommaren snart kommer, vilket också
verkligen hördes i denna charmerande tonmålning med avancerad
☞
Jessica
Ulrika
Love
stämflätning och fina soloinsatser. Det
andra stycket av Xu Jianqiang var en
svit på fem sånger som beskriver ett
klassrum, alltifrån tystnaden med läsande elever, tangentbordsklappret i
datasalen, ett sömnigt gäspande gäng,
drömmar om morgondagen och till
sist examensceremonin med klapprande risskålar. Humoristiskt och underhållande, en riktig show!
FLEDER FRAMFÖRDE också ett
svenskt stycke med kinesisk anknytning tonsatt av Mattias Sköld, som
varit elev hos bland andra Sven-David
Sandström och som är lika mycket
hemtam med akustisk som elektronisk musik. We know not where the
dragons fly är inspirerad av kinesiska
poem. En fascinerande presentation
av vad människorösten kan åstadkomma med klanger, läten, rytmer
och tempo, som naturligtvis behärskades helt av vår skickliga vokalensemble.
ATT LÄMNA SCENEN utan extranum-
mer var förstås otänkbart, så det blev
helsvenskt med Petterson-Bergers
12
Skogssång, ett stycke som blev mycket
uppskattat i Shanghai. Var det kanske
något med klangen och vokalbildningen som attraherade, eller?
Eftersom denna ”grotta” började
traditionellt i bästa mening så kändes
det också naturligt att finalen blev traditionell med Radiosymfonikernas
klarinettankare, tillika Vänföreningens
masterchef Dag Henrikssons förträffliga buffé. Återigen en härlig musikoch matupplevelse. Vi ser redan fram
mot nästa!
Kvartetten Fleder utanför konsertsalen vid Mr Xus musikkonservatorium i Shanghai. Xu står till
höger i bilden tillsammans med en tolk.
Bo Magnusson
Foto: Sven-Olof Blanch
FOTNOT
Fleders Kina-engagemang kommer att
fortsätta – drivkraften är inte primärt att
resa dit utan vad Sverige och Kina kan
åstadkomma mellan våra länder som är
intressant både kulturellt och politiskt,
berättar Jessica Bäcklund. Efter konserter i Berwaldhallen och Glenn Miller
Café i april blir det Portugal i juli – lite
osäkert dock med tanke på det ekonomiska läget i Sydeuropa. Den som har
sparat tidigare nummer av Berwaldbladet hittar en fyllig presentation av kvartetten i nr 2:2011. Vänföreningen
önskar Fleder lycka till!
Vänföreningen har tidigare som en liten uppskattning bjudit kören och orkestern på frukt och
kakor någon gång om året. Den här gången i januari beslöt styrelsen att höja ribban lite och
bjuda på frukt och hembakta kakor. Mycket uppskattat!
13
Andreas
Sundén
Niklas Andersson
Mats Wallin
Dag
Henriksson
Populär eftersits med
klarinettstämman
I
november skulle orkesterns klarinettister ha givet oss en eftersits,
men denna blev tyvärr uppskjuten,
främst därför att stämman fått en ny
medlem, Andreas Sundén, som man
gärna ville presentera men som inte
kunde vara med då. På skärtorsdagskvällen kunde vi äntligen samla alla
fyra musikerna till en eftersits. Vi hade
farhågor att publiken inte skulle ha
tid att komma så där i inledningen av
påsken, men tvärtom blev det riktigt
stor anslutning, ungefär 60 personer
bänkade sig i övre foajén.
vanlig A- och B-klarinett, är stämledare och har spelat 20 år i orkestern.
Dag Henriksson rör sig i de höga registren med sin Ess-klarinett och är
nestorn i gruppen med ungefär 30 år
i orkestern. Dag har också en annan
sida – han har en cateringfirma, som
levererar mycket uppskattad mat till
våra Concerto Grotto-kvällar. Mats
Wallin kan också med sina 25 år räknas in bland orkesterns trotjänare.
Han spelar basklarinett och vanlig klarinett.
DEN FJÄRDE MEDLEMMEN , Andreas
MUSIKERNA FÖRSATTE OSS i rätt
stämning genom att inleda med
musik. Det blev två satser ur en klarinettkvartett av den tidigt bortgångne
kompositören Bo Linde. I vanlig ordning fick vi sedan en presentation av
de medverkande. Tre av dem är gamla
välkända profiler för oss konsertbesökare. Niklas Andersson, som spelar
14
Sundén, som vi väntat på sedan november, fick så tillfälle att presentera
sig litet extra. Han kan ännu bara
räkna ett år i orkestern, där han är
stämledare jämsides med Niklas. Andreas berättade att han före Radiosymfonikerna har spelat i Malmö
Symfoniorkester, på Norska Operan
och slutligen i den berömda Concert-
Publiken hade många frågor att ställa och musikerna mycket att berätta.
gebouworkestern i Amsterdam och i
de här orkestrarna har han haft tjänster som soloklarinettist. Andreas gav
oss också ett prov på sitt fina klarinettspel, genom att framföra Rapsodi
för soloklarinett av Giacomo Miluccio.
Så följde en demonstration av olika
typer av klarinetter och publiken fick
avbryta och ställa frågor under tiden.
Dag började med Ess-klarinetten, som
med sin gälla och litet skrikiga ton har
utnyttjats för speciella effekter av t.ex.
Berlioz i Symphonie Fantastique. Andreas pratade om de mest vanliga klarinetterna, som är stämda i A och B
och den ganska ovanliga C-klarinetten. Niklas hade en del att säga om
bassetthornet, som ju är ett slags altklarinett och som t.ex. Mozart använde ibland i sin musik. De djupaste
instrumenten beskrevs av Mats, som
berättade att basklarinetten uppenbarade sig i det tidiga 1800-talet, där
framförallt Wagner använde den. Det
finns en ännu djupare klarinett, nämligen kontrabasklarinetten, som ligger
en oktav under basklarinetten, men
någon sådan visades inte upp.
Publiken fortsatte nu en stund till
att ställa diverse klarinettfrågor. Det
finns mycket man kan undra över,
som vad en hygglig klarinett kostar,
om man skrapar sina rörblad själv
eller köper färdiga, om någon av de
fyra spelar jazz o.s.v. Efter en stund
kändes det färdigpratat och litet
musik fick avrunda. Vi hade i förväg
blivit utlovade något av Felix Mendelssohn och det var ursprungligen ett
pianostycke, Perpetuum Mobile. Här
fick vi nu ett arr. på ett arr. kan man
säga, eftersom den framlidne medlemmen i klarinettstämman, KjellInge Stevensson, hade gjort ett
arrangemang av stycket för klarinett
och piano. Nu hade Mats gjort ett arrangemang för fyra klarinetter på
Kjell-Inges arrangemang. Det här var
menat som avslutning, men det fanns
ett litet extranummer på lut, nämligen Bach goes to town av Alec Templeton, en välkänd låt, inte minst i
Benny Goodmans tappning. Efter
detta gick den till synes mycket nöjda
publiken hem i den kalla vårkvällen
för att fira påsk.
Anders Wester
Foto: Sven-Olof Blanch
15
2 x Harding
i juicepauserna
U
nder vecka 9 när Radiosymfonikerna var sportlovslediga dirigerade Daniel Harding bl.a. Mahlers Des
Knaben Wunderhorn på La Scala i Milano. Både veckan före och veckan
efter sportlovet var han emellertid i
Stockholm med Radiosymfonikerna
och tog sig vid båda tillfällena tid att
besöka oss vänner i juicepausen.
FÖRE LOVET STOD Ein Heldenleben
av Richard Strauss på programmet
men det var framför allt det andra verket Asyla av engelsmannen Thomas
Daniel nästan
försvunnen
bakom partituret till Asyla.
Daniel
berättar om
Ades…
Ades (f. 1971) Daniel talade om i pausen. Vi fick höra att vi i en av satserna,
Ecstasio, skulle få en känsla av att befinna oss på ett raveparty i Slakthusområdet men att det också fanns
…och här om
Kraus.
16
mycket lyriska partier samt att stycket
ställer mycket höga krav på dirigent
och orkester. Detta besannades senare när vi fick höra orkestern och
inte minst slagverkarna i något som
liknade en rytmisk orgie. Det rekordstora partituret väckte dessutom en
viss munterhet.
NÄSTA GÅNG VAR det dags för Sym-
phonie funèbre av Joseph Martin
Kraus och Mahlers 5:a, en konsert
som nog många av oss hade sett fram
emot som vårens höjdpunkt. Daniel
gav oss en kort presentation av Kraus
och hans musik till Gustav III:s bisättning – några veckor senare avled
Kraus själv – och presenterade sedan
kort de fem satserna i Mahlersymfonin. Att det berömda adagiettot var ett
frieri till Alma visste väl de flesta
redan. ”Of course she said yes.”
Enligt Daniel kan man säkert lägga in
en symbolik i att symfonin börjar med
en judisk sorgmarsch och slutar med
en kristen koral. Mahler hade ju konverterat till katolicismen.
VID KONSERTERNA i slutet av
veckan mer än infriades alla förväntningar. Maken till jubel hör man sällan och på lördagen blev stämningen
inte sämre när vi till sist bjöds på
ouvertyren till Maskeradbalen, ett
lämpligt extranummer under följande
veckas turné till Italien med tanke på
Kraussymfonin och 200-årsjubileet av
Verdis födelse. Att orkestern och Harding skulle göra succé där stod klart
för oss alla.
Text och foto: Erik Juhlin
En violinist i Milano
som aldrig kan ta det piano
tar marijuana.
Vill få med sin vana
mens sana in corpore sano.
RIMRIK
Förhoppningsvis spelar han inte på La Scala.
17
Repetition i Pordenone strax norr om Venedig.
Orkesterns turné till
Italien – succé!
Första veckan i mars startade förberedelserna för Italienturnén med
Daniel Harding och repetitioner av
Krauss och Mahlers femma.
R
edan första dagen kände vi i orkestern att något stort var på
gång. Harding var nöjd och accepterade motvilligt att det hade varit bra
med sportlov veckan innan trots allt.
Vi hade nyligen spelat Mahlers femma
med honom och han satte omedelbart igång med ett intensivt repetitionsarbete. Ambitionsnivån hade
18
inga gränser, vilket resulterade i två
fantastiska konserter i Berwaldhallen.
Efter andra konserten ska allt
packas – slagverk, kontrabasar, harpa
m m – i långtradaren som ska köra
ner allt till Italien. Dessutom råder
snöstorm som hotar hela turnén.
Skickliga Dennis fixar allt, även knepiga gränsövergångar med ovilliga
passpoliser. Tyvärr är merparten av
orkestern utan instrument i tre dagar
vilket är en evighet inför en turné.
ÄNTLIGEN PORDENONE efter tio
Vår harpist Lisa Viguiers harpa gick sönder.
timmars resa. Snabbt ut på stan där
all mat och dryck smakar gott! 20 grader varmare än hemma och möjlighet
att flanera bland vackra gamla byggnader. Några hann till och med göra ett
snabbt besök till Venedig.
Äntligen repetitioner. Som ystra
fålar sätter vi äntligen igång med repetitionen av Krauss och Mahler.
Harding är i sitt esse och finslipar detaljer. Men Lisa Viguiers harpa har gått
sönder och går inte att reparera! Som
tur är hinner hon få tag på en reservharpa, och det vet ju alla hur svårt det
är att spela på nya harpor...
ÄNTLIGEN KONSERT. En förväntansfull publik sitter i det nya konserthuset. Torr akustik som alltid i teatrar,
Vem döljer sig bakom Venedigmasken?
men en bra utmaning att ändå få till
en fullödig klang. Efter ett flertal
inrop spelar vi som extranummer
ouvertyren till Maskeradbalen av
Giuseppe Verdi och Harding gör presentationen på italienska. Omåttligt
populärt! Succé igen och alla är nöjda
med konserten. Som avslutning gör vi
ett sent besök i baren för en debriefing.
DAG 2 I CREMONA. Det mesta i Cre-
mona har en koppling till fiolbygge
och fiolbyggare som t.ex. Stradivarius.
Muséer, statyer, caféer, allt vittnar om
de fantastiska instrument som kommer härifrån. Vi vilar på eftermiddagen och sedan iväg till ny repetition
och konsert i en vacker gammal kon19
Repetition i Cremona.
sertlokal. Ny succé och ny öl! Livet är
härligt och inget kan bli bättre!
DAG 3 I BOLOGNA. Vi bor på ett tju-
En känd
Cremonaprofil:
Antonio
Stradivari
1644–1737
sigt hotell mitt i stan. Jag hinner ut
och köpa några fotoböcker på rea och
dessutom klättra upp i Torre Asinelli –
496 steg upp i trappor utan svensk
byggnorm, men väl värd mödan för
den milsvida utsikten.
Den utmärkta konsertlokalen inspirerar oss alla och publiken är minst
lika entusiastisk som tidigare. Ny
succé med Hardings presentation på
italienska.
Bologna är svår att lämna. Staden
ger starka intryck, där allt blir bra på
bild och kameran går varm. Tyvärr väldigt tidig avfärd till Turin som är vår
nästa anhalt.
vi närmar oss Turin. Tur för oss att
hotell, konsertlokal och marknad är i
samma byggnad, nämligen den gamla
Fiatfabriken. Ett virrvarr av gångar
leder oss ner till konsertlokalen tre
våningar ner. Hur ska vi hitta tillbaks?
Nytt hårt jobb av Harding inför sista
konserten gör den till turnéns bästa.
Arrangören är på plats och bjuder in
oss igen på stående fot.
Text och foto: Bo Söderström, violin
En händig ung man i Cremona
en fela av nån ville låna.
När alla var stygga
han tvingades bygga.
Den felan en hel värld förvåna.
Äntligen den felande länken i forskningen
om cremonesarnas uppkomst!
RIMRIK
30 MIL ÅT nordväst och snöglopp när
21
Benjamin
och Britten
i närbilder
Fotograf Ingemar von Heijne
”So you are the boy that likes
Stravinsky!”
H
an sa så 1928, musikläraren på
internatet. Skolan som blev till
pest och elände för den modersbundne gossen Benjamin, det förtrollande barnet. Han hade ju gått in för
Musiken långt tidigare. Våren 1923
var han nio år:
My Darling Mums & Daddy: Jag
har haft det härligt hos faster och jag
har just varit på stationen och såg
uppåt 20 lok. Var snäll och berätta
för Bobby att jag såg A 4.6.0L &
N.E.R-lok, nytt och härligt. På sidorna stod det ”1030 made 1923,
Stratford”. Det var grönt och hade en
gyllene rand runt skorstenen.
Jag övar varenda dag, Mamma,
och jag tar torskleverolja till
maltdrycken varenda dag också…
Jag har skrivit en Sonata fantaste.
NÄR BENJAMIN LÅNGT senare satte
samman sin Simple Symphony av
egna barnkompositioner skrev han
denna förklaring:
Det var en gång en pojke i förberedande. Man kallade honom Britten
mi. Initialerna var E.B., åldern nio
år, skåpnumret 17. Det var en helt
vanlig liten pojke: han tog med sig
ormbältet i sängen, han älskade
cricket, han uthärdade fotbollen –
men han lade en vacker hörna – han
dyrkade Matematiken, fixade Historien och var skraj för Latinstilen.
Han uppförde sig hyggligt så att hans
kontakter med käpp och toffel lyckligtvis blev få – fast en nattlig spökutflykt satte sina märken en gång. Han
arbetade sig långsamt och stadigt
upp genom klasserna tills han 13 år
gammal nådde den höjd han sen
aldrig skulle nå mer: Primus i Sexan,
Förste Prefekt och Viktor Ludorum.
Men det var något konstigt med
denne gosse: HAN SKREV MUSIK!
Hans vänner fann sig i detta, hans fiender retades, fast inte så länge för
gossen var rätt tuff. Och lärarna
kunde inte opponera sig när nu Arbetet och Sporten inte tog skada.
Han skrev massor av musik. Det
blev travar med notpapper. Jag fattar
inte när han fick tid till det. På den
tiden hade pojkarna i skolan inte
mycket tid: dagen började 7.30 och
slutade klockan 8 med aftonbön;
tiden däremellan var väl organiserad. Fast det fanns ju udda stunder i
sängen, det fanns halva lovdagar och
söndagar. Så på något sätt fylldes
papperen. De ligger där alltjämt i ett
gammalt skåp: stråkkvartetter (6),
tolv pianosonater, dussintals sånger,
fiolsonater – sonater för altfiol och
cello också – sviter, valser, rondos,
variationer, tondikten Kaos och Kosmos, en enorm symfoni för jätteorkester med åtta valthorn och oboe
Benjamin
Britten
1913–1976
FOTO SVT
22
☞
d’amore – 17 januari till 28 februari
– och ett oratorium: Samuel. Opusnumren 1-100 var fyllda och katalogiserade när Britten mi var 14 år.
De var förstås inte så bra, dessa
verk. Inspirationen svallade icke alltid, hantverket var inte just akademiskt korrekt, och visst slog vår
komponist upp oboe d’amore i orkestermanualen, utan att ha något begrepp om hur den lät. Dessutom var
det snyggast om allting tog slut allra
längst ner på en högersida.
SEN VÄXTE BENJAMIN flera decime-
ter. Några år efter kriget fick han till
sin Spring Symphony (som kommer i
Berwaldhallen 24 och 25 maj.) Den
tog honom nästan tre år. Här är ett
brev 12/1 1947 till Sergej Koussevitsky:
Som Ni vet är jag desperat angelägen att skriva symfonin för Er och
jag har utarbetade och spännande
planer. Men jag är samtidigt angelägen om att inte stressa fram den...
Jag tänker den för kör och solister,
men det är en riktig symfoni med
fokus på orkestern…
22/10 1947 till tenoren och livskamraten Peter Pears:
Stycket kom igång avgrundslikt
sakta & uselt och jag blev alldeles
ifrån mig. Nu känns det bättre. Jag
har kommit halvvägs i första satsens
skisser. Jag tar det avsiktligt lugnt;
det är en kamp om varenda tum av
vägen…
SÅ SMÅNINGOM SLOG en depres-
sion till. Brev till Pears 19/2 1949:
Jag är ledsen att jag var så dyster i
24
går. Jag stod på brunnens botten. Att
arbeta var omöjligt & jag var fullständigt desperat. Det var nog en reaktion vid hemkomsten från vår
Italienresa – direkt till krisen som
drabbat E.O.G! (The English Opera
Group, det egna operaföretaget.)
11/3 till tonsättarkollegan Grace
Williams som – mot förmodan – inte
drabbats av cancer:
Du har rätt om det där med ens
liv, men det är skönt att tala med en
som varit dömd av samma skäl. Min
åkomma nådde inte svulstklassen
fastän alla symptom pekade på det
och mina doktorer var stränga. Det
var inte bara det eviga turnerandet
som låg bakom utan all slags stress
och ansvar – även på hemmaplan –
alltså som 90 procent av världen har
det idag! Men nu mår jag bra igen:
efter tre månaders oförmåga är jag
tillbaka i arbetet. Jag hoppas Du ska
uppskatta resultatet: en Vårsymfoni
för stor kör, solister och Gud vet allt!
En vecka senare till Pears:
Jag gillar Vårsymfonin så när som
på en fortfarande avskyvärd bit, som
jag inte kan, inte kan, INTE KAN få
till…
24/3 1949 till förläggaren:
Nu skriver jag direkt till Dr Koussevitsky om verket, som jag är nöjd
med för ögonblicket trots att jag gått
igenom avsevärd vånda till kropp
och själ med det. Det kom att hänga
samman med min sjukdom på något
vis; jag kunde inte ta upp det igen på
flera månader. Men nu tycks sjukdomen och verket ha fullbordats tillhopa.
URUPPFÖRANDET BLEV 14 juli
1949: Koussevitsky, den flitige beställaren borta i USA, blev omsprungen
med en månad på sista varvet av Holland Festival. Jo, Vincent, Kathleen
Ferrier och Peter Pears fick sjunga solopartierna. Upphovsmannen slapp
Nästa
fynd från
Holland
en svensk
– Andreas
Sundén
H
äromåret fick vi ju
från Holland en
stämledare för kontrabasarna, Rick
Stotijn, som nyligen fick det finaste
pris en holländsk musiker kan få (se
sid 31). I samma land har vi nu gjort
ytterligare ett kap. Åter till hemlandet
och till oss kom i höstas Andreas Sundén, stämledaren för klarinetterna i
Royal Concertgebouw Orchestra
(Koninklijk Concertgebouworkest) i
Amsterdam, av internationella musikskribenter utsedd till världens bästa
orkester. Inget dåligt kap! Sedan november är han nu fast anställd som
stämledare hos oss tillsammans med
Niklas Andersson och undervisar dessutom på Kungliga
resa över Atlanten:
Just nu är jag nöjd; det känns som
en smula framsteg; illa vore det annars! Och jag är kanske, som de
flesta mödrar, partisk för mitt yngsta
barn.
Ingemar von Heijne
Musikhögskolan.
Andreas, född 1976,
växte upp i Åmål, där
han och hans tre bröder
alla gick i kommunala
musikskolan. Den äldste
brodern hade valt violin
vilket Andreas också var
sugen på men eftersom
föräldrarna tyckte det
skulle vara lite variation
inom familjen måste Andreas välja ett annat instrument. Tuban lockade men tillgången var
dålig så det fick bli klarinett, vilket Andreas nu
är glad för. Efter studier för privatlärare på Ingesund utanför Arvika kom
Andreas vid 18 års ålder till Oslo för
studier på Norges Musikhögskole.
Där studerade han under fyra år och
hade samtidigt tjänst som soloklarinettist på Den Norske Opera. Detta
var precis innan det nya arkitektoniska mästerverket var klart. Sedan
följde tre år i Malmö Symfoniorkester
innan han 2009 sökte och fick tjänsten som stämledare i Concertgebouw.
Lyckligtvis för oss slog hemlängtan
till, Andreas fru är stockholmska, så
nu är det Stockholm och Sveriges Radios Symfoniorkester som gäller. An25
☞
dreas efterträder Kjell-Inge Stevensson, som så tragiskt gick bort för tre
år sedan. Andreas kände Kjell-Inge väl
och skojade för länge sedan om att
han skulle efterträda honom när han
gick i pension. En värdigare efterträ-
dare kunde Kjell-Inge inte ha fått. Vi i
Vänföreningen hälsar Andreas varmt
välkommen och ser fram emot att få
höra honom många år framöver.
Om vikten av att förbereda sig
många varierande tider på dagen bl.a.
klockan 5 på morgonen. Han bytte
också till olika rörblad för att vänja sig
vid alla och som kronan på verket
sprang han för att simulera nervositet
i trappor och spelade sedan direkt efteråt helt andfådd.
Så småningom kom den stora
dagen. Allt gick bra, inga missöden i
trappan och publiken entusiastisk.
Inför andra konserten var läget tämligen lugnt. På väg fram till dörren mot
trappan råkade Andreas med klockstycket slå emot ett bord så att andra
änden av det långa instrumentet med
full kraft piskade Andreas över munnen. Vad händer? Trasigt rörblad?
Fläskläpp? Sprucken läpp? Blod?
Många liknande tankar flög säkert
genom Andreas huvud men nu fanns
ingen återvändo. Det var bara att gå
nerför trappan med grymt brännande
läppar, ställa sig längst fram och spela
sin Mozart.
Det gick bra den här gången också.
Om det hade gått lika bra med mindre
förberedelser får vi aldrig veta men vi
kan vara övertygade om att Andreas
nu i början av maj var lika väl förberedd när han uruppförde Dafgårds
klarinettkonsert, en helt annan konsert, färdigskriven för Andreas så sent
som i mars.
år nye klarinettist Andreas Sundén
har berättat en historia som visar
att man inte kan vara beredd på allt
hur minutiöst man än förbereder sig.
Under sin tid i Amsterdam skulle
Andreas vid två konserter vara solist i
en klarinettkonsert. Det var inte vilken
konsert som helst utan kronan bland
klarinettkonserter, Mozarts ljuvliga
konsert i A-dur, säkerligen den mest
välkända och älskade av alla konserter
för blåsare. Att vara solist kräver alltid
sin man och att spela en konsert som
många i publiken kan nästan utantill i
ett stort och fullsatt Concertgebouw
med en publik bortskämd med musik
på högsta nivå är ännu mer krävande.
Just i Concertgebouw finns ytterligare
ett orosmoment, den berömda trappan. I många konserthus, t.ex. Musikverein i Wien, kan dirigent och solist
nästan smyga fram på podiet genom
orkestern. Här måste de inför hela publiken gå nerför en ganska lång och
brant trappa. Tänk om man snubblar!
Den här gången skulle Andreas inte
spela på den vanliga klarinetten utan
den större basettklarinetten med sitt
djupare register. Det blev betydligt
mer än den vanliga träningen. För att
se hur kroppen, framför allt andningen fungerade spelade han vid
V
26
Erik Juhlin
Foto: Sven-Olof Blanch
Erik Juhlin
SKÄMS
– klubben där ingen behöver
skämmas, alias Radiokörens IF
A
tt Radiokören tillhör den allra översta
eliten bland körer vet väl alla, men
visste ni att den också är fysiskt mycket
vältränad, säkerligen långt över snittet
bland körer? Sopranen Ulla Sjöblom har
berättat hur det hela började.
För ganska exakt fem år sedan, i april
2008, gjorde kören en inrikesturné till
Visby, Kristianstad, Hässleholm och
Halmstad. Efter konserten i Visby domkyrka bjöds man förutom middagsmat
på Gotlandschoklad i
form av landskapsdjuret
igelkotten,
Gotlandstårta
och
gotländskt öl och i
Hässleholm fick man
en stor extra tröstmiddag efter en nästan helt sömnlös natt i Kristianstad –
hotellets diskotek avlöst av städlastbilar
vid 6-tiden. På hemvägen tog plötsligt
Marika Scheele till orda i bussens högtalare och sa ungefär följande:
– Vi sitter stilla här i bussen i timmar och
när vi stiger av är det för att äta. Det
måste bli uppryckning. Vi bildar en
SKÄMS-klubb och börjar träna!
Sagt och gjort. Väl hemma i Stockholm
satte man i körens uppehållsrum i Radiohuset upp en våg och en lista där alla
varje vecka skulle skriva in sin vikt, sitt
midjemått och i förekommande fall bystmått. Detta fortsatte resten av säsongen
men sedan försvann listan men däremot
inte träningsviljan. Enligt Ulla blev den
Sverigeturnén en vändpunkt för kören.
När man tidigare kom till något nytt ställe
letade man snabbt reda på bästa restau-
rang eller hotellbar, men nu är löpslinga
eller fitnesscenter intressantare.
Den vanligaste motionsformen i landet är säkert löpning. Detta gäller förstås
också för Radiokören. I snitt finns det
bara en per stämma som inte löptränar,
de andra joggar i grupp eller enskilt,
utomhus eller inomhus i Radiohusets träningslokal. Bland löparna i Tjejmilen,
Midnattsloppet, Halvmaran eller Lidingöloppet har det de senaste åren alltid funnits deltagare från Radiokören. Två
sångerskor Ulla Sjöblom och Helena
Bjarnle har t.o.m. klarat av Tjejklassikern,
den kvinnliga varianten av En Svensk
Klassiker, d.v.s. Lidingöloppet, Kristinaloppet,
Vätternrundan
och
Vansbrosimningen. Att
många gärna tar cykeln
till repetitioner och
konserter och på så sätt
knappast behöver uppsjungning fick vi ju
höra på höstens sista
juicepaus av Anna Zander och Lars Johansson Brissman. En av basarna, Bengt
Eklund, skiljer sig lite från mängden. Han
springer inte så mycket men simmar
desto mer, crawl, säkerligen bra armträning inför alla passioner och oratorier
han dirigerar i Engelbrektskyrkan.
Många har säkerligen förundrats över
den enorma kraft Radiokören vid behov
kan sjunga med. Det ovanstående är en
delförklaring och ser ni framöver någon
korist komma svettig till repetition kan ni
glömma stress. Orsaken är säkert ett just
avslutat träningspass.
Men orkestern då? frågar ni kanske.
Lugn, Berwaldbladets sportredaktion
återkommer med rapport från orkestern.
Soffliggare är lika svåra att hitta där.
Erik Juhlin
27
Sommartävling
Nu är det uppåt väggarna som gäller
Två spexiga
representanter för slagverkarna
vilar ut framför dirigentväggen.
1
2
4
5
6
7
8
10
E
nligt traditionen ska vi ha en tävling över sommaruppehållet. I år
lämnar vi Rimrik och hans limerickar i
fred och går i stället precis som för
fyra år sedan till slagverkarnas rum
och dess Wall of Fame med en massa
dirigenters namnteckningar. Många
där är helt omöjliga att tyda men förhoppningsvis klarar du att para ihop
de som finns här med rätt foto. En
varning dock: Tre av de tolv har hämtats från sidoväggarna och är inte dirigenter utan tillhör en annan kategori,
Svenska stjärnor. Därmed inte sagt att
katter smugit sig in bland hermelinerna.
28
Har du löst uppgiften? Skriv då ner en
rad t.ex. 1C 2E 3B o.s.v. och skicka
den till Erik Juhlin, Ängsklockevägen
75, 181 57 Lidingö eller
[email protected]
senast den 10 augusti 2013.
Som vanligt lottas ”biljetter” till
Concerto Grotto ut bland de bästa.
Blir du en av dem som har alla tolv
rätt och kommer med i dragningen?
Att ingen kommer att ha elva rätt är
helt säkert. Rätt lösning och vinnare
presenteras i nästa nummer av Berwaldbladet.
Trevlig sommar och lycka till!
Erik Juhlin
3
9
11
12
A
B
C
D
E
F
G
H
I
J
K
L
29
Kalendarium maj–sept 2013
Torsdag 3 oktober kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Utgåva 2013-04-05
SRSO=Radiosymfonikerna, RK =Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör
Ring alltid telsvar 08-784 5110 kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar
av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får
bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten.
Torsdag 2 maj kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent NN; Andreas Sundén, klarinett
DAFGÅRD : Klarinettkonsert uruppförande
Tisdag 7 maj kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Malin Broman
BRITTEN : Sinfonietta op1
TJAJKOVSKIJ : Souvenir de Florence
Tisdag 14 maj kl. 9.30–12.30 i Studio 2 i Radiohuset
❋
Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra; Terès Löf, piano
STRAUSS : Der Abend
BRAHMS : Warum ist das Licht
REGER : O Tod, wie bitter bist du
RACHMANINOV : Vokalis
N LINDBERG : Om dagen vid mitt arbete WHITACRE : I thank you God
Onsdag 15 maj kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Lars Vogt, piano
TJAJKOVSKIJ: Pianokonsert nr 1
BIRTWISTLE: Earth dances
Tisdag 21 maj kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, RK och barnkör, dirigent Daniel Harding
Frank Peter Zimmermann, violin, Sophie Bevan, sopran,
Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Mark Padmore, tenor
HINDEMITH : Violinkonsert
BRITTEN : Spring symphony
Tisdag 10 september kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Fredrik Burstedt; Andrezj Power, violin
HENSEL-MENDELSSOHN : Uvertyr
BRUCH : Violinkonsert nr 1 g-moll op.26
RESPIGHI : Trittico Botticelliano
Torsdag 19 september kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
30
Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Yuja Wang, piano
BARTOK : Pianokonsert nr 2
MAHLER : Symfoni nr 10
Repetition med SRSO, dirigent Jukka-Pekka Saraste; Baiba Skride, violin
SCHÖNBERG : Kammarsymfoni nr 1 /arr Webern/.
nästa
KORNGOLD : Violinkonsert D-dur op.35
kommer i
ela hösten 2 sept 2013
h
r
fö
BEETHOVEN : Symfoni nr 2 D-dur op.36
m
u
1
Kalendari
bladet ca
v Berwald
nummer a
OBS!
Som medlem i Vänföreningen får du utan kostnad delta i samtliga
evenemang i kalendariet (utom Concerto Gtotto).
Vid orkesterrepetitioner, kom i god tid. Du får sitta var du vill på första raden. Vi
är diskreta för att inte störa repetitionsarbetet. Avstängd mobiltelefon!
I första pausen bjuder Vänföreningen på juice i övre foajén och bjuder in någon av
musikerna eller koristerna som berättar för oss om repetitionsarbetet eller om livet
som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor!
Viktigt kom ihåg vid
repetitionerna!
K
ritik har kommit från orkestern
som blivit störd under repetitionerna av Vänföreningens medlemmar.
Det var nu länge sedan vi fick kritik
men vi måste se till att behålla skärpan. Vi vill absolut inte bli av med förmånen att få lyssna på så många
repetitioner.
Först och främst: Försök att vara
där i tid. Om du kommer för sent,
stäng dörren försiktigt efter dig
och sätt dig alldeles i närheten av
dörren. Det mest störande har varit
de som kommer sent och sätter sig
långt fram ovanför orkestern. Musikerna ser mycket mer än du tror. Sena
ankomster är det enda som skiljer repetitionerna från konserterna.
I övrigt gäller samma självklara regler som vid konserter – ingen mobil,
inget prat eller prassel med papper
eller annat.
Prestigefyllt pris till Rick
Rick Stotijn, vår holländske stämledare för kontrabasarna med samma
befattning i Amsterdam Sinfonietta,
har tilldelats 2013 Dutch Music
Prize, det förnämsta klassiska musikpriset i Holland. Vi som i Berwaldhallen sett och hört honom
spela med en inlevelse och värme
långt utöver det vanliga har lätt att
förstå juryns val. Ett stort och varmt
grattis från Vänföreningen!
31
i Vänföreningen?
Vill du bli medlem
a årsavgiften
m att betal
Det kan du bli geno
konto
reningens plusgiro
(kalenderår) till fö
0:medlem betalar 25
16 08 82-7. Enskild
adress 400:-.
och två på samma
ess
ss. Även e-postadr
re
ad
ge
Glöm inte an
!
en
lkomm
om du har sådan. Vä
Postadress: Radiohuset 7C 105 10 Stockholm
Telefonsvarare: 08-99 40 30 Hemsida: www.rskv.org
Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet:
på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av
musiken och här ovan sångkören.