Transcript Sista chansen att rädda meänkielis språkbyte, del 3 - STR-T

Sista chansen att rädda meänkielis språkbyte, del 3
Hemmet är den allra viktigaste domänen för alla språk. Därför måste revitaliseringen börja
hemma. Men vad gör man när man vill fräscha upp eller väcka upp språket, när det knappt
finns barn eller unga som kan det?
Hur agerar man, när det inte finns unga föräldrar som skulle kunna prata meänkieli med sina egna
barn hemma? Så här ser det ut även för meänkieli på många håll. Tack och lov finns det sätt även
då. Det finns många exempel på liknande språk ute i världen. Det finns många minoritetsgrupper,
som har bestämt sig för att stanna till och vända språkbytet i fall, där de som talar sitt modersmål för
det mesta redan är äldre människor.
Språkbo
När det endast finns ett fåtal föräldrar som kan minoritetsspråk, måste man få barn att lära sig
språket på annat håll. Det bästa sättet är språkbon (language nest). Med hjälp av dem har man
fräschat upp ex maori, hawaii, många indianspråk, karelska, skolt- och enaresamiska. Språkbon är
daghem eller dagis, där man redan från början bara talar minoritetsspråk åt barnen.
Minoritetsspråket talas hela tiden och varje dag. All personal på daghemmet talar minoritetsspråk
med barnen och också sinsemellan. Majoritetsspråket används inte alls.
Språkbo fungerar, om det är något som är en fortgående, framåtskridande daglig aktivitet.
Språkbo betyder inte samma som minoritetsspråksklubbar, -språkbad, -cirklar, -rimtimmar, sommarläger eller någon annan kortvarig verksamhet. Dessa är ändå viktiga aktiviteter och de är
bra att ha för barn och det kommer också att behövas fler. I dem får barnen verkligen kontakt med
meänkieli och positiva erfarenheter, men en svenskspråkig blir inte tvåspråkig. I språkbon får barnet
språket till sig och kommer att bli något av en modersmålstalare av meänkieli.
Hur?
Språkboet är precis som en vanlig daghemsvistelse - men där talas enbart minoritetsspråk. Många
barn kan till en början inte språket alls men de lär sig det direkt. I början kanske barnen inte alls kan
minoritetsspråket, eller några kanske kan ett par ord. Trots det talar personalen minoritetsspråk med
dem från första början.
Att medverka i språkbon är inte en likadan chock för barnen som förr i tiden då enspråkiga
meänkielitalande barn gick till svenskspråkig skola. Det är för att det här nu är frivilligt och för att
barnen redan kan ett språk perfekt (svenska), med vilken de klarar sig i det svenska samhället.
Barnen får svenskan gratis när de hör och ser det överallt, som till exempel på tv, dator, i affären
och på byn. Om man vill ha äkta tvåspråkiga barn, ska man stödja det svagare språket, eller
meänkieli.
Varför?
Metoden med språkbon är ett sätt att vända språkbytesprocessen då, när barnen inte längre lär sig
minoritetsspråket hemma som modersmål - vilket är verklighet för meänkieli. Endast några få barn
lär sig meänkieli som modersmål mer och bara ett fåtal föräldrar klarar av att tala det med sina barn.
Största delen av talarna är över 65 år och åtminstone över 50 år. Om man vill att meänkieli bevaras
som ett levande språk, bör man få nya talare nu. Alla klarar inte av att lära barnen meänkieli och
behöver då stöd till detta.
Exempel från annat håll
I Finland finns språkbon för nordfinska, enaresamiska och skoltsamiska. På senare tid har man
inrättat språkbad för finskugriska språk i Ryssland. Minoriteterna har själva haft önskemål om att
starta dessa språkbon, p. g. a. oro för att språket annars försvinner.
I Finland har enaresamiskans språkbo utvecklats i 15 år. Språkboet grundades av Enaresamiskans
förening. När man startade verksamheten hade enaresamiskan endast ett fåtal talare under 30 år som
talade språket och större delen av dem som talade var verkligen gamla. Det fanns inte längre många
under 50 år som talade enaresamiska. Det finns ungefär 250 personer sammanlagt som talar
enaresamiska. I språkboomsorgen har redan ett tiotal barn fått tillbaka sina far- och morföräldrars
språk och nu har språket nya talare. Finska barns föräldrar är också intresserade av att få sina barn i
verksamheten för att lära sig enaresamiska.
Alla är med
Hela samhället är med i revitaliseringen och barnens föräldrar har också börjat lära sig det
försvunna språket. Åtminstone i Finland har det inte märkts av några problem hos barn vid inlärning
av finska, trots att de får minoritetsspråkig barnomsorg. Barnen kan finska precis som andra finska
barn men därutöver kan de också enaresamiska. I Enare har man även startat enaresamiska
skolklasser, för att få barnens språkutbildning att fortsätta i skolan.
Språkbon drevs först under lång tid med stöd av enskilda fonder, innan samhället började ta ansvar
för verksamheten med språkbon
Hur kommer man igång?
Vore tiden mogen för ett dylikt även i Sverige? Skulle det finnas familjer som vill att barnen får
meänkieli så mycket att de börjar driva saken vidare?
Först och främst behövs småbarnsföräldrar som vill att barnet lär sig meänkieli. Det behövs krafter
och mod att starta språkbon. Det behövs kreativitet så man vet varifrån man skulle kunna hitta
finansiering och personal till verksamheten. Det är ingen idé att stanna upp och sörja för länge över
hur svårt det är att påbörja ett projekt, utan bara börja i någon ände och tro på det, att det blir bra
med tiden. Finansiering kan sökas på finska sidan och från fonder, vilka stödjer finsksvenskt
samarbete. På nätet hittar man mycket information om språkbon och hjälp får man säkert av dem
som har grundat dessa på andra ställen.
Laura Arola ja Elina Kangas
Uleåborgs universitet
Översättning: Ingela Henriksson, Inga-Britt Uusitalo
Laura Arola arbetar vid Uleåborgs universitet som forskare i ELDIA-projektet och färdigställer sin
avhandling i ämnet unga och flerspråkighet i norra Sverige. Elina Kangas studerar finska vid
Uleåborgs universitet och arbetar i ELDIA-projektet som fältarbetare och forskningsassistent.
Ursprunglig betydelse kielikylpy och kielipesä
Kielikylpy i den ursprungliga betydelsen (language immersion/språkbad) betyder skolundervisning
där barn undervisas nästan helt eller helt på ett språk som de inte talar hemma. Egentligen var det
engelsktalande barn (alltså kanadensiska majoritetsbarn) i franskspråkig undervisning
i Quebec, men den har senare använts som en stark undervisningsform för minoriteter vars barn
håller på att förlora sitt ursprungsspråk.
Kielipesä kommer ursprungligen från’ language nest/kohanga reo’ hos maorierna på Nya Zeeland
och syftar på barnomsorg eller förskola där man bara använder minoritetsspråket och gärna så att
den äldre generationen – inte minst barnens egna mor- och farföräldrar – bidrar
som traditionsbärare och deltar i den ordinarie verksamheten. Det ska vara som ett hem, eller ett
litet fågelbo för språket (kohanga=fågelbo, reo=språket). Sedan har man använt dessa begrepp i
en massa olika situationer och verksamheter, men dessa är de ursprungliga.