Transcript här - Äppelviken/Smedslättens TK

”Jag ser väldigt mycket lycka och glädje i mitt jobb”
Cissi Helland är ett välbekant ansikte för många i hallen. Men få känner
till att hon var en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Och att hon har en
sköldpadda som husdjur.
Hur mår du idag och hur känns det att bli intervjuad för vår hemsida?
– Jag mår bra och det känns jättekul.
Vad var det som fick dig att välja tennistränare som
jobb?
– Jag jobbade med marknadsföring, sedan med försäljning,
men kände hela tiden att det var någonting som saknades.
Jag hade tennis som bakgrund, hade spelat i över tjugo år
och saknade tennisens utmaningar. Jag saknade träningen
och att vara i en tennishall. Jag skickade iväg ett mail till
dåvarande tränare Lasse Eriksson via Facebook och frågade
om Smedslätten behövde hjälp. Han svarade att jag gärna fick
komma och testa att jobba lite. Sedan dess är jag såld
på klubben och på tränarjobbet.
Var jobbade du med marknadsföring och försäljning?
– I USA. Jag pluggade till PT (personlig tränare) i samma veva och kände att det
är träning jag ska hålla på med. Och jag kommer inte att byta. Aldrig någonsin.
Vad är det du tycker är kul med jobbet?
– För det första är det väldigt socialt och det gillar jag. Det är självständigt – jag
får ju fria händer att planera min egen träning. Det är varierande med alla
grupper. Jag får sätta upp mål för olika grupper och olika individer. Jag får se
människor utvecklas. Det är väldigt, väldigt roligt. Det är dessutom kul att väcka
den tävlingsinstinkt som folk kanske inte trodde att de hade. Jag ser väldigt
mycket lycka och glädje i mitt jobb.
Har du arbetat på andra klubbar innan du började hos oss?
– Jag har jobbat litegrann i Hellas TK, vid Skanstull. Mest för att jag bor där. Och
så har jag jobbat i USA en kort period, med ett lag med 17 high school-tjejer. Det
var verkligen givande, men det krävde en enorm planering inför varje träning.
Är det någon skillnad på att arbeta som tränare i USA jämfört med i
Sverige, är amerikaner till exempel mer tävlingsinriktade?
– Nej, det tycker jag inte. Det gäller att anpassa efter varje grupp och individ.
Och nej, jag tycker inte att de är mer tävlingsinriktade där, utan det är väldigt likt
hur det är att vara tränare här hemma.
Du arbetar ju framför allt i vår vuxentennis, men har även några
juniorgrupper. Är det någon skillnad mellan att träna vuxna och barn?
– Det är det här med motivationen hos människor. Jag har upplevt att vuxna är
lite mer motiverade. Men om det kommer en grupp med barn som är motiverade
så är det ingen skillnad mot vuxna. Generellt tycker jag att det är roligare med
vuxna eftersom jag då inte behöver jobba med att motivera. Med barn, däremot,
kan jag behöva lägga en massa energi på att få dom intresserade samtidigt som jag
håller på med teknikträning. Då blir det mycket svårare.
Kan det inte vara frustrerande för dig som är så himla duktig på tennis
att se på oss vuxna. Många av oss har ju börjat spela som vuxna och har
vanligen allt annat än snygg teknik.
– När det tycker jag inte. Jag tänker inte så. Har aldrig tänkt att: ‘Vad fult hon
eller han slår’. Jag tänker istället: ‘Hur kan hon bli bättre?’.
Du är ju väldigt uppskattad och efterfrågad som vuxentränare, vad är
det som gör dig så populär, tror du?
– Jag frågade en i mina grupper vad hon tycker att jag gör bra. Ibland tänker man
ju inte på det själv. Och sammantaget handlar det om att jag planerar passen
väldigt bra. Jag går igenom dagen innan vad vi har tränat och vad gruppen och
individen behöver träna på. Jag jobbar för att alla verkligen ska känna att man har
tränat när man går ifrån mina pass. Jag har korta pauser och ger endast korta
instruktioner. Hellre att man missförstår en övning under några slag, istället för
att jag tar en massa tid till att förklara den. Det är alltså bättre att man får öva
och spela tills man förstår. Det är klart att jag måste ge feedback, men efteråt,
inte under varje boll för då blir det segt.
Hur gammal var du när du själv började att spela tennis?
– Jag var 8,5 år. Jag fick stå i kö första terminen på Ekerö innan jag kom in.
En fågel har berättat för mig att du redan under första tennislektionen
kunde slå en toppad forehand och att du snabbt blev väldigt duktig
junior och upptagen bland SALK:s elitjuniorer. Vad var det som gjorde
dig så talangfull, tror du?
– När jag var liten såg jag Mats Wilander spela på TV och då bestämde jag mig för
att jag ville börja spela tennis. Mina föräldrar försökte få mig att spela fotboll för
att det var lagsport och med kompisar. Jag var där en gång, sedan gick jag hem.
Jag ville absolut inte vara med. Mina föräldrar fortsatte med att sätta mig i olika
lagsporter, men jag gick hem. Jag ville inte vara med. Jag skulle spela tennis. Så
där har du det - ett brinnande intresse. Jag hängde i hallen jämt, ville aldrig gå
hem. Min pappa ställde upp väldigt mycket, lät mig stanna i hallen, spelade med
mig. Förutom det har jag alltid varit väldigt målinriktad och aldrig rädd för att
jobba hårt, att pressa mig själv, aldrig rädd för att ta ut mig. Och sedan har det
alltid funnits en extrem glädje i tennisen. Om jag har varit talangfull eller inte, det
får andra avgöra. Det kan jag inte själv säga att jag har varit. Jag har jobbat
extremt hårt, med en väldigt stor glädje.
Du blev snabbt en mycket duktig tävlingsjunior, berätta vad du gillade
med att tävla?
– Spänningen. Kicken av att få vinna några matcher tidigt i min tävlingskarriär
gjorde att jag ville fortsätta. Jag satte kontinuerligt upp högre och högre mål för
mig själv.
Blev du nervös före match?
– Absolut. Jag har spelat ungefär tusen matcher och jag skulle nog säga att det tog
femhundra matcher innan jag spelade bättre på match än på träning. Jag spände
mig även om det var så roligt. Men jag lärde mig omvandla nervositeten till något
positivt. På samma sätt som när jag springer mina löplopp. Jag springer alltid
bättre nu för att jag är nervös. Det triggar igång något i kroppen.
Vad kännetecknade dig som tävlingsspelare?
- Jag var väldigt liten och väldigt smal så jag kunde
springa hur mycket som helst. Jag sprang och sprang
och sprang, blev knappt svettig, blev inte så trött.
Jag var väldigt snabb. På tennisspråk skulle man säga
att jag gnetade. Jag vill säga att jag spelade defensivt.
Jag missade inte så mycket. Och det är faktiskt ingen
skillnad mot idag. Jag har aldrig ändrat mitt spel. Jag
missar fortfarande inte så mycket. Jag springer och
springer och låter de andra göra misstagen. Jag spelar
varierat och så spelar jag många höga bollar, de är
jättejobbiga att ta. Jag är säker och har bra kondition
Hur tog du förluster?
– När jag tittar på tävlingsjuniorer idag, till exempel när jag åker runt med tjejer
på tävlingar, så vill jag se en reaktion efter matchen. Har man förlorat så är det
helt ok för mig att man bryter ihop lite efteråt, att man blir ledsen. Det gjorde
jag. Jag kunde bli jätte-ledsen. Man såg att jag brydde mig. Men det var ingenting
som höll i sig en månad, utan det gick över. Men jag funderade också på varför jag
hade förlorat. Om det berodde på att hon var bättre, var det inte så mycket att
göra. Om jag tyckte att jag borde ha vunnit så kändes det värre.
Berätta om dina bästa resultat!
– Jag har sex SM-guld, ett i singel, två i dubbel och tre i lag. Jag var rankad etta i
Sverige när jag var 13 och 14 år. Sedan låg tre, fyra och femma. Jag har vunnit DM
fem gånger i Stockholm och vunnit Kalle Anka Cup i Båstad.
Du har gått tennisgymnasiet i Båstad, hur var det att gå där?
– Jag minns det som väldigt tufft, både tennis- och skolmässigt, även om skolan
kom i andra hand för mig. Vi tränade fyra timmar per dag plus en timmes mycket
hård fysträning. Men kroppen höll inte för mig. Jag drabbades av hopparknä och
kunde inte spela på ett halvår.
Hur var det att bo i Båstad om vintern?
– Eftersom jag hade alla mina kompisar där så kände jag inte av vintern. Men
sedan, när jag bodde kvar där året efter gymnasiet, kändes det annorlunda och är
inget jag rekommenderar. Kompisarna och tennisen var borta. Då var Båstad inte
kul.
Hur skiljer sig tävlingstennisen bland juniorer idag från hur det var då
du var ung?
– Förr var det mer spontanidrott. Man gick ner och spelade med kompisar. Man
tränade mycket själv på lediga banor. Idag känns det mer uppstyrt. Man hänger
inte i hallen på samma vis, utan när man spelar är det på bokad bana och med
tränare. Och så verkar man inte träna olika sporter på samma dag. Det gjorde
många på min tid. Det kunde vara både fotboll och tennis på samma dag. En
annan sak är att barnen verkar ta mindre ansvar nu, är mer curlade av sina
föräldrar. När jag var elva år tog jag mig själv kommunalt från Ekerö till träningen
i SALK. Nu får man skjuts hit och dit och föräldrarna bär tennisväskan... Det är
mycket med internet nuförtiden, man är fast i Ipads och Iphones och rör sig
mindre. Man har blivit bekväm.
Efter Båstad åkte du till USA på college-stipendium. Berätta om det!
– Ja, jag fick ett stipendium som innebar att de betalade för allt, för skola,
uppehälle, ja allting. Jag var i Sacramento, en timme från San Francisco. Det var
fokus både på skola och tennis för mig där. Jag pluggade kommunikation och vi
tränade mellan två och fem varje dag. Det var lite lugnare än i Båstad, inte lika
högt tempo. Det kändes bra för mig. På helgerna åkte vi runt över hela USA och
spelade matcher. Vi var åtta i laget och vi var sex som blev uttagna att spela.
Hur var det då?
– Helt fantastiskt. Om någon frågar mig vilken tid som varit bäst i mitt liv, svarar
jag åren 2003 till 2008 då jag var i USA, det var väldigt roligt. Jag skulle
rekommendera alla som inte blir proffs att åka på college. Jag lärde mig mycket,
fick ett språk, fick en utbildning och en livserfarenhet som är svår att få någon
annanstans.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Jag tränar mycket, springer mycket. Löpning är lite som terapi för mig, man kan
gå in i sig själv, koppla bort jobbet och sig själv, vara i sin egen värld och bara njuta
av stunden. Springa och svettas och ta ut sig, känna att man är i en helt annat
bubbla.
Vilka lopp har du varit med i?
– Vilka har jag inte varit med i, ha, ha? Midnattsloppet fem gånger,
Hässelbyloppet tre gånger, halvmaran två gånger, maraton en gång, och så flera
femkilometerslopp också.
Vilket eller vilka lopp har varit roligast?
– Midnattsloppet. Det är en tuff bana men så vackert. Fyrtiotusen var med
senast. Alla springer i likadana tröjor, det lyser upp hela Stockholm. Det är så
häftigt.
Vilket resultat är du stoltast över?
– Varje år har vi en familjeutmaning, vi tävlar mot varandra på
olika lopp, men främst Midnattsloppet Vem vinner? Min brorsa
förstås, men en gång har jag dock vunnit. Mitt rekord på milen
är 48,11 och 22,58 på fem kilometer. Det är väl okej för hobbynivå. Jag är nöjd att jag genomförde maraton, det blev en rejäl
mental kamp efter 30 kilometer.
SLTK har ju genomgått en del förändringar under det
senaste halvåret, hur känns det att var en del av denna
utvecklingsprocess?
– Känns väldigt kul så klart. Det känns fantastiskt med Jonas och David. Vi är
samma generation, vi tänker lika och kommer mycket bra överens, Vi strävar mot
samma mål. Klubben har utvecklats, vi kör play & stay. Känns kul och är bra att
vi hänger med i utvecklingen. Känns också som att hallen har blivit mer levande,
att fler människor är här, att det händer mer. Jag trivs jättebra. Jag tycker att
Jonas och David är helt fantastiska som tränare. De är hjälpsamma. Vi alla strävar
efter att göra klubben bättre.
Vad vill du bidra med?
– Fortsatt hög kvalitet i vuxentennisen förstås. Och så vill jag gärna fortsätta köra
med duktiga tjejjuniorer från scratch. Jag jobbar med en grupp tjejer nu, på
måndagar kl 15-16. Jag vill följa dem och det skulle vara superkul om de ville börja
tävla. Och så vill jag förstås se att vi får fler banor så att fler kan spela.
Ditt hem står i lågor och du hinner bara ta med
dig två saker, vilka blir det?
– Min sköldpadda och min massagestol.
Välj ett alternativ:
Singel eller dubbel
Sommarsemester i Sverige eller utomlands
Utekväll på Södermalm eller Östermalm
Stockholm maraton eller Lidingöloppet
Federer eller Nadal
Ivanovic eller Sharapova
Åsa-Mia Fellinger