Transcript Disciplinen och den dubbla kompetensen Noteringar i anslutning till

1
____________________________________________________________________________
Studies in Educational Policy and Educational Philosophy
E-tidskrift 2006:2/2007:1
_______________________________________________________________
Leif Lindberg
Institutionen för pedagogik
Växjö universitet
Abstract
This paper is about changes of meanings of an expression, the double competence, often used as a demand of qualification when professors of ”Pedagogik”
are recruited. Material used was all written expert assessments of applicants´
qualifications from 65 competitions between 1910 and 1998. The assessments
were analysed, using dimensions as width, depth and quality. Main outcomes:
disagreement on meanings between experts up to World War II, struggles between experts about the territory during 50thies and 60thies, superficial consensus on ”the system view” during 70thies and early 80thies and a more complex emphasis on quality the last decades.
Disciplinen och den dubbla kompetensen1
Noteringar i anslutning till ett kvalifikationskrav
Det brukar ibland sägas att den viktigaste frågan för en fakultet är att rekrytera
duktiga professorer. Lyckas inte fakulteten med detta kommer förmodligen
inget väsentligt att hända på decennier. I värsta fall kan en eller flera discipliner
helt förfalla eller bli utsatta för nedläggnings- eller omdefinieringsförsök. Det
kan givetvis diskuteras huruvida det är rimligt att en disciplins förmåga att svara mot egna och omgivningens krav ska knytas så tätt till en enskild befattningshavare. Men att tala om frågan på detta sätt visar tilltron till de lärare som
numera i lag och förordning benämns som de främsta. Även om professorns
betydelse kanske inte alltid är avgörande för en disciplins möjligheter att vara
en föregångare i sin tid är ändå talet om professorn eller om professorerna en
del av en disciplins självförståelse och självuppfattning. Därigenom blir också
professorerna viktiga i det ekologiska sammanhang en disciplin befinner sig.
Talet om disciplinen och dess främsta företrädare är med detta synsätt en integrerad del av disciplinen, inte något som nödvändigtvis måste prövas mot disciplinens praktik. Det förefaller vara mera rimligt att tal och praktik är komplementära i förhållande till varandra än att de ses som åtskilda storheter.2
När detta är skrivet förefaller det rimligt att i ett empiriskt inriktat disciplinprojekt ge rekryteringen av professorerna ett visst utrymme. Frågan har tidigare
1
Detta arbete har möjliggjorts genom ett bidrag frånHSFR/Vetenskapsrådet till projektet. ”Pedagogik som vetenskap - en 1990-talsföreteelese?” Tack till fil mag Gunilla Broberg, Institutionen för pedagogik, Växjö universitet, som excerperat delar av sakkunnigmaterialet.
2
Jfr Lindberg, L. 1992. Symbolhandlingar och pedagogik som vetenskaplig disciplin. Forskning om utbildning. Nr 2/1992. 27 – 40.
2
tangerats av Lindberg & Lindberg (1983), Lindberg & Berge (1988) och Lindberg (1997). I den första studien fokuserades bl a diskussionerna kring pedagogikprofessurernas tillkomst3, i den andra professorernas installationsföreläsningar men även sakkunnigas syn på ämnet och utifrån vilka kriterier sökanden
skulle bedömas4 och i den tredje studien fokuserades vad som tycktes vara
grundläggande kvalitetskriterier vid prioriteringen av sökanden till professurerna5.
Här är avsikten att behandla innebörden i det som brukar benämnas ”den dubbla kompetensen” i samband med granskning av sökande till professurer i pedagogik mellan 1910 och 1998. Enkelt uttryckt innebär den att en person för att
vara behörig till en professur ska vara dubbelt docentkompetent. Det dubbla
står för att områdena inom vilka dessa kompetenser ska uppvisas ska vara olika. Kravet på den dubbla kompetensen har motiverats med förhållandet att ämnet pedagogik är mycket omfattande och den som ska företräde en sådan disciplin måste ha bedrivit vetenskaplig verksamhet inom ett par åtskilda områden
för att kunna axla ett sådant ansvar. Disciplinen pedagogik är inte unik härvidlag. Även inom andra discipliner brukar sådana krav uttalas. Här avgränsas
kommentarerna till vad sakkunniga lyfter fram i sina yttranden över sökanden
till professurer i pedagogik under 1900-talet.
Materialet
Forskningsmaterialet utgörs alltså av sakkunnigutlåtanden vid professurer i pedagogik 1910 – 1998. Materialet, som omfattar ett 65-tal utnämningar, finns
översiktligt sammanställt och beskrivet där vissa uppgifter finns förtecknade,
nämligen professurens benämning, tillträdesår, namn på utnämnd professor,
vilka som varit sökande, namn på sakkunniga, hur sakkunniga har placerat sökanden i förslagsrum samt var handlingar i respektive ärende kan återfinnas.6
Tillsättningsförfarandet är med några undantag någorlunda enhetligt under perioden. Detta utgjorde den legala förutsättningen för de utlåtanden som ingår i
materialet. Om materialet ska också sägas att även om varje anställning behandlas som unik, så är antagandet här att diskussionen kring respektive tillsättning är ett inslag i den disciplinära formningsprocessen. Detta betyder också att innebörden i de kvalifikationskrav som uttrycks, även om kraven uttrycks
generellt, i normalfallet är mer eller mindre tydligt relaterade till sökandebilden. Eftersom det tillsättningssystem som utövas just nu är mest bekant ska ett
visst utrymme ägnas åt tillsättningsförfarandet före 1998.
3
Lindberg, G.,& Lindberg, L. 1983. Pedagogisk forskning i Sverige 1948 – 1971. En explorativ studie av inom- och utomvetenskapliga faktorer. Akad. Avh. Pedagogiska institutionen,
Umeå universitet. Nr 16. Se kapitel 2.
4
Lindberg, L., 6 Berge, B.-M. 1988. Pedagogik som vetenskap – vetenskap som pedagogik.
Lund: Studentlitteratur. Se kapitel 2 och 12.
5
Lindberg, L. 1997. Om utvärdering av forskning – några anmärkningar med utgångspunkt i
sakkunnigutlåtanden vid professorstillsättningar i pedagogik. I L. Lindberg. 1997. Om pedagogisk meritering. SULFs Skriftserie. Nr 15. 8 – 17.
6
Lindberg, L. 2005. Professorstillsättningar. Sakkunniga, professorstillsättningar och professurer i pedagogik 1910 – 1998. Pedagogiska arbetsrapporter, Institutionen för pedagogik, Växjö
universitet. Nr 6.
3
Det svenska akademiska rekryteringssystemet
Det som möjliggör studier av akademiska tillsättningar i Sverige är att dessa
alltsedan de första professorstillsättningarna i början på 1600-talet och alltfort
är förhållandevis väldokumenterade. Här kan t ex nämnas att en av de första utredningarna i serien Statens offentliga utredningar, SOU 1922:17, ägnades åt
”…uppgörande av förslag i syfte att befordra ett skyndsammare tillsättande av
lediga professors – m fl befattningar vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet”.7 Här återfinns en genomgång av orsakerna till tidsutdräkten vid professorstillsättningar, men också, nog så viktigt i detta sammanhang, en grundlig genomgång av tillkomsten av fundamenten i nuvarande akademiska rekryteringssystem: t ex den vetenskapliga skickligheten som befordringsgrund (1852) och tillkomsten av sakkunniginstitutionen (1876).
Dokumentationen omfattar normalt flera slags handlingar: ämnesbeskrivning,
kungörelse, sökandes ansökningshandlingar, sakkunnigas yttranden, eventuellt
kompletterande skrivelser, ärendets behandling i fakultet, placering i förslagsrum och så vidare med yttranden på flera nivåer innan Kungl Ma:jt fattade beslut om utnämning. Även om behandlingen av en professorstillsättning har förändrats, men inte självklart rationaliserats, fram till våra dagar kan även idag i
huvudsak samma handlingar återfinnas, men inte på samma ställe och inte i
samma goda ordning som gällde det material som samlats i Riksarkivet. Idag
måste handlingar sökas på det lärosäte där tillsättningen ägt rum. Det är inte
heller längre konungen eller departementschefen som utnämner någon till professor, idag är det rektorn, men rektorn är utnämnd av regeringen och därmed
finns det fortfarande ett band till den ursprungliga utnämningsmakten.
De kanske viktigaste förändringarna av rekryteringssystemet som ägt rum under 1900-talet och som kan ha betydelse för hur handlingarna ska betraktas är:
-
förordningen om interakademisk samverkan vid professorstillsättning
från 19168
att sakkunniga fick överlägga i tillsättningsärenden9
införandet av tjänsteförslagsnämnder10
den pedagogiska skickligheten börjar få en mera självständig ställning
som befordringsgrund11
sakkunniga blir experter i stället för ledamöter i en lärarförslagsnämnd
(motsv).12
Förordningen om interakademisk samverkan innebar att sakkunniga kunde utses först efter det att berörda fakulteter/sektioner beretts tillfälle att ge förslag
på sådana. Denna samverkan fungerar fortfarande som praxis, dock ej på samtliga lärosäten. Denna förordning innebar i realiteten att en professorsrekryte-
7
SOU 1922:17 Betänkande och förslag rörande det akademiska befordringsväsendet. S. 7.
1916 års universitetsstatuter
9
1956 års universitetsstatuter
10
SFS 1979:857
11
Ibid.
12
SFS 1998:1003. Inga tillsättningar enligt denna förordning ingår i det här studerade materialet.
8
4
ring blev en nationell angelägenhet och en del i spelet om disciplinernas positioneringar på lärosätena.
Sakkunniga hade inte fått överlägga i ett tillsättningsärende före 1956. Dessförinnan var avsikten att varje sakkunnigs bedömning skulle ske oberoende av de
övrigas. I litteraturen på området kan man se att denna förordning inte alltid har
efterlevts. Men just förhållandet att sakkunniga får överlägga kan innebära att
vissa diskussioner, som kan ha haft betydelse för ärendets utgång, inte längre
dokumenterats.
Tjänsteförslagsnämnderna tillkom delvis för att rationalisera en fakultets arbete. Dock var dessa nära knutna till fakulteten. Det var vanligt att merparten av
ledamöterna hämtades från fakultetsnämnden och med dekanus som ordförande. Rekryteringen av professorer ansågs vara en första rangens fråga. Istället
för att ha varit adjungerade ledamöter till fakulteten i ett tillsättningsärende
blev sakkunniga adjungerade ledamöter i lärarförslagsnämnden. Det är inte
osannolikt att detta stärkte sakkunnigas position.
Att den pedagogiska skickligheten började bli en egen befordringsgrund markerar en kursändring i relationen mellan den vetenskapliga och den pedagogiska skickligheten. När principen om den vetenskapliga skickligheten som den
enda befordringsgrunden för en professor infördes 1852 innebar den dock något annat än vad vi läser in i den idag. I förarbetena till 1852 års statuter hade
man gått tillbaka till ett förslag som framlagts av Comitén till öfverseende af
Rikets allmänna undervisningsverk (Tegnér, Berzelius, Grubbe, Geijer, Agard
m fl) 1828. I kommitténs betänkande framhölls att framgången och nyttan av
den akademiska undervisningen framförallt berodde på tillgången på skickliga
lärare, varefter en ideal lärarbild uppmålades och det hela konkluderades på
följande sätt:
Om lärarna själva ej äro vetenskapsmän i detta ords hela bemärkelse, om de, utan
något levande intresse för vetenskapen, endast idka den såsom ett brödstudium, så
kunna de väl möjligtvis meddela sina lärjungar en mer eller mindre vidlyftig kunskapsläxa, men kunna aldrig höja dem till sann vetenskaplig bildning.13
Och detta är ju något annat jämfört med vad vi normalt lägger in i vetenskaplig
skicklighet.
Talet om den dubbla kompetensen i sakkunnigutlåtandena
Det material som användes var, som nämnts ovan, samtliga sakkunnigutlåtanden mellan 1910 och 1998 vid beredning av anställning som professor i pedagogik eller pedagogik och någon av ett antal kompletterande benämningar. Materialet omfattade ett 65-tal anställningsärenden. Vid läsningen av sakkunnigutlåtandena har det som sakkunniga yttrat sig om i anslutning till den dubbla
kompetensen fokuserats. I vissa yttranden har denna fråga fått en perifer behandling, eller i några fall överhuvud inte alls. Analysen har därför kommit att
koncentrerats till yttranden där frågan behandlats. Ytterligare en för analysen
inramande omständighet är att det yttrandena i anslutning till frågan handlar
13
SOU 1922:17, s 108.
5
om är synen på och därmed ytterst bestämningen av disciplinen. Beroende på
hur sakkunniga diskuterat frågan har flera dimensioner kommit till användning;
bredd, djup, innehåll och kvalitet.
Utfallet av läsningen redovisas i huvudsak kronologiskt. Detta sammanhänger
med att vissa positioneringar görs i förhållande till statliga utredningar och inte
enbart inomvetenskapliga överväganden. Sakkunniga tolkade också anvisningar i förarbeten till lag- och förordningstexter och andra anvisningar på lite olika
sätt. På detta sätt uppstod en debatt om disciplinen i samband med professorstillsättningarna. Debatterna uttryckte styrkeförhållanden och omfattningen av
enighet inom disciplinen. I framställningen ses förändringarna i innebörden av
den dubbla kompetensen som ett uttryck för den disciplinära självförståelsen.
Det tycks vara så att en dubbel kompetens som kvalifikationskrav först börjar
formuleras på ett lite mera enhetligt sätt när disciplinen etablerats på flera lärosäten och när det börjar bli volym på undervisningsaktiviteterna. Detta ska
inte tolkas som att frågan om professurernas innehåll inte diskuterades i samband med de första professurerna. Förhållandet var snarare det omvända.
De första professurerna - oenighet
Sakkunniga från tillsättningen av den första professuren, Uppsala 1910, till och
med den i Lund 1947 var oense om vad professuren skulle omfatta. Vid den
första professorstillsättningen var fyra sakkunniga utsedda att yttra sig om tre
sökandes kompetens. Var och en av de sakkunniga presenterade sin tolkning av
tjänstens innehåll. Ingen av tolkningarna stämde överens med någon annans
tolkning. De var inte heller överens om placeringen i förslagsrum.14
Tillsättningen av professuren i Lund 1912 skulle ha kunnat präglas av endräkt,
det fanns bara en sökande som redan blivit kompetensförklarad i samband med
konkurrensen i Uppsala, och dessutom var ett förslag om kallelse väckt. Utifrån sina skilda ståndpunkter om inriktning var dock sakkunniga bara delvis
överens om att kallelse borde ske.15
Ytterligare ett exempel på divergerande synsätt uppträder i samband med tillsättningen av den Enerothska professuren vid Stockholms högskola. Professuren var en donationsprofessur. Olof Eneroth hade i testamente 1876 ställt medel till Stockholms högskolas förfogande för en professur med inriktning på
”läran om sambandet mellan naturlagarne och menniskans sedliga och fysiska
natur med särskild hänsyn till det uppväxande släktets uppfostran till andlig
och kroppslig hälsa”. De otillräckliga medlen för finansieringen fick stå på tillväxt och först på 1930-talet blev det möjligt att utlysa professuren, efter flera
utredningar om dess inriktning. Men inte heller dessa var tillräckliga. Två av de
14
Handlingar angående lediga professuren i pedagogik vid Uppsala universitet. Sökandes meritförteckningar. Sakkunniges utlåtanden. Humanistiska sektionens betänkande. 1910. Uppsala:
Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB.
15
Handlingar rörande tillsättandet af professuren i psykologi och pedagogik vid Lunds universitet. 1911. Lund: Håkan Olssons Boktryckeri.
6
sakkunniga använde drygt 52 respektive 44 trycksidor för att klargöra sina uppfattningar om professurens innehåll.16
Kampen om territoriet17
I mitten på 1940-talet hade studentantalet per professor nått ungefär dagens
nivå för en universitetslektor inom det humanistiskt – samhällsvetenskapliga
vetenskapsområdet. Den universitetsberedning som tillsattes 1945, skulle föreslå en lösning på tillströmningsproblemet men också lämna förslag angående
pedagogikprofessurernas fortsatta existens och inriktning. Psykologi blev ett
självständigt ämne och pedagogikprofessurerna fick en ny benämning, pedagogik och pedagogisk psykologi.Utredarna hade betonat vikten av att de blivande
innehavarna kunde styrka sin kompetens inom professurens båda grenar. Vad
detta faktiskt innebar kom att bli en tvistefråga under lång tid. Den ”nya” inriktningen prövades först i Uppsala 1948.18 Sakkunniga var Anderberg, Katz
och Siegvald. Anderberg anknöt i inledningen till sitt utlåtande till universitetsberedningens argumentering. Han citerade också denna:
Därmed skulle man vinna å ena sidan, att kontakten mellan psyklogi och pedagogik bevarades, å andra sidan att jämväl pedagogikens rent humanistiska moment, såsom studiet av olika bildningsidéer och deras praktiska utformning, av
sambandet mellan uppfostringssystemen och skilda samhälls- och kulturformer
etc., bleve tillgodosedda vid undervisningen. 19
Direktiven tolkade han som krav på kompetens i professurens båda inriktningar
och konstaterade att han hade att följa dess direktiv.
Katz tolkade den nya inriktningen på följande sätt:
... omfattar som en av sina viktigaste delar uppfostrans och undervisningens historia... måste som historiker vara grundligt skolad för sin uppgift. Därtill
fordras en god insikt i uppfostrings- och bildningsväsendets kulturhistoriska
bakgrund. Bredvid det historiska betraktandet... träder det systematiska (teoretiska)... normativt inställda filosofien... kan man inte undvara den filosofiska antropologiens resultat. ... inom psykologien... framträder ändå vissa delar... t. ex.
minnets och inlärningens psykologi, tanke psykologi och intelligensforskningen, uppmärksamheten, viljans skolning, den emotionella uppfostringen, det mentala arbetets och trötthetens lagar... mentalhygien och barnpsykiatrien... den pedagogiskt tillämpade barn- och ungdomspsykologien.20
Siegvald ifrågasatte om det var behövligt att försöka dra en gräns mellan psykologi och pedagogisk psykologi men konstaterade att:
... då ämnet pedagogik inte får någon annan företrädare vid universitetet och
16
Enerothska professuren vid Stockholms universitet. Sakkunniges utlåtande. 1936. Stockholm: Albert Bonniers Boktryckeri.
17
Detta avsnitt är en bearbetning av kapitel 12 i Lindberg & Berge (1988).
18
Anderberg som innehade professuren i pedagogik i Uppsala valde, liksom senare kollegorna
i Lund och Göteborg och i praktiken även i Stockholm, att övergå till professuren i psykologi.
19
Professorerna Anderbergs, Katz´och Siegvalds sakkunnigutlåtanden rörande professuren i
pedagogik och pedagogisk psykologi vid Uppsala universitet. Anderbergs utlåtande.
20
Ibid., Katz´utlåtande.
7
den pedagogiska psykologien i läro- och handböcker definieras som ”all psykologi med betydelse för pedagogiken”, tillhöra uppenbarligen samtliga sökandes
skrifter av betydelse för bedömning av ärendet den nya professurens ämnesområde, och vid sådant förhållande torde det kunna anses vara överflödigt att i detta sammanhang försöka närmare utreda gränserna mellan ”pedagogisk psykologi” och ”psykologi”.21
Trots att de sakkunniga var överens om att kalla en av de sökande till innehavare av professuren valde de att tolka beredningens innehållsbestämning på olika
sätt. Medan Katz betonade vikten av det pedagogik-historiska området diskuterade Siegvald endast innehållet i termer av pedagogisk psykologi. Anderberg
förde fram betydelsen av kompetens inom professurens båda inriktningar på
samma sätt som beredningen förespråkat.
Nästa tillfälle frågan kom att beröras var vid konkurrensen om den Enerothska
professuren vid Stockholms högskola. De sökande bedömdes av Bruhn,
Schjelderup, Siegvald samt Sjöstrand. De tre första utgick från att professuren
skulle tolkas på samma sätt som en professur i psykologi och pedagogik. De
gjorde detta med vetskap om att Olof Eneroths professur från och med det
kommande budgetåret (1952/53) sannolikt skulle ombenämnas till en professur
i ”pedagogik och pedagogisk psykologi” och att en professur i psykologi skulle
nyinrättas. Sjöstrand däremot hävdade, med tanke på den Enerothska professurens historia:
Jag finner mig under sådana förhållanden böra bedöma de sökandes kompetens
med hänsyn till deras vetenskapliga meritering inom psykologi men därvid företrädesvis inom pedagogisk psykologi samt inom teoretisk pedagogik, komparativ pedagogik och historisk pedagogik.22
Några veckor före fakultetens sammanträde i ärendet överlämnade Husén, en
av de två sökanden, en PM angående ”omfattningen av Olof Eneroths professur
med anledning av avgivna sakkunnigutlåtanden”. Husén ställde en principiell
fråga i promemorian:
Skulle den praxis introduceras, att de sakkunniga vid varje nybesättning,
obundna av myndigheternas tolkning, avgöra vad som är en professurs ämnesområde, föreligga inga rättesnören för dem som avse att meritera sig för tjänsten
ifråga.23
I den elvasidiga promemorian gick Husén på punkt efter punkt igenom de förhållanden och de diskussioner som förts om inriktningen på de närmast i tiden
tillsatta, professurerna i Uppsala, L
23
djup, och bredd blir intressantast endast i de fall då vi har att göra med sökande”76
Frågan om djup och bredd illustreras också i sakkunnigas rangordning inom
tätgruppen; där specialisering inom avgränsade vetenskapliga gemenskaper utgör djupet medan kvalitativt högtstående forskning inom olika pedagogiska fält
representerar bredden.
Också vid tillsättning av professur i pedagogik vid Umeå universitet 1994 diskuterade Gustavsson, Qvarsell och Säljö på ett en likartat sätt i förhållande till
bedömningsgrunderna djup och bredd.77
I samband med professuren i pedagogik inom lärarutbildningen, Lärarhögskolan i Stockholm, 1994, formulerades ett relevanskriterium som innebar att sökande skulle ha bedrivit forskning inom några av pedagogikämnets kärnområden, dvs belyst frågor om uppfostrans och undervisningens natur och förutsättningar samt om utbildningens funktioner i samhället. Vidare krävdes att forskningen förenade teoretiskt djup och metodisk uppslagsrikedom med en viss
bredd i fråga om ämnesval. Sakkunnigas prioriterade förslag resulterade i ett
par sökandes överklagande, där dessa var för sig diskuterade disciplinens innehåll:
Härvid vill jag emellertid framhålla att denna uppfattning gäller en viss ”pedagogisk skola i Sverige” och absolut inte är den generella uppfattningen i världen……..Det är anmärkningsvärt att två svenska sakkunniga lyckats definiera
bort en väsentlig del av pedagogikämnet. Pedagogikens syfte är att skaffa ny
kunskap om inte bara om skolan och dess funktioner utan också om elevernas
utveckling och förutsättningar eftersom målet är en undervisning, som ger inlärning för en optimal utveckling/förändring. Det verkar uppenbart att tidigare
strider mellan två olika pedagogiska skolor i Sverige fortsätter som en vendetta.
Det är ingen hemlighet att den utannonserade tjänstens tidigare innehavare sedan mer än trettio år själv och genom sina elever fört vidare en tradition som
den utvecklades av hans företrädare på tjänsten, professor Torsten Husén. Denna tradition uppvisar inget av det snäva betraktelsesätt som de båda svenska
sakkunniga gör sig till företrädare för genom sitt s k relevanskriterium.78
76
Dnr 9357/91: Tjänsteförslagsnämndens protokoll 1993-12-07, Gustafsson, J-E, Säljö, R &
Vislie, L (1993) Sakkunnigutlåtande avseende professur i pedagogik vid universitet i Uppsala,
Gustafsson, J-E (1993) Ställningstagande avseende mest meriterad sökande till professur i pedagogik vid universitetet i Uppsala, Säljö, R (1993) Slutsatser beträffande tillsättning av professur i pedagogik vid Uppsala universitet och Vislie, L (1993) Sakkyndiguttalelse for stilling
som professor ved Universitetet i Uppsala.
77
Dnr 321 265/93: Gustafsson, J-E, Qvarsell, B & Säljö, R (1994) Sakkunnigutlåtanden för
professur i pedagogik vid Umeå universitet, Gustafsson, J-E (1994) Ställningstagande avseende mest meriterad sökande till professuren i pedagogik, Qvarsell, B (1994) Jämförelse mellan
Martin Lawn och Ulla Riis vid tillsättning av professur i pedagogik, universitetet i Umeå samt
Säljö, R (1994) Slutsatser vid tillsättning av professur i pedagogik vid Umeå universitet.
78
Dnr 14 176/91: Ahlström, K-G & Kallos, D (1992) Utlåtande över de sökande till professuren i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Ahlström, K-G (1992) Utlåtande över de sökande till professuren i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Kallos, D (1992) Individuell jämförelse och förord avseende sökande till professuren i
pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning, Kallos, D (1993), Nordland, E (1992) (1) Professorat i pedagogikk ved Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, Nordland, E (1992) (2)
Professorat i pedagogikk ved Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, Nordland, E (1992)
24
Den andra överklagande, med forskningsinriktningen samspelet mellan individers anlag och förutsättningar och den pedagogiska miljöns utformning, menade att sakkunniga visade exempel på att de vill tvinga in hennes forskning i
området uppfostrans och undervisningens natur och förutsättningar samt utbildningens funktioner i samhället. Denna karakteristik, menade hon, var den
samhällsvetenskapliga inriktningen av ämnet, medan den beteendevetenskapliga inriktningen, elevers möjligheter och förutsättningar, måste beaktas som
minst lika avgörande. Hon framhöll sedan uppfattningen att pedagogikämnet
ofta haft en ideologisk ”slagsida” samt att det varit tabu att diskutera arvsanlagens betydelse för exempelvis skolprestationer eller begåvning. Hon menade
att detta bottnade i missförståndet att om arvsanlag är betydelsefulla, så vore
påverkan (och pedagogik) betydelselös.
Vid tillsättning av professuren i pedagogik vid Högskolan i Örebro 1998 inledde Askling, Ekholm och Hansén det gemensamma deskriptiva utlåtandet med
att klargöra att tjänsteinnehavaren måste inneha en sådan kompetens att han eller hon kan ta ansvar för ämnet pedagogik i hela dess bredd och de beaktade
sedan särskilt sökandes vetenskapliga bredd och djup. Meriter i såväl undervisning som forskning inom några för pedagogikens grundläggande områden bedömdes, och sakkunniga nämnde särskilt frågor rörande utbildning, undervisning, uppfostran och annan påverkan samt dessas förutsättningar och samspel
med samhället i övrigt.
De diskussioner som förts av sakkunniga vid professorstillsättningar under förra seklets två avslutande decennier har bara delvis fokuserat ”den dubbla kompetensen” även om diskussionerna om önskvärd meritering inom mer än en
”deldisciplin” eller diskussionerna om hur man förhåller sig till kraven på
”bredd och djup” kan uppfattas som varianter av ”den dubbla kompetensen”.
Däremot framgår tydligt att disciplinen pedagogik är en verksamhet med
mycket omfattande innehåll och att, även om uttrycken härför varierar, en professor i ämnet ska kunna föra kvalificerade diskussioner på avancerade nivå
även utanför sin egen specialitet. 1970-talets diskussioner i pedagogikutredningen om ämnesbenämningen, som också avspeglar sig i sakkunnigas diskussioner, stannade vid, i huvudsak pedagogik. Ett förhållande som blir påtagligt
vid en granskning av samtliga sakkunnigutlåtanden är att påtagligt många professurer är ”riktade” på ett eller annat sätt. Det är också påtagligt att de diskussioner som förs i samband med tillsättningen av de ”riktade” professurerna fokuserar andra frågor än de som fokuseras vid tillsättningen av professurer i pedagogik. Om sakkunnigas diskussioner kring pedagogik- respektive ”inriktnings”-professurerna kategoriseras med avseende på bredd och djup finner vi
att i den absoluta merparten av de senare förs denna med inriktning på djup och
de tidigare på bredd. Mer än två tredjedelar av inriktningsprofessurerna har
barnomsorg, lärarutbildning, skola och specialpedagogik som område. Övriga
inom den kategorin är inriktade mot idrottspedagogik, vuxenpedagogik, vårdansökan om tillbakadragande av uttalelse, Fischbein, S (1993) Överklagande av tjänsteförslagsnämndens beslut avseende professur i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm, Lindgren, G W (1993) Överklagande av beslut om tillsättning av tjänsten som professor i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Utbildningsdepartementet
remiss 1994-05-26, Utbildningsdepartementet 1994-11-24; Fullmakt.
25
pedagogik och kommunikation. Vid tillsättning av dessa professurer diskuterades i huvudsak, med ett par undantag, djupen i sökandes meritering inom området. När djup i huvudsak diskuteras i anslutning till en professur i pedagogik
är det i anslutning till meritering som karaktäriseras som forskning av högsta
internationella klass respektive centrala frågeställningar av stor betydelse.
Diskussion
Utgångspunkten var att sakkunnigas principiella tal om den dubbla kompetensen inte bara handlar om att klargöra kriterierna för en bedömning av sökandes
kvalifikationer i konkurrensen om en professur utan även en del i hur disciplinen bör förstås och uppfattas. Detta är också en självförståelse som gäller i anställningssammanhanget, men dock kanske endast i anställningsögonblicket.
Att självförståelsen också säger något om vad den tilltänkte innehavaren kan
komma att ägna sig åt ska alltså inte utan vidare tas för givet. Det kan inte heller uteslutas att en del av de principiella resonemangen formulerats för att exkludera sökanden med viss meritering eller för att inkludera sökanden med avgränsad men högkvalitativ meritering. I och för sig är inte detta på något sätt
förvånande. Det är snarast ett uttryck för den nödvändiga disciplinära förnyelsen.
Men tillsättningen av professorer är inte enbart en inomdisciplinär fråga. Dels
har staten klart uttryckt intressen i inriktningsfrågan i samband med tillskapandet av professurerna i praktisk pedagogik vid de lärarhögskolor som började inrättas från mitten på 1950-talet genom att markera att en viss meriteringsgrund
borde få stå tillbaka, dels har lärosätena själva särskilt under 1990-talet inrättat
”inriktnings”- professurer som t ex tänktes stärka vetenskapliggörandet av lärarutbildningarna. En ”inriktnings”- professur minskar bredden i sökandegruppen, men inte självklart antalet sökande eftersom antalet potentiella sökande
kan vara nog så stort om det aktuella forskningsområdet är omfattande.
Regeln om den interakademiska samverkan vid tillsättning av professurer gjorde tillsättningsproceduren till en nationell angelägenhet. Denna har förmodligen bidragit till att disciplinen kunnat hållas samman under så lång tid som
nästan ett sekel. Ett nationellt tillsättningsförfarande, där sakkunniga decennium efter decennium återkommer till att en professor i pedagogik måste ta ansvar för disciplinen i all sin mångfacetterande bredd torde fungera såväl ”konservativt” som förnyande i de fall då vissa forskningsområden blivit så framgångsrika att de i kraft av detta kunnat påverka uppfattningen om vad som är
disciplinens mera centrala områden.
Innebörden i den dubbla kompetensen har förändrats under 1900-talet. Det tidiga 1900-talets omfattande men knappast enhetliga krav ersattes av 1945 års
universitetsberednings tydliga markering av kompetens i ämnets båda delar.
Innebörden häri diskuterades ingående under tiden efter kriget, utan konsensus
om principerna, men däremot i flera fall om vem som skulle föreslås. 1970talets diskussion bottnade i den nya systemsynen, i vilken vart och ett av pedagogikens områden, ibland uttryckt som ”deldiscipliner”, ansågs vara beroende
av varandra för att man skulle kunna förstå disciplinens objekt i hela dess vidd.
Här transformeras alltså det uttryckta kravet från 1945 års universitetsbered-
26
ning på meritering i den mer psykologiskt inriktningen respektive den humanistiska till att gälla någon eller några av pedagogikens ”deldiscipliner”. Ingen
stående direkt före någon annan, även om uppfattningen om vilken av dessa
som varande den viktigaste ventilerades till och från. Under 1980-talet och särskilt under 1990-talet uttrycks kravet om den dubbla kompetensen alltmer som
en uppgift för den tillträdande professorn och som en kvalitetsfråga. Att kvaliteten i de sökandes meriter är viktig är ingen ny tanke, den fick avgörande betydelse vid tillsättning av den Enerothska professuren i slutet på 1940-talet, och
när deldisciplinerna, åtminstone i talet, blir ungefärligen likvärdiga, går sakkunnigas diskussioner mer i riktning mot meriternas kvalitet än dessas inriktning. En professor i pedagogik förväntas ta ansvar för ämnet i hela sin bredd.
Där bredd inte ska uppfattas som många olika områden: ” … utan bredd inbegriper istället en dokumenterad förmåga att relatera egna forskningsresultat
och teoretiska perspektiv till viktiga frågeställningar som ligger utanför den
egna specialiteten.” Diskussionerna kring kraven på ”inriktnings”- professurerna fördes bara undantagsvis på detta sätt.
Efter 1998 och fram till 2004 har ungefär en och halv gång så många professorer i pedagogik med eller utan inriktning utnämnts som före 1998. Oavsett om
befordran till professor föregåtts av konkurrens eller prövning mot fasta kriterier ser ”professorsfältet” annorlunda ut idag jämfört med slutet på 1990-talet.
Internationella jämförelser av förändringar i systemen för rekrytering till högre
akademiska befattningar visar att två skilda system, ”promotion”, som praktiskt
taget alltid innebär konkurrens vid insteget och därefter bedömning mot mer eller mindre fasta kriterier, och ”tournament” inför varje ny befattning, som i huvudsak var det svenska systemet fram till 1998, håller på att konvergera. Detta
gäller även i Tyskland där det som tidigare benämndes mandarinsystemet är
statt i upplösning. I det europeiska sammanhanget tolkas förändringarna i det
akademiska rekryteringssystemet delvis som svar på att professionella behov
vinner inträde och där undervisningssystemen tycks röra sig bort från Humboldtska ideal. Vad sådana rörelser innebär för upprätthållandet av den ”dubbla
kompetensen”, oavsett vilken innebörd som läggs däri, är väl värt fortsatta studier. 79
_______________________________________________________________________________________________
© Texten får fritt kopieras för icke kommersiella ändamål under förutsättning att fullständig referens anges.
Lindberg, Leif 2006:
Disciplinen och den dubbla kompetensen80
Noteringar i anslutning till ett kvalifikationskrav
I Studies in Educational Policy and Educational Philosophy:
E-tidskrift, 2006:2/2007:1. <http://www.upi.artisan.se>.
_______________________________________________________________________________________________
79
Jfr Musselin, C. 2005. European academic labor mrkets in transition. Higher Education, 49.
p. 135-154.
80
Detta arbete har möjliggjorts genom ett bidrag från Hsfr/Vetenskapsrådet till projektet. ”Pedagogik som vetenskap - en 1990-talsföreteelese?” Tack till fil mag Gunilla Broberg, Institutionen för pedagogik, Växjö universitet, som excerperat delar av sakkunnigmaterialet.
23
djup, och bredd blir intressantast endast i de fall då vi har att göra med sökande”76
Frågan om djup och bredd illustreras också i sakkunnigas rangordning inom
tätgruppen; där specialisering inom avgränsade vetenskapliga gemenskaper utgör djupet medan kvalitativt högtstående forskning inom olika pedagogiska fält
representerar bredden.
Också vid tillsättning av professur i pedagogik vid Umeå universitet 1994 diskuterade Gustavsson, Qvarsell och Säljö på ett en likartat sätt i förhållande till
bedömningsgrunderna djup och bredd.77
I samband med professuren i pedagogik inom lärarutbildningen, Lärarhögskolan i Stockholm, 1994, formulerades ett relevanskriterium som innebar att sökande skulle ha bedrivit forskning inom några av pedagogikämnets kärnområden, dvs belyst frågor om uppfostrans och undervisningens natur och förutsättningar samt om utbildningens funktioner i samhället. Vidare krävdes att forskningen förenade teoretiskt djup och metodisk uppslagsrikedom med en viss
bredd i fråga om ämnesval. Sakkunnigas prioriterade förslag resulterade i ett
par sökandes överklagande, där dessa var för sig diskuterade disciplinens innehåll:
Härvid vill jag emellertid framhålla att denna uppfattning gäller en viss ”pedagogisk skola i Sverige” och absolut inte är den generella uppfattningen i världen……..Det är anmärkningsvärt att två svenska sakkunniga lyckats definiera
bort en väsentlig del av pedagogikämnet. Pedagogikens syfte är att skaffa ny
kunskap om inte bara om skolan och dess funktioner utan också om elevernas
utveckling och förutsättningar eftersom målet är en undervisning, som ger inlärning för en optimal utveckling/förändring. Det verkar uppenbart att tidigare
strider mellan två olika pedagogiska skolor i Sverige fortsätter som en vendetta.
Det är ingen hemlighet att den utannonserade tjänstens tidigare innehavare sedan mer än trettio år själv och genom sina elever fört vidare en tradition som
den utvecklades av hans företrädare på tjänsten, professor Torsten Husén. Denna tradition uppvisar inget av det snäva betraktelsesätt som de båda svenska
sakkunniga gör sig till företrädare för genom sitt s k relevanskriterium.78
76
Dnr 9357/91: Tjänsteförslagsnämndens protokoll 1993-12-07, Gustafsson, J-E, Säljö, R &
Vislie, L (1993) Sakkunnigutlåtande avseende professur i pedagogik vid universitet i Uppsala,
Gustafsson, J-E (1993) Ställningstagande avseende mest meriterad sökande till professur i pedagogik vid universitetet i Uppsala, Säljö, R (1993) Slutsatser beträffande tillsättning av professur i pedagogik vid Uppsala universitet och Vislie, L (1993) Sakkyndiguttalelse for stilling
som professor ved Universitetet i Uppsala.
77
Dnr 321 265/93: Gustafsson, J-E, Qvarsell, B & Säljö, R (1994) Sakkunnigutlåtanden för
professur i pedagogik vid Umeå universitet, Gustafsson, J-E (1994) Ställningstagande avseende mest meriterad sökande till professuren i pedagogik, Qvarsell, B (1994) Jämförelse mellan
Martin Lawn och Ulla Riis vid tillsättning av professur i pedagogik, universitetet i Umeå samt
Säljö, R (1994) Slutsatser vid tillsättning av professur i pedagogik vid Umeå universitet.
78
Dnr 14 176/91: Ahlström, K-G & Kallos, D (1992) Utlåtande över de sökande till professuren i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Ahlström, K-G (1992) Utlåtande över de sökande till professuren i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Kallos, D (1992) Individuell jämförelse och förord avseende sökande till professuren i
pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning, Kallos, D (1993), Nordland, E (1992) (1) Professorat i pedagogikk ved Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, Nordland, E (1992) (2)
Professorat i pedagogikk ved Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, Nordland, E (1992)
24
Den andra överklagande, med forskningsinriktningen samspelet mellan individers anlag och förutsättningar och den pedagogiska miljöns utformning, menade att sakkunniga visade exempel på att de vill tvinga in hennes forskning i
området uppfostrans och undervisningens natur och förutsättningar samt utbildningens funktioner i samhället. Denna karakteristik, menade hon, var den
samhällsvetenskapliga inriktningen av ämnet, medan den beteendevetenskapliga inriktningen, elevers möjligheter och förutsättningar, måste beaktas som
minst lika avgörande. Hon framhöll sedan uppfattningen att pedagogikämnet
ofta haft en ideologisk ”slagsida” samt att det varit tabu att diskutera arvsanlagens betydelse för exempelvis skolprestationer eller begåvning. Hon menade
att detta bottnade i missförståndet att om arvsanlag är betydelsefulla, så vore
påverkan (och pedagogik) betydelselös.
Vid tillsättning av professuren i pedagogik vid Högskolan i Örebro 1998 inledde Askling, Ekholm och Hansén det gemensamma deskriptiva utlåtandet med
att klargöra att tjänsteinnehavaren måste inneha en sådan kompetens att han eller hon kan ta ansvar för ämnet pedagogik i hela dess bredd och de beaktade
sedan särskilt sökandes vetenskapliga bredd och djup. Meriter i såväl undervisning som forskning inom några för pedagogikens grundläggande områden bedömdes, och sakkunniga nämnde särskilt frågor rörande utbildning, undervisning, uppfostran och annan påverkan samt dessas förutsättningar och samspel
med samhället i övrigt.
De diskussioner som förts av sakkunniga vid professorstillsättningar under förra seklets två avslutande decennier har bara delvis fokuserat ”den dubbla kompetensen” även om diskussionerna om önskvärd meritering inom mer än en
”deldisciplin” eller diskussionerna om hur man förhåller sig till kraven på
”bredd och djup” kan uppfattas som varianter av ”den dubbla kompetensen”.
Däremot framgår tydligt att disciplinen pedagogik är en verksamhet med
mycket omfattande innehåll och att, även om uttrycken härför varierar, en professor i ämnet ska kunna föra kvalificerade diskussioner på avancerade nivå
även utanför sin egen specialitet. 1970-talets diskussioner i pedagogikutredningen om ämnesbenämningen, som också avspeglar sig i sakkunnigas diskussioner, stannade vid, i huvudsak pedagogik. Ett förhållande som blir påtagligt
vid en granskning av samtliga sakkunnigutlåtanden är att påtagligt många professurer är ”riktade” på ett eller annat sätt. Det är också påtagligt att de diskussioner som förs i samband med tillsättningen av de ”riktade” professurerna fokuserar andra frågor än de som fokuseras vid tillsättningen av professurer i pedagogik. Om sakkunnigas diskussioner kring pedagogik- respektive ”inriktnings”-professurerna kategoriseras med avseende på bredd och djup finner vi
att i den absoluta merparten av de senare förs denna med inriktning på djup och
de tidigare på bredd. Mer än två tredjedelar av inriktningsprofessurerna har
barnomsorg, lärarutbildning, skola och specialpedagogik som område. Övriga
inom den kategorin är inriktade mot idrottspedagogik, vuxenpedagogik, vårdansökan om tillbakadragande av uttalelse, Fischbein, S (1993) Överklagande av tjänsteförslagsnämndens beslut avseende professur i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm, Lindgren, G W (1993) Överklagande av beslut om tillsättning av tjänsten som professor i pedagogik vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Utbildningsdepartementet
remiss 1994-05-26, Utbildningsdepartementet 1994-11-24; Fullmakt.
25
pedagogik och kommunikation. Vid tillsättning av dessa professurer diskuterades i huvudsak, med ett par undantag, djupen i sökandes meritering inom området. När djup i huvudsak diskuteras i anslutning till en professur i pedagogik
är det i anslutning till meritering som karaktäriseras som forskning av högsta
internationella klass respektive centrala frågeställningar av stor betydelse.
Diskussion
Utgångspunkten var att sakkunnigas principiella tal om den dubbla kompetensen inte bara handlar om att klargöra kriterierna för en bedömning av sökandes
kvalifikationer i konkurrensen om en professur utan även en del i hur disciplinen bör förstås och uppfattas. Detta är också en självförståelse som gäller i anställningssammanhanget, men dock kanske endast i anställningsögonblicket.
Att självförståelsen också säger något om vad den tilltänkte innehavaren kan
komma att ägna sig åt ska alltså inte utan vidare tas för givet. Det kan inte heller uteslutas att en del av de principiella resonemangen formulerats för att exkludera sökanden med viss meritering eller för att inkludera sökanden med avgränsad men högkvalitativ meritering. I och för sig är inte detta på något sätt
förvånande. Det är snarast ett uttryck för den nödvändiga disciplinära förnyelsen.
Men tillsättningen av professorer är inte enbart en inomdisciplinär fråga. Dels
har staten klart uttryckt intressen i inriktningsfrågan i samband med tillskapandet av professurerna i praktisk pedagogik vid de lärarhögskolor som började inrättas från mitten på 1950-talet genom att markera att en viss meriteringsgrund
borde få stå tillbaka, dels har lärosätena själva särskilt under 1990-talet inrättat
”inriktnings”- professurer som t ex tänktes stärka vetenskapliggörandet av lärarutbildningarna. En ”inriktnings”- professur minskar bredden i sökandegruppen, men inte självklart antalet sökande eftersom antalet potentiella sökande
kan vara nog så stort om det aktuella forskningsområdet är omfattande.
Regeln om den interakademiska samverkan vid tillsättning av professurer gjorde tillsättningsproceduren till en nationell angelägenhet. Denna har förmodligen bidragit till att disciplinen kunnat hållas samman under så lång tid som
nästan ett sekel. Ett nationellt tillsättningsförfarande, där sakkunniga decennium efter decennium återkommer till att en professor i pedagogik måste ta ansvar för disciplinen i all sin mångfacetterande bredd torde fungera såväl ”konservativt” som förnyande i de fall då vissa forskningsområden blivit så framgångsrika att de i kraft av detta kunnat påverka uppfattningen om vad som är
disciplinens mera centrala områden.
Innebörden i den dubbla kompetensen har förändrats under 1900-talet. Det tidiga 1900-talets omfattande men knappast enhetliga krav ersattes av 1945 års
universitetsberednings tydliga markering av kompetens i ämnets båda delar.
Innebörden häri diskuterades ingående under tiden efter kriget, utan konsensus
om principerna, men däremot i flera fall om vem som skulle föreslås. 1970talets diskussion bottnade i den nya systemsynen, i vilken vart och ett av pedagogikens områden, ibland uttryckt som ”deldiscipliner”, ansågs vara beroende
av varandra för att man skulle kunna förstå disciplinens objekt i hela dess vidd.
Här transformeras alltså det uttryckta kravet från 1945 års universitetsbered-
26
ning på meritering i den mer psykologiskt inriktningen respektive den humanistiska till att gälla någon eller några av pedagogikens ”deldiscipliner”. Ingen
stående direkt före någon annan, även om uppfattningen om vilken av dessa
som varande den viktigaste ventilerades till och från. Under 1980-talet och särskilt under 1990-talet uttrycks kravet om den dubbla kompetensen alltmer som
en uppgift för den tillträdande professorn och som en kvalitetsfråga. Att kvaliteten i de sökandes meriter är viktig är ingen ny tanke, den fick avgörande betydelse vid tillsättning av den Enerothska professuren i slutet på 1940-talet, och
när deldisciplinerna, åtminstone i talet, blir ungefärligen likvärdiga, går sakkunnigas diskussioner mer i riktning mot meriternas kvalitet än dessas inriktning. En professor i pedagogik förväntas ta ansvar för ämnet i hela sin bredd.
Där bredd inte ska uppfattas som många olika områden: ” … utan bredd inbegriper istället en dokumenterad förmåga att relatera egna forskningsresultat
och teoretiska perspektiv till viktiga frågeställningar som ligger utanför den
egna specialiteten.” Diskussionerna kring kraven på ”inriktnings”- professurerna fördes bara undantagsvis på detta sätt.
Efter 1998 och fram till 2004 har ungefär en och halv gång så många professorer i pedagogik med eller utan inriktning utnämnts som före 1998. Oavsett om
befordran till professor föregåtts av konkurrens eller prövning mot fasta kriterier ser ”professorsfältet” annorlunda ut idag jämfört med slutet på 1990-talet.
Internationella jämförelser av förändringar i systemen för rekrytering till högre
akademiska befattningar visar att två skilda system, ”promotion”, som praktiskt
taget alltid innebär konkurrens vid insteget och därefter bedömning mot mer eller mindre fasta kriterier, och ”tournament” inför varje ny befattning, som i huvudsak var det svenska systemet fram till 1998, håller på att konvergera. Detta
gäller även i Tyskland där det som tidigare benämndes mandarinsystemet är
statt i upplösning. I det europeiska sammanhanget tolkas förändringarna i det
akademiska rekryteringssystemet delvis som svar på att professionella behov
vinner inträde och där undervisningssystemen tycks röra sig bort från Humboldtska ideal. Vad sådana rörelser innebär för upprätthållandet av den ”dubbla
kompetensen”, oavsett vilken innebörd som läggs däri, är väl värt fortsatta studier. 79
_______________________________________________________________________________________________
© Texten får fritt kopieras för icke kommersiella ändamål under förutsättning att fullständig referens anges.
Lindberg, Leif 2006:
Disciplinen och den dubbla kompetensen80
Noteringar i anslutning till ett kvalifikationskrav
I Studies in Educational Policy and Educational Philosophy:
E-tidskrift, 2006:2/2007:1. <http://www.upi.artisan.se>.
_______________________________________________________________________________________________
79
Jfr Musselin, C. 2005. European academic labor mrkets in transition. Higher Education, 49.
p. 135-154.
80
Detta arbete har möjliggjorts genom ett bidrag från Hsfr/Vetenskapsrådet till projektet. ”Pedagogik som vetenskap - en 1990-talsföreteelese?” Tack till fil mag Gunilla Broberg, Institutionen för pedagogik, Växjö universitet, som excerperat delar av sakkunnigmaterialet.