Transcript Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i

Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och
bronsgjutare i civilisationens utkant
susanna eklund & jonas wikborg
D
e undersökta gravarna vid Påljungshage an lades under den yngre bronsåldern (perioden
1100–500 f K)r. Enda undantaget var en
något yngre grav från den efterföljande äldre för­
romerska järnåldern (500–150 f Kr). Kapitlet om
gravfältet beskriver de undersökta gravarna och deras
innehåll, men för att sätta in detta i sitt sammanhang
vill vi här teckna en bakgrundsbild av samhället under
bronsåldern. Inga skriftliga dokument kan berätta om
livet i Skandinavien under denna tid. I den antika världen fanns däremot skriftspråk hos fenicier, greker och
etrusker redan då. Det var till exempel på 700-talet
f Kr som de klassiska litterära verken Iliaden och
Odysséen nedtecknades i Grekland, och de byggde på
muntligt traderade legender kring händelser som var
flera hundra år äldre. Kunskap om de samtida för­
hållandena här uppe i norr får vi stället genom att
tolka lämningar och föremål i marken. Detta material
är inte lika rikligt eller uppenbart som exempelvis
Medelhavsvärldens, men även om bronsålderns sörmlänningar levde i skuggan av de storslagna antika
c­ ivilisationerna vet vi idag en del om deras levnads­
villkor.
Bronsåldern
– en sentida konstruktion
Vi nutidsmänniskor har ingen aning om vad vår tid
kommer att kallas i framtiden, men man kan ju alltid
roa sig med att gissa. Vad sägs om ”plaståldern” eller
”dataåldern”? Samma sak var det med bronsåldersmänniskorna, som säkerligen inte kallade sin egen
samtid för bronsåldern. Sitt namn fic perioden först
på 1800-talet, då arkeologerna delade in forntiden i
tre perioder. De då kända fornfynden bestod framför
allt av redskap, smycken och vapen från gravar, och
indelningen baserades på föremålens material – det vill
säga sten, brons och järn. Idén var att det förhistoriska
samhället hade utvecklats från ett stenteknologiskt
samhälle till ett med metallbaserad teknologi: först
bronsgjutning och senare järnsmide.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Gränserna mellan de tre perioderna sten-, bronsoch järnålder är dock inte är helt knivskarpa. Stenverktyg var mycket vanliga även under bronsåldern och
järnet introducerades, om än i mycket liten skala,
redan under bronsålderns senare del. Som exempel
kan nämnas att såväl flint som järnföremål hittades i
några av bronsåldersgravarna vid Påljungshage.
Det måste betonas att indelningen i sten, brons- och
järnålder ursprungligen helt baserades på föremål som
hittades i gravar, och vi vet inte i vilken mån gravarna
avspeglar de dåtida samhällena och skillnaderna i vardagslivet under olika tider. Stora omvälvningar av ett
samhälle kan nämligen ske utan att råvaran till verktygen och vapnen förändras. Som exempel kan nämnas övergången från en rörlig jägar- och samlarkultur
till en bofast bondekultur under stenåldern. Vardagslivet under den tidiga stenåldern skilde sig således
mycket från dess senare del, även om verktygen fortfarande gjordes av sten. Å andra sidan skiljde sig ekonomi och näringsfång inte nämnvärt åt under den
yngre bronsåldern jämfört med den tidiga järnåldern.
Även om man hade ersatt bronsverktygen med järnverktyg hade dessa ofta ett likartat utseende och funktion, och boskapsskötsel verkar ha varit en viktig
syssla under båda perioderna.
Efter den viktiga grundindelningen i sten-, bronsoch järnålder vidtog en vidareutveckling och förfining
av tidsindelningen (dvs kronologin, från chronos =
tid). För den skandinaviska bronsålderns del var det
Oscar Montelius som i slutet av 1800-talet utarbetade
ett system med sex olika perioder. De tre första (I, II
Äldre bronsålder
Period I
1700–1500 f.Kr.
Period II
1500–1300 f.Kr.
Period III
1300–1100 f.Kr.
Figur 49. Bronsålderns
periodindelning.
Yngre bronsålder
Period IV
1100–900 f Kr.
Period V
900–600 f Kr.
Period VI
600–500 f Kr.
och III) ingår i den äldre bronsåldern och de tre senare perioderna (IV, V och VI) tillhör den yngre bronsåldern. Denna indelning, publicerad 1885, används,
med smärre justeringar, än idag.
Det glänsande bronset
Bronsföremålen, framför allt smycken och vapen, var
förmodligen förbehållna samhällets ledande skikt.
Många vardagsredskap var fortfarande av sten under
bronsåldern, så bronset kan i stället ha skänkt sina
ägare makt och prestige och ha använts för att bygga
upp kontaktnät och bilda allianser. De bronsföremål
som först nådde Norden kom från Medelhavsområdet
där man göt i brons redan för mer än 4 000 år sedan.
Snart lärde man sig tekniken att gjuta även här i Skandinavien. Råvaran, en legering av koppar och tenn,
importerades fortfarande men inhemska hantverkare
kunde nu utforma och dekorera föremålen.
61
62
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Troligen utgjordes handelskontakterna av fler
mellanhänder utmed de stora floderna Elbe, Donau,
Weichsel och Oder innan de åtråvärda metallerna
nådde Skandinavien från Centraleuropa, Balkan,
Egypten, Spanien, Cypern och de brittiska öarna. Vad
hade man att ge i utbyte? Vi vet inte säkert, men kanske var det olika råvaror som saknades i de bronsproducerande områdena. Bland annat har bärnsten från
Östersjöns kuster hittats i mykenska gravar. Andra
varor, som exempelvis pälsverk, är svårare att belägga
i det arkeologiska materialet, trots att den romerske
författaren Jordanes långt senare (500-talet e Kr)
berättade att skandinaverna genom sina handelskontakter skickade pälsar till romarna. Dessutom har
romerska kopparmynt som hittats i Norrland tolkats
som spår av denna pälshandel.
De vittförgrenade handelskontakterna illustreras
väl av ett skeppsvrak som hittades utanför Ulu Burun
vid Turkiets kust på 1980-talet. Skeppet som gick
under på 1300-talet f Kr. var lastat med produkter från
Afrika, Mellanöstern, Grekland och Sardinien. I lasten
fanns rester av kryddor, spannmål, olivolja, timmer,
lapis lazuli, glas, textilier och elfenben. Därtill ett ton
tenn och tio ton koppar. För att framställa brons
behövs inte bara dessa bägge metaller (i just proportionen 1:10) utan också ett väl fungerande samarbete
mellan folk på skilda geografisk platser. Tenn fanns
att tillgå i Cornwall, Erzgebirge (mellan Tyskland och
Tjeckien), Spanien, på västra Balkan och i Egypten.
Koppar hämtades förmodligen från Wales, Irland,
Cypern och Centraleuropa.
Figur 50. Bronsyxa (SHM 2273) funnen tillsammans med
andra fornfynd på botten av Nyköpingsån i samband med
muddring år 1856. Fyndplatsen är belägen vid Täckhammarsbro omkring 7 kilometer NV om Påljungshage. Foto:
Jenny Nyberg, SHM.
Koppar förekommer naturligt i Södermanland,
bl a vid Koppartorp på Tunabergshalvön söder om
Nyköping. Det fin s dock inga säkra belägg för någon
inhemsk kopparutvinning förrän under medeltiden då
de äldsta kända koppargruvorna anlades i landet. En
av de mer kända bronsgjutarverkstäderna från bronsåldern har undersökts vid Hallunda söder om Stockholm. Där påträffade ugnar, smältdeglar och gjutformar vid en större undersökning på 1970-talet.
Järn redan under bronsåldern
Tekniken att framställa järn anses ha sitt ursprung i
Främre Orienten. Där har många av de äldsta kända
järnföremålen hittats, och det finn även skriftliga
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Figur 51. Bronset smältes och hälldes i gjutformar. När metallen svalnat och formarna öppnades hade vackra vapen och
smycken formats. Skolplansch av Willy Planck, ca 1940.
63
64
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
belägg för att framför allt hettiterna skulle ha framställt järn mycket tidigt. Detta folk skapade sig ett
mäktigt rike i de östra delarna av nuvarande Turkiet
under den tid som vi betecknar som äldre bronsålder
här i Skandinavien. Tidiga arkeologiska lämningar
efter järnframställning har också hittats i södra Ryssland, Rumänien och Makedonien med dateringar till
1500–1000 f Kr. Där har man också påträffa mycket
gamla järnföremål.
Också i Sverige har man hittat gamla järnföremål.
Sedan tidigare känner man bl a till några järnknivar
från sörmländska bronsåldersgravar. Dessa tidiga järnföremål har i de flest fall daterats till bronsålderns
sista period (VI). Järn hittades också i några av de nu
undersökta gravarna från Påljungshage. En klar tendens i materialet är att järnet under denna tid framför
allt använts till redskap. Järnets största fördel gentemot
bronset är att råvarorna som behövs för produktion är
mycket mer lättillgängliga och förekommer lokalt på
många håll i landet.
Ett spännande sörmländskt fynd från denna brytningstid mellan brons och järn är svärdet från Kråknäs
i Svärta. Det hittades på 1930-talet i samband med
jordbruksarbete omkring en halvmil nordost om
Påljungshage. Det 66 centimeter långa bronssvärdet
är ett så kallat antennsvärd, med namn efter fästets
utformning. Dessa svärd tillverkades i Centraleuropa
under bronsålderns period V, ca 900–600 f Kr – just
den period som de flest Påljungshagegravarna kan
dateras till. Klingan har varit fastnitad i fästet med en
bronsnit. Efter en skada har klingan nitats om – men
då med nit av järn! Svärdet är helt klart importerat,
Figur 52. Detta bronssvärd hittades vid Svärta omkring en halvmil nordost om Påljungshage och förvaras på Södermanlands länsmuseum under inventarienummer 18015. Det är tillverkat i Centraleuropa under slutet av bronsåldern. Foto:
Roger Wikell, SAU.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
men vi vet inte om lagningen med järnniten gjordes
efter att svärdet kom hit eller om svärdet importerades
som ”bättre begagnat”.
Från Södermanland finn indikationer på att man
började framställa järn lokalt redan under bronsåldern, men mängden slagg som påträffa tyder på en
mycket begränsad produktion. Ett exempel är Linga i
Överjärna socken, där man fann slagg efter järnframställning i början av 1980-talet. På platsen fanns också en ugn med en så kallad slaggskålla, en klump av
stelnad slagg. Träkol från ugnen har 14C-daterats till
yngre bronsålder. Ett annat mer känt sörmländskt
exempel är den undersökta boplatsen vid Hallunda i
Botkyrka socken. De flest av dessa tidiga spår efter
järnframställning under slutet av bronsåldern har
framkommit på boplatser.
Under den efterföljande förromerska järnåldern
ökade produktionen, och järnframställningen flytt des från boplatserna till utmarksplatser där det fanns
god tillgång på malm. Den malm man använde sig av
under den yngre bronsåldern och den äldre järnåldern
var sjö- och myrmalm.
Bronsålderns boplatser
Den tidiga bronsåldersforskningen baserades på gravar. I vissa gravar har man hittat krukor utformade
som små hus, så kallade husurnor. Liknande urnor var
vanliga i nuvarande Italien varifrån inspirationen kan
ha kommit. Länge trodde man att husurnorna var
Figur 53. Husurna hittad i en grav i Hammarlövs socken i
Skåne i slutet av 1800-talet. Kärlet hade varit bemålat i
svart och gult. Det innehöll brända människoben och en
rakkniv, en syl samt en knapp av brons från periodens
yngre del. Illustration: Olof Sörling (ur Montelius Minnen
från vår forntid, 1917).
avbildningar av de dåtida bostadshusen, och man
rekonstruerade därför länge boplatserna med små hyddor. Innan man hittade fysiska spår efter bronsålderns
hus ansåg vissa forskare till och med att bronsåldersmänniskorna levde som nomadiserade boskapsskötare
utan permanenta boplatser.
65
66
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 54. Rekonstruktionsteckning av en skandinavisk bronsåldersboplats. Vid denna tid trodde man fortfarande att människorna här bodde i
små hyddor som såg ut som husurnorna. Skolplansch, signerad RxCHR, från 1907.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Bronsålderns hus
Bronsåldershusen var länge okända i det arkeologiska
materialet. Ett genombrott kom på 1980-talet då det
började bli vanligt att bana av matjordslagret med
grävmaskin på större arkeologiska undersökningar.
Först då började man upptäcka spåren efter byggnaderna. Husen var helt och hållet byggda av förgängligt
material, och därför lämnade de inga synliga spår efter
sig ovan mark. Men om matjordsskiktet avlägsnas varsamt framträder de igenfyllda hålen efter de kraftiga
nedgrävda stolpar som burit upp taket. Redan under
den yngre stenåldern blev befolkningen bofasta
boskapsskötare som bodde i uppemot 30 meter långa
hus. Dessa så kallade långhus fanns även under bronsålder och järnålder. Under den yngsta bronsåldern var
husen dock ofta betydligt kortare, ibland inte ens 10
meter långa, och trots allt var de kanske inte helt olika
de så kallade husurnorna.
Kunskapen om bronsåldersboplatser i Södermanland är ännu mycket begränsad jämfört med exempelvis Östergötland och Uppland där ett antal boplatser
med huslämningar har undersökts. En av de få kända
lokalerna i Södermanland med bronsåldershus undersöktes på 1990-talet vid Rödbobacken i Härad, mellan
Strängnäs och Eskilstuna, inför ombyggnaden av
motorvägen E20. I anslutning till en skärvstenshög
från mellersta bronsåldern hittades spår efter några
samtida byggnader. Två av byggnaderna hade varit
närmare 20 meter långa med tak som burits upp av två
invändiga rader av kraftiga stolpar. Med några meters
mellanrum hittade man de igenfyllda groparna efter
dessa stolpar som hade stått glesare i den ände där man
antar att köks- och bostadsdelen varit inrymd. Där
hittades också några eldstäder som varit delvis nedgrävda i marken. Den andra halvan av huset där stolparna stått lite tätare antar man har använts som förråd.
I anslutning till det ena huset hittades stora mängder klumpar av bränd lera med avtryck av cirka 2,5 cm
tjocka pinnar. Detta är ett tecken på en huskonstruktion där leran sitter fastklinad på flät erksväggar.
I Skåne fyllde man ut facken i korsvirkeshusen på
detta sätt långt in på 1800-talet. Att leran var bränd
visar att huset eldhärjats. Väggarna var konstruerade
av klenare stolpar som inte var lika djupt nedbankade
som de takbärande. I den södra långväggen fanns dock
spår efter två lite grövre stolpar som troligen inramade
dörröppningen.
Bronsålderns hus antas ha haft stampade jordgolv,
och taken var troligen täckta med vass eller halm. De
hade ingen skorsten i våra dagars bemärkelse, utan
röken leddes ut genom enkla rökhål i taket vid husens
gaveländar. Vi som är vana vid centralvärme, rinnande
vatten och elektrisk belysning skulle nog uppleva de
dåtida bostäderna som primitiva, mörka och fuktiga,
inte minst under vinterhalvåret. Eftersom man inte
hade några fönster så var ljusinsläppet minimalt; bortsett från det lilla dagsljus som sipprade in från dörröppningen och från rökhålen uppe vid taknocken, var
skenet från eldstaden den enda ljuskällan. Härden
intog på så vis en mycket central plats som ljuspunkt,
67
68
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 55. Vid Rödbobacken,
mellan Strängnäs och Eskils­
tuna, har man undersökt två av
de få kända hus­lämningarna från
brons­ålder i Södermanland. Här
ses en plan över stolphålens
placering i det bäst bevarade av
dem samt ett tvärsnitt genom
den tänkta huskonstruktionen.
Bara några meter utanför huset
låg en s­ amtida skärvstenshög
där man bland annat hade kastat
sitt köksavfall. ­Planillustration:
Jonas Svensson-Hennius, SAU.
Digital bearbetning efter original
i undersökningsrapporten.
­Tvärsnitt: Jonas Wikborg, SAU.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
69
Figur 56. Häll­
ristningsmuseet i
Vitlycke vid Tanum
i Bohuslän är ett
populärt turistmål.
I anslutning till
museet har man
rekonstruerat
flera bronsålders­
hus. Foto: Emelie
Schmidt Wikborg.
värmekälla och matlagningsplats. Kring den samlades
man på kvällarna och åt och handarbetade. Man sov
på väggfasta bänkar utmed vägarna. Utifrån de arkeologiska spåren av de dåtida byggnaderna har flera
rekonstruktioner gjorts, och några av dem kan beskådas i anslutning till hällristningsmuseet i västsvenska
Tanum.
Vardagssysslor
På boplatsen vid Rödbobacken fanns också spår efter
en mindre förrådsbyggnad samt en skärvstenshög som
låg bara några meter från det ena huset. I den 11 meter
stora och en meter höga ansamlingen av eldsprängd
sten hittades framför allt keramik men också bränd
lera, brända och obrända ben samt förkolnade vetekorn. Fyndmaterialet skulle kunna vara köksavfall,
men det fanns också några bitar bränt människoben
som antyder att även rituella aktiviteter kan ha bedrivits på boplatsen.
Mycket av de vardagliga hushållsbestyren tilldrog
sig nog utomhus, åtminstone när vädret tillät. Spår av
aktiviteter syns i alla gropar som arkeologer hittar vid
boplatsundersökningar. Det kan röra sig om härdar,
kokgropar, ugnar och så vidare.
Det finn bara några få platser i landet där man har
kunnat skönja en samlad bybebyggelse under yngre
70
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
bronsålder; det vanliga verkar ha varit ensamliggande
gårdar utspridda i landskapet. Gården bestod av ett
långhus omgivet av en mindre gårdsplan. En bit bort
låg en brunn där man hämtade sitt dricksvatten. I närheten av huset fanns några mindre åkerlappar och
bortom dem bredde vidsträckta betesmarker ut sig.
Sedan tog skogen vid.
Bronsålderns människor livnärde sig huvudsakligen på boskapsskötsel och jordbruk. Husdjuren
utgjordes av kor, får, getter och grisar. Från dem fic
man mjölk, kött, ull och läder. De djurben som hittats
på gravfältet kom uteslutande från får eller get, och vi
kan anta att dessa varit betydelsefulla djur för de dåtida människorna i trakten. Man hade också hästar som
drag- och riddjur, men slaktmärken på hästbenen visar
att man också åt köttet från dem. Hundar hade använts
ända sedan stenåldern, först som jakt-, men senare
även som vallhundar.
Även om bronsåldersgårdarna var självförsörjande
kan det på vissa platser ha förekommit specialisering
eller överproduktion, som odling av vissa grödor eller
uppfödning av husdjur, men även fisk eller olika
typer av hantverk såsom bronsgjutning eller textiltillverkning.
Bronsålderns landskap
Pollenanalyser som gjorts i samband med undersökningar av bronsålderslämningar på fler platser i om­­
rådet visar att boplatserna låg i ett öppet landskap.
Växter som gräs, målla, brännässla, ängssyra och
­olika typer av sädesslag förekommer på betesmark och
åkrar.
I sjöarnas gyttjesediment kan pollen och fröer be­­
varas i tusentals år och ge oss en bild av den dåtida
vegetationen. En sådan studie har gjorts av David
Damell och Ingmar Pålsson i Tacktorpssjön vid Borsökna strax söder om Eskilstuna.
Under tidig bronsålder dyker vete och korn upp
för första gången och visar att den tidigare belagda
betesmarken nu hade kompletterats med åkermark.
Under den yngre bronsåldern visar pollensammansättningen att åker- och betesmarken ökat markant. Då
verkar klimatet ha blivit fuktigare än tidigare och ädellövskogen började ersättas av björk och gran.
Vad åt man?
Troligtvis stod mjölk och kött från de egna husdjuren
i kombination med jakt, fisk och insamling av vilda
växter och bär för den huvudsakliga försörjningen.
Spannmålsodlingen var inte speciellt betydande, men
förkolnade sädeskorn på boplatserna visar att man bl a
odlade emmervete.
På insidan av krukskärvorna finn det ibland förkolnade matrester som vid analys ofta visar sig vara
spår av en gröt bestående av frön, nötter, blod eller
inälvor. Fisk förekommer också, liksom ärtor, bönor
och spannmål. Däremot känner man inte till några
rester efter bröd från bronsåldern. De äldsta svenska
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Figur 57. Under bronsålder och äldre järnålder bodde människor på gårdar, ofta bestående av ett enda långt hus.
Redan under slutet av stenåldern hade jordbruket och boskapsskötseln introducerats i Mellansverige, men jakt, fiske
och ­insamlande av vilda växter och bär hade också i fortsättningen stor betydelse. Illustration: Göte Göransson.
71
72
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
brödfynden är från järnåldern. Under bronsåldern
odlades spannmål kanske främst för öltillverkning.
Matresterna på krukskärvorna ger ofta intryck av
att ha jäst. Jäsningen har konserverat och smaksatt
maten som skulle lagras och räcka under hela det
långa, mörka vinterhalvåret.
En del krukskärvor kommer från kärl med perforerade väggar och kan ha använts som durkslag för att
pressa ut vasslen och ta till var den gryniga massa som
kan lagras till ost. Dock visar analyser av silkärlsskärvor att vissa av dem aldrig har innehållit mjölkprodukter, så de har tydligen även haft andra funktioner.
På boplatserna från den här tiden hittar man ofta
eldsprängda stenar i groparnas fyllning. Det tyder på
att man tillagade mat i så kallade kokgropar. Stenarna
värmdes upp i en intilliggande eldstad och lades sedan
ned i gropen tillsammans med den mat som skulle
tillagas. Maten lindades in i ”ugnsfolie” bestående av
stora växtblad eller blötlagd näver. Gropen täcktes
sedan med jord och efter någon timmes tid var maten
färdigkokt och kunde grävas fram.
Människorna
Hur såg då människorna ut? Det viktigaste källmaterialet är naturligtvis de fysiska lämningarna efter dem.
Men eftersom man kremerade de döda har vi bara små
brända benfragment att tillgå från regionen under den
yngre bronsåldern och den äldre förromerska järnåldern. Men under perioden före, alltså under äldre
bronsålder, kremerande man inte kropparna före
begravningen, och under den efterkommande romerska järnåldern, förekom kremering och jordning sida
vid sida. Under dessa perioder var medellängden för
män kring 170 cm och för kvinnor kring 160 cm. Det
är rimligt att tänka sig att kroppslängden inte skiljt sig
nämnvärt under den mellanliggande yngre brons­
åldern. Naturligtvis fanns det variationer då som nu,
men i genomsnitt verkar alltså människorna ha varit
mindre än 10 cm kortare än idag under de förhistoriska perioder som vi har skelettmaterial från. Medellivslängden antas ha varit betydligt kortare under
­forntiden än idag, och den stora skillnaden består för
modligen
­
i en betydligt större barnadödlighet än
under vår egen tid. Exempelvis kan nämnas att
omkring en tredjedel av de gravlagda vid Påljungshage
avled under barndomen.
Ett spännande fynd som kan berätta om den yngre bronsålderns människor är den så kallade Granhammarsmannen som levde på 800-talet f Kr. Han skelett
hittades 1953 tillsammans med några verktyg när man
dikade en vattensjuk åker belägen på gammal sjöbotten utanför Upplands-Bro i Uppland. Skelettet hade
tillhört en kraftigt byggd man i femtioårsåldern som
hade hamnat i Mälarens vatten och sjunkit till botten.
Skador på kraniet visar att han blivit ihjälslagen med
en yxa. Han hade varit omkring 180 cm lång och var
omkring 50 år gammal då han dog. Hans tänder var
nedslitna av kosten men uppvisade inga spår av karies­
angrepp. Tänderna innanför höger mungipa hade slitage efter att ha använts som någon form av hantverks-
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
redskap. Han saknade en av sina tänder och hade lidit
av en kronisk infektion i käkbenet under sina sista
levnadsår. Hugg och/eller skärmärken på undersidan
av vänsterarmen och vänster sida av huvudet visar att
han försökt värja sig mot angreppet. Han gick en våldsam död till mötes innan han slängdes eller föll i sjön.
Möjligen lämnades han på isen för att sjunga till botten vid islossningen.
De olyckliga omständigheterna för Granhammarsmannen har visat sig synnerligen gynnsamma för vetgiriga arkeologer. Hade han kremerats och begravts på
vanligt bronsåldersvis hade nästan all information gått
förlorad. Mannen var klädd i långbyxor och långärmad kjortel. På huvudet hade han förmodligen haft
en tjock mössa som delvis dämpat huggen mot skallen.
Den utrustning som hittades tillsammans med honom
bestod av benprylar, ett bryne, en flintskrapa ett elddon bestående av en eldslagningsflint och ett stycke
svavelkis, en bronsmejsel med avbrutet träskaft samt
en käpp med kryckliknande handtag. Vissa har velat
tolka några av sylarna som tatuerarverktyg.
Genom en ny analysmetod, strontiumisotopanalys, kan vi få reda på var människor har bott och vuxit upp, och det har gett en intressant inblick i Granhammarsmannens liv. Grundämnet strontium finn i
alla berggrunder och avger en ofarlig radioaktiv strålning som lagras i organiskt material som exempelvis
ben. Strålningshalten varierar beroende på berggrundens sammansättning och ålder. Genom att analysera
strontiumisotoper i tänder och skelett har man sett att
han varit bosatt i östra Skåne som vuxen. Han var dock
inte född där och hade flytta två gånger under barndomen. Människor kunde alltså göra långa resor
under den här tiden, vilket också förklarar varför likadana föremål och hustyper återfinn över ett större
geografisk område under perioden.
Klädsel
De mest välbevarade bronsåldersdräkterna har hittats
i danska gravhögar från den äldre bronsåldern, där de
avlidna gravlagts obrända i sina dräkter i urholkade
ekstockskistor. Genom de speciella bevaringsförhållanden som rått i kistorna hade de mer än 3 000 år
gamla ylletextilierna bevarats. Eftersom brandgravskicket sedan kom att vara förhärskande under den
yngre bronsåldern finn det av förklarliga skäl inga
klädesplagg i gravarna från denna period. Det enda
som återstår av dräkterna i brandgravarna är dräktnålar och dräktspännen av metall. Den ovan nämnda
Granhammarsmannen är därför ett viktigt fynd i sammanhanget även om kläderna därifrån inte var lika
välbevarade som de i ekstockskistorna.
På 1920-talet hittades en välbevarad uråldrig mantel i en västgötsk mosse. Den så kallade Gerumsmanteln, uppkallad efter fyndplatsen, antogs tidigare vara
från den yngre bronsåldern. Men på 1990-talet, då
man 14C-daterade manteln visade det sig att den härstammade från den förromerska järnåldern och således
var något yngre än man först hade antagit. Mantlar
förekommer också på fler hällristningar och var för-
73
74
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 58. Rekonstruktion av dräkter hittade i danska gravhögar från 1300-talet
f Kr. Tidstypisk tysk skolplansch av W Petersen från 1930-talet.
modligen ett ganska vanligt plagg. De ovan nämnda
dräkterna från de danska ekkistgravarna antas representera dräktskicket hos samhällets övre skikt och har
kommit att etsat sig fast på näthinnan som sinnebilden
för bronsålderns klädsel. Hur resten av befolkningen
klädde sig då eller hur dräkterna såg ut under den
efterföljande yngre bronsåldern vet vi väldigt lite om.
De danska dräkterna är tillverkade av vävda ylletyger,
något som säkerligen förekom även under den yngre
bronsåldern. På fötterna bar man sandaler eller mocka­
siner av läder.
Skönhetsidealen har växlat under århundradena.
På hällristningarnas människoavbildningar är det vanligt med kraftiga vader, och kanske står dessa för ett
skönhetsideal som kan jämföras med adelsmännens
mode under 1700-talet. Då ansågs det fin att männen
hade stora vader som framhävdes genom åtsittande
strumpor och byxor som slutade vid knäna. Hade man
inte tillräckligt stora vader kunde man använda sig av
lösvader under strumporna! I de danska ekstocksgravarna har även hår och hårnät bevarats och visar att en
del kvinnor kunde ha mycket avancerade håruppsättningar.
De gravlagda männen i de danska ekstockskistorna
har ingen skäggväxt utan är slätrakade. Små bronsknivar med lätt svängd egg är vanliga i mansgravarna och
antas vara en typ av rakkniv. Männen i ekstockskistorna har huvudhåret i korta pagefrisyrer och har fått
stå modell till fle talet rekonstruktionsteckningar av
bronsåldersmän. Det finn också ett exempel på en
mer spektakulär frisyr från en grav i Lille Dragshøj
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Samhällsorganisation
Figur 59. Människoavbildning med kraftigt markerade
vader på en hällristning från Slagsta i Botkyrka socken,
Södermanland. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.
med kort blont hår på sidorna av huvudet och en svartfärgad kam av längre hår från pannan och bak mot
nacken.
De flest forskare tror att bronsålderssamhället var
organiserat i små och mellanstora hövdingadömen.
Det var relativt instabila bildningar där makten cirkulerade mellan mäktiga familjer och grupper som
befann sig i en ständig konkurrenssituation. Jonathan
Lindström antar att det fanns en överhövding för hela
Mälardalen norr om Mälaren. Denne hade makt över
ett stort antal människor, kanske så många som
10 000, fördelade på fler mindre hövdingadömen där
varje hövding styrde över 1 000–1 500 personer. Där
under fanns lokala ledare för 5–15 bondgårdar med
uppemot 10 medlemmar per hushåll där det också kan
ha ingått ofria trälar. En av dessa överhövdingar skulle
kunna vara den som gravlades i Hågahögen utanför
Uppsala vid samma tid som de första gravarna anlades
i Påljungshage.
Några generationer innan den första graven anlades vid Påljungshage hade en liten exklusiv härskarklass vuxit fram i Sydskandinavien. I Danmark, Skåne
och Halland finne vi dem begravda i de ovan nämnda
ekstockskistorna under stora gravhögar. De var klädda
i vackra kläder och försedda med smycken och vapen.
Denna härskarklass hade den militära makten, samt
skepp som möjliggjorde kontroll av handelsvägarna
från framför allt Centraleuropa.
Längs dessa transporterades de dyrbara bronsföremålen, som antas ha varit viktiga prestigeföremål i
någon sorts långväga kontaktnät med gåvoutbyte. Det
rörde sig alltså inte om en ren marknadsekonomi som
75
76
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Figur 60. Begravning av medlemmar ur den sydskandinaviska aristokratin omkring 1300 f Kr. De avlidna lades fullt
påklädda i kistor av urholkade ekstockar som sedan täcktes av en större gravhög. Illustration: Skolplansch från
1930-talet av W Petersen.
vår egen tids export och import av alla möjliga vardagsprodukter. Den sörmländska bronsåldersgården
var sannolikt helt självförsörjande vad gällde t ex mat
och kläder.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Olika bygder och
hövdingadömen i Södermanland
Det har gjorts försök att identifiera olika avgränsade
bygder under bronsåldern utifrån förekomsten av
bronsföremål. Spridningsbilden visar att de främst har
hittats utmed kustområdena i landets södra delar:
Bohuslän, Skåne, Blekinge, Småland, Öland och Gotland. Det förekommer också större koncentrationer i
slättbygder i inlandet i Västergötland, Östergötland,
Närke samt Uppland. I Södermanland har inga större
mängder bronsföremål hittats jämfört med grannlandskapen Uppland och Östergötland. Kanske beror skillnaden delvis på att de båda andra landskapen har stora
odlingsbara slättområden som kunnat livnära större
befolkningar och skapat större ekonomiska överskott.
En annan metod att försöka kartlägga bronsålderns
bosättningar är att studera utbredningen av skärvstenshögar och rösen, vilka har den fördelen att de är
synliga ovan mark. Det är bara en mindre andel av
beståndet som är undersökt, men de har oftast daterats
till bronsålder, därför antar vi att merparten av de icke
undersökta är från samma period. Utbredningen av de
båda fornlämningstyperna visar att det finn tydliga
koncentrationer utmed hav, sjöar och vattendrag i
Södrmanlands norra, södra och östra delar, medan det
är nästintill tomt i väster. En del tomma områden kan
förklaras av landhöjningseffekten Allra tydligast är det
i det relativt låglänta området mellan Eskilstuna och
Strängnäs som till stor del låg under vatten under
bronsåldern.
I sin avhandling från 1987 studerade Sonja Wigren
den sörmländska bronsåldersbygden utifrån spridningen av periodens lämningar. Genom att utgå från
skärvstenshögar som hon antar består av avfallsmaterial från boplatser har Wigren lokaliserat drygt 300
bronsåldersboplatser i området. Utifrån detta antog
hon att det inte fanns mer än omkring 900 människor
i Södermanland under bronsåldern. Hon anser sig
vidare kunna urskilja 6 olika så kallade centrumbildningar i området vilka kan ha styrts av olika hövdingar. Hon anser att centrumbildningarna vuxit fram
under äldre bronsålder och upphört på 900- eller
800-talen f Kr. Hennes definitio av centrumbildning
är en boplats med ovanligt många och stora skärvstenshögar.
Platsen skall ligga vid kusten eller någon annan
viktig kommunikationsled. I anslutning skall det
också finna minst ett gravröse med en diameter som
överstiger 20 meter. Dessa rösen skulle kunna antas
motsvara de sydskandinaviska gravhögarna under
äldre bronsålder. Varje centrumbildning antas ligga
centralt i sitt resursområde och de får därför inte ligga
närmare varandra än 20 kilometer. De identifierad
centrumbildningarna är belägna vid Gillberga och
Barva i norra Södermanland, Turinge längst mot öster
samt de tre områdena kring Halla, Runtuna och TrosaVagnhärad i söder. Andra forskare som Åke Hyenstrand och Birgitta Johansen talar istället om 10 regioner eller nio huvudområden.
77
78
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Västerås
Stockholm
Teckenförklaring
Påljungshage
Norrköping
Rösen
Skärvstenshögar
0
10
20
30
40
50
60 km
Nutida vattennivå
Strandlinje 3000BP
Figur 61. Utbredningen av rösen och skärvstenshögar i Södermanland. Dessa lämningar kan generellt dateras till bronsålder och ger en
­fingervisning om bebyggelsens utbredning och intensitet i området. Karta: Jonas Svensson-Hennius och Susanna Eklund, SAU. Fornlämningar
efter Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Bakgrundskarta: Lantmäteriets terrängkarta.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Religion
Det är svårt att utifrån den materiella kulturen säga så
mycket om bronsåldersmänniskans världsbild och vad
hon trodde på. Vi vet dock att ett cykliskt tänkande
var vanligt förekommande i de flest jordbrukssamhällen, där årstidernas gång och naturens ständiga upprepningar var en viktig del av livet. Solen som återuppväcker den döda naturen efter vintern fic tack vare
sin livgivande kraft en särskilt stor roll, särskilt på dessa
nordliga breddgrader där solen nästan försvinner
under vinterhalvåret. Tron på återfödelse fungerar som
en förklaringsmodell eller skapelseberättelse. En sådan
ska ju förklara livets gång, och mycket kretsade säkert
kring att säkerställa det ständiga upprepandet. Troligen handlade många av de ceremonier och ritualer
som förekom om fruktbarhet; man offrad för att försäkra sig om att grödorna skulle spira igen och att
skörden skulle bli god, att fåren skulle lamma och
korna kalva. Ritualerna kan också ha använts för att
befästa makten hos det ledande skiktet.
Det är viktigt att poängtera att uppdelningen mellan sakralt och profant, världsligt och religiöst inte var
så skarp som i dag. Det religiösa genomsyrade hela
livet. Många föremål med tydlig praktisk funktion,
som exempelvis malstenen eller skäran, förekom i
ritualen just på grund av sin koppling till jordbruket.
Man har också hittat smycken och praktfulla vapen
som har offrat på utvalda platser: i vattendrag, sjöar,
våtmarker, invid stora stenblock eller i klippskrevor.
Ibland hittar man de offrad föremålen i par om två.
Detta skulle kunna bero på att man har offra till en
tvillinggud. I det fornindiska Rigveda, en samling
hymner från andra årtusendet f Kr nedtecknade på
600-talet f Kr, omtalas två tvillinggudar som var söner
till himmelsguden. Tvillingarna färdades runt jorden
och himlen i en guldvagn, dragen av en vit häst. Till
havs for de i ett skepp med hundra åror. Skeppet och
den hästdragna vagnen kan alltså ses som gudomliga
symboler. Vagnar och framför allt skepp är vanliga på
symboler på hällristningar och rakknivar från bronsåldern i Norden. Ett intressant fynd i sammanhanget
är den så kallade Trundholmsvagnen, döpt efter den
danska fyndplatsen. Föremålet består av en miniatyrhäst av brons som drar en vagn med en solskiva som
är förgylld på ena sidan. En del forskare, dock inte alla,
tycker det är alltför långsökt att dra paralleller mellan
Figur 62. Trundholmsvagnen. Foto. Nationalmuseum, København.
79
80
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
det avlägsna Indien och Norden under bronsåldern.
Faktum är dock att vi återigen ser exempel på likartade religiösa symboler som kan vara resultat av forntida kontakter. Dessa kontakter har sannolikt gått via
många mellanled, men med tanke på de föremål från
avlägsna platser som hittats i Skandinavien vore det
inte så konstigt om också tankar, idéer och religiösa
föreställningar spreds via handelsvägarna.
Himmelsskivan från Nebra
Ibland dyker det upp unika föremål som kan ge oss en
inblick i de forntida människornas föreställningsvärld.
Ett sådant fynd är den så kallade ”himmelsskivan” som
hittades tillsammans med bland annat två bronssvärd
och två bronsyxor vid Nebra strax utanför Leipzig år
1999. Den består av en tunn, rund, 32 centimeter stor
bronsskiva med en sol, fler månar och ett antal stjärnor av guld. Sju av stjärnorna representerar Plejaderna,
en stjärnhop som egentligen består av fler hundra
stjärnor – men vanligtvis kan man bara se sju av dem
med blotta ögat. Föremålet har daterats till omkring
1600 f Kr, och det är därmed världens äldsta avbildning av en stjärnbild, 200 år äldre än den äldsta motsvarigheten som man känner till från den egyptiska
kulturen. De första gravarna vid Påljungshage skulle
komma att anläggas först 500 år senare!
I skivans båda kanter finn två motställda bågar,
varav den ena har förlorat sin guldbeläggning och nu
bara kan anas som en ristad linje. De täcker vardera 82
Figur 63. Himmelsskivan från Nebra. Föremålet hittades
1999 utanför Leipzig och är en avbildning av bl a solen
månen och stjärngruppen Plejadena från omkring
1600 f Kr. Foto: Wikimedia commons, Dbachmann
(CC by-sa 3.0).
grader av skivans omkrets. På platsen där skivan hittades har det visat sig att vinkeln mellan avståndet där
solen går ned vid sommar- respektive höstsolståndet
är just 82 grader. Denna vinkel förändras om man
skulle mäta upp den längre norrut eller längre söderut.
Därför kan det antas att skivan har tillverkats för att
användas i det område där den hittades.
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Figur 64. Flemming Kauls tolkning av hur bilderna på bronsålderns rakknivar illustrerar
solens vandring. Ur: SKALK 1999:5.
Under solen finn en guldbåge som skulle kunna
tolkas som solens skepp, solens transportmedel på sin
väg över himlen. Så var det i den egyptiska mytologin
där solguden Ra färdades i just ett skepp. Den danske
arkeologen Flemming Kaul, som har studerat de inristade bilderna på bronsålderns rakknivar i Norden, har
känt igen en del från flodlandskape kring Nilen. På
rakknivarna återfinn skeppet, fisken fågeln, hästen
och ormen vilka antas representera olika skeden av solens
eviga vandring. På natten färdades den släckta solen
genom underjorden för att varje morgon återkomma och
dras upp av en fis ur havet. Fisken slukades sedan av
en fågel som blev solens nye ledsagare. När solen stod som
högst intogs fågelns plats av en häst. På eftermiddagen
färdades solen åter i sitt skepp och fic på kvällen hjälp
av en slingrande orm som ledde den åter till underjorden.
81
82
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Hällarnas bilder
Som nämnts tidigare finn inga skriftliga dokument
från den skandinaviska bronsåldern, men däremot
finn en spännande bildskatt bevarad. På stora berghällar vid den dåvarande kusten har man ristat och
huggit in fantasieggande bilder vars innebörd är under
ständig diskussion. Fram till 1970-talet var endast ett
fåtal ristningslokaler kända i Södermanland. Idag är
bilden en helt annan, främst tack vare Sven-Gunnar
Broströms och Kenneth Ihrestams idoga inventerin­gar
i landskapet. På hällarna återfinn människor, skepp,
Figur 65. Skeppsristning på en
berghäll vid
Nyckelsjön,
Gåsinge-Dillnäs,
Gnesta socken i
Södermanland.
Foto. Bengt A
Lundberg, RAÄ.
djur och vapen, och ristningarna antas ha haft en religiös innebörd. De kan inte betraktas som en bild­
dokumentation av det dåtida samhället, men kanske
illustrerar de istället de dåtida myterna och gudaberättelserna.
Vid Släbro, strax söder om det undersökta gravfältet vid Påljungshage, finn ett stort antal geometriska
hällristningsmotiv utan motstycke i Skandinavien.
Här återfinn mer än 400 figu er och fler hundra skålgropar. Kanske var det en viktig samlingsplats för
befolkningen i området? Aktiviteter och föremål som
hittats direkt nedanför dessa hällar visar att platsen
Bronsåldersliv: bönder, boskapsskötare och bronsgjutare i civilisationens utkant
Figur 66. Vid Släbro strax söder om
­Påljungshage finns unika hällristnings­motiv
som ­saknar motstycke i Skandinavien.
­Illustration: Göte Göransson.
nyttjades redan under slutskedet av stenåldern. Kanske beror de avvikande bildmotiven på att ristningarna
är något äldre än de traditionella?
Ett exempel på en sörmländsk hällristningslokal av
mera traditionellt snitt är Ullevi strax nordost om
Gnesta. På hällarna återfinn där cirka 150 bilder av
83
84
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
skepp, hjulkors, fotsulor och djur. Där finn också ett
par hundra skålgropar, runda gropar med några centimeters diameter. De har knackats in i hällen med
hjälp av stenar och den vanligaste tolkningen är att de
fyllt någon funktion i fruktbarhets- och offersamma hang. Vissa menar att man i rituellt syfte har malt säd
i dem. I folktron kallas skålgropar oftast för älvkvarnar
och det finn vittnesbörd om att man ända in på
1900-talet smorde skålgroparna med ister, talg eller
smör. Man kunde även offr knappnålar och mynt i
skålgroparna.
fågel, och spiralen som återkommer. Man kan fundera
på om bronsålderns människor hade en gemensam
världsbild i hela Europa under den här tiden,? I ett
Europa där många samhällen norr om Alperna befann
sig i en förändringsprocess från mindre, släktskaps­
baserade lokalsamhällen till mer hierarkiskt organiserade hövdingadömen, kan behovet av att kopiera «de
stora civilisationernas» kunglighets- och gudomlighetsattribut ha varit stort.
Lästips
Bronsålderns Södermanland
– en del av något större
Skeppet är en vanligt förekommande symbol på
bronsålderns hällbilder. Om de verkliga skeppen och
båtarna såg ut som på bilderna vet vi inte, men de
måste ha varit mycket viktiga transportmedel, helt
nödvändiga för bronsålderskulturens handelskontakter. Genom arkeologiska fynd vet vi att råvaror och
föremål transporterades långa sträckor. De är tecken
på långväga handel, men kanske också på kulturellt
utbyte. Vi kan också notera att vissa symboler som
förekommer på de skandinaviska hällbilderna även
finn i övriga Europa, ända ned till Medelhavsområdet. Det är bland annat skeppet, solen, en ankliknande
Damell, D. 1985. Bronsålder i Södermanland. Undersökta gravar och gravfält från Södermanlands
bronsålder och tidigaste järnålder. En kortfattad
översikt. Södermanlands museum. Rapport 7.
Nyköping 1985.
Feldt, B. 2005. Synliga och osynliga gränser. Förändringar i gravritualen under yngre bronsålder–förromersk järnålder i Södermanland. Stockholm
Studies in Archaeology 37.
Lindström, J. 2009. Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död.
Welinder, S., Pedersen, E. A. & Widgren, M. 1998.
Jordbrukets första femtusen år. 4000 f.Kr.–1000
e.Kr. Natur och Kultur/LTs Förlag
Påljungshage
– forntid i Nyköpingstrakten
r edakt ör: jonas wikbor g
omsl agsbild: gö te göransson
omsl aget s baksida: måns sjöber g
sa u skrifter
22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014
SAU Skrifter nr 22
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist,
Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk
Tryckår: 2014
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala
Bilder: © respektive upphovsman
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter
alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslagets baksida: Måns Sjöberg
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-8-8