Transcript Rebecka, 24 år Robin, 6 månader Jag har egentligen sju

Rebecka, 24 år
Robin, 6 månader
Jag har egentligen sju syskon, men har inte kontakt med tre av dem. Två är helsyskon. Jag har
träffat de andra några få gånger. Mina systrar har jag träffat en eller par gånger. Fyra är på
pappas sida, bra. Varav två bor i Sydafrika. Deras mamma flyttade dit när de var små.
Mamma och pappa skilde sig när jag var sju år, och jag bodde mer permanent med mamma,
men var hos pappa på helger och så. Pappa pluggade när vi var små, amma var mammaledig.
Nu jobbar bägge – mamma på SJ, pappa med kommunikation. Vi har flyttat ganska mycket,
jag föddes i en norrförort till Stockholm. Och sedan blev det Tibble, sedan Bålsta.. Och till
Kungsängen. Det blev några år på varje ställe. I skola gick jag på två av ställena.
Jag var ganska stökig, och hade speciallärare. Det var oroligt hemma, pappa har druckit och
misshandlat oss under vår uppväxt. Jag var utagerande, och livlig. Jag syntes och hördes. Vi
var några sådana i klassen, så det tog dit en speciallärare för oss. Det här var tvåan till fyran.
Sedan flyttade mamma till ett annat län. Då fick jag gå om en klass, fyran. Jag har aldrig varit
så arg i hela mitt liv, då har man ju gått i en klass med folk är ett år yngre. Jag hatade mamma
ett långt tag. Hade jag gått kvar i Bålsta hade jag nog inte behövt gå om, det var vad jag fick
höra. Jag började snatta och gjorde bedrägerier på posten. När jag var hos pappa på helgerna
började jag röka cigaretter. Någorlunda jämnåriga kamrater hos pappa. Jag umgicks inte med
de i min klass.
Mamma flyttade igen, för att få ett större hus, och hon hade träffat en nya man. Det vara andra
mannen efter pappa när de skilde sig. Jag slutade i skolan där hon bott och började i en ny där
hon nu bodde. Ett litet brukssamhälle. Det fanns ingenting att göra. Jag började där i femman,
började sniffa lim bland annat, och drack på helgerna när jag var i Stockholm med kompisar.
Pappa blev tillsammans med min bästa kompis mamma. Hon har tre barn. De blev
tillsammans när pappa och mamma skilde sig, det var alltså när han flyttade till Kungsängen.
Sedan flyttade de också ut på landet.
De slogs och bråkade och söp. Pappa brände själv hemma, hade vänner som rökte braj. Pappa
var hård, skrek offentligt åt mig, och röjde hemma. Så jag var ute på stan eller hos vänner
mycket. Jag har någon enstaka gång träffat på någon fältare från socialen, inga vuxna såg att
jag mådde dåligt. Skolan skickade meddelande i en bok som jag skulle visa hemma, om hur
jag betett mig.
Så här pågick det i flera år. Efter det blev mamma psykiskt sjuk och försökte ta livet av. Det
hade börjat redan när jag var tolv. Åt en massa mediciner. Strax efter flyttade jag på heltid till
pappa, till den lilla orten där de bodde då, pappa och hans kvinna.
Då pendlade jag till skolan där jag gick och som var i min födelseort. Ja, det gick väl inte så
bra där. Jag var inte så mycket i skolan, hamnade i specialklass. Hade börjat knarka, jag tog
amfetamin ofta, hasch nästan dagligen. Nu var jag tretton, fjorton. Vi knarkade på toaletten på
skolan, nu hade jag börjat umgås med mycket äldre folk, som klottrade och var kriminella.
Mest killar. Hade tjejkompisar som var i min ålder, men killarna var äldre. Jag var stökig,
mobbade anda elever och det krismöten och allt möjligt.
Jag blev skickad några gånger till ADHD-utredningar, och var på BUP några gånger. Gjorde
mitt första inbrott när jag var tolv, men jag var ju inte straffmyndig. Jag hamnade på soc, och
det var utredningar hit och dit. Men ingenting som ledde till någon hjälp.
När jag är femton, sexton separerar pappa och hans kvinna. Då bor jag kvar hos henne ett tag.
De missbrukar och beter sig illa mot mig, hon och hennes nya man.
Jag blev kvar i fyra månader, sedan hamnade jag i ett fosterhem. Jag är sexton då. Först nu
reagerade soc ordentligt. Kom inte ihåg varför, men jag var väldigt självdestruktiv, ju. De var
relativt trevliga, socialsekreterarna. Helt okej. Men jag fortsatte mitt missbruk. De körde mig
till Maria pol några gånger. Polisen hade också kört dit mig några gånger. Det eskalerade då,
jag tog några överdoser, och hamnade på St Göran någon gång. Då hade jag varit vaken i två
veckor och tagit allt jag kommit åt. Pengar till droger fick jag genom att sälja smågrejer som
vi hade stulit.
När jag var 17 fick jag ett LVU, och hamnade på ett behandlingshem i Sörmland. De hämtade
mig med en bil på Maria pol och bara körde iväg. Först tänkte jag bara dra, men jag kunde
inte.. Fick ingen möjlighet. Så jag blev kvar där uppe. Det var ett bra behandlingshem. Det
hade gruppterapi och individuell terapi. Jag hade en grav depression, men hade inte förstått
det.
Jag var där i tre år, och fick gå i skolan. Fixade alla gymnasiebetygen, slet som ett djur. Jag
hatade personalen ibland, men där jobbade också den bästa psykologen jag träffat. På slutet
mådde jag jätte, jättebra. Hade lite återfall några somrar, men kom tillbaka.
En sommar jobbade jag. I det stora hela var jag drogfri. Jag har aldrig gjort så många bra,
konstruktiva saker någonsin i mitt liv. Jag var med i teateruppsättningar, filminspelningar,
gjorde konstutställning, vann riksteaterns tävling Open Jam. Och jag gjorde en egen monolog.
Fick kulturstipendium. Och tog körkort, tränade judo och dans. Och sjöng.
Efter de här tre åren flyttade jag tillbaka till Stockholm. Jag hade åkt runt i alla teaterskolor
jag kunde, kom in på några folkhögskolor, och samma år skulle jag till Arvikafestivalen och
uppträda. Men nu fick jag eftervård i Uppsala, med hur fria tyglar som helst, i en lägenhet
som eftervården hade ordnat. Jag bodde i princip hos en kompis i Handen under den här tiden.
Eftervården var flummig, fick till sist en lägenhet i en grannkommun till Stockholm, utan kök
och dusch. Jag började dricka igen, och så småningom blev det knark igen.
Jag åkte aldrig till Arvika, allt jag hade byggt upp hade raserats igen. Jag blev utslängd och
hemlös. Nu är jag tjugo, tjugoett.
Soc hjälper mig till sist igen att få bo i en uthyrningsdel i lägenhet i en förort långt norr om
stan. Då dör min pojkvän i överdos. De ser på ett urinprov att jag har tagit Subutex, och jag
blir utslängd igen.
Jag praktiserade under den här tiden, vilket faktiskt gick ganska bra. Och en av dem som jag
jobbade med på kafét bodde inneboende i en villa i Alvik, och jag fick bo där. Jag mådde inte
bra, min pojkvän hade ju dött. Till sist orkade jag inte jobba längre, mådde för dåligt.
På en begravning träffade jag Mattias, som jag är tillsammans med nu. Med honom flyttade
jag till Bredäng med honom i hans systers lägenhet. Det var mycket knark och fester. Magnus
och jag fick inte vara kvar, så vi blev båda bostadslösa. Mina grejer stod i ett garage. Vi
flyttade runt hos olika människor, i olika knarkarkvartar. Hos mamma någon gång. Vet inte
riktigt hur det gick till under den här tiden, det var diffust.
Senare får vi tag i en stuga, nu har jag hunnit fylla 22. En liten stuga i Västerhaninge, där
Magnus kunde bo. Vi fortsatte att knarka. Nu jobbade jag inte, hade försökt ett jobb, men det
gick inte. Jag hade fått psykoser på grund av mitt missbruk, paranoida vanföreställningar och
psykoser, och mitt mående blev sämre och sämre.
Vi hittade en stuga att hyra, jag och Mattias. En stuga, vi blev kvar ett tag. Men det spårade
ut. Vi blev utslängda. Vi bröt ett tag, Magnus och jag. Han försvann till sin mamma, och jag
blev bostadslös igen. Bodde hos mamma ett tag. Det pågick ett bra tag, att jag fick sova runt
hos folk. Bodde i en liten sopsäck, ungefär. Jag tror det var då som jag fick hjälp av soc, efter
ett halvår ungefär, med en delad social bostad. Den delade jag med en annan person som jag
inte känner.
Det var samma socialtjänst som haft kontakt med mig tidigare i uppväxten som hjälpte till den
här gången. De hade ju haft kontakt med mig under många år, till och från. En sekreterare på
ungdomssidan hade jag jättebra kontakt med, men när jag blev utslängd från eftervården så
blev jag överflyttad till vuxensidan. Jag hade ju blivit utslängd från behandlingshemmet i
Sörmland eftersom jag drack, men de lät ändå mig slutföra gymnasiet som inskriven hos dem.
Efter det fick jag erbjudande om jobb på Riksteatern, men jag ville tillbaka till Stockholm.
Hade jag valt idag, hade jag nog stannat. Det är mycket jag skulle gjort annorlunda idag, jag
har en annan mognad. Det har nog både at göra med vad jag varit med om och att jag har
blivit äldre.
Eftervården var inte den bästa. Det var något som kommunen anlitade. De släppte mig ju vind
för våg, men jag var ju som jag var också. Jag måste ta mitt ansvar också. Men hade den
vården funkat annorlunda hade det kanske sett annorlunda ut… Kanske.
Men nu körde jag på mitt race. När jag fick lägenheten, den delade med den här kvinnan jag
inte kände, så berättade jag som det var för soc. Och jag började gå på NA, och höll upp med
drogerna så gott jag kunde. Men det är gaska svårt att sluta själv. Jag fick välja själv om jag
fick lämna urinprover, tyvärr. Om det hade varit kravet på att få bo i en bostad, så hade jag
haft en broms. Jag hade nog behövt ha det kravet på mig att lämna prover.
Sedan flyttade jag till en annan bostad, eftersom hon som bodde där var jättesvår att bo med –
hon var psykiskt sjuk. I den nya lägenheten flyttade det in två tjejer. Det var en mycket
fräschare lägenhet. De två tjejerna hade blivit bostadslösa för att deras föräldrar inte hade råd
att bo kvar i sin lägenhet, och hade flyttat till en husvagn.
Sedan fixade jag själv en uthyrningsdel i en lägenhet, en privat bostad. Jag hade kommit in på
Södertörns högskola – en kurs i juridik med inriktning på mänskliga rättigheter. Min
socialsekreterare var inte anträffbar, inte för att det är ovanligt – men hon var extrem. Så jag
fixade den här biten själv, med bostad och studier.
Den socialsekreteraren gjorde en konstig grej, när jag hade fixat den här lägenheten: hon
krävde att jag skulle ut omedelbart med mina saker från den delade soc-lägenheten, den där de
två unga tjejerna och jag hade bott ihop. Det var två dagar kvar tills jag skulle kunna flytta in i
den andra lägenheten. Arbetscentret där jag var inskriven, skulle jag slippa nu, när jag kommit
in på högskolan. Men jag var psykotisk vissa delar av den här tiden.
Jag tror att de ringde från jobbcentret till soc och sa ifrån, och så fick jag hjälp av Jobbcentret
att flytta mina saker. De fungerade lite om en allt-i allo-verkstad. Inte som andra jobbcenter.
Det var bra. Så med deras hjälp kunde jag flytta in i den nya lägenheten. Det var en liten
uthyrningsdel, men det var skönt att bo själv.
Jag hoppade på kursen på högskolan, men min psykos gjorde att jag fick sluta. Och nu hade
jag blivit av med den här uthyrningsdelen också. Ber om hjälp igen från soc, som svarar att
”vi är ingen bostadsförmedling”. Det är mitt i vintern. Jag fick vänta ett tag men fick till sists
hjälp med ett vandrarhem i Kallhäll. Jag vet inte varför, men jag skötte mig faktiskt där. Då
hade jag börjat gå på möten regelbundet, och drack inte eller någonting. Men, som sagt, jag
mådde psykiskt dåligt, och soc började sluta hjälpa mig nu. De sa: ”Du får ju hitta något själv
så betalar vi i efterhand.” Jag hittade någon plats på någon båt vid slussen, bredvid Patricia,
som är en nattklubb där folk söp förstås. Det var ju inte en så bra miljö, jag var nu nynykter.
Ungefär nu träffade jag en kille, Daniel, som hade en massa mediciner. En sort, som jag
provade, funkade jättebra. Då sa jag på psykiatrin på Bålsta som det var att jag provat den,
och då skrev de ut den. Det blev lite stabilare efter det. Jag fick fötterna p jorden, en dimma
försvann. Tack gode gud att det finns läkare som bryr sig om psykfall, som har forskat på det
hr. Att det finns mediciner för slemmet i gropen. Att det finns de som är intresserade av de
som mår sämst.
Det här var under jul och nyår. Jag drog till en tjejkompis. En tjej jag träffat genom NAmötena, hon förstod och lät mig bo ett tag hemma hos henne. Jag var på psykiatrin en del, och
jag krackelerade på vårkanten. Jag hade bett om hjälp med någonstans att bo, et eget boende.
Det är inte hållbart att ha en sådan osäker situation, jag hade ingenting kvar, ju. Alla vänner
borta. Psykiatrin i Bålsta körde mig till psyket i Uppsala, Ulleråker. Jag hade inte en akut
psykos, men ett psykotiskt tillstånd. Jag var där ett bra tag, först var jag på akuten, jag fick
någon Concerta mot ADHD. Hamnade på en av deras avdelningar, men fick permission, jag
var inte självmordsbenägna. Gick på någon teaterföreställning, pyssla, långtråkigt. Började
läsa litteratur om de problem jag hade. Ulleråker tryckte på soc, mycket. De sa att de inte
tänkte släppa mig därifrån förrän jag fått hjälp. Det här var på senvåren, nu är jag 23 år. De
var deras förtjänst att jag fick hjälp. De hade omdöme och förklarade för soc: det här är vad
hon behöver, det här måste ni göra.
De litade på mig, jag kunde få gå ut och handla kläder och så vidare. Jag blev kvar ett tag, en
knapp månad. Jag skulle få åka på behandlingshem, men bodde hemma hos mamma i väntan
på det efter att jag skrivits ut från psykiatrin. Jag tog ett återfall och skrevs in på avgiftningen
på Ulleråker för att sedan kunna åka till behandlingshemmet. Magnus och jag träffades då och
då, vi hade ingen relation vid den tidpunkten.
Jag åker till behandlingshemmet, det värsta jag varit med om. Alla satt och glodde på tv. Och
de kastade mina mediciner. Jag blev utslängd därifrån efter två månader. Jag är glad för det.
Det var personal som inte alls tog ansvar. Jag mådde skitdåligt där. ”Här har du en biljett, åk
härifrån.” Jag hade massor av väskor, personalen bara dumpade mig på parkeringen.
En kompis kom och hämtade på centralen i Stockholm, han bodde på Hatten, som är ett
utslussningshem för killar. Där kunde jag lämna grejerna, och jag var där. Fick tag på soc och
berättade vad som hänt. De sa att jag kanske skulle på ett annat hem, och efter någon vecka
hamnade jag på ett motivationshem utanför stan.
Det var nyöppnat, och jag var deras första klient. Jag kom dit den första augusti, och de gav
mig den frihet som jag behöver, på ett bra sätt. Jag kunde åka på NA-möten, började med
teater igen. Började sjunga i Caroline af Ugglas kör, och jag började träffa drogfria
människor. Jag klarade tiden drogfri i sex månader, bortsett från ett återfall i början. Jag hade
kämpat och jobbat med min nykterhet. Och jag hade verkligen kämpat innan också det året,
med alla möten. Nu kändes det som om det skulle kunna fungera.
Jag träffar Magnus under den här tiden, vi var halvt tillsammans. Vi hade haft ett uppehåll på
ungefär ett år. Han hade bott hos sin mamma en lång tid nu. Magnus har också tagit kontakt
med soc och sagt att han behöver hjälp, och han har fått ett motivationsboende. I augusti blir
jag gravid. Jag blev jätteglad och chockad, jag trodde inte jag kunde bli gravid. Det kändes
overkligt, det kändes som ett mirakel. Magnus blev jätteglad.
Ringde till mödravården, efter att jag gjort testet. Jag förstod innan att det var så. Magnus sa:
”Ta inte ut något i förskott”. Men jag tålde inte ens lukten av kaffe, jag förstod att det måste
vara så.
Mödravården var helt underbar, de har verkligen stöttat. Skjutit på soc om bostad och allt hon
kunnat hjälpa med. Jätte, jättebra. Jag gjorde en ADHD-utredning under tiden, sökte praktik
och fick fungera som värdinna på vårdcentralen. Det var min barnmorska som hjälpte mig
bra. Fick en ny soc-sekreterare, som var fantastiskt bra. Jag var så glad! Aldrig strul eller
problem. Helt underbart, när de hör av sig, tar kontakt, bryr sig. Trivs med sitt jobb.
Qvinnoqulan hade jag haft sporadisk kontakt med under lång tid, sedan två-ter år – när jag
började lyckas vara drogfri under perioder. Jag kommer inte ihåg exakt hur jag kom i kontakt
med dem, men någon från Nobba brass och nubbe eller tolvstegsprogrammet sa nog något.
Eller om jag fick syn på en broschyr.
Jag kände att det var skönt att det bara var kvinnor, jag gick ganska ofta i början, försökte
hitta bra saker att göra när jag inte drogade. De erbjöd sig att följa med på rättegångar,
överklagan till soc när det behövdes. Fick stöd i praktiska frågor och sällskap vid viktiga
möten.
Det var skönt att hitta den här oasen, och det är en fräsch miljö och trevligt. Framför allt är
det bra människor där som är nyktra och drogfria. Det var bra att man hade aktiviteter, som
nagelkvällar, sykvällar och julgransplundring. Att få göra lite andra saker än det man gjort i
den miljö jag kom ifrån.. Dansa samba, till exempel.. Och att personalen finns där och man
kan prata. Och så är det vänligt för barn också. Jag har fått hjälp med allt möjligt, som kläder
till min son, och så vidare. Så fort man frågar om hjälp, så försöker de hjälpa till.
Och att det är kvinnor där har varit jävligt skönt, speciellt i början. Jag blev chockad när deras
beteendevetare, en man kom dit, han är där regelbundet varje torsdag för gruppsamtal. Han är
hur bra som helst – han är helt grym. Han ger en tips och råd, ställer saker i ett annat
perspektiv på saker och ting. Han förstår vad man säger.
Qulans dörrar står alltid öppna, om man inte har något att göra, man kan komma dit med alla
problem man har. Eller bara för att umgås, bara vara. Alla har ju inte haft samma bakgrund,
men man kan prata med om det som känns viktigt ändå i gruppen.
Det är också mycket hjälp med pappersarbete, och rättslig hjälp som att överklaga avslag på
socialbidrag till exempel. Och att jag kan ha med mig Robin där, är också viktigt. Han föddes
nu i juni. Allt gick bra.
Jag håller på att lära mig mammarollen nu, kom in i det ganska snabbt. Inga konstigheter för
mig så. Tålamod, känner jag att jag måste jobba lite på (skratt). Men Robin mår bra, så då går
det ju bra för mig med den delen också. Jag kommer att fortsätta att vara på Qulan. Jag gillar
verkligen torsdagarna med beteendeterapin, det är nyttigt att vara med på.
Nu bor jag i en social bostad, kommer att tvingas fixa et eget kontrakt så småningom, frågan
är hur det ska gå. Magnus är hos mig fyra dagar i veckan, och det är bra. De förlänger mitt
kontrakt tre månader i taget, men det kommer inte att kunna bli min lägenhet. Men Magnus
kan få försökslägenhet, som han kanske kan ta över för oss alla. Han är jättemotiverad. Jobbar
som målare för kommunen. De har jättebra resurser i kommunen där han bor. Det går
verkligen framåt. Det är väl ungefär så det ser ut idag. Fortfarande lite CSN-skulder kvar, men
jag hoppas kunna ta lån och plugga. Annars tänker jag jobba och betala av. Vi får se hur jag
gör.