Transcript Att adoptera (pdf)

adoptera
Att
Utgiven av Adoptionscentrum. Bilaga till nummer 2 2014
Adoptionsberättelser
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
1
Adoptionsberättelser
Julius
har alltid koll på var
Julia
är
Julius och Julia bor med sina föräldrar Anna och Fredrik i ett relativt nybyggt hus i Kungsängen nordväst
om Stockholm. De kom hem med dem från Indien i maj 2012, då var barnen drygt 1,5 år.
Fredrik var den som först fick samtalet att vi
fått besked om barn. Han ringde mig, jag var
på väg till hårfrissan – men han sa åt mig att
åka hem istället. Jag fattade ingenting. Sedan
började jag storgråta när jag fattade.
Det var Kajsa Bergman som hade ringt, berättar Fredrik, och ler åt minnet. ”Sätt dig ner”
sa hon. Sedan fick vi bilder och barnrapport.
De hade ställt in sig på ett syskonpar, men
trodde att det skulle bli två barn i olika åldrar,
kanske en treåring och en sexåring – så ser syskonparen väldigt ofta ut. Nu blev det tvillingar
– och de var bara sex månader när de först fick
veta om dem. Sedan tog det ett helt år innan de
kunde hämta hem barnen från barnhemmet
MMSB i Orissa i Indien.
2
Det var jobbigt förstås, det gick inte en dag
utan att man tänkte på hur de hade det.
Anna är själv adopterad. Hon var två år när
hennes föräldrar hämtade henne på Sri Lanka,
från Dematagoda-barnhemmet. Detta var på
70-talet och barnhemmet var stort med många
barn. Hennes föräldrar, Kalle och Kerstin
Larsson, har berättat att hon i början åt banan
med skal och allt. Mat var en bristvara på
barnhemmet.
Anna fick en lillebror ett par år senare, en
lillebror som hon längtat mycket efter och som
adopterades från samma barnhem.
Han har betytt jättemycket, vi står varandra
nära.
När Anna och Fredrik gifte sig blev de graAtt adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
vida direkt. Tyvärr blev det missfall, det första
av flera. Till slut valde de att adoptera istället
för att försöka med fler medicinska behandlingar. Idag känns det som att det var det rätta
beslutet – det var helt enkelt meningen att de
skulle få Julius och Julia.
De vet att de hade tur som fick tvillingar
– det är lika stor chans att får tvillingar vid
adoption, som vid en vanlig biologisk födsel,
kan man säga. Det händer, men det är absolut
inget man kan räkna med.
Även om barnen var så små så hade de ett
starkt band redan på barnhemmet. De sov i
samma säng och även om det fanns många
andra barn runtomkring så var de varandra
närmast. Julius är den mer försiktige, och
han har alltid koll på var Julia är, som om han
beskyddar henne. Julia är mer djärv och prövar
saker, som att hoppa i vattnet från bassängkanten. Julius verkar vara mer medveten om
att världen är farlig och att man måste akta
sig – och sin syster. Hon är också litet mindre
till växten. De lärde sig snabbt svenska, men
ibland talar de på ett ”eget” språk som den
andra verkar förstå. Tvillingar gör så ibland,
skapar egna språk som bara de förstår.
De är lika varandra, men har tydliga egna
identiteter, Julia är väldigt tjejig och Julius
gillar kill-lekar och kill-leksaker. När fotografen Lena tar bilder av honom tillsammans med
pappa Fredrik, och säger att han är lik sin pappa – de har samma frisyr – så märker man hur
nöjd han blir. Även fast barnen inte ens är tre
år, när Att adoptera träffade familjen, så verkar
de förstå väldigt mycket av vad vi vuxna pratar
om, det märker man på deras reaktioner.
Första tiden var de noga med att ”stänga in
sig” med barnen för att jobba med anknytningen.
– Det var viktigt att markera i början att det
är vi som är deras mamma och pappa. De hade
haft åtta olika vårdare på barnhemmet, och var
väldigt kontaktsökande till olika vuxna som de
träffade. Så vi stannade hemma i flera månader
bara vi fyra, våra föräldrar hjälpte till och kom
hit med mat och hjälpte till med städningen.
Det var en fantastisk tid, vi är så glada att vi
kunde göra så.
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
Både Anna och Fredrik har familjer som
umgås mycket. De visar många bilder från
sommaren med kusiner och mor- och farföräldrar.
De leker gärna med andra barn, särskilt
Julia, berättar Anna. Vi har varit på Öppna
förskolan för adoptivfamiljer, Spira på Södermalm, och det gillar de. Kul att träffa litet
äldre barn som man kan leka med, Öppna
Förskolan här ute i Kungsängen är ju mest
små bebisar under året. Då är det bra att Spira
finns!
Fast de leker så bra tillsammans också.
Tänk vilken förmån att ha ett syskon som man
står så nära, det märks hur viktiga de är för
varandra. a
3
TvåTvå
Adoptionsberättelser
systrar
adoptioner var
4
Att adoptera nr 2 - Adoptionsberättelser | 2014
När storasyster Katarina adopterade Elin från Kina följde självklart lillasyster och
blivande mostern Eva med. Och snart bestämde sig även Eva och hennes man:
De ville också adoptera. Idag finns det fyra kusiner, alla från Kina.
Av Anna-Maria Stawreberg
Foto Anna von Brömssen
Systrarna Katarina Krohné och Eva Silfverhammar har alltid varit tajta. De är lika varandra både utseendemässigt och till sättet att
tala. Men att de båda skulle bli föräldrar till
en varsin syskonskara från Kina hade de inte
planerat.
– När det blev klart att Patrik och jag hade
blivit godkända som adoptivföräldrar kändes
det helt självklart att Eva skulle följa med, säger
Katarina, lugn som en filbunke, mitt i infernot
av lekande kusiner.
Det märks att kusinerna, Katarinas och
Patriks döttrar Elin, 10, Anna, 5, och Evas och
Claes söner Samuel, 5, och Elias, 2,5, älskar
varandras sällskap. Vi har knappt kommit in
genom dörren hemma hos Katarina och Patrik
förrän de är mitt inne i leken, som i dessa dagar mest består av komplicerade legobyggen.
– Akta Elias, han kan sätta småbitarna i
halsen, kommenterar Anna plötsligt. Även
om hon själv är lillasyster vet hon hur mindre
barn fungerar, och observerar därför noga sin
yngsta kusin som också vill vara med och leka
med legot.
– Eva har stenkoll på hur papper och sånt
ska fyllas i, hur man ska formulera sig på bästa
tänkbara sätt och så där. Dessutom håller hon
sig alltid lugn och vet hur man ska göra i olika
situationer, säger Katarina.
Sagt och gjort. När barnbeskedet kom och
avresedatum till Kina började närma sig var
det ingen tvekan. Klart att moster Eva skulle
hänga med och hämta den 11 månader gamla
Elin.
– Det var starkt. En obeskrivlig känsla att få
träffa Elin redan från början, förklarar Eva.
Under vistelsen i Kina i Guangdong fick
Eva göra flera viktiga insatser. Redan dagen
efter det att Elin kommit till sina föräldrar blev
hon sjuk i lunginflammation och fick åka till
sjukhus för att behandlas varje dag.
– Ja, det var väl inte som vi planerat precis,
konstaterar Katarina. Men vi fick fantastisk
hjälp av vår guide, och det faktum att Eva var
med gjorde att allt kändes lite lättare. Hon
skötte det praktiska och Patrik och jag kunde
fokusera på Elin.
Väl hemma i Sverige igen började Eva och
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
hennes man Claes längta efter barn, men
graviditeten tog sig inte. Under tiden började
Katarina och Patrik längta efter ytterligare ett
barn och 2008 anlände Anna, då 13 månader,
till familjen.
– Hon knöt stenhårt an till Patrik och ville
ständigt vara nära honom, berättar Katarina,
med en blick på sin yngsta dotter, som fortfarande är i full gång att vänligt, men bestämt,
uppfostra sin yngsta kusin och visa honom hur
det går till i lekarnas värld.
Nu var de plötsligt fyra i Katarinas familj,
och Evas längtan efter ett eget barn hade vuxit
sig riktigt stark. En rad jobbiga IVF:er följde,
och snart bestämde sig Eva och Claes för att
adoptera även de.
– Jag hade sedan gammalt en whiplash-skada, och fick nästan omgående veta att den
skadan innebar att vi inte skulle få adoptera
från den vanliga listan. Claes sa direkt att vi
självklart skulle ställa upp oss på SN-listan och
vi gick igenom de olika prognoserna, säger Eva.
Då, vid den tidpunkten, var de enda aktuella
länderna Ecuador och Kina, vilket naturligtvis
5
Adoptionsberättelser
begränsade Evas och Claes möjligheter. Samtidigt hade de ju erfarenheter från Kina, vilket
gjorde beslutet enkelt.
– Vi resonerade runt listan och där hade vi
enorm hjälp av Katta, som är undersköterska i
botten. Det var inte helt enkelt att avgöra vilka
prognoser vi skulle klara av, Clas och jag, säger
Eva.
Det blev LKG, läpp-, käk- och gomspalt.
Snart fick Eva och Clas barnbesked. De skulle
bli föräldrar till en liten 2-årig pojke och även
om Eva och Clas var förberedda, insåg de nog
inte riktigt hur många, och jobbiga, Samuels
operationer skulle bli.
– LKG kräver många och ganska smärtsamma operationer. När allt är klart kommer
Samuel att ha gått igenom sex operationer allt
som allt, förklarar Eva.
Det har inte varit helt komplikationsfritt. En
av operationerna har misslyckats och måste
göras om, något som upptäcktes närmare ett
halvår senare.
– Samuel går hos en talpedagog, och det var
när han inte riktigt gjorde de framsteg som förväntades, som det konstaterades att operationen
helt enkelt misslyckats, säger Eva.
Samuel själv verkar inte bekommas särskilt
av de jobbiga operationerna. Han vill tusen
gånger hellre berätta om sin pratskola på Astrid
Lindgrens barnsjukhus, där han trivs som fisken
i vattnet.
– Vi tränar oss på att säga ”Sch …”, förklarar
han, och visar hur det kan låta när alla barnen i
pratskolan tränar. Och jag har fyllt hela handen
nu, tillägger han stolt, och visar att han numera
minsann är 5 år.
6
Men om Katarina var till stor hjälp när Samuel kom till Sverige, var hon till än större hjälp
när lillebror Elias anlände, ett år senare.
– Vi visste ju naturligtvis redan från början
att även Elias hade LKG, och dessutom pungbråck. Men vi hade ingen aning om HUR medtagen han skulle vara, säger Eva allvarligt. Hennes yngsta son sitter för tillfället vid matbordet,
fullt upptagen med att norpa åt sig gurk- och
paprikaskivor från fatet med smörgåspålägg,
och det är svårt att föreställa sig hur han såg ut
för ett år sedan.
– Han var fruktansvärt dålig. Undernärd
och sårig. Det var kaotiskt när vi skulle hämta
honom. Sak efter sak uppenbarade sig och på en
vecka ringde jag upp 5 000 kronor på samtalen
hem till Astrid Lindgrens barnsjukhus och till
Katta, säger Eva.
De dagliga telefonsamtalen med Katarina
kändes lugnande i det läget, och hon gjorde
research på hemmaplan under tiden som Eva
och Claes befann sig i Kina.
– Elias matades liggande med utspädd
mjölkersättning, och Claes sa direkt att vi skulle
tredubbla dosen pulver. När vi gjorde det lugnade sig Elias som genom ett trollslag och han
började sova, minns Eva.
När Eva och Claes landade på Arlanda blev
de mötta av Katarina och Patrik. Då brast allt
för Eva.
– Ta honom och hjälp oss att bada honom,
var det första som Eva sa, minns Katarina, som
blev chockad när hon tog av blöjorna på det lilla
knytet. Pungen var enorm på grund av bråcket.
Den var sårig och Elias hade rejält ont.
En rad läkarbesök tog sin början, och när
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
man under den första läkarkontrollen upptäckte att Elias även hade hjärtfel var det som om
orken tog slut hos den nyblivna tvåbarnsföräldrarna.
– Tack och lov för Katta och hennes sjukvårdserfarenhet säger jag bara, utbrister Eva, och
berättar om hur det var Katarina som under
en period drev på och såg till att Eva och Cleas
orkade.
Elias hade mycket ont av bråcket och en
operation krävdes, men i och med att han var
undernärd, precis hade haft lunginflammation
och dessutom hade hjärtfel, var det tveksamt om
läkarna skulle våga operera honom.
– Men efter alla undersökningar fick vi
besked om att bråcket måste opereras först. En
vecka senare var det hjärtats tur.
Elias har nu varit en del av familjen i ett år,
och har redan opererats fyra gånger. Parallellt
genomgår Samuel sina operationer. Året har
varit tungt, kaotiskt och oroligt, men samtidigt,
som Eva konstaterar, fyllt av kärlek.
– Elias är familjens clown och vet hur han ska
busa till tillvaron, säger Eva, och tittar på sonen,
som, trots att resten av kusingänget leker för
fullt i vardagsrummet, föredrar att sitta kvar vid
matbordet och plocka i sig det som finns kvar
på tallrikarna. Numera får han äta mat, och det
är något han uppskattar i allra högsta grad.
– Man kan säga att Katta fått gå in som både
storasyster och sjuksyster till mer än 100 procent sedan vi fick pojkarna, säger Eva.
– Men kanske är det så att vi tar olika roller.
Du har ju stenkoll på andra saker, som hur
man ska formulera sig och hur papper ska
fyllas i, fyller Katarina i. a
FAMILJEN KROHNÉ
Namn: Katarina, 48, undersköterska,
och Patrik Krohné, 46, systemutvecklare,
föräldrar till Elin, 10 år, och Anna, 5 år.
Bor i hus på Värmdö utanför Stockholm.
FAMILJEN SILfVERHAMMAR
Namn: Eva, 44, skribent och servicehandläggare, och Claes Silfverhammar,
41, civilingenjör, föräldrar till Samuel,
5 år, och Elias, 2,5 år. Bor i bostadsrätt i
Sollentuna utanför Stockholm.
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
7
Adoptionsberättelser
Adopterade
– de finns överallt!
Kanske tänker man inte på det innan man själv ska adoptera, men när man gör det slår det en:
adopterade, de finns ju överallt! Någon läser nyheter på TV, en annan är känd kock i New York,
flera sitter i riksdagen, adopterade tävlar i Mellon, är med i allsång på Skansen.. för att inte tala om
i vardagen. På vårdcentralen, i skolan, på bussen, i kiosken... ok man kan inte veta säkert att alla är
adopterade, förstås, men man stöter på många som berättar att det är adopterade också. Vad vore
egentligen Sverige utan sina snart 50.000 utlandsadopterade? Bra mycket blekare och tråkigare, det
är ett som är säkert. Här är några vuxna adopterade som Att adoptera har intervjuat de senaste åren:
KRISTINA FRÅN RYSSLAND
Kristina adopterades från Ryssland när hon var
sex år.
Eftersom jag var sex år när jag blev adopterad, har jag en hel del minnen – och jag förstår
ju att mina tidiga år har påverkat mig. Jag fick
klara mig själv mycket under mina första år,
och jag är en väldigt självständig person.
Kristina studerar nu för att bli projektledare
inom reklam, men hon brinner också för att på
olika sätt göra en insats för föräldralösa barn.
Det skulle vara jättekul! Jag känner djupt för
alla barn på barnhem, i hela världen. Jag vill
hemskt gärna göra något för alla dem, som inte
fick föräldrar.
JENNY FRÅN SYDKOREA
Jenny kom från Sydkorea till Sverige när hon
var åtta månader. Hon växte upp i en familj
med två syskon som också är adopterade, från
Sverige.
Vi ser olika ut allihop, och ingen är lik våra
föräldrar – men vi är en familj! Jag har haft en
bra och trygg uppväxt. Mamma var en riktig
idrottsmamma som skjutsade till all träning
och tävlingar. Varje helg. Över hela södra
Sverige.
I grunden har hon numera en utbildning
som idrottslärare och hon är också verksam
som personlig tränare. Hon medverkar
i Gladiatorerna på TV som Kitsune –
den lilla räven. Dessutom tävlar hon i
styrketräning. Nästa VM går i Almaty
i Kazakstan 2014, och då siktar Jenny
på att vara med.
CAROLINE FRÅN BRASILIEN
Caroline adopterades från ett
katolskt barnhem i Rio de Janeiro
i Brasilien 1990 närhon var fem år.
Barnhemmet var stort, 220 flickor
togs om hand av fyra nunnor. Caroline berättar att hon inte minns så
väldigt mycket från sina första år där
– utom att hon hörde dåligt - ”som
att vara under vatten”.
Caroline har sjungit sedan hon gick
i sjuan. 2002 deltog hon i Sikta mot stjärnorna och hennes utvalda stjärna var den
klassiska jazz-sångerskan Ella Fitzgerald. Hon
kom tvåa, och tre år senare tävlade Caroline
i Melodifestivalen med ”A Different Kind
of Love” och kom till finalen. Många minns
8
henne för hennes mycket personliga stil och
röst – ingen gammal vanlig schlager, precis.
Jag har adopterat jazzen som jag själv blev
adopterad till Sverige, säger Caroline. Nu är det
min musik!
WILLIAM FRÅN COLOMBIA
William adopterades till Sverige och Västerås
som liten bebis. Han blev yngsta syskonet i
en familj där alla tre barnen kommer från
Colombia. William kommer från barnhemmet
FANA i Bogotá.
Williams stora intresse är smink och mode.
Första jobbet på ett bemanningsföretag gav
honom uppdrag i olika butiker och när han var
18 fick han förfrågan från Lancôme, som sökte
män som ville jobba för dem i Sverige. William
blev antagen och skickades till Paris för att
utbildas och utvecklas där, och sedan började
han arbeta i Sverige.. Idag är han dels press-
ansvarig på det svenska företaget Make Up
Store, och dels frilansande makeupartist. Han
har hittat sitt drömjobb.
När William var drygt 20 år kontaktade han
Adoptionscentrum för att ta reda på mer om
sina rötter.
– Det blev något som jag tänkte på, hela
tiden, att hitta min mamma.
Tyvärr ledde inte sökandet till att man kunde
hitta mamman. William blev väldigt frustrerad
när det tog stopp – det fanns inga spår efter
mamman. Han hade väldigt svårt att förlika sig
med det.
– Jag ville så gärna träffa henne och berätta
om hur bra jag fått det, visa henne att hon tagit
rätt beslut. . Nu har jag gått vidare, jag har lyckats vända den längtan och saknaden jag kände
till något annat, mer positivt. Visst skulle det
vara fantastiskt att hitta henne, men det känns
ändå som ett avslutat kapitel just nu. William
har inte rest tillbaks till Colombia än – det vill
han också göra i framtiden. a
Familjeombudsmannen – medlemmarnas ombud
Under 2014 har Adoptionscentrums förbundsstyrelse
beslutat om ett särskilt projekt för att stötta medlemmarna: familjeombudsmannen, som ska agera som myndighetslots och ombudsman för medlemmarna, såväl de
som redan adopterat, som adoptionssökande, både par
ensamstående och adopterade. Det kan handla om olika
frågor som rör kontakten med myndigheter (med anknytning till adoption) som t ex kommunen, skolan, skatteverket eller försäkringskassan. Man ska också kunna vända
sig till familjeombudsmannen i interna klagomålsärenden
inom organisationen, och i dessa ärenden är familjeombudsmannen fristående från kansliets ledning och kan
föra medlemmars talan.
Tjänsten som familjeombdusman är en ¾ -tjänst och
innehas av Inga Näslund.
Kontakta Familjeombudsmannen på tel 08-587 499 50
eller via mail: [email protected]
eller [email protected]
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
9
Adoptionsberättelser
Vem är vem i
adoptionsprocessen?
Det är många olika personer man träffar när man adopterar.
Vi har intervjuat några av dessa och låtit dem förklara vad det är just de gör.
ANNA  ADOPTIONSRÅDGIVARE PÅ
ADOPTIONSCENTRUM
Vad är det mest givande med ditt jobb?
Kontakten med familjerna, att få vara med i
familjernas tankar och funderingar kring olika
möjligheter.
Vad innebär ditt arbete?
Jag ger råd till dem som befinner sig i början
av adoptionsprocessen. Vi samtalar om land
och liknande frågor. Tillsammans med min
kollega läser jag familjernas utredningar.
HECTOR, HANDLÄGGARE PÅ
ADOPTIONSCENTRUM
Vad är mest givande med ditt jobb?
Att vara en länk i kedjan som gör att barn får
en familj.
Vad innebär ditt arbete?
Jag informerar om hur adoptionsprocessen
går till och berättar om de barn i de länder
jag arbetar med. Det kan handla om vilken
bakgrund de har och om de har något särskilt
behov och vad det i så fall kan innebära för
barnet. Jag granskar också adoptionshandlingarna och information från samarbetsländerna.
Hector arbetar nu med Bulgarien, Serbien,
Montenegro, Madagaskar och Indien.
CHARLOTTA, LANDANSVARIG PÅ
ADOPTIONSCENTRUM:
Vad är mest givande med ditt jobb?
När jag träffar nyblivna familjer i barnets ursprungsländer vid någon av mina resor.
Vad innebär ditt arbete?
Jag ansvarar för kontakten med myndigheten i
landet eller en samarbetsorganisation. Det varierar beroende av land. Jag reser och ansvarar
för besök från landet samt budget och information. Charlotta är landansvarig för Kenya,
Madagaskar, Lesotho och Sydafrika.
10
GUNNEL, REPRESENTANT FÖR
ADOPTIONSCENTRUM I ETIOPIEN:
Vad är mest givande med ditt jobb?
Att vara ett stöd at familjerna när de kommer
för att hämta barnen.
Vad innebär ditt arbete?
Att ta hand om familjer som kommer till
Etiopien för att hämta sina blivande barn. Jag
skriver även avtal med barnhem, bestyrker och
legaliserar dokument samt ombesörjer läkarundersökningar åt barnen.
JONAS, ORDFÖRANDE ADOPTIONSCENTRUM STOCKHOLM SÖDER
(IDEELLT UPPDRAG)
Vad innebär ditt uppdrag?
Leda och utveckla verksamheten i lokalföreningen. Representera föreningen och dess medlemmar i adoptionsspecifika sammanhang.
Vad är mest givande med ditt uppdrag?
Möjlighet att påverka genom att underlätta och
förbättra människors livssituation.
SARAH, UTREDARE OCH UTBILDARE
PÅ STOCKHOLMS STAD
Vad innebär ditt arbete?
Att ge dem som står i början av sin adoptionsprocess ett övergripande perspektiv på
adoptionsprocessen, utifrån det utbildningsmaterial som Socialstyrelsen och MIA har tagit
fram. Vi tar upp den adopterades behov av
att få föräldrar som är förberedda, insiktsfulla
samt lyhörda att möta ”sitt” barn utifrån hans/
hennes förutsättningar. Som kursledare vill jag
förmedla kunskap om adopterades särskilda
behov. Jag tycker också att det är viktigt att ge
utrymme för deltagarna att själva reflektera
och gemensamt diskutera frågor hur det är att
bli föräldrar till ett barn som redan finns. Meningen med utbildningen är att deltagarna ska
kunna göra ett för dem genomtänkt val, om de
sedan vill gå vidare till sin socialnämnd med
ansökan om medgivande att adoptera.
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
Vad är mest givande med ditt jobb?
Att få förmånen att träffa fantastiska
människor, som alla har en personlig och unik
livsresa med sig, många gånger med inslag av
sorg och smärta, men som ändå så öppenhjärtat delar med sig till varandra om sina livserfarenheter samt om längtan och framtidshopp
om att bilda familj genom adoption.
*Olika kommuner har litet olika lösningar
för vilka utbildningar de anvisar till. I Stockholm har man valt att anordna kurserna i egen
regi, men andra utnyttjar fristående utbildare
eller t ex studieförbund.
KERSTIN, UTREDARE PÅ KOMMUNEN
Vad innebär ditt arbete:?
Jag utreder de familjer som vill adoptera. Jag
arbetar på den avdelning som kallas Familjerätten och den hör till Socialtjänsten. Jag är
socialsekreterare, utbildad socionom. I vår
kommun, som är ganska stor, arbetar vi bara
med adoptioner, i mindre kommuner är det
oftast kombinerat med andra arbetsuppgifter
inom Socialtjänsten.
En utredning tar vanligtvis mellan 3-6 månader och det kan vara väntetid för att få starta.
Man ska också ha gått den obligatoriska föräldrautbildningen för adoptivföräldrar innan den
kan börja. Vi brukar träffa familjen både hos
oss på kommunen och i familjens hem. Vi gör
också djupintervjuer med bägge makarna var
för sig, men det kan variera mellan kommuner
beroende på vilken utredningsmetod kommunen använder sig av. Beslutet om adoptionsmedgivande tas sedan av den lokala socialnämnden (eller t ex stadsdelsnämnden).
Jag som utredare som är också med och gör
uppföljning efter adoptionen, gör hembesök
för att träffa barnet och för vissa länder skriver
rapporter vi även rapporter som skickas till
utlandet, i de länder där detta är ett krav.
Vad är mest givande med ditt jobb?
Att träffa familjerna när det gått några år – det
är väldigt roligt att se barnen växa upp. a
bArn soM beHÖVer
särsKildA FÖräldrAr
Nästan alla länder prioriterar placering av barn med särskilda behov. Att placera barn med
särskilda behov är ett stort ansvar, och alla inblandade vill att rätt barn ska får rätt föräldrar,
som har kapacitet och förmåga att ta hand om just detta barn.
Barn med särskilda behov finns i alla våra
ursprungsländer. När vi får förfrågan att placera
sådana barn, tittar vi allra först på de familjer
som redan väntar med ansökan i landet. Om det
inte finns någon lämplig familj bland dessa, går
vi vidare och tittar på de familjer som väntar på
att få starta med ansökan till det aktuella landet.
Om man inte heller bland dessa – eller ens bland
alla nyanmälda familjer - hittar någon familj,
är det ett alternativ att berätta om barnet på
vår webbsida ”Barn söker föräldrar”, som man
kan se om man är inloggad som medlem på vår
webbplats. När man utser vilken familj som blir
aktuell för barnet, går man i första hand efter vad
som blir bäst för barnet – ett kriterium är att det
inte ska behöva vänta i onödan, så en familj som
redan har färdig ansökan i landet går därför före
en familj som kanske måste ordna nytt medgivande, och samla papper, innan processen kan
inledas.
Kina har olika program för att placera barn
med särskilda behov. Läs mer om detta på Kinasidan på webben, om vad som krävs av familjen
och hur snabbt det kan gå att adoptera ett barn
denna väg. Man kan får starta genast med sin ansökan till Kina om man passar in på deras krav.
Det är ofta kortare väntetider för att får ett
barn med särskilda behov, men det kräver mer
av familjen. Man får förbereda sig på att barnet
kan komma att behöva behandlingar och extra
hjälpmedel efter hemkomsten. Själva adoptionsprocessen i sig går heller inte fortare än ”vanliga”
adoptioner.
Tala med adoptionsrådgivarna på Adoptionscentrum om adoption av barn med särskilda behov, så får du veta mer! a
Vägen till ett barn
FÖRSTA KONTAKTEN
Förstagångssamtalen kopplas via växeln till
någon av våra adoptionsrådgivare. Adoptionsrådgivarna har lång erfarenhet att arbeta med
adoption och är själva adoptivföräldrar.
ANMÄLA SIG
När du funderat över om det är adoption som
är det du vill, är det dags att anmäla sig som
medlem och som sökande. Det är när du betalat
in ärendeavgiften som du får sitt ärendenummer, som också gäller som könummer. Du kan
numera ha flera ärendenummer samtidigt – du
kan så att säga skaffa två köplatser, en som du
kan använda för syskon senare. Du kan dock
aldrig ha mer än en ansökan i utlandet samtidigt. (Du betalar en ärendeavgift per ärendenummer och kalenderår.)
UTREDNING FÖR MEDGIVANDE
 VAD HÄNDER SEDAN?
Nu är det rådgivarnas tur igen, att läsa och
granska den inkomna utredningen och sedan
kontakta familjen för att diskutera vilka alternativ som finns.
VÄNTA I SVERIGE
När du tillsammans med rådgivaren bestämt
vilka länder som kan bli aktuella, placeras du
på väntelistor för dessa länder.
ÄNTLIGEN SKICKA ANSÖKAN!
Efter väntan är det så småningom ändå dags
att starta med sin ansökan till utlandet. Nu får
du kontakt med den handläggare som arbetar
med just det landet. För varje land finns det
också en landansvarig som håller i kontakterna
med utlandet, med myndigheter, barnhem och
medarbetare/tolkar.
Hur ansökan skall se ut beror på vilket land/
kontakt det handlar om, och att ta fram alla papper och få allting att bli rätt med stämplar och
översättning är en hel vetenskap. Mycket arbete
gör familjen själv, men handläggaren granskar så
att allt blir rätt när ansökan skickas till utlandet.
Väntetiden i utlandet kan variera, mellan några
månader upp till flera år.
ETT BARN!
En dag kommer det – beskedet om att du fått
barn. Vi ringer alltid och berättar personligen
Att adoptera nr 2 – Adoptionsberättelser | 2014
om besked om barn – det skickas aldrig bara ut
per post eller e-post utan förvarning.
Nu är det också dags att göra sig i ordning
för resan. Tiden mellan besked om barn och
resa är olika lång, beroende på kontakt och det
enskilda ärendets omständigheter.
KOMMA HEM
En dag är det äntligen dags. Resan för att
hämta barnet som kan vara allt från en vecka
till flera månader lång. Under den genomförs
den formella adoptionsproceduren, som kan se
olika ut.
Under resan har du också en möjlighet att
lära känna barnets land och ursprungsmiljö –
en möjlighet som många uppskattar senare, då
barnen börjar ställa frågor.
Den sista anhalten innan du kan resa hem
brukar vara att ordna med pass och utresehandlingar för barnet.
Äntligen kan du sedan resa hem och börja
livet som ny familj… a
11
FeM länder i topp 2013
Kina – Sydafrika – Colombia – Sydkorea - Etiopien
POJKE ELLER FLICKA?
En vanlig fråga när man ska adoptera är om
man kan få välja, pojke eller flicka? Svaret är
nej – man kan önska sig, precis som när man
väntar biologiskt barn, men man kan inte välja.
Adopterande par som får välja – vissa länder
låter sina inhemska familjer göra det – har en
stark tendens att välja flickor. Vilket i så fall
leder till att pojkarna blir över. Det finns i allmänhet fler pojkar än flickor på barnhemmen
världen över, detta är en av orsakerna till detta.
VAD SÄGER LAGEN OM ÅLDERSGRÄNSER FÖR ATT FÅ ADOPTERA?
Enligt svensk lag ska man ha fyllt 25 år för att
få adoptera. Man kan påbörja utredningen före
25-årsdagen, men medgivandet beviljas sällan
innan man fyllt 25.
Källa: Adoptionscentrums statistik 2013
Det finns ingen övre åldersgräns i lagstiftningen. Däremot har Socialstyrelsen, sedan Regeringsrätten dömde så i några överklagandeärenden 2007, gått ut med rekommendationer
om att kommunerna inte ska ta emot ansökningar om medgivande efter det att man fyllt
43 år. Eftersom ett adoptionsmedgivande gäller
i två år, innebär detta en 45-årsgräns.Sammanboende kan inte adoptera tillsammans - man
ska enligt svensk lag vara gifta. Detta är ännu
viktigare i utlandet som ofta kräver att man
varit gift en viss tid. För ensamstående gäller
att det är vissa länder som aldrig accepterar
ensamstående. Läs mer om reglerna för varje
land på vår webbsida!
SYSKONPAR? HUR VANLIGT ÄR DET?
Det kommer syskonpar då och då från alla
länder, men de är mer ovanliga i länder där
barnen är yngre, som t ex Sydkorea och Kina.
Ofta är syskonparen t ex 6 respektive 4 år gamla eller däromkring. Om man har medgivande
för syskon är det viktigt att även vara öppen
för att adoptera ”bara” ett barn – annars kan
väntetiden bli väldigt lång. År 2013 kom det sju
syskonpar och två tresyskongrupper, från Colombia, Ecuador, Estland, Lesotho och Serbien.
Tvillingar är lika ovanligt vid adoption som när
man får biologiska barn – ibland bara händer
det! De flesta länder har idag regler som innebär att man undviker att dela på syskon om det
är möjligt.