Transcript Fosterbarn.pdf

Ninnette Olsson Fridlund vill med denna artikel berätta om en situation som uppstod för henne och ett av hennes fosterbarn härom veckan. Hon har lång erfarenhet av att ta hand om barn som mår psykiskt dåligt och tycker ofta att omhändertagandet av dem är mycket dåligt. Ninette hoppas på en förändring.
Konsten att ”dumpa ett barn”
nattetid på psykiatrin i Eskilstuna
Aktuell forskning visar på att antalet platser inom psykiatrin drastiskt har minskat under de senaste åren. I dag är
den vanligaste dödsorsaken bland unga självmord. Dåligt psykiskt mående bland unga är ett stort folkhälsoproblem. Vissa skär sig, svälter sig, super, drogar eller använder sig av andra gravt självdestruktiva beteenden för att
hantera nuet och stå ut, få lite relise en stund. Föräldrar/vårdnadshavare, anhöriga och vänner står ofta maktlösa
när ångesten visar sitt fula ansikte och angriper den unge med full kraft.
personal som
har utbildning och erfarenhet av att hantera
akuta problemställningar finns bara tillgänglig under kontorstid i Eskilstuna, men de flesta
akuta lägen uppkommer inte då, utan tvärt
om ofta på kvällar, nätter och under helger då
den unges rutiner bryts och han eller hon är
ensam med ansvaret över att hantera sitt mående. Det är också just under den här tiden
som unga talar som mest med varandra och
umgås. En liten oförrätt eller att det tar slut
med killen/tjejen kan vara det som får bägaren att tippa över. Många vuxna är inte heller
involverade i sin ungdoms liv utanför familjen, kanske stänger den unge omedvetet ute
dem för att skydda sina närmaste mot sig själv
och det dåliga måendet. Kanske finns inte tid
från vuxenvärden att se och uppmärksamma,
när han eller hon behöver det som mest.
BUP-mottagningen och den
När mitt fosterbarn mådde dåligt var just
en sådan kväll. Han hade tänkt åka och hälsa
på en kompis, som eventuellt kunde bli mer
än bara just kompis. Men vart efter kvällen led
kände han sig allt sämre, började få kraftig ångest och visste inte hur han skulle ta sig ur situationen utan att såra sin vän och utan att riskera
att deras spirande relation skulle påverkas negativt. Som tur är har vi förtroende för varandra
och han ringer mig och säger.
– Jag mår så dåligt, står inte ut, jag kommer att
göra något hemskt och fel, vet att det är långt
för dig att åka, men kan du komma och hämta
mig? Jag säger att jag har epilepsi och glömt ta
min medicin, sen går jag. Det borde väl funka?
När är du här? Tar det en timme eller mer?
Jag svarar att jag redan är på väg att klä på
mig och sätta mig i bilen. Vi kommer överens
om att han ska tala med sin vän och därefter
ringa upp mig. Jag kör och kör och längtar efter att han ska ringa tillbaka. Efter några minuter, som har känts långa som år, ringer han
äntligen.
• Jag är ute ur
lägenheten nu, säger han.
krisplan jag
jobbat efter tillsammans med ett annat foster-
• Jag letar i huvudet efter den
barn och hans DBT-terapeut. Jag lyssnar och
lyssnar, försöker höra det han vill förmedla, försöker mjukt styra hans tankar, hjälpa, stötta finnas, om än bara på telefon. Snart träffas vi, snart
är jag framme. Oh vad jag önskar att han ska
vara hel och inte ta till gamla, destruktiva beteenden. Men mest av allt önskar jag att han ska
överleva det här. Vi hade ju klarat kriser utan
det under senaste månaden, men nu är ångesten nästan olidlig. Han berättar att han hör röster, ser skuggor och har svårt att vara säker på
vad som finns på riktigt och vad som orsakas
av måendet. Han är nykter, han har försökt följa
planen.
• Varför blir det så här?
peration i rösten.
säger han med des-
stå ut under den
timme, som det tar innan jag är framme, söka
vägar att klara det, söka vägar att stå ut. Sen ser
jag honom, som en skugga mot väggen, en bit
från gatlyktan. Det är becksvart ute, regndiset
hänger i luften. Han har bara sommarjackan på
sig och huttrar när han sätter sig i bilen. Äntligen är vi tillsammans och man kan ju tro att det
ska bli bättre då, men så blir det inte.
• Tillsammans försöker vi
Vi sitter tysta. Hans huvud rör sig fram och
tillbaka.
– Det är rösterna säger han, det är skuggorna
som kommer in från sidan eller kastar sig framför bilen. Det här går inte, jag måste till psyk.
Nu, innan jag gör något riktigt galet!
Jag försöker söka på google. Var
är det öppet? Vem kan hjälpa en 16-åring som har ångest,
som kämpar mot impulserna att skada sig själv
och som hör röster i huvudet, som uppmuntrar
till självmord. ”Du är värdelös, hon kommer att
tröttna på dig som alla andra, tro inte på henne.
Lika bra att du dör, du gör ändå ingen nytta,
Gör det nu, kasta dig ur bilen!”
Det är tre stycken röster. Jag försöker prata, få rösterna att lugna sig, bli mer lågmälda,
försöker få skuggorna att gå tillbaka in i mörkret, att inte besvära så mycket just nu. Jag måste hitta en mottagning som är öppen nattetid
för unga och klockan är nu över elva.
Det finns ingen klinik i Sörmland som har
öppet, däremot finns en klinik vid Södersjukhuset i Stockholm och en i Västmanland på
Västerås sjukhus. Vi väljer Västerås och jag
nom att undvika linjerna, men det går. Vi visas
in i ett rum och får vänta där. Det kommer in en
skötare och pratar. Vi väntar. Det kommer in en
sjuksköterska och pratar. Vi väntar.
Det kommer in en sjuksköterska och en psykiatriker och pratar. Psykiatrikern ber oss vänta
då denne ska ringa bakjouren och konsultera. Vi
väntar. Efter ytterligare tid har han givits möjlighet till inläggning på avdelningen. Klockan är
nu halv två på natten. Läkare och sjuksköterska
samt skötare talar om att han ska få medicin
samt att de kommer att titta till honom under
hela natten.
känner sig trygg vill
han att jag ska åka hem. Jag har ju också ett jobb
att sköta nästa dag och sjutton hästar på gården,
så stall ska mockas, hästar fodras och tas in och
ut ur hagar oavsett hur livet i övrigt ter sig. Vi
kramar om varandra. Skötaren lovar ta hand om
honom och jag åker hem.
Då mitt fosterbarn nu
ringer dit. En skötare svarar och hämtar en sjuksköterska. Vi berättar om läget. De ber att få ringa
upp. Nu har vi stannat bilen, vi är fortfarande i
Eskilstuna. Vart ska vi? Västerås eller Stockholm? Efter en stund ringer BUP Västerås avd
99 upp och säger att vi är välkomna. Det känns
skönt och vi styr kosan ditåt.
böljande fram och tillbaka. Lugnare en stund och stormigt nästa, men
det känns inte farligt att köra bilen. Farligare är
nog att ringa ambulans, med allt vad det kan
innebära av pådrag om han skulle bli utåtagerande. Tillsammans klarar vi resan. Vi ringer en
gång till efter vägen och berättar att vi närmar
oss. När vi kommer fram ringer vi på klockan till
den låsta dörren. Rösterna är nu riktigt elaka och
högljudda och han har det svårt. Vi kommer in
i entréhallen och går vidare mot en liten korridor med låst dörr och spegelglas infäst i dörren.
Vi får legitimera oss, därefter visas vi vägen till
avd 99. Det är en lång korridor. Längst ned till
vänster ska vi gå in. På golvet i korridoren är det
markerat med linjer. Han får inte trampa på linjer. Bruset i huvudet av rösterna och skuggorna
som sveper in från sidan eller droppar ned sig
rakt framför hans ansikte gör det svårt för hoUnder resan går allt
På morgonen dagen efter ringen de från Västerås sjukhus avd 99. Det är möte senare på förmiddagen och jag meddelar att jag ska komma
till mötet. Jag meddelar socialförvaltningen via
sms och genom att tala på deras telefonsvarare
om vad som hänt. Kort därefter ringer de och berättar att någon ringt från avdelning 99 och meddelat att det familjehemsplacerade barn som är
placerat där har blivit DUMPAD på avdelningen
mitt i natten och att jag lämnat barnet och gått
min väg därifrån. Socialsekreteraren undrar naturligtvis vad som hänt och försäkrar att han inte
trott på att jag skulle ha dumpat ett barn mitt i
natten på avdelning 99 Västerås sjukhus.
också upp mig
när han har fått tillgång till sin telefon. Han berättar att natten varit lugn och att personalen
tagit väl hand om honom, men han undrar när
jag kommer dit. När jag frågar mitt familjehemsbarn om någon i personalen på avdelningen talat med honom om hur det gått till när han kom
till avdelningen och sedermera stannade kvar
där svarar han nej, men blir mycket förvånad
när jag talar om att avdelningen ringt socialförvaltningen och sagt att jag dumpat honom där.
Jag förklarar då att vanligtvis stannar föräldern
kvar med barnet på avdelningen, men jag åkte ju
hem för att kunna ta hand om hästarna nästkommande morgon. Han säger då att han är så pass
gammal att det inte behövdes och att om han velat så hade jag ju stannat ändå. Men han var så
trött efter allt den kvällen och natten och när det
äntligen blev dags för inläggning så kändes det
tryggt med medicinen och att en personal skulle
finnas till hands om han vaknade och var orolig.
Dessutom berättade han att en i personalen lärt
ut hur man bäddar riktig sjukhusbäddning och
att de hade haft jättetrevligt tillsammans, så han
var nöjd.
Mitt familjehemsbarn ringer
Vi samtal med personal, psykiatriker och senare avdelningsföreståndaren så framkom att
”så här får det inte gå till”. Barn från Strängnäs
tillhör Eskilstuna och ska söka via vuxenpsyk
när BUP är stängt (dvs kvällar, nätter och helger).
Om det bedöms av psykiatriker på vuxenpsyk
(de flesta är inte utbildade på barn) så kan barnet
remitteras till barnpsyk eller läggas in på vuxenpsyk om det finns ledig plats.
Jag har haft familjehem i snart 25 år och haft
fler än 40 placeringar totalt, varav de flesta flerdiagnostiserade med ADHD, borderline och
Asberger samt missbruk. Med min erfarenhet
av samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin blir jag mörkrädd. Det skulle inte falla mig
in i att någon med erfarenhet av barn och unga
som mår dåligt, är självdestruktiva och har
suicidtankar skulle kunna göra något så urbota
förkastligt som det som gjorts i det här fallet.
Hur kan man tro att en 16-åring som mår dåligt
skulle kunna klara av att över huvud taget vistas på en låst vuxenpsykiatrisk avdelning utan
att detta får negativa konsekvenser för dennes
framtida utveckling.
som den konsulentstödda verksamhet som mitt fosterbarn
är placerat genom är förfärade över de rutiner
som gäller kvällar, nätter och helger för de ungdomar/barn som tillhör Eskilstuna BUP. Vem
har beslutat om detta? Vem har befogenhet att
riva upp nuvarande ordning och tillse att våra
barn och unga, oavsett tidpunkt på dygnet,
kan få den psykiatriska vård och omhändertagande som lagen föreskriver.
Såväl socialförvaltningen
Ninette Olsson Fridlund, familjehemsmamma
När Ninette skickade in ovanstående text
till BUB i Sörmland kom följande svar:
Beträffande ankommet brev från Ninette
Olsson Fridlund.
”Vi har mottagit brevet och undertecknad
har varit i kontakt med Ninette Olsson
Fridlund per telefon för att lyssna och ta del
av hennes erfarenheter.
Vi välkomnar synpunkter för att fortsätta
arbeta med förändring och förbättring
inom BUP Sörmland och vill samtidigt beklaga de negativa erfarenheter Ninette haft
i samband med den beskrivna händelsen.”
I tjänsten
Mari Kampf Westerberg
Verksamhetschef BUP Sörmland