Tidspusslet

Av Sanja Engström LS3

Hederspris i novelltävlingen 2014, tema: Tidspusslet.

Juryns motivering: en ömsint berättelse om när tid blir både oviktig och viktig.

- Fint väder det är idag! Så här tidig vår tror jag aldrig att jag varit med om förut, fåglarna sjunger till och med! - Synd bara att jag knappt hör dem längre. Säger han och skrattar. Mmm, mumlar jag irriterat och tänker att det kunde vara lite varmare väder. Jag fryser om både händer och fötter och önskar att jag hade tagit på mig ett par rejälare skor. Då vi gick hemifrån tänkte jag att den här promenaden skulle gå fort, så jag kunde få komma hem någon gång. Vi går tysta vidare på den leriga skogsvägen, som ringlar sig uppför berget. Förr, då vi barn var små, brukade vi ofta gå upp på berget för en liten utflykt. Jag mins många fina minnen från alla svamp och bär-plockningar och doften av trattkantareller. Tänker på alla de våldsamma pinn-krig jag och mina bröder hade. De slutade alltid med att någon gjorde sig illa eller att mamma skrek åt oss att sluta, så vi inte skulle peta ut ögat på någon. Det känns som om det var evigheter sedan. Peter bor inte hemma längre och Joel flyttar till hösten, vilket förhoppningsvis jag också kommer göra, om jag bara vet vad jag ska läsa till. Å nej, vi är bara vid första bäcken! Jag har inte tid med det här! Varför kan han aldrig förstå att jag har viktigare saker att göra? Förstår inte varför han var tvungen att tjata med mig ut i skogen. Läxorna ligger ju kvar hemma på köksbordet och här spatserar vi omkring. Skit! Det där matteprovet också, det har jag helt glömt bort! Vi får nog skynda på. Jag ökar takten och tar ut på steglängden. - Oj oj vilken fart du fick! Du får tänka på att vissa här börjar bli gammal. Pappa ler så att rynkorna kring ögonen blir tydligare. Jag reagerar på att jag inte lagt märke till dem innan. Men vist har jag sett dem? Fast inte har de varit så där skarpa förut. Det måste vara på grund av solen. - Ta det lugnt, du har ju massvis med år kvar att leva svarar jag irriterat. Men jag måste erkänna att han börjar se riktigt sliten ut. Håret har länge varit grått men nu börjar det bli lite tunt, och han har tappar mycket muskler. - Själv måste jag hem och plugga så att jag kan komma in på en bra utbildning och skaffa mig ett liv. Pappa ser lite fundersam ut och rynkar pannan. Han ser besviken ut och verkar anstränga sig för att öka tempot. Jag drar iväg med flera meter innan jag sänker tempot en aning för att han ska hinna med, och medan jag väntar på att han ska komma i kap funderar jag på hur jag ska lägga upp min tid för att hinna med allt. Fysikläxan ska göras innan tisdag, svenska-novellen ska lämnas in på måndag, och så har jag match imorgon. Får inte glömma bort mötet på måndag heller och träningen, men hinner jag med båda? Få se, om mötet slutar åtta och träningen börjar nio. Det borde jag hinna om jag skyndar mig. Juste när ska jag göra fysiken då? Den måste jag börja med direkt när vi kommer tillbaka. Pappa har hunnit i kapp mig och nu går jag i hans tempo vilket för mig känns som snigelfart. Nu kommer jag inte hinna med träningen i kväll. - Hur går det i skolan? Det är inte långt kvar nu. - Bra men jag har jättemycket läxor att göra och vet inte om jag hinner med mig. - Vad är det för läxor du ska göra då? - Allt möjligt. - Är det någonting jag kan hjälpa till med? Haha skojar du? Det var typ hundra år sedan du behövde hjälpa mig med mina läxor, jag är inte

precis en sjuåring längre. Kan jag sluta eller, han vill ju bara vara snäll! Blir bara så stressad av den här promenaden, säg någonting snällt. - Nej tack. Men om det är någonting säger jag till! Jag tvingar fram ett passande leende. - Okej! Uppenbarligen gjorde det där flinet stor verkan för pappa skiner upp lite gran. - Tänkte att jag får passa på att hjälpa dig nu medan jag kan. Är det någonting annat än skolan du behöver hjälp med, eller vill prata om, så är det bara att komma. ”Bara att komma”? Vi har börjat glida isär inser jag, men det låter fortfarande konstigt när han säger så där. Det låter som om Hund försöker bli vän med Katt igen, eller har de ens varit vänner? ”Medan jag kan”? Ja men om jag flyttar hemifrån kan jag väl alltid ringa om jag vill, eller? Du slutar inte vara min pappa för det precis. - Ja det vet jag. Jag visar ett äkta leende den här gången, men pappa går och tittar ner i marken. Ingen säger någonting mer och vi går vidare under tystnad. Pappa börjar vissla melodin på en 60-talslåt jag inte minns namnet på men som pappa och jag brukade lyssna på när vi bygga bilmodeller. Det var den tiden då vi umgicks som mest. Vi kommer upp till toppen och sätter oss på de stora stenarna och jag tittar på utsikten över sjön. Nu har jag blivit varm om fötterna men börjar frysa om rumpan i stället. Bara halva vägen kvar nu. Kanske hinner spela lite om jag är effektiv med läxorna. - Jag måste berätta någonting för dig, säger pappa med allvar i rösten. - Jaha? Så där tilltalar han mig aldrig, det måste ha hänt någonting. - Du har säkert märkt att jag inte varit så pigg sista tiden och det har sin förklaring. - Vadå, vad har hänt? - Jag... har fått cancer. Det känns som ett knytnävsslag i magen. Vad sa han? Cancer? Va! När? - Är du säker? Klämmer jag fram och känner ögonen börja tåras. - Ja, jag var till doktorn förra veckan och fick veta att det har pågått länge men inte märkts förrän nu. När det är i bukspottskörteln visar det sig förs mot slutet och då är det försent att göra någonting. - Varför sa du ingenting? Det hade inte gjort någon skillnad. Tårarna börjar sakta rinna. - Det passade inte, du hade ju fullt upp med dina aktiviteter och den där resan. Nu blir jag arg på mig själv. Jag lugnar ner mig och låter det pappa sagt sjunka in, jag känner mig helt matt. Vad ska jag göra? Ska jag säga någonting? Tystnaden gör sitt vi vet båda att det inte finns någonting att säga. - Ska vi gå hem? Frågar han. Hör knappt orden och jag har ingen lust att gå tillbaka längre. Min starka, stolta far, som jag nu inser har varit min förebild hela livet, är på väg att tas ifrån mig. Börjar må illa och skäms då jag inser varför han så gärna ville att jag skulle följa med upp hit. Hela vägen upp har bestått av att jag tjurat, inte lyssnat, tänkt på gamla minnen, framtiden, på läxor och matteprov. Jag har inte tänkt en gnutta på min far som gått vid min sida under hela promenaden, under hela livet. Han har försökt pratat med mig och jag har inte frågat honom någonting utan endast kommit med spärrsvar. - Ska vi gå hem igen? Det börjar bli kallt. Vi börjar sakta gå nerför berget och jag tar ett stort andetag. Lägger märke till den starka doften från granbarr och koda. Den har funnits där hela tiden men jag tänker på den först nu. Vi följer samma stig tillbaka och jag känner tydligt mossan sjunka ihop under mina tunga steg. Allting känns annorlunda. Vad hände? Det är som att en barriär runt mig rivits ner, eller att en slöja svepts bort, väldigt kliché men sant! Inser att jag befinner mig i nuet och verkligheten. På håll hör jag en fågel välkomna våren. Solstrålarna, som letar sig ner mellan de glest vuxna granarna, värmer i ansiktet. - Ska vi bygga en modellbil när vi kommer hem? Jag tror jag har någon kvar. - Skulle du inte göra läxa? - Jo, men är jag snabb och du hjälper mig med svenska-novellen kan vi göra det i kväll. Jag tror jag skippar fotbollsträningen i dag.