Transcript söndag leva
68 söndag leva 69 GÖTEBORGS-POSTEN söndag 21 april 2013 Redaktör: Carina Tolge-Blidh 031-62 47 88 • E-post: [email protected] Adoption med hopp Adoptionerna har minskat med hälften sedan 2009 i takt med att våra vanligaste adoptionsländer har fått det bättre. Samtidigt ökar efterfrågan på barn från par med fertilitetsproblem. Lösningen har blivit att adoptera barn med kända diagnoser och missbildningar. Barn som normalt inte adopteras av den inhemska befolkningen. Sedan 2003 har adoptionsförmedlingarna vid sidan om den vanliga adoptionskön också en kö för barn med särskilda behov, Special Needs. I dag har sex av tio barn som adopteras särskilda behov. Vi har träffat två par som adopterat genom Special Needs-kön. Gina och Björn Hyberg i Horred som är stolta föräldrar till Simon, 8 år, Theo, 6 år och Meija, 4 år. Och Linda och Klemens Moslavac i Borås, som hämtade Noel, snart 2 år, så sent som i september 2012. Gina och Björn Hyberg har ett torpställe utanför Horred med hästar, hundar och katter. Ett boende som gjort för många barn. Men barnen kom inte. Tre provrörsbefruktningar förändrade inget och tiden blev knapp att adoptera eftersom de höll på att bli för gamla. Deras utväg blev att adoptera barn med särskilda behov. F amiljen är ute i skogsgläntan och barnen prövar skidorna. Simon åtta år, Theo fem år och Meija fyra år, tre vildbasar födda i Kina, åker entusiastiskt nerför sluttningen. Hundarna smittas av deras energi och jagar varandra över markerna i stora vida cirklar. En shetlandsponny med rödbrun päls tittar lugnt på från hagen. Ett tag utbryter ett vilt snöbollskrig mellan föräldrar och barn. Gina blir mulad av barnen. En hel del snöbollar letar sig innanför Björns tröja till ackompanjemang av tre ungars oförställda förtjusning. Björn gör sig efter visst besvär fri och ruskar av sig snön. – Det är dags att gå in och fika nu, föreslår han glatt och ganska högt för att överrösta barnen. Gina och Björn plockar fram och vid köksbordet sitter snart tre rufsiga svettiga barn och sörplar saft och äter bulle. Simon greppar saftglaset på sitt vis. Han har dysmeli och saknar två fingrar på högerhanden och dessutom har han ett extra ben på tummen. Han håller glaset på sitt sätt och det går bra det också. Theo som sitter bredvid har enkelsidig läpp käk och gomspalt, LKG, som är opererad och det har Meija också. Barnen blir snabbt klara och har inte > Snöbollskrig. Simon skrattar gott när han busar med pappa Björn i snön. Bilder: Anna von Brömssen 70 GÖTEBORGS-POSTEN söndag 21 april 2013 71 GÖTEBORGS-POSTEN söndag 21 april 2013 s öndag L e va Detta gäller för adoption • Enligt FN:s barnkonvention ska barn i första hand stanna hos sin familj, i andra hand i födelselandet och därefter adopteras till utlandet. Våra vanligaste adoptionsländer Kina, Indien, Sydkorea och Colombia har fått en bättre ekonomi och i Kina har man i många provinser släppt på principen om att man får lov att ha ett barn till förmån för att barn ska kunna få ett syskon. Följden för många svenska par som vill adoptera är att det tar längre tid från ansökan till att hämta hem ett barn. För den som vänder sig till Kina kan det ta upp till fem år. De par som vill adoptera har gått igenom fertilitetsutredningar och behandlingar innan de kommer så långt som att ansöka om adoption hos kommunen och hos adoptionsförmedlingen. Ofta blir tiden knapp. I Sverige har man satt en övre åldersgräns vid 42 år. Fram till den åldern kan man ansöka om adoption hos hemkommunen. Utredningen, inklusive föräldrautbildning kan ta upp emot ett år, medgivandet gäller i två år, i praktiken har man någon sorts outtalad övre åldersgräns vid 45 år. När det gäller syskonadoption kan man vara äldre. I adoptionsländerna är man inte så stränga när det gäller ålder. Kina får man vara 50 år. Ansöker man om ett äldre barn gäller 55 år. I Kenya 65 år. Här ser man ett värde i att personer i mor- och farföräldrars ålder tar hand om barn som inte har någon annan. I Sverige beslutar den svenska kommunens socialsekreterare och i sista hand socialnämnden om adoption. • • • • ”Även om vi hade fått ett biologiskt barn, vet man inte vad det kan få” tid att sitta vid bordet. De rusar in på sitt rum. För Björn och Gina var det naturligt att välja adoption. Kompisarna låg steget före dem i skaffa-barn-processen. Samtidigt som Gina och Björn var koncentrerade på provrörsbefruktning, höll deras vänner på med utredning för adoption. De hade möjlighet att rådfråga dem. När Gina kollade upp om adoption på Internet 2006, efter de misslyckade provrörsbefruktningarna, insåg hon som snart skulle fylla 40 år att det såg ganska kört ut för dem, åtminstone om de ville ha flera barn. I Sverige diskuterade man då om man skulle införa en övre åldersgräns för adoption på 42 år, vilket skedde 2009. Tidigare kunde man vara 49 – 50 år när man adopterade. Vid samma tid hade också många adoptionsländer, däribland Kina, fått det bättre och adoptioner stannade inom landet. Från att en adoption tidigare hade tagit några månader, kunde den ta fem år. Med de nya reglerna skulle de kanske hinna få ett barn. – Jag tror att det var adoptionsförmedlingen, som föreslog att vi skulle ställa oss i kö för barn med särskilda behov, Special Needs, SN . Vi fick höra att de barn som kom ifråga kunde ha olika typer av diagnoser som hjärtproblem och gomspalt. Om vi valde Kina kunde man ringa in det funktionshinder man var beredd att ta hand om. Det gick inte att göra i alla länder. Vi fick också reda på att det oftast handlade om diagnoser man kunde behandla ganska lätt i Sverige. I SNkön gick det fortare och då skulle vi hinna med att få syskon också, säger Gina. De fick små kort på barn, minns de, med uppgifter om ålder och skavank. De anmälde sitt intresse för Simon i juni 2006 och i september på Ginas 40-årsdag fick de besked om att de kunde resa till Kina för att hämta honom. – Vi åkte efter tio dagar. Jag minns att jag var nervös, för hur det skulle bli att vara förälder, säger Gina. Hur tänkte ni kring de särskilda behoven? – Vi har många vänner som har biologiska barn och flera av barnen är födda med olika problem. De är glutenintoleranta, kortväxta och får hormonsprutor. Pappa hade gomspalt när han föddes. Även om vi hade fått ett bio- Adoptionsfakta Under år 2012 adopterades 466 barn till Sverige från andra länder, av dem kom 90 från Kina. 2011 var summan 538 och 107 från Kina. Källa: SCB och Adoptionscentrums hemsida och handläggaren Lotta Bjurel. logiskt barn, vet man inte vad det kan få, säger Björn. – Fördelen när man får barn som äldre är att man ser att det är ganska många som behöver någon form av hjälp. Alla barn, med eller utan diagnoser, missbildningar eller var det kan vara, har sina alldeles egna speciella behov. Ibland är det medicinska behov och ibland är det ett helt annat behov som behövs mötas upp av föräldrarna, säger Gina. Ni kryssade för vissa åkommor och lämnade andra därhän. Var satte ni gränsen? – Vi var öppna för det mesta, men när vi skulle få fler barn kryssade vi inte för diagnoser som skulle ta för mycket tid från de andra barnen, säger Gina. När de kom hem med ett barn blev de tillfrågade om de kunde tänka sig ett barn till. Varje gång var det osäkert om det verkligen skulle bli så på grund av framförallt Ginas ålder. Björn är tre år yngre. – Vi sa ja varje gång. Det kändes hela tiden som att det fattades någon vid bordet. Nu känns det inte så längre. Vi är fulltaliga, säger Gina Hyberg. Högst livskvalitet Par som adopterat barn har hög livs•kvalitet. Det visar en studie som publicerades 2012 vid Sahlgrenska akademin. En forskargrupp vid Sahlgrenska akademin bestående av barnmorskor och läkare har i en studie på 979 kvinnor och män i Västra Götalandregionen studerat livskvaliteten hos män och kvinnor fem år efter genomgången IVF-behandling. De jämfördes med andra grupper som fött barn eller adopterat för fem år sedan. I studien deltog fyra olika grupper av par; par med misslyckad IVF-behandling, par med lyckad IVF-behandling, par som fött barn och inte hade infertilitetsproblem och par som adopterat. Studien visar att livskvaliteten mätt i känsla av sammanhang, var högst hos de par som adopterat. Lägst välbefinnande hade gruppen vars IVF-behandling inte gett barn och som inte hade något barn fem år efter IVF-behandlingen. – Det viktigaste för livskvaliteten verkar vara att det finns barn, oberoende om de är biologiska eller inte, säger professorn vid Sahlgrenska Akademin Marie Berg. • • • Marianne Lesslie Rolig historia. Gina berättar om när hon drack soja i tron att det var Cola en historia som barnen kan höra om och om igen. – Hon slog snabbhetsrekord mellan bordet och vasken i diskbänken, berättar Björn. ”Han var mycket finare än vi någonsin kunnat föreställa oss” Diagnoser barn kan ha i adoptionskön Special Needs ysmeli, avsaknad av arm, hand, • Dben, fot Läpp- Käk- Gomspalt ( förk. LKG) • Cerebral • Thalassemipares • Hemophili • Hepatit B+ • Medfödda problem med inre organ, • ofta opererade ofta behandlat • Analatresi, genitalia • Missbildade ypospadi vanligtvis kombinerat • Hmed missbildade genitalia yggmärgsbråck av olika typ, oftast • Ropererat bifida • Spina Meningocele • Olika hudåkommor • Ögonproblem • Öronproblem • Epilepsi • Friska barn 9 år och äldre • Linda och Klemens Moslavac fick besked i juni 2012 att de blivit godkända som adoptivföräldrar av Kina, för barn med särskilda behov. I september hämtade de sin Noel 1,5 år. En pigg kille med dubbelsidig gomspalt. N är vi berättade, tyckte våra vänner att det hade gått snabbt. Fast de kände inte till hela historian. Vi hade väntat på honom länge, i tre år. En lång graviditet, säger Linda. Noel vilar middag. Vi har en egen stund med de nyblivna föräldrarna. Noel har bara funnits i ett halvår i deras liv. Både Linda och Klemens är förälskade. De är ljus runt dem när de pratar om sonen. Vid fönstret hänger en griffeltavla, med samma text som Linda skrev strax före de åkte iväg till Kina för att hämta honom, den 11 september. Välkommen hem Noel! Vi har slagit oss ner i det stora köket i funkisvillan i Borås. Hit flyttade Linda och Klemens för fem år sedan. Det var här de verkligen kände att det var dags för barn. De försökte ett tag. När barnet inte kom av sig själv prövade de två provrörsbefruktningar utan resultat. Men sedan var det stopp. Linda mådde dåligt av hormonbehandlingarna och när läkarna sa att det inte skulle fungera för dem lämnade hon det bakom sig. Hon var tidigt inställd på adoption. Har alltid gillat att ta hand om den som inte har någon annan. Källa: SCB och Adoptionscentrums hemsida och handläggaren Lotta Bjurel. Trender över årtiondena Det går trender i varifrån de internationella adoptionerna sker. För adopterade födda på 1960 och 1970-talen var Sydkorea det vanligaste ursprungslandet. För adopterade födda under 1980 talet var Indien det vanligaste födelselandet. Colombia var vanligast under 1990-talet, medan Kina är det vanligaste adoptionslandet under hittills under 2000 talet. För adopterade födda före 1960 talet var Finland det vanligaste ursprungslandet. Källa: SCB Handklapp. Tänk vad fantastiskt att gå från att vara två till tre på ett halvår. Noel var en efterlängtad liten kille. När hon började ägna mera tid åt det upptäckte hon att det var bråttom. Hon var bara 30 år, men Klemens var 43 år, när de ansökte om medgivande. Alldeles vid den övre åldersgränsen för adoption. De fastnade för barn med särskilda behov special needs, det skulle gå snabbare i den kön och de bestämde sig för Estland för att där var det möjligt att få ett syskonpar. I Estland-kön stod de i ett halvår utan resultat. När de till och med halkade längre bak i kön, bytte de till ett nytt land och fick börja om från början med alla ansökningar. Valet föll på Kina till slut och när man där ansöker enligt Special Needs-listan ringar man in de diagnoser man kan tänka sig att ta hand om. De fyllde i så många de kunde, dysmeli, hudförändringar, hjärtfel epilepsi, Läpp- käk- gomspalt. Några problem med de olika diagnoserna hade de inte. De hade kraft att ta hand om det mesta. Linda var på jobbresa i Frankrike och var säker på att det inte skulle hända något medan hon var borta. Det var ju så nyss de blivit godkända och månadens barnsläpp hade gått förbi utan någon telefonsignal. Hon hade till och med glömt mobiltelefo- Mellanmål. Noel är född med dubbelsidig gomspalt och har just gjort sin andra operation i Sverige. Han har inga som helst problem att dricka ur pipmuggen. nen i bilen på Landvetter. Det var Klemens som svarade när handläggaren Lotta Bjurel från Adoptionscentrum ringde. – De hade en pojke på ett och ett halvt år med dubbelsidig gomspalt och så skickade de bilder. Han hade 72 timmar på sig att bestämma sig. Linda fick han snart tag på. Hon minns att hon fick beskedet att handläggaren Lotta hade ringt om en liten kille på ett och ett halvt år, när hon satt i en taxi. Livet blev aldrig sig likt efter det. Klemens ringde till LKG-teamet på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och hörde sig för om prognoserna för den dubbelsidiga gomspalten. – Han var så liten och allt skulle ordna sig, sa de. Då var det bara att ringa till Adoptionscentrum och säga ja. Huset är nyfixat. Det var bland annat det de sysslade med mellan juni och september förra året, medan de väntade på att möta sin son. Och att läsa om Kina och LKG. – Vi fick äntligen göra ordning hans rum och shoppa loss på barnkläder, säger Linda. – Han hade feber, var lite sävlig och mycket finare än vi någonsin kunnat föreställa 0ss. Läppen var dessutom opererad. Inte alls som på bilden, där den var ganska påfallande. Hemma på hotellrummet den kvällen, skulle de bada honom för första gången. – Vi tog av honom kläderna och trodde att de hade misshandlat honom, säger Linda. Efter några upprörda telefonsamtal kom det fram att skadan var ett blått födelsemärke, mongolmärket, helt normalt för asiatiska barn. – Vi kände oss lite dumma att vi inte hade koll på det, säger Linda. I januari gjorde de den första LKG- operationen i Sverige. Den mjuka delen av gommen, närmast svalget skulle åtgärdas. Det tog fjorton dagar av plågor för Klemens, Linda och framförallt för den lille. Jobbigt tycker båda, men i efterhand säger Klemens klokt, att det bara är två veckor i livet och resultatet blev bra. När jag frågar Linda och Klemens om de hellre hade haft ett biologiskt barn inser jag hur dumt det låter för dem idag. – Jag har känt mig gravid, har inget att jämföra med. Sa senast i morse till Klemens, att jag inget saknar. Han känns som det mest naturliga och visst är han underbar! Han är ju bara vår, svarar Linda. Linda går och väcker Noel som får vakna långsamt i hennes knä. – Mammas lille kille säger hon ömt till honom och Klemens tittar på och allt blir kärlek. Marianne Lesslie