Transcript Föreningen Socionomer Inom Familjehemsvården

nr 1 - 2013
Föreningen Socionomer Inom Familjehemsvården
- FSF:s konferens i Södertälje
- Socialstyrelsens utbildning av familjehemsutbildare
- Krönika: Mina egna erfarenheter av att växa upp i familjehem
Ordföranden har ordet
Ordföranden har ordet
Välkomna till detta nummer av
FSF-Journalen! Jag hoppas att ni
alla finner intressant läsning om
familjehemsvård.
Den 5 februari i år bjöd Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och
Landsting och Skolverket in till en
dag för chefer, politiker och ansvariga för verksamheter som möter
placerade barn. Jag var med på den
dagen och det som slog mig var hur
viktigt det är att samarbete och att
samverkan mellan dessa myndigheter fungerar. Vad som är tydligt är
att det finns förhöjd risk för familjehemsplacerade barn att drabbas av psykisk ohälsa,
tonårsföräldraskap, missbruk, kriminalitet, dålig
utbildning och allvarliga försörjningsproblem.
Mitt i denna bedrövelse gäller det ju att komma
ihåg vad som kan förändras.
En sak som verkligen gynnar en positiv utveckling och som är en skyddande faktor för barn som
är placerade är framgång i skolan och att få en bra
utbildning. Den ska vara anpassad efter de resurser och möjligheter barnet har och då måste man
veta hur dessa ser ut. Denna dag på konferensen
på Norra latin fick vi höra att skolresultat verkligen går att påverka och att Skolfam, skolsatsning
inom familjehemsvården, har visat mycket goda
resultat. Barnen utvecklas i skolan, presterar bättre och får sitt självförtroende stärkt. Till min stora
glädje ser jag att fler och fler kommuner satsar på
skolan och även hälsan när det gäller placerade
barn och ungdomar. Skolverket och Socialstyrelsen har tillsammans gett ut en vägledning, ”Placerade barns skolgång och hälsa- ett gemensamt ansvar” som knyter ihop dessa bitar. Att ha
hälsoproblem påverkar naturligtvis också skolgången på ett negativt sätt.Visst är det viktigt att
ge stöd även efter en placering och de ska vi ge,
men under placeringstiden betyder det också
mycket för framtiden att ungdomarna får en bra
utbildning. Det är lite sent att tänka på det när
ungdomarna är 18 år gamla eller äldre.
Vår ambition med tidningen är fortfarande att hålla oss à jour med utvecklingen inom familjehemsvården och vi behöver medlemmarnas hjälp.
Vi behöver ert stöd i att bevaka vad som händer
inom vårt område och tar gärna emot artiklar och
debattinlägg till tidningen.
Med önskan om en skön och stärkande sommar
hälsar jag alla tillbaka till hösten 2013!
/Lena Bervå,
Ordförande
Redaktörens rader
Innehåll
Redaktörens Rader
I mars hölls FSF:s årliga konferens i
Södertälje på temat ”Att stå på egna
ben, vägen ut ur vuxenlivet”. I vårens nummer av FSF-Journalen kan
alla ta del av såväl forsknings- som
brukarperspektivet på detta tema i
artikeln på sidan 4. I september är
det dags för ytterligare en konferens
om familjehemsvård, Familjehemskonferensen i Göteborg, som äger rum för sjunde gången. Den
som är intresserad av konferensen kan läsa mera och anmäla sig
på www.goteborg.se. Se vidare under ”Konferenser”, ”Aktuella
konferenser och föreläsningar på Dalheimers Hus”.
Familjehemsvården debatteras, och ska debatteras. Inte sällan
präglas den av kritik som riktas mot socialtjänsten. En som har
försökt förstå socialtjänstens villkor och också presenterat detta
i en rapport som är utgiven av Allmänna Barnhuset är AnnaLena Lindquist, docent vid institutionen för socialt arbete i
Stockholm. FSF:s styrelsemedlem Inger Wolf Sandahl har läst
rapporten. Läs på sidan 8. Inger Wolf Sandahl har också bidragit
med sina personliga reflektioner om det sociala arbetet genom
flera årtionden, från sjuttiotalet och fram till våra dagar. Du
finner texten på sidan 10.
På sista sidan i FSF-Journalen finns kontaktuppgifter till alla i
FSF:s styrelse. Välkommen att ta kontakt om du har tankar och
idéer om föreningens arbete. Hoppas att många läsare noterar att
det är årsmöte (se sidan 7) i direkt anslutning till Familjehemskonferensen i Göteborg och kommer till detta!
Till sist: Alla ni medlemmar är varmt välkomna med bidrag till
kommande nummer av FSF-Journalen! Av tradition har det
oftast varit familjehemssekreterare som har skrivit texter. Påminn gärna dina kollegor som arbetar som barnutredare/barnsekreterare med uppgift att följa barnets vård i familjehemmet
att de är precis lika välkomna som medlemmar i föreningen och
med bidrag i vår tidskrift! Utan medlemmar kan varken förening, tidskrift eller hemsida fungera!
/Cecilia Moore
Redaktör FSF-Journalen
Innehållsförteckning
Ordföranden har ordet
Sidan 2
Redaktörens rader
Sidan 3
FSF:s konferens i Södertälje
Sidan 4
Nominering till årets FSF-pris
Sidan 7
FSF:s årsmöte
Sidan 7
Ersättningsnämnden - en ny
myndighet
Sidan 8
Från krisande organisation till Sidan 9
krisorganisation
Socialarbetarens Yrkesroll - en Sidan 12
historisk betraktelse
Krönika: Mina egna
erfarenheter av att växa upp i
familjehem
Sidan 15
BRA-fam
Sidan 17
Socialstyrelsens utbildning för
familjehemsutbildare
Sidan 18
I korthet
Sidan 19
Kontaktuppgifter till styrelsen
Sidan 20
FSF:s årliga konferens i Södertälje
Glappet ökar!
- om skillnaden att vara ung vuxen och ha bott i
familjehem vs. hos sina föräldrar
Det menar Ingrid Höjer, docent vid instutitionen för socialt arbete, Göteborgs universitet,
när hon inleder FSF:s årliga konferens i Södertälje. I år är temat för konferensen ”Vägen ut
i vuxenlivet”.
Olika stöd
Ingrid Höjer beskriver skillnaden mellan unga vuxna som
bor hos sina föräldrar med dem som bor i familjehem. De
som bor hos sina föräldrar bor kvar hemma allt längre
upp i åldrarna på grund av kraven som arbetsmarknaden
ställer och bostadsbristen. Många studerar och bor hemma till och från långt upp i åldrarna. De unga vuxna som
bor i familjehem har en helt annan situation. När placeringen upphör, ofta i samband med att de gått ut gymnasiet förväntas de själva söka hjälp hos socialtjänsten om
de inte skaffat arbete och bostad. Ungdomar som haft det
svårt förväntas därmed klara mer än de som haft en trygg
uppväxt.
Ingrid Höjer, docent vid institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet,
föreläste på konferensen.
I Norge (se längre fram i artikeln) har detta problem
uppmärksammats. Där har man anpassat det sociala
regelsystemet för att stödja de före detta placerade ungdomarna. I Sverige finns i dag inte samma
lagstöd för dem. Ingrid Höjer menar att det är märkligt att socialtjänsten under åratal använder
pengar och andra resurser på en placering och sedan – när det verkligen gäller – drar undan stödet.
Vilket resultat förväntar man sig då av alla tidigare insatser?
Dubbla budskap till familjehemmen
Familjehemmen får veta att placeringen upphör när den unge gått ut gymnasiet. Därefter upphör
ersättningen. Sällan finns en långsiktig överenskommelse där familjehemmet förväntas medverka
vid utflyttningen med stöd från socialtjänsten. Ibland får familjehemmet ett nytt uppdrag som kontaktfamilj vilket ofta fungerar utmärkt. Det förekommer uppfattningar om att familjehemmet
självklart utan någon ersättning ska behandla det placerade barnet som en familjemedlem resten av
livet. Det sker också ibland, men det är orealistiskt att förvänta sig att ett familjehem som kanske
tagit emot tjugo ungdomar under olika perioder finns kvar för den unge resten av livet. Det blir
tydligt att det behövs en mer långsiktig och genomtänkt individuell planering för dessa ungdomar
som ofta behöver mer stöd från samhället än andra.
FSF:s årliga konferens i Södertälje
Vad säger ungdomarna själva?
Ingrid Höjer har intervjuat 65 före detta placerade ungdomar. Vi rekommenderar läsaren som
vill veta mer att ta del av hela Ingrid Höjers föreläsning via ppt-bilderna som kan laddas ner
från FSF:s hemsida. Här är några axplock som
är talande för ungdomarnas situation:
När ska man kasta en disktrasa?
”… skulle behövt livsutbildning liksom, att
deklarera, vilka föreningar ska man gå
med i när man bor i hyresrätt och annat
som är viktigt alltså – när ska man kasta en disktrasa…”
Jag har ingen att luta mig emot – det är väldigt synd – jag saknar det väldigt mycket.
”…när jag har problem är jag helt utlämnad åt mig själv. Jag får anförtro mig åt min
pojkvän. När jag får barn i framtiden finns ingen mamma jag kan fråga om jag t ex behöver
barnpassning – jag skulle inte våga lämna mitt barn till henne. Mina kompisar kan fråga
sina föräldrar när de har olika problem. Det är stor skillnad!”
Längtan att bli av med omhändertagandet – att bli fri!
”Jag fick ju ungefär ett år innan jag flyttade hemifrån papper om att dom har skrivit av min
LVU. Och efter jag fick det var det ju bara nu äntligen kan jag försvinna härifrån. Inte från
familjen, utan ifrån situationen. Familjen har jag hållit, har jag ju nära till hjärtat, det är inget fel på dom.”
Sammanfattningsvis önskar ungdomarna följande:  
- någon att prata med – en ”stödperson”
- kontakt med andra ungdomar som varit i samma situation
- ”livsutbildning” – få lära sig vad man behöver för ett självständigt liv, till exempel hjälp att
planera ekonomin
- hjälp och råd för att hitta arbete/utbildning, kunna försörja sig
- stödet skall finnas kvar även om man ”klarar sig”
- hjälp att bearbeta negativa livserfarenheter, till exempel psykologkontakt, terapi.
Bra och dåliga avslutningar av placeringar
De ungdomar som var nöjda med avslutningen uppgav att bidragande hade varit att de hade:
- fått göra en ”mjuk” övergång, hunnit planera i god tid innan de flyttade
- fått praktisk hjälp med boende
- blivit lyssnade till, fått vara delaktiga
- upplevt att socialsekreteraren verkligen intresserade sig för dem – en personlig kontakt
- fått ha kvar kontakten med familjehemsföräldrar/kontaktman/föräldrar.
FSF:s årliga konferens i Södertälje
Missnöjda med avslutningen var de som:
-upplevt att avslutningen forcerades – allt skulle gå så fort!
 - känt sig som ”ett fall” eller ”ett ärende” – de administrativa processerna blev styrande. – fått
flytta från familjehemmet för att man uppnått en viss ålder (kändes konstigt)
 - inte blivit informerade om planeringen
- levt i ovisshet om när placeringen skulle avslutas.
Inger Wolf Sandahl
FSF:s styrelse
Barnevensbarn i Norge
Sandrina Sandell och Linn Nilsen-Ottersland från den
norska organisationen Landsföreningen för barnevernsbarn deltog i konferensen och berättade för oss om hur
man i Norge har organiserat eftervården efter en placering. Enligt den norska lagstiftningen har ungdomar
som varit placerade rätt att begära stöd även efter att
placeringen är avslutad. Den rätten gäller tills de har
fyllt 23 år. Det går att läsa mer om föreningen på
www.barnevernsbarna.no.
Sandrona och Linn berättade om sina erfarenheter av
vård och de genom föreningen kan stödja varandra.
Verksamheten finansieras av staten och de som arbetar
är före detta placerade ungdomar förutom en ledare. Det
var också intressant att höra att man nu i Norge diskuterar om vikten av de biologiska banden mellan barn och
föräldrar med tankar om att de psykologiska banden
ibland kan vara mer avgörande för en ung människas utveckling.
Linn Nilsen-Ottersland och Sandrina Sandell från
norska Barnevernsbarn.
Pirkko Nilsson
ABC Jourhem
Dags att nominera till årets FSF-pristagare
FSF-priset 2013
FSF delar årligen ut ett pris till någon person som utfört betydande insatser för
familjehemsvården.
Sedan 2007 har FSF varje år delat ut ett pris som avser att lyfta fram personer som genom sitt arbete och sina insatser inom familjehemsvården har bidragit till att främja familjehemsplacerade
barn och ungas möjligheter till en god uppväxt. Priset som består av ett diplom och en minnesgåva
kan ges till en eller flera personer. Det kommer i år att delas ut på den 7:e Familjehemskonferensen i Göteborg den 11-13 september.
Styrelsen tar emot nomineringar. De lämnas per mejl till någon styrelsen fram till den 15 augusti.
Förutom namn ska även en kort motivering till förslaget lämnas.
För namn och mejladresser till styrelsen, se sista sidan.
Sista datum för att nominera är den 15 augusti.
Välkommen till FSF:s årsmöte 2013!
Var: På Familjehemskonferensen i Göteborg. Exakt i vilket rum meddelas på
konferensen.
När: Fredagen den 13 september kl. 13:30 (direkt efter sista punkten på
konferensen).
Ersättningsnämnden - en ny myndighet
Ersättningsnämnden
Den nya myndigheten Ersättningsnämnden som bildades den 1 januari i år fick redan från
starten ta emot många ansökningar från personer som har upplevt allvarliga övergrepp eller
försummelser medan de har varit omhändertagna för samhällsvård. Under april höll
Ersättniningsnämnden de första muntliga förhandlingarna.
Rätt till ersättning
För att ha rätt till ersättning ska samhällsvården ha ägt rum någon gång mellan 1920 och 1980. Det
är endast de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelse som kan ge ersättning. Den kan
ha skett både i fosterhem och på institutioner., och den ska bero på brister som är direkt kopplade
till vården. Det är bara de placeringar som har skett efter beslut om omhändertagande i socialnämnd som kan ge rätt till ersättning, inte privatplaceringar.
Ersättningen
Ersättningens storlek är lika för alla, 250 000 kronor. Den är personlig och kan inte överlåtas på
någon annan. Om en person som får ersättning ska denna inte räknas med som inkomst vid ansökan om bostadsbidrag, försörjningsstöd eller taxor inom äldreomsorgen. Däremot kan Kronofogden i vissa situationer besluta om att ersättningen ska användas för att betala en skuld.
Handläggningen
När en ansökan har kommit in till Ersättningsnämnden krävs det i regel att den följs av en muntlig
förhandling, något som alla sökanden även kan kräva att ska ske. Vittnen kan komma att höras
under den muntliga förhandlingen som äger rum i Stockholm
Ansökan
Ansökan, som är personlig, görs på en särskild blankett som går att ladda ner på Ersättningsnämndens hemsida www.ersattningsnamnden.se. Till och med 2014-12-31 tar Ersättningsnämnden emot
ansökningar.
Cecilia Moore
FSF:s styrelse
Här finns information som riktar sig direkt till personer som vill
ansöka om ersättning. Här finns även ansökningshandlingar att
ladda ner.
På Regeringskansliets hemsida finns många frågor och svar inom ämnet samlade.
Från krisande organisation till krisorganisation
Hur får man utredande socialsekreterare att
stanna kvar?
Socialsekreterare som utreder barnavårdsärenden lämnar ofta yrket efter kort tid. Det förklaras vanligtvis med att de är för nya, saknar livserfarenhet eller att det finns brister i utbildningen på Socialhögskolan. Visst kan utbildningen göras bättre och visst kan handläggarna vara nya. Men hur förhållandena på arbetsplatsen anpassas till innehållet i yrket är
troligen mer avgörande för viljan att vara kvar.
Detta lyfter Anna-Lena Lindquist fram i sin rapport
”Från krisande organisation till krisorganisation”,
utgiven av Allmänna Barnhuset 2012. Barnhuset är en
av finansiärerna till projektet tillsammans med Regionförbundet i Uppsala län och Europeiska socialfonden,
ESF. Forskningsprojektet inleddes med en förstudie
2008. Utifrån denna skapades ett åtgärdsprogram som
började implementeras i Uppsala läns åtta kommuner
2010. Insatserna ska pågå under fem år. Boken tar upp
erfarenheter från de två första åren.
Varje projektkommun jämförs med en kontrollkommun i andra delar av landet, som inte får dessa insatser.
Det är för tidigt att dra slutsatser, men det finns redan nu tecken på viss framgång.
En organisation som krisar eller en organisation som kan
hantera kriser?
Författaren lägger fokus på innehållet i själva yrket och på vilket sätt det märks om organisationen
är anpassad till det. Hon konstaterar att organisationen ofta är i kris, men borde vara en organisation som är anpassad för att stödja dem som har till uppgift att hantera mänskliga kriser, dvs att bli
en krisorganisation.
Utifrån analys av de svar författaren fick från socialsekreterarna när de svarat på frågan: ”Vad
behöver ändras för att du ska stanna kvar?” har så kallade stabiliserande faktorer kunnat fastställas och insatser har börjat implementeras i kommunerna.
Olika förslag på lösningar
”Så länge handläggarna var upptagna av att observera brister i sina arbetsförhållanden, verkade
det som om man ”idylliserade” arbetsuppgiften. Man beskrev den som självständig och intressant,
men knappast som alltför krävande och i sig ett skäl för att lämna arbetet som barnavårdshandläggare.” (sid 39).
”Så länge man kan ”skylla” svårigheterna på chefer och dåliga arbetsförhållanden har man svårt
att se och ta in att yrkets framgångar inte precis är lättfångade. Den som har kommit till den fasen
Från krisande organisation till krisorganisation
av yrkesutveckling uppfattas oftast som erfaren
och förväntas själv ge stöd till nyanställda.” (sid
39).
Det är här kompetensutveckling kommer in.
Det visade sig att de mer erfarna och de som hade
en lugnare arbetssituation oftare betonade hur
svårt och mångtydigt själva arbetet är jämfört med
de som var mer stressade.
Kompetensprogrammen
För att komma åt de olika behov som visat sig har
projektet delat in projektkommunernas socialsekreterare i tre olika grupper, delvis inspirerat av
läkarutbildningen:
Allmäntjänstgöringen, AT, riktar sig till nya och
innehåller bland annat auskultationer och tio handledda träffar med nya kollegor i andra kommuner
samt en 15 p högskolekurs.
Författaren: Anna-Lena Lindquist.
Specialisttjänstgöringen, ST, riktar sig till handläggare med mer än fem år i yrket, innehåller bland
annat egen personlig mentor och högskolekurs 15 p.
Arbetsledare, får bland annat utbildning som coach och att ge stöd.
Utbildningsinsatserna bedömdes ta 20 % av arbetstiden i anspråk och genomfördes delvis i samarbete med universiteten.
Stabiliserande faktorer
God arbetsledning - Behovet av närvarande arbetsledare eller tillgång till erfarna medarbetare
med särskilt avsatt tid visade sig stort. I många kommuner har tidigare enhetschefer eller arbetsledare tagits bort eller fått nya administrativa arbetsuppgifter som fjärmat dem från medarbetarna.
De medarbetare som är kvar har inte tid att hjälpa de nyanställda även om viljan finns. Introduktionen blir därför mycket kort och bristfällig.
Försiktighet vid omorganisationer - En väsentlig del i yrket som utredande socialsekreterare är att
vara väl förtrogen med såväl interna samarbetspartners som resurser i närsamhället. En viktig aktör är t ex öppenvården. I det sammanhanget varnas för omorganisationer som kullkastar tidigare
personkännedom och skapar osäkerhet om vart man kan vända sig.
Bemanning som klarar kriser - Kompetensutveckling men även god bemanning som tillåter barnledighet – med tanke på personal i barnafödande ålder - och utbildning utan att resten av arbetsgruppen blir hårt belastad diskuteras också. En krisorganisation bör ha beredskap för det. Många
Från krisande organisation till krisorganisation
handläggare upplever också en stress över att man inte har tid att dokumentera. I stället menar författaren, kan man vända på resonemanget; skrivandet bör i stället tas tillvara som en viktig del av yrket och
ses som ett gyllene tillfälle att samla sig, sammanfatta, skapa struktur och reflektera över vad man gör
och tänker.
Kommuners kostnader för personalomsättning
Författaren konstaterar att kommunerna har betydande kostnader för personalomsättning - resurser
som kunde användas mer rationellt om man kom åt de mekanismer som driver på personalomsättningen.
Vad säger forskningen?
Enligt forskningen är belöning för väl utfört arbete, omhändertagande och ledningens intresse för personlig hälsa och välbefinnande avgörande faktorer för att anställda ska vilja arbeta kvar.
Läs rapporten!
Det är svårt att göra boken rättvisa med denna korta inledning men jag hoppas ha skapat intresse och
rekommenderar alla berörda att läsa den. Den kan laddas ner från Allmänna Barnhusets hemsida.
Inger Wolf Sandahl
FSF:s styrelse
Socialarbetarens villkor
Socialarbetarnas yrkesroll - en historisk betraktelse
FSF:s styrelsemedlem Inger Wolf Sandahl har varit verksam inom socialt arbete sedan hon blev
socionom på sjuttiotalet. Inger bidrar i detta
nummer av FSF-Journalen med en betraktelse av
det sociala arbetet under mer än fyrtio år.
Vårt ljuva 70-tal
På sjuttiotalet fanns tre områden inom den sociala
lagstiftningen; barnavård, nykterhet och socialhjälp.
Lagarna var jämfört med i dag detaljerade inom varje
område. Detta påverkade socialarbetarna yrkesroll
som blev mer avgränsad och tydlig jämfört med idag.
Fosterbarnsinspektörerna inom barnavårdsnämnden
var erfarna socionomer med stor auktoritet som få
vågade säga emot. Fosterbarnen placerades i socialt
Inger Wolf Sandahl
ansedda familjer, ofta långt ute på landsbygden. Fosterbarnen förväntades rota sig i sina nya familjer – och glömma sina gamla. Uppföljningarna av vården
avslöjas av anteckningarna i journalerna från den tiden – eller av bristen på anteckningar; ”Fru Andersson fick 50 kr till en cykel till Pelle. Pelles mamma besökte familjen Andersson för ett år sedan. Hon
var inte helt nykter och såg ovårdad ut!”. Genomförandeplaner, föräldrars delaktighet och barnperspektiv lyste med sin frånvaro.
Tvång eller frivillighet?
Samtidigt trädde nyexaminerade socionomer in i yrket. Många av dem ville förändra samhället i grunden och såg socialtjänsten som en arena att utgå ifrån. De solidariserade sig med klienterna mot övermakten. Kollektiva lösningar, frigörande pedagogik, stormöten, nätverksmöten och olika samhällsprojekt blev allt vanligare. Att socialtjänsten skulle medverka i samhällsplaneringen var självklart. Ropen
skallade; arbete åt alla, daghem åt alla och fri abort! Men fosterbarnen märkte inte mycket av förändringens vind!
Parallellt växte auktoritära verksamheter fram. Behandlingshemmet ”DayTop” var ett exempel. Det
gällde för vuxna missbrukare att avancera från att vara städare till att få en ledarroll inom denna hierarki. Hasselarörelsen var också mycket aktiv och delade upp socialarbetarna i två läger. Tvångsvård av
ungdomar in i arbetarklassen eller frivillighet var alternativen. Miljöterapi var för övrigt en vanlig behandlingsideologi på många institutioner. Lasse Strömstedt beskriver i boken ”Grundbulten” hur socialarbetarna uppfattades av kåkfararna. Dessa blev förvånade när de möttes av socialarbetare med målade
träskor, palestinasjalar, jeans och arbetsblusar. De ansåg att de som representerade makten borde ha
snyggare kläder! Inte heller fattiga pensionärer som blev tvungna att söka socialbidrag kände sig jämlika. De neg, bockade och skämdes lika mycket som tidigare över att behöva ligga samhället till last.
Socialarbetarens villkor
1980-talet
1982 trädde nuvarande socialtjänstlag i kraft efter mycket debatt och en ”skuggutredning” som i över
tretton år bevakade att de som behövde samhällets stöd skulle mötas av respekt och delaktighet. Socialtjänstlagen utformades som en ramlag. Portalparagrafen blev grundläggande för alla socialtjänstens
områden:
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
1. ekonomiska och sociala trygghet
2. jämlikhet i levnadsvillkor
3. aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation
inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Till en början organiserades socialtjänsten så att både barnomsorg, äldreomsorg och de traditionella
tidigare sociala områdena fördes ihop till en enda nämnd; socialnämnden. Socialarbetarna skulle arbeta med en helhetssyn som ställde krav på kunskaper inom alla delområden och samtidigt skulle de
vara experter på just den fråga de fått på bordet. Avgränsning krävdes och så småningom organiserades socialtjänsten på ungefär samma sätt som tidigare, men under en i stället för tre sociala nämnder. Många kommuner har i dag inrättat särskilda äldreomsorgsnämnder och barnomsorgen har till
stor del överförts till utbildningsnämnderna.
Familjehem och familjehemsplacerade barn ersatte de tidigare benämningarna fosterhem och fosterbarn. Inom familjehemsvården började man upptäcka barn som inte hade träffat sina föräldrar på flera
år. En diskussion kring både barns behov av identitet och anknytningens betydelse påbörjades. Allt
fler insåg att barn inte kan planteras om som krukväxter. Respekten för barnens ursprung och relation
till föräldrarna visade sig ha avgörande betydelse för barnens utveckling. Särskilda enheter bildades
som rekryterade familjehem och följde upp de placerade barnen. Vid intervjuer av blivande familjehem använde man sig allt oftare av Kälvestens djupintervju. Detta för att få veta mer om familjehemmens inre liv, motiv och resurser att kunna ta emot ett visst barn. Man försökte också finna hem i
närheten av barnens föräldrar, släkt och nätverk så att umgänget skulle underlättas och barnens identitet stärkas.
Den ideologiska trenden på 80-talet var i princip lika splittrad som på 70-talet. Parallellt med ”satsa
på dig själv” och individualism fanns helhetssyn, målstyrning, decentralisering, nätverksmetoder,
hemmahosare och familjeterapeuter.
1990-talet
Stora neddragningar i samband med kronans fall tvingade i början av 90-talet fram både ideologiska
och organisatoriska lösningar som motiverades med kostnadseffektivitet och klienters eget ansvar för
sin situation. Stort ansvar lades på dem som sökte hjälp. Detta märktes inte minst vid bedömningen
av ekonomiskt bistånd. Lagvidriga korttidsnormer infördes och det var lätt att finna auktoritära inslag
i bemötandet av de hjälpsökande. Det fanns sociala nämnder som föreslog att placerade barn skulle
flytta hem igen till sina ofta missbrukande föräldrar. Parallellt med dessa inslag utvecklades nätverksmetoder och familjeterapi.
Socialarbetarens villkor
2000-talet och nutid
På tvåtusentalet har socialtjänsten präglats av ekonomi- och målstyrning, evidens- och manualbaserade
metoder, utvärderingssystem, införandet av utredningssystemet BBIC, som från början utvecklades i
England på grund av skandaler inom fosterbarnsvården där. Införandet av BBIC i Sverige har betytt mycket för barns och familjers delaktighet och de placerade barnens rätt till inflytande.
Vad kommer härnäst?
Vi kan konstatera att tidsandan och olika ideologiska trender har påverkat förväntningarna och villkoren
för socialarbetarna. Vi kan också konstatera att området familjehemsvård är ett stort område som kräver
en särskild kompetens och kunskap om hur sammanhang och relationer påverkar ett barns utveckling. Det
har funnits ett motstånd inom socialtjänsten att erkänna den specialkompetens som krävs för olika delar av
socionomers arbetsfält. Detta har antagligen med lönesättningen att göra. Alla förväntas fortfarande kunna
allt och således är alla utbytbara mot varandra.
Vi välkomnar de nya lagar som har införts i år på familjehemsvårdens område. För att leva upp till dem
krävs starkt utökade resurser till den del av den sociala verksamheten som har ansvar för ”samhällets
barn”.
/Inger Wolf Sandahl
Styrelsen FSF
Krönika: Mina egna erfarenheter av att växa upp i familjehem
Mina egna erfarenheter av att växa upp i
familjehem
Krönikan i detta numret av FSF-Journalen kommer från en ung kvinna som under sin tonårstid placerades i familjehem. Författaren vill vara anonym, men hennes bidrag har vi tacksamt
tagit emot med hjälp från föreningen Maskrosbarn.
Under mina fjorton första år bodde jag med min psykiskt sjuka mamma i en kaosartad hemmiljö. Det
var bråk, alkohol, sjukdom och ibland droger. Varannan vecka bodde jag hos min pappa som drack
för mycket. Som nioåring blev jag deprimerad och mådde väldigt dåligt. Jag ville inte leva och kände
att allt var meningslöst. Jag blev bättre men när jag började högstadiet mådde jag allt sämre igen. Jag
utvecklade en ätstörning, blev yr, kallsvettades, mådde illa och hade ständigt ont i både mage och huvud. Jag skolkade allt mer och kunde inte koncentrera mig i skolan eftersom jag mådde så dåligt.
Sommaren 2010 åkte jag på ett sommarläger för unga som hade föräldrar med missbruksproblematik
och/eller psykisk sjukdom. Jag fick bra kontakt med en av ledarna där. Hon gjorde en anmälan till
socialtjänsten och jag placerades i ett jourhem.
I början blev det svårt med ny familj, nya rutiner, nytt levnadssätt och framförallt med tider att passa
och vakande ögon. Det var jag inte van vid. Men efter några veckor började jag trivas. Jag lärde känna familjen och fattade tycke för dem. Där bodde jag i åtta månader. I maj 2011 flyttade jag till ett
nytt familjehem. Jag slets upp från tryggheten när jag blev förflyttad till ett annat hem.
Det nya familjehemmet var helt annorlunda än det som jag vant mig vid. Där var rutinerna som bortblåsta och jag fick ingen bra kontakt med "mamman" i hemmet. Det kändes som att hon inte brydde
sig. Livet rullade på, hon jobbade - jag gick inte till skolan, hon fixade i sitt liv - och höll inte koll på
mig. Det gjorde att jag återgick till de vanor jag hade med mig hemifrån. Jag märkte ju att ingen
brydde sig om jag åt eller inte, om jag låg vaken halva natten eller om min skolgång – tills skolan
ringde och klagade.
På sommarlovet fick jag på nytt bo hos min jourfamilj i en månad på deras sommarställe i södra
Norrland. Där kände jag mig rofylld - borta var stressen och ångestattackerna existerade knappt. När
jag sen var tvungen att åka tillbaka till familjehemmet förstod jag att jag verkligen inte trivdes där.
Jag började nian, men var bara i skolan en fjärdedel av tiden och tappade allt. Personer i min närhet
såg att allt inte var som det skulle. Jag såg tröttare ut, klagade på värk och blev alltmer sluten och
okoncentrerad. Jag började fasa för att gå "hem" och möta mamman i mitt familjehem. Flera gånger i
veckan satte jag mig i olika tunnelbanestationer och läste flera timmar i sträck, eller så sov jag bort
allting.
Jag bodde i familjehemmet i ett år och tolv dagar. Flera orosanmälningar skickades till socialtjänsten
och i dem stod att jag INTE kunde bo kvar i familjehemmet på grund av bristande omsorg och dålig
Krönika: Mina egna erfarenheter av att växa upp i familjehem
kontakt. Med påtryckningar blandat med vädjan fick jag flytta tillbaka till mitt älskade jourhem som
också blev mitt nya familjehem – efter över ett år. Tillbaka till ett bra liv.
Detta hände för ett år sedan. Nu går jag första året på gymnasiet och har full närvaro i skolan och
bland de bästa betygen i min klass. Jag satsar stenhårt på att lyckas. Min relation till mina föräldrar är
distanserad, men den finns. Jag vet att jag måste välja vad som är bra för mig, annars kan jag inte
lyckas. Jag kommer snart att börja arbeta som praktikant i föreningen som anordnade sommarlägret
som gjorde att jag blev placerad. Jag mår bra i dag och är lycklig.
Alla familjer är ju olika. Det gäller också familjer som är eller vill bli familjehem eller jourhem. Jag
skulle vilja att socialtjänsten frågar vad deras syfte med åtagandet är. Är det att hjälpa trasiga barn?
Eller vill man bara tjäna lite extra pengar? Oavsett om det är ett barn eller en ungdom som blir placerad så känner man väldigt tydligt om man betraktas som en människa som behöver hjälp eller en lönecheck. Jag förstår att detta är väldigt svårt. Allt fler barn behöver placeras och det är brist på familjehem. Men det måste vara kvalitet! Man kan inte anställa vem som helst. Det krävs viss kompetens,
vissa egenskaper och ett engagemang som är 100 %. Det går inte att ta hand om ett trasigt barn halvhjärtat. Det stjälper mer än vad det hjälper. Jag önskar mer utbildning till jour- och familjehem. De
bör få handledning i sitt jobb med barnen. Viktigt är också att följa upp hur det går för barnen i hemmen! Speciellt om det är första gången som familjehemmet tar emot ett barn.
De placerade barnen måste få information om sina rättigheter och att man lyssnar på barnen och DERAS åsikter. För hur ska jag som barn eller ungdom veta hur bra jag kan må, om jag inte får information om det? Hur ska jag kunna stå upp för mina rättigheter om jag inte vet om dem? Och varför ens
ställa mig frågor om ni inte lyssnar på svaret?
BRA-fam
BRA-fam - en standardiserad bedömningsmetod vid rekrytering
av familjehem
Socialstyrelsen håller för närvarande på att ta fram en ny bedömningsmetod – BRA-fam – som
kommunerna kan använda sig av i sin rekrytering av familjehem. Bedömningen fokuserar främst på
risker för att i tidigt skede kunna identifiera familjer som kan komma att bedömas som olämpliga.
Samtidigt ska metoden ge presumtiva familjehem möjlighet till självreflektion om uppdraget. BRAfam förväntas bidra till att rekryteringar av familjehem görs på ett mer systematiskt, enhetligt och
transparent sätt.
Vi familjehemssekreterare i Haninge kommun deltar i Socialstyrelsens introduktion av BRA-fam
tillsammans med flera kommuner i hela Sverige. Introduktionen startade med en workshop på
Socialstyrelsen där vi gick igenom manual, frågeformulär och bedömningsmall. Vi började använda
manualen i våra utredningar i december 2012 vilket kommer att följas upp under ett års tid.
De familjer som är intresserade av att bli familjehem får fylla i formuläret i samband med ett besök
på socialtjänsten. Varje person fyller i var sitt formulär. Med hjälp av en bedömningsmall går vi
familjehemsutredare igenom frågeformuläret. Vi tycker att det är relevanta frågor och att frågorna
också ger en inblick i vad som kommer förväntas av ett blivande familjehem. Vi får snabbt en överblick över familjens situation och vilka riskområden som finns. Om vi bestämmer oss för att gå vidare med en utredning är manualen en hjälp att se vilka områden som vi behöver fördjupa oss i.
Christina Sandahl
Familjehemssekreterare, Haninge
Läs mer om BRA-fam på Socialstyrelsens hemsida.
Klicka här för att ladda ner/beställa rapporten:
Socialstyrelsens utbildning för familjehemsutbildare
Socialstyrelsens utbildning för familjehemsutbildare
I september kommer Socialstyrelsens utbildning för utbildare av jour- och familjehem att äga
rum på cirka nio olika orter runtom i landet. I början av maj ska alla de kommuner som
önskar en utbildningsplats ha anmält detta till sitt läns regionala utvecklingsledare för den
sociala barn- och ungdomsvården. I slutet av maj beräknas platserna vara fördelade och
Socialstyrelsen skickar ut besked om vilka som har fått en plats under vecka 20.
Ett hem att växa i
Socialstyrelsen har inom sitt regeringsuppdrag ”Trygg och säker vård för barn och unga i familjehem
och HVB” tagit fram en grundutbildning för jour- och familjehem. Sedan den 1 januari i år är det en
skyldighet för socialnämnden att erbjuda utbildning för de jour- och familjehem som socialnämnden
anlitar som uppdragstagare. Utbildningsmaterialet har fått namnet ”Ett hem att växa i” och består av
en lärobok för familjehemmen och en manual som stöd för utbildarna. Materialet har efter att ha prövats i slutet av 2012 reviderats och är nu lämnat vidare för tryckning. I höst ska det gå att beställa.
Manualen kommer att finnas på Socialstyrelsens hemsida.
Utbildningens upplägg
Totalt finns det 180 utbildningsplatser. De olika utbildningsorterna är bland andra Stockholm, Göteborg, Malmö, Falun och Luleå. Utbildningen består av tre dagar (2+1) och kommer i huvudsak att
äga rum under september. Kommunerna bekostar själva deltagarnas resor och eventuella övernattningar medan Socialstyrelsen står för resterande kostnader. För att komma ifråga för en utbildningsplats ska kommunerna bedöma det rimligt att man kan starta en utbildningsgrupp under hösten 2013
och börja planera för detta redan nu.
Fördelning av utbildningsplatser
Utgångspunkten är att alla län som anmäler behov av platser ska också få platser. Befolkningsunderlaget får styra, så att län med stor befolkningsmängd får fler plaster än län med liten befolkningsmängd. För närvarande finns inget beslut om något ytterligare utbildningstillfälle.
Socialstyrelsens utbildning vs. andra utbildningar
I Socialstyrelsens redovisning av regeringsuppdraget kan man läsa om hur ”Ett hem att växa i” har
tagits fram. Den beskrivningen kan vara vägledande om man vill jämföra med andra familjehemsutbildningar. Redovisningen finns att ladda ner/beställa här.
Kontakta din regionala utvecklingsledare om du vill få svar på frågor som gäller ditt län.
Kontaktuppgifter finns på SKL:s hemsida:
I korthet
I korthet
Vägledning för ensamkommande barn
Socialstyrelsens vägledning för ensamkommande barn ska finnas att beställa/ladda ner på Socialstyrelsens hemsida från och med den 23 maj, enligt uppgift från Katarina Munier på Socialstyrelsen.
Läkarundersökning inför placering i familjehem/HVB
Placerade barn har sämre hälsa än andra barn. I många län arbetar man därför för att få till stånd
överenskommelser mellan kommunerna och landstinget gällande läkarundersökning inför placering av barn och unga i familjehem/HVB i enlighet med anvisningarna i BBIC. För närvarande
finns färdiga överenskommelser i exempelvis Skåne, Kronoberg, Östergötland, Dalarna, Västmanland och Stockholm. I flera län pågår arbetet med att ta fram överenskommelser, bland annat i
Sörmland och Värmland.
Den 7:e familjehemskonferensen i Göteborg 11-13 september
I år är det dags för den vartannat år återkommande familjehemskonferensen i Göteborg. Information om innehållet under konferensen finns här och anmälningsformulär finns här.
Frågor om konferensen kan ställas till konferensansvarig Thomas Kollberg på
[email protected]
Trygghet och säkerhet i den sociala barnavården
– Socialstyrelsens förslag till åtgärdsprogram
Socialstyrelsen redovisade sitt regeringsuppdrag i slutet av februari. Några av förslagen är att
granska och revidera BBIC-systemets formulär för att stödja utvecklingen mot ett mer systematiskt uppföljningsarbete på lokal och nationell nivå, undersöka om det går att använda BBIC för att
samla in data om barns uppfattning om vården samt förslag om att Socialstyrelsen får uppdraget
att utarbeta och upphandla två pilotutbildningar på specialistnivå. Hela redovisningen finns att läsa
här.
FSF:s styrelse
FSF:s styrelse – kontaktuppgifter
Lena Bervå
Ordförande
[email protected]
08-50824124
Cecilia Moore
Informationsgruppen/FSF-Journalen
[email protected]
016-5414039
Christina Claésson
Kassör
[email protected]
0492-14683
Ann Olaison
NOFCA-representant
[email protected]
031-3664229
Sonja Lind Brolinson
Kassör
[email protected]
08-6068420
Anitha Stjernström
FfF-representant
[email protected]
08-6789182
Inger Wolf Sandahl
Informationsgruppen/Hemsidan
[email protected]
076-2133960
Gunilla Uthberg-Hallin
FfF-representant
[email protected]
0702741616
Susanne Hellberg
Informationsgruppen/Hemsidan
[email protected]
060-192267
Katarina Möllerström
[email protected]
040-340878
www.fsf.nu