Transcript Eldar på berget – området i norr

Eldar på berget – området i norr
ann vinberg
P
å ett berg i den norra delen av Påljungshage
brann eldar i förhistorisk tid. I senare tider har
området varit en skog på gränsen mellan byarna Stenbro prästgård och Svansta i Helgona socken,
men för 2000–3000 år sedan var detta ett delvis öppet
odlings- och beteslandskap och eldarna måste ha synts
vida omkring. På bergets krön placerade man några
gravar och i sluttningen öster om krönet fanns en mindre boplats. Platsen har använts periodvis under minst
tusen år, från slutet av bronsåldern till den romerska
järnåldern, d v s ca 900 f Kr–300 e Kr.
Eldar och ritualer
Resterna efter eldarna kunde vid den arkeologiska
undersökningen ses som härdar, d v s själva eldningsplatsen, men också som sotiga lager med rikliga mängder kantiga, eldsprängda stenar kring härdarna (fig
114). Det största av dessa lager är i sin helhet ca 12
meter i diameter och upp till en meter tjockt. Förkol-
nade bitar av bl.a. hasselnötsskal, en ekkvist och sädeskorn från olika nivåer i lagret har 14C-daterats och visar
att eldandet pågått successivt under bronsålder och
förromersk järnålder, ca 900–400 f Kr.
Varför eldade man då på krönet av berget? Man
skulle kanske tro att det är fråga om varningseldar av
typen vårdkasar, men det är det förmodligen inte fråga
om här. Skärvsten som ansamlats i rikliga mängder i
lager, högar/rösen och vallar finn på många platser i
landet och förekommer under lång tid, framför allt
under bronsåldern (ca 1700–500 f Kr), men även
senare.
Eldandet har fått fler olika förklaringar. Skärvstenen har ibland tolkats som boplatsavfall och som
resultatet av hantverk eller annan mer specifi verksamhet. Till de mer konkreta och praktiska förklaringarna hör att skärvstenen skulle vara resultatet av storslakt för läderproduktion som använts i handeln med
bronser etc. I den åländska ytterskärgården, på Kökar,
har skärvstensrösen tolkats som lämningar efter sälslakt och trankokning.
136
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 112. Översikt över grav- och boplatsområdet RAÄ 352–353. Gravar på krönet t.h., vid ledningsstolpen, och på bergklack t.v. (RAÄ 352) i bild, boplatsyta emellan samt odlingsytor längst t.v. Vy från norr. Foto: Ulf Strucke, UV.
I Norrland förekommer skärvsten i ovala eller rundade
formationer som delvis har tolkats som hyddgrunder.
Stora mängder djurben gör dock att en del av vallarna
kan vara resultatet av rituellt festande, d v s långvarig
och storskalig ”matlagning” av bland annat älg.
Skärvstenshögarna tolkas ofta som lämningar efter
och platser för ritualer, bland annat på grund av sin
varierande utformning och sitt ibland komplexa innehåll. I högarna kan man hitta exempelvis stenredskap,
avfall från bronsgjutning eller keramik och, om det
Eldar på berget – området i norr
gäller gravar, brända ben. Den religiösa/rituella tolkningen beror också på att skärvstenshögarna kan ha
gravlika former. En del skärvstenshögar har konstruktioner av rundade, d v s inte eldsprängda, stenar, t ex
i form av kantkedjor eller inre koncentriska cirklar.
Skärvstenslager kan också vara rester av gravbål. Det
rituella sammanhanget kan förklaras av forntida förställningar kring sten och eld, där brännandet av sten
kan ha varit ett sätt att frigöra själ eller kraft. Den
skärviga stenen skulle alltså tillsammans med annat
”avfall” kunna kopplas till passage- och transformationsritualer. Men många gånger ska nog skärvstensförekomsterna ses som resultatet av fler olika aktiviteter i tider då det inte alltid funnits skarpa gränser
mellan det religiösa och det profana.
I Påljungshage kan det suggestivt höga och branta
läget vara ett tecken på att lagren haft ett rituellt
ursprung. Det fanns åtminstone inga fynd som kan
förklara att här har bedrivits någon vardaglig verksamhet. I lagren påträffade endast två knackstenar, d v s
stenar som vanligen används för att forma stenredskap. Men här har knackstenarna förmodligen använts
i ritualerna, kanske till och med för att hjälpa till att
krossa själva skärvstenarna, d v s ”skapa” den eldsprängda stenen.
I ett sista skede har man rullat på stora stenblock
över skärvstenslagren. Även detta fenomen, block på
härdar och skärvstenslager, finn på andra platser och
styrker tolkningen av rituell funktion. Ett exempel är
Ringeby i Östergötland, en mycket komplex plats med
både gravar, rituella lämningar och boplatslämningar.
Figur 113. Skärvstenslagret A50, i sluttningen väster om
krönet. Lagret syns i schaktkanten utmed undersökningsområdets södra gräns. Lagret har fyllt ut och täckt en
skreva i berget. Vy från västsydväst. Foto: Ulf Strucke, UV.
137
138
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Blocken var troligen en del i ritualerna, och kanske har
block lagts på vid fler tillfällen. Blocken kan sedan ha
använts som delar i den inre konstruktionen i lagren
eller sprängts sönder i samband med eldandet. De
block vi hittade var kanske bara de allra sista att användas på platsen. En annan förklaring kan vara att placeringen av blocken var ett sätt att avsluta användningen av eldningsplatserna.
Gravar och gravbål
Figur 114. Stensättningarna A10
och A11 på krönet
av berget, från
nordost. Foto:
Ann Vinberg, UV.
Ganska snart efter att man upphört att elda vid krönet
placerade man istället gravar där. Här fanns tre stensättningar, ca 4–7 meter stora och 0,4 meter höga (fi
115). En av dessa, men troligen även de övriga, kan
14
C-dateras ca 400–200 f.Kr. Två samtida gravar
undersöktes även ca 150 meter öster om krönet (RAÄ
369) samt i dalgången i norr, på kanten ner mot dalens
djupaste del. Konstruktionen på den sistnämnda var
mycket osäker eftersom den var förstörd av markberedning. Några hundra år senare, ca 130–380 e Kr,
anlades en grav i den nedre delen av sluttningen öster
om krönet (RAÄ 352). Gravarna har alltså placerats
på olika platser i landskapet, såväl på bergets krön som
i sluttningen nedanför detta och kanske till och med
nere i dalgången. Några av gravarna innehöll brända
ben från människa samt enstaka keramikskärvor och
stenföremål (malstenslöpare/knacksten och kvartsavfall). I den yngsta graven påträffades skärvor av ett
keramikkärl som verkar ha använts för tjär- eller hartstillverkning.
Även gravarna kan knytas till eldar eftersom de
innehåller rester efter döda som har kremerats enligt
den dominerande begravningstraditionen vid denna
tid. Under minst två av gravarna fanns dessutom härdar som förmodligen har använts vid begravnings­
ritualen. Några av gravbålen verkar ha stått på avsatsen
Eldar på berget – området i norr
i sluttningen öster om krönet, märkligt nog inom den
yta som också har tolkats som en boplatsyta. I den
norra kanten av denna yta fanns fler härdgropar, och
intill eller runt dessa har det stått konstruktioner av
flätad vidjor strukna med lera. När konstruktionerna
sedan brunnit har leran blivit hårt bränd och rikliga
mängder av denna lerklining återfanns på platsen. En
del av den fanns i en av härdarna (fi 116–117).
Bränd lerklining är inget ovanligt fynd från förhistoriska boplatser eftersom husen ibland hade lerklinade flät erksväggar. I anslutning till härdarna fanns
också flera stolphål, men i det här fallet bildade inte
stolphålen något mönster som kunde identifiera som
ett hus. Dessutom visade avtrycken i leran att vidjekonstruktionen var av ett annorlunda och mer svårtolkat slag, med tätt ställda vidjor efter ”väggar” åt
olika håll. En bit hade dessutom avtryck av ett linnetyg
som kan ha varit upphängt på konstruktionen som
dekoration.
139
Figur 116. Lerklining med avtryck av korsande vidjor
(F278). Foto: Ann Vinberg, UV.
En del av den brända lerkliningen har sedan lagts
som fyllning i två av gravarna på krönet. Detta visar
att det funnits en direkt koppling mellan härdarna, de
lerklinade konstruktionerna på boplatsytan och gravarna på krönet, och det är troligt att det är fråga om
Figur 115. Härden A685, som innehöll rikligt med lerklining, sedd från
nordost. Foto: Henrik Runesson,
UV.
140
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
just gravbål. En bit söder om härdarna påträffade
också ett bränt ben från människa.
Bränd lera har tolkats som rester av bålkonstruktioner även på andra platser, bl a i Gamla Uppsala, i
Ingjaldshögen i Södermanland och i Ringeby i Östergötland, fast i de två första fallen snarare i form av
lertätade ugnar än som vidjekonstruktioner. Rester
efter lerklinade stolpkonstruktioner, d v s lerklining
och spridda stolphål som inte kan tolkas som hus på
någon boplats, har påträffat på andra gravplatser från
bronsålder och äldre järnålder, bland annat i Stora
Ursvik i Uppland och i Galtbacken i Södermanland.
I Barva i norra Södermanland har en lerklinad konstruktion hittats i kanten på ett stort gravfält, på en
avsats ner mot Mälaren.
Boplats och odling
Samtidigt som man eldade och begravde på krönet
vistades man också i den flacka sluttningen öster om
krönet. Här fanns stolphål efter konstruktioner samt
härdar och kulturlager, d v s avfallslager. Tolkningen
av området som boplats kompliceras dock av att inget
större hus har kunnat identifiera och att det även
fanns rituella lämningar här i form av gravbålsrester.
Eftersom det endast är den norra delen av boplatsytan
som har undersökts är det möjligt att det finn huslämningar söder om det nu undersökta området. Men
även här är den tillgängliga ytan för hus begränsad, så
det kan inte ha varit fråga om någon stor gård.
Den centrala delen av boplatsen låg på en avsats
som var stenröjd och avgränsad av sten och block i
öster. Ett par härdar låg utmed ytans mittlinje i söder
och det verkar också ha funnits avgränsningar, kanske
hägnader, utmed långsidorna. På platsen påträffades
vanliga boplatsfynd som keramikskärvor, små bitar
bränd lera samt enstaka bitar slagen kvarts och flinta
En kemisk analys har gjorts på några keramikskärvor
för att spåra rester av mat i form av fettsyror, s k lipidanalys. Denna visar att kärlen har använts för såväl
tillagning som förvaring av mat. De har innehållit
födoämnen som vegetabilier och animaliskt fett, troligen mjölk, men också marint fett, troligen från fisk
På boplatsytan fanns också förkolnade sädeskorn
av bland annat havre, vete och korn, troligen odlad i
direkt anslutning till boplatsen i öster. Avsaknaden av
överlappning mellan åkerytan och boplatsen tyder på
att de är samtida. Människorna odlade på ganska
stora ytor runt berget, och spåren av odlingen syns
som odlingslager och vaga former, åkerhak, i sluttningarna. De utgörs även av röjningsrösen och strän­
gar av röjningssten.
Stora markområden, som dessa runt berget i
Påljungshage, kan ha brukats av fler familjer och det
är troligt att en liten boplats på berget varit knuten till
en större gård. Rester av en sådan boplats kan ha
påträffat strax sydväst om berget, närmare det stora
gravfältet RAÄ 220, i samband med en förundersökning hösten 2008, då också odlingsspåren söder om
berget påträffades Om det verkligen har funnits en
bosättning på berget bör den också ha haft anknytning
Eldar på berget – området i norr
till de rituella aktiviteter som pågått på platsen. Kanske har bosättningen till största delen haft karaktären
av tillfälliga vistelser i samband med de rituella aktiviteterna och eldarna på berget.
De stora odlingsytorna, ibland i ganska ogynnsamma lägen, hör ihop med att man i äldre tider
bedrev ett extensivt jordbruk med ingen eller begränsad användning av gödsel. Detta innebar att odlingsmarken behövde ligga i träda i långa tider innan den
kunde brukas igen. De brukade odlingsytorna flytta
des alltså successivt. Till detta kommer ängar och
betesmarker för boskapen. Spåren i området ger alltså
en bild av människor som odlat säd och haft boskap,
men också fiskat kanske i närliggande sjöar och vattendrag.
Lästips
Larsson, M. & Toll, A. (red). 1995. Samhällsstruktur
och förändring under bronsåldern. Arkeologiska
undersökningar. Skrifter nr. 11. Norrköpings
stadsmuseum; UV Linköping, Avdelningen för
arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet.
Vinberg, A. 2009. Gravar, ritualer och boplatslämningar i Påljungshage. Lämningar från bronsålder
och äldre järnålder. UV Mitt, Avdelningen för
arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2009:14. Hägersten.
Vinberg, A. 2009. Östra berget i Påljungshage. Gravar,
boplatslämningar, skålgropar och agrara lämningar. UV Mitt, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Rapport 2009:10. Hägersten.
141
Påljungshage
– forntid i Nyköpingstrakten
r edakt ör: jonas wikbor g
omsl agsbild: gö te göransson
omsl aget s baksida: måns sjöber g
sa u skrifter
22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014
SAU Skrifter nr 22
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist,
Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk
Tryckår: 2014
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala
Bilder: © respektive upphovsman
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter
alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslagets baksida: Måns Sjöberg
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-8-8