Transcript Krutbrännaren 2006-2 - Ölands Botaniska Förening

Krutbrännaren
Nr 2 • 2006 • Årg. 15
ÖLANDS
BOTANISKA FÖRENING
Krutbrännaren
Årgång 15, 2006 nr. 2.
ISSN 1103-2839
Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och
utkommer med fyra nummer per år.
Medlemsavgiften för 2006 är 80:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta
dock 110:-). Beloppet sättes in på föreningens postgironummer 636 59 31-2. Medlemmar
erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer.
Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.).
Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan).
Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson (adress se nedan).
Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen:
Ulla-Britt Andersson (ordf.)
Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden.
Tel. 0485 / 332 24 E-post: se Thomas Gunnarsson
Tommy Knutsson (v.ordf.)
Ned. Västerstad 111, 380 62 Mörbylånga.
Tel. 0485 / 420 14
E-post: [email protected]
Thomas Gunnarsson (sekr.)
Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden.
Tel. 0485 / 332 24
E-post: [email protected]
Elna Hultqvist (kassör)
Slottsgatan 23, 387 32 Borgholm.
Tel. 0485 / 106 24
E-post: [email protected]
"Ölands svampflora"
Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är
att få fram så kompletta sockenfloror som
möjligt för att därigenom få en bild över
arternas utbredning och frekvens. Är du
intresserad så skriv eller ring till Tommy
Knutsson.
Keneth Erlandsson
Fatabursvägen 11 A, 393 53 Kalmar.
Tel. 0480 / 198 46.
E-post: [email protected]
Liselotte Wetterstrand-Dahlgren
Albrunna 1022, 380 65 Degerhamn
Tel.0485 / 66 04 569. E-post:
[email protected]
Crister Albinsson
Övra Västerstad 107, 380 62 Mörbylånga
Tel. 0485 / 66 58 10
E-post: [email protected]
Håkan Lundkvist
Frösslunda 3080, 380 62 Mörbylånga.
Tel. 0485 / 440 83 E-post: [email protected]
Helena Lager
St. Bunneby 3024, 380 62 Mörbylånga.
Tel. 0485/440 69
E-post: [email protected]
Projekt Ölands hotade växter
Hjälp oss inventera sällsynta och hotade
växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas
Gunnarsson.
Omslagsbild: Rysstarr Carex praecox. Illustration ur Fitter, R. m.fl. Gräs & halvgräs i
Nordeuropa
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Rysstarr Carex praecox – funnen på
Öland - ny art för Sverige
av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto)
I slutet av maj 2005 gästades Öland av styrelsen i Svenska Botaniska föreningen. Eftersom vi ville visa dem en representativ
sjömark på östra Öland, åkte vi ner till
Stenåsabadet. På lokalen hade vi tidigare
hittat diverse spännande strandmaskrosor
Taraxacum Sect. Palustria som vi tänkte
visa gästerna. Medan de låg på tuvorna och
försökte hitta de bästa fotovinklarna på de
rara maskrosorna, gick vi runt och försökte
hitta ytterligare något spännande. Vi fick
då syn på en blommande Carex som vi inte
kunde artbestämma. Första intrycket var att
det rörde sig om en klen ölandsstarr C.
ligerica men växtplatsen kändes inte rätt.
Arten växte mellan tuvorna i något som får
kallas kalkfuktäng. Ingen av de övriga
botanisterna i sällskapet kunde påminna sig
att de sett något liknande tidigare. Efter
helgen återvände vi till lokalen och tog ett
belägg. Vi artbestämde exemplaren med
hjälp av Hylanders ”Nordisk kärlväxtflora
del II” och kom fram till rysstarr C.
praecox, tidigare inte funnen i Sverige! Då
tog vi fram Flora Europaea men kom till
samma resultat – rysstarr. Det verkade inte
rimligt så vi visade vårt belägg för några
andra botanister men ingen ville uttala sig.
Säsongen 2006 tog vi bättre belägg på arten, både i maj och i juli månad, som vi
skickade till Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet. Efter bara några
dagar kom hans besked – det rörde sig om
rysstarr! Thomas hade granskat belägg från
museets samlingar och jämfört med vårt.
Han hade också forskat i vad som tidigare
fanns noterat om arten från Norden och
skrev bland annat om tidigare fynd och
beskrivningar av arten. Den flitige Rikard
Sterner hade 1921 i Acta Florae Suecicae
avhandlat både C. ligerica och praecox.
Tidigare var de två arterna sammanblandade men Sterner reder ut detta. I artikeln
nämner han att det finns ett belägg av C.
praecox som ska vara samlat på Öland av
M. G. Sjöstrand utan närmare lokalangivelse. Uppgiften om fyndet finns i Elias
Fries´ Herbarium normale volym 16. Sterner ställer sig i artikeln skeptisk till uppgiften som han anser beror på en etikettförväxling! Men så här i efterhand kan det
kanske röra sig om en riktig uppgift? I övriga Norden finns rysstarr i södra Finland
där den etablerat sig på några lokaler och
dit den kom med ryska trupper under kriget. Det finns också vardera ett fynd från
Danmark och Norge där arten kommit in
med barlast. Hur den har hamnat på Öland
har vi ingen teori om, troligen har den med
tanke på beståndets storlek funnits på platsen under lång tid. Sjömarken på östra
Öland har använts som betesmark sedan åtminstone 3000 år bakåt i tiden. I övriga Europa finns arten i de flesta länder men mer
55
Krutbrännaren 2 (15) 2006
sparsamt västerut. Under vår resa i Estland
sommaren 2006 såg vi arten på ett par ställen (se artikeln i detta nummer ”Estlandsresan 2006”).
Beskrivning av vårt belägg
Alla småax lika, märken två, vingade fruktgömmen. Arten växer med en jordstam som
är tunn. Stråna smala liksom bladen, de sistnämnda är 1 mm breda och är kortare än
strået. Honblommorna sitter överst i de
enskilda småaxen, tre-fyra småax sitter tillsammans i en tät men smal axsamling.
Fruktgömmena är dåligt utmognade men
man kan ändå se att de är små, mindre än
hos C. ligerica. De har en smal vingkant
som går ner till basen och nerverna på
fruktgömmet är svagt utbildade. Anledningen till den dåliga fruktmognaden skulle
kunna vara att det rör sig om ett enda bestånd som är självsterilt. Flera av beläggen
i Riksmuseets samlingar från övriga Europa
har också dåligt utvecklade frukter.
Axfjällen hos vårt belägg är något mörkare,
nästan svartbruna, än exempelvis avbildningen i Mossbergs ”Den nya nordiska floran” men detta kan tydligen variera. Thomas Karlsson har hittat avbildningar av arten från Tyskland med mörkare axfjäll.
limnanthes, liten kärrmaskros T. litorale,
sumpmaskros T. intercedens, strandmaskros T. suecicum och smalruta Thalictrum simplex ssp. tenuifolium. Rysstarren
växer mellan tuvorna och i kanten av desamma. På tuvorna är floran torrängsartad,
mellan tuvorna utbreder sig en kalkfuktäng.
Beskrivning av lokalen
Måttligt betad kalkfuktäng med följearter:
bergven Agrostis vinealis, hirsstarr Carex
panicea, gullborste Crinitaria linosyris, tok
Dasiphora fruticosa, rödsvingel Festuca
rubra, vitmåra Galium boreale, luddkrissla
Inula brittanica, stubbtåg Juncus
compressus, käringtand Lotus corniculatus,
brunört Prunella vulgaris, smörblomma
Ranunculus acris, älväxing Sesleria
caerulea, östersjömaskros Taraxacum
balticum, kalkmaskros T. decolorans, Langes maskros T. langeanum, vätmaskros T.
56
Rysstarr Carex praecox från Öland
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Jordmånen är ganska fin sand med en del
humusinblandning. Växtplatsen kan tyckas
vara alltför frisk-fuktig för att arten skulle
trivas. I Flora Europaea beskrivs artens
miljöer vara torra, sandiga och ibland
gräsbevuxna. Rikard Sterner skriver att rysstarr kan växa på sandmark precis som
sandstarr C. arenaria och ölandsstarr. Men
den ”kan även anträffas på helt annan mark,
såsom stenbundna backar, lerjordar o. s. v.”
Kanske är därför växtplatsen vid Stenåsabadet inte så udda som kan tyckas vid ett första påseende. Beståndet täcker ungefär 200
kvadratmeter och måste ha funnits på lokalen under en lång tid. Bitvis växer arten
ganska tätt, man ser en hel del sterila strån
och men också blommande exemplar. Vägen ner till Stenåsabadet går nära lokalen
och rysstarren finns endast på norra sidan
av vägen. Vi har sökt den inom andra delar
av området men inte påträffat den mer än
på ursprungsstället. Sjömarken både söder
och norr om vägen till Stenåsabadet är
mycket artrik och hyser en hel del rödlistade
och andra ovanliga växter, några som kan
nämnas är: strandnål Bupleurum tenuissimum, östkustarv Cerastium subtetrandrum, grönkulla Dactylorhiza viridis,
ölandsmåra Galium oelandicum, dvärgkämpar Plantago tenuiflora, toppjungfrulin
Polygala comosa, åkermadd Sherardia
arvensis och kalkkrassing Sisymbrium supinum.
Ett stort tack till Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet för hjälp med granskning av belägg och framtagande av bakgrundsfakta om Carex praecox.
Referenser:
Hylander, N. 1965. Nordisk kärlväxtflora II.
Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya
nordiska floran.
Sterner, R. 1921. Carex ligerica K. Gay. En
floristisk och växtgeografisk studie. Acta Florae
Suecicae I: 187-216.
Tutin, T (ed.) 1980. Flora Europaea Volume 5.
Miljöbild för rysstarr tuvig kalkfuktäng på sydöstra Öland
57
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Estlandsresan 2006
av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto)
Vårt grannland Estland har länge eggat vår
fantasi med löfte om spännande botaniska
upplevelser. Det ligger i gränslandet mellan öst och väst men också nord och syd.
Växter som man annars träffar på i Ryssland, har sina västligaste utposter i landet.
Estland är dessutom tillsammans med
Sverige ett av de få områden i världen där
man finner ”alvar”. När Svenska Botaniska
Föreningen ordnade en resa till Estland
sommaren 2006 var vi inte sena att hänga
på. Svensk guide var Leif Andersson som
under flera år lett nyckelbiotopsinventering
av skogar i landet. Vi förstod att han var
rätt man att leda oss i Estlands spännande
natur.
Måndagen 26 juni
De 25 deltagarna samlades upp vid
färjeterminal respektive flygplats. Smakliga
piroger och en mycket användbar bok med
en karta över Estland där alla nyckelbiotoper var inprickade, delades ut under
den första bussfärden. Vi började genast vår
exkursion i själva Tallinn. Vår estniska
guide Tõnu Ploompuu var expert framförallt på Cotoneaster men var också kunnig
på de flesta släkten. Första stoppet var
järnvägsområdet vid Liiva station. Vi gick
längs spåren och botaniserade bland alla
växter som hade funnit sin fristad bland
syllarna. Så hade man inte kunnat göra i
Sverige! Som tur var för oss kom inget tåg.
Fåblommig förgätmigej Myosotis sparsiflora växte i bestånd. Blommorna var så
ljusblåa att de uppfattades som vita på lite
håll. Fruktskaften var långa och böjda. Den
58
växer sällsynt framförallt runt Tallinn och
är en art med östlig utbredning i Europa.
En syllsvamp Lentinus lepideus hade trängt
upp genom det giftiga träet, den skulle man
nog inte äta. Många korsblommiga växter
slår till i olika ruderatmiljöer i Tallinn. Den
hos oss mycket rara arten kålsenap Erucastrum gallicum visade sig vara vanlig. Så
fort man grävde om i jorden exempelvis vid
vägbyggen dök kålsenap upp. Blommorna
var gulvita, bladen starkt flikade och något
grågröna till färgen. Vi såg arten på flera
ställen runt Tallinn. En art som vi har i
Kalmartrakten nämligen borstsenap Sisymbrium loeselii växte vid järnvägsstationen.
Andra korsblommiga arter var mursenap
Diplotaxis muralis, bergkårel Erysimum
strictum, sandtrav Cardaminopsis arenosa
och bankrassing Lepidium densiflorum. Ett
riktigt ogräs visade sig ryssgubbe Bunias
orientalis vara. På estniska kallas den ”aset
från Rakvere” ett nog så passande namn eftersom Rakvere är en stad i östra Estland.
Arten växte överallt längs vägkanter och i
igenväxande ängs/åkermarker. På några
sandkullar nära järnvägen växte rysstarr
Carex praecox. Den var oftast lättare att se
på håll då de gulbruna, tunna stråna och
bladen vajade i vinden. Arten är närmast
lik ölandsstarr C. ligerica. Som namnet
antyder är rysstarr ytterligare en växt med
östlig utbredning. Nästa stopp var också en
ruderatmiljö vid järnvägen precis norr om
sjön Ülemiste. En storväxt art med
rabarberlika blad var vippskräppa Rumex
confertus. Volgasenap Sisymbrium
Krutbrännaren 2 (15) 2006
volgense en flerårig, korsblommig växt med
blågröna, tjocka lite broskartade blad och
gula blommor, kunde vi också stifta bekantskap med. Tyvärr hade den dekorativa sandklinten Centaurea stoebe ännu ej slagit ut
sina blommor. En växt på stark spridning
österifrån är asklönn Acer negundo. Några
fingerörter studerades, både norsk fingerört Potentilla norvegica och den närstående
P. heidenreichii. En art som liknade nicktistel Carduus nutans men med ljusare
blommor och mer blågröna blad bestämdes till olympiatistel C. thoermeri. Rotkörvel Chaerophyllum bulbosum påminde
vid en hastig blick om hundloka Anthriscus
sylvestris, men stammen var rödfläckig och
frukten annorlunda. Den vargtörel Euphorbia esula som växte på ruderatmarken tillhörde ssp. esula dvs. bredbladig vargtörel.
Det tredje stoppet vi gjorde var i nordöstra
delen av Tallinn vid Lasnamäe. Tyvärr var
den unika alvarmarken exploaterad med bostäder. Närmast den branta klinten kunde
inte husen byggas och Tõnu kunde visa oss
den endemiska arten Cotoneaster rannensis
som bara finns runt Tallinn. Den liknade
svart oxbär C. niger men har bland annat
en senare blomningstid. Fältnocka
Tephroseris integrifolia blommade fortfarande precis på klintkanten. Vi hade nu lärt
oss den speciella färgen på rysstarr och
kunde artbestämma den på 100 meters håll.
Färden fortsatte sedan österut nära kusten.
Fodergetruta Galega orientalis var en
invasiv art som ursprungligen odlats som
foderväxt. Nu växte den överallt på den
estniska landsbygden på övergiven ängs/
åkermark. Dagens sista stopp var vid Lasila där vi besökte en igenväxande slåttermark där man de senaste åren ånyo börjat
hävda marken och ta ner en del träd. Estland är det land i Europa med största arelerna
av löväng. Man har inte samma tradition
som i Sverige att hamla träden utan har
endast skördat gräset. Något udda kan
tyckas vara de granar som ofta växte i de
finaste lövängarna, hos oss skulle de ha tagits ner. Men esterna verkade uppskatta
granen och hade den ofta som vårdträd.
Dessutom kunde vi se planterade och
ansade granhäckar runt flera åkrar! Däremot såg vi knappast alls några stenmurar.
Lövängarna vid Lasila var kulliga och
mycket artrika. Ärtvial Lathyrus pisiformis
liknade något vippärt L. niger men var
större med stora, röda blommor och breda
blad som var försedda med klänge. Alla lövängar som vi besökte under vår vecka hade
en rik blomning i blått/gult av natt och dag
Melampyrum nemorosum. Ängsklint
Centaurea phrygia ssp. phrygia var ännu
inte utslagen. I Estland är både ängsnäva
Geranium pratense och kärrnäva G.
palustre vanliga och de vackra blommorna
prydde varjehanda vägkant och ängsmark.
Ängstoppklocka Campanula glomerata
ssp. glomerata och ängsklocka C. patula
var också spridda i landskapet. Tyvärr hade
guckusko Cypripedium calceolus blommat
över. I frukt var också hasselört Asarum
europaeum som växte med sina blanka,
rundade och buckliga blad under hasselbuskarna. I Estland anses den vara ursprunglig i lövängar och liknande miljöer.
Lundsmörblomma Ranunculus cassubicus
var vanlig med sina rundade blad. En högrest smörblomma med långhårig, ihålig
stjälk bestämdes till borstsmörblomma R.
lanuginosus. Finskt myskgräs Hierochloë
australis växte i tuvor och doftade gott.
Ytterligare ett gräs i ängen var gullhavre
Trisetum flavescens. På en lind växte
lunglav Lobaria pulmonaria. Gransångaren
var mycket vanlig och sjöng på de flesta
lokaler som vi besökte under veckan. Första natten logerade vi i Rakvere. Efter den
59
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Ärtvial Lathyrus pisiformis vid Lasila slåtterängar
rikliga middagen gick vi en promenad i staden. Runt den gamla borgen fanns flera
spännande arter. Praktveronika Veronica
austriaca ssp. teucrium med intensivt blåa
blommor växte på de gamla vallarna. Att
ullig hjärtstilla Leonurus cardiaca ssp.
villosus gjorde skäl för namnet fick vi
snyggt demonstrerat. På vallarna växte fältnocka och stor tofsäxing Koeleria grandis.
Den sistnämnda var storväxt och försedd
med utlöpare. En konstig lök väckte vårt
intresse, den verkade stå närmast kantlök
Allium senescens. Vi gick i den ljumma
sommarkvällen genom den gamla staden.
Det vi letade efter var frösöstarr Carex
pediformis ssp. rhizodes som skulle växa i
en av stadens parker men den gäckade oss.
60
Tisdagen 27 juni
Frukost var traditionellt estnisk, bovetegröt
med fläsk. Bussen körde vidare österut mot
Ontika som har Estlands mäktigaste klint.
I talusbildningen under själva klinten skulle
sudetbräken Cystopteris sudetica och
rosenplister Lamium maculatum växa. Tyvärr visade det sig att klinten var alltför
brant och att ingen stig ledde neråt. Vi fick
nöja oss med månviol Lunaria rediviva och
toppjungfrulin Polygala comosa som växte
ovanför branten. I området hade man brutit skiffer och framställt olja ur den.
Slagghögarna var imponerande stora och
en del rök fortfarande. Industrierna hade
släppt ut en massa kalkstoff vilket gjort att
de kalkskyende växterna fått det svårt. Luften var ohälsosamt disig och luktade dess-
Krutbrännaren 2 (15) 2006
utom diesel. Många gårdar verkade vara
övergivna, naturen höll på att återerövra
ängs- och åkermarker. Ladutaken hade ramlat ihop och fönsterrutor var krossade i husen. Leif förklarade att efter självständigheten upphörde kolchosjordbruken och
marken lades för fäfot. På många ställen
var ägarförhållandena ännu inte utredda
varför jordbruksmarken inte längre brukades. Nästa stopp var nära Kurtna där korsmåra Cruciata laevipes växte i ett skogsbryn. Blommorna var 4-taliga och gula,
stjälken hårig och de fyra bladen satt i kors.
Vi hade tidigare sett arten i Närke. I Estland verkar rosmarinvide Salix repens ssp.
rosmarinifolia vara relativt vanlig, den
växte även i denna ängsmark. Bladen var
verkligen smala och den växte som en upprätt buske. Vid en vägkant gjorde bussen
ett kort stopp för att vi skulle få se vackert
blommande aklejruta Thalictrum
aquilegiifolium. Vi åkte genom stora skogar där det lär finnas både varg, björn och
flygekorre. I området odlas mycket grönsaker såsom lök, tomater, gurka och jordgubbar. Vi åt lunch i Raja vid den stora sjön
Peipsi järv och fick njuta av gurksoppa,
marinerad gädda och gösfilé, jättegott alltihop. I de fuktiga skogarna växte humle
Humulus lupulus naturligt och draperade
träden. Nära Kabina besökte vi en äng på
ömse sidor om en å. De naturliga svängningarna i åns vattenstånd gjorde att organiska sediment årligen översvämmade marken. Nu hade vi bytt guide till Peeter Vissak som pratade mycket bra engelska. I
ängen gjorde stor ormrot Bistorta officinalis
verkligen skäl för namnet. En annan högväxt och karakteristisk växt var glansruta
Thalictrum lucidum. Bladen var glänsande
mörkgröna och ganska finflikiga och smala,
ståndarna var gula och uppåtriktade. Vackert blåblommig var strandiris Iris sibirica
som namnet antyder ytterligare en östlig art.
Fyndet av gotlandstrav Arabis planisiliqua
var överraskande. Den såg ut som en lundtrav A. hirsuta men hade stjärnhår och bladen var något stjälkomfattande. I en vägkant bredvid ängen växte arten vi letat efter nämligen Laserpitium prutenicum. Den
liknade inte alls spenört L. latifolium utan
mer krusfrö Selinum carvifolia, men arten
var hårig på den räfflade stjälken. Bussen
körde vidare mot sydöstra hörnet av Estland nära ryska gränsen vid Mustoja där
nästa stopp gjordes. Det kryllade av blodtörstiga bromsar i skogen, snart hade varje
deltagare minst 20 ilsket surrande bombplan runt sig. De återstående dagarna var
bussen fylld av bromsar, de verkade aldrig
ta slut trots tappra försök till utrotning av
inkräktarna. Skogen var närmast en ängs-
Strandiris Iris sibirica vid Kabina
61
Krutbrännaren 2 (15) 2006
tallskog på kalkrik sand. Det växte gott om
tofsäxing Koeleria glauca och sandsvingel
Festuca polesica i skogen. Vårt mål var en
grusgrop mitt inne i bromsskogen, den mest
fantastiska växtplats man kunde tänka sig.
I gropen trängdes den ena rara arten med
den andra. Onobrychis arenaria liknade
esparsett O. viciifolia men hade blommor
som drog mer åt rött. Såpört Gypsophila
fastigiata var mer högrest än den som växer
på Öland men det ska röra sig om samma
art. Väldoftande var stor sandnejlika
Dianthus arenarius ssp. borussicus, en annan underart än den vi har i Skåne. Strandvedel Astragalus danicus blommade vackert med blålila blommor. En märklig art var
Arenaria procera, högväxt med vita blommor och inte alls lik sina svenska släktingar.
Runt gropen växte både fältsippa Pulsatilla
pratensis och nipsippa P. patens. Men den
Silene chlorantha i ”Bromsskogen”
62
vackraste växten i vårt tycke var Silene
chlorantha. Den liknade habituellt backglim S. nutans men var kal med blågrön
stjälk och kronbladen hade en ljusgrön, helt
osannolik färg. I en myr i närheten växte
finnmyrten Chamaedaphne calyculata som
är ovanlig hos oss men vanlig i östra Estland. De vita blommorna hade sedan länge
blommat över. Längs en mindre väg fanns
hammarbytaklök Jovibarba sobolifera som
räknas som ett naturligt inslag i den estniska
floran. Det blev en lång dags färd mot natt
och inte förrän vid niotiden anlände vi till
vårt nattkvarter i Karuta national park. På
vägen dit såg vi en svart stork, det lär finnas ca 60 häckande par i landet. Några
tappra badade estnisk rökbastu till efter
midnatt, en upplevelse som satte sina sotiga
spår.
Onsdagen 28 juni
Vi vaknade till flöjtande sommargylling och
sjungande rosenfink. Leif berättade om de
lokala traditionerna i dessa vilda trakter. För
att förstärka berusningseffekten men utan
att få baksmälla brukade innevånarna spetsa
spriten med eter! Vi åkte förbi järnvägsstationen i Antsla där det brukade växa ryssnäva Geranicum sibiricum. Men arten var
tyvärr bortsprutad i år så vi åkte vidare. Vi
gick i stället längs en skogsbilväg i utkanten av Karuta NP. Längs vägen växte rikligt med rysk småborre Agrimonia pilosa.
Bladen hade få tänder och bladbasen var
killik och helbräddad, stjälken var långhårig. Blommorna hade ännu inte slagit ut
men de skulle vara mindre, liksom frukten,
jämfört med småborre A. eupatoria. Den
sistnämnda arten växte i närheten varför vi
kunde göra jämförande studier, småbladen
på småborre var glest tandade ända till basen. Bävern är vanlig i Estland och inte älskad av alla. Den gör en hel del skada ge-
Krutbrännaren 2 (15) 2006
nom att dämma upp bäckar och sätta skogar och ängar under vatten. Vi såg resultatet av den flitige gnagaren, en stor samling
med björkar stod döda i meterdjupt vatten.
Längre bort på stigen växte revsuga Ajuga
reptans med sina glänsande blad och reviga
utlöpare. I skogen sjöng bland annat mindre flugsnappare. Lite längre fram vid en
vägkant växte doftkörvel Chaerophyllum
aromaticum tillsammans med kirskål
Aegopodium podagraria. Det var ett utmärkt tillfälle att lära sig skillnaden mellan
arterna. Doftkörvel hade blad som liknade
kirskål men både blad och stjälk var håriga.
Dessutom var bladen grågröna och gav ett
matt intryck. Färden gick vidare längs gränsen till Lettland. De två grannländerna verkade inte pigga på att samarbeta, gräns-
Rysk sabellilja Gladiolus imbricatus på
Ranameba strandängar
staden Valga är delad mellan länderna. Vi
gjorde ett kort stopp i en ravin där en liten
bäck skurit sig ner genom sandstenen. I
södra Estland är berggrunden sandsten och
inte kalksten som i norra och västra delen
av landet. En misstänkt skogsnässla Urtica
dioica ssp. holosericea togs som belägg,
underarten var inte noterad i landet. Den
vita storken är ganska vanlig i Estland och
på ett fält gick 11 storkar och provianterade.
Dessutom såg vi en stork som spatserade
två meter bakom en traktor. Bonden höll
på att slå ängen och storken utnyttjade tillfället till lättköpt mat, snacka om att vara
födgeni. Färden fortsatte västerut och söder om Pärnu vid Ranameba besökte vi en
fantastisk strandäng. Huvudattraktionen var
rysk sabellilja Gladiolus imbricatus. De
första sagolikt vackra, purpurröda blommorna hade slagit ut. Vi såg mängder med
liljor som var på väg upp. Om någon vecka
skulle blomningen vara som bäst. Brunklöver Trifolium spadiceum hade gulbruna
huvuden och blommade fint. Glansruta var
vanlig i ängen och höjde sig över all annan
vegetation. Några misstänkta exemplar av
baltnycklar Dactylorhiza majalis ssp.
baltica växte i ängen. Öland saknar sprödarv Myosoton aquaticum men nu fick vi
tillfälle att lära oss arten. Kösa Apera spicaventi växte med sina karakteristiska långa
borst i vippan. De nyfikna ungdjuren som
hävdade markerna vadade bokstavligen i
mat till magen. På kort tid fick vi ihop ett
70-tal arter. Vi bodde på en campingplats
alldeles norr om Pärnu. Hungriga som vargar intog vi vår middag som bland annat
bestod av förrätten seljanka, en slags mustig grönsakssoppa med korvbitar och surgrädde. På kvällen snärpte flera kornknarrar
i åkrarna utanför vår förläggning och överröstade en ensam sjungande gräshoppssångare.
63
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Torsdagen 29 juni
Dagens första stopp blev Nedrema löväng
som låg mellan två våtmarker. Den hade
aldrig varit uppodlad och sällan har vi sett
en sådan blomprakt och så många arter på
en begränsad yta. Stor bockrot Pimpinella
major var vanlig i hela lövängen. Bladen
var glänsande, spetsiga och med nedsänkta
nerver. Natt och dag blommade snyggt och
hade flera kloner med vita i stället för blåa
högblad. I ängen växte också rikligt med
humlesuga Stachys officinalis, tyvärr hade
ingen ännu börjat att blomma. På vår vandring såg vi ca 150 kärlväxter exklusive buskar och träd. Strävstarr Carex davalliana
liknade nålstarr C. dioica och var liksom
denna skildkönad. Den växte i tydliga tuvor
och skilde sig därmed från nålstarr. Vi vadade genom klubbstarr C. buxbaumii, även
hartmansstarr C. hartmanii var vanlig i
ängen. Sirlig var hårstarr C. capillaris och
inte lätt att få ögonen på. Luddstarr C.
tomentosa kände vi från Öland liksom loppstarr C. pulicaris. Sammanlagt såg vi inte
mindre än 21 Carex-arter. I ett kärr växte
blommande dybläddra Urticularia intermedia som var en ny bekantskap för oss.
Blodtopp Sanguisorba officinalis avslöjade
sig med sina typiska blad och vi såg också
någon enstaka blomma. Bland buskarna
ådrog sig ryskt blåtry Lonicera caerulea
ssp. pallasii den största uppmärksamheten.
Flugblomster Ophrys insectifera var bitvis
rikligt förekommande. Precis vid parkeringen växte späd ögontröst Euphrasia
stricta var. tenuis, den var inte tidigare noterad på lokalen. Bussen körde vidare och
vid en affär växte Heracleum sosnowskyi.
Tyvärr hade man bekämpat arten så kraftigt att endast fjolårsstjälkar och några små
blad återstod. Men stjälken var otroligt
kraftig som bambu och skulle kunna duga
64
både som blåsinstrument eller slagträ. Nästa
stopp var Laelatu löväng, en av Estlands
mest artrika. Hela 450 kärlväxter var noterade i området och arttätheten var som
högst 60-70 arter/kvadratmeter. Vi började
med att gå längs en gammal järnvägsvall
som var omgiven av hav på båda sidor.
Strandsnärjan Cuscuta europaea ssp.
halophyta slingrade sig på havsstrandsväxterna. I själva lövängen fanns massor
med ängsskära Serratula tinctoria. Lundstarr Carex montana växte i sina typiska
tuvor med ljusgröna blad, konstigt att arten saknas på Öland. Vi såg blad av storviol Viola elatior men tyvärr ingen i blom.
Även slidsilja Selinum dubium var välbekant för oss ölänningar. Tuvor av fågelstarr
Carex ornithopoda var lätta att känna igen,
axfjället täckte det ludna fruktgömmet ungefär halvvägs upp. Hårig var också luden
Johannesört Hypericum hirsutum. I ett dike
blommade ett bestånd med kärrtörel Euphorbia palustris. Även blodnycklar
Dactylorhiza incarnata var. cruenta blommade tillsammans med axag Schoenus
ferrugineus. Där bussen parkerat letade vi
efter klintsnyltrot Orobanche elatior, men
vi såg tyvärr bara vinterståndare. Även i
denna löväng noterade vi ca 150 kärlväxter.
Nästa stopp var alldeles i närheten av Puhtu
där vi besökte en strandäng och en lövskog.
På strandängen var det främst Dactylorhiza
ruthei som vi studerade på dess enda kända
växtplats i Estland. Braktéerna var långa,
blomfärgen ljust rosa, nedre läppen var
längst i mitten och bladen ofläckade och
breda. Den andra arten vi studerade var
Angelica palustris. Den växte tillsammans
med strätta A. sylvestris och vi kunde nu
lära oss skillnaden dem emellan. Bladen på
A. palustris var håriga, bladet vinklat, småbladen något hopvikta och speciellt uddbladet var nedböjt. Vi gick en runda i sko-
Krutbrännaren 2 (15) 2006
gen där en jättelik tall Pinus sylvestris var
utmärkt med skylt liksom en stor ek
Quercus robur. Vi såg några lundgräs bland
annat strävlosta Bromopsis benekenii och
långsvingel Festuca gigantea. På klapperstranden blommade strandkål Crambe maritima vackert. Andra arter som vi såg var
toppfrossört Scutellaria hastifolia och stenfrö Lithospermum officinale. I Estland förekommer vresalm U. laevis spritt, tyvärr
lyckades vi inte se den under resan. Landet
har som tur är ännu inte drabbats av almsjuka. Men den på Öland förhärjande askskottsjukan kunde vi se spår av och även
en del döda ekar. Bussen körde nu mot
färjelägret vid Virtsu där vi kunde beskåda
och smaka på bitterkrassing Lepidium latifolium. Den smakade inte bittert utan i stället pepprigt starkt. På färjan häckade flera
par hussvalor som följde med färjan när den
gick fram och tillbaka över sundet. De flög
och fångade insekter i kölvattnet på färjan
och matade sina ungar. Vi hade nu kommit
till Saremaa (Ösel på svenska) och fortsatte söderut till vårt logi nära Kipi-Koovi
där vi bodde två nätter. På kvällen gick vi
en promenad ner till havet där vi såg strandrödtoppa Odontites litoralis, daggsvingel
Festuca rubra ssp. juncea (inte noterad i
den estniska atlasen) samt glesstarr Carex
distans. I skogen blommade de sista vita
skogsliljorna Cephalantera longifolia. Vi
somnade till morkullor som flög knorrande
runt gläntan i skogen där våra stugor var
belägna.
Fredagen 30 juni
Idag skulle vi upptäcka Saremaa. Vår guide
var nu Mari Reitalu, en vänlig och kunnig
kvinna. Det visade sig att hon besökt Öland
eftersom hennes dotter studerat på Ekologiska forskningsstationen i Ölands Skogsby.
Vi gjorde en härlig vandring i det stora
reservatet Viidumäe där många olika naturtyper fanns representerade; alvarskogar,
källkärr, kalkkärr, torrängar på kalkrik
grund och lövängar. Vi gick först genom
en löväng som nyligen restaurerats där vi
ånyo såg ängsklint men inte heller nu i
blom. I skogen fanns på flera ställen spår
efter vildsvin, det måste vara detta djur som
uppfann konsten att plöja. I en kalktallskog
växte rikligt med backvicker Vicia
cassubica. Arten var tydligt hårig och växte
styvt upprätt, tyvärr var den överblommad.
Purpurknipprot Epipactis atrorubens blommade längs en grusväg. Precis bredvid varandra växte tre Sorbus-arter; rönn S.
aucuparia, oxel S. intermedia och klippoxel S. rupicola. I skogen växte rikligt med
alpklöver Trifolium alpestre. Den skilde sig
från skogsklöver T. medium genom de långa
och syllikt smala stiplerna. Bladen var
också mer avlånga och smala. Studerades
fodret såg man att en fodertand var mycket
längre än de andra, dessutom var fodret
hårigt. Flera fjärilar flög bland de många
blommorna bland annat makaonfjäril, aspfjäril och hagtornsfjäril. Vi hade aldrig tidigare sett luddvedel Oxytropis pilosa men
vi förstod genast varför den fått sitt namn.
Arten växte upprätt och var betydligt större
än sin släkting fältvedel O. campestris ssp.
campestris som vi känner väl från Öland.
Luddvedel växte i några rasbranter där den
var ovanligt högrest och där man fint såg
luddigheten i motljuset. Precis som på
Öland fanns varianten kal backglim Silene
nutans var. infracta. En bockrot Pimpinella
saxifraga ådrog sig vår uppmärksamhet.
Den var kraftigt hårig, blad och stjälk var
gråblåa till färgen. Med guidens tillstånd
tog vi upp växten. Minsann, den mörka roten blånade kraftigt när vi snittade den. Det
var sammetsbockrot P. saxifraga ssp. nigra
som vi funnit. Mari ringde på sin mobil och
65
Krutbrännaren 2 (15) 2006
fick bekräftat att underarten inte tidigare
var noterad i Estland. Låsbräken
Botrychium lunaria växte rikligt på samma
lokal. Flugblomster hade som sällskap mjölon Arctostaphylos uva-ursi, en något udda
konstellation kan tyckas. Vi fick tillfälle att
studera bergjohannesört Hypericum montanum. Ledstyckena satt långt isär och på
foderbladen fanns svarta, skaftade glandler.
Nu borde vi kunna återfinna arten på Öland.
Gruppen gick nerför klinten mot ett kalkkärr med källor som sprang fram. Fjälltätört
Pinguicula alpina var överblommad och
luktsporre Gymnadenia odoratissima hade
ännu ej gått i blom. Däremot blommade
kärrlilja Tofieldia calyculata fint. Miljön
påminde mycket om de källkärr som vi tidigare sett på Gotland. En vacker orkidé
drog till sig våra blickar. Det var
Dactylorhiza russowii, mycket elegant med
Dactylorhiza russowii i Viidumäe källkärr
66
mörka ganska stora blommor, glest blomax
samt smala och fläckade blad. Närmast liknade den sumpnycklar D. traunsteineri.
Vaxnycklar D. incarnata var. ochroleuca
blommade vackert i de blötaste partierna
av kärret. Mitt på stigen växte ett exemplar
av gulyxne Liparis loeselii som blev vederbörligen fotograferat. Via en spångad led
kom vi över i ytterligare ett kärr där den
för Saremaa endemiska arten Rhinanthus
osiliensis växte. Skallrorna hade ännu inte
börjat blomma, det sker inte förrän i augusti, men vi såg de glandelhåriga stjälkarna
och bladen samt fjolårsståndare. På samma
lokal växte strån av trubbtåg Juncus subnodulosus med tydliga septeringar. Efter
lunch for vi österut till den sandiga bukten
mellan Salme och Nasva. Tallskogen var
ljuvlig och sanden tydligen kalkrik vilket
både tofsäxing och massor av doftande
sandnejlikor skvallrade om. Både
underarterna av sandnejlika (ssp. arenarius
och ssp. borussicus) är noterade i området.
En gulblommig växt precis i vägkanten var
huvudattraktionen nämligen Alyssum
montanum ssp. gmelinii. Tallskogen var full
med ryl Chimaphila umbellata, grönpyrola
Pyrola chlorantha och purpurknipprot.
Även två arter jordstjärnor hittas; dvärgjordstjärna Geastrum schmidelii och liten
jordstjärna G. minimum. Längs denna kuststräcka skulle man vilja gå en hel dag men
tiden medgav inte detta. Väster Kuressare
gjorde vi ett kort stopp för att se ett par
individer av vildpäron Pyrus pyraster. De
små träden hade runda blad på långa skaft,
rikligt med tornar och frukten skulle bli liten och rund. Sedan fortsatte vi färden åt
nordväst och ut på en halvö norr om
Kihelkonna. Vi gjorde ett kort stopp för att
gå in i en tallskog där rödsyssla
Cephalanthera rubra blommade som allra
vackrast. Även nästrot Neottia nidus-avis
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Exkursionsdeltagarna studerar öselskallra Rhinanthus osiliensis
såg vi på lokalen. Bussen körde allra längst
ut på halvön. Kusten bestod av klapper där
strandkål, blåeld Echium vulgare och vejde
Isatis tinctoria prydde stranden. Man skulle
kunna tro att man befann sig på norra Öland.
I ett fuktigt parti nära stranden växte ånyo
baltnycklar. Det var en kraftig orkidé med
breda, spetsiga, gulgröna blad som hade
stora och lite rektangulära fläckar. Blomaxet var tätt, blomfärgen något blek och
nedre läppen treflikad. Den här gången
kände vi oss helt övertygade om
artbestämningen. Östersjötåg Juncus
balticus växte i bestånd, konstigt att den
inte hittat till Öland. I mängd växte också
kärrknipprot Epipactis palustris som precis slagit ut sina elegant färgade blommor.
På klapperstranden växte ekorrkorn Hordeum jubatum. I fuktängen häckade sydlig
kärrsnäppa. Sista stoppet för dagen var en
alvarmark precis vid landsvägen. Tyvärr
hade man för ett antal år sedan plöjt mar-
ken för att kunna plantera träd. Detta försök misslyckades förstås men marken bar
ännu spår efter denna förstörelse. Stenmalört Artemisia rupestris växte i mängd
liksom fältmalört A. campestris. Blommade
fint gjorde vit fetknopp Sedum album och
färgmåra Asperula tinctoria. Fjolårsståndare av grådraba Draba incana hittades. Men för en ölänning kändes inte detta
som ett ”riktigt alvar”. En ögontröst utlöste
en del diskussion, den liknade vätögontröst
Euphrasia stricta var. gotlandica. Mari
ringer ytterligare ett mobilsamtal, inte heller denna art fanns tidigare noterad i Estland. Växten var rödbrun till färgen, ogrenad och bladen var uppåtriktade. Teckningen i ”Den nya nordiska floran” stämde
exakt på vårt exemplar och växtplatsen var
rätt. Efter en fullspäckad dag var det dags
att framåt kvällen slåss med myggen.
67
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Lördagen 1 juli
Tyvärr måste vi lämna det ljuvliga Saremaa
och återvända hemåt. När vi nådde fastlandet mötte oss ånyo guiden Tõnu Ploompuu.
Landskapet vi åkte igenom höll på att växa
igen. Både lövängar och alvarskogar i landet skulle behöva hävdas på ett helt annat
sätt än som sker idag för att den rika och
unika floran ska kunna bevaras. Detta är
nog den största utmaningen för naturvården i Estland. Vi åkte över små kullar som
var rester av korallöar och bestod av silurkalksten. Stora delar av Estland har annars,
precis som Öland, kalksten från ordovicium. Nordost om Valgu gjorde vi ett kort
stopp för att se buskbjörk Betula humilis.
Den kan bli ca två meter hög, växer på kalkrik, fuktig mark och liknade inte alls andra
Baltnycklar Dactylorhiza majalis ssp. baltica
68
björkarter. Ett lite stycke längre fram på
vägen gick vi in i en alvarskog med insprängda områden av mer öppen kalkmark
och en del kärr. Drakblomma Dracocephalum ruyschiana var rikligt förekommande med sina vackert blåfärgade och
stora blommor. På lokalen kunde man på
våren/försommaren hitta både krutbrännare
Neotinea ustulata och Sankt Pers nycklar
Orchis mascula. Icke blommande pontisk
spindelört Thesium ebracteatum skulle man
lätt kunnat förbigå. Blommorna ska vara
5-taliga, vanlig spindelört T. alpinum har
4-taliga. Blommorna på pontisk spindelört
saknar dessutom förblad och frukten skiljer sig också något. Bladen var smala och
något grågröna. Axveronika Veronica
spicata blommade fint men blodtopp var
fortfarande i knopp. Beståndsbildande var
bitvis lundstarr. Långbladig spåtistel Carlina vulgaris ssp. stricta passade bra in i
miljön. Vi kom ut i ett kärr där klubbstarr
och strävstarr var rikligt förekommande.
Det vi skulle se framförallt var en underart
av fjällskära Sassurea alpina ssp.
esthonica, som namnet antyder endemisk
för Estland. Fjällskäran var i knopp. De
ljust syrenfärgade ängsnycklar Dactylorhiza incarnata var. incarnata, som Åke
Lundqvist kallade f. lilacina och som finns
på norra Öland, växte också rikligt i kärret.
Ängsmyskgräs Hierochloë odorata ssp.
odorata gjorde skäl för sitt artepitet. Efter
lunch med bl.a. brödsoppa till efterrätt var
det dags för det sista stoppet, en stor alvarskog väster om Rapla. Skogen brann för
några år sedan vilket gynnat floran. Den
pontiska spindelörten hade under lunchen
hunnit att både blomma och gå i frukt. Det
vi främst skulle se var klippbräcka
Saxifraga abscendens som förstås var överblommad. Den liknade en storvuxen grusbräcka S. tridactylites men hade fler stjälk-
Krutbrännaren 2 (15) 2006
blad och kortare kapselskaft. Hos oss är den
framförallt en fjällväxt. Vi såg bladrosetter
av klippbräcka som skulle blomma nästa
år. Rött oxbär Cotoneaster scandinavicus
såg ut som på Öland dvs. växte krypande
längs kalkstenen. En nybeskriven art av
Cotoneaster fanns också i området,
arbetsnamnet var C. esthonicus. Blomprakten var enastående med drakblomma,
färgmåra, blodnäva Geranium sanguineum,
brudbröd Filipendula vulgaris, backklöver
Trifolium montanum och överblommad
nipsippa. På några små områden fanns det
t o m karst. I denna skog skulle vi velat gå
i timmar. Tyvärr väntade inte färjan i Tallinn varför vi var tvungna att återvända till
civilisationen. Vid färjelägret skildes deltagarna åt, några skulle stanna ett par dagar extra. Samtliga deltagare var imponerade av alla spännande miljöer och rara växter som vi fått se. Leif såg dessutom till att
vi fick uppleva estnisk matkultur där vi
knappt kunde uttala namnet på en enda
maträtt. Men vad gjorde väl det, efter en
dag i fält lät vi oss väl smaka av räimevorm,
kohupiim och mulgipuuder. Vi åkte runt
hela Estland och fick se mer än vi kunnat
föreställa oss, dagarna var fullspäckade av
intryck. Föreberedelserna för resan måste
ha tagit mycket tid och kraft i anspråk. Vi
alla som fick glädjen att delta är ett stort
tack skyldiga till våra estniska guider, vår
busschaufför som tog oss till de mest otillgängliga lokaler men framförallt till Leif.
Referenser:
Andersson, L., Martverk, R., Külvik, M., Paolo, A.,
Varblane, A. 2003. Woodland Key Habitat
Inventory in Estonia 1999-2002.
Kukk, T. & Kull, T. 2005. Eesti taimede levikuatlas
(Atlas of the Estonian Flora)
Leht, M. m.fl. 1999. Eesti taimede määraja
Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya
nordiska floran
Sterner, R. 1986. Ölands kärlväxtflora. Andra
reviderade upplagan
En stunds kontemplation vid Liiva
järnvägsstation, Tallinn
69
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Nya Åtgärdsprogram
av Helena Lager
Åtgärdsprogram tas fram för arter som är så hotade att ”vanliga” skyddsmetoder inte
anses vara tillräckliga. Det betyder att de skyddsformer naturvården vanligen jobbar med,
t ex naturreservat och EU:s miljöersättningar, inte räcker för att säkra artens överlevnad.
Ett åtgärdsprogram är ett vägledande dokument som tas fram av länsstyrelserna och fastställs av Naturvårdsverket. Ett åtgärdsprogram gäller oftast under 5 år vartefter det omprövas. Har man inte uppnått de mål som ställs upp i programmet förnyas det.
ArtDatabanken har haft uppdraget att sålla fram de ca 400 hotade arter som ska ingå i
totalt 210 åtgärdsprogram. Det innebär att vissa program berör en enda art medan andra
berör flera arter eller en hel biotop.
Slöjröksvamp
Slöjröksvamp, Lycoperdon mammiforme, har fått ett åtgärdsprogram. Programmet är
skrivet av Mikael Jeppson och gäller 2006–2010. Kostnaden för genomförandet av programmet beräknas till 315 000 kr. Nedanstående text kommer till stor del från åtgärdsprogrammet.
Beskrivning
Slöjröksvampen, Lycoperdon mammiforme, är en sällsynt röksvamp som är känd från ett
90-tal lokaler i Sverige. Det är en medelstor, päronformad till rundad röksvamp (2–5 cm
i diameter, 2–5 cm hög). Som ung är den vit, ofta med en svagt laxrosa ton. Efterhand
som den mognar spricker svampens yttre skikt upp i vita flockar eller slöjor som kraftigt
skiljer sig i färgen mot det med tiden gråbruna–mörkbruna inre skiktet. Samtidigt öppnar
sig en liten por i toppen av fruktkroppen där den mogna, pulverformade spormassan kan
puffa ut. Efterhand som svampen åldras faller de vita flockarna av och saknas till slut
helt. Sporerna hos slöjröksvampen är runda, 4-5 ¼m i diameter och tydligt taggiga (fig.1c).
I ett mikroskopiskt preparat av den mogna spormassan syns förutom sporer också rikligt
med tunna (3-6 ¼m), långsträckta, gulbruna trådar (s.k. kapillitium, fig.1b). Dessa trådar
är tunnväggiga (<1 ¼m) och dess väggar är försedda med spridda, små porer.
I äldre stadier blir slöjröksvampen mycket lik lundröksvamp, Lycoperdon atropurpureum
(sällsynt), och mjuk röksvamp, Lycoperdon molle (allmän). Båda dessa arter förekommer dessutom i samma miljöer som slöjröksvamp. Artbestämning får då ske med
mikroskopets hjälp. Lundröksvampen har sporer med kraftigare taggar och kapillitietrådar
med tjockare väggar. Sporerna hos den mjuka röksvampen liknar dem hos slöjröksvampen
men har glesare taggar. Kapillitiet är likartat.
Bestämningsnycklar och detaljerade beskrivningar av slöjröksvamp och andra arter i släktet
Lycoperdon finns i Jeppson (1984) och Pegler & al. (1995). Välliknande foton av slöjröksvamp finns i Nitare (2000), Vesterholt (2004) och Phillips & Jacobsson (1982).
70
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Figur 1. Slöjröksvamp (Lycoperdon mammiforme). a. mogen fruktkropp b. kapillitietrådar c.
sporer. Skalstreck motsvarar 10 mm resp. 10 ¼m. Teckning M. Jeppson (efter Jeppson 1984).
Utbredning
Slöjröksvampen hitar man i varma lägen i hassellundar och ädellövskogar och i angränsande, mera öppna miljöer. Arten gynnas troligen av en kombination av solexponering och
skugga som borgar för ett varmt mikroklimat med en viss fuktighet. Alla kända lokaler är
belägna i kalkområden och påfallande många fynd är gjorda i anslutning till större vattenytor. Arten förekommer i landets sydliga delar och en dryg tredjedel av lokalerna (ca
35) finns på Öland. I Skandinavien i övrigt finns ett fåtal fynd i södra Norge, ca 15 fynd
i Danmark och ett ännu obekräftat fynd i södra Finland. På den europeiska kontinenten
har arten ett sammanhängande utbredningsområde i den nemorala lövskogsvegetationen
i centraleuropa men avtar mot söder och öster.
71
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Den svenska populationen av slöjröksvamp beräknas av ArtDatabanken utgöra ca 15 %
av artens världspopulation. Slöjröksvampen är klassad som sårbar (VU) i den svenska
rödlistan 2005.
Minskning och hot
Under de senaste 20 åren har den svenska populationen av slöjröksvamp minskat med
mellan 5 och 10 %. Anledningen är i första hand att öppna och varma ädellövskogsmiljöer vuxit igen till följd av utebliven hävd. Majoriteten av slöjröksvampens lokaler
har under en lång tid varit bevuxna med ädla lövträd och hassel men har också en lång
historik av mänsklig påverkan i form av lövängsbruk och bete. Slöjröksvampen är en
signalart för sådana habitat vilka dessutom ofta hyser ett förhållandevis stort antal andra
hotade organismer, inte minst svampar. Ädellövskogar, hassellundar och trädbärande fodermarker kan betecknas som slöjröksvampens huvudhabitat i Sverige. Slutavverkningar
och omföring av lövskog till barrskog är andra exempel på hotfaktorer mot slöjröksvampen.
Föreslagna åtgärder:
•
•
•
•
•
Samtliga hittills kända lokaler för slöjröksvamp bör återbesökas och
bedömas utifrån artens habitatkrav. På detta sätt kan man fastställa
slöjröksvampens status och se behov av åtgärder. Även potentiella lokaler
bör inventeras.
På Öland bör man göra noggranna populationsdynamiska studier kombinerat
med undersökningar av skogens kontinuitet, markanvändning m.m. så att
man får en bättre bild av artens habitatkrav.
Där slöjröksvamp förekommer i skyddade områden bör skötselplaner m.m.
revideras och anpassas så att artens habitatkrav tillgodoses. Förekommer
arten på lokaler utan skydd bör markägare informeras och området bör
säkerställas. Ädellövskogsmiljöer och mosaikmarker har ett allmänt högt
skyddsvärde som habitat för ett flertal rödlistade organismer.
I områden där slöjröksvamp har rikliga förekomster bör försök med
habitatrestaurering bedrivas. Noggranna populationsstudier genomförs som
uppföljning i dessa områden.
Markägare och nyttjanderättsinnehavare bör informeras om förekomster av
slöjröksvamp. I åtgärdsprogrammet föreslås att ett översiktligt
informationsblad om slöjröksvamp utarbetas.
Mål
Vision:
• På lång sikt ska slöjröksvampen har uppnått gynnsam bevarandestatus, vilket
innebär en svensk population av minst 20 000 individer och att en eventuell
minskning är mindre än 15 % under en 20-årsperiod.
• Genom att potentiella habitat har restaurerats har slöjröksvamp möjlighet att öka
sin population och sina förekomster i hela sitt utbredningsområde.
72
Krutbrännaren 2 (15) 2006
På kort sikt (senast 2010):
• Hotet om habitatförsämring ska vara avvärjt för minst hälften av de kända
lokalerna.
• Kunskapen om artens ekologi och populationsbiologi skall ha ökat. Ett led i detta
är utvärdering av restaureringsförsök av tidigare mosaikmarker på Öland utifrån
populationsstudier av slöjröksvamp.
• Kunskaperna om artens utbredning och status skall ha ökats genom de
inventeringar som föreslås inom åtgärdsprogrammet.
På lång sikt (senast 2020):
• En gynnsam bevarandestatus för slöjröksvamp skall ha uppnåtts 2020.
• Områdesföreskrifter och bevarandeplaner för naturreservat och Natura 2000områden i de områden arten förekommer tar hänsyn till slöjröksvampens behov.
• Markägare har fått information om förekomster på sina marker.
• Resultaten från försök med habitatrestaurering utnyttjas i arbetet med att öka
mängden potentiella habitat för slöjröksvamp.
Andra arter som gynnas av åtgärdsprogrammet
Slöjröksvampen är knuten till ädellövskogsmiljöer och mosaikmarker på kalkgrund i
värmegynnade lägen. Många andra rödlistade arter (inte minst svamparter), som ofta
lever i Sverige i utkanten av sina utbredningsområden, förekommer i dessa miljöer. En
livskraftig förekomst av slöjröksvamp gynnar alltså ett stort antal andra arter. Svamparter
som gynnas finns bl a inom grupperna spindlingar, trådskivlingar, soppar och tryfflar.
Vit stjälkröksvamp
Vit stjälkröksvamp, Tulostoma niveum, har också fått ett åtgärdsprogram. Även detta
program är skrivet av Mikael Jeppson men gäller 2005–2008. Kostnaden för genomförandet av programmet beräknas till 100 000 kr. Nedanstående text kommer till stor del
från åtgärdsprogrammet.
Beskrivning
Vit stjälkröksvamp är en liten, nästan vit röksvamp, med en 3–7 mm stor, rundad till
utdraget lökformad ”sporboll” (= endoperidium) i vilken sporerna utvecklas och mognar.
Sporbollen befinner sig uppe på en tunn, vit till ljust träfärgad stjälk som är ca 0,5–2 cm
hög och 0,5–2 mm tjock. I toppen av sporbollen finns vid mognaden en rund, något
utdragen por (0,5-1,0 mm i diameter). Området kring poren är av samma bleka färg som
sporbollen i övrigt. Utförliga beskrivningar av arten finns i Kers (1978) och Pegler m.fl.
(1995).
Vit stjälkröksvamp kan lätt förväxlas med den vanligare stjälkröksvampen, Tulostoma
73
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Vit stjälkröksvamp, Tulostoma niveum
A: Fruktkropp B: Capillitium C: Sporer D: Oxalatkristaller. Teckning: Mikael Jeppson
brumale. Denna bildar dock oftast något större fruktkroppar, har en brunaktig ringzon
kring sporbollens mynningspor och visar i mikroskopet mycket kraftigt ansvällda septa i
sitt capillitium. Sporerna hos T. brumale har en något svagare ornamentering. Även hos
T. brumale finner man små kristaller på capillitiehyferna. Dessa är dock i allmänhet mera
oregelbundet formade än hos T. niveum. T. brumale förekommer främst i mossmattor på
kalkhaltig sand längs våra kuster, i den skånska och öländska sandstäppsvegetationen
men då och då också bland mossa på berghällar eller block av kalksten. På de senare
habitattyperna kan arterna förväxlas då de är ganska lika i sina morfologiska karaktärer.
Ytterligare en snarlik art, T. squamosum, fjällig stjälkröksvamp, har påträffats på några
av den vita stjälkröksvampens fyndlokaler. Denna skiljer sig dock genom sina något större
och kraftigare fruktkroppar, en mörkt brun, mer eller mindre fjällig stjälk och kraftigt
taggiga sporer. I sandstäppsvegetation och längs sandstränder i södra Sverige finns ytterligare arter, t. ex grå stjälkröksvamp, Tulostoma kotlabae, som i unga utvecklingsstadier
också är vit. De svenska arterna i släktet Tulostoma har karterats av Nitare (1988).
74
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Utbredning och status
Vit stjälkröksvamp är i Sverige känd från 20–25 lokaler belägna i Mellansverige samt på
Öland och Gotland. På Öland finns 5 kända lokaler. De flesta fynden är gjorda under
1950–1973 och är i huvudsak resultat av ett intensivt eftersök i samband med att vit
stjälkröksvamp beskrevs som en ny art av L-E Kers 1978. Under perioden 1980–2003
har arten endast noterats vid ett tiotal tillfällen från fem olika lokaler. I samband med en
riksinventering med start sensommaren 2004 har arten återfunnits på några gamla lokaler
och nyfynd har gjorts på Öland, Gotland och i Västergötland. Sverige hyser artens huvudpopulation. I världen i övrigt är den endast känd från två platser i vardera Finland och
Skottland. Nyligen har ett obekräftat fynd i Norge tillkommit. Den svenska populationen
utgör enligt ArtDatabankens beräkningar cirka 80% av den kända världspopulationen.
Vit stjälkröksvamp hittar man i mosskuddar på hällmarker och på större block av kalksten. Lokalerna ligger oftast i gläntor, i åkerkanter eller på åkerholmar. De flesta fynd har
gjorts på mer eller mindre strandnära lokaler. Arten verkar kräva en viss solinstrålning,
men får heller inte ha alltför torra betingelser på sin växtplats.
Artens aktuella status är i och med de få fynden sedan 1980 något oklar. Troligen är den
befarade minskningen skenbar och orsakad av att arten är liten och oansenlig och därför
lätt förbises. Under inga omständigheter rör det sig dock om några mera omfattande
förekomster. Arten är klassad som ”starkt hotad” (EN) i den svenska Rödlistan 2005,
främst på grund av sin ringa populationsstorlek vilket gör den extra sårbar. Med tanke på
att Sverige sannolikt hyser huvuddelen av dess världspopulation vilar ett speciellt ansvar
på den svenska naturvården att arten finns kvar.
Minskning och hot
De största hoten mot vit stjälkröksvamp i Sverige är exploatering av dess lokaler (vägbyggnationer etc.), alltför hårt bete som skadar hällarnas mosstäcke, liksom alltför hårt
trampslitage av människor där stigar/vandringsleder sträcker sig över hällmarker. Många
lokaler är ytterst små och begränsade. Eftersom den vita stjälkröksvampen kräver ganska
mycket ljus kan igenväxning också vara ett hot, främst på lokaler där arten växer i
kalkbranter och på kalkblock i skogen. På dessa lokaler utgör även kalhuggning ett hot.
Föreslagna åtgärder
•
•
•
•
För att kartlägga artens status i Sverige krävs en inventering av samtliga kända
lokaler. Inventeringen kompletteras med eftersök på potentiella lokaler.
I den mån man kan konstatera livskraftiga populationer bör området skyddas, i
första hand med hjälp av naturreservat, eller biotopskydd.
Om lokalerna redan ligger i ett skyddat område bör skötselplaner m.m. revideras
och anpassas efter den hotbild som eventuellt föreligger på respektive lokal.
Igenväxning, kraftigt trampslitage av människor eller alltför hårt betestryck
begränsas.
Markägare och nyttjanderättsinnehavare bör informeras om förekomster på sin
mark.
75
Krutbrännaren 2 (15) 2006
•
•
Restaurering av degenererade kalkhällmarksmiljöer.
Uppföljning av den vita stjälkröksvampens bevarandestatus bör ske med jämna
mellanrum. Troligtvis kan man med hjälp av ideella svamp- eller botaniska
föreningar organisera övervakning/uppföljning i det redan befintliga
”floraväkteriets” anda.
Mål
Vision:
• Den svenska populationen av vit stjälkröksvamp befinner sig på lägst den nivå
(ca 25 lokaler) som konstaterades av Kers vid hans eftersökning i början av 1970talet.
• Den fragmentering av svampens förekomstarea som då framkom har minskats och
en befarad habitatförsämring hejdats.
• Den totala förekomstarean av den vita stjälkröksvampen har ökat genom
restaurering och återkolonisering av habitat.
• Sverige tagit sitt internationella ansvar för att en gynnsam bevarandestatus
uppnås. Samarbete med naturvårdsmyndigheter i övriga länder där arten
förekommer har inletts
På kort sikt (senast 2008):
• Minst tio lokaler med livskraftiga populationer är skyddade.
• För de redan skyddade områden där vit stjälkröksvamp förekommer bör
områdesföreskrifter och skötselplaner ha setts över så att den vita
stjälkröksvampens krav tillgodoses.
• På välbesökta skärgårdsöar, som t.ex. Runmarö, bör stigar ledas om för att
minska vegetationsslitaget på kalkhällmarkerna.
På lång sikt (senast 2015):
• Flertalet lokaler där vit själkröksvamp förekommer är skyddade.
Andra arter som gynnas av åtgärdsprogrammet
Svampfloran på både kalkhällmarker hyser ett flertal sällsynta och i några fall rödlistade
arter utöver den vita stjälkröksvampen. Några ovanligare svamparter som därför gynnas
av detta åtgärdsprogram är t.ex. stjälkröksvamp (Tulostoma brumale; NT), fjällig stjälkröksvamp (Tulostoma squamosum; EN), liten jordstjärna (Geastrum minimum; NT), dvärgäggsvamp (Bovista limosa) och kopparäggsvamp (Bovista tomentosa).
Åtgärder för en god bevarandestatus för den vita stjälkröksvampen gynnar dessutom kalkhällmarker och olika typer av blockmarker på kalkgrund. Dessa naturtyper har en begränsad utbredning i Sverige och innefattas av EU:s habitatdirektiv.
76
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Botanikdagar i Bohuslän 2006
Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto)
Tisdagen 11 juli
Vi kör från ett soligt Öland och möter regnet i Borås. Övernattning sker i Kungshamn
eftersom det är tidigt styrelsemöte i Svenska
Botaniska Föreningen nästa dag. På kvällen gör vi en utflykt i omgivningen vid Förålarna och går längs en motionsslinga. Skalgruset gör att man kan finna kalkgynnade
arter. I en igenväxande ängsmark, tidigare
fotbollsplan för ungdomen i trakten, hittar
vi loppstarr Carex pulicaris. Tyvärr verkar
hårstarr C. capillaris som tidigare växte i
ängen att ha försvunnit. Den kan inte hävda
sig i den tätnande vegetationen. Vi får se
två för oss nya björnbärsarter: rosenbjörnbär Rubus rosanthus och västkustbjörnbär R. norvegicus. Taggarna på rosenbjörnbär är typiska till utseendet, sylvassa,
raka och mörkvioletta med violett bas. Både
kronblad, ståndare och pistiller är rosa och
fruktämnet är hårigt. Det är ett kraftigt
björnbär i sektionen krypbjörnbär Sect.
Corylifolii. Trots att kommunen slår av det
varje år för att det inte ska snärja motionärerna
verkar det expandera. I närheten finns
västkustbjörnbär, också ett krypbjörnbär
med rosa blommor. Blomskaften är håriga
med glandler, bladen kortskaftade och
taggarna mer normala. Bohusläns landskapsblomma vildkaprifol Lonicera
periclymenum draperar både träd och klippväggar. I den ljumma kvällen doftar de underbart.
Onsdagen 12 juli
Efter frukost hinner vi med en tur till Sandö
nära Smögen. Det stora nöjet tidigt på mor-
gonen verkar vara att jogga ut längs stigarna. Det blåser friskt och havet är dramatiskt. En ny art för oss är granbräken
Dryopteris cristata. Den har två sorters
blad, fertila och sterila. De sterila sitter ytterst i tuvan och är böjda utåt. De fertila
bladen är uppåtriktade och småbladen är
vridna horisontellt. Sporgömmena ser ut
som runda, vita tallrikar med svarta gryn i
kanterna. Kanske skulle den kunna hittas
på Öland?
Årets botanikdagar är förlagda till Grebbestads folkhögskola och längs kustvägen tar
vi oss dit. Det är mycket turister och hög
ljudnivå i samhället. Vi får information och
en god middag. Därefter vidtar det kulturella inslaget med besök vid Vitlycke och
de berömda hällristningarna. En kunnig
arkeolog guidar oss i symboliken med alla
båtar, mans/kvinnofigurer, hästar, skålgropar mm. De äldsta ristningarna dateras ca
3.000 år tillbaka i tiden. En spjutkastare
som är över två meter lång imponerar speciellt på oss.
Torsdagen 13 juli
Vi har fått den mycket användbara boken
”Botaniska utflykter i Bohuslän” som getts
ut av projektet Bohusläns flora. Första bussresan går åt sydost till Uddevalla och vi åker
förbi födelsehuset för Thorgny Ossian Bolivar Napoleon Krok (mannen med floran).
Vid Uddevalla finns världens mäktigaste
skalgrusbanker vilket ger upphov till en
speciell, kalkgynnad flora. De tjockaste lagren av skal vid Bräcke mäter ca 13 meter.
77
Krutbrännaren 2 (15) 2006
De bildades för ca 10-11.000 år sedan i slutet av istiden. I det kalla och salta vattnet
var villkoren för många marina djur gynnsamma. I skalgrusbankarna finns lämningar
av drygt 100 ryggradslösa djur, mest
snäckor och musslor. Men även lämningar
av ryggradsdjur såsom delfiner, sälar och
diverse fiskar har hittats. Trots att bara 10 %
av bankarna återstår är de ändå imponerande. Innan fridlysning skedde grävde man
bort materialet och gjorde bl.a. hönsfoder
av det. Torkan har gjort att blomningen inte
är så praktfull som den kan vara de bästa
åren. Idag hänger dessutom regnet i luften
och inte alla blommor är fullt utslagna. Områdets största raritet är kalkdån Galeopsis
angustifolia som vi ser ganska omgående.
Runt Uddevalla finns landets största bestånd av den sällsynta arten. Bladen är som
det latinska namnet antyder smala vilket
skiljer den för den snarlika mjukdån G.
ladanum. Man tror att arten kommit in med
barlast ifrån England i slutet av 1800-talet.
Uddevalla hade då en stor export av havre
för att mätta alla Londons hästar. Fartygen
gick ofta tomma tillbaka till Sverige och
var då tvungna att ta med barlast som tippades i Uddevallas hamnområde. Inte mindre än 40 arter dagfjärilar är funna i området men tyvärr gör regnet att de har flygförbud idag. Färgprakten liknar vägkanter
på Öland/Gotland med färgkulla Anthemis
tinctoria, väddklint Centaurea scabiosa,
blåeld Echium vulgare, stånds Senecio
jacobaea, rödkörvel Torilis japonica,
läkevänderot Valeriana officinalis och
mörkt kungsljus Verbascum nigrum. På ett
område växer flera exemplar av låsbräken
Botrychium lunaria. I en brant sluttning
växer grådådra Alyssum alyssoides, nästan
helt överblommad. Andra arter som visar
på kalkpåverkan är sammetsdaggkåpa
Alchemilla glaucescens och spåtistel Car78
lina vulgaris. Både doftar och blommar gör
kungsmynta Origanum vulgare och harmynta Satureja acinos. Vid parkeringen
växer trollsmultron Drymocallis rupestris
i en bergbrant. En damm hyser vitstjälksmöja Ranunculus peltatus ssp. baudotii, det
är första gången vi ser den i sötvatten. I det
trevliga skalbanksmuseet får vi både kaffe
och en föreläsning om bankarnas historia.
Vi kan där också beundra olika skalrester
exempelvis efter jättehavstulpaner.
Kalkdån Galeopsis angustifolia vid Bräcke
skalgrusbankar
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Bussen styr nu västerut mot Ramsvikslandet
och Sotenkanalen passeras. Eftersom det
blåser kraftigt idag har många segelbåtar
valt att gå den skyddade kanalen i stället
för att brottas med de beryktade och farliga farvattnen utanför Sotenäset. Klaffbron
går varm och vi får gå ur bussen när den
ska köra över, föraren litar inte på hållfastheten i brokonstruktionen. Vid Haby går
vi en härlig promenad och vi möter ånyo
en kalkpåverkad flora från skalgrusbankar.
Regnet har nu lättat och jackorna packas
ner. Engelsk fetknopp Sedum anglicum har
ett gott bestånd i området. Den liknar vit
fetknopp S. album men skiljs främst genom
att blommorna inte är uppåtstående utan
mer liggande. Kronbladen är spetsiga och
vita med rosa inslag. Det västsvenska namnet på backsmultron Fragaria viridis är
hättebär, ett nog så välfunnet namn eftersom foderbladen omger smultronet som en
hätta. Kustruta Thalictrum minus ssp.
arenarium har blågröna blad, ett kompakt
växtsätt och blommor med hängande gula
ståndare. En hävdgynnad växt är ormtunga
Ophioglossum vulgatum. Nere vid havet
växer många arter som trivs i havets närhet. Saltnarv Spergularia salina växer bredvid havsnarv S. media och nu kan vi lära
oss skillnaden dem emellan. Saltnarv har
klart mindre blommor och ofta runt 5 ståndare medan havsnarv har större blommor
och ca 10 ståndare. Ytterst på stranden bildar revigt saltgräs Puccinellia maritima en
bård mot havet. Korna har betat av alla
blomställningar på strandkvanne Angelica
archangelica ssp. litoralis, troligen anses
den som en delikatess. Blankstarr Carex
otrubae är kraftig och har ett vasst trekantigt strå. En modern invandrare i floran ligger uppslängd på stranden nämligen
saragassosnärja Sargassum muticum. Som
tur är har den ännu inte blivit så besvärlig
som befarat. Vi testar smaken på de ljusgröna bladen av bitterpilört Persicaria
hydropiper. I befolkningen kan inte 10 %
känna den starka smaken, uppenbarligen
tillhör vi de andra 90 %. På fuktiga stigar
bildar pysslingtåg Juncus minulutus stora
bestånd, den känns igen på sin typiskt brunröda färg. Även tidigt på säsongen har växten denna färg.
Efter lunch fortsätter vi norrut på Ramsvikslandet och besöker Grosshamn. Militären har tidigare haft detta som ett övningsområde. I ett dike nära p-platsen ser vi storväxt vippstarr Carex paniculata och slokstarr C. pseudocyperus, den sistnämnda
med ett långt utdraget axfjäll. En möja i
diket utlöser diskussion, den har bestämts
till vattenmöja Ranunculus aquatilis var.
aquatilis. Den saknar dock flytblad men
formen på nektarierna stämmer med vattenmöja. Ett ovanligt och kanske förbisett gräs
är sjötåtel Deschampsia setacea. Den växer
i tuvor med smala blad och har ett typiskt
mycket smalt och utdraget snärp. De första
småaxen har precis slagit ut. För oss
ölänningar är vackert blommande klockljung Erica tetralix exotiskt. Strandbeta
Beta vulgaris ssp. maritima är nästan
bortbetad och har fått räddas med ett hönsnät för att kunna visas upp på botanikdagarna. Den ser saftig ut så man får förstå
korna och fåren. Stora blad som inte verkar vara attraktiva att betas har däremot
vatten-skräppa Rumex hydrolapathum.
Starkt doftande är strandmalört Seriphidium maritimum ssp. maritimum, en annan
underart än den som finns hos oss. Att se
kärrtörel Euphorbia palustris ända ner vid
havet känns lite konstigt, hos oss växer den
mest i diken och kärrkanter. På strandängar
i Bohuslän är rödsäv Blysmus rufus vanlig,
hos oss är plattsäv B. compressus den do79
Krutbrännaren 2 (15) 2006
minerande arten. I en liten damm finns
ormbunksväxten klotgräs Pilularia
globulifera med sina hoprullade blad och
sporsamlingar som små svartpepparkorn.
Bäcknate Potamogeton polygonifolius i
samma damm saknar vi också på Öland. Vi
får träna på att artbestämma pytteexemplar
av knutört Anagallis minima, rödlånke
Lythrum portula, dvärglin Radiola linoides och fyrling Tillaea aquatica. Bladen
på fyrling är rundade till skillnad från knutört som har platta blad. Dagen lider mot
sitt slut och vi hinner inte stanna för att se
hybriden blåbär x lingon Vaccinium vitisidaea ssp. vitis-idaea x myrtillus men får
nöja oss med att se den gröna färgen hos
beståndet på avstånd.
Efter maten går vi i kvällssolen en runda
runt Svinnäshalvön vid Grebbestad och ser
bl.a. ängsnäva Geranium pratense, blommande liguster Ligustrum vulgare och
vacker skogsvicker Vicia sylvatica.
Fredagen 14 juli
Solen skiner hela dagen och vinden har
mojnat något. Första turen går till Tjurpannans naturreservat norr om Grebbestad, kanske en av den bohusländska kustens vackraste platser. Vi går en rejäl runda
och får se flera olika naturtyper. Alla träd
och buskar är tuktade av vinden, tom.
ljungtuvorna är formklippta av blåsten. De
olika gröna nyanserna av buskarna står
vackert mot den rosa bohusgraniten. Formen på klipporna ska påminna om en tjurpanna som stångar mot havet, ännu har
ingen gått segrande ur den striden. Blått hav
med solglitter, en fyr på avstånd och vita
segelbåtar, man måste inte vara en Evert
Taube för att få inspiration av detta landskap. Vid en göl har myrlilja Narthecium
ossifragum precis slagit ut sina gula blommor. Ståndarna har strängar som är allde80
les gul-ulliga med orangea knappar. Brunag
Rhyncosphora fusca växer i en ljusgrön
bård runt gölen. Som gröna mattor under
vattnet avslöjar sig strandpryl Plantago
uniflora. På Öland är löktåg Juncus bulbosus ssp. bulbosus inte så vanlig, den trivs
på fuktig och mager mark. I stora tuvor
växer hedsäv Trichophorum cespitosum
ssp. germanicum. Längs en fuktig stig finns
granspira Pedicularis sylvatica ssp.
sylvatica, några är fortfarande i blom. Vid
stigen utlöser några småväxta exemplar av
ögontröst en diskussion. De har åtminstone
drag av ljungögontröst Euphrasia micrantha som ska finnas på lokalen. Jungfrulin
Polygala vulgaris finns både vit- och blåblommig. Blommorna är påfallande små
jämfört med det jungfrulin som växer på
Öland. Nere vid en igenväxande strand
blommar marrisp Limonium vulgare.
Ståndarknapparna är gula och de lila blommorna sitter i en kompakt blomställning.
Helt osannolik står strandvallmo Glaucium
flavum på klapperstranden. Blommorna är
gula, de blågröna bladen vitulligt håriga och
fruktkapslarna decimeterlånga. Ett enda
exemplar av ostronört Mertensia maritima
växer i närheten. Blommorna är ljusblåa
och bladen har bruna papiller på ovansidan.
Tyvärr verkar bete, speciellt av får, inte vara
gynnsamt för arten. Nära havet hittar vi
strandstarr Carex paleacea med hängande
honax som har långt utdragen udd på
axfjället. På en sandstrand växer vasspetsig sodaört Salsola kali. Strandloka
Ligusticum scothicum har en stark lukt och
verkar klara sig från att betas. I en mindre
göl fiskar vi upp skörsträfse Chara globularis och dvärgbläddra Urticularia minor.
I Tjurviktjärn blommar notblomster
Lobelia dortmanna vackert och speglar sina
ljusblåa blommor i vattnet. Vi får tillfälle
att se både klippoxel Sorbus rupicola och
Krutbrännaren 2 (15) 2006
finnoxel S. hybrida, den sistnämnda ser inte
riktigt ut som den gotländska tycker gutarna.
Efter lunch far bussen till Råssö där vi går
ut på obetade och tuviga strandängar. Det
är ett nummer i den högre skolan att hålla
balansen uppe på tuvorna, trampar man
mellan dem riskerar man att hamna i svart
ävja. Vi ska främst titta på olika strandväxter som klarar hög salthalt. Saltmålla
Atriplex pedunculata har tyvärr ännu inte
fått sina typiska frukter men den silvrigt grågröna bladfärgen avslöjar arten. Ute i
skonorna finns styv glasört Salicornia
dolichostachya ssp. strictissima, de två
sidoblommorna är nästan likstora med den
centrala blomman. Även saltört Suaeda
maritima trivs i den saltpåverkade miljön.
Bohusmarrisp Limonium humile har inte
slagit ut sina lila blommor. Blomställningen
är mer gles och högväxt jämfört med den
hos marrisp och ståndarknapparna är rödbruna. Vid en vägkant växer kal tallört
Monotropa hypopitys ssp. hypophegea med
rund kapsel och kort stift.
Dagens sista stopp blir vid bron mellan
Älgö och Valö. Vi får demonstrerat hur
bandtång Zostera marina blommar och
förökar sig. I vattnet finns också hårnating
Ruppia maritima. Huvudattraktionen är
dock stolt trampört Polygonum aviculare
ssp. excelsius som vi hittar längs stranden.
Den är som namnet antyder högväxt, växer
upprätt med smala och spetsiga blad, upptill i blomställningen är bladen små. Den
är ganska nyligen beskriven och finns förutom i Bohuslän även i Blekinge. Kanske
kunde arten hittas också på Öland?
På kvällen får vi höra ett trevligt föredrag
om läget för inventeringen av Bohuslän.
Därefter ägnar vi oss åt räkfrossa.
Lördagen 15 juli
Strandvallmo Glaucium flavum vid
Tjurpannan
Turen idag går till Syd-Koster och vi tar
9-båten från Strömstad. Vinden har mojnat
så ingen riskerar sjösjuka. Avstigning sker
vid Ekenäs brygga och vi går upp mot skogen. Syd- och Nordkoster består liksom
Väderöarna av gnejs vilket har betydelse
för floran. Nu får vi tillfälle att lära oss de
olika lindarterna. Först ser vi lind Tilia
cordata. Bladen har en grågrön undersida,
81
Krutbrännaren 2 (15) 2006
är ganska små och har bruna hårtofsar i vinkeln vid bladnerverna. I närheten står Sydkosters mest berömda innevånare nämligen
en gammal bohuslind T. platyphyllos. Den
har klart större blad som är gröna på undersidan, blad och bladskaft är håriga, vita
hårtofsar finns i vinkeln på bladnerverna
och bladbasen är asymmetrisk. Blommorna
är också mer hängande. Bohuslind anses i
vårt land vara en relikt från en varmare
period och åldern på individerna kan vara
aktningsvärd. I närheten finns flera exemplar av yngre träd som tydligen är hybrid
mellan lind och bohuslind. Bladen är
intermediära, ganska stora, gröna inunder,
kala och saknar hårtofsar. Ytterligare ett
träd nämligen norskoxel Sorbus norvegica
studeras. Dess blad är bredast på mitten,
vitaktiga på undersidan och är vasst sågade
nästan ända till basen. Arten växer endast
inom gnejsområden i Bohuslän. Blommande korskovall Melampyrum cristatum
och sötvedel Astragalus glycyphyllos visar
att jordmånen är rik. Längs vägen växer
flera olika buskar: rött oxbär Cotoneaster
scandinavicus, skogskornell Cornus
sanguinea och getapel Rhamnus
catarthica. Vi får se kornelltestet uföras,
det går till på följande sätt. Ta ett blad av
vilken kornellart som helst, riv försiktigt av
bladet tvärs över så att nerverna går sönder. En mjölkaktigt vätska kommer då fram
och stelnar omedelbart i luften. Bladet
hänger ihop med hjälp av dessa tunna trådar. På en bergknalle ser vi gaffelbräken
Asplenium septentrionale, vispstarr Carex
digitata och stor fetknopp Sedum reflexum.
En fibbla blommar fortfarande med gula,
glesa blommor, det är Hieracium dyringii
som nyligen upptäckts på lokalen. Överblommade Sankt Pers nycklar Orchis
mascula visar var det finns skalgrus i mar82
ken. Nära stranden står stor sötväppling
Melilotus altissimus med en hårig balja och
en blomma där vingar, segel och köl är liklånga. Blommar fint gör krissla Inula
salicina. På en miniatyräng hittar vi kustarun Centaurium littorale var. littorale,
dvärgarun C. pulchellum, och strandrödtoppa Odontites litoralis ssp. litoralis.
Längs en klippvägg klänger 20 botanister
för att luppa prickstarr Carex punctata. Den
liknar glesstarr C. distans men har bredare
blad och stödbladet är längre än
axsamlingen. Med en stark lupp kan man
se att fruktgömmet är finprickigt. Den växer
ofta vid klippor längs havet, gärna där vatten sipprar ner. På en fuktig strandäng växer
saltstarr C. vacillans som har honax som
hänger och ett knottrigt axfjäll med lång
udd. På en annan bergknalle växer fjällgröe
Poa alpina och hällebräken Woodsia
ilvensis. Vi kommer fram till den långa
sandstranden vid Kilesand som är späckad
med badturister. Fjällkåpa Alchemilla alpina väntar man sig inte att finna i denna
miljö. Tyvärr har en soldyrkare lagt sin filt
precis över växtplatsen för bågstarr Carex
maritima. Men en bra exkursionsledare låter sig inte hindras, han kryper in under filten och jagar bort turisten. Bågstarr hade
verkligen hängande huvuden på böjda strån
efter denna behandling. På stranden växer
flera exemplar av martorn (kostertistel)
Eryngium maritimum. Som tur är för den
rara arten finns de flesta individerna inne i
strandrågsbältet där inga badande lägger sin
filt eller går. Men vi såg en del avbrutna
exemplar och ibland hittas också gropar
som tyder på att arten fortfarande grävs upp.
Gråsvingel Festuca arenaria växer på sandstränder och har håriga småax. Andra trevliga gräs på stranden är strandkvickrot
Elytrigia juncea och sandtimotej Phleum
Krutbrännaren 2 (15) 2006
arenarium. Även några Gasteromyceter
finner vi på sandstranden nämligen fransig
jordstjärna Geastrum fimbriatum, dvärgjordstjärna G. schmidelii och stjälkröksvamp Tulostoma brumale.
Alla kommer med båten hem och utanför
Strömstad stannar vi i en vägkant nära
Österröd där stenfrö Lithospermum
officinale finns. Vi ser både vinterståndare
med vita porslinsfröer, blommande exemplar och andra som precis gått i frukt. En
högrest klöverväxt är gullklöver Trifolium
aureum som liknar en storväxt jordklöver
T. campestre. Blommorna har på båda arterna räfflat segel, men gullklöver har större
blomhuvuden och framförallt har uddbladet
nästan inget bladskaft.
Efter middagen gör vi en kvällstur ut till
ett litet skär utanför Kungshamn för att se
Bågstarr Carex maritima Bild ur: Mossberg &
Stenberg ”Den nya nordiska floran”
portlakmålla Atriplex portulacoides på dess
enda kända svenska växtplats. Det finns två
bestånd på ön. Bladen är silvrigt blågröna
och blomsamlingen är brunaktig. Varje vår
får floraväktare befria bestånden från all
tång som vinterstormarna dragit upp. Växten är snygg i det släpiga kvällsljuset.
Söndagen 16 juli
Egentligen är botanikdagarna slut men de
energiska ledarna har ordnat med en extratur till Nord-Koster. Den visar sig vara runt
50 deltagare som är intresserad av detta och
vi äntrar en katamaran som släpper av oss
vid Västra bryggan. I Kostersundet är båttrafiken livlig. Det finns en liten linfärja
som går över det smala sundet mellan Nordoch Syd-Koster. Lokalbefolkningen kan ta
körkort på den för att själva kunna köra
färjan. I en dikesskärning ser vi skalgruset
som en stor del av ön består av, bl.a. syns
ostronskal. Vi går ner på en sandstrand för
att leta sandmålla Atriplex laciniata som
vissa år kan påträffas här, men det blir inget
napp. Strandskräppa Rumex maritimus ssp.
maritimus har vi inte sett under våra dagar
i Bohuslän. På den fuktiga sandstranden
växer rikligt med vägtåg Juncus bufonius.
Även något enstaka exemplar av grodtåg
hittas J. ranarius hittas. Den växer alltid
tätt tryckt mot marken och ser nedtrampad
ut. Betraktar man blomman ser man att vartannat kalkblad är spetsigt och långt och
vartannat trubbigt och kortare. Hybriden
mellan blåhallon Rubus caesius och hallon
R. idaeus utbildas ganska lätt. Bladen ser
ut som ett mellanting mellan arterna. Frukter utbildas inte, åtminstone inte när korsningen sker med ”vildhallon”. Detta beror
på att kromosomtalet då blir 21 och ojämnt
antal kromosomer är inte gynnsamt vid
meios (könsdelning). Sker korsningen med
det odlade hallonet ”trädgårdshallon” blir
83
Krutbrännaren 2 (15) 2006
kromosomtalet 28 och då kan frukter utbildas. Vi ser bergglim Atocion rupestre vilken angripits av en sotsvamp som förvandlat ståndarna till svarta sporsäckar. Skogen
som delvis består av bergtall Pinus mugo
ssp. mugo, öppnar sig och vi får en fantastisk vy över Valnäsbukten. Mäktiga
klapperstensvallar inramar bukten. När betet återupptogs fick bohusranunkel Ranunculus cymbalaria ett rejält uppsving. Denna
rara blomma är huvudanledningen till att
vi gör denna resa till Nord-Koster. I kanten
av Valnäs tjärne växer bohusranunkel och
blommar med små, gula blommor. Den
växer direkt i svart ävja. För att få bästa
fotovinkel offrar sig några fotografer och
tar av sig skor och strumpor. Snart kliver
de i gyttja till knäna, hoppas resultatet var
värt besväret. Hästsvans Hippuris vulgaris
sticker upp sin typiska profil ur vattnet. Ute
på udden växer ånyo prickstarr i små ängsfragment. I hällkaren finns plattbladig igel-
knopp Sparganium angustifolium. En rask
promenad för oss tillbaka till Västra bryggan och båten till Strömstad. En sista art
studeras nämligen kantdunört Epilobium
tetragonum med 4-kantig stjälk, blad som
är vasst sågade och med tilltryckta hår i
blomställningen. I hamnen i Strömstad
tackar vi alla utmärkta guider för några
underbara dagar på Sveriges framsida.
På vägen hem till Öland gör vi ett par
stopp. I närheten av Stenungsund går vi in
i en hästhage. I kanten av hagen på en bergssluttning växer hedjohannesört Hypericum
pulchrum. Den är spenslig, blommorna är
intensivt gula och foderblad/kronblad har
svarta glandler. Vi kör över Tjörnbron och
ut mot Wallhamn. Vitnoppa Pseudognaphalium luteoalbum troddes vara utdöd i
Sverige när den hittades på platsen för tre
år sedan. Det finns gott om vitulliga bladrosetter och något exemplar hittar vi med
blomknoppar, men tyvärr inga utslagna
blommor.
Mätta av alla upplevelser, både andliga och
kroppsliga, återvänder vi till ett uttorkat och
dammigt Öland. Många trevliga minnen har
vi från Bohuslän där höjdpunkterna var:
Tjurpannan med rosa granitklippor och
strandvallmo, svart ävja vid Valnäs tjärne
med blommande bohusranunkel och
portlakmålla i kvällsljuset på yttersta skäret.
Bohusranunkel Ranunculus cymbalaria
84 Bild ur: Mossberg & Stenberg ”Den nya nordiska floran”
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Öländska exkursionsmål Södviken
av Ulla-Britt Andersson
Södviken i Persnäs och Föra socknar är en
känd fågellokal och det råder beträdnadsförbud i naturreservatet för närvarande
mellan 1 april till 31 juli. Ett besök i början
av augusti kan därför rekommenderas. Att
hitta till Södviken kan vara knepigt. Kommer man söderifrån tar man den sydligaste
infarten till Södvik, kör förbi bageriet och
svänger höger vid den diskreta skylten Ö
Södvik. Efter ett tag delar sig vägen och då
tar man den vänstra vägen och kör ända ner
till reservatet. P-platsen är liten men några
bilar får det plats. Man kan börja botanisera redan på parkeringen. Precis norr
därom i vägkanten brukar det växa ett bestånd på några kvadratmeter med ljungsnärja Cuscuta epithymum. Stjälkarna på
ljungsnärja är mycket tunna och röda, blommorna sitter i små huvuden och är oftast
femtaliga. Även den flockblomstriga arten
säfferot Seseli libanotis kan man finna i
vägkanten. Den känns bl.a. igen på sin kraftigt fårade stjälk. Man kliver över stättan
och går åt sydväst och håller sig ett par
hundra meter från stranden. En del rastande
vadare brukar man kunna se och ofta flyger havsörn över strandängarna. Först kommer man ut på en torräng där det finns några
tuvor med stagg Nardus stricta, en på Öland
ganska ovanlig art. Stallört Ononis spinosa
ssp. arvensis med rosa blommor luktar illa
men betas ändå av korna. Det brukar växa
ganska mycket rödtoppa Odontites vulgaris
inom reservatet. Strandrödtoppa Odontites
litoralis borde också kunna trivas men vi
har inte lyckats att hitta den. Man skiljer
strandrödtoppa från andra rödtoppor på att
stiftet är kortare än överläppen i en fullt
utslagen blomma. En art som är lätt att
känna igen i fruktstadiet är smultronklöver
Trifolium fragiferum. Efter blomningen blir
fodret uppblåst och arten omisskännlig.
Man kan träna sig att se skillnad på kustarun Centaurium littorale var. littorale och
dvärgarun C. pulchellum som växer sida vid
sida. Dvärgarun har en klart mindre blomma
och kronbladen är smalare och spetsigare
jämfört med kustarun. Även de närbesläktade arterna havssälting Triglochin maritima och kärrsälting T. palustris kan man
jämföra. Ser man några bleklila blommor
som slagit ut är det troligen sumpgentiana
Gentianella uliginosa som man lyckats få
syn på. Den skiljs från den närstående ängsgentiana G. amarella på att hjärtbladen sitter kvar vid blomningen. Man behöver att
visst mått av smidighet för att ta sig över
muren med elstängsel som blockerar vidare
framfart. Strax söder om denna går en mindre kanal ut mot havet i vilken det brukar
finnas kupandmat Lemna gibba. Bladskivorna är uppblåsta och går att trycka ihop
med ett smällande ljud. Några silvriga blad
drar uppmärksamheten till sig, det är baltisk strandmalört Seriphidium maritimum
ssp. humifusum. När man går på mattorna
av malört så luktar det underbart. Nu börjar det dyka upp skonor dvs. nästan
85
Krutbrännaren 2 (15) 2006
vegetationsfria svackor där saltvattnet kommer in vid högvatten. Vattnet dunstar så
småningom och salthalten i marken blir
hög. Inte många växter klarar sig i denna
miljö men en som trivs är havsnarv
Spergularia media. De rosa blommorna är
relativt stora, ståndarna oftast 10 till antalet och roten är kraftig. I skonorna växer
rikligt med saltört Suaeda maritima tillsam-
Saltmålla Atriplex pedunculata Bild ur:
C.A.M. Lindman ”Bilder ur Nordens flora”
86
mans med glasört Salicornia europaea.
Den sistnämnda brukar vara mer sparsam
men röjer sig med sin ofta rödaktiga färg.
Blad och blommor är sammanvuxna till en
cylinder och döljer stammen helt. När man
kommit mellan 500-1000 m sydväst om
parkeringen brukar saltmålla Atriplex
pedunculata dyka upp i skonorna. I augusti
är de ofta bra utvecklade och visar sina typiska långskaftade och treflikiga frukter.
Färgen är silvrigt grågrön och arten kan
växa både ute i skonorna och längs kanterna av dem. Runt skonorna växer mattor
av salttåg Juncus gerardii. Är det gynnsamma förhållanden under året kan man
överallt på strandängen i det kortsnaggade
gräset se den egendomliga flockblomstriga
arten strandnål Bupleurum tenuissimum.
Titta efter något litet och gult inte olikt
blommande gulkämpar Plantago maritima
i färgen. Strandnål kan variera i storlek och
ofta är den grenad. Bladen är smala och de
små gula blommorna sitter några ihop i en
liten flock som har långa och smala svepeblad. På strandängen växer strandtrift
Armeria maritima ssp. maritima. Den har
betydligt kortare blomstjälk än backtrift A.
maritima ssp. elongata, stjälken är dessutom hos strandtrift oftast hårig. Ett
kortvuxet gräs på stränder är smågröe Poa
pratensis ssp. irrigata. Några andra gräs
på stranden är blågröna tuvor av daggsvingel Festuca rubra ssp. juncea och den
allestädes närvarande krypven Agrostis
stolonifera. Men det kan vara svårt att artbestämma gräs på de välbetade strandängarna. I augusti månad är tyvärr de flesta
Carex-arter svårbestämda åtminstone efter
en öländsk solig och torr sommar. Två arter som växer på havsstränder är glesstarr
Carex distans och segstarr C. extensa. Både
finns inom området, den förstnämnda
rikligast. Båda arterna är tuvade men hos
Krutbrännaren 2 (15) 2006
glesstarr sitter honaxen långt isär medan
segstarr har dem mer tättsittande. Svårfunnen kan strandnarv Sagina maritima vara,
den liknar krypnarv S. procumbens men
blomskaften är raka efter blomningen.
Sockengränsen till Föra passeras omärkligt
och skonorna med saltmålla fortsätter söderut. En art som man kanske inte räknar
att finna i denna miljö är stenmalört
Artemisia rupestris som växer ganska rikligt i området. På Öland är slidsilja Selinum
dubium vanlig men i resten av Sverige är
den en sällsynthet. Den blommar på sensommaren, har långa bladslidor och tätblommiga småflockar. Man kan efter drygt
en kilometers promenad vända åter och då
gärna gå längs stranden tillbaka. Det saknas nästan helt tångbankar på de låglänta
stränderna varför den inte blir många arter
av mållor att träna på. Rödmålla Chenopodium rubrum växer upprätt och känns
igen på sina blanka, tjocka blad som är vasst
sågade. Nedliggande brukar spjutmålla
Atriplex prostrata växa. Bladen är triangulära och förbladen som omger frukten är
också triangulära. Närmare havet växer
saltnarv Spergularia salina som har mindre blommor, klenare rot och färre ståndare
än havsnarv. Det kan löna sig att gå och
fiska i det grunda vattnet. Lösdrivna plantor brukar finnas av hårnating Ruppia maritima var. maritima, axslinga Myriophyllum spicatum och hårsärv Zannichellia
palustris. Hårsärv finns i tre olika variteter
som skiljer sig framförallt på storlek och
form på de bananlika frukterna. Ute i det
grunda vattnet växer mattor av små tunna
blad. Det är dvärgsäv Eleocharis parvula
som trivs i skyddade och grunda havsvikar
med leriga bottnar. På sensommaren har de
utvecklat de vita vintergroddarna och är då
lätta att känna igen. Snart ser du åter Ölands
lägsta fågeltorn. Nu återstår bara att ånyo
ta sig över kanalen och elstängslet innan
du åter är vid parkeringen.
Strandnål Bupleurum tenuissimum Bild ur:
C.A.M. Lindman ”Bilder ur Nordens flora”
87
Krutbrännaren 2 (15) 2006
De vilda blommornas dag 2006
av Ulla-Britt Andersson
De vilda blommornas dag börjar nu bli en
tradition också i Sverige. På Öland fanns
flera vandringar att välja på, en av dem
ledde artikelförfattaren. Området som besöktes var den spännande norra delen av
Stora Alvaret mellan alvarbyn Skarpa Alby
och Tornrörskällan. Ett 40-tal intresserade
hade mött upp med floror och välpackade
ryggsäckar. Vid parkeringen studerades
några arter. Tyvärr hade den senaste veckans värme och torka gjort att en hel del växter börjat vissna. Öland är ensam i Norden
om att hysa stäppväxten ullranunkel
Ranunculus illyricus. Inte varje år kan man
se arten blomma men under senvåren 2006
fanns en hel del blommande ullranunkel.
Malört Artemisia absinthium växte också
vid parkeringen. Vi gick över stättan och
ut på det så kallade Lågalvaret. Jordtäcket
är något tjockare och marken växer igen
med tjocka enbusksnår om den inte betas
och röjs. De senaste åren har stora delar av
Ölands alvar röjts och så också utanför
Skarpa Alby. Flera arter orkidéer trivs och
blommar vissa år rikligt. Torkan hade tyvärr gjort att krutbärnnare Neotinea
ustulata och Sankt Pers nycklar Orchis
mascula hade blommat över. Ett tidigblommande gräs är knölgröe Poa bulbosa.
De vivipara småaxen kunde demonstreras.
Arter som växer i tuffa miljöer exempelvis
fjällväxter väljer ofta denna strategi för att
hinna få avkomma under den korta växtsäsongen. Knölgröe växer på tunna jordar
som snabbt torkar ut och behöver också
hjälpa sin avkomma att få en bra start i li88
vet. Kalktrav Arabis hirsuta var. glaberrima
är en kal variant av vanlig lundtrav A.
hirsuta var. hirsuta. Även vanlig backglim
Silene nutans var. nutans har en kal variant S. nutans var. infracta på alvarmark.
Ölands vanligaste sandmaskros torde vara
rubinmaskros Taraxacum rubicundum. Arten har mycket tunna, röda bladskaft och
saknar oftast pollen. När brudbröd Filipendula vulgaris blommar ser det ut som det
går vitskummiga vågor över hela alvaret.
Ett av Ölands vanligaste gräs är fårsvingel
Festuca ovina. Det växer i olika typer av
miljöer och utseendet kan variera en del
beroende på växtplatsen. Stor fetknopp
Sedum rupestre blommar på högsommaren
med gula blommor, nu såg vi endast knoppar på de böjda blomstjälkarna. Flera arter
av fibblor såg vi under vandringen, den
första var mattfibbla Pilosella officinarum
ssp. peleteriana. Arten har korta utlöpare
och är vanlig på alvarmark. Fältvedel
Oxytropis campestris hade blommat över
för säsongen liksom fältsippa Pulsatilla
pratensis. Grågröna och håriga bladrosetter
avslöjade grådraba Draba incana som inte
ännu gått i blom. En art som blommar över
snabbt och sedan försvinner är blekarv
Stellaria pallida. På Öland är den relativt
vanlig men lätt att förbigå. En art som verkligen blommade i gnistrande vitt var färgmåra Asperula tinctoria. Vi gick något söder om men parallellt med traktorvägen
som leder västerut. På en liten upphöjning
hade man bränt och där fanns flera arter
som man normalt inte träffar på i alvarmiljö,
Krutbrännaren 2 (15) 2006
skär kattost Malva neglecta och uppländsk
vallört Symphytum × uplandicum var några
av dem. En planta av hjärtstilla Leonurus
cardiaca hade också lyckats etablera sig.
En relativt vanlig art på alvarmark är toppjungfrulin Polygala comosa. Oftast är den
rosablommig men den kan ha både blåa och
vita blommor. Hylsnejlika Petrorhagia
prolifera såg vi på flera ställen längs vår
vandring. Innan arten slagit ut kan den vara
svår att få ögonen på men med rosa blommor blir den lättare att se. Vi såg olika färgformer och både han- och honplantor av
kattfot Antennaria dioica. Ölandssolvända
Helianthemum oelandicum hade blommat
över för säsongen. I samma miljö hittade
vi ytterligare en endem nämligen ölandsmåra Galium oelandicum och den blommade fortfarande. I kanten av röjda
enbuskar såg vi ytterligare en endem nämligen alvarmalört Artemisia oelandica. Vi
fick nöja oss med mattorna av blad men i
augusti kan man med lite tur få se blommande alvarmalört. Året 2006 bjöd på en
enorm blomning av bergskrabba Globularia vulgaris och några blåblommiga exemplar såg vi på en mindre kalkstensavsats.
Liten getväppling Anthyllis vulneraria var.
vulneraria blommade i flera olika färgvarianter från gult-orange-rött. Vi gick nerför mot en liten svacka med fuktigare miljöer. I så kallade alvarvätar finns flera spännande arter. Liten och svårupptäckt är råttsvans Myosurus minimus. I samma miljö
växer ofta dvärgkämpar Plantago tenuiflora men denna svårfunna art lyckades vi
inte hitta. Dvärgviol Viola pumila finns i
samma miljö liksom strandmaskros
Taraxacum suecicum. På mark som vintertid är översvämmad och på sommaren helt
uttorkad klarar sig inte många växter men
bågsvingel Festuca rubra ssp. oelandica
är anpassad för detta. Med sin stadiga rot
fast förankrad i marken och de smala och
hoprullade bladen är den rustad för tuffa
tag. På tunt jordtäcke kan man se gula blommor av alvarfibbla Crepis tectorum ssp.
pumila. Ytterligare en art som anpassat sig
till alvaret är alvargräslök Allium schoenoprasum var. alvarense. Flera av de tidigblommande arterna som växer på mosskuddar var nu nedvissnade. Några exemplar av alvararv Cerastium pumilum kunde
vi fortfarande se. Under försommaren 2006
blommade duvnäva Geranium columbinum
rikligt, vissa ser man den knappast alls. Det
robusta gräset fjällgröe Poa alpina blom-
Såpört Gypsophila fastigiata Bild ur: C.A.M.
Lindman ”Bilder ur Nordens flora”
89
Krutbrännaren 2 (15) 2006
made fint, de vissna bladen vid
bladrosetten är typiska för arten. Vi kom
ut på ett område med vittringsgrus där inte
många växter klarar av att överleva. Några
som är anpassade till miljön är äkta
vätfibbla Pilosella cymosa var. gottlandica
och gaffelfibbla Pilosella dichotoma, den
sistnämnda den mer ovanliga av arterna.
Båda saknar utlöpare men gaffelfibblan har
stjärnhår på bladundersidan. Även stenmalört Artemisia rupestris uppträder i
denna miljö. Det började gå sakta uppför
och vi lämnade nu Lågalvaret och kom upp
på kalkstenplatåer där jordtäcket är tunnare. Tulkört Vincetoxicum hirundinaria
och såpört Gypsophila fastigiata var två
arter som blommade snyggt. Längs en stenmur fanns ett bestånd av stenfrö Lithospermum officinale, även fjolårsståndare
med sina porslinsvita frö kunde beskådas.
Det växte ganska gott om hylsnejlikor och
grusviva Androsace septentrionalis som
haft ett exceptionellt bra år. En speciell
underart av backruta finns på Öland och
Gotland. Den kännetecknas av mycket
smala blad och kallas också smalruta
Thalictrum simplex ssp. tenuifolium.
Slåtterfibbla Hypochoeris maculata ser
annorlunda på alvaret, korta blomstjälkar
och inte så många fläckar på bladen. Vi
kom fram till Prästgropen där vi avnjöt vårt
fika, solen sken och temperaturen steg. I
karsterna som omger gropen växte
ormbunkarna murruta Asplenium rutamurariaoch kalksvartbräken A. trichomanes ssp. quadrivalens. I östra kanten av
gropen fanns blad och blomknoppar av
alvarstånds Senecio jacobaea ssp.
gotlandicus. De basala bladen är hela men
den är inte alltid så lätt att skilja från stånds
S. jacobaea ssp. jacobaea men denna art
uppträder inte på alvarmark. Vi gick bort
mot Tornrörskällan och på vägen passerade
90
vi några plantor av gotlandssolvända
Fumana procumbens. Vi såg inga utslagna
blommor, då måste man vara tidigare ute
på dagen, men väl de spiralvridna, rödaktiga knopparna. I ett litet kärr norr om källan beskådades ett bestånd av knappag
Schoenus nigricans som inte är så vanlig
på Öland. Runt den kalkfuktäng som utbreder sig runt källan växte majviva Primula
farinosa, tätört Pinguicula vulgaris, rosettjungfrulin Polygala amarella, gräsull
Eriophorum latifolium och honungsblomster Herminium monorchis. Deltagarna
släckte törsten innan vi fortsatte söderut mot
hasselkarsten. Huvudattraktionen där var
klipplök Allium lineare och gulkronill
Hippocrepis emerus som växer i den skyddade och varma miljön. Deltagarna kunde
beundra de stora flata kalkstenshällarna där
det växte bl.a. blåsippa Anemone hepatica,
Gulkronill Hippocrepis emerus Bild ur:
C.A.M. Lindman ”Bilder ur Nordens flora”
Krutbrännaren 2 (15) 2006
murgröna Hedera helix, fältvädd Scabiosa
columbaria och glansnäva Geranium
lucidum. Vi vände åter och passerade ett
grävt vattenhål med guldfiskar i. Fiskarna
har klarat att övervintra flera år nu och verkar trivas bra i sin något udda miljö. I
vattenhålet trivdes också dikesveronika
Veronica catenata. I vittringsgruset växte
åkerkulla Anthemis arvensis, en något udda
växtplats. Vi letade efter fågelarv
Holosteum umbellatum på några mosskud-
dar där vi sett den torkade plantan för några
dagar sedan men möjligen hade vinden
blåst iväg den. Traktorvägen ledde oss tillbaka mot Skarpa Alby. I några röjda
enbuskar kunde vi se ett par röksvampar;
liten dvärgjordstjärna Geastrum minimum
och dvärgjordstjärna G. schmidelii. Mycket
sol, vind och intryck får man under en vandring på Ölands Stora alvar.
Exkursionsdeltagrna på väg mot Tornrör
91
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Under luppen...
Purpursandlök Allium vineale var.
purpureum
Smedby: Ned. Västerstad, vid nerfarten mot
Eckelsudde. Några ex i torrängsartad miljö
längs stenmur 16/7 2006 (ToK)
Kännetecknas av sina djupt purpurröda
blommor. Få noteringar men troligen förbigången.
Skedamarant Amaranthus blitoides
Smedby: 200 m NV Alvlösa. Ca. 100 ex. i
potatisåker, september 2005 och ca. 40 ex.
i stubbåker på samma plats 12/8 2006 (CA,
herb.).
Troligen inkommen med något slags utsäde
och ny för Öland. Denna amarantart tillhör
en grupp om flera, som är föga beständiga,
bl.a. på grund av dålig fröbildning i vårt
klimat, men vid Alvlösa bildades till synes
mogna frön såväl ifjol som i år.
Nickskära Bidens cernua
Mörbylånga: Risinge hamn 5/8 2006 (TG)
Arten är inte noterad på Öland sedan 1979
men finns kvar rikligt på lokalen som torde
vara Ölands enda.
Klubbstarr Carex buxbaumii ssp.
buxbaumii
Stenåsa: Stora ören 26/7 2006 (UA & TG)
Få fynd på Öland, gammal lokal, växer tillsammans med hartmansstarr C. hartmanii.
Norskstarr Carex mackenziei
Vickleby: Beijershamn, i sumpalskogen
öster havet. 29/7 2006 (UA)
Inte noterad på lokalen sedan 1963 vilket
är Ölands enda.
92
Dvärgsäv Eleocharis parvula
Föra: Vässbyfjärd 27/7 och Södviken 12/8
2006 (UA & TG)
Få aktuella noteringar av arten, på lokalen
vid Vässbyfjärd blommade dvärgsäv fint.
Vit sommarbinka Erigeron annuus ssp.
strigosus
Kastlösa: 200 m NO kvarnen i Övra Västerstad (öster om landsvägen) (CA, herb.)
2001-2006
Redan 1988 (då ny för Öland?) fann Fred
Svensson sommarbinka (utan notering av
underart) i trakten: ”Västerstads almlund
söder nedre vägen i dike rikligt”.
Strandfräken Equisetum arvense x
fluviatile
Kastlösa: 200 m öster om Penåsa ödeby.
Sparsam i kanten av sprängd kanal 11/6
2006 (CA, herb.)
Stenåsa: öster Möckelmossen 2006 (UA &
TG, herb.)
Denna hybrid uppmärksammades av flera
deltagare vid ÖBF:s studiecirkel i våras
som ”troligen inte ovanlig på Öland”, men
verkar inte ha dokumenterats tidigare.
Tuvsvingel Festuca rubra var. commutata
Smedby: Ned. Västerstad, vid nerfarten mot
Eckelsudde. Vanlig i gammal trädgårdsmark 1/7 2006 (ToK; eget herb.)
Få ölandsnoteringar men eventuellt inte
ovanlig i gamla trädgårdar och parkliknande miljöer.
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Hårgängel Galinsoga quadriradiata
Kastlösa: 350 m V. om kyrkan. Trädgårdsmark och gammal åker, riklig 13/8 2006
(CA & ToK)
Ej noterad för Kastlösa i Sterner (1986).
Vanlig löktåg Juncus bulbosus ssp. bulbosus
Kastlösa: Väst kyrkan nära stranden i kanten av grävt vattenhål. 30/7 2006 (UA &
TG)
Ovanlig art på Öland.
Pysslingtåg Juncus minutulus
Stenåsa: Stora Ören på fuktig kreatursstig
26/7 2006 (UA & TG).
Arten noteras sällan men är troligen inte
ovanlig i rätt miljö (fuktiga stigar med bar
jord).
Vallkrassing Lepidium heterophyllum
Kastlösa: 2-3 km V. om kyrkan. Fläckvis
riklig längs markvägar och vägskärningar
på klapper 2006 (CA & ToK)
Angavs av Sterner (1986) som ”föga beständig invandrare” men tycks ha en ganska lång historia på Öland och är i vart fall
på Kastlösa-lokalen väl etablerad.
Dvärghyacint Muscari azuricum
Smedby: Gåsesten. Betad tallskog och gräsmark nära stranden 1/5 2006 (CA & ToK;
herb. CA)
Ventlinge: Norr Grönhögens stugby 2006
(Eva-Lena Hernod)
Mycket få fynd i landet och troligen första
säkra uppgifterna för Öland. Verkar trivas
mycket bra på lokalen vid Gåsesten och är
från en trädgård på väg långt ut i naturen.
Honungsfacelia Phacelia tanacetifolia
Böda: Norr Svartvikskärret i träda/viltåker
6/8 2006 (UA & TG)
Få fynd av arten som nu börjat att odlas i
viltåkrar.
Gropnate Potamogeton berchtoldi
Smedby: 900 m VNV Alvlösa. Vattenhål
med pumpstation 2006 (CA, herb).
Arten är gammal i Smedby sn. (primäruppgift för Öland vid Klinta enligt Sjöstrand
1850), men har därefter få eller inga fynduppgifter från socknen.
Strandfräne Rorippa sylvestris
Stenåsa: Stora Ören, längs bäck 26/7 2006
(UA & TG)
Ny art för socknen och få noteringar på
Öland.
Glasört Salicornia europaea
Vickleby: Beijershamn, på uttorkad gyttja.
29/7 2006 (UA)
Ny art för socknen.
Vitoxel Sorbus aria
Kastlösa: Väst kyrkan längs traktorväg nära
havet 30/7 2006 (UA & TG)
Få fynd från Öland, ett litet räd som växte
långt från bebyggelse.
Glansigelknopp Sparganium erectum ssp.
neglectum
Smedby: 900 m VNV Alvlösa. Ymnig i vattenhål med pumpstation 12/8 2006 (CA,
herb.).
Glansigelknopp är tidigare rapporterad från
Bredsätra, Räpplinge och Kastlösa.
Dvärgigelknopp Sparganium natans
Smedby: Hammarby alvar, nära sockengr.
NO. om Rotmossen. Några ex. i kanten av
alvarkärr dominerat av bunkestarr 18/7
2006 (CA & ToK; herb CA)
93
Krutbrännaren 2 (15) 2006
Tämligen sällsynt art på Öland. Ny för
Smedby.
2006 (CA & ToK)
Ny för Smedby. Sterner (1986)
Dvärgbläddra Utricularia minor
Smedby: Hammarby alvar, nära sockengr.
NO. om Rotmossen. 100-tals i kanten av
alvarkärr dominerat av bunkestarr 18/7
CA=Crister Albinsson, ToK=Tommy
Knutsson, UA=Ulla-Britt Andersson,
TG=Thomas Gunnarsson
Kermesbär på Öland
av Lissbeth och Karl-Göran Bringer
I mitten av juni 2006 blev vi kontaktade av
Barne Johansson i Kalkstad, Torslunda
socken, angående en växt han aldrig tidigare sett. Den stod nära en ladugårdsvägg i
utkanten av ett potatisland, berättade han.
Tanken gick till någon spikklubba, men det
visade sig vara intressantare än så, nämligen kermesbär. Vid den tidpunkten var den
busklika örten drygt 1,5 m hög och mycket
välväxt, då den trots närheten till husväggen
kunnat utvecklas fritt. Blommorna hade
precis börjat slå ut. De är små ljusrosa-vita
i täta klasar något liknande dem hos
Buddleja. Växten hade plötsligt dykt upp
där sommaren 2005 och då blivit ca ½ m
hög. Den hade blommat, och runt omkring
årets planta fanns det gott om små fröplantor. På eftersommaren utvecklas klasar
av svarta blanka bär, som påminner litet om
små björnbär.
Det finns flera arter av kermesbär i släktet
Phytolacca. Den man någon gång kan finna
på tippar främst i Skåne är Phytolacca
acinosa, samma art som den på Öland. I
94
Ölands kärlväxtflora finns den inte medtagen, men är rapporterad från Färjestaden
1997 (Krutbr. 99:1).
Växten är giftig, men färgämnen från den
används som livsmedelsfärg och i samband
med växtfärgning. Kermes är det latinska
släktnamnet för en eksköldlus, som använts
sen antiken att färga karmosinrött med.
Växten lär fortfarande brukas i kinesisk
läkekonst mot cancer. Extrakt från bär av
Phytolacca-arter har med viss framgång
prövats som snigelbekämpningsmedel.
(Växtskyddsnotiser 53:4, SLU 1989).
Phytolacca acinosa kommer från centrala
och östra Asien. I välsorterade fröfirmors
kataloger kan den finnas med. På Öland
förekom den odlad i en liten plantering i
Bläsinge hamn 2005 och 2006.
Inger och Barne Johansson brukar mata
fåglarna vintertid och kanske kommer fröet
därifrån. Växten är perenn och med den
goda omvårdnad den får kan man förhoppningsvis beundra den många år framöver.
Ölands Botaniska Förening
Program för september- december 2006
Måndag 25/9
Svampkväll.
Tag med dina öländska svampar till Folkhögskolan i Skogsby kl. 19.00
så får du dem kanske bestämda. Ledare: Tommy Knutsson
Måndag 9/10
Svampkväll.
Tag med dina öländska svampar till Folkhögskolan i Skogsby kl. 19.00
så får du dem kanske bestämda. Ledare: Tommy Knutsson
Söndag 29/10
Inventering av gasteromyceter och vinterståndare runt Penåsa. Samling
vid parkeringen på alvaret vid Penåsa kl. 10.00. Ledare: Tommy
Knutsson och Ulla-Britt Andersson.
Onsdag 22/11
Föreningsmöte på Länsstyrelsen i Kalmar. Upptaktsmöte inför atlasinventering av kärlväxtfloran på Öland. Vi demonstrerar också hur du
kan använda Artportalen för rapportering av växter. Samling 19.00
utanför huvudingången till Länsstyrelsen i Kalmar.
Tisdag 12/12
Årets fynd på Folkhögskolan i Skogsby. Vi bjuder på kaffe och
lussekatter. Tag med ev. belägg och bilder. Samling 19.00.
Någon helg under hösten gör vi en svampexkursion med Mikael
Jeppson med inriktning på röksvampar. Tag kontakt med Tommy
Knutsson för närmare besked om tid och plats.
Om du vill ha mer information kan du ansluta dig till vår maillista
genom att skicka ett mail till [email protected]. Då får du
fortlöpande information om vilka aktiviteter som är på gång och om
vad som händer i naturen.
Krutbrännaren nr. 2 / 2006
Rysstarr Carex praecox funnen på Öland ny art för Sverige av Ulla-Britt Andersson .............................
Estlandsresan 2006 av Ulla-Britt Andersson ..........................
Nya åtgärdsprogram av Helena Lager ..................................
Botanikdagarna i Bohuslän 2006 av Ulla-Britt Andersson
Öländska exkursionsmål - Södviken
av Ulla-Britt Andersson ......................................................
De vilda blommornas dag 2006 av Ulla-Britt Andersson ..
Under luppen ......................................................................
Kermesbär på Öland av Lissbeth och Karl-Göran Bringer
Program ..............................................................................
sid 55
sid 58
sid 70
sid 77
sid 85
sid 88
sid 92
sid 94
sid 95