Transcript Finlandism. När man går på toa på nlandssvenska

Finlandism. När
man går på toa på
finlandssvenska
går man på tuppen.
46 S P R Å K E N · 2 01 2
Därför lever
svenskan
i Finland
Trots att alla kan skilja finlandssvenska från
rikssvenska kämpar språkvårdarna med att
hålla svenskan i Finland så svensk som möjligt.
TEXT MIKAEL REUTER ILLUSTRATION JENS MAGNUSSON
E
fter Jugoslaviens upplösning har man
aktivt gått in för att (på nytt) splittra
upp serbokroatiskan i serbiska, kroatiska och bosniska. Tornedalsfinskan
i Sverige ses inte som en finsk dialekt
med samma skriftspråk som finskan, utan som ett
eget språk, meän kieli (’vårt språk’). I Norge har
man skapat både bokmål och nynorsk sedan landet
lösgjordes från Danmark.
Men annat är det med svenskan i Finland: vi
håller envist fast vid att vi talar och skriver samma
språk som svenskarna i Sverige. I grundlagen står
det att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Vi skriver ”svenska” när det frågas efter modersmål på blanketter, och våra barn går i svenska
skolor. Vårt språk är svenska, även om vi inte i alla
avseenden följer den allmänna svenska språknormen. På det viset kan finlandssvenskan jämföras
med bland annat franskan i Kanada.
När Finland för två hundra år sedan skildes från
Sverige, som en följd av det så kallade finska kriget,
hade landet varit en del av det svenska riket i sex
hundra år. Åbo var en av Sveriges viktigaste städer,
och där fanns ett av Sveriges främsta universitet,
Åbo Akademi (grundad 1640 som Sveriges tredje
universitet efter Uppsala och Dorpat). Svenskan
var det huvudsakliga förvaltningsspråket och bildningsspråket, och uppskattningsvis femton procent av befolkningen i Finland hade svenska som
modersmål. Det stora flertalet av dem hörde till
allmogen i kusttrakterna, men en påfallande stor
del var ämbetsmän, präster och borgare, verksamma också i de rent finskspråkiga delarna av landet.
Först under 1800-talet utvecklades finskan till ett
komplett och samhällsbärande språk, och det dröjde till början av 1900-talet innan finskan ersatte
svenskan som landets första språk inom administration och kulturliv.
”ATT VÅRT FINLÄNDSKA [= finlandssvenska] modersmål med tiden skall utvecklas till ett särskilt språk,
som inte längre kan kallas svenska, behöva vi väl
inte under några omständigheter på allvar befara.
Skulle så ske, är vår nationalitet i och med detsamma dödsdömd.” Så skrev den finlandssvenske
språkmannen Hugo Bergroth år 1917 i förordet
till sin bok Finlandssvenska, en ”handledning till
undvikande av provinsialismer i tal och skrift”.
Nu, snart hundra år senare, är hans ord fortfarande aktuella. Orsaken är uppenbar, eftersom
fördelarna med ett gemensamt språk är så stora. Vi
har en gemensam litteratur och kan läsa inte bara
varandras skönlitteratur utan också tidningar och
facklitteratur. Vi kan använda samma ordböcker
och uppslagsverk. En finlandssvensk kan utan problem studera och jobba i Sverige – också i språkligt
krävande arbeten. Och när finnarna lär sig svenska
i skolan kan de ha nytta av språket både i Finland
och i Sverige.
Ett av huvudmålen för den svenska språkvården
FO R S K N I N G & F R A M ST E G 47
i Finland är därför att svenskan i Finland inte ska
fjärma sig från rikssvenskan utan utvecklas i samma
riktning som den – det vill säga i klartext att onödiga finlandismer ska motarbetas.
Men visst har tanken på att deklarera finlandssvenskan som ett eget språk någon gång framförts.
Det kan därför finnas skäl att filosofera lite om vad
finlandssvenska egentligen är.
Alla är väl eniga om att det är uttalet – både
språkmelodin och de enskilda språkljuden – som
gör att man omedelbart kan skilja finlandssvenskan
från olika slag av sverigesvenska. Finlandssvenskan
saknar skillnaden mellan akut och grav ordaccent,
och till intonationen låter svenskan i Finland – särskilt i södra Finland – mera som finskan än som
svenskan i Sverige. Många drag i det finlandssvenska uttalet är ålderdomliga. Bland annat uttalar
flertalet finlandssvenskar ett tydligt d framför j i
ord som djur och djup. Andra påfallande egenheter
är kortstavigt uttal (kort vokal plus kort konsonant) i ord som före, mina och kamera och reducerade former som int (’inte’) och sku (’skulle’).
Men hur annorlunda finlandssvenskan än kan
låta i förhållande
till sverigesvenskan,
är det inte uttalet som ligger till
grund för diskussionerna om finlandssvenskan som
en särskild form
av svenska eller rentav som ett eget språk. Det
avgörande är i stället de rätt ansenliga mängder
särskilda ord och uttryck som bara finns i finlandssvenskan eller som används annorlunda i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, det vill säga det som
brukar kallas finlandismer.
partement, och ministerierna bildar tillsammans
statsrådet, ett ord som också används om regeringen när den sammanträder officiellt under presidentens ledning. Det som i Sverige kallas preliminärskatt heter i Finland förskottsskatt (på finska
ennakkovero, jämför norskans forskuddsskatt). En
skyddsväg (på finska suojatie) i Finland är detsamma
som ett övergångsställe, och en sjukförsäkringsbyrå motsvarar en svensk försäkringskassa. Flera
akademiska och andra titlar är annorlunda än i
Sverige. En finländsk diplomingenjör motsvarar en
svensk civilingenjör, en agrolog är detsamma som
en svensk lantmästare och en tingsmeriterad jurist har titeln vicehäradshövding. Men språkvården
avråder från till exempel ’skyddsväg’ i allmänspråket, och i ny lagstiftning används i möjligaste mån
samma terminologi som i Sverige.
DET STORA FLERTALET FINLANDISMER är alldeles vanliga ord, med mer eller mindre vardaglig prägel och
mer eller mindre etablerad status i den finlandssvenska språkgemenskapen. Vi råddar, ’strular till’,
’blandar ihop’; klottar, ’slaskar’, ’kladdar’; bär ut
roskisen, ’soppåsen’,
och går på tuppen,
’går på dass’, ’går på
toa’. Också om man
bara räknar de finlandismer som har
någorlunda allmän
spridning i hela
Svenskfinland kommer man säkert upp till närmare ett tusental ord som inte används i Sverige
eller som i Finland helt eller delvis används i andra
betydelser än i Sverige.
En semla i Finland är till exempel detsamma som
en småfranska eller ett rundstycke, medan de söta
bullar med mandelmassa och grädde som äts under
fastan i Finland kallas fastlagsbullar. De finlandssvenska skoleleverna kallar fortfarande sina bord
i klassrummet pulpeter, och när de fuskar under
skrivningarna kallar de det att lunta. Att firabla
betyder på finlandssvenska att ’extraknäcka’ eller ’jobba svart vid sidan av det egentliga jobbet’;
ordet kommer från tyskans Feierabend. Inflytande
från tyskan är det också fråga om när kulsprutan
kallas maskingevär och kpisten maskinpistol. Reminiscenser från gammalt studentlatin är krapula eller
krabbis, ’baksmälla’ (från latinets crapula, ’rus’) och
uttrycket i sista valete, ’i sista stund’ (latinlärarens
sista ord under lektionen var valete, ’farväl’).
Direkta lån från finskan är till exempel haska,
’slösa’, ’förspilla’ (på finska haaskata); mono, ’skid-
” De finlandssvenska skoleleverna kallar fortfarande sina
bord i klassrummet pulpeter. ”
MÅNGA AV DE SPECIFIKT FINLANDSSVENSKA orden
betecknar specifikt finländska företeelser. Våra
bostadshus är till exempel ofta organiserade som
bostadsaktiebolag (närmast motsvarande ’bostadsrättsföreningar’). Lägenheterna i dem kallas aktielägenheter och för husets allmänna omkostnader betalar innehavaren en avgift som kallas bolagsvederlag
eller i dagligt tal bolagshyra. Vuxna som vill ta kvällskurser av olika slag kan göra det vid ett arbetar- eller
medborgarinstitut. Typiska för det finländska bordet
är bland annat knackkorvarna (småkorvar som äts
kokta eller stekta; jämför tyskans Knackwurst).
En hel del officiella samhällsord är annorlunda
än orden för motsvarande företeelser i Sverige.
Liksom Danmark har Finland ministerier, inte de-
48 S P R Å K E N · 2 01 2
BETYDLIGT FLER ÄN DE DIREKTA LÅNEN är de så kallade
översättningslånen, en grupp som hela tiden tenderar att öka. Flera av de tidigare nämnda officiella
finlandismerna är översättningslån, men framför
allt finns det mängder av översättningslån som inte
betraktas som acceptabla i korrekt finlandssvenska,
till exempel dragare, ’ledare’, ’ansvarig’; ringbud,
’telefonmeddelande’, ’uppmaning att ringa upp’;
röstningsprocent, ’valdeltagande’; skolningstillfälle,
’kurs’; taltur, ’anförande’, ’inlägg’, och den direkt
vilseledande användningen av hämta i betydelsen
’medföra’, ’lämna’, och söka i betydelsen ’hämta’.
Den här typen av ord är antagligen de som potentiellt kan ställa till med mest problem i kontakten
med svenskar, eftersom talaren eller skribenten
tror att de är gångbar svenska, medan de i själva
verket ofta är mer eller mindre oförståeliga.
Finskans påverkan inskränker sig naturligtvis
inte bara till enskilda ord. Framför allt i översatta
texter men också till exempel i tidningsprosa förekommer konstiga genitivkonstruktioner, som
televisionens nya användningssätt (’de nya sätten
att använda tv’), och osvensk ordföljd. Också avvikande prepositionsbruk, till exempel köpa något
från en affär, beror ofta på finskt inflytande.
Från finskan kommer också vissa talesätt som att
ha sin egen ko i diket, ’ha egna intressen att bevaka’,
’tala för sin sjuka mor’, och att lyfta katten på bordet,
’tala rent ut’, ’nämna saker och ting vid deras rätta
namn’. Men när en finlandssvensk äter eller i överförd bemärkelse accepterar något med långa tänder,
’motvilligt’, handlar det om ett uttryck med rötter i
nederländskan och tyskan, och när hon eller han blir
bjuden på något gott och säger det sku int slå hål i sidan, ’det skulle sitta bra’, är det fråga om ett uttryck
som uppenbarligen bara finns i finlandssvenskan.
Man behöver alltså i allmänhet inte läsa mer än
några stycken i till exempel en finlandssvensk tidningsartikel för att hitta exempel på finlandismer
och kanske på avvikande ordföljd eller andra syntaktiska egenheter. Få finlandssvenskar kan skriva
en svenska som är helt fri från provinsialismer.
Men vi ska inte glömma bort en sak: det allra mesta
i finlandssvenskan är helt normal svenska. I skrift
utgör finlandismerna på ordnivå kanske en procent
av orden, vare sig man ser till ordförrådet eller till
de löpande orden i en text. Ortografin är densamma som i sverigesvenskan, och avvikelserna i fråga
om ordböjning är på det hela taget försumbara.
Låt oss se det hela i ett nordiskt perspektiv. Vi
behöver bara läsa något enstaka ord för att veta om
en text är skriven på danska, norska eller svenska.
För att vi ska veta att en svensk text är skriven i
Finland måste vi däremot ofta läsa flera stycken,
kanske rentav flera sidor i en bok. På språkliga
grunder kan man därför knappast hävda att finlandssvenskan är ett språk för sig.
Mikael Reuter är svensk språkvårdare i Finland och
har varit chef för den svenska avdelningen inom
Forskningscentralen för de inhemska språken.
JOHAN JARNESTAD
sko’, ’pjäxa’; nucka (till), ’halvsova’ (på finska nukkua, ’sova’) och tarra, ’klistermärke’. Sådana ord
undviks vanligen i vårdat språk, medan däremot
talko, ’frivilligt gemensamt arbete’ (på finska talkoot) kan betraktas som etablerat eftersom det saknas
en adekvat svensk motsvarighet.
enspråkigt svenska kommuner
tvåspråkiga med svensk majoritet
tvåspråkiga med finsk majoritet
enspråkigt finska kommuner
Vasa
Jyväskylä
FINLAND
Björneborg
Tammerfors
Lahtis
Åbo
Helsingfors
Mariehamn
SVENSKTALANDE I FINLAND
Lika många som 1880
De svenskspråkiga i Finland är ungefär lika många
som 1880, knappt 29 000. Men andelen har gått
ner från 14 till 5,5 procent. En tredjedel av finlandssvenskarna bor i Österbotten, och närmare hälften
bor i Nyland. I Åboland och inom det enspråkigt
svenska landskapet Åland bor vardera omkring
25 000 svenskspråkiga.
Av Finlands 415 kommuner är 19 enspråkigt
svenska (av dem 16 på Åland) och 44 tvåspråkiga,
däribland många av de största städerna.
FO R S K N I N G & F R A M ST E G 49