Transcript Karin, 40 sonen Anton, 5 år Jag skyller inte på min barndom

Karin, 40
sonen Anton, 5 år
Jag skyller inte på min barndom men jag har förstått att den har en del i varför jag fortsatte vidare
på den väg jag hade framför mig. Jag hade så mycket inom mig som jag inte förstod och som jag
aldrig berättade. En massa känslor och upplevelser som blev till hemligheter eftersom jag inte
kunde sätta ord på dem.
I korta drag så började det nog med mammas och pappas skilsmässa, då var jag fem år. Där minns
jag en så stor känslostorm som jag hade inom mig och jag kommer ihåg att jag inte ville ha någon
av dem om jag inte fick ha dem båda. Jag skars sönder inuti. Men jag sa det aldrig.
Kontakten mellan mina föräldrar fungerade inte efter det och det var nog väldigt svårt för mig att
hantera det. Jag bodde med pappa och hans nya familj i några år. Det var ändå en bra tid som jag
minns det. Men jag vet att jag hade kaos inombords, speciellt som jag saknade min mamma som jag
upplevde bara försvann och sedan dök upp bara då och då.
Sedan blev det en tvärvändning. Mamma hade träffat en ny kille och flyttat till Jönköping. Hon ser
till att jag och min bror flyttar ner dit. Natten till vår första skoldag i nya skolan och i den nya
staden blir min mamma misshandlad av sin kille. Det jag minns är att jag var livrädd att han skulle
döda henne och att jag ställde mig emellan. Det gjorde han nu inte, han gick hemifrån - för att
komma tillbaka några dagar senare. Mamma försökte skyla över det hela, och såg till att vi gick till
skolan som om inget hade hänt. Jag vill också säga att jag inte anklagar henne för det. Idag vet att
det är en vanlig reaktion och ett vanligt beteendemönster hos kvinnor som blir utsatta för våld i
relation.
Jag kommer inte ihåg vare sig lärare eller elever från den skolan, och vi gick nog där i närmare ett
år. Jag tror att jag hamnade i något slags chocktillstånd eller trauma. Jag minns bara att den enda
som betydde något för mig var min yngre bror. Jag var den som måste skydda honom. Allt var
overkligt - men det hade ju hänt… Jag fick ännu större kaos inom mig, känslor som aldrig fick
komma ut. Jag kunde inte uttrycka dem, så de förblev min hemlighet. Sen började jag bära mammas
hemlighet eftersom att hon fortsatte hålla ihop med den där killen. Och våldet fortsatte ju. I tre år,
tror jag det var.
Kontakten med pappa bröts av helt i omkring åtta år. Jag vågade inte ringa. Eller jo, jag ringde, men
jag la på luren varje gång och det var från hemliga nummer. Jag vågade inte prata med honom.
Under den här tiden flyttade vi flera gånger och jag hann gå i tre olika skolor. Jag började känna och
tycka att alla var en ”fake”: Var det ingen som såg hur vi hade det, varför gjorde ingen något? Jag
började förakta min mamma och alla runt omkring. Och jag längtade något oerhört mycket efter
pappa, som jag skapade någon föreställning om att han bara skulle dyka upp och hämta oss, som i
en saga.
Hade jag ringt och berättat hur det var så vet jag idag att han skulle ha kommit. Men jag levde med
mitt kaos i mitt inre och i mitt huvud. Allt var bara som en enda röra och det begränsade mig något
oerhört.
Det fick ett slut med en hastig flytt upp till Stockholm, då mamma höll på att få en tegelsten i
huvudet i ett av den här mannens vredesutbrott. Där och då beslöt hon sig för att bryta upp. Det blev
en lättnad för mig, att äntligen komma bort från ”äckelstan” med alla äckliga människor, tillbaka till
Stockholm. Nu eller aldrig ska jag leva!
Jag gjorde någon slags revolt, eller vad jag ska kalla det för. Min tillit till omgivningen var borta. I
början av högstadiet blev någon slags ledare i skolan. Jag hängde med äldre killar och började festa
på helgerna. Det var alkohol och jag rökte lite braj. Det var ganska oskyldigt från början, och jag
tyckte det var skönt att komma bort från ”mitt kaos” som jag kallade det.
Sedan hände det som jag helst inte vill prata om, men som jag vet idag att jag måste nämna: jag blir
våldtagen. Och det blev ju så klart min hemlighet!
Jag försökte göra bra ifrån mig i skolan, trots att allt var som det var. Mamma träffade nya killar,
och en av dem tafsade på mig. Jag lyckades stoppa det, men nu försökte jag vara borta hemifrån så
mycket som möjligt, och när jag var fjorton flyttade jag hem till en kompis. Jag skaffade mig
helgjobb så att jag hade pengar och festade som många andra i min ålder. Det var någon gång under
den tiden som jag provade amfetamin första gången.
Det var en olustig men ändå en skön känsla. Allt mitt kaos försvann, jag kunde tänka klart. Jag
kunde njuta av att bara vara jag för första gången i mitt liv. Så kände jag inte på alkohol eller något
annat jag provat. Det här var något som jag ville ha mer av.
Och så blev det. När de andra festade så tog jag tjack. Jag gick ändå ut nian med relativt bra betyg,
men om sanningen ska fram så fejkade jag proven i vissa ämnen för jag hade inte förmågan att
skriva prov. Allt bara försvann, när jag skulle skriva prov. Ännu en hemlighet.
Efter skolan skaffade jag svartjobb - ett var ett bra sätt att få in pengar på. Nu tog jag tjack varje
dag. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att jag inte kunde komma upp ur sängen utan att ta
det, och att jag faktiskt var beroende. När jag var sjutton injicerade jag för första gången. Jag
förstod ganska snabbt att jag inte borde göra när jag jobbade, för då skulle det märkas på en gång.
Så det fick bli till helgerna.
Jag försökte hela tiden se till att ha ett jobb, jag behövde ju pengarna. Oftast var det svarta pengar.
Jag jobbade på restauranger, i små affärer, korvkiosker.. Det passade ju bra för att det var kvällar
och nätter. På det viset knöt jag många kontakter för att kunna få jobb hela tiden, och för att hela
tiden ha åtkomst till knarket. Kände att jag hade något på gång hela tiden, var ute mycket på de
många svartklubbar som fanns på lite olika ställen i stan.
Det var ju lite häftigt med ”den undre världen”, som folk pratade om. Men samtidigt hade jag
väldigt svårt för folket som var där. Det var mest folk som höll på med kokain, vapen och andra
affärer, bland annat folk från jugoslaviska maffian. Status, makt och pengar - och en massa
förnedring. Jag kände mig aldrig hemma där, höll ett avstånd, ville inte in i deras värld.
Men så blev jag blev kär i en dörrvakt. Han tog också tjack, men han” knaprade”, injicerade inte. Vi
var mycket ute med andra dörrvakter och kunde röra oss fritt på inneställena i stan. På nätterna blev
det Hammarbyhamnen på klubbarna som fanns där. Det tog en tid innan han tog hem mig till sin
lilla etta. Där jag fick ja en chock!! På väggen hängde en ishacka, en snara, en köttyxa, en gasmask
kommer inte ihåg allt vad det var. Han satte mig på en stol mitt i rummet och började gå runt mig.
Jag fattade ingenting. Han upprepade gång på gång:” Är det inte not du har att berätta för mig” Jag
förstod inte vad det var han menade, kunde inte komma på vad det skulle vara. Jag hade inte varit
med någon annan, visste inte om han skämtade. Det kändes som en evighet.
Till slut tog han klivet fram och drog upp min tröjärm. Och där satt jag med en sönderstucken arm.
Han talade om hur mycket han hatade pundare. Han såg inte sig själv som pundare eftersom att han
bara knaprade. Från den dagen började han mata mig med matskedar tjack och höll stenkoll på mig
för att jag inte skulle injicera.
Jag förstod inte då vad han egentligen gjorde med mig. Jag var ju kär och någonstans var han ju
mån om att inte jag skulle bli ”en pundare”. Han nämnde några gånger att han hade gjort en del
torpedjobb, jag lyssnade bara med ett öra eftersom att jag inte var så imponerad av sådant, men jag
minns något om ”skott i knäskålarna”…
Jag klev mer och mer in mig själv, började bli nojig. Vi hade en stor hund som jag kände mig trygg
med och såg till att ha henne vid min sida hela tiden. En kväll ringde han hem och sa att jag skulle
göra mig klar - han var på väg hem för att hämta mig och sa att det hade hänt saker. Sedan dök han
inte upp! Jag var livrädd och sprang och kollade i fönstren hela tiden, fick för mig att de kröp folk i
buskarna och kunde inte avgöra om det var snutar eller folk som var ute efter oss.
Jag spolade ner hans tjack i toaletten efter en lång dialog med mej själv. Det var en hemsk natt. Till
slut beslutade jag mig för att ta mig ut från lägenheten med vår hund. Det fick bära eller brista - de
fick ta mig om de ville. Jag minns att jag sprang vettskrämd genom Nacka sjukhus med hunden.
Folk måste ha trott att jag var galen. Till sist lyckades jag ta mig in till stan, till en av hans närmsta
vänner. Jag ringer på dörren och den slängs upp - där står vännen med en dragen pistol.
Den tiden jag levde med honom blev jag knäpp. Jag tappade bort mej själv totalt. Han hade stor
makt över mig och jag kom inte ur det. Jag bedövade mig hela tiden med amfetamin, och nojorna
kom om och om igen. Han satte en pistol i huvudet på mig en gång och jag minns att jag blev
förvånad över min reaktion. Jag blev alldeles lugn i hela kroppen, det var som om allt rann av mig
och jag sa bara ”men skjut då”.
Efteråt har jag tänkt på den där händelsen då och då, tyckte att jag borde ha börjat gråta, bli rädd
och skaka. Men det var som om kroppen ställdes in på att dö. Jag minns inte hur det tog slut mellan
oss jag var ganska illa däran.
Vid den här tiden kom jag i kontakt med en annan svartklubb i en förort som var mer som en
kamratförening eller vad man nu ska kalla det. Bra folk, gemenskap man kände sig välkommen man
hade kul och festade. Samtidigt umgicks jag med de äldre ”sprutnarkomanerna”, där kände jag mig
hemma. Jag levde i två läger.
Nu hade min syster också sedan en tid börjat knarka, efter att hon träffat på en ungdomsvän som
hade en ganska lång missbrukshistoria. Hon hade redan en son som var tolv år och så fick hon en
till med honom. Jag tyckte såklart att det var jättekul, eftersom jag själv längtat efter barn. Men hon
drabbades av amningspsykos och knarkpsykos, måste det ha varit.
Lillbebisen var tre månader när hon försökte hänga sig i ett garage. Hon lyckades inte, men blev
inspärrad på psyket. Jag var livrädd, jag visste ju vad hon gick igenom eftersom jag själv upplevt en
del. Jag slutade ta amfetamin på den dagen. Jag tog hand om barnen och hennes snubbe, som till en
början bara knarkade som om inget hade hänt.
Jag åkte med lilla bebisen till psyket varje dag och tillbringade dagarna där. Det var samma visa
varje dag, hon ville inte se oss, hon trodde vi var emot henne att vi var med i någon konspiration.
Det tog mig typ fyra timmar varje dag att övertyga henne att det inte var så. När vi kom tillbaka
dagen efter var vi alltid på ruta ett igen. Det var läskigt att se, hon betedde sig som de andra där inne
och tyckte att de var hennes vänner. Och det var verkligen sjuka människor.
Hon fick elchocker och annan medicin som skulle hjälpa henne. Jag kom på idén att vi skulle ta
permis några timmar varje dag för att komma ut från miljön, som var sjuk. Hennes kontaktman var
bra, så han ordnade det. Samtidigt fick jag jobba för att soc att de skulle lämna över det ansvaret för
barnen på mig. Jag var ju så ung, tyckte de, och de hade ju hört att jag umgicks med folk som höll
på med droger. Jag försvarade mig med att det var ju inte så konstigt: där vi bor kan man ju inte
undvika det. Det är ju få som inte håller på. Jag drev på hela tiden och förklarade att om de tog
barnen ifrån henne, så skulle hon aldrig bli frisk igen, hon skulle aldrig komma ut därifrån. Och det
var jag övertygad om.
Jag hade tur också. I skolan där hennes äldre son gick fanns min gamla rektor, som faktiskt hade fått
en positiv bild av mig från skolan. Jag tog mobbade tjejer i försvar och hade en kraft att avgöra vad
som var rätt eller fel och agera därefter. Han och kuratorn på skolan var nog det som avgjorde att
jag fick ansvaret för ungarna.
Jag höll på så här månad efter månad, psyket, hembesök av soc som kontrollerade oss hela tiden,
med att hjälpa stora killen med läxor och finnas där för honom också. Syrrans man började ta sig i
kragen och la ner knarket. Det var en tung tid, jag bar ett tungt ansvar att få ihop allting. Syrran
började repa sig efter ett antal månader. Det var bra att vi fick komma ut därifrån. Hon fick andra
intryck och började tro på omgivningen igen, hon började klara av att skilja på det friska och det
sjuka igen.
När jag kände att vi var på rätt väg och att hennes man faktiskt gjorde sig delaktig, började jag
slappna av en del. Jag stack iväg på helgerna, till mitt andhål, klubben. Jag tog inget tjack under den
tiden för då visste jag att syrran skulle märka det och då skulle de vara kört med det förtroende vi
skapat. Men så fort hon kom hem och jag förvissat mig om att allt var okej hemma med dem på
fredagarna, så drog jag! Jag var slutkörd nu, ville bara fly. Bara vara, och glömma allting. Min kraft
var slut.
Klubben blev min trygghet och där jag återhämtade mig, så kändes det. Jag var där, men det räckte
inte för mig att bara vara där. Först började jag jobba där, sen arrenderade jag och en kille klubben.
Det var en tid som jag ibland ser tillbaka på och kommer på att jag sitter och ler. Jag var vaken från
onsdag till söndag morgon och höll klubben igång med allt vad det innebar. Sen sov jag fram till
onsdag morgon.
Polisen gjorde nerslag gång på gång, men vi klarade oss alltid undan. Har funderat över varför jag
tyckte om den tiden så mycket. Jag har förstått att det handlade om att jag var en del i något som
man samarbetade kring. Att det var flera som drev åt samma håll. Det var tufft, men mycket glädje,
och så knark förstås. Amfetamin och braj.
Men det tog ju förstås slut, åtminstone för mig. Man stängde klubbarna inne i stan, en efter en, och
folket från innerstadsklubbarna började dyka upp. Jag klarade inte av att vara kvar. Klubben blev
sig inte lik. Jag drog. Det tog hårt på mig, jag saknade det vi haft något enormt: De var nog som min
familj. En stor sorg. Och senare fick jag veta att polisen hade gjort nerslag där och att flera fick sitta
inne.
Jag mådde ju skit, det var bara berg- och dalbana hela tiden. Jag hade ju egentligen inget liv. Jag
bara drog runt hela tiden och levde för dagen. Träffade en snubbe som var fullblodsnarkoman och
det var skitjobbigt. Han var sjutton år äldre än jag, näst intill gubbe ju! Jag träffade honom en del,
sen drog jag mig undan, fast jag gillade honom. Jag orkade inte med en massa känslor heller, det var
jobbigt som det var ändå.
Nu hade allting börja rasa kändes det som. Dessutom hade syrran börja knarka igen. Jag orkade inte
leva med det. Barnen, jag tänkte hela tiden på barnen! Jag slets itu varje gång jag tänkte på vad de
fick uppleva. Jag hade under den här tiden en lägenhet som jag delade med en kille som hade hiv.
Han var som min bror. Men jag pallade inte vara där så jag lät andra narkomaner bo där. Det kändes
inte heller bra. Till sist ville jag inte ens veta av lägenheten, den låg som ett ok på mina axlar för jag
visste ju att de skulle bli knas där i sinom tid.
Allt var bara för mycket. Jag började sakta men säkert att bestämma mig för att be om hjälp, men
först gjorde jag mig av med lägenheten. Soc-tanten höll på att ramla av stolen när hon insåg att jag
knarkat så länge som jag gjort - och dessutom var ju hon inblandad i besluten med barnen och
syrran, när man lät mig ha ansvaret för hennes barn under hennes tid på sjukhuset. Soc agerade på
en gång och jag blev inlagd på avgiftningen för att sedan åka till ett motivations- och
utredningshem i Uppsala. Samtidigt anmälde jag syrran. Jag kunde inte leva med vetskapen att
barnen for illa!
Jag var på det där stället i Uppsala i tre månader och sedan fick jag åka till ett annat
behandlingshem. Den tiden jag var i Uppsala var bra. Jag var där för att landa och med personalens
hjälp komma fram till vart jag skulle vidare. De kallade mig för ”virvelvinden”, jag hade så mycket
energi i kroppen. Jag började må riktigt bra där. Jag fick besök av pappa och hans fru och jag minns
att det var så stort för mig.
Även min mamma och bror med familj kom dit, jag tror jag fyllde tjugofem då. De hade med sig
min kompis som jag umgicks med och bodde hos då jag var fjorton. Hon har aldrig hållit på med
droger. Jag var så lycklig, samtidigt som jag skämdes så mycket.
Sen när jag kom till behandlingshemmet, var det inte alls lika bra. Jag var ensam tjej och vi fick
sitta i grupp där. Han som ägde behandlingshemmet var själv en före detta missbrukare. Han talade
om att jag inte skulle vara någon teaterapa: ”Alla tjejer som missbrukar amfetamin är ju horor.” Det
var ingen idé att försöka komma med något annat. Han var inte riktigt klok. Han hängde sig senare.
Några av de som var där tog heroin hela tiden när jag var där och de lät det bara att fortgå. Jag var
ju där frivilligt och kände att de var helt omöjligt för mig att vara kvar där. Och det kom en tjej till.
Hon gick på heroin och var några år yngre än jag. Hon sålde sin kropp på Malmskillnadsgatan för
att kunna få ihop det. Killarna på hemmet utnyttjade henne. Vi stack därifrån samtidigt. Vi hängde
ihop några dagar, men sen skildes våra vägar. Har aldrig sett henne igen. Undrar om hon lever.
När jag kom tillbaka pundade jag en vända, sen kontaktade jag soc igen. Jag ville verkligen ge livet
en chans. Jag nämnde tidigare killen med hiv som jag kallade för min bror. Hans pappa var målare
och hade egen firma. Jag fick börja jobba hos honom som lärling med arbetsförmedlingen i ryggen.
Jag fixade också så att jag gick i öppenvården på behandling.
Jag jobbade hos honom i fyra år. Han var en helt otrolig gubbe. Han hjälpte mig att ordna körkort,
och jag fick en bil av honom. Han stöttade mig i att hyra lägenhet i andra hand. Han trodde på mig
hela vägen. Men det är ju klart… Hans son hade ju länge vart i missbruk och hade dessutom hiv.
Det är klart gubben hade blivit luttrad. Han blev som min bäste vän. Vi hade skitkul ihop.
Inte långt efter att jag kommit hem från behandlingshemmet började den där snubben som var
sjutton år äldre att söka upp mig. Och han uppmuntra mig. Det ledde till att han och jag levde ihop i
fem år. Jag försökte leva familjeliv med att jobba på dagarna och sköta hushållet på kvällarna. Han
var ute och knarkade på nätterna, själv rökte jag bara lite hasch. De sista två åren började jag hitta
saker i hans bil bland annat, som fick mig att förstå att han var otrogen. Det började knäcka mig,
och han blånekade.
Jag började också ta amfetamin igen i hemlighet, för att stå ut. Det hela slutade med att min
målarmästare gick i pension, och mycket av min trygghet försvann då jag behövde hitta andra jobb.
Killen försatte förneka otroheten. Jag var grymt kär i honom och mitt eget missbruk eskalerade. Allt
detta sammantaget gjorde att jag mådde så psykiskt dåligt att jag blev fysiskt sjuk. Jag fick
reumatism som visade sig på så sätt att fötterna blev stora som fotbollar, och jag hamnade i rullstol
under en tid. Tillslut drog jag därifrån och lämnade honom.
Nu hamnade jag i ett liv som hemlös. Bilen blev bostad, dag som natt. Det lilla jag ägde och hade,
fanns i bilen. Dagarna och nätterna gick åt till att åka runt leta efter duschar på byggen och solarium
och jag fixade en nyckel till idrottshallen i området jag höll till i. Jag försörjde mig genom att leta
efter saker jag kunde sno och sälja, bland annat träpall. På vintern var det svinkallt och jag höll på
att frysa ihjäl vid flera tillfällen.
Än idag är jag övertygad om att om jag inte hade haft amfetaminet så hade jag dött. Det var det som
höll mig vid liv och gav mig värme. Livet i hemlöshet var ett liv helt utanför samhället, och det
kändes fritt, utan något direkt ansvar. Men fruktansvärt tungt både fysiskt och psykiskt. Och
smutsigt. Klart man längtade in till värmen och få låna en soffa eller så. Men känslan av att bli en
parasit var större än den längtan.
Därför var min bil helig - min borg! Jag levde på det här sättet i tre år. Det som hände då var att jag
hade fått soppatorsk och behövde ta mig iväg och fixa bensin. När jag kom tillbaka var min bil helt
sönderslagen och alla mina tillhörigheter var snodda. Kändes som någon gjort intrång i mitt liv en
total kränkning. Det var mitt i smällkalla vintern och jag var helt slut. Där och då tog jag beslutet att
ta kontakt med enheten för hemlösa på socialtjänsten.
Här börjar min resa tillbaka till samhället. Jag ville verkligen bli en del med allt vad det innebär.
Bostad, familj - framför allt barn, egen försörjning och allt annat som hör ”Svensson-livet” till. Jag
fick en plats på Bergsundsgaraget, som är en typ av arbetsträning, återanpassning. Där var jag i
ungefär ett år. Under den här tiden är jag inte drogfri, jag är snarare en periodare fast på droger. Så
det blev flera turer med ströjobb och strul.
2003 började jag på Statsmissonens folkhögskola och började läsa gymnasiekompetens med social
inriktning. Jag var fortfarande inte helt drogfri, men höll färgen. Genom skolan kom jag i kontakt
med KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. När jag kom ditt träffade jag massa gamla kompisar
som hade blivit drogfria och det var värsta grejen - och chocken - för mig. Var lite grann som att
komma tillbaka till klubben som jag jobbat på och drivit tidigare.
Då släppte jag drogen, och började engagera mig i deras verksamhet. Jag har ju alltid trivts i miljöer
där det finns en kamratskap som nästan blir familjär, och där man jobbar åt samma håll med ett mål.
Och jag träffade en ny man här. Det ena ledde till det andra och ett halvår senare var jag gravid. Jag
upptäcker under graviditeten att den här mannen har kraftiga problem med att kontrollera sin
aggressivitet och saknade empati, och jag lämnade honom. Drömmen om en familj gick i krasch
åter igen!
Jag hittade till en annan förening, RFHL, som hade kvinnoverksamheten Qvinnoqulan. Dit gick jag
och fick hjälp till en lösningsfokuserad behandling, där det också ingick boende. Jag gjorde mig
delaktig i deras kvinnoverksamhet, och skötte min behandling och mitt boende.
Jag var gravid nu med Anton. Jag hade separerat från hans pappa.
Jag började komma till Qvinnoqulan regelbundet, i början var jag bara där på pysselkvällar,
samtidigt gick jag på folkhögskolan. Från början var det bara ett sätt att läsa upp betygen. Jag hade
lämnat man och hem igen. Och KRIS. Där hade jag haft hand om en del av deras verksamhet. Nu
kommer jag till Qulan i stället för KRIS efter plugget på kvällarna, och Qulan blev det ställe där jag
praktiserade. Jag blev som ett inventarium på all ledig tid.
Qulans personal hade snappat upp att jag behövde boende. Jag försökte komma till Lönnen, som är
ett drogfritt boende, men de tar inte emot gravida. Istället fick jag bo på ett kvinnoboende, men
vantrivdes. Då lotsade personalen på Qulan mig till Emmea-gruppen. Där fick jag en liten
träningslägenhet utanför stan. Och vantrivdes där också. Men till sist hamnade jag rätt, i en
träningslägenhet som nu är min egen, i en annan söderförort.
Så här länge, som jag har gjort nu, har jag aldrig bott på ett och samma ställe. Jag har räknat till
femtiofem flyttar som jag gjort under mina år, sedan slutade jag räkna.
Qulan hjälpte mig alltså att få bostad. Och här kunde jag vara precis den jag var, och i det växte jag
för att jag kunde se andra lyckas ändra sina liv och samarbeta. Först när jag kom hit var jag livrädd,
måsta jag säga - det var ju bara tjejer här! Vad är det här för feministverkstad? tänkte jag. Det var
skevt, mitt sätt att reagera. Jag gick och bar på mammas hemlighet fortfarande, har jag förstått nu,
och öppnade inte upp. Det tog lite tid, men till sist slappnade jag av – här kunde man ju bara vara.
Komma och gå som man ville. Och att det var glad stämning, de som kom hit blev glatt mottagna.
Jag fick tillbaka lite känsloregister, jag gick igång känslomässigt: Det finns en öppenhet på ett helt
annat sätt än det finns i andra verksamheter. Det här är ju ett ställe där man känner sig delaktig, med
öppna styrelsemöten, som jag började gå på. Jag blev tillfrågad om jag ville sitta i styrelsen, och det
tackade jag ja till.
Vid den här tiden gick jag på familjesociala enheten, specialistmödravården, ute vid Huddinge
sjukhus. …Vid världens ände. Jag gick dit och lämnade urinprover, och fick en bra barnmorska där.
Men direkt när Anton kom, då klippte de kontakten på mödravården. Jag kände mig utkastad. Men
jag hade inga problem med att vara mamma. Tvärtom kände jag mig bekväm i föräldraskapet - jag
har velat ha barn i hela mitt.
Att bara vara kvinnor som vi är här, gör att man stärker varandra. Och många av oss kände ju
varandra från tiden ute i missbruk. Jag hade ju bestämt mig för att inte knarka, och det gick bra på
det stora hela, sedan jag hittat hit. Den stora grejen när man sitter och fikar och pysslar är att man
känner att man har en samhörighet: man garvar och man gråter och man känner igen sig i varandra.
Och vad tomt det kan kännas på helgerna, när Qulan är stängd! Man blir ju så himla ensam när man
slutar ta droger, och även jag var tvungen att klippa med mina gamla kompisar.
Sen födde jag min son. Jag hade med mig Anton på Qulan hela tiden, och det var andra barn där
också. Det man hjälper varandra med är att tänka om, jag hade ganska mycket svårigheter att sätta
gränser mot min egen mamma, till exempel. Vi hade ganska mycket groll.
Men jag var också helt förvirrad under den här tiden, fullproppad med tolvstegsidéer, som ju går ut
på att man ska sitt ansvar för det ena och det andra - även saker man inte har något ansvar för. Jag
tror att om jag inte hittat mitt knark, så hade jag varit i psykvården idag.
Jag var förvirrad på insidan och fullt kontrollerad på utsidan, folk kallade mig kontrollpanelen.
Det var den öppna och tillåtande stämningen på Qulan som gjorde att jag började släppa garden. Jag
kunde plocka delar av det jag såg att andra gjorde, bra saker som jag kunde ta till mig. Till slut
började jag må bättre, och kände att jag kunde rota mig också där jag bodde. Men det har tagit tid,
fem år.
Jag har fått tillbaka kontakten med min pappa på vägen också, för att halvår sedan. Han har mött
mig känslomässigt, och har sagt att det värsta han har gjort var att han lämnade bort mig. Det har
tagit tid för mig att förstå vad som hände i min familj, varför de sagt och gjort som de gjort. Jag
upplevde att de ljög allihop, men nu har jag börjat se det i sitt sammanhang. Jag har varit med om
tillräckligt många processer här på Qulan och i RFHL, som gjort att jag ser saker i ett annat ljus,
inte minst mammas sätt att vara i relationer där det fanns våld.
Min husläkare har också varit viktig, jag kom i kontakt med henne när Anton var liten. Hon sa att
jag självmedicinerat med amfetamin hela tiden: nu fick jag till sist min ADHD-utredning, och den
ledde till att jag fick medicin. Det balanserade mig. Efter det har jag inte brakat ihop.
Jag förstod värdet med livet när Anton kom, jag har varit deprimerad innan. Jag fick också ett eget
värde genom Anton. Samtidigt kom jag fram till att jag skulle jobba med mig själv och mitt inre, för
att kunna vara en närvarande förälder - men utan att leva genom honom.
Efter mammaledigheten pluggade jag klart på folkhögskolan och gick ut med högsta omdöme.
Folkhögskola var en fantastisk studieform som passade mig utmärkt. Min son är snart sex år nu. Jag
bor i samma lägenhet och har mitt eget förstahandskontrakt. Jag har en skuldsanering som rullar på,
och mitt jobb som handlar om att stötta och hjälpa andra tjejer som står inför samma resa som jag
har gjort.