Transcript Fornminnen till salu?

INPASSET
Fornminnen till salu?
Kiviksgraven i
Södra Mellby,
Skåne, är en
3 300 år
gammal
bronsålderslämning, en av
Skandinaviens
äldsta bronsåldersgravar och
en av de mest
kända bland
våra fornminnen internationellt.
• Östa Sjöhages gravfält, Strängnäs
• Johannisborgs slottsruin, Norrköping
• Lopperstadstäktens gravfält, Borgholm
• Frösslundatäktens gravfält, Mörbylånga
• Gårdby gravfält, Mörbylånga
• Grevlunda gravfält, Simrishamn
• Kägleholms slottsruin, Örebro
• Ottarshögarna, Tierp
• Mjäryd gravfält, Ljungby
• Sandbytäktens gravfält, Mörbylånga
• Bårby borg, Mörbylånga
• Tävelsrums Gravfält, Mörbylånga
• Seby gravfält, Mörbylånga
• Tofta högar, Båstad
foto: RAÄ
Ekornavallen i
Hornborga
socken är ett av
Västergötlands
märkligaste
fornminnesområden. Här syns
en av fem
stenkammargravar från
bondestenåldern, en så
kallad gånggrift.
• Vätteryds gravfält, Hässleholm
• Kiviksgraven, Simrishamn
• Simrislunds hällristning, Simrishamn
• Ängakåsens skeppssättningar, Äsperöd
• Lugnarohögen, Laholm
• Ekornavallens gravfält, Falköping
• Greby gravfält, Tanum
• Kebergets fornborg, Sotenäs
• Pilanegravfältet, Tjörn
• Ranstena domarringar, Skövde
• Vädersholms ruin, Ulricehamn
• Norrby gravfält, Hallsberg
• Lekbackens gravfält, Kumla
I
höstas presenterades, tämligen
oförmärkt, en statlig utredning
under namnet SOU 2013:55 Statens kulturfastigheter – urval och
förvaltning för framtiden. I direktiven
angavs att uppdraget var att klarlägga
vilka fastigheter och byggnader ägda av
statliga myndigheter som är så kulturhistoriskt värdefulla att de även i fortsättningen bör ägas av staten. Med fastigheter menas här också fornlämningar.
Utgångspunkterna var tre för att staten i framtiden ska äga fastigheter enligt
utredningsdirektiven:
• De ska vara kulturhistoriskt särskilt betydelsefulla.
18 • De ska ha ett särskilt betydelsefullt
symbolvärde.
• De ska ha central betydelse för rikets säkerhet.
Det hela tedde sig rätt harmlöst tills
resultatet kom. Det visar sig nämligen
att statsmakterna – i det fall de ämnar
följa förslagen – är beredda att avhända
sig ägaransvaret för en rad fornlämningar och historiska kulturmiljöer. Jag
koncentrerar mig här på de föreslagna
fornlämningarna, men det finns åtskilliga andra kulturmiljöer som förslaget
hotar med att privatisera. Följande
fornminnen behöver staten enligt utredningen inte längre ägaransvara för:
Hur kan ett sådant förslag läggas
utan att Kultursverige reagerar?
Skulle exempelvis Kiviksgraven eller
Ekornavallen, inte vara kulturhistoriskt
särskilt betydelsefulla eller har de inte
ett särskilt betydelsefullt symbolvärde?
Utredningen förklarar förslaget med
att fornlämningar har ett starkt skydd i
Kulturmiljölagen. Därför finns inte skäl
för staten att äga fornlämningar, med
undantag av välkända historiska platser
av nationell betydelse.
Men vi vet att ett ägaransvar i vårt
samhälle går utanpå lagar och bestämmelser, vilka lätt kan ändras. Kulturmiljölagen är inte grundlagsskyddad men
det är äganderätten.
Det går måhända att här se ett mönsPopulär Arkeologi 2 /2014
ter när det gäller minskat statligt inflytande genom omorganisationer: Omflyttning
av statens ansvar till regional eller kommunal nivå, avlövning och utflyttning av
statliga verk. Vi har sett det med skolan.
Vi har sett det med bostadspolitiken. Resultaten skrämmer. Och vi tycks nu även
se det på kulturens område.
Genom att klassa frågan om statens
fortsatta ägaransvar för en rad kulturmiljöer som ett fastighetsförvaltningsärende kommer man runt att det faktiskt
handlar om kulturpolitik. I den allmänna debatten är detta en fråga som
överhuvudtaget inte tagits upp. Och att
en central kulturpolitisk utredning som
denna beställs och mottas av bostadsministern och inte kulturministern förstärker misstanken att regeringens tanke är
att utan större debatt kunna genomföra
de föreslagna förändringarna.
Man frågar sig då varför ett förslag
som detta beställs och läggs? Det måste
ju finnas politiska eller ekonomiska vinster att göra?
Handlar det om pengar? Det verkar
inte så. Utredaren anger att staten skulle
kunna slippa ett årligt driftsunderskott
för de utförsålda kulturminnena om 66
miljoner kronor! En struntsumma i sammanhanget! Däremot kan naturligtvis
de föreslagna slotten eller herresätena
inbringa en betydande summa på den
privata fastighetsmarknaden. Men om
detta skriver utredaren inte ett ord.
Ska det centrala kulturansvaret rustas
ned, är detta anledningen? Tänkbart.
Läs Gustaf Trotzigs krönika härintill.
Men då är det kanske en mer byråkratisk önskan att samla och renodla
statens fastighetsinnehav? Tja, innan
bläcket hunnit torka efter ensamutredarens Inger Liliequist penna har försvaret
slagit bakut och vill inte ha med Statens
fastighetsverk att göra (den tredje utgångspunkten i direktiven).
Det finns kanske en fjärde, mer ideologisk, anledning? Regeringen vill helt
enkelt privatisera vårt kulturarv och
sälja ut statens kulturfastigheter.
Remisstiden för utredningen går ut
den 13 juni. De utvalda remissinstanserna har en tung byråkratisk slagsida:
statliga verk, länsstyrelser, fackliga
centralorganisationer, kommuner och
landstings centralorganisation och sist
bland de 30 på listan, Svenskt näringsliv.
Birgitta Gustafson,
redaktör för Populär Arkeologi.
Populär Arkeologi 2 /2014 KRÖNIKA
Avlöva inte
Riksantikvarieämbetet!
R
Gustaf Trotzig
iksantikvarieämbetet är utsatt för omvälvande förändringar. Den
arkeologiska uppdragsverksamheten, UV, skall övergå till Historiska museet och en utredning från kulturdepartementet föreslår
att de fastigheter som stått under ämbetets förvaltning i decennier
antingen ska säljas eller tillföras Statens fastighetsverk.
Båda dessa åtgärder kan synas riktiga och rationella ur ett juridiskt och
kortsiktigt fastighetsekonomiskt perspektiv, men vad händer med ämbetets
roll som expertorgan och informationsspridare? Är det sista spikarna i kistan? Jag tror att det nu är tid att reagera kraftfullt på ett konstruktivt och
framtidsinriktat sätt. När det gäller UV kan det bli ett lyft både för UV och
museet, men ämbetet måste öppna dörrarna för ett utbyte av tjänstemän.
Erfarenheter från fältet kan påverka och fördjupa både lagtillämpning och
informationsspridning och registerhållare och andra experter kan ute i fält
rationalisera rapportering och datahantering.
När det gäller fastigheterna är situationen allvarlig. Myndigheten måste
rycka upp sig och i varje fall behålla de platser som kan användas för kunskapsuppbyggnad, metodutveckling och kunskapsspridning. Det gäller exempelvis världsarvet Birka/Hovgården. Det är helt orimligt att detta fantastiska
område inte redan utnyttjas som ett av ämbetets ansikten mot världen! Ett
annat objekt i världsklass är Visby, som staten förövrigt nästan alltid har
svikit. Detta måste man råda bot på nu. I samarbete med de lokala krafterna
kan man här tillsammans med Uppsala och Stockholms universitet utveckla
ett östsvenskt utbildningscentrum för vård och konservering, både av ruiner,
medeltidskonst och arkeologiskt material. Var finns det bättre förutsättningar?
Slutligen måste ämbetet återta sin ställning som expertorgan för ”kulturminnesvård”, ”kulturmiljövård” och ”kulturarvsvård” – vilket tidsbundet
modeord man nu än använder – och i kraft av kunskap försvara tidlösa värden mot kortsiktiga och kortlivade politikers klåfingrighet och därmed också
bli ett verkligt stöd för dem som för samma kamp ute i regionerna!
Men striden kan bara vinnas med forskningsbaserad kompetens och målmedvetenhet.
Gustaf Trotzig
Gustaf Trotzig är professor emeritus i laborativ arkeologi. Han var tidigare chef för olika
enheter på Riksantikvarieämbetet och Historiska museet.
Under de åren var han bl.a. ordförande i Europarådets kommitté för utarbetande av Europakonventionen till skydd för det arkeologiska kulturarvet, den s.k. Valettakonventionen.
19