Transcript Handledning: Kläder och hantvek

Handledning till minnesväskan
Vi minns vårt 1900-tal
”Kläder och hantverk”
KLÄDER OCH HANTVERK
Innehållsförteckning - Minnesväska
Vi minns vårt 1900-tal
”Kläder och Hantverk”
Faktablad
•
Handledning, minnesväska
•
Reminiscensmetoden
•
Genomförande av reminiscensmetoden
•
Samtalsmetodik
•
Tips på samtalsämnen
Föremål
Tema ”Kläder och Hantverk”: Se föremålsbeskrivning
Tidningar
Nio tidningar från 1938-1964
Böcker
Elva böcker
Ljud
Två cd-skivor; Vårt 1900-tal del 1, Vårt 1900-tal del 2
Doft
Lavendel och cigarrdoft
Smak
Kungen av Danmark och Eukalyptus tabletter
Upplevelsealbum
Album med bilder och gamla vykort
Texter
Korta texter om livet förr, litteratur om livet under 1900- talet
Litteratur
Isacs, L & Wallskär, H (2004). Låt minnena leva- en handbok i reminiscensmetoden. Stockholm: Gothia
Gynnerstedt, K och Schartau M- B (2000). Reminiscensmetoden- tillämpad i
äldrevården. Lund: Studentlitteratur
KLÄDER OCH HANTVERK
Föremål
Användningsområde
Från vardag till fest.
Kläder och smycken
från barn, ungdom och
vuxentiden som minnesväckare.
Damkläder med smyckeskrin:
Galoscher, blus 1940 - tal, basker. Livstycke, yllestrumpor. Blommig klänning 50- tal. Förkläde,
klänning 60-tal, nylonstrumpor, kuvertväska,studentmössa
Smyckeskrin: Broscher, halsband, örhängen, manschettknappar, ring, medaljong, sorgband
Syn känsel och doftminnen
Accessoarer Dam:
Locktång, papiljotter, parfymflaska, nipperask, albyltablettask. Solglasögon i Mallorca fodral.
Glasögon i svart fodral. Portmonä och plånbok med
mynt.
1
KLÄDER OCH HANTVERK
Föremål
Användningsområde
Från vardag till fest.
Kläder och smycken
från, ungdom och vuxentiden som minnesväckare.
Herrkläder med smyckeskrin:
Vit herrskjorta 1940- tal. Väst, byxor.
Mönstrad herrskjorta 50- tal.
Hatt, keps, vegakeps. Brynja, badbyxor 60-tal.
Pannband 70 –tal. Näsduk, slips.
Smyckeskrin: Fickur, manschettknappar, kragknappar, sorgband, medaljer
Syn känsel och doftminnen
Accessoarer Herr:
Santiago cigarrcigarett, corona cigarr, tobaksask.
Glasögon i plåtfodral, solglasögon. Plånbok, skinnpung med mynt och ransoneringskuponger.
2
KLÄDER OCH HANTVERK
Föremål
Användningsområde
Hantverksminnen,
syn doft och känselminnen
Textilhantverk:
Örngott, spets, lavendelpåse, linneduk, ylleduk,
duk i frivolitet, broderad duk, duk i näversöm,
stramaljbroderi, duk orange virkad, pannlappar,
krage,babyskjorta, bandgrind, barnhalsduk, sockor
vantar, bildväv
Hantverksminnen,
syn doft och känselminnen
Trä och metallhantverk:
Träskål, skål rotslöjd, vrilskål, träsked, ljussläckare
luffarslöjd, tennskål, lappsked, smörask svepteknik,
svarvad träburk, näverprydnad, brosch rotslöjd,
hängsmycke tennbroderi
3
KLÄDER OCH HANTVERK
Föremål
Användningsområde
Litteratur som minnesväckare
Tidningar och böcker:
tidningar från 1944 – 66.
Sång och läseböcker från 1946 - 89
Album innehållanden
minnen i form av foton, vykort, bokmärken, filmstjärnor
Upplevelsealbum
Historiska återblickar i
form av ljud och musik.
Smakupplevelser
Cd-skivor: ”Vårt 1900-tal”. Del 1 och del 2.
Tabletter: Olika smaker
4
KLÄDER OCH HANTVERK
5
KLÄDER OCH HANTVERK
Handledning - Minnesväska
Vi minns vårt 1900-tal
”Kläder och Hantverk”
Innehåll
Minnesväskorna ”Vi minns vårt 1900-tal” finns i fem teman:
•
•
•
•
•
Kök och nostalgi
Necessär och arbetsliv
Barndom och skola
Kläder och hantverk
Natur och Fritid
Minnesväskorna kan användas på många olika sätt och utgår från reminiscensmetoden (se separat faktablad).
Reminiscens är en kommunikationsmodell som syftar till att tänka tillbaka på tidigare händelser och skeenden i livet. Genom att stimulera minnena via sådant som påminner om tidigare händelser kan man aktivera
och bevara olika minnen. Metoden är inriktad på tidiga minnen som ofta
finns kvar länge hos personer med demens. Via reminiscensarbete kan de
få mer kontakt med sitt förflutna och därmed bli mer närvarande i nuet.
Minnena som väcks kan stärka självkänslan, identiteten och skapa trygghet.
Materialet är tänkt att fungera som så kallade triggers; ”minnesväckare”.
Väskan innehåller flera olika delar i syfte att stimulera olika sinnen.
Föremålen i denna väska är uppdelade i ämnesområden:
•
•
•
•
•
Klädpåse med damkläder och smyckeskrin samt accessoarer
Klädpåse med herrkläder och smyckeskrin samt accessoarer
Textilhantverk
Trä och metallhantverk
Böcker och tidskrifter
Tips på samtal kopplade till dessa finns i faktabladet ”tips på samtalsämnen”. Innehållet kan användas var för sig eller kombineras med varandra
Faktablad
I mappen ”Faktablad” finns olika texter som kan användas som en informationskälla för dig som leder reminiscensarbetet. I mappen finns också
texter att använda för att skapa reminiscenser. Texterna skildrar olika delar ur livet och kan användas utifrån olika teman som till exempel sommarminnen, barndomsminnen, skolminnen och arbetsliv.
1
KLÄDER OCH HANTVERK
Muntliga berättelser som anknyter till en persons erfarenheter kan väcka
minnen och få personen att berätta om egna upplevelser.
Ljud
I väskan finns även två cd-skivor med historiska återblickar, musik,
sport-telegram-, samhälls- och tekniknyheter som härrör från 1900-talets
första del. Väskan innehåller även två kassettband med musik från Norrbotten. Musik kan vara ett sätt att hitta vägen till känslor och livsglädje
och sången kan finna de glömda orden.
Doft
För att stimulera doftsinnet innehåller minnesväskan en lavendelpåse och
en cigarr. Förbered era träffar genom att ta med relevanta dofter som kan
framkalla just de minnen som är aktuella för gruppen eller individen.
Upplevelsealbum
I lådan finns även ett ”upplevelsealbum” som innehåller bilder, vykort,
bokmärken att samtala kring. Delarna i albumet kan användas separat
eller i kombination med något av föremålen. Om ni väljer att kombinera
olika minnesväckare är det viktigt att tänka igenom valet så att den demente inte upplever det som rörigt.
Smak
En metod för att väcka smakminnen är att t.ex. köpa in färska jordgubbar
vid samtal om sommarminnen, eller att baka pepparkakor vid jultema.
Baka mat- och kaffebröd som man gjorde förr och samtala om hur och
när det bakades är också ett sätt att skapa reminiscenser.
Minnesväskan
Minnesväskan är tänkt att fungera som en resurs, introduktion eller inspiration att fortsätta reminiscensarbetet på er arbetsplats. Med hjälp av väskan och faktabladen kan ni skapa givande reminiscensstunder och förhoppningsvis kunna tillämpa metoden dagligen.
Kom ihåg, denna handledning är endast en vägledning i reminiscensmetoden. Utforma ert eget arbete så att ni får ut så mycket som möjligt av
samtalsstunderna. Använd de minnesväckare som passar just er eller
samla ihop ett eget minnesmaterial utifrån de äldres livshistoria. Minnesväskan kan även vara ett stöd för anhöriga i kommunikationen med sin
närstående.
Läs mer om metoden i faktabladet ”Genomförande av reminiscensmetoden”. Lycka till!
2
KLÄDER OCH HANTVERK
Fakta om reminiscens
Det engelska ordet reminiscence kan översättas med ”hågkomst” eller
”minne”. Reminiscens är en kommunikationsmodell som syftar till att
tänka tillbaka på tidigare händelser och delar av livet. Bilder, föremål,
musik och dofter kan användas som ”triggers” så kallade minnesväckare.
Det bör finnas ett varierat utbud av minnesväckare eftersom olika personer behöver olika typer av stimulans. Via sinnena väcker de associationer
som kan stimulera en person att minnas sådant som hon eller han glömt
för länge sedan.
Med hjälp av reminiscens kan man möta människor med demenshandikapp på ett positivt sätt genom att man medvetet riktar intresset mot något annat än personens handikapp. En viktig del i kommunikation med
personer med demens är kunskap om den enskildes bakgrund. För vårdpersonalen är reminiscens en metod att lära känna de äldre bättre. Kunskap om de äldre människornas livshistoria har stor betydelse för att den
som vårdar ska kunna tillgodose de äldres önskemål och behov.
Metodens fördelar
Metoden är inriktad på tidiga minnen som ofta finns kvar längre hos personer med demenshandikapp. Metoden ger personer möjlighet att återuppleva en tid då han eller hon var aktiv och frisk. Vid demenssjukdomar
försämras korttidsminnet vanligen tidigt. Att minnas sitt förflutna kan få
personen att känna sig tryggare, höja livskvaliteten, öka självkänslan och
förstärka identiteten.
T
Genom reminiscensarbetet får människor med demens kontakt med sitt
förflutna och kan därmed bli mer närvarande och koncentrerade i nuet.
Vårdpersonal får ökad kännedom om individen och större förståelse för
personen. Anhöriga är viktiga resurser inom reminiscens genom att de
kan ge vårdpersonalen en bild av personens levnadshistoria.
Vid reminiscensaktiviteter i grupp kan de positiva effekterna förstärkas genom att:
• Personerna får uppleva samtal med varandra
• De får lyssna och se andra, vilket stimulerar viljan att själva minnas
och berätta
• De blir sedda och hörda
• De använder sina sinnen och sin kropp
• Gruppledaren och övrig personal får större kunskap om deltagarna
• Gruppen lär känna varandra bättre vilket minskar konflikter
3
KLÄDER OCH HANTVERK
Genomförande av reminiscensmetoden
Samtalet
Den vanligaste formen av reminiscensarbete är samtalet. Muntlig tradition, dvs. att förmedla information genom berättande från generation till
generation är en gammal metod att bevara det förgångna. Reminiscens
kan användas på många olika sätt.
Metoden kan vara till hjälp för att fördjupa vårdpersonalens dagliga kontakter med boende på äldreboenden genom:
• Planerade reminiscensaktiviter i grupp
• Individuella möten
• Spontant i vardagen
• Anhörighetsstöd
Förberedelser
Innan reminiscensarbetet påbörjas är det viktigt att som vårdare försöka
skaffa så mycket kunskap som möjligt om människan bakom sjukdomen.
Vem är personen? Vilka intressen har personen? Vad har personen arbetat med? Var är personen född? Hur ser familjen ut?
Med ökad kännedom om personens livshistoria är det lättare att föra ett
meningsfullt samtal som bidrar till att hålla minnesfunktioner vid liv.
Reminscensarbete framkallar många olika känslor varpå det är viktigt att
vara förberedd och ha förmåga att hantera de känslor som kommer upp.
Enskilt eller i grupp
Reminiscensarbetet kan ske enskilt eller som en gruppaktivitet, det vill
säga det kan vara något som sker mellan en ensam vårdtagare och en personalmedlem på en avskild plats eller så kan det ske mellan personer
gemensamt i grupp.
Reminiscensarbete i grupp syftar oftast till att minnas tillsammans eller
för att utbyta minnen, vilket i praktiken ofta innebär att ett minne leder
till ett annat. Genom att påminnas om olika händelser kan man ”friska
upp” minnen som man trodde försvunnit. Grupperna bör vara små, välplanerade och strukturerade. Mindre grupper skapar en tryggare atmosfär
samtidigt som det underlättar för en dement person att följa med i det
som sägs.
Allmänt eller specifikt reminiscensarbete
Man kan välja mellan allmänt eller specifikt reminiscensarbete. Med
allmänt reminscensarbete avses en metod där man använder sig av en
mängd minnesutlösande symboler för att stimulera minnena. Föremål,
dofter, bilder eller ljud sätter igång tankeprocessen som gör att man associerar till tider och situationer förknippade med ”minnesväckarna”.
4
KLÄDER OCH HANTVERK
Med specifikt reminiscensarbete syftar man till omsorgsfullt utvald och
bestämd användning av speciella ”triggers”, utvalda med relevans för de
deltagande.
Förslag på användningsområde
Minnesväskan är uppbyggd för att stimulera alla sinnen. Välj de minnesväckare som passar för de deltagare som finns i gruppen. Dofter som påminner om fritidsintressen och tidigare arbeten kan väcka många minnen
till liv. Doft av nysågat trä för en snickare eller sågverksarbetare kan stimulera arbetsminnen liksom dofter av djur för en lantbruksarbetare.
Doft av nylagad mat kan trigga igång minnen för en kokerska och påminna om gångna tiders gemenskap runt matbordet. Såpa kan verka som
en minnesväckare genom att påminna om städning och tvätt, parfym om
högtidsdagar.
Använd tidningarna och böckerna i minnesväskan och låt deltagarna få
bläddra och titta på bilderna för att väcka intresse. Cd-skivorna kan väcka
minnen genom att de innehåller ett brett spektra av historiskt material.
Tänk igenom vilken eller vilka delar av dessa minnesväckare som kan
stimulera minnen hos just din vårdtagare.
Praktiskt genomförande
Det första steget i reminiscensarbete är att bestämma vilka som ska ingå i
gruppen. Efter att gruppledaren bestämt gruppens sammansättning är det
dags att besluta vilka ämnen som ska behandlas samt vilka ”minnesväckare” som ska användas. Kom ihåg att inte använda för många sinnesintryck åt gången.
Börja gärna med en grupp på två till fyra personer. Genom att deltagarna
inte blir så många blir det lättare för gruppledaren att se till att alla får
komma till tals. Var om möjligt på samma plats varje gång eftersom personer med demens är i behov av organiserade aktiviteter för att strukturera dagen.
Börja reminiscensarbetet med att samla gruppen och förklara vad sittningen handlar om. Välj breda teman innan gruppen är van vid träffarna
(exempelvis barndomen, högtider eller årstider). Sitt gärna i en ring utan
bord så att ni kan avläsa kroppsspråket bättre. Försök att ha en tydlig
struktur på mötet. Skicka runt, alternativt visa upp en minnesväckare och
invänta eventuella reaktioner. Samtala om de minnen som dyker upp.
Det är viktigt att gruppledaren stimulerar samtalet i gruppen allt eftersom
de deltagande delger sina livshistorier. Det finns ingen fastställd mall för
vad som kan kallas reminiscens. En utgångspunkt är att när människor
tillsammans skapar upplevelser som för personen blir en bekräftelse på
vem han eller hon är uppstår en reminiscensaktivitet. Se gärna faktabladen om samtalsmetodik och tips på samtalsämnen för ytterligare information.
5
KLÄDER OCH HANTVERK
Samtalsmetodik
Reminiscens är ett verktyg för att underlätta kommunikation. Följande är
viktigt att tänka på då man kommunicerar med personer med demenshandikapp
6
•
Använd ett enkelt språk
•
Försök hitta flera sätt att säga samma sak
•
Var så konkret som möjligt
•
Var lyhörd för signaler som visar om personen förstått
•
Skapa en tillåtande atmosfär
•
Visa att du lyssnar och lägger på minnet vad personen sagt
•
Avbryt eller rätta inte
•
Tala långsamt med korta meningar
•
Undvik frågor som försätter personen i en omöjlig valsituation
•
Förstärk ditt tal med gester. Peka på det du talar om.
•
Om du instruerar om något, visa samtidigt hur det går till
•
Förstärk det talade ordet med bilder
KLÄDER OCH HANTVERK
Tips på samtalsämnen tema
”Kläder och hantverk”
Samtalsämnen tema förälskelse, förlovning, frieri och bröllop:
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Var träffades ungdomar när du var ung?
Hur flirtade man?
Brukade ni skriva kärleksbrev?
Brukade du dansa?
Vilken frisyr hade du som ung?
Använde du smink?
Användes parfym och hårvatten?
Rökte både män och kvinnor?
Vilka kläder brukade du använda vid högtider?
Vad har du för bröllopsminnen?
Samtalsämnen tema arbete:
•
•
•
•
•
•
Vad ville du bli när du var liten?
Berätta om ditt första arbete?
Hade du några speciella arbetskläder?
Trivdes du med dina arbetskamrater?
Hur var cheferna?
Var det arbetslöshet?
Samtal kring temat hantverk:
•
•
•
•
Vilken typ av hantverk ägnade man sig åt när du var ung?
Vilka handarbeten gjorde dina föräldrar i hemmet?
Hur tillverkades kläder? Möbler? Leksaker?
Vad fick du göra på slöjden i skolan?
Referens
Isacs & Wallskär (2004). Låt minnena leva- en handbok i reminiscensmetoden. Stockholm: Gothia
Gynnerstedt, K & Schartau M-B (2000). Reminiscensmetoden- tillämpad
i äldrevården. Lund: Studentlitteratur
7
KLÄDER OCH HANTVERK
Sören en liten by mellan Kalix och Töre
Här levde man av jordbruk, jakt och fiske. Strömmingsfisket gav lite
kontanter. Man saltade och sålde det som inte gick åt i hushållet. Kor
fanns i nästan varje gård. En del hade får för att kunna spinna garn till
stickning och vävning. Man fick tillverka allting hemma. De kontanter
man fick in gick åt till att köpa de varor som man inte fick från jordbruket, bl.a. fotogen. Elektriskt ljus fanns inte förrän 1937 – 38. Under
30– och 40- talet byggdes en del nya gårdar och folkmängden ökade
rätt mycket på grund av att det föddes många barn.
Männen arbetade vid sågen i Törefors under sommaren, men vintern
fick de mestadels gå utan arbete eller ta skogsarbete. Några hade arbete även under vintern i fabriken i Törefors. Kvinnorna hade fullt med
arbete hemma. Det var aldrig fråga om att ge sig ut i förvärvsarbete
annat än något dagsverke inom byn till exempel med tunnbrödsbakning. Då höll man på från sex på morgonen till sju på kvällen för 50
öre dagen.
När sågen i Törefors lades ner blev det sämre med arbete. Ungdomarna kunde inte längre bo kvar i byn. En del fick arbete i Luleå, men
många fick åka längre söderut. I Stockholm fick flera jobb, men nästan alla längtade hem och uppehöll kontakten med hemmet i Sören.
När jordbruket var som mest blomstrande hade 33 hushåll kor, men
dessa lades ner allt eftersom. År 1970 fanns endast tre hushåll med
kor. Posten kom två gånger i veckan. En handlare som fanns i byn
sålde de viktigaste matvarorna som mjöl, socker, kaffe och saltfläsk.
Några färskvaror kunde man inte ha hemma eftersom det varken fanns
kyl- eller frysanläggningar.
De som hade djur att slakta, saltade och torkade köttet. En bonde tog
upp order på varor åt byborna. År 1963 byggdes en väg mellan Påläng
och Sören. Då blev det livlig trafik mellan Kalixbyarna, Luleå, förbi
Sören.
Referens
Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå:
länstryckeriet.
1
KLÄDER OCH HANTVERK
Något om vår gårdshistoria
Huset byggdes av Emil Fyren och Johan Johansson. Huset byggdes år
1934. Materialet köptes av Oskar Lantto. Huset kostade 1 940 kr. De
tog ritningar från egnahemsnämnden i Luleå.
Min syster Ann- Mari föddes då de höll på att bygga huset. Det var
sommar så det gick att bo i ladugården tills huset blev byggt.
De flyttade in vid midsommar år 1934. De tyckte att det var bra att
flytta till det nya huset för det var så kalla rum i det som de bodde i
förut. Pappa har själv målat inne och utanpå huset.
Referens
Bygdespegeln (1950) Maj – Britt Larsson
2
KLÄDER OCH HANTVERK
När elektriciteten kom till byn Dokkas
Det var mörker i byarna. Endast fotogen - lampor och enstaka stormlyktor var den enda belysningen för befolkningen. Men den 22 dec
1936 fick vi det nuvarande härliga lyset, som vi många gånger klagar
på. Mamma berättar att hon hade lampan påslagen och det blev härligt
ljust och det i hela huset. Fotogenlampan var ett sken blott. Den julen
blev en ljus och strålande jul.
Referens
Bygdespegeln (1950) Dokkas folkskola.
3
KLÄDER OCH HANTVERK
Kooperativa
År 1939 började man bygga kooperativa och 1940 öppnades butiken i
Junosuando.
Butiken är 7 x 7,5 m. Butiksinredningen har målats i ljusa färger och
butiksinventarierna består av en våg av rostfritt stål, den är självräknande, köttkvarn av rostfritt stål och år 1951 blev det ett kylskåp som
drives med elström. Så finns det skärmaskin, kassaregister. Kaffekvarn av märke Hugin. I kooperativa säljer man specerier, kläder,
skor, fodervaror, byggnadsmaterial, jordbruksredskap. En del verktyg,
husgeråd, frukt, matvaror och alla veckotidningar från pressbyrån.
Omsättningen var 1951 omkring 250.000 kr. Butiksföreståndaren heter Enar Lundström. Han kom hit år 1948.
Referens
Bygdespegeln (1950) Nilivaara Folkskola.
4
KLÄDER OCH HANTVERK
Vad vi minns från vår första skoltid
När vi började skolan så hade vi Berta Fahlström som lärarinna. Hon
hade kommit till byn 1939. Vi var 12 elever som började samtidigt,
det är vi som nu slutar i år. Det var så roligt att räkna och skriva. När
vi fick A.B.C. boken var det trevligt och så sa fröken att vi fick ha
dem. Vi brukade ha gymnastik 3 timmar i veckan då, det minns jag.
En gång när det var vackert väder så gjorde vi en utflykt till en äng
och fröken hade en hund med sig. Det blev ingen tävlan för det var så
skojigt att springa efter hunden. Fru Fahlström flyttade härifrån 1946,
så fick vi en ny lärarinna i slutet av terminen hon hette Frida Ranta.
Rune L
Jag minns inte riktigt säkert men jag tror att det var fröken som ropade
upp våra namn när vi började skolan. Gullan kände jag mest för vi
hade ju bott alldeles i närheten av varandra men inte visste vi vem
som var Birgit, Sune, Svante och Tage. Psalmen 56 lärde vi oss först,
den timmen hade vi rättskrivning och när man blev färdig så fick man
ta en psalmbok och börja läsa på psalmen 56. En gång fick jag låna en
bok av tant Hilda där det stod om tre flickor som skulle gå och mjölka
sina kor.
Maj- Lis Nilsson
Jag minns när jag skulle första dagen till skolan. Jag hade en röd klänning på mig som mamma hade sytt. Flaggan var hissad. Jag ville inte
gå ensam utan mamma måste följa med mig. Jag kände bara Maj – Lis
och Ingrid av flickorna. Utav Pojkarna visste jag alla utom Svante och
Rune. Varje gång på morgonen jag skulle till skolan frågade jag
mamma hur mycket klockan var. Skolan började då 10 min i nio. Jag
gick alltid precis halv nio. På examen då vi gick i 2:an frågade fröken
vad vi skulle göra om vi fick se katten komma på råttan, råttan på repet osv. då var det bara Erik som räckte upp handen. Han svarade:
”Skratta”
Tuttan
När jag kom till uppropet kom jag med min syster Irene. Jag var blyg,
när jag kom till skolsalen, fast jag kände ju Ingrid, Birgit och några
till. Det känns så högtidligt att sitta i bänken. Först tordes vi inte röra
på oss, vi satt alldeles stilla. Hjördis och jag hade en dag tappat våra
mössor, vi leta överallt på skolgården men kunde inte hitta dem. När
magistern hörde att vi hade tappat mössorna sa han: Ni ska hålla reda
på era saker. Jag tycker att det var hemskt otrevligt när magistern var
arg på oss, vi kunde ju inte göra någonting åt att mössorna kommit
bort. Hjördis och jag gick hem utan mössor fast det var kallt. Nästa
dag när vi kom till skolan fick hela klassen leta. Maj- Lis, Hjördis,
Tuttan och jag gick ut på landsvägen. I ett hörn vid Frans Olofssons
staket låg en säck med ruttna potatisar, och där låg våra mössor.
Gullan
5
KLÄDER OCH HANTVERK
Min första lärarinna hette Berta Fahlström. Hon var ganska lång till
växten och hade svart hår. När jag började skolan 1945 var hon 42 år
gammal. Hon var alltid snäll mot oss. När vi hade utflykt ibland på
vintern, och hade glömt sparken hemma lät hon oss sitta på hennes
spark, det hände någon gång att det var fem på samma spark.
Tage
Vi jagade en gång råttor under bron. Alla pojkar skrämde råttorna till
Felix han var slaktaren och skulle slå ihjäl råttorna.
Erik
Referens
Bygdespegeln (1950) Nilivaara Folkskola
6
KLÄDER OCH HANTVERK
Kvinnornas hemslöjd
Förr i tiden gjorde kvinnorna själva, vad som behövdes i hemmet. Får
hade de själva, och av fårens ull spanns tråd, som sedan användes till
att väva olika slags tyger t.ex. vadmal. Av vadmal syddes byxor av
olika slag.
Nästan alla tyger vävdes hemma, och alla kvinnorna sydde alla kläder
åt hela familjen. Tyg som skulle användas till sänglinne, vävde de
också själva av lingarn, som de själva hade berett av lin. Linnet vävdes av oblekt garn, men när solen om våren var uppe, hängdes linnet
ut för att blekas.
Under mörka höstkvällar och vinterkvällar satt husmodern och flickorna och stickade strumpor och vantar till de sina.
Referens
Bygdespegeln A.L (1950) Svartbyns Folkskola
7
KLÄDER OCH HANTVERK
Om tillverkningen av Lovikkavantar
Den som först började sticka vantar var en kvinna – Erika Aittamaa.
Hon hade många barn och kreatur. Hennes man var skogsarbetare. När
maken kom hem vid ett tillfälle hade ett vantpar slitits ut helt och hållet. Erika hade mycket att göra men sent på kvällen kardade och spann
hon en ylletråd som blev tämligen kraftig.
Därefter stickade hon ett par vantar som blev ovanligt tjocka. Sedan
hon tvättat dem tyckte hon att det var alltför styva, men hon märkte
också att om man lade dem på knäet och bultade på dem med en käpp
medan de ännu var blöta, då blev ullen mjuk. Hon skickade vantarna
med sin man.
En lappman fick se vantarna och då han fått höra vem som gjort dem
beställde han sig också ett större antal och började sälja. Erika började
nu tillverka vantar för avsalu. Men nu bultade hon dem inte utan hon
kardade vanten med en karda och på så sätt föddes Lovikkavanten.
Vantarna tillverkas numera i trakterna kring Lovikka, man har även
börjat sticka mössor och sockor av samma lovikka – tråd och de är
verkligen varma.
Referens
Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar, Luleå länstryckeriet.
8
KLÄDER OCH HANTVERK
Hantverk och småindustri
År 1914 kom Oskar och Wilhelmina till Högsön. De hade då fem
barn. Axel, Linnea Anna, Rakel och Rut. Under det första året bodde
de på Fårholmen, sedan flyttade de till Högsön. Familjen kom från
Båtskärsnäs, där Oskar arbetade på sågverket sommartid. På vintrarna
då sågverket stod stilla gjorde han möbler. Dessa kunde han sedan sälja då folket fick arbete och inkomster. Hemmanet i Högsön var Wilhelminas barndomshem. Hennes far Axel avled i unga år och modern
Maria fick lämna gården till försäljning.
Oskar fortsatte nu vid sidan om jordbruket med sitt snickeri. Då hade
han endast handdrivna maskiner till hjälp. Wilhelmina arbetade förutom hemarbete, med sömnad till ortsbefolkningen. Hon sydde fårskinnsarbeten, fällar, pälsar samt kläder mm. År 1916 föddes sonen
Sven och 1918 sonen Göte.
1939 fortsatte Sven hantverkstraditionen med att börja inköpa tidsenliga träbearbetningsmaskiner och bygga större arbetslokaler. Genom
samarbete främst med Norrbottens hemslöjd men även med Företagarföreningen blev det möjligt att erhålla arbeten som passade företaget,
bla. tillverkades hörnskåpar som Hemslöjden sålde.
Fram mot femtiotalet när all bebyggelse skulle genomgå allmän förbättring, blev efterfrågan på snickerier större och större. Sven drev
snickeriet i drygt 50 år och sista åren gjorde han mindre snickerier,
reparationer, glasningar och maskinbearbetningar av trä.
Omkring 1943 började Göte med vatten och värmeinstallationer som
han bedrev i Högsön fram till 1960, då han flyttade till Råneå och
fortsatte där i samma bransch.
Referens
Sven Riström (1989)
9
KLÄDER OCH HANTVERK
Skomakaryrket
Förr i världen fanns ingen yrkesvägledning. Arbetstillfällena var det
inte något överflöd på, åtminstone inte i början på 30 – talet. Det fanns
några som valde att bli hantverkare av något slag. I nästan varje by
skulle det finnas en skomakare. Alla hade inte en egen verkstad eller
bedrev sitt yrke på heltid. Att laga skor kunde vara en deltidsysselsättning.
Under dagens lopp kom rätt mycket folk. Man ville hämta skor och
lämna skor. Arbetet bedöms ibland med beröm, ibland med någon
kritik. För det mesta var man belåten för utfört arbete. En och annan
kund gjorde sig tid, rökte en pipa och diskuterade dagsläget. Den här
dagen kom Ådalskravallerna upp. Som åhörare fick man lära sig en
del om arbetarförtryck, kapitalism, bolagsvälde, strejkbrytare mm.
På eftermiddagen kom det in två män. De var arbetsklädda och kom
inte för att hämta eller lämna skor utan ville komma överens med min
farbror om rävjakt efter veckans slut. På detta sätt skred dagen fram.
Även om det kom mycket folk kunde vi arbeta med vårt. Vi hann med
en hel del. Det var inte nutidens jäkt över arbetet. En skomakare var
en hantverkare och i hans verkstad kunde nyheter förmedlas. Där kunde även det kommunala livet avhandlas.
Referens
Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå
Länstryckeriet.
10
KLÄDER OCH HANTVERK
Kläder och mode
1910 – talet utmärkande drag
• S – silhuett med tydligt markerad midja
• Hatten är en statussymbol och
bärs även inomhus
• Håret är långt och uppsatt
• Ofta hög krage med knäppning
• Skira spetsar både på plagg och
sjalar
• Fotsida klädnader
• Nätta skor med liten insvängd
klack
•
Från 1910 -1920 bär herrar
ljusa damasker
•
Mannen röker pipa.
•
Männen bär hatt och kostymen är dubbelknäppt
•
Tweed väst och golfbyxor..
•
Männen bär kraftiga tweedrockar över kritstrecksrandiga kostymer
Hängslen istället för livrem
Skjortan öppen hela vägen
fram och med en fast krage
1920 – talet
•
•
•
•
•
•
•
•
Rak siluett med lindad byst
Klockhatt, rundkulliga hattar
med mindre brätten
Strutsfjädrar och långa pärlhalsband på fest
Midjan är låg, gärna markerad
med ett hängande skärp.
Kjollängden stannar vid knäna
Geometriska mönster
Hudfärgade nylonstrumpor
Skorna blir mer synliga
1930- talet
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Kläderna följer kroppens former
istället för att förvränga den
Hattarna är fantasifulla i färg
och form
Hela baddräkter både för kvinnor och män.
Mönstrat populärt för klänningar och dräkt
Skråskuret tyg
Blixtlåset kommer 1933.
Kjollängden blir lite längre
Dambyxorna börjar synas i
sportsammanhang
Ofta klumpiga skor med stadig
klack
•
•
11
KLÄDER OCH HANTVERK
1940 – talet
• Markerade former, breda axlar
smal midja synliga höfter
• Hatten fortfarande viktig
• Röda läppar
• Kortare kjolar på grund av tygbristen i krigstider
• Långbyxor med vidd i benen
och hög markerad midja
• Kraftiga skor med ännu stadigare klackar än på 30 – talet
•
•
Som arbetsdräkt blir overallen vanlig för män.
Svingpjattar, unga män bär
långa kavajer och bredbrättade hattar.
!950 – talet
•
•
•
•
•
•
Hattarna börjar försvinna
Gärna yppig byst som bär upp
den feminina stilen
Vidjesmala midjor blir modernt
som kräver korsett.
Kjollängden åker ner ett snäpp
och döljer knäna
Accessoarer som handskar
smycken och caper är viktiga
Pumps med smal klack blir
decenniets sko
•
•
Unga män börjar bära t –
shirt, kort läderjacka och
jeans
Myggjagare
1960 – talet
•
•
•
•
•
•
•
•
A – siluett kommer på modet,
• Ungdomarna bär militärenkel och rak.
överskottskläder och foträta
skor.
Stylade frisyrer
•
Polotröjan slår igenom.
Mönster dominerar stort som
smått
Färggranna kreationer är mer
regel än undantag
Färgade strumpbyxor
Skomodet är allt från smala
pumps till höga stövlar
Jeansen erövrade världen på 1950 – talet och från 1968 blev det ett
massfenomen.
Unisex – kläder ett måste för den unga generationens par som bär till
exempelbyxdressar.
12
KLÄDER OCH HANTVERK
1970 – talet
•
•
•
•
•
•
•
Galna kombinationer
Pannband
Glittrande plagg
Stora bälten
Västar bärs enligt unisexmodell
Kjollängden varierar från obefintlig till hellång
Utsvängda byxor
•
Ungdomar bär mahjong
kläder i velour och gul och
blå jeans.
1980 – talet
• Extrema axlar
• Grälla färger ceriserosa och
kornblått
• Solbränd hy
• Stora smycken, guldaccessoarer
• Smala höfter
• Knäkorta kjolar
Referens: Kropp och Kläder Klädedräktens konsthistoria R.Broby
Johansen (1991)
Vintage en stilguide till vintagemode M. Birde (2009)
13
KLÄDER OCH HANTVERK
Nyårsafton på Kukkola Folkets Hus
Vid tretton års ålder vill Karin, min kamrat i granngården, och jag lära
oss dansens invecklade turer. Utan den kunskapen vågar vi oss inte till
Folkets hus i Kukkola med pärlsponten på väggarna, de talkade golvplankorna och gjutjärnskaminen. Vi övar oss till musik från en raspig
vevgrammofon. Jag minns tonerna från en finsk tango: ”Onko onni
unta vain…” (är lyckan blott en dröm…)
När vi ska ut och roa oss far vi till Kukkola, Karungi och Torneå.
Även Fredriksro utanför Haparanda är ett populärt dansställe. Vi ser
fram emot jul-, nyårs- och påskdanserna. Då återvänder ungdomar
som arbetar eller går i skola på annan ort, hem till byn.
Till jul önskar jag mig alltid en ny klänning. Jag far till stan och köper
tyg på Diamants eller Lövroths affär. Hos sömmerskan Inger Kattilasaari studerar jag modejournaler och får sedan hjälp med att förverkliga min drömklänning.
Thores trio från Båtskärsnäs är ett populärt dansband. När de spelar
upp till vals, foxtrott och tango är det svårt att sitta still. Även hambo
och schottis får benen att spritta.
Signe, Karin, Elsa och Essy sitter och småpratar på bänken. Uppe på
dansgolvet är Gösta, jag Frideborg, Lennart, Bertil, Vanja och Jorma.
Vi flickor är nylagda i håret. Pojkarna har pomada eller vattenkammat
hår och nypressade byxor. Nyårssmällar är för oss ett okänt begrepp –
i dansens virvlar kastar vi serpentiner på varandra.
Referens:
Min barndom i Tornedalen 1940 – talet i målningar. Hjördis Piuva –
Anderssson.
14
KLÄDER OCH HANTVERK
Samiska minnen
Ni gamla, snälla vajor. Er minns jag. Ni som lät er fångas av små
barnhänder, följde deras små steg för att bindas vid närmaste träd, där
mödrarna mjölkade skvättar av fet mjölk. Mjölken som gav oss god
kaffeost som byttes eller såldes åt bönderna till höbärgningskaffet.
Mjölken torkades i renmagar över kåtaelden för att bli vinterkaffets
delikatess. Mjölken som gav oss vassla till getamjölksgröten under
sommarkvällarna.
Under tiden behövde vi inte gärden omkring hjorden. Den naturliga
hjordinstinkten höll er samman. Tack vare att ni var tama så var aveln
och utgallringen möjlig och rentjurarna, härkarna och vajorna var betydligt större än dagens renar.
Du lilla ren, förr var ni våra vänner. Nu är ni bara slaktvikt, en massa
kroppar. Då gavs ni i utbyte mot vårt livs förnödenheter och små glädjeämnen. Jag minns ännu, från den tid jag var ung. Den tiden då hjorden lydde människorna, de som nu är gamla.
Rökarnas granrisbolmande moln och skira slöjor lade sig på marken
där hjorden vilade och krävde allehanda flygfän innan den bredde ut
sig över myrens tuvor. Det luktade granris, kåda, torv och dynga mellan kaffedoft och torkad renost. Kaffeelden var den samlingsplats för
alla som trånade eldens rök. Folk, hundar och renar i en enda röra. Det
var bara att var en höll reda på sig. Kaffegrejor, svansar och ben.
Referens
Norrbottens Bildningsförbund (1979). Norrbotten berättar. Luleå
Länstryckeriet
15
KLÄDER OCH HANTVERK
Sameslöjd
Sameslöjd är föremål som är tillverkade av samer och som grundar sig
på lapsk hemslöjdstradition. Det har sina rötter i genuin samekultur.
Mannen och kvinnan tillverkade olika föremål. Vid sidan av matlagning och annat sydde samehusmodern kläderna.
Kvinnligt arbete:
• Banden till samedräkten som vävs med en liten vävsked, gjord
av horn. Banden används som kantband och prydnadsband till
kolten eller till skärp.
•
Tennbroderierna används till att pryda dräkten med men
även till seldon som man ville göra extra vackra. Att dra tenn
är en svår konst. Man drar tenn genom en hornskiva med finare och finare hål. När man till sist fått fram en mycket tunn
tråd spinns den med en slända i spiral mot en sytråd. Spiraltråden sys sedan med mycket fina stygn fast i kläderna.
•
Renskinnet är ett viktigt slöjdmaterial. Lappskor med skinnet
kvar är vinterskor och sommarskor gjordes av garvat renskinn.
•
Sentråd tillverkades av renens ben och ryggsenor. De användes vid skinnsömnad. Tidigare flätades bälten, tömmar, rep
och lasson av sentråd.
•
Rotslöjd användes för tillverkning av korgar, askar, brickor,
skålar, fat, ostformar, flaskor med nästan vattentät flätning.
Materialet togs vanligen av björk eller granrötter. Björkrot för
finare arbeten eftersom det inte gav någon bismak.
•
Näverslöjd syddes ihop med rottrådar eller nitades. Av näver
tillverkades burkar, ostkorgar, skrin, dosor och bägare.
Manligt arbete:
• Trä och horn var männens slöjdmaterial. Männen tillverkade
skidor, seldon, pulkor, knivar, kosor, mjölkkärl och andra
tyngre bruksföremål. Allt man gjorde försågs med vacker ornamentik som skars ut med kniv. Sedan fylldes skårorna med
albark som gnuggades in i skårorna. Råmaterialet var främst
björk men för vissa föremål användes gran, furu, rönn, al och
sälg.
Referens
Sa’pmi förr och nu Samernas liv under 60 år. (2007). Bert Persson.
Kultur och utbildning Riksbankens jubileumsfond.
Samernas liv. (2000) Rolf Kjellström och Carlsson bokförlag form.
16
KLÄDER OCH HANTVERK
Farväl barndomshem
Där som sädesfälten böjde sig för vinden, och där mörkgrön granskog
lyste bakom dem står en herrgård nu i stället invid grinden, för den
stuga som då var mitt barndomshem. Där Damelin och Rosa gick och
beta nu ej klöver växer blott en tuva här och var. Där nu murkna hässjestolpar står och lutar allt i träda är och sorgsna vi det skåda kan.
Ladugården den står tom och övergiven, ej ett kreatur den mera hysa
ska. Där det förut mua uti många körer, är så tyst och stilla ej en skälla
höras kan. Gamle Svarten han i stallet stod och trampa men hans tid är
också förbi. Han tjänat oss med sina krafter starka, nu ett minne blott
man kan se.
Nu små björkar växa uti dikesrenen där det förut utav timotej var
grönt. Vi i skördetid ej mer behöver svettas, nu vi stadsbor är och har
det ganska skönt. Jag blott minnen har, av barndomshemmet som av
kärlek till oss barn det flödade, dit en tacksamhetens tanke nu jag sänder till den kulle där de kära vila nu.
Referens
John Holmström Norrbottens skrivare
17