Transcript Tre järnåldersgårdar i Täby centrum

FORNMINNESNYTT
Information till alla fornminnesintresserade. Utges av: Täby
Hembygdsförening
Nr 1 Årgång 3 januari 2011
Text, bild, layout: [email protected]
Flygfoto: Lars Bergström 1965.
Tre järnåldersgårdar i
Täby centrum
TRE JÄRNÅLDERSGÅRDAR I TÄBY CENTRUM
Av naturliga skäl lyser arkeologiska utgrävningar med sin frånvaro denna vinter.
Inga nypublicerade rapporter finns heller att redovisa.
Det ska bli spännande att läsa slutrapporten från höstens arningegrävning men den
kommer knappast förrän till nästa höst.
Arkeologerna har säkert fullt upp med analyser, dokumentationer, registreringar,
kanske sitter dom och räknar på nya jobb, men vad gör en rastlös redaktör för Fornminnesnytt? Jo det är bara att ägna sig åt ”pappersarkeologi”.
I julas fick jag i min hand en licentiatavhandling från 1973 av Monica Modin.
Ni som läst olika rapporter eller artiklar om grävningar i Täby har säkert stött på
hennes namn. Monica ledde utgrävningarna av Täbycentrumområdet under 19641968.
Rapporten från dessa
grävningar är ännu
opublicerad men materialet till rapporten finns
i Historiska museets
gömmor (ATA) tillgängligt för intresserade.
Här kommer ett försök
till en sammanfattning
av Monicas avhandling
som hon kallat TRE
JÄRNÅLDERSGÅRDAR I TÄBY:
Karta med vattennivån
vid Kristi födelse. Undersökningsområdet markerat.
Rönningensjön hade en
sammanhängande vattenförbindelse från Saltsjön och
Näsbyviken gick upp förbi
Tibblevallen.
Undersökningsområdet
kännetecknas geologiskt
av breda sprickdalar med
lertäckt botten, en centralt
belägen lerslätt (galoppfältet) med uppstickande
blockbeströdd moränmark.
Ungefär vid galoppfältet,
i anslutning till gravfälten
129, 135 finns ett parti med
kärrtorv, som visar att det
här sannolikt funnits en sjö.
De tre gårdarnas gravfält, gårdarnas placering vid tidigaste kartorna (1600-tal)., havsvikarna vid
Kr f. SO om gravfälten 129 och 135 fanns troligen en liten insjö.
De violetta linjerna utgör ungefärliga gårdsgränser i jordeböcker från 1636.
Gravfälten 115,118,120,129,135 är ännu outgrävda och väl värda besök.
Gravfält 130 (vid Storstugan)
Gravfältet var beläget på en liten ändmorän begränsad på alla sidor av åkermark.
16 gravar hittades.
Samtliga gravar var brandgravar. Benlager förekom i tre gravar och tre gravar var
urnegravar. De synligaste gravarna var belägna på gravfältets krön, närmast runda
med en diameter på 4-5 m, oregelbundet uppbyggda och saknade kantkedja.
Fynden
Utöver brända ben påträffades ett remändesbeslag i brons, två runda, platta
oornerade agraffer av brons samt en ornerad benkam skuren i ett stycke. Orneringen bestod av dubbla halv-och helcirklar längs kammens översida och ena sida.
En del av den keramik som hittades på gravfältets Ö del, härrör troligen från en boplats men inga stolphål eller härdar påträffades.
Med tanke på det fåtal gravar som hittades, kan man förmoda att det har använts
under ca 50-75 år.
Datering bör sättas till sen romersk järnålder - tidig folkvandringstid.
Gravfält 126 (Marknadsvägen) Täbys storhög grävs bort.
Gravfältet var beläget på en moränholme i åkermark. Berget gick i dagen i grav-
fältets norra del. 25 säkra gravar framkom. Detta gravfält innehöll Täbys två största
högar, (15, 20) Hög 15 kallades i folkmun
för Kungshögen och mätte 18 m i diameter med en höjd på 2,15m.
I jordfyllningen som bestod av utskurna
torvor och som tydligt kunde följas lager
för lager påträffades i olika nivåer sex
sekundärgravar i form av fem lerkärl med
brända ben samt ett brandlager. Den högst
upp i fyllningen belägna sekundärgraven
innehöll ett lerkärl med en torshammarring
samt brända ben.
I de två sekundärgravar som var placerade
omedelbart ovanpå kärnröset påträffades
spelbrickor och tärningar av ben förutom
rikligt med brända ben. Under jordfyllningen framkom ett kärnröse av intill 0,7m
stora stenar. På ca1-2m från kärnröset
fanns en flerradig 1-1,5m bred kantkedja.
I kärnröset hittades krukskärvor, brända
be och obrända ben, en järnnit en halv
glaspärla. Under kärnröset framkom
två härdar.
Högen tycks vara uppbyggd i minst
två omgångar. Först har kärnröset
och en täckande fyllning anlagts, därefter har sekundärgravar lagts ovanpå och
täckts med torv. Två sekundärgravar har också täckts med gruslager som var helt intakt.
På den S sidan av högen framkom en rektangulär stenram bestående av 0,1-0,4m kantställda stenar, i V i dubbla rader.
Dateringen av Kungshögen är osäker och kan
vara bronsålder eller vikingatid.
Vad gäller stenramen är en teori (Gräslund) att dessa är avsedda för mat och
dryckesoffer till de döda.
Den mindre högen, 20, låg på
gravfältets högsta punkt och var delvis
anlagd på berget. Högen hade en diaFoto: ATA
meter på 12m och en höjd på 1,4m. Kärnröset var 7m i diameter och täckt med
sandblandad mylla. Utanför kärnröset fanns en kantkedja.
Brända ben påträffades spritt bland stenarna i kärnröset samt i dess centrala del en
koncentration av krukskärvor. Mellan de två största stenblocken hittades två massiva oornerade järnarmringar samt under det största blocket en ornerad bronshalsring. Under det mindre av de två blocken framkom en bronsnål med spiralupprullat
huvud. Dessa föremål låg alla i ett tunt svart myllskikt direkt på berget. Fynden daterar högen till övergången mellan brons- och järnålder.
Fynden i hög 20
Foto: ATA
Stensättningarna på gravfältets S del var mycket
välbyggda av utvalt stenmaterial och omsorgsfullt utlagda kantkedjor. Gravskicket var benlager och urnegravar.
När gravarna hade borttagits framkom ett
sammanhängande småstensskikt. Detta lager
gav ett intryck av att vara påfört över ett underliggande boplatslager. Nio härdar påträffades under
stenlagret men inga stolphål. C14-dateringar: 480 f
Kr - 465 e Kr. Härdarna utgör troligen rester av mycket
tillfälliga uppehåll i området, de två äldsta härdarna kan ha
ett samband med anläggandet av hög 20.
Landshövding Erik Westerlind besöker grävningen 11/9 1964
Rektagulär grav med (tidigare) resta hörnstenar.
I bakgrunden Kungshögen (15 ).
Tresidig grav. Under den flata stenen låg
bengömman
Högarna 20 och 15. I horisonten skymtar Tibble
gård, Grindtorp under byggnad och Näsbydal.
Foton: Alf Nordström, ur Stockholms läns museums bildarkiv
Fynden
De vanligast förekommande fynden var agraffknappar, handtagskammar med kamfodral. Dessutom förekom ett par nålar och ett bältesbeslag.
Agraffer i silver samt ett bältesbeslag i brons med djurhuvuden funna i grav 7. Liknande agraffer
har hittats i Skyttberg, Timrå samt Vest-Agder i Norge. Ingen motsvarighet i Helgös gjutformar
finns.
Foton: Historiska museets bildarkiv .
Utöver agraffknapparna i silver hittades agraffer som kunde knytas till gjutformar
funna på Helgö. Även agraffer av utpräglad östlig typ, ( motsvarigheter funna i
Österbotten) hittades.
De handtagskammar som hittades var av en mycket vanlig folkvandringstida typ.
Halsringen som hittades i hög 20 tillhör en grupp halsringar som förekommer i mälarområdet, på Gotland och
Estland. Även spiralhuvudnålen finns
i fynd från mälarområdet och är även
mycket vanlig i Polen och Tyskland.
Foto: SHM
De två järnarmringarna (se teckningen) saknar hittills (1973) motsvarigheter inom svenskt område. De
förekommer huvudsakligen i Estland,
Polen och östra Tyskland.
Fynden daterar högen till övergången
mellan brons- och järnålder.
Den större “Kungshögen”, 15, med en
konstruktion liknande 20 är troligen samtida.
“Kungshögen” var påbyggd och i de senare påförda torvlagren påträffades sex
sekundärgravar, som kan dateras till vikingatid genom fynd av spelbrickor, tärningar
och en torshammarring.
Gravfältet med sina 25 gravar (utom högarna och sekundärgravarna) bör ha haft en
användningstid av omring 100-150 år och helt kunna sättas till folkvandringstid.
Gravfält 166 (Storstugan) Här bodde man på bronsåldern!
Var beläget på ett impediment där berget
gick i dagen,
Sammanlagt undersöktes 23 gravar.
Grav A14 hade en rest mittsten över de
brända benen. Fö växlade gravskicket,
6 benlager, 9 brandlager samt 4 brandgropar. Stenpackningarna var en- eller
tvåskiktade, endast 7 hade kantkedja.
I fyra gravar förekom lerkärl som benbehållare, inga hartstätningar (träbehållare)
förekom.
Fynd
Bronsnålar förekom i två gravar, en, en s k
vulstnål av östlig typ som endast finns i Sverige
och Finland, gjutformar till denna nål har hittats
på Helgö.
I A19 påträffades diverse föremål i och runtom
brandgropens kanter: Ett oornerat remändesbeslag av järn, skölden till en sköldtornssölja av
brons, en pincett av järn, 17 nitar samt kamfragment. I A15 framkom ett litet remändesbeslag
i brons samt en halvcirkelformad bronsskålla i en
sot och kolfylld grop.
En mittsten markerade gravgömman i A27 som
förutom brända ben innehöll en liten likarmad fibula
av brons med skråställda ändar, en liten bronsring
med knoppar (s k Knotenring) samt en knapp av
ben som troligen tillhört en kniv.
Boplatslämningar
På gravfältets S del påträffades inom ett 17 x 15
m stort område mellan och under gravarna, boplatsrester bestående av ett tjugotal tydliga stolphål
samt två härdar. (streckade omr).
Fynden utgjordes av keramik, lerklining och bränd lera. 16 stolphål var ordentligt
sten skodda, diametern var i regel 0,15-0,20 m, två var betydligt större, 0,45 resp
0,7 m. Keramiken var av yngre bronsålderskaraktär. pÅ gravfältets N del, där berget
gick i dagen påträffades mellan och under gravarna keramik och bränd lera. Berget
visade tydliga spår av eldning. Intill en större sten hittades rikligt med keramik och
en skålnål av brons. Skålnålen daterar boplatsen till övergången brons- järnålder.
Gravfältet har anlagts med början möjligen under senare delen av folkvandringstid
och fortsätter in i äldre vendeltid. Användningstiden har varit 100 - 150 år.
Boplatsen har använts under övergångstiden mellan brons- och järnålder. Stolphålen tyder på att åtminstone ett hus har funnits på platsen och att bosättningen inte
har varit alltför kortvarig.
Gravfält 118 (Byängsskolan) En gravsensation!
Gravfältet var (är) beläget på en N - S
moränrygg där berget går i dagen. Endast den sydligaste delen av gravfältet
berördes av exploateringen (Byängsskolan). Resten av gravfältet finns kvar
och är värt ett besök trots, eller tack vare
hårt slitage av skolelever. Sammanlagt undersöktes ca 800 m2 . Den undersökta delen var
den lägst belägna delen av gravfältet. Gravarna
som undersöktes var belägna på 28 m ö h, den
högst belägna (kvarvarande) graven ligger på
36 m ö h.
Den sydliga stensättningen var 18m lång och 3m
bred, indelad i celler och innehöll 10 gravar.
De döda hade nedlagts obrända i ca 0,6m djupa,
2m långa och 0,8m breda gropar som återfyllts
med det uppgrävda morängruset. En packning av
mindre stenar hade sedan lagts på gruset. Nedgrävningarna inramades med gemensamma kantkedjor. Skeletten var helt förmultnade men spår
kunde tydligt urskiljas i form av skiftningar i morängruset. Kistor har troligen inte förekommit.
Foto efter utgrävning med kantkedjorna
sparade.
Foto: ATA
Schaktprofil
Gravtypen (tarandgravar) hade vid denna tid
knappast hittats tidigare i Sverige. De har framförallt hittats i Baltikum och SV Finland. Mest
uppmärksammade är de estniska tarandgravarna
som i mycket liknar vår anläggning (uppbyggnad,
orientering).
Tarandgraven verkade ha varit uppbyggd från
mitten och sedan byggts på med tarander åt
bägge håll. I några av gravarna påträffades enstaka krukskärvor av ljusbrunt tunt gods. En bit
flinta hittades. I tre gravar påträffades tänder i en
grav låg tänderna i N i den andra i S. I den tredje
hade grova rötter flyttat tänderna.
En meter S om tarandgraven påträffades en
oval stenram med en 0,25m djup nedgrävning. I
gravens botten fanns kol som C14-daterades till
1535 f Kr.
10m N om taranderna låg en ännu en kvadratisk
stensättning bestående av två celler med tydliga
nedgrävningar.
I den mindre cellen påträffades på botten av graven kol och skörbränd sten. C14datering även här 1535 f Kr.
En liten krukskärva samt några hästtänder påträffades i den västra graven.
De estniska och finska tarandgravarna är daterade till romersk järnålder.
Täbygravarna bör ha anlagts under bronsåldern. Sammanlagt innehöll taranderna
17 gravar samt påträffades ytterligare en ensamgrav.
Tarandgravarna utgör ytterligare ett stöd för teorin om en nordbaltisk kulturgemenskap, omfattande Ö Uppland, SV Finland och Baltikum.
Gravfält 124 (Byängsskolan) Kammargrav och fyndrik barngrav.
Gravfält 124 var områdets största, beläget på sluttningen av en morän- och
skogsbacke där berget gick i dagen på flera ställen. Det gränsade i N till skog, f.ö.
till åkermark. Ca 16.000m2 undersöktes, 145 säkra gravar hittades. Gravfältet var
skadat av två villor från tidigt 1900-tal samt för Åkerbyvägen som skar rätt igenom
gravfältet. Husgrunder från bebyggelse på 1600-talet med rester av en gammal väg
paralell med Åkerbyvägen hade också skadat gravfältet. Äldre boplatsrester fanns i
gravfältets SV del.
Översta delen av gravfältet före utgrävning
De sista villorna, två gravar i förgrunden
och Grindtorp i bakgrunden.
Här har människor bott “sedan urminnes tider”
Foton: Alf Nordström, ur Stockholms
läns museums bildarkiv
Gravarna tycktes vara placerade i grupper med delvis fria mellanytor. Gravarna i den
SV delen bestod av ett fyrtiotal högliknande stensättningar med diameter 4 -13m. Ett
tiotal var brandgravar, resten i denna grupp var skelettgravar med kista. Alla gravarna var omsorgsfullt byggda, en del med kantkedja. Gravarna var i de flesta fall
orienterade i Ö-V. I de flesta gravarna fanns spikar ofta med trärester. Tydliga mörkfärgningar visade kistornas storlek.
I två gravar påträffades mycket förmultnade skelett. I grav18 hade den döde begravts liggande på sidan, kroppslängd ca 1,68m. Skelettet i 39 var placerat på rygg
med huvudet i V, längd ca 1,60m.
I sexton av gravarna i denna grupp hade knivar lagts ned, dessutom påträffades en
armring i brons med en diameter på endast 5cm, alltså avsedd för en mycket smal
hand.
En liten grupp bestående av ett tiotal gravar låg i den sö delen av fältet. Delvis skadade av 1600-tals bebyggelsen. De var slarvigt byggda enskiktade stensättningar
och i flera låg ben i mörkfärgad mylla utan kol eller sot, troligt folkvandringstid-äldsta
vendeltid. Norr om denna grupp skar Åkerbyvägen genom fältet. Både V och Ö om
vägen låg gravarna mycket tätt och av många slag: runda stensättningar, en- eller
tvåskiktade packningar, med eller utan ram, oregelbundna, rektangulära, treuddar
med insvängda sidor utan fyllning och utan fynd. Samliga gravar i denna grupp var
brandlager. Fynden var nitar, spikar, kammar, torshammarringar samt enstaka fynd
av knivar, bryne och några få pärlor.
Inom den NÖ delen fanns
också ett 40-tal flacka, huvudsakligen runda stensättningar, många med en
inre packning av större stenar som täckte gravgömman.
Gravskicket var benlager,
urnegravar och brandlager.
Alla dessa gravar var helt
osynliga före utgrävningen.
I en till konstruktionen liknande grav 125 men mindre,
73, med en diameter på 11
meter hittades en hartstätningsring, en eldskadad
bronsfibula, 1,5l brända ben
Den största graven 125, var 19m i diameter, välbyggd med tätt lagda
utan inblandning av sot eller
stenar. Mittpartiet utmärktes av större, kantställda stenar liknande en
kol.
kammare,området var omrört och troligen utsatt för plundring. Av denEtt flertal skelettgravar med
na grav syntes ingenting före utgrävningen. Graven är omtalad som
tydliga nedgrävningar fanns
trolig kammargrav i boken Hem till Jarlabanke och vår egen Täby i
Vikingatid. I bakgrunden Åkerbyvägen.
Foto: ATA också i området.
FYNDRIK BARNGRAV
En skelettgrav som markant avvek från övriga gravar genom sin rika utrustning, var
grav 184. En oval stenram som mätte 3.7 x 2-2,5m tangerade i V en annan anläggning. Under stenramen framkom en stenpackning som täckte en centralt placerad
oval nedgrävning, 1,2m lång, 0,7m bred och 0,2m djup. I gravens nedgrävning
påträffades ett miniatyrbryne, små järnfragment, en torshammarring, 9 pärlor tillsammans med ett fragmentariskt bronshänge med kvarsittande textilrester eller
möjligen hår. Dessutom framkom i S delen två ovala spännbucklor, ett reliefspänne
av folkvandringstida typ, ett ringspänne av järn, en bärnstenspärla, delar av en bronskedja, en knoppförsedd bronsring, en järnarmring samt en kniv av järn. Intill dessa
föremål låg en nyckel av järn samt delar av ett skrinbeslag, vilket tyder på att fynden
varit nedlagda i ett träskrin.
Gravens ovanliga längd, 1,2m, kan tyda på att den var en barngrav. Inga spår av
skelett eller tänder påträffades.
Av de 145 gravarna kunde ett 70-tal dateras genom fynd, ytterligare ett 40-tal kunde
grovdateras genom fynd av kammar kistspikar och knivar.
Av det på folkvandringstida gravfält vanliga fyndmaterialet, agraffer och nålar, fanns
endast få exemplar i gravfältets NÖ del.
Foton: ATA
En sölja med snedställd ram
och en dekor av trekanter,
två exakt lika likarmade
fibulor, 5 fiskstjärtsformade bronshängen med
cirkel- och punktdekor, en
bronsnål med polyedriskt
huvud, tre gula samt en blå
glasflusspärla samt några
nitar och spikar av järn hittades i grav 81
Grav 81
Foton: ATA
Korsformig fibula grav 16
folkvandringstid
Likarmat spänne med korsformiga armar, kluvna
i vardera två flikar. Spännet har geometrisk dekor
samt runda knoppar. Låg i en brandgrav 22 i SV
delen av fältet. Brandlagret var koncentrerat till ett
större stenblock och innehöll förutom spännet ett
bryne, en blå glaspärla, en röd glasflusspärla, nitar
och ett lerkärl. Graven dateras till 800-talet.
Foton: ATA
Fynden från grav 184 (barngraven?). De två ovala spännbucklorna var dubbelskaliga och av en typ som närmast motsvaras
av en liknande från Birka. Den lilla bronsringen med tre knoppar
kan också liknas med en ring från Birka.
Av pärlorna var sex mosaikpärlor, en av bärnsten och en av bergskristall.
Reliefspännet utgör alldeles tydligt antikviteter i graven. Detta medför att även övriga
fynd kan vara äldre än gravens anläggningstid, och en närmare datering av graven
med hjälp av fynden kan inte göras.
Reliefspännet var mycket slitet och tyder på en lång användningstid. Huruvida det
det varit i bruk under hela tiden från det det tillverkades eller om det har hittats och
tillvaratagits när äldre gravar förstörts är naturligtvis omöjligt att avgöra. Det har
emellertid använts en tid som hängsmycke fastsatt på en kedja, av vilken ett fragment sitter kvar i spännets övre vänstra hörn. Huvudplattans innerfält är djurornerat
och övergången mellan bågen och fotplattan har nedåt bitande djurhuvuden.
Närmaste motsvarighet till spännet är ett reliefspänne från Howletts, Kent, England.
Hänget tillhör den grupp av genombrutna bronshängen med stiliserade fågelfigurer,
som förekommer vid övergången till vikingatid.
Spelbrickor och tärningar förekom i fem gravar i fältets mellersta del, bl a i grav 49.
Där påträffades i brandlagret 20 halvsfäriska spelbrickor av ben, alla utom en hade
hål på undersidan. Trolig datering 500-600 talet.
I grav 145 hittades i brandlagret en liten silverring som kan ha suttit på ett bältesbeslag eller en sölja. Ringarna förekommer under första hälften av vendeltid.
Nergrävd i en rektangulär ofylld stenpackning, (68) påträffades en närmast kallmurad stenpackning som täckte en brandgrop (143). I denna låg en fragmentarisk arabisk dirhem (samanid, Nasr i bn Ahmad al-Shash år ca 921-929 e Kr. samt en spjutspets av järn.
Övriga fynd som kan nämnas var 13 torshammarsringar i brandlager (800 -900 tal)
Järnknivar fanns i sju brandgravar och nitton skelettgravar. Brynen i åtta gravar,
pärlor i 18 brandgravar och 3 skelettgravar. I grav 25 påträffades bl a en blå mosaikpärla med vita blommor. Två vikter hittades i en brandgrav. I skelettgravar hittades
bältesringar av järn ofta med läderrester, söljor och remändesbeslag av brons och
järn.
I tre av gravarna påträffades silvermynt. I grav 13 framkom i gravens fotända, tillsammans med ett ringspänne av silver, ett silvermynt präglat för greve Bernold
(1038-1057). Det mynt som påträffades i grav 27 är präglat i Flandern för greve
Baldvin IV (989-1036), det låg i fotändan tillsammans med en kniv.
I grav 39 påträffades två mynt, präglade för biskop Bernold, (1027-54), det ena i Deventer, det andra i Groningen. Mynten låg i gravens V del tillsammans med en bronsknapp. I denna grav har den döde placerats med huvudet i V, där tänder påträffades.
Keramiken var i regel enkel och av sedvanlig yngre järnålderstyp. Dock påträffades
två ornerade vikingatida kärl, det ena i 130, ett litet rundbuktigt kärl med rak kant
och dubbla vågband. Det andra kärlet, grav 131, var rundbuktigt med med utvikt
mynningskant och hade tre paralella linjer strax nedanför mynningskanten.
Boplatsområden
Två boplatsområden i den N delen av gravfältet Ö om Åkerbyvägen påträffades
i form av skärvstenssamlingar,härdar och stolphål. I ett av stolphålen påträffades
träfragment. Härdarna hade en mycket homogen karaktär, de var runda eller rundovala med diameter på 0,5-1,5m. De bestod av skörbränd- och skärvsten samt koloch starkt sotbemängd mylla. Brända och obrända ben påträffades men i övrigt inga
fynd. Stolphålen var i de flesta fall stenskodda.
Strax norr om 166 framträdde en stensträng i Ö-V riktning, längd ca 4m bredd 0,2m.
Strängen kan ha utgjort väggmarkering till ett hus. Det var dock mycket skadat av de
överliggande gravarna. Skärvsten låg här i ett myllager, något sandblandat och här
hittades ett par små tunnväggiga kärl av mörkbrunt gods samt ett 50-tal krukskärvor,
ca 3 l lerklining, brända och obrända ben samt järnfragment.
Det är troligt att boplatsen hör ihop med gravfält 118 som är beläget 100m åt V och
som troligen tillhör samma tid (bronsålder).
Skålgropssten återfanns 2008!
I Monica Modins avhandling står:
“I den NV delen av området, intill
berghällen låg en ca 1 x 1,2m stor
och 0,5m hög sten, på vars översida en mycket tydlig skålgrop fanns.
Skålgropens diameter var 0,1m
och dess djup 3 cm.
Eftersom rapportmaterialet ej
färdigställts blev denna sten aldrig
registrerad. Inför nya badmintonhallens planering återfanns stenen
av Stockholms läns museums
arkeologer ,registrerades och skyddades. Skålgropsstenen har nu en
hedersplats vid hallen.
Skålgropsstenen vid nyupptäkten nov 2008. Gå och titta på
Täbys närmaste skålgrop!
Foto: Leif Grönwall
Sammanfattning av gravfält 124
På gravfältet undersöktes 145 gravar, 102 var brandgravar och 43 skelettgravar.
Gravformerna var 109 runda, fyra rundovala, 5 ovala, 15 oregelbundna, 7 rektangulära, 3 fyrsidiga och 2 treuddar.
Av de 43 skelettgravarna var 32 runda, de övriga rundovala eller ovala.
67 av gravarna var brandlager. 40 av dessa hade lerkärl som benbehållare, 27
saknade lerkärl.
Benmängderna var i regel små, endast 8 gravar hade en benmängd på mer än 5 l
brända ben.
Utbyggnaden av gravfältet har skett i stort sett från N mot S och SV. Hela tiden har
man lagt gravarna på sydsidan av den låga bergsryggen i N. De vikingatida gravarna låg spridda över så gott som hela gravfältet. Man har oftast utnyttjat fria ytor
mellan folkvandringstida och vendeltida gravar vilket tyder på att man fått platsbrist.
Anmärkningsvärt är att huvudparten av skelettgravarna var runda och hade en
yttre konstruktion som till synes överensstämde med brandgravarna. Man har tidigare kunnat konstatera att senvikingatida gravfält ofta innehåller varierande gravformer och att skelettgravar till största delen har annan form än den runda.
Fyra välbevarade husgrunder
Norr om den i SV belägna skelettgravgruppen och omedelbart N om
en större yta med berg i dagen,
framkom fyra mycket välbevarade
husgrunder. A29, A30, A95,och A96.
A29 var anlagd på berget kring
vilket husgrunden hade uppbyggts.
Den överlagrades av en vikingatida
brandgrav.
Området utanför husgrunderna var
så gott som stenfritt. Vissa partier,
särskilt kring A30 och A95 var sanka.
A96 låg på en tydligt uppbyggd terrass. Marken mellan A96 och A95
sluttade nämligen ganska kraftigt
och höjdskillnaden mellan dessa
båda husgrunder var 4m.
Foto: ATA
Här bodde
ur-enstaborna
Sammanfattning av husgrundsområdet
Husgrunderna låg väl samlade och tycks ha utgjort en enhetlig bebyggelse.
Gemensamma drag är de parvis ställda takbärande stolparna inne i husen. A95 och
A96 har haft tre grupper med fyra stolpar i varje grupp.
A29
Längd 22 m, bredd 7-8 m. Större stolphål i de norra hörnen tyder på att ingången
varit på den norra kortsidan. alla stolphål var omsorgsfullt stenskodda. En härd låg i
husets N del på berget. Ett 0,2-0,3m djupt kulturlager innehöll keramik, knackstenar
och enstaka ben.
Under detta lager fanns ytterligare ett kulturlager med skörbränd sten och keramik
av bronsålderskaraktär C14-daterades till 710 f Kr.
A30
Låg hörn-i-hörn med A29 och var 13x6m. Hela anläggningen var täckt med ett
flerskiktat stenlager med mindre stenar överst. Ingången har troligen legat i den Ö
långväggen. A30 låg i en svacka med omkrinliggande berg och vid utgrävningen ,
en regning höst, samlades mycket vatten här. Den flerskiktiga stenpackningen har
troligen utgjort dränering. Detta var områdets minsta hus, inga fynd och ingen härd
hittades.
A95
Huset mätte 22 x 8m. Nio säkra stolphål i två grupper, väl stenskodda med en flat
sten i botten. Stolphålen hade en diameter om 0,2-0,5m och ett djup på 0,2-0,3m. I
husets N del fanns en tvärgående rad av stenar, liksom en svaleliknande avbalkning
med en inre bredd av 0,8m.
Ingången kan antas ha legat i den Ö långsidan, där en 1x1,3m flat sten kan ha utgjort tröskelsten.
De sparsamma fynden utgjordes av enstaka krukskärvor och ben. Kol från en härd
daterades till 500 eKr.
A96
Det största och högst placerade huset mätte 26 x 7m, beläget på en tydlig terrassering. Ingen inre stenpackning fanns.
Sammanlagt 18 säkra stolphål i husets inre tycktes vara placerade i grupper om
fyra. Fler stolpar har troligen funnits. I husets V kortsida fanns två grövre hörnstolphål med en innerdiameter på 0,4-0,6m, avståndet mellan stolparna var fem
meter.
Något kulturlager fanns inte och endast enstaka krukskärvor samt djurben påträffades.
I Ö delen av huset påträffades en fragmentarisk malsten med fyrkantigt hål. Härd
saknades.
Kolprover togs på två ställen i huset och daterades till 355 e Kr.
Sammanfattning
Husgrunderna låg väl samlade kring ett så gott som stenfritt område och tycks ha
utgjort en enhetlig bebyggelse.
Två av husen A30, A95, hade en inre flerskiktad stenläggning som troligen utgjort
dräneringunderlag för överliggande jordgolv.
A96 hade de flesta benfynden, uteslutande från måltidsavfall, nötkreatur och får.
Den brandgrav som överlagrar S delen av A29, har anlagts senast under tidig vikingatid och ger på så sätt en ungefärlig tidpunkt för när man har slutat använda
boplatsområdet.
Väggmaterialet i husen har sannolikt utgjorts av flätverk med lerklining. Inget av husen tycktes ha brunnit vilket förklarar att lerklining inte påträffats.
A29 var den enda husgrunden med riktigt kulturlager med måltidsavfall och härd,
A29 får därför betraktas som det troligaste bostadshuset.
A95 hade också en härd men pga sitt sanka läge olämpligt som bostadshus utan
fähus är det troligaste. Kanske både och.
Monica Modin beräknar att bebyggelsen funnits på platsen ca 300-700 eKr.
Varför bebyggelsen övergavs kan givetvis ha många orsaker. Kanske var husen nerslitna eller behövde man bygga ut. Möjligheter till utbyggnad på platsen var mycket
begränsade och troligt är att man flyttade gården till S SO om gravfältet till platsen
för Ensta gamla bytomt som finns på 1600-talskartor.
De fyra husgrunderna har den för mellansvenska järnåldershuset vanliga konstruktionen. Även de åländska husen tycks ansluta sig till denna typ. På Åland finns ett
husområde som mycket påminner om täbyhusen A29 och A96 med parvis ställda
stolpar inne i huset samt mindre stolphål innanför den inre stenramen. Man anser att
dessa hus varit lerklinade med takbärande stolpar.
Gravfält 123 (NV om rondellen Bergtorpsv. - Marknadsv.
Beläget på en bergklack omgiven av åkermark.
Gravfältet dominerades av en i NV - SÖ riktning gående moränvall på vilken fyra
gravar hade anlagts 1, 2, 4 och 5. Genom denna belägenhet var dessa gravar de
6
5
7
44
8
2
3
9
1
10
Foto: ATA
11-12
mest markanta och verkade vara betydligt högre än de själva var.
Treuddarna hade tydligt markerade, svagt insvängda sidor, med en längd av 6-8 m.
Stenarna i kantkedjan var omsorgsfullt lagda och placerade på längden. En hade tre
hörnstenar, en två och en endast en hörnsten. Packningen innanför kantkedjan var
oregelbunden i 4 och 7 medan packningen i 8 bildade en jämn, 3m stor triangel.
Treuddarna saknade helt spår av gravläggning eller brända ben. Några krukskärvor
och fragment av bröd påträffades i 4 samt en blå glasflusspärla i 8.
5 och 6 var helt fyndtomma.
De övriga 6 stensättningarna innehöll skelettgravar. Tre av skelettgravarna låg i
en grupp för sig. Gravarna var runda eller rundovala stensättningar som täckte
nedgrävningar, oregelbundna och saknade kantkedja.
I 11-12 fanns både en nedgrävning utan spår av skelett samt en nedgrävning med
ett välbevarat skelett, det hade lagts omedelbart under stenpackningen på den ursprungliga markytan. Huvudet låg i den SV delen, intill ryggkotorna låg en kniv och
invid Ö lårbenet, ett eldstål.
Förutom skelettet påträffades i 1 och 2, kranier placerade i V resp NÖ.
Nedgrävningarna var 0,4-0,5m djupa, intill 1m breda och intill 2,75m långa. Orienteringen var NO-SV på alla utom en som var Ö-V orienterad.
Fynden var fåtaliga och utgjordes av 2 enkla bältesringar av brons, en bronssölja,
en knapp och ett beslag i 2 samt en liten bronsring i 3.
Gravfältet kan dateras till sen vikingatid, främst genom gravskicket, närmast östvästliga nedgrävningar med kistspikar samt spår av kistor och skelettdelar.
Relativ gravfältskronologi
En relativ gravfältskronologi för de undersökta gravfälten ser ut på följande sätt:
Efter gravfält 118 som tillhör bronsålder är gravfält 130 det äldsta, från slutet av
romersk järnålder-början av folkvandringstid. Gravfält 126 som kan dateras till
folkvandringstid har troligen avlöst 130. Monica Modin bedömer gravfält 166 som en
direkt fortsättning av 126.
Samtidigt med dessa tre gravfält har 124 kontiuerligt använts från slutet av romersk
järnålder fram till vikingatidens slut.
Till sen vikingatid hör även 123 som är samtida med yngsta delen av 124.
Gravfält 118 skiljde sig helt från de övriga där de s k tarandgravarna främst är kända
i Baltikum och SV Finland. Boplatsen i NÖ delen av 124 har sannolikt ett samband
med 118.
De tre gårdarna, sammanfattning
De inom undersökningsområdet belägna gravfälten ligger inom tre jordregisterenheter,
Tibble, Ensta och Åkerby.
Av jordregistret framgår att inom Tibble ligger 130, 126, och 166 samt de oundersökta 135 och 136. Tibble gård låg på samma plats som i början av 1600-talet.
Inom Ensta ligger de undersökta 124, 118 samt det oundersökta 129. Ensta gamla
bytomt, som är dokumenterad på 1600-talskartan, har senare övergivits och flyttats
norrut.
Inom Åkerby finns gravfält 123 samt oundersökta 115 och 120 (även senare undersökta 116 när badmintontältet byggdes)
De tre olika bebyggelseenheterna Tibble, Ensta och Åkerby uppvisar en olikartad
struktur.
Tibble
Den till synes klaraste bebyggelseutvecklingen finns inom Tibble där de fem
gravfälten tycks avlösa varandra i tid från senromersk järnålder till vikingatidens slut.
Endast ett bebyggelseläge har säkert kunnat fastställas. Baserat på antal gravar och
beräknad användningstid har gården befolkats med 8-11 personer.
Ensta
Inom Ensta har man utnyttjat samma gravfältsområde under 7-8 århundraden från
senromersk tid och framåt.
Två säkra bebyggelselägen har kunnat fastställas intill gravfält 124, husgrunderna
29, 30, 95, 96 Fram till senast 800-tal) samt Ensta gamla bytomt .
Ytterligare en bebyggelseenhet har tillkommit inom Ensta under yngre järnålder
(gravfält 129 med den intilliggande boplatsen (NO om Täby galopp) Denna nya bebyggelseenhet kan vara resultatet av en klyvning av den äldre enheten.
Eftersom det endast finns en bebyggelseenhet på 1600-talskartorna så har denna
bebyggelse upphört före denna tid.
Förklaringen kan vara att det rörde sig om en kortvarig utflyttning eller att det rör sig
om en medeltida ödeläggelse (digerdöden).
För Ensta, gravfält 124 räknar man med ett populationstal på 7,6 (brandgravar) och
vikingatid 14 (skelettgravar)
Åkerby
Inom Åkerby slutligen har en eller flera bebyggelseenheter bildats först under vikingatid. Här saknas nämligen äldre gravfält.
Populationstal beräknat till 7.
Tidigare bosättningar
På alla de tre undersökta gravfälten inom Tibble fanns mer eller mindre tydliga rester
av bronsåldersbosättning. Däremot saknas alla spår av gravar och bebyggelse från
tiden mellan bronsålderns slut och fram till slutet av romersk järnålder. Man måste
därför med det nu tillgängliga materialet konstatera att någon kontakt mellan de två
bebyggelseskeendena inte föreligger.
Kungshögen (gravfält 126) mm.
Mycket har givetvis hänt sedan denna avhandling kom ut 1973. och ny kunskap har
tillkommit.
Bl a grävdes gravfältet 116 ut inför byggandet av badmintontältet och gatuköket.
Delar av 135 och 136 har också utgrävts. Vad gäller 136, läs Fornminnesnytt nr
1-2010 på vår hemsida.
116 och 135 hoppas jag kunna återkomma till.
Det digra rapportmaterialet från Täby centrumutgrävningen 1964-68 ligger däremot
fortfarande opublicerat vilket är tråkigt.
Vad gäller Täbys största hög kallad Kungshögen, så har Peter Bratt, museichef på
Stockholms läns musem i sin doktorsavhandling från 2008 Makt uttryckt i jord och
sten med undertiteln Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern (finns att köpa i museets butik) bl a skrivit följande:
Monica Modin hävdar att en datering av primärgraven till bronsålder är möjlig med
hänsyn till att gravfältets andra stora hög har en sådan datering och att sydvästportar förekommer i bronsålderssammanhang. Det framgår dock tydligt av Modins egen
redogörelse att sydvästportar främst hör hemma i vikingatid. Vidare visar fyndmaterialet från kärnröset otvetydigt att primärgraven är från denna period.
Kungshögen med kärnröset. 1964. Foto: Alf Nordström, ur Stockholms läns museums bildarkiv
ARKEOLOGISKA PERIODER
Paleolitikum
STENÅLDER
- 9500 f.Kr
Mesolitikum
9500 - 3900 f.Kr
Tidigneolitikum
3900 - 3300 f.Kr
Mellanneolitikum
3300 - 2300 f.Kr.
Senneolitikum
2300 - 1800 f.Kr.
Äldre bronsålder
BRONSÅLDER
1800 - 1100 f.Kr
Yngre bronsålder
1100 - 500 f.Kr
JÄRNÅLDER
Förromersk järnålder
500 f. kr - 0
Romersk järnålder
0 - 400 e.Kr.
Folkvandringstid
400 e.Kr. - 550 e.Kr.
Vendeltid
550 - 800 e.Kr.
Vikingatid
800 - 1050 e.Kr.
MEDELTID
1050 - 1500 e.Kr.
NYARE TID
1500 e.Kr - nutid
Pricka redan in nedanstående i era almanackor!
Torsdagen den 24 mars kl 19.00
i Ytterbystugan
Bronsåldern i Täby
Arkeologen och experten på hällristningar i Sverige
Sven-Gunnar Broström
berättar om hur livet kan ha tett sig
i Täby under bronsåldern.
Arr: Fornminnessektionens, arkeologigrupp.
Känner du någon som kan vara intresserad av Fornminnesnytt så skicka det
gärna vidare. Allt som behövs är en e-postadress. Maila till: [email protected]
Tidigare nummer hittar du på www.hembygd.se/stockholm/taby