Jessica, 27 Jag föddes på Södersjukhuset, en bit bort härifrån, dagis låg här i närheten av Qvinnoqulan, och jag är uppvuxen i den här stadsdelen. Jag är en riktigt Södertjej, helt enkelt. Mamma och pappa skilde sig när jag var bara ett och ett halvt. Så jag har aldrig saknat dem som par, jag bodde växelvis hos dem: varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa. Jag var ensambarn, och lekte mycket själv. Skapade mig en fantasivärld och dagdrömde mycket i skolan, och förstår nu att jag lätt tappade fokus. Jag var stökig samtidigt. Bet folk när jag blev arg, till exempel. Mamma tyckte redan när jag var liten att jag inte klarade för mycket intryck. Idag vet jag att jag har en uppmärksamhetsstörning. Jag tog in för mycket, processade för mycket information. Jag vet inte om det var därför, men jag lekte mycket med killar. Hade egentligen bara en tjejkompis, min bästa väninna, som var född samma dag som jag, och vi har umgåtts jämt. Våra mammor var bästa vänner. Mamma var psykoterapeut, pappa arbetade som universitetslektor, senare gymnasierektor. Det var inget egendomligt i min uppväxt, de levde väldigt lugnt. Det fanns inte alls några missbruksproblem, eller så. Jag har aldrig sett vare sig mamma eller pappa påverkade. Han träffade en ny kvinna ganska omgående när de skilt sig. Men mamma och pappa har alltid haft en bra relation. Mamma var inriktad på att vidareutbilda sig under min första uppväxttid, och vi hade det väl i och för sig ganska knapert efter skilsmässan. Hon gick in för sitt yrke och för mig, och jag kan tänka att hon levde ganska ensamt. Hon satte liksom sitt liv ”on hold” när jag kom. Vi var mycket tillsammans med vår släkt, mamma hade rötter i Norrland, och hos min moster firade vi alla högtider. Mosters barn, mina kusiner, blev nästan som syskon – jag hade ju inga riktiga syskon. Norrlandssläkten blev storfamiljen, som mamma och jag ingick i. De bodde i ett stort hus med mycket liv och rörelse. Det kan jag väl säga att jag har saknat under min uppväxt: hade jag fått välja så hade jag velat ha det så på heltid. En stor familj. Den idén bidrog nog till att jag gick in i min fantasivärld. Pappa var från Chile, så hans släkt hade jag ju inte samma kontakt med – de var kvar där nere. I tonåren blev det mesta annorlunda i mitt liv. Jag hade varit en pojkflicka, men nu fungerade det inte på samma sätt att ”leka” med killar. Jag fick ty mig till tjejerna mer. Jag gick i Eriksdalsskolan, som var störst i Norden. Det var integrerade klasser, med blandade åldrar på barnen mellan ettan och trean, och sedan nästa årskullar mellan fyran och sexan. Jag tillhörde de yngre eleverna i min klass. Det var en jättestor skolgård. Man fick försöka ta plats på olika sätt. Mitt sätt att hålla fokus var att ställa mycket frågor. Jag var lika stökig som killarna. Men man såg inte min uppmärksamhetsstörning. Jag hade läs- och skrivsvårigheter, men det gjordes ingen dyslexiutredning. Man konstaterade att det inte gick bra med skrivandet, det gjorde man, och jag fick lite extrahjälp – men inte i närheten av vad jag hade fått idag. Man

bortsåg helt enkelt från mina stavfel när man rättade proven, jag hade aldrig blivit godkänd annars. Jag blev skoltrött, förstås. Eftersom vi gick med mycket äldre elever, så visste vi redan vilka högstadieeleverna var när vi började i högstadiet. Så på sommarlovet i sjuan hängde vi med dem som gick i nian. Min första fylla var sommaren när jag skulle börja sjuan. Då var vi redan ett etablerat tjejgäng: Kickers. Vi drack varje helg och var mycket på 37:ans ungdomsgård. Och så började vi hänga i Björns trädgård. Socialtjänsten såg vi aldrig. Bara vid stora ungdomsträffar, som vid skolstarten. Sprit tog jag från mammas barskåp. Hon drack nästan aldrig, så hon märkte inte att jag istället hade hällt vatten i hennes flaskor. Till vintern sjuan hade jag en riktig praktfylla. Det var smällkallt. Jag hade suttit och spytt, utan att märka det själv. Inte bra, tänkte jag. Jag lyckades ta mig in på ungdomsgården: ”Ring mamma!” Hon hämtade mig och satt och vaktade mig hela natten. Hon skulle ha fest dagen därpå, av någon anledning, och då på festen upptäckte hon att jag hade tagit sprit ur barskåpet. Jag fick utegångsförbud i två veckor. Ganska snart blev jag trött på att dricka. Jag bröt med kickers-gänget, och slutade hänga där de var. Och jag bytte umgänge i skolan, till det lite mer estetiska gänget. De var lite flummiga, fast utan att knarka. De läste bild och form, och vissa blev politiskt aktiva sedan. Vi lyssnade på The Doors, läste litteratur om LSD. Det var drogromantik. En alternativ medvetandevärld. Vi var ett gäng på fem, sex tjejer som hängde ihop, och vi festade hemma hos varandra, men drack bara måttligt. När vi fyllt 14 år ungefär, blev min närmsta väninna, Ulrika, ihop med en av de andra tjejernas storebror. Han hade provat hasch och LSD. Allt. Vi festade ofta hemma hos honom och hans lillasyster Lisa. Hon var nästan avundsjuk på oss som hade föräldrar som försökte sätta gränser. Hemma hos dem var allt helt fritt, och föräldrarna var frånvarande eller höll sig i bakgrunden. Nu började vi vara mycket ute i parker också, på sommarhalvåret. Satt ute och lyssnade på musik från en bandare. Vi mötte upp med gänget som åkte skateboard, drog runt på hemmafester. De var lite äldre och rökte hasch, och vi ville också prova, men för mig blev det inte av då. Nu var vi ett ganska stort gäng tjejer som hängde ihop, och utöver det hade vi ett stort umgänge med andra. Vi tjejer tog hand om varandra. Men jag tröttnade till sist, nu söp vi fredag, lördag, söndag. Det var samma hemmafester, samma samtalsämnen.. Ulrika var fortfarande tillsammans Lisas storebror, men det var mycket hysch-hysch om deras relation eftersom han var äldre och hon inte ens femton. Ulrika berättade att de rökte och alla i gänget ville prova. Första gången jag provade var på Reggaefest i Upplands Väsby. Jag vile prova igen och köpte fem gram av någon. Så det första jag gjorde var att röka två dagar i rad. Och jag fortsatte att röka på helgerna efter det. Efter någon månad rökte jag hasch varje dag. Och jag drack på helgerna. Alkoholen uppfyllde bara till en del vad jag tyckte att jag behövde, haschet bättre. Men snart blandade jag att drick

och röka. Och jag ville prova LSD. Utforskade mig själv… Jag var väldigt drivande i det. Men den yttre världen var liten, hela min värld var bara Söder. Jag var fascinerad av droger i sig, har jag förstått. Ville gärna få det till att jag experimenterade. Men för mig var det ett sätt att bli hel – jag hade ett annat sätt att använda droger än de som bara just experimenterade. De som gjorde på det sättet i vårt gäng, använder inte droger idag. Men för mig var det början på ett beroende. Jag blev inte bara bjuden, jag sökte upp drogerna själv. Provade mig fram. LSD var för intensivt, jag testade Ecstasy istället. En kille jag kände hade en replokal där jag hängde. Jag ville ”se världen” som jag uttryckte dt för honom. Det räckte inte längre att smådroga med tjejerna. Jag börjad bli mer avancerad, satt till exempel själv och tog E på en fest där alla andra bara drack eller rökte lite. I den här vevan träffade jag en kille, Erik, på tunnelbanan, som blev min pojkvän. Han hade precis lämnat ett behandlingshem. Han var 21 och jag 15. Vi festade på krogen och vi gick på hemmafester, och nu följde jag med på lite äldre killars fester. Mina tjejkompisar försvann successivt från mitt umgänge – det här var inte deras grej. De ville ha kvar sitt gäng, och de hade inte behov av att knarka på samma sätt som jag. Erik hade en fot i technokretsar. När det tog slut mellan oss hade jag börjat gå på ravepartyn. Ravekommissionen tog mig rökandes, och ringde min mamma – två veckor senare. Efter det ringde de omgående mamma varje gång de såg mig. Men mamma trodde mig när jag sa att det inte var något. Så jag fortsatte att gå på ravekalas hela tiden. På en sådan fest träffade jag en tjej i min egen ålder. Hon gick på amfetamin. Jag bytte mina trippar och haschet mot amfetamin och tabletter. Vi stal pengar av våra föräldrar för att kunna köpa. Precis när jag träffade henne, Julia, hade hon avslutat en urinprovsbehandling, eller vad man säger, på Maria ungdom. Ett halvår efter att jag träffat Julia, var det mamma som tog med mig till Maria ungdom. Det var efter en Danmark-resa, som vi gjort tillsammans, och då hon misstänkte att jag knarkat. Jag hade då hoppat av gymnasiet efter bara ett par månaders studier och jobbade på McDonalds på heltid. Chefen stötte på alla nya tjejer. Jag gick inte på det. Han noterade att jag kom sent ibland och var borta en del, men gjorde inte mycket åt det. Först när jag sa upp mig reagerade han – han blev sur och ringde mamma. Och sa att jag knarkade. Nu var jag ihop med en ny kille – Tobias. Han körde mig till Danmark. Nu bråkade mamma och jag mycket. Hon hade haft kontakt med soc – och tyckte att jag var stökig. Så jag bodde i princip hos den här killen, och vi knarkade i helgerna. Men jag och Julia smygknarkade. Vi tog allt möjligt: amfetamin, , LSD. När jag till sist fick gå och lämna prov på Maria ungdom var jag positiv på både amfetamin, Rohypnol och hasch.

Mamma visste nu att jag knarkade. Det blev en öppenvårdsbehandling och att jag skulle gå och lämna urinprover. Men jag slutade inte äta tabletter, sa att jag hade ont i magen. Och jag började ta sådant som inte syntes – nätdroger. Öppenvårdsbehandlingen gick basically ut på att gå och lämna prover och prata lite. Stödsamtal. Jag provar med det några månader. Och sedan behövde jag inte fortsätta gå dit - utan det räckte med proverna. Jag fick en kontaktperson på soc som jag skulle gå och fika med någon gång i månaden. Hon skulle fungera som en extra vuxen person i mitt liv, och det var väl bra. Jag bodde helt hemma hos min kille nu, men det tog slut. Och jag fortsatte med LSD och annat som inte skulle synas på prover. Blev tillsammans med Per en period, men bytte tillbaka till Tobias. För ett tag. Så höll det på. Sammanlagt gick jag och lämnade prover i två år. Det blev så länge eftersom jag alltid lämnade ett positivt prov av något slag precis när jag var på väg att få sluta lämna. Till sist skrev de ut mig trots ett positivt prov – nu skulle jag fylla 18. Jag var avslutad, fast jag hade så många negativa prov. Nu tänkte jag: jag kanske ska försöka hålla mig drogfri? Men första helgen efter det tog jag E.. Efter halva tiden på Maria ungdom hade jag börjat plugga på gymnasiet igen. Jag gick om ettan, och började knarka där igen. Men jag gick ut ettan, innan jag hoppade av igen. Nu slängde amma ut mig. Hos pappa hade jag inte bott regelbundet sedan jag var tolv, det gick inte att komma dit så här, som jag var nu. Men mamma släppte hem mig igen så småningom, och jag hade den lägenheten som ”basläger”, där hade jag mina grejer. Pappa la sig inte i så mycket under den här tiden. ”Du måste sluta knarka! Jag finns här.” Det var väl så han sa. Jag började ströjobba på olika spelklubbar. Bodde mest hemma hos en tjejkompis. Här provade jag Subutex för första gången. Det var annars det vanliga: amfetamin och tabletter. Nu gick det fort utför. Snart hade jag flyttat hemifrån helt. Och snart åkte jag dir för polisen. Det var på ännu en ravefest. Jag blev nu kallad till soc för ett möte. Jag var tvungen att låna pengar av pappa till böterna. Soc frågade: ”Vill du ha hjälp?” Ja. Jag jobbade som croupier på spelklubb då, svart. Jag ville plugga igen. Jag ville ha hjälp. När socmötet var slut hade de bestämt att göra en utredning. På tre månader! Jag spårade ur helt. Och jag var i riktigt dåligt skick en vecka senare, på nästa soc-möte. ”Ok. Du behöver avgiftning. Vi ordnar det idag. Du ska på behandling.” efter avgiftningen fick jag en öppenvårdsbehandling i Stockholm, och ett boende på ett HVB-hem, som är drogfritt och bemannat dygnet runt. Var det bra då? NOT! På det boendet träffade jag en kille som var heroinist. Och på permis därifrån, hemma hos min tjejkompis, provade jag heroin för första gången. Det hade hon också börjat ta. Nu blev killen på boendet förstås också sugen. Han bröt sin drogfrihet och vi turades om att skaffa. Efter två dagar lurade jag honom att injicera åt mig. Han blev utskriven. Han kom till ett annat boende – och jag skickades till ett ungdomshem i en grannkommun. En slags

ungdomslägenhet med stöd. Vi var så kära, så han hoppade ut genom fönstret på kvällarna på det stället där han bodde, för att sova hos mig. Snart skrevs han ut, förstås. Nu gick jag på KRAMI-MOA*) på dagarna, men en administrativ miss gjorde att jag inte behövde lämna urinprov. Jag blev heroinberoende under den här perioden. Soc kontaktade boendet jag hade, och de hade ett möte. Jag fick börja lämna prover igen. Men smygtog Subutex, som de inte kollade på den tiden. Min kille och jag ordande en andrahandslägenhet i en norrförort, och bytte soc när vi flyttade dit. Men nu sökte vi inte vård, utan bara socialbidrag. Han lärde upp mig i hur man gör pengar på droger – heroin. Förut hade jag bara sålt tabletter och sprutor. Vi varvade socialbidrag med småjobb och att sälja knark. Efter ett halvår lärde jag mig hur jag skulle ta heroin själv. Han tog överdoser och blev dålig. Egentligen hade vi velat sluta från dag ett. Vi bad om parbehandling. Och det var ett skitbra soc. Vi fick komma till ett behandlingshem som tog emot par. Jättebra. Men här blev jag gravid. Vi kunde ju inte bli föräldrar då. Jag gjorde abort. När jag var på sjukhuset fick jag en Fentanylspruta. Sedan tog jag första återfallet under den behandlingen. Vi försökte i tre månader till. Men efter ett halvår på behnadlingshemmet skrev vi ut oss. Och vi blev av med lägenheten. Då flyttade vi till hans mamma – för att bli fria. Vi till och med åkte utomlands för att tända av. Det gick inte det heller. Till sist bad vi om individuella behandlingar. Och fick det. Han var iväg i sex månader. Jag fick kvinnobehandling. Men drog efter ett par veckor. Efter en månad ute i missbruk sökte jag till sist Subutexbehandling. Under den behandlingen, som jag fick här i Stockholm, tog jag ett par återfall. Efter det bestämde jag mig för att söka metadon, som en sista utväg. Min kille var konstig och avvisande när han kom ut från sin behandling och vi till sist träffades igen. Han hade träffat en ny kvinna. Efter tiden hos hans mamma i Norrland, bodde vi nu i Kista. Jag fick bo kvar när han flyttade. Vi separerade. Honom hade jag älskat. Vi hade levt i symbios i mer än fyra år. Nu sökte jag upp Qvinnoqulan. Mitt första möte med Qvinnoquan var genom KRAMI-MOA, som då satt i samma lokaler. Qulan var ganska ny då. Nu hade jag fått metadon och lyckades läsa in hela gymnasiet på Komvux. Jag blev invald i styrelsen för Qvinnoqulans förening, RFHL Stockholm, men sade av mig det eftersom det blev för mycket att göra vid sidan av studierna. Efter ett år på metadonbehandling kände jag att jag skulle vilja trappa ut ur programmet. Jag gjorde också en Interferronbehandling mot min hepatit. Jag var inte regelbundet på Qvinnoqulan den här tiden. Men i ett och halvt år var jag på Qvinnoqulan jämt. Jag menar jämt - de betydde jättemycket för mig då. Jag hade inte kunnat hålla mig nykter och drogfri utan dem. Istället för att sälja på plattan åkte jag helt enkelt till Qvinnoqulan varje dag.

Jag fick kämpa för att få behandling för att kunna trappa ur från metat. De var inte vana vid att någon ville trappa ur. Det fanns inga riktlinjer för hur man skulle göra. Men jag fick igenom avgiftning och behandling på ett tolvstegshem i Stockholm. Då hade jag inte på ett bra tag haft kontakt med folk som hade så nära tillbaka till sitt missbruk, till de aktiva miljöerna. Det var som att kastas tillbaka i tiden. Jag fick gå tillbaka till min gamla roll som missbrukare. Det borde ha funnits egna behandlingar för dem som ville komma ifrån metadonet, så att man inte måste gå tillsammans med folk som precis lämnat missbruket ute bakom sig. På det behandlingshemmet började jag bygga upp en tanke att jag kunde festknarka. Jag kom därifrån med den tanken, och tog ett jobb på en restaurang genom en kille jag kände. Kort därefter började jag knyta kontakter mellan olika knarkhandlare, och jag återupptog mitt ravefestande strax efter det. Jag slutade aldrig festa på nätterna, ville inte gå och lägga mig. Jag var nära att dö många gånger. Nu hade jag många kriminella killar i umgänget. Men tröttande snart på kokainsvängen, som det handlade om. Började hänga med tjackpundare. Och pundade själv i flera månader. Mådde naturligtvis inte bara av det. Och genom en kontakt på apoteket kunde jag få tillgång till receptbelagda preparat istället. Jag gjorde beställningar av honom som jag sålde på gatan sedan. Det blev mer och mer morfinpreparat, tills han plötsligt fick stopp i sin tillgång. Jag vet inte vad som hände. Jag hamnade på plattan för att börja sälja igen. Jag var tvungen, blev ju sjuk annars. Det här var för ungefär ett år sedan. Då träffade jag min nuvarande kille, han var vakt på ett uteställe. Han märkte ju snart att det var något som inte stämde. Han försökte hjälpa mig. Vi ville satsa på vårt förhållande. Jag tände av själv. En månad klarade jag, sedan på igen. Nu fick jag nej när jag sökte för att få tillbaka mitt metadon. Jag gjorde det inom det år man har på sig att be att få komma tillbaka. Men det blev alltså inte så, och de var otrevliga. Jag lades in på avgiftning, och när jag efter en månad – då jag hade varit ren – sökte meta igen, hade tiden gått ut. Jag var tvungen att börja om processen igen med en helt ny ansökan och allt vad det innebär av väntetider. Under den här tiden hade jag jobbat och driftat för att klara ekonomin, jag kom bara sporadiskt till Qvinnoqulan under den här tiden, och förstås aldrig påverkad. Men jag fick till sist en ny soc-kontakt, och till sist – nu för fyra veckor sedan – fick jag äntligen tillbaka mitt metadon. Väntan var hemsk. Att inte veta om jag skulle får det. Jag klarade tiden i väntan, åtta månader, på att använda Subutex som jag köpt svart. Jag har lagt av med allt annat, bens, hasch, allt. Och jag har jobbat i restaurang samtidigt. Nu går jag på soc. Jag har öppenvårdsbehandling två gånger i veckan. Jag fick en ADHD diagnos när jag var tjugo, och jag får behandling för den. Samma dag som jag började med metadon gick jag ner hit till Qvinnoqulan. I början var Qulan framför allt bra för mig för att det var någonstans att gå. Men det blir ju också relationen med personalen. Man kan komma hit och pyssla, läsa en tidning eller bara prata.

Jag saknar kvällsaktiviteterna lite, som fanns här förut: matlagning till exempel. Nu har personalen egna småbarn, och det fattas resurser till annan personal på kvällarna. Då, när det fortfarande fanns, hade jag ju inga vänner kvar – och ingenting att göra på kvällarna. Också den här gången får jag börja om med det sociala. Och det här är som ett vardagsrum hemma hos någon. Man kan lägga sig i soffan och sova en stund, eller bara vara.. Det är viktigt att personalen får resurser att orka också. På ett sådant här ställe kan man inte slänga in ny personal hur som helst, de måste bytas långsamt, om de ska bytas ut. Vi lär ju känna varandra successivt. Att de har egen erfarenhet av olika slag gör också att man aldrig känner sig dömd, och man behöver inte förklara. Jag har tidigare haft en bra behandlingsterapeut som jobbat i drygt trettio år med det här, men det funkar inte alls lika bra! Det funkar för att vi är lika. Man identifierar sig omedvetet med varandra. Och då känner man sig trygg. Det var en stark sådan igenkänning i början. Nu kommer det folk med andra problem också, och de behöver ofta hjälp med akuta saker – som överklaganden, bostadsproblem, omhändertagna barn. Det blir inte lika mycket kraft till anda aktiviteter, och då hittar inte folk hit i lika stor utsträckning, eftersom det är just sådana aktiviteter som lockar nykomlingar. Det är svårt att hinna göra båda sakerna; att hjälpa dem som kommer med grundläggande behov och samtidigt hitta på nöjen. Förut fanns det yoga till exempel, men det kanske kommer tillbaka. Det som bygger Qulan är, skulle jag säga, relationen till andra kvinnor. Möjligheten att få ha sådana relationer på ett bra sätt. Man har ofta mött kvinnor aktiva i missbruk, och då ser det helt annorlunda ut. Här på Qulan blir det ingen konkurrens eller prestige, som ute i missbruket. Här spelar det ingen roll om man har ett bra jobb, en utbildning, fem barn eller inga. Här är alla lika mycket värda. Det betyder jättemycket. Den prestigen känner man av så fort man kliver utanför dörrarna här. Det är nog bra med att det har blivit så blandat när det gäller vad folk har haft för problem här nu, prestigen från missbruksvärlden har inte en chans här. En del har haft alkoholproblem, anda heroin, andra bara ekonomiska problem och så vidare. Man graderas inte efter det. Personalen sätter tonen på ett sådant här ställe. Man kan tänka sig att öppna två ställen med samma koncept, men de blir helt olika beroende på vilka personer som jobbar där. Det beror förstås på att det är relationerna so är avgörande. Och här är man helt medveten om att prestige inte har här att göra: Det är så skönt! Man kan vara helt trygg, inga konflikter, inte så lätt irritation. Som att någon glömmer att städa efter sitt barn, sådant kunde säkert ha retat mig någon annanstans. Här blir det ingen grej av sådant. Och så träffar man folk man kanske aldrig skulle ha prata med annars. Man umgås oavsett om man egentligen är lika eller inte. Man känner samhörighet bara för att man är här ihop. Man kommer hit och tar del av verksamheten, men utifrån helt olika behov. Kvinnor kan nog vara ganska dömande mot varandra, och det slipper vi helt här. Det hade nog sett annorlunda ut om det var män med i denna verksamhet. Då blir man lätt omedvetet eller medvetet vaksam mot varandra. Och det är skönt att inte behöva bli bedömd av män!

Jag har svårt att hitta något negativt att säga egentligen. I början var jag ju skeptisk till den här blandningen av folk, när det inte längre bara var före detta missbrukare. Nu ser jag det som positivt. Men det kanske har blivit lite färre unga som är här regelbundet. Det blir väl så när aktiviteterna inte har samma plats längre, och det är synd. Men grundidén funkar – att personalen med sina egna erfarenheter kan vara ett stöd De sitter ju här och har ett bra liv idag, och det gör också att man tar råden från dem. Man vet ju att de haft sina problem, men att det funkat för dem. De blir förebilder. För min del handlar det om att mina dagar här ger mig möjlighet att ta det lugnt, och det är något jag verkligen behöver nu. Det här är inte en verksamhet som är istället för jobb, det finns ingen risk att man fastnar här när man inte längre behöver stället. Qvinnoqulan blir ett komplement, inte ett istället för. Jag ser det som en andningspaus i resten av livet. KRAMI-MOA*) Socialtjänsten, Kriminalvården och Arbetsförmedlingen i samverkan för yrkesinriktad rehabilitering för vuxna män och kvinnor som på grund av sin kriminella och sociala bakgrund haft svårt att komma ut i arbete och/eller utbildning.