Transcript Credo till en blind Gud

Credo till en blind Gud
Gunnar Ljunggren
Ccopyright Gunnar Ljunggren 2012
A
lejandro var inte det minsta intresserad av tjurfäktning. Tvärtom. Han ansåg det vara ett
meningslöst djurplågeri. Ändå satt han och svettades tillsammans med de andra unga officerarna
på Plaza de Toros i Madrid. Av sin far hade han tvingats välja mellan att viga sitt liv åt en militär
karriär eller ett liv i den katolska kyrkans tjänst. Hans förfäder hade nämligen antingen varit
generaler eller biskopar. Valet mellan ett liv i celibat eller ett liv omgiven av vackra damer hade
varit enkelt. Uppmuntrad av sin far hade han nu avancerat till löjtnant. Varken han själv eller
någon av hans officerskamrater hade kommit till arenan av fri vilja. De var ditkommenderade.
Från militärledningen ansåg man nämligen att deras färggranna uniformer skulle ge en extra glans
till fäktningarna och folket skulle förstå att militären stod på deras sida när det gällde att hålla
nationens gamla traditioner vid liv.
För att stå ut med timmarna på arenan hade han börjat eftermiddagen med kaffe och en brandy på
sin lokala bar runt hörnet. Kaffet tillsammans med den dåliga spriten borde i någon mån döva
känslorna inför tjurfäktningen. På den öppna plazan framför arenan bränner solen obarmhärtigt
från en molnfri himmel. Han köper ett paket Celtas, en spansk cigarrett med mörk tobak, av en av
de zigenska flickorna som alltid flockades runt arenan på söndagseftermiddagarna. Den unga
flickan hade lutat sig fram och grävt djupt i sina fickor för att finna cigarettpaketet. Han hade inte
kunnat låta bli att låta blicken söka sig till den generösa urringningen som frikostigt blottade
hennes vackra bröst. Väl medveten om hans blickar hade hon letat extra länge innan hon givit
honom paketet, tagit emot sina pesetas och skrattande dansat bort mot sina väninnor. Alejandro
hade känt hur han rodnat men med bibehållen fattning hade han gått mot entrén utan att ägna
flickorna en blick.
Innanför arenan möter han sina officerskamrater. De hänger vid bardisken, röker och dricker
Fundador, samma spanska brandy han själv druckit hemma på baren runt hörnet. För att skingra
tankarna på zigenerskan beställer han också ett glas och tänder en av sina nyinköpta cigaretter.
Han fyller munnen med den brännande spriten och låter den tjocka röken gå ut genom näsan.
Egentligen var Alejandro ingen rökare men röken från den mörka tobaken dämpade stanken av
urin från de närbelägna urinoarerna. Han var ung och oerfaren när det gällde kvinnor. De flickor
han vanligtvis umgicks med var överklassflickor med klänningar högt knäppta i halsen. Den vackra
zigenerskan med de fylliga brösten hade rubbat hans sinnesfrid. Hennes urringning satt som etsad
på näthinnan.
Från sin plats mitt bland folket på den jättelika arenan ägnar han ett låtsat intresse åt
tjurfäktningen medan tankarna går åt ett helt annat håll.
Att hans föräldrar redan valt ut den kvinna han så småningom skulle gifta sig med hindrade honom
inte att tänka på den den vackra zigenerskan som så frikostigt blottat sig för honom.
Fantasin skenar iväg. Han ser sig själv tillsammans med henne vid en lägereld. Hon sitter grensle
över honom med bar överkropp. Hennes svettblanka bröst glänser i skuggorna från elden. Hon
knäpper upp hans uniformsjacka, drar upp hans skjorta och lutar sig över honom ...
Innan han hunnit tänka fortsättningen väcks han ur sina drömmar av folkets jubel. Med en enkel
stöt hade den sista matadoren dödat tjuren. Fäktningen var över. Medan matadoren under folkets
jubel bärs runt på sin cuadrillas axlar lämnar Alejandro tillsammans med sina kamrater arenan för
att bege sig till stamrestaurangen vid Plaza Mayor. På långt håll får hovmästaren syn på de unga
officerarna och flyttar raskt undan några turister för att bereda plats åt sina stamgäster. Utan en
min av tacksamhet beställer de in husets specialitet Empanadas, kryddiga köttfärspiroger och
några flaskor Tempranillo.
Efter en välförtjänt middag lämnar de restaurangen och slår sig ner vid en av de otaliga
uteserveringarna runt torget. Kaffe och en flaska Carlos Primero ger dem mod att fälla omdömen
och uttrycka önskedrömmar om de unga damer som går förbi deras bord. Utan minsta förvarning
dyker en vacker flicka upp och sätter sig helt fräckt i Alejandros knä. Till sin förvåning upptäcker
han att det är flickan han drömt om under tjurfäktningen. Nu satt hon i hans knä och såg honom
med ett retsamt leende rakt i ögonen. Hon stryker honom över kinden och ber honom bjuda på en
Celtas och utan att invänta svar knäpper hon upp bröstfickan på hans uniform och fiskar upp
cigarettpaketet hon tidigare sålt till honom. Med van hand skakar hon ut två cigaretter och sätter
dem mellan sina röda läppar. Till kamraternas stora glädje rodnar Alejandro. Från ingenstans
trollar hon sedan fram tändstickor och tänder cigaretterna. Drar några djupa bloss innan hon
sätter den ena cigaretten mellan Alejandros läppar. Eftersom han inte är någon van rökare sätter
han röken i halsen och börjar hosta. Han knuffar bryskt undan zigenarflickan, reser sig och följd av
kamraternas skratt lämnar han sällskapet. Han kände att han hade fått nog av den här dagen.
Hostande söker han sig in bland gränderna och utan att märka skuggan som förföljer honom
promenerar han långsamt hemåt.
Kvällen hade hunnit bli kylig. Han stannar till vid baren där han, innan han gått till arenan, druckit
sin kaffe och brandy. Något värmande skulle smaka gott innan han gick till sängs. Barägaren
nickar igenkännande när han beställer en caracillo. Han torkar av händerna på förklädet och
sätter igång kaffemaskinen och tar ner en flaska Fundador från hyllan. Alejandro försjunker åter i
drömmar om den vackra flickan när en skuggfigur kommer glidande in genom dörren bakom
honom. Med sammetslen röst ber figuren barägaren att blanda till två. Alejandro vänder sig häftigt
om. Den rösten hade han hört förut. Hennes svarta ögon möter hans och ansiktet spricker upp i ett
bländvitt leende. Smeksamt drar hon sin hand genom hans lockiga hår.
-Förlåt om jag generade dig inför dina kamrater.
Kvällen fortsatte med nya drinkar och fler cigaretter i Alejandros lägenhet högt upp under
takåsarna. När solen gick upp över hustaken väcktes han som vanligt av grannens tupp. Han var
ensam i sängen. Mör och öm i hela kroppen låg han leende kvar och tänkte på den flicka hans
föräldrar valt åt honom. Vad visste hon om kärlekskonst? Natten hade bjudit på lekar han inte ens i
sin livligaste fantasi kunnat drömma om. Mödosamt kliver han upp och går ut i köket. Tomt.
Försiktigt gläntar han på dörren till badrummet. Tomt. Nattens drottning var borta men på bordet i
köket låg en lapp där hon med barnsliga bokstäver skrivit: Tack min ståndaktiga soldat.
Denna förtrollade natt var bara den första av många lika förtrollande nätter. Utan att någon
behövde förklara något för den andre insåg båda att deras förhållande var en omöjlighet. Han en
högättad ung man ur den spanska aristokratin och hon en ung zigenerska från ett läger i Madrids
utkanter. Att hon och hennes förfäder hade sina rötter på den Iberiska halvön sedan 700-talet och
att hans förfäder drivit ut dem och erövrat halvön så sent som i slutet av 1400-talet hade ingen
betydelse. Tanken på att de skulle gifta sig och bilda en familj var helt otänkbar. Båda hade de
senaste dagarna gråtit så mycket att det inte fanns några tårar kvar. Båda två visste att detta
förmodligen var deras sista natt tillsammans.
Natten var stilla, de satt tätt tillsammans på altanen utanför Alejandros lägenhet och såg ut över
hustaken. När de första värkarna kom lade hon hans hand över sin mage. Han förstod att stunden
de fasat för var kommen. Tyst lämnar han henne för att se till att den täckta vagnen, som de sista
dagarna väntat vid torget, kört fram till porten. Tungt stödd på hans arm går de tillsammans ner för
trapporna. För sista gången håller de om varandra innan han hjälper henne upp i vagnen. Kusken
klatschar till med tömmarna och vagnen rullar bort i den smala gränden. Aldrig mer skulle de
mötas.
Senare på natten föder en ung zigenerska ett gossebarn i ett Cistercienser kloster i utkanten av
Madrid. Om hon överlät den nyfödde i hans händer hade Alejandros far lovat henne se till att
barnet blev döpt och blev väl omhändertaget. Dessutom hade han lovat henne ett livslångt
underhåll under förutsättning att hon aldrig skulle ställa några anspråk på Alejandro eller forska
efter vart hennes barn tagit vägen. Hon hade litat på honom han hade visat att han kände ansvar
för gossen och de var ju trots allt av samma kött och blod.
Allt var förberett i minsta detalj. Så snart navelsträngen var avklippt, togs gossen bort från modern
och övervakad av klostrets priorinna och stadens biskop blev gossen döpt innan det tillsammans
med en amma i all hemlighet fördes ut ur Spanien och in i Frankrike.
Tack vare släktens kontakter med den katolska kyrkan blev gossen sedan genom biskopen av
Orleans försorg överlämnad till ett nunnekloster.
Några år senare gifter sig Alejandro med den kvinna hans föräldrar valt ut till honom. Den vackra
Fidelia Maribel Escobar y Rivera. Några barn får de aldrig.
Alejandro avancerar till general och i det spanska inbördeskriget strider och dör han under
fascisternas svarta fanor.
Ett barn döpt till Jean-Baptist
S
:t Katerine var ett förhållandevis öppet cistercienserkloster. Det medeltida klostret låg inbäddat i
grönska på en höjd med utsikt över den vackra Loiredalen. Floden vid klostrets fot flöt långsamt
fram utan att bry sig om vare sig krig och oroligheter.
Hit hade biskopen i Orleans överlämnat ett barn och dess amma till klostrets priorinna Moder
Theresa. Klostret skulle nu och många år framöver bli barnets hem. Moder Theresa hade precis som
barnets moder fått en väl tilltagen summa pengar för att garantera barnet en god uppfostran och
dessutom avgivit ett löfte om att aldrig ta kontakt med familjen och heller aldrig upplysa barnet om
dess härkomst. För att garantera barnets anonymitet ger man honom ett franskt namn och en ny
identitet. Han ska heta Jean-Baptist men för att göra ett litet avkall på hemligheten om hans
ursprung får han även namnet Alejandro. Till efternamn väljer de ett av Frankrikes vanligaste,
Dubois. Detta passade dessutom bra eftersom han kom som en gåva från den intilliggande skogen.
Klostret hade sedan medeltiden en väl utvecklad social verksamhet men att ansvara för ett spädbarn
var något helt nytt. Redan från första dagen blev Jean-Baptist centrum för allas uppmärksamhet.
Nunnorna tävlade i att ta omsorg om den lilla gossen. Ständigt var han omgiven av systrar som ville
skydda honom från världens ondska. Till slut blev det för mycket av det goda. Istället för att gossen
skulle ha tjugo mammor omkring sig utsåg abbedissan två nunnor som fick ansvaret för pojken.
Moder Theresa och Syster Louise-Marie.
Moder Theresa var klostrets priorinna som också tjänstgjorde som abbedissa när denna inte fanns
till hands. Hon var sträng och krävde mycket av sin omgivning men hade ett hjärta av guld. Till
henne kunde han alltid gå när det var något han undrade över. Hon gav sig alltid tid att lyssna och
han fick alltid svar på sina frågor. Syster Louise-Marie var den yngsta av alla nunnorna. Hon var
mildare till sitt sätt och trots sin ringa ålder ansvarig för sången och musiken i klostret. Efter att ha
genomgått en lång musikalisk utbildning hade hon haft för avsikt att bli violinist, men en sviken
kärlek hade fått henne att istället välja livet innanför klostermurarna. Tillsammans med henne skulle
han lära sig sjunga och spela. På så sätt växte Jean-Baptist upp med två mammor i en värld fylld av
stränga regler.
Hans dagar började med Laudes klockan sju. Då var han utan att somna tvungen att lyssna till
bibelläsning och nunnornas sånger ur Psaltaren och Benedictus, Sakarias lovsång till herren. Dagen
fortsatte sedan med undervisning i allt sådant som nunnorna ansåg att en ung människa borde känna
till. Vid solnedgången ringde det till Vesper, aftonsången. Efter kvällsmåltiden avslutades JeanBaptists dag med Kompletorium en sista bönestund före nattens vila. I de korta stunderna av frihet
under den noga inrutade dagen hjälpte han gärna till i fruktodlingarna nere vid floden. I obevakade
ögonblick kunde det hända att han i smyg klädde av sig och gick ut i det strömmande vattnet. Trots
att vattnet många gånger var iskallt bekom det honom inte alls. Det var som om han inte kände
kylan.
Mycket snart visade det sig Jean-Baptist vara en ovanlig pojke. Innan han ens börjat prata hade han
visat ett märkligt intresse för musik. Han kunde sitta i timmar och sjunga sina ordlösa sånger. När
han blev lite äldre smög han ofta in i klostrets kapell. Tyst satt han i skymundan och lyssnade till
nunnornas sång. Till nunnornas förundran kunde han redan dagen efter sitta ute i trädgården och
ordagrant sjunga de sånger han hört dagen innan. Oavsett om de var på franska eller latin. Trots att
han alltid lyckades över förväntan med allt han företog sig visade han sällan eller aldrig vare sig
glädje eller tillfredsställelse över vad han åstadkommit. Allt han gjorde ansåg han bara vara helt
naturligt och logiskt.
Utan särskild anledning eller med någon större iver hade de också sett honom plåga smådjur. Moder
Theresa hade vid flera tillfällen kommit på honom med att rycka vingarna av flugor och sedan jaga
dem över golvet med en nål. När hon påpekat att detta var fel, att flugor också kunde känna smärta,
hade han bara tittat på henne helt oförstående.
Kulmen nåddes den dag nunnorna hittat sönderbrända småfåglar i trädgården.
När Moder Theresa frågat Jean-Baptist om han kände till något om fåglarna hade han helt oblygt
berättat att det var han som fångat in dem, hällt fotogen på dem och tänt på för att se dem brinnande
flyga iväg mot den mörka kvällshimlen. Han tyckte det var mycket vackert.
Utan att förstå varför blev han efter den händelsen inlåst en vecka i isoleringscell utan att någon fick
lov att tala med honom. Han försökte komma underfund om vad han gjort för fel och antog till slut
att det hade något med fåglarna att göra. Efter det straffet aktade han sig noga för allt som hade med
djur att göra vare sig det gällde fåglar, katter eller hundar. I stället ägnar han allt större intresse för
mässorna i klosterkyrkan.
När Louise-Marie spelat något stycke på orgeln kunde han också, utan att kunna läsa noter, spela
upp det han nyss hört. Han lyssnade, memorerade texterna och lärde sig sjunga både på franska och
latin. Han sjöng klockrent och hade ett perfekt gehör. När hans klara gosstämma fyllde kyrkan i
Schuberts Ave Maria var inte ett nunneöga torrt. Alla i klostret var både skrämda och förundrade
över hans speciella gåvor.
Jean-Baptist har fyllt fjorton år. Nu både talar och skriver han såväl franska som latin och
underhåller ofta nunnorna med små orgelkonserter. Dels spelar han kända stycken men också sådant
han i stundens ingivelse själv hittar på. Nunnorna diskuterar vad de bör göra för att på bästa sätt
hjälpa honom att utveckla sin begåvning.
Eftersom Moder Theresa var den som oftast befann sig i byn för att ta hand om klostrets affärer och
kände både handelsmännen och de styrande, fick hon i uppdrag att utforska vad man utanför
klostermurarna kunde göra för att hjälpa ett specialbegåvat barn som Jean-Baptist.
Till att börja med tänkte hon fråga byns borgmästare. Hon söker honom på hans tjänsterum i
Rådhuset men blir hänvisad till bykrogen. Mot sin vilja ger hon sig av till den rökiga lokalen.
Flottig om munnen med en solkig servett knuten runt halsen finner hon borgmästaren vid ett av
borden längst in i ett hörn. Utan att tugga ur munnen lyser hans ansikte upp i ett flottigt leende när
han får syn på Moder Theresa. Med en yvig gest ber han henne att sätta sig. Han vinkar till sig
krögaren ber honom fylla på mer vin och ställa fram ett glas till Moder Theresa trots att han är väl
medveten om att det var omöjligt för en nunna att dricka vin på ett ställe som detta.
Utan att se åt vinglaset sätter hon sig mitt emot den motbjudande borgmästaren och framför sitt
ärende. Med en ljudlig rap torkar han sig om munnen, tar några klunkar av vinet och tittar forskande
på henne med en bekymrad min. I själva verket hade han knappast hört vad hon frågat om och
orkade inte heller bry sig. Han beklagar bara att han för tillfället har så många andra viktiga frågor
han måste ta tag i, så tyvärr skulle det bli svårt för honom att få tid över för att hjälpa henne.
Vore det inte bättre om hon istället talade med universitetets rektor? Han pekar med gaffeln mot ett
bord lite längre bort där en gråhårig herre sitter lutad över sejdel öl och nojsar med en av
servitriserna
Förargad på sig själv över att hon överhuvudtaget brytt sig om att tala med den motbjudande
borgmästaren tackar hon för rådet och går tillbaka till klostret. I byn fanns inget att hämta.
Skulle de få någon vettig information fick de nog vända sig till någon i Orleans. Men vem?
Skulle hon våga ta kontakt med biskopen i Catedrale Sainte Croix? Moder Theresa vågar knappast
tänka tanken på att ge sig iväg in till Orleans än mindre att uppsöka biskopen och be om ett råd. De
hade ju kommit överens om att inte träffas mer sedan de avgivit löftet om att hemlighålla JeanBaptists egentliga identitet.
Syster Louise-Marie däremot, som fortfarande hade sin tid utanför murarna i färskt minne, kommer
med en annan idé. Hon berättar för Moder Theresa vad hon tänkt och får efter noggrant
övervägande hennes välsignelse. Visserligen var Jean-Baptiste inte mer än fjorton år men idén
skulle kanske ändå fungera. Under de kommande veckorna sitter Louise-Marie och Jean-Baptist vid
orgeln varje dag och övar. Hon låter honom öva helt fritt. Dels på den musik de brukade spela under
mässorna dels på sådant som han kommer på själv. Sent en kväll efter kompletorium säger hon åt
honom att klä sig i sina bästa kläder och vänta på henne nere i örtagården. Han förstår inte vad hon
vill men gör som han blivit tillsagd. Natten är varm och cikadorna sjunger öronbedövande högt i
vildvinet som klänger över klostermuren. När han kommer ut i örtagården lösgör sig en skugga ur
mörkret och vid hans sida dyker Lousie-Marie upp. Hon är helt klädd i svart det enda som i mörkret
lyser vitt är doket kring hennes ansikte.
Vi ska till Orleans, viskar hon och föser honom framför sig ut genom klosterporten. Till fots ger de
sig iväg längs Loirdalen. Månen glittrar i det svarta vattnet när Jean-Baptist motvilligt hand i hand
följer med henne längs vägen som mer är en stig än en väg. Han är rädd för vad som ska hända.
Skulle han bli utkastad från sin trygga tillvaro i klostret? Louise-Marie lugnar honom, han behövde
inte vara rädd. Under deras långa nattvandring förklarar hon sin plan för honom. I gryningen når de
staden. Fortfarande hand i hand, men nu betydligt bättre till mods vandrar han med Louise-Marie
genom de trånga gränderna och stannar inte förrän de når den öppna platsen framför katedralen.
Jean-Baptist tittar helt förstummad upp mot de två tornen. Aldrig hade han i sin vildaste fantasi trott
att det fanns så stora byggnader. De sätter sig på trappan under de gotiska bågarna som ramar in
entrén och öppnar sin matsäck. Klockan är inte mer än sju. De första solstrålarna tittar just fram
över hustaken när Louise-Marie hämtar vatten från fontänen en bit bort. Jean-Baptist ler lyckligt när
hon bryter brödet och lägger på några tomatskivor. Aldrig trodde han att det skulle vara så fridfullt i
en stor stad. De lutar sig mot den solvarma väggen, tuggar lustfyllt i sig brödet och njuter av
stillheten.
Den öppna platsen framför katedralen är folktom så när som på en man i lång svart rock som
kommer gående med en packe papper under armen. Han ler vänligt och önskar dem en god morgon
samtidigt som han tar upp en nyckelknippa och låser upp en mindre dörr vid sidan av de stora
portarna. Louise-Marie inser blixtsnabbt att detta var ett tillfälle de inte fick missa. Hon reser sig,
tittar på mannen med sina bedjande bruna ögon och frågar om inte hon och hennes unga vän kunde
få följa med in. Visserligen var katedralen stängd, själv skulle han in för att öva på orgeln men det
kunde väl inte skada att släppa in en nunna och en ung pojke. Välvilligt håller han upp dörren och
släpper in dem. Vid karet med vigvatten faller Louise-Marie tillsammans med organisten på knä och
gör korstecknet. Jean-Baptist står bara och gapar. Aldrig hade han sett något så vackert. LouiseMarie får rycka honom i armen för att han också skulle korsa sig. Mannen ursäktar sig. Tyvärr
måste han lämna dem för att gå upp på orgelläktaren och öva. Gud hör bön tänkte Louise-Marie.
Det kunde ju inte ha blivit bättre. Hennes idé var ju att försöka leta reda på katedralens organist för
att låta honom lyssna på Jean-Baptist och sedan be honom om ett gott råd. Nu stod han framför
dem. Hon låter honom försvinna upp för några vindlande spiraltrappor och tar Jean-Baptist med sig
in i katedralen. De går mittgången fram mot altaret och den vita Madonnan. Louise-Marie ler mot
Madonnan och tackar henne i en tyst bön för att hon fört dem till den person hon sökt. När
katedralen fylls av brusande orgeltoner vänder de sig mot orgelläktaren. Nu var rätta stunden att ta
sig dit upp. De klättrar upp för vindlande spiraltrappor. När de försiktigt gläntar på dörren in till den
stora orgeln tystnar orgeln tvärt. Det kändes som om alla toner plötsligt dog. Organisten vänder sig
mot sina objudna besökare. Till sin glädje märker Louise-Marie att han varken ser arg eller irriterad
ut. Tvärt om. Han vinkar vänligt till dem att komma närmare så han får visa och förklara sitt vackra
instrument. Han pekar på orgelpiporna och förklarar. Orgeln hade två huvudstämmor. Labiala och
linguala. Antingen kunde den låta som en flöjt eller en trumpet eller som en fiol eller cello. De
minsta små piporna kallades Vox humana, alltså de som skulle efterlikna vår egen röst. Så kopplar
han ihop alla stämmor och låter orgeln brusa med hela sitt register. De ser hur stolt han är över sitt
instrument när han låter den sjunga herrens lov i Bachs Toccata och Fuga i D.
Jean-Baptist hade hela tiden iakttagit organisten med stort intresse. När han till slut tar ner händerna
från manualerna frågar Louise-Marie helt oskyldigt om det är möjligt för hennes skyddsling att få
spela. Tyvärr inte. Att låta ett barn röra hans orgel var helt omöjligt, det vore att vanhelga
katedralen. Det var bara förunnat ett fåtal att få använda orgeln. Under tiden Louise-Marie och
organisten diskuterade hade Jean-Baptist klättrat upp på orgelpallen. Han hade inte kunnat bärga
sig. Utan att någon märker det gör han precis som han sett organisten göra. Sedan upprepar han med
lekande fingrar det organisten nyss spelat. Katedralen fylls åter med Bachs Toccata och Fuga. Inte
med samma intonation men inlevelsen var inte att ta miste på. Både organisten och Louise-Marie
lyssnar helt förstummade på den unge pojken och låter honom avsluta det han påbörjat. När de sista
tonerna klingat ut förklarar Louise-Marie varför de var där. Att de hade givit sig av från klostret S:t
Katerine till Catedrale Sainte Croix för att uppsöka någon som kunde ge dem ett råd vad de skulle
göra med Jean-Baptist speciella begåvning. Inte nog med att han kunde spela, han hade dessutom en
mycket vacker sångröst och ett absolut gehör och talade förutom franska en mycket vacker och
vårdad latin.
Att gossen hade en specialbegåvning var det ingen tvekan om men för att bli helt övertygad ber
organisten honom spela något annat han kan. Än en gång låter Jean-Baptist fingrarna leka över
tangenterna. Han fyller katedralen med spröda flöjttoner och med sin glasklara gosstämma fyller
han i med en ordlös sång. Sedan väver han in övriga instrument till harmonier som successivt ökar i
volym för att avsluta i ett crescendo som får luften i hela katedralen att vibrera. Louise-Marie och
organisten sitter helt förstummade när de sista tonerna ebbat ut. Organisten som framfört de flesta
av de stora mästarnas verk kunde omöjligt gissa sig till vem som skapat detta. Utan att verka det
minsta berörd säger Jean-Baptist att det var något han just nu hittat på. Gossen hade utan tvekan en
unik talang. För att ta reda på vad som kunde göras för honom lovar organisten att återkomma med
besked till klostret så snart han funnit på råd. Sprudlande av lycka vandrar de tillbaka mot S:t
Katerine. Hennes plan hade fungerat och hon hade utfört sitt uppdrag.
Hemma i klostret fick Louise-Marie om och om igen berätta hur Jungfru Maria se till att de träffat
organisten och hur förbluffad han blivit när Jean-Baptist spelat för honom. Den enda som inte
visade samma entusiasm var Moder Theresa. Hon förstod att det inte skulle dröja länge innan de
skulle behöva skiljas från det barn hon en gång lovat att hålla under sina vingars beskydd.
Hon fick rätt. Redan efter ett par månader fick hon kontakt med organisten i Catedrale Saint Croix.
Han hade konsulterat sina kontakter vid olika musikinstitutioner inom den katolska världen och
hade så småningom funnit en plats för Jean-Baptist i Rom.
Det var dags för Jean-Baptist att ta avsked av klostret S:t Katerine och nunnorna. Att ta avsked av
det enda liv han egentligen kände till. Organisten hade kommit till S:t Katerine för att göra honom
sällskap till Rom. Jean-Baptist hade stolt visat honom runt och presenterat honom för alla nunnorna.
De hade vandrat genom odlingarna ner till floden och talat om den förestående resan. Innan de gått
till vila för natten hade de på kvällen efter Vesper underhållit nunnorna med musik av de stora
mästarna och som en sista hyllning till Louise-Marie och Moder Theresa hade Jean-Baptist framfört
en improvisation över de sånger de lärt honom ända sedan han var liten. Louise-Marie hade gråtit,
tårarna hade runnit i floder över hennes kinder. Även den barska Moder Theresa hade smugit upp en
näsduk och fällt en tår.
När vagnen följande morgon försvann genom klosterporten var Jean-Baptists känslor för
ovanlighetens skull i oordning. Samtidigt som han gladdes åt att han nu skulle få ägna sig åt det han
helst ville, musiken, var han orolig för hur han skulle klara livet utanför klostermurarna. För det
första visste han att han inte var riktigt som andra. Dessutom kände han ju bara till världen utanför
murarna genom vad han läst i böcker.
Falskhet och svek
N
u var de på väg till Rom och Accademia Nazionale di Santa Cecilia. Där skulle deras vägar
skiljas. Organisten från Orleans överlämnar Jean-Baptist till Fader Olivera den orgelpedagog vid
den ärevördiga musikaliska akademin som skulle ha huvudansvaret för pojkens undervisning.
Så snart de blivit ensamma granskar Fader Olivera med kritisk blick den unge adepten. Han berättar
att akademien funnits sedan mitten av 1500-talet, är uppkallad efter Santa Cecilia, kyrkomusikens
helgon och kräver därför att elever ska känna respekt för såväl det historiska arvet som dess
förvaltare. Det vill säga den sakrala musiken och de som undervisar på akademien. Den mästrande
tonen den överlägsna attityden fick Jean-Baptist att genast ta avstånd från mannen. Utan att med en
min avslöja att han lyssnat eller förstått, väntar han på fortsättningen. Var skulle undervisningen
ske? Var och när skulle han infinna sig? Efter en rundvandring inom byggnaden tackar Jean-Baptist
och lovar att infinna sig punktligt nästa morgon. Fader Olivera avlägsnar sig utan att säga ett ord.
Båda känner redan från första stund att det kommer att komma stunder när bådas krafter kommer att
sättas på prov.
Moder Theresa hade sett till att Jean-Baptist blev inackorderad i ett hus sammanbyggt med ett
systerkloster till S:t Katerine inte långt från Accademia Santa Cecilia. Hans rum var enkelt. En säng,
nattygsbord, skrivbord och en stol. Den enda dekoration i rummet var krucifixet han fått av Moder
Theresa innan han lämnat S:t Katarine och madonnaskulpturen Louise-Marie köpt utanför
katedralen i Orleans. Krucifixet hade han hängt upp på väggen ovanför huvudändan av sängen.
Pliktskyldigast kysste han det varje kväll efter han bett sin aftonbön. Den lilla madonnaskulpturen
på nattygsbordet var det sista han vilade ögonen på innan han somnade. I drömmen såg han ofta sig
själv stå framför den vita madonnan i katedralen i Orleans. Hon brukade blinka åt honom och hålla
sin hand över honom.
Från rummet fanns en ingång direkt till klostrets kyrka vilket passade honom utmärkt. Han kunde
komma och gå som han ville utan att ta del av klostrets ritualer och hade obegränsad tillgång till
klosterkyrkans orgel.
Tiden på Santa Cecilia blev en ny upplevelse för Jean-Baptist. Hans lärare var alla män och
representanter för den katolska kyrkan. Här fanns inga kvinnor annat än de som städade och lagade
mat. Han tilläts inte längre skapa sin egen musik. Under stränga former skulle han lära sig musikens
grunder, främst kyrkomusik. Dagarna bestod nu av koraler, kantater och orgelverk av de stora
mästarna. Livet vid Santa Cecilia var långt ifrån det han var van vid hemma hos nunnorna i klostret.
Alla de regler som Moder Theresa och de andra nunnorna levde efter när de gällde ödmjukhet,
värme och medmänsklighet såg han inte skymten av. Här fanns en klar och tydlig hierarki där de
ledande styrde med en arrogant överlägsenhet. Till deras förvåning tillgodogjorde sig den unge
eleven sig de nya kunskaperna förvånansvärt fort. Han framförde de stora mästarnas kompositioner
makalöst enkelt men med en i deras ögon likgiltig attityd. Att komponera roade honom, men inte
efter givna mönster. De koraler och fugor han fick i läxa att själv komponera gjorde han väl i klass
med barockens- och renässansens mästare. Dock med en egen och modernare framtoning vilket
ogillades av hans ortodoxa lärare som avundsjukt fick inse att de fått en elev som vida översteg
deras egen förmåga att skapa något nytt.
Varje dag var fylld av konflikter. Jean-Baptist har all möda i världen att hävda sin integritet. Hans
lärare ansåg att han vanärade Gud när inte följde gamla givna mönster. Själv påpekade han att det
inte var för Gud han skrev, det var ju för människorna. Gud fanns bara där som en naturlig del av
vardagen. Under sin uppväxt hos systrarna i S:t Katerine hade Jean-Baptiste deltagit i mässor och
böner utan att egentligen haft någon relation till vare sig Gud eller bönens innehåll. Musiken var det
som berörde honom. Den kritik han nu fick och alla teologiska diskussioner han blev inblandad i
gav honom ett nytt förhållande till religionen. Männen på S:t Cecilia använde ju Gud och religionen
som ett maktmedel för att konservera musiken. Var det kanske därför det kallades
musikkonservatorium?
Vistelsen i Rom skulle snart visa sig få en livsavgörande betydelse i Jean-Baptists utveckling.
Under sina promenader genom Roms gator och torg börjar han omvärdera sin syn Gud och på vad
religionen, i synnerhet den katolska, betydde. Fanns den milda och förlåtande Guden? Den som
alltid såg till den lilla människan, den som Moder Theresa lärt honom känna? Här verkade inte tron
på Gud vara detsamma som ödmjukhet, kärlek och försakelse som systrarna i S:t Katerine alltid
predikat. Här verkade religionen främst betyda makt. Såg inte Gud vad de som hade makten gjorde
mot den lilla och fattiga människan? Var han blind? Fattade Gud inte att han bara var ett redskap för
makt? Varför klädde prästerna sig i guld och broderier sådant som den vanliga människan aldrig
skull ha råd med? Varför satte de en hatt på huvudet som gjorde en människa längre än de i själva
verket var? Varför byggde de byggnader som var större och högre än någon annan tidigare gjort?
Jo, helt enkelt för att då hade de makten.
Det är tidig morgon, solen har nätt och jämt orkat sig upp över hustaken. Jean-Baptist hade haft en
orolig natt. I hans dröm hade den vita madonnan gråtit. Det lilla rummet höll på att kväva honom.
Han måste ut. Han måste få utlopp för något som grodde inom honom. Raskt klär han sig och beger
sig ut i Roms trånga gränder. Vid Piazza Navona stannar han upp. Fylld av beundran betraktar han
Berninis magnifika fontän. Sakta porlar vattnet från de stora floderna Donau, Nilen, Ganges och
Rio de la Plata för att till slut fridfullt samlas vid fontänens fot. Han vill också skapa ett mästerverk
som detta. Han fortsätter över Ponte Sant Angelo, bron med de tio änglarna gjorda av samme
mästare som byggt fontänen han nyss passerat. Något skulle snart brista inom honom om han inte
fick utlopp för sin oro. På avstånd ser han Peterskyrkan. Den 130 meter höga katedralen som tornar
upp sig nedanför Vatikanbergets kullar. Utanför Peterskyrkan slås han åter igen av hur denna
fantastiska skulptör och konstnär lyckats skapa den ellipsformade Petersplatsen med sina fyrdubbla
kolonner. Fortfarande med sin oförlösta oro i kroppen fortsätter han genom den stora porten in i den
enorma katedralen. Han stannar och vänder blicken upp mot kupolen. Nyss kände han sig stark och
beredd att slåss mot hela världen men här känner han sig liten som en mus bland de andra mössen.
En knuff i ryggen får honom att vakna till. Han hade stått i vägen för några kardinaler. I röda
klänningslika dräkter, ivrigt diskuterande, skrider de fram över det stenlagda golvet utan att med en
blick ta någon notis om människorna runt omkring. Med blicken rätt fram fortsätter han mot
högaltaret och nedgången till Petrus grav. Förundrad går Jean-Baptist och betraktar den höga
baldakinen uppburen av fyra spiralsvängda kolonner. Åter ett mästerverk av Bernini. Allt detta hade
Bernini skapat på uppdrag av kyrkans män under den falska förevändningen att det var skapat till
Guds ära och inte till kyrkans makt. Allt han sett idag hade givit honom en bild av total makt. Inte
ett uns av det systrarna i klostret försökt lära honom om kärlek och medmänsklighet.
En gosskörs klara stämmor förlöser hans oro. Äntligen vet han vad han måste göra. Han måste se
till att Gud öppnar sina ögon och fattar vad som händer.
Med målmedvetna steg lämnar han Peterskyrkan bakom sig och utan en blick åt vare sig fontäner
eller skulpturer ger han sig av hem till sitt rum och orgeln i klostret. Fylld av en kraft som äntligen
skulle få sitt utlopp kliver han upp på orgelpallen. Han skulle skapa ett mästerverk. Skriva ett
Memento Mori ett Requiem över makten och falskheten. Han skulle få Gud att öppna ögonen och
förstå.
Ett credo till en blind Gud
E
fter veckor av maniskt komponerande passerar en av Jean-Baptists mest reaktionära lärare
kapellet där Jean-Baptist sitter helt absorberad av sitt skapande. Av ren nyfikenhet smyger han in för
att lyssna till vad hans elev åstadkommit. I porten möts han av fruktansvärda disharmonier.
Dissonanser som skär genom märg och ben. Var detta resultatet av vad han och hans kollegor med
möda och svett försökt lära ut? Detta var ju musik ägnad åt djävulen. För att inte vara ensam i sitt
fördömande hämtar han skolans rektor. De stannar utanför kapellet och lyssnar. Utan minsta tvekan
är båda helt överens. Detta var en skandal. När deras elev dessutom talar om att han kallar sitt verk
Credo till en blind Gud blir han redan nästa dag ombedd att med omedelbar verkan lämna
Accademia Nazionale di Santa Cecilia.
Eftersom det var S:t Katarine som betalade hans utbildning och uppehälle känner han sig tvungen
att skriva och tala om för Moder Theresa vad som hänt. I ett långt brev förklarar han för henne
varför han börjat skriva på ett orgelverk som skulle väcka Gud. Han skulle få Gud att förstå att de
som gav sig ut för att vara goda i själva verket utnyttjade hans namn för att få makt och i
verkligheten var det de som var de onda. Att han blivit ombedd att lämna Santa Cecilia bekymrade
honom inte. Han var mycket mer orolig för hur Moder Theresa skulle reagera. Han vill ju inte för
allt i världen skada henne.
Efter att han sänt brevet vidtog en tid av tvivel och ovisshet. Den glöd han tidigare känt i sitt
skapande svalnar betydligt och ersätts av osäkerhet och oro. När hennes svar äntligen kom vågar
han inte öppna brevet förrän sent på kvällen och först efter han kysst krucifixet och suttit med
madonnan mellan sina händer en lång stund. Hennes svar var kort. Hon visste ju att han inte var
som alla andra, därför ger hon honom sin välsignelse och ber honom helt enkelt fortsätta söka
utbildning på annat håll. Men framför allt fortsätta på sitt verk och inte tvivla på vad som var rätt
och fel. Den natten somnar han som ett barn med madonnan i sin hand i trygg förvissning om att
han hade Moder Theresas välsignelse att fortsätta sitt arbete.
Vart han skulle ta vägen hade han just nu ingen aning om. Han hade läst om Arnold Schönberg. Det
var han som givit honom inspiration till den musik han nu skrev. Kanske skulle han ge sig iväg till
Wien och lära sig mer om den atonala tolvtonsmusiken.
Nathalie
E
fter att ha liftat och tagit tillfälliga jobb når han så småningom sitt mål. Wien. En stad så olik
den han kom från. Visserligen fanns här också en stor dom och flera andra stora kyrkor men det var
som människorna och atmosfären på något sätt kändes lite mer gammaldags artiga och vänliga. På
vägen till musikakademin med det långa och svåruttalade namnet, Univärsität für Musik und
darstellende kunst, hade han passerat ett antal vackra slott och hört glad musik från otaliga caféer
och uteserveringar. Han var därför full av tillförsikt när han sökte upp universitetets dekanus. Av en
strikt gråhårig dam i lika strikt grå dräkt blir han ombedd att sitta ner och vänta. Hon frågar en gång
till efter hans namn innan hon knackar på den blankfernissade dörren på sidan om hennes lika
blankfernissade skrivbord. Efter att ha varit borta några minuter öppnar hon dörren och upplyser på
bruten franska att hans ärevördighet skolans dekanus var redo att ta emot. Bakom ett enormt
skrivbord sitter en imponerande stor man med grått yvigt hår. Hans ljusblå iskalla ögon iakttar den
unge mannen med det för honom främmande namnet Alejandro Debois. Alejandro ställer artigt
frågan om det finns plats för honom som elev i komposition och orgelmusik. Han hänvisar till sina
kunskaper från klostret och sin tid på Santa Cecilia. Den store mannen tittar bara på honom med
kalla fiskögon och skakar på huvudet. Kanske förstod han inte franska? Jean-Baptist upprepar sin
fråga på knagglig italienska men inte heller detta ger annat resultat än en huvudskakning. I ett sista
desperat försök provar han till slut med latin. När inte ens detta fungerar pekar han på den gamla
cembalon som står strax bredvid honom. Fick han bara provspela kanske den gamle skulle ändra
sig. Dekanen som har fått nog trycker på en knapp på skrivbordet och innan han hinner ta bort
fingret från knappen står den grå i dörren. Högröd i ansiktet bryter han ut i harang av ord och
försvinner ut ur rummet. Alejandro och den grå damen står tysta en lång stund i rummet endast
iakttagna av bistra herrar i förgyllda ramar runt väggarna. De främmande orden som dekanen nyss
hävt ur sig hängde kvar som tung kätting runt halsen på den stackars grå damen när hon på
stapplande franska försökte förklara att det var mitt i terminen och hur skulle det se ut om de tog in
nya elever hur som helst. Ville han studera fick han som alla andra skicka in en skriftlig ansökan i
god tid innan nästa läsårs början. Utan att ha fått ett vettigt svar eller ens spela upp blir han helt
enkelt visad på porten.
Nedslagen och missförstådd slår han sig ner på ett café utanför universitetsområdet. Det första
intrycket att Wien var en vänlig och glad stad hade fått en knäck. Han hade varit så övertygad om
att finna en plats på Universitetet. Nu måste han fundera ut vad han ska göra härnäst. Först och
främst måste han hitta någonstans att sova så han i lugn och ro kunde reda ut sina tankar. På bordet
bredvid ligger ett exemplar av Der Standard. Tack vare sina språkkunskaper tragglar han sig igenom
tidningens annonser om rum för uthyrning när en ung flicka med ett stort cellofodral tränger sig ner
vid bordet bredvid honom. Hon tänder en cigarett och blåser ut röken rätt i ansiktet på honom.
Diskret flyttar han sig åt sidan för att komma undan cigarettröken. Utan att ta någon notis om hans
diskreta förflyttning beställer hon kaffe och en bit tårta och sträcker fram cigarettpaketet mot
honom. Han avböjer erbjudandet om en cigarett men tittar hungrigt på den läckra tårtbiten. Den
unga cellisten förstod att hon satt bredvid en fattig student och frågar om hon får bjuda på något att
äta till hans snart urdruckna kaffe. Visst hade han gärna tackat ja men han avböjer artigt erbjudandet
och beställer istället en ny kopp kaffe. I smyg iakttar han flickan med cellon. Hon var lång, ljus och
hade märkvärdigt gröna ögon. Särskilt lade han märke till fräknarna som täckte hela hennes ansikte
och även låg som små sandkorn av guld på hennes händer. Han kommer på sig själv med att tänka
på hur hon såg ut på resten av kroppen. Tankar som dessa hade han med flit hållit ifrån sig under
hela sin uppväxttid trots att han ständigt varit omgiven av kvinnor. Men de hade ju varit av en helt
annan sort, de var ju mer som hans systrar eller mammor, det här var något helt nytt. Han kastar en
hastig blick i nothäftet hon bläddrar i. Johan Sebastian Bach Cello suite no 1.
En cellokomposition av hans favoritkompositör. Trots sina avbrutna studier i kontrapunkt visste han
att cellostämman oftast markerades med en F-klav och att cellon var stämd i kvinter nerifrån och
upp c, g, d och a. Utan att tänka sig för pekar han därför på ett ställe där hon gjort en egen
anteckning som han inte förstod, och frågar vad hon menade. Flera koppar kaffe senare och efter att
ha rökt den första cigaretten i sitt liv hade de hunnit diskutera både Bach, kontrapunkt och eget fritt
skapande. Han hade berättat om tiden på Santa Cecilia och om anledningen till att han blivit
avstängd från vidare undervisning. Han ville fortsätta att studera och hade därför givit sig iväg till
Wien. Hon hade inte kunnat låta bli att skratta när han berättat om mötet med dekanen och damen i
grått. Nathalie som studerat cello på universitetet i Wien i tre år hade själv erfarenheter av dekanens
rigida inställning till ordning och reda och den stackars Frau Shiffer som allt som oftast fått lov att
rädda studenterna undan hans dåliga humör.
Nu skulle hon avsluta sina studier för att ge sig iväg hem till Paris och fortsätta sina studier på
Conservatoire de Paris. Kanske skulle det finnas plats för honom där. Timmarna hade snabbt runnit
iväg medan de diskuterat allt från kyrkomusik till moderna klassiker. Kaffet i deras koppar hade
kallnat och askkoppen är full av fimpar. Inte förrän caféägaren börjar blinka med ljuset och ställa
upp stolar på borden förstår de hur fort tiden gått. Innan Jean-Baptist hinner resa sig föreslår
Nathalie att de kan gå hem till henne. Hon hyrde en liten lägenhet vid Maria Hilferstrasse, där
kunde han få sova på soffan och tänka över på vad han vill göra med resten av sitt liv.
I den stilla natten vandrar de tillsammans genom Wiens gator. Den rödhåriga Nathalie med sin cello
i en rem över axeln och Jean-Baptist, pojken som inte var som alla andra, med allt han ägde i en
ryggsäck.
Detta var början på något som senare skulle visa sig få oanade följder.
Medan Nathalie avslutar sin tid på universitetet genomsöker Jean-Baptist Wien. Han vandrar genom
slottsparker. Beundrar monument av annat slag än de han sett i Rom. Besöker Stefansdomen, en
katedral inte lika skräckinjagande som Peterskyrkan men ändå stor nog för att en gång i tiden
skrämt folket runt staden till ett liv i herrans tukt och förmaning. Dock finner han en liten lustighet
som ger byggnaden ett mänskligt drag. I det sinnrikt utformade fundamentet till av predikstolarna
har skulptören gjort en liten gubbe som förvånat tittar ut mellan gallerverket. Var det en blinkning åt
folket att det trots allt fanns utrymme för en gnutta humor innanför de tjocka väggarna. Vid en av de
trånga gatorna bakom domen finner han Mozarts barndomshem och strax bredvid en liten
klosterkyrka. Inifrån hör han välkända böner. Klockan var tre, det var Non eftermiddagsbönen. Så
snart rösterna tystnat öppnar han dörren och går in. Han presenterar sig, berättar vem han är, var han
ursprungligen kom ifrån och vart han är på väg. Även om nunnorna här inte besökt S:t Katarine
kände de mycket väl till klostret. De visste till och med vem Moder Theresa var och vad hon
betydde. Inte bara för nunnorna i S:t Katerine utan även för nunnor utanför Frankrikes gränser.
Nu hade han en adress dit han kunde be Moder Theresa skicka pengar till hans fortsatta studier.
Trots att Wien också var en storstad kände sig Jean-Baptist mer hemma här än i Rom. De vackra
slotten verkade mer byggda för fest och lyx än för makt. Musiken som spelas på de otaliga caféerna
var mjuk och romantisk. Själv hade han hittat sitt favoritcafé på en tvärgata inte långt från
Stefansdomen, Café Hawelka. Ett litet inrökt café där Wiens musiker och författare löste livets gåtor
över en kopp kaffe eller en flaska vin. Här brukade han träffa Nathalie efter skolans slut. Borden
stod tätt så samtal av mer privat karaktär var så gott som omöjliga. Oftast rörde sig deras samtal om
musik. Hur man skulle tolka olika kompositörers verk, varför de skrivit just det eller det verket just
då. Ofta slutade dessa diskussioner med att någon vid grannbordet lade sig i samtalet och fler och
fler runt om ville ventilera sina synpunkter. Diskussionens vågor gick höga. Inte sällan hann det bli
sen kväll innan de promenerade hem till Maria Hilferstrasse. Vid flera tillfällen hade Nathalie frågat
om han inte skulle följa med henne till Paris. Hennes lägenhet i Montmartre som varit uthyrd under
hennes vistelse i Wien stod nu tom. Han hade undvikit att svara eftersom han fortfarande kände sig
osäker på vad han ville med sitt liv. Visst hade de ett gemensamt intresse i musiken men ibland hade
hon visat att hon ville något mer än att diskutera musik. Det fanns något i hennes ögon som
skrämde honom när hon kramade om honom och sade god natt. Något främmande som han inte
kände till. Trots att hon många gånger inte förstod sig på honom hade Nathalie börjat trivas att bo
tillsammans med den lite udda mannen. Han var omtänksam och klok även om han ibland visade en
skrämmande likgiltighet för vardagsnära saker och hade sina egna idéer om musik. Andra unga män
hon träffat brukade efter ett tag visa sig ha andra avsikter i umgänget med henne än att diskutera
musik men Jean-Baptist hade aldrig visat den sidan. Varje kväll innan de somnat hade han artigt
sagt god natt och lagt sig på soffan i rummet intill hennes sovrum. Hon hade absolut inget emot att
få sova i lugn och ro men kände ändå ett litet styng av irritation att han inte ens hade försökt att
närma sig henne. Hon betraktade sig inte som ful tvärtom brukade hennes röda hår och gröna ögon
ha en viss dragningskraft på det motsatta könet.
Mot Paris
Ä
ntligen var terminen slut. Dags att bege sig till Paris. Jean-Baptist hade bestämt sig för att tacka
ja till hennes erbjudande om att dela lägenhet. De hade diskuterat länge om hur de skulle ta sig till
Paris. Skulle de lifta eller skulle de ta tåget. Lifta hade naturligtvis var billigast, men eftersom
Nathalie redan var antagen till en vidareutbildning och hade ett datum att passa så valde de tåget.
Redan på perrongen börjar de planera vilken strategi som skulle vara mest framgångsrik för att
Jean-Baptist utan betyg från någon skola skulle kunna bli antagen till konservatoriet. Det är mitt i
veckan och lite folk i rörelse så efter en stunds letande finner de en tågkupé som är så gott som
folktom. Nathalie gör det bekvämt för sig, lägger upp fötterna på sätet och fördjupar sig i en
biografi om en av hennes stora förebilder Jaqueline du Pre. En av de yngsta och mest begåvade
cellister i modern tid. Jean-Baptist kan därför i lugn och ro studera Nathalie och fundera över sitt
förhållande till henne. Nu behövde han inte längre fantisera om hennes fräknar bara fanns i ansiktet
och på hennes händer nu visste han hur hennes hud såg ut över hela kroppen. Nathalie var den
första kvinna han sett naken trots att han levt tillsammans med kvinnor största delen av sitt liv. Hon
hade flera gånger erbjudit honom att lägga sig bredvid henne men hade tackat nej. Han hade sett att
hon sett sårad ut. Varför han avböjt erbjudandet visste han inte. Minst av allt ville han såra henne.
Kanske var han rädd för något han inte kände till. Nu när han helt riskfritt kunde betrakta henne
utan att hon märkte något undrade han hur det skulle kännas att ligga naken bredvid henne. Hans
fantasier får ett tvärt slut när hon tittar upp och skrattande frågar vad han tänker på. Hade hon läst
hans tankar? Han känner hur han rodnar och räddas av konduktören som frågar efter biljetterna.
Resten av resan försöker han tänka på något annat.
Så snart tåget anländer till Gare de l´Este tar de en taxi till Nathalies studentlya i Montmartre. På la
Butte som Nathalie kallade kullen som kröntes av Sacre Ceur ligger den inklämd mellan små hus
med ingång från trapporna som ledde upp till kyrkan. Det som Nathalie kallat studentlyan var i
själva verket en lägenhet i två plan. Ett rum och kök i entréplanet och ett rum och badrum på det
övre. Portvakten, en kraftig dam med rutigt förkläde knutet kring den runda magen hälsade Nathalie
välkommen tillbaka. Hon lägger armarna i kors över bröstet och betraktar kritiskt mannen i hennes
sällskap. Med en blinkning åt Nathalie tar hon ner en extranyckel från nyckelskåpet och trycker den
i handen på Jean-Baptist. Skulle han också bo här så var det väl bäst att fick en egen nyckel. De
lämnar portvakten som moderligt ger Nathalie en klapp på kinden innan de och går upp för de
smala trapporna. Nathalie låser upp dörren, luften i lägenheten doftar skurmedel och bonvax. Det är
nystädat och färska blommor står i en vas på köksbordet. På ett kort prytt av den franska liljan
hälsade den tidigare hyresgästen Nathalie välkommen tillbaka och tackade för lånet. Det rådde
aldrig någon tvekan om hur de skulle dela på rummen. Jean-Baptist tog rummet intill köket och
Nathalie rummet bredvid badrummet en trappa upp.
Allt gick sedan över förväntan snabbt. Tack vare Nathalie hade Jean-Baptist först fått spela upp för
en av skolans musiklärare, sedan givit en orgelkonsert för hela skolan. Istället för att visa prov på
sina atonala improvisationer hade han för säkerhets skull framfört något de flesta kände till, Bachs
Toccata och fuga i D-moll samt Preludium och fuga D-dur. Hans sätt att tolka Bach hade väckt
beundran hos en del men förundran hos andra.
Undervisningen på Conservatoire de Paris var ganska lik den på Santa Cecilia men inte så strikt
inriktad på kyrklig musik. Jean-Baptist deltar flitigt i undervisningen. Han håller konserter med
egen skriven musik. Han ger upphov till intressanta diskussioner mellan både elever och lärare.
Han får också tid över för att arbeta vidare på sitt stora orgelverk, Credo till en blind Gud som snart
börjar närma sig fulländning. Nathalie visar sig också vara en naturbegåvning i klass med Jaquline
de Pre. Även om hon inte börjat lika tidigt som Jaquline så var hon snart mogen för att gå i Master
Class hos någon av de stora mästarna. Beethoven blev så småningom deras minsta gemensamma
nämnare inte minst för de sonater kan skrivit för piano och cello. Vid skolans konserter var det ett
återkommande önskemål från såväl lärare och klasskamrater att be dem framföra någon av
Beethovens sonater så snart det gavs tillfälle att höra något utanför de schemalagda programmet.
Trots att båda kände att de kunde koppla av i varandras sällskap och dessutom diskutera all slags
musik hade de under åren de bott tillsammans inte blivit ett par. Även om Nathalie trivdes bra med
Jean-Baptist hade hon fortfarande svårt att förstå sig på honom. Han var så olik de män hon träffat
tidigare. Under deras nattliga diskussioner hade han aldrig försökt kyssa henne, inte ens lagt sin arm
runt henne. Vid flera tillfällen hade hon försökt ta initiativet. Hon hade krupit ihop intill honom men
han hade alltid dragit sig undan utan att förklara varför. Vid ett tillfälle när de båda druckit ganska
mycket vin hade hon kysst honom och föreslagit att de skulle älska i stället för att diskutera. Helt
oförstående hade han då tittat på henne och frågat varför. Varför? Det verkade som han inte kunde
uttrycka känslor för annat än genom musiken.
Så kom dagen som skulle förändra allt. Jean-Baptist hade drabbats av en fruktansvärd huvudvärk
och gått hem från skolan tidigare än vanligt. Så snart han kommit innanför dörren hade han märkt
att allt inte var som vanligt. Det luktade inte som det brukade och från Nathalies rum en trappa upp
hade han hört henne kvida. Han hade också hört ett främmande ljud. Ett grovt stönande från en
man. Rädd att någon där uppe försökte göra Nathalie illa hade han hämtat en förskärare i köket och
smugit sig upp för trappan. I sängen låg Nathalie naken med en för Jean-Baptist okänd man över
sig. Han ser den håriga ryggen och hör Nathalies kvävda skrik. Det flimrar för ögonen. Ingen skulle
få skada hans Nathalie. Utan att tänka kastar han sig över den okända mannen och hugger kniven i
hans hals. Blodet sprutar över Nathalie och väggen bakom henne. Jean-Baptist vräker bort mannen
från sängen. Den vita kroppen faller tungt ner på golvet och ligger helt stilla. Från ett djupt snitt i
halsen sprider sig en fläck av mörkt blod över den ljusa mattan. Nathalie skriker hysteriskt. JeanBaptist håller för öronen. Hennes skrik gör ont i honom. För att få tyst på henne trycker han en
kudde över hennes mun. Hon sprattlar och gör allt för att komma loss men han trycker bara kudden
ännu hårdare över hennes ansikte. Äntligen ligger hon stilla. Allt blir tyst. Han tar bort kudden och
talar lugnande till henne. Berättar att allt är över. Den som tagit av henne kläderna och gjort henne
illa fanns inte mer. Hon behövde i längre vara rädd. Men Nathalie hör honom inte. Hennes oseende
ögon stirrar upp i taket. Hon rör sig inte mer.
Utan att känna varken skräck eller ånger förstår Jean-Baptist att han gjort något som var alldeles fel.
Han minns flugorna han ryckt vingarna av och jagat med synål, han minns de brinnande fåglarna
som var så vackra när de flög. Han minns också straffet han fått fast han aldrig förstått varför. Hur
skulle han kunna rätta till det han nu hade gjort? Han förstår att straffet för vad han nu gjort säkert
skulle bli mycket strängt. Han ställer sig bredvid sängen och ser på Nathalies nakna kropp. Hon var
så vacker. Lugnt lägger han ett lakan över henne, går ner till köket och lägger tillbaka kniven. Sedan
går han in på sitt rum hämtar krucifixet och madonnan innan han tyst lämnar studentlyan med de
två kropparna.
Livet som tidigare känts tryggt och gott känns nu tomt och förvirrat. Han hade ju bara velat rädda
henne från mannen som gjorde henne illa. Hela dagen irrar han omkring utan mål. För att undgå
regnet tillbringar han natten under en av broarna vid Seine. Runt honom brusar trafiken som om
ingenting hänt. Ingen vet vad som hänt. Ingen vet vad han gjort inte minst han själv. Det svarta
vattnet som stilla flyter fram under bron lugnar honom. Vad hade han egentligen gjort? Vad skulle
han nu ta sig till? Han måste komma bort. Han måste få ro och tänka. Efter ytterligare några nätter
utomhus tar hungern och törsten överhand han måste få något att äta och dricka för att kunna tänka
klart. Som en råtta slinker han in på en bistro i utkanten Paris. Kring bardisken hänger mest färgade
och folk från Nordafrika. Orakad och ganska illaluktande kryper han ihop vid ett bord längst bort i
ett hörn och värmer sina händer runt en kopp kaffe. Det syntes lång väg att han inte sovit på många
nätter. Ett par mer än välklädda män av algeriskt ursprung sluter upp på varsin sida om honom. Han
var ett perfekt offer. De beställer varsitt glas nypressad apelsin och frågar vänligt om de kan få
bjuda honom på ett glas. Utan att orka svara nickar Jean-Baptist, hjärnan går på tomgång. Obemärkt
häller en av dem några droppar vätska i hans juice. De höjer sina glas. Jean-Baptist dricker ur.
Räddad?
Kala väggar, en ensam glödlampa i taket. En toalettstol i ena hörnet. På en pall bredvid britsen står
ett glas vatten. Huvudvärken var fruktansvärd. Enda utgången är en bastant plåtdörr i andra änden
av det kala rummet. Vad gjorde han här? Vad hade hänt? Hans tröga hjärna försöker förtvivlat
komma ihåg. Baren. Ett glas apelsinjuice. Hjärnans dimridåer dras åt sidan och ger plats för kraftigt
illamående. Krampaktigt tar han sig bort till toalettstolen tar tag runt den smutsiga sittringen och
tömmar magen på dess innehåll. Sur magsaft blandat med apelsinjuice.
Det rasslar till i låset och den tunga dörren öppnas. Han torkar sig om munnen och reser sig på
ostadiga ben. Till sin förvåning får han syn på en vacker ung dam med kopp rykande varmt kaffe i
handen. Hon hälsar med en mjuk främmande dialekt och räcker honom koppen. Han tar några
klunkar av det livgivande kaffet och försöker samla ihop sina tankar. Kunde hon vara snäll och
förklara vad som hänt och varför han är här? Utan att svara sträcker hon ut sin hand och ber honom
följa med. Tveksamt följer han henne genom långa källarkulvertar och stannar så småningom
framför en massiv ståldörr. Hon tar upp ett stålrör och slår några slag på dörren. Det rasslar till när
någon inifrån låser upp. Den tunga dörren svänger upp på väloljade gångjärn.
Han blir stående i dörröppningen stum av förvåning. Rummet innanför skiljer sig dramatiskt från
det han nyss lämnat. Han hade kommit in, något som bäst kunde beskrivas som ett beduintält.
Golvet var täckt med orientaliska mattor. Från svagt skimrande mässingslampor steg rökslingor.
Hela rummet doftar rökelse. På kuddar runt väggarna sitter skäggiga män i svarta byxor och vita
skjortor. Bakom ett stort skrivbord sitter ytterligare en svartskäggig man i en oklanderligt välpressad
uniform. Han ler mot Jean-Baptist med kritvita tänder och hälsar honom välkommen. Ber honom
sätta sig ner och med en välmanikyrerad hand räcker han över ett papper som han ber honom läsa.
Han tar emot pappret, lutar sig fram mot skrivbordslampan och läser.
En ny våg av illamående sköljer över honom. Det var en exakt beskrivning av vad som hänt uppe i
våningen. Hur han hämtat förskäraren. Stuckit den i halsen på mannen. Hur han befriat Nathalie
från mannen som legat ovanpå henne och hur han slutligen efter att av misstag tystat henne för
alltid och lämnat lägenheten. När han läst igenom räcker han tillbaka pappret utan att med en min
avslöja vad han känner. På en perfekt franska, kanske med en aning brytning talar mannen bakom
skrivbordet om att det som stod på pappret var ordagrant vad han berättat för de båda männen i
baren föregående kväll. Om det han berättat var sant var han illa ute. Därför hade tagit med honom
hit. Här behövde han inte vara rädd. De tillhörde inte den franska polisen tvärtom, de ville rädda
honom undan polisen. Deras organisation behövde män som han. Den uniformsklädde räcker fram
ytterligare ett papper och ber honom läsa. Skrev han på detta skulle de se till att han fick ett nytt
namn och en ny identitet. I gengäld skulle han förbinda sig att under en tid framöver strida för
Frankrike i kampen mot självständighetsrörelsen i Algeriet.
Jean-Baptist var visserligen stor och välbyggd men hade aldrig varit i strid och heller aldrig slagits
med någon. Han förstod emellertid att han inte hade något val. Vad han gjort var betydligt värre än
att sätta eld på några fåglar. Straffet han skulle få om polisen fann honom kunde han bara gissa.
Utan att tveka går han med på att skriva under kontraktet. Skulle han skriva sitt rätta namn eller
skulle han vänta tills han fått sin nya identitet? De vill absolut inte veta hans riktiga namn, han får
vänta tills han fått sina nya identitetshandlingar och pass. Eftersom Jean-Baptist talar lite italienska
väljer han ett italienskt namn, Vito Peccati.
Efter att ha tillbringat några dagar i ett hus med stängda fönsterluckor skriver han under kontraktet
med sitt nya namn och kvitterar ut pass och nya identitetshandlingar. Han är nu den nye franske
medborgaren med det italienskklingade namnet Vito Peccati.
Vito Peccati en fransk italienare
N
ågra dagar senare leds han med förbundna ögon in i en skåpbil. Mer nyfiken än rädd försöker
han göra det så bekvämt han kan för sig bland kartonger och illaluktande filtar medan bilen med
hög fart kör genom natten. Efter åtskilliga timmar saktar bilen farten och stannar slutligen med ett
ryck. En doft av hav och fisk strömmar mot honom när bakdörrarna slås upp. Någon rycker av
honom ögonbindeln och i det svaga månljuset ser han vågorna som glittrar innanför piren som
sträcker ut sin arm mot ett svart hav. Ingen yttrar ett ord när han av en svartklädd man förs ner i
lastrummet på en fiskebåt. Där nere sitter redan fler män på durken med ryggarna mot
bordläggningen. Så snart han kommit ombord lämnar båten hamnen. Med släckta landtärnor glider
den tyst som ett spökskepp bort i natten. Tystnaden i lastrummet störs endast av motorns lugna puls
och vågorna som smeker skrovet. Av rädsla för att avslöja sin identitet är ingen av männen villig att
tala med någon av sina medpassagerare. Dagarna går, endast avbrutna när någon ur besättningen
kommer ner med en tunn fisksoppa och lite bröd.
Efter åtskilliga dygn till havs ändras motorns rytm för att till slut stanna helt. För att inte väcka
misstankar hade de tillsammans med andra fiskebåtar på morgonen lagt till innanför vågbrytaren i
Benjaja, en fiskeby vid den Algeriska kusten för att lossa den fisk de fångat under resan.
Passagerarna i det mörka lastrummet sluter sig till att de måste ha nått sin slutdestination. De hör
hur lastluckor öppnas och röster som talar om hur stora fångster de fått. Först när natten kom och
hamnen låg öde öppnades de surrade luckorna till lastrummet midskepps. Männen i lastrummet drar
in den varma nattluften i djupa andetag. Doften av fisk var blandad med helt obekanta dofter. Den
tidigare vänliga tonen har bytts ut mot skarpa kommandon när männen förs upp ur det illaluktande
lastrummet.
På kajen väntar en lastbil med övertäckt tak som ska ta männen vidare. De knuffas upp på flaket
och kommenderas att sitta med ryggen i färdriktningen utan att tala med varandra. Genom den
uppfällda luckan längs bak ser Jean-Baptist hur ljusen från piren avlägsnar sig och de omges av ett
kompakt mörker endast avbrutet av ljuset från de byar de passerar. Efter många timmar på slingriga
vägar upp i bergen bromsar bilen så småningom in och stannar slutligen vid en gränspostering.
Några tungt beväpnade vakter tittar in på de nyanlända. Vägbommen fälls upp och bilen kör in i ett
sparsamt upplyst kasernområde. Jean-Baptist blir visad på brits i en cell som mest av allt påminde
om ett fängelse. Det skulle bli hans, eller rättare sagt Vito Peccatis, hem för en lång tid framöver.
Under månader av hård exercis lär sig Vito att hantera både handeldvapen och vapen för närstrid.
Hans befäl har svårt att förstå sig på honom. Oavsett om det gällde teori eller praktik lärde han sig
allt snabbare än alla andra men helt utan entusiasm. Han lydde blint sina befäls order utan att visa
vare sig ilska eller glädje. Så snart dagens övningar var slut och hans kamrater samlades för att ta en
öl drog sig Vito tillbaka. Han letade fram sina notpapper. Att han inte hade tillgång till något
instrument störde honom inte han hörde musiken inne i sitt huvud.
Exercistiden var över. Vito placerades i ett kompani specialutbildat för snabba raider mot fientliga
läger och byar för att, efter att ha gjort så stor skada som möjligt, snabbt ta sig därifrån. Vito var
perfekt för uppdraget. Många av hans kamrater både beundrade och skrämdes av hans kallsinne och
effektivitet. Var uppdraget att döda genomförde han det med klinisk precision som han blivit drillad
till. Helt utan känslor oavsett om det gällde soldater eller civila. Han var det perfekta
mordredskapet. När han ibland tänker tillbaka på den, i hans ögon oskyldiga leken med de
brinnande fåglarna är det svårt att förstå varför han nu inte blir straffad när han sätter eld på hela
byar.
En vandring genom öknen
S
öndag morgon. En dag utan uppdrag. Vito sitter i skuggan av förläggningen och slöläser Le Soir
dÁlgerie. De flesta nyheterna gäller Algeriet men bland kulturnyheterna läser han en liten notis om
ett hittills okänt orgelverk som tilldragit sig stor uppmärksamhet i franska musikkretsar. Det skulle
få sitt uruppförande i Eglise Saint Sulpice en av de berömda kyrkorna i Saint-German-Des-Prés.
Han går in på officersmässen och hämtar Le Figaro för att se om där finns en mer utförlig artikel
om konserten. Till sin förvåning möts han direkt av en stor annons på kultursidorna. En bild av
kyrkan Eglise Saint Sulpice och en utförlig text om orgelkonserten den 14 september. I entusiastiska
ordalag beskrivs den som årets stora händelse i musikvärlden. Intill annonsen finner han en
ingående artikel om orgelverket. Efter det brutala mordet i Montmartre många år tidigare hade man
funnit noterna till ett märkligt orgelverk med det kryptiska namnet Credo till en blind Gud. Svetten
bryter fram och kroppen börjar darra. För första gången i sitt liv grips han av en häftig ångest.
Oförmögen att förstå vad som händer lägger han ifrån sig tidningen. Ett häftigt illamående gör att
han omedelbart lämnar mässen för att uppsöka en toalett. Efter att ha lämnat ifrån sig frukosten
sätter han sig på toalettstolen med huvudet i händerna. Inom sig känner han något han inte kan sätta
namn på. Det kändes som någon ville slita hjärtat ur kroppen på honom. För att få bort den bittra
smaken av magsafterna sköljer han munnen med kallt vatten och försöker samla tankarna. Men där
finns inga tankar. Bara en instinkt att omedelbart lämna garnisonen och Algeriet. Han måste iväg till
Paris. Ingen annan än han själv skulle få uppföra hans verk. Det var hans egendom, det var hans
hjärta. Han måste lämna legionen nu och han tänker inte vänta.
Just nu pågår årets fotbollsmatch mellan den franska främlingslegionen och den spanska och alla
finns samlade runt fotbollsarenan. De flesta byggnader inom kasernområdet är tomma. Han gör som
han blivit tränad. Väljer den enklaste och mest effektiva vägen. Han packar en ränsel med vatten
och nödproviant hämtar sitt krucifix och sin Madonna men tar inte med något vapen. Utan att tveka
går han sedan in på den tomma kompaniexpeditionen. Bryter upp skrivbordet och hämtar de pengar
som ska betalas ut till löner. Med fickorna fyllda av sedelbuntar promenerar han sedan lugnt ut från
kasernområdet. Ingen tar någon notis om honom. Vakterna vid bommen ser honom men ingen
reagerar. Med utstuderat lugn påbörjar han sin vandring bort längs den slingriga bergsvägen.
Så snart han kommer utom synhåll lämnar han vägen och börjar istället en mödosam klättring ner
för den lodräta bergväggen. Ner mot öknen som vid bergets fot breder ut sig mot havet. Hans plan
är att så osynlig som möjligt ta sig till Alger för att därifrån ta sig med båt till Marseille och sedan
vidare till Paris.
Bergväggen är porös. Varje gång han sätter ner sin fot måste han först försäkra sig om att ha ett fast
grepp med någon hand. Ibland dyker små ödlor upp som tittar på honom med nyfikna ögon innan de
blixtsnabbt försvinner i någon håla. Här och där har det bildats grottor. Kanske hade det bott folk i
dessa någon gång i en avlägsen tid. Vinden som då och då åstadkommer toner när den blåser genom
de porösa stenarna får honom att tänka på en orgel. En vindorgel som ville påminna honom om vart
han är på väg.
Den nordafrikanska natten har sänkt sig över öknen när han äntligen sätter ner sina fötter i den
mjuka sanden nedanför berget. Hans tränade öra lyssnar om hans flykt utlöst något larm, men berget
ovanför honom är svart och tyst. I skydd av mörkret försvinner han som en skugga bort över
sanddynerna medveten om att det inte skulle dröja länge förrän garnisonen skickade ut patruller för
att leta rätt på rymlingen. En svag vind blåser upp sand i ögonen på honom. Han ler för sig själv,
och knyter den tunna bomullshalsduken över näsan och munnen. Vinden var hans vän den skulle
sopa igen alla spår efter honom. Månader av övningar och år av otaliga raider hade också gjort
stjärnorna till hans vänner. Även om öknen för den oinvigde tedde sig som ett oändligt hav av
sandkullar hade han inga problem att orientera sig. Dessutom fanns där osynliga vägar där
beduinernas karavaner genom århundraden dragit fram. Innan dagen gryr närmade han sig en av
deras byar. Det var inte första gången han osedd smög sig in i en by för att utföra något av sina
blodiga uppdrag men den här gången var hans uppdrag av en fredligare karaktär. Han behövde
kläder. Att fortsätta sin flykt iklädd legionens uniform var otänkbart. Till all lycka hade någon hängt
kläder på tork mellan ett par skjul halvt nedbäddade i en sanddyn. Osedd plockar han åt sig en lång
vit kaftan, en tunn svart kavaj och en svart schal. Tyst försvinner han sedan bort över sanddynerna.
I soluppgången bränner han sin uniform. Med askan som sprids för vinden över öknen sprids också
åren i legionen. Han har inte bara klätt sig i beduinernas traditionella kläder han har också iklätt sig
rollen som beduin när han fortsätter sin vandring. Efter ytterligare en natt för vinden med sig doften
han väntat på. Doften av hav. Från krönet på en sanddyn ser han hamnen i Benjaja. Fiskebåtar ligger
längs kajerna och lossar nattens fångster. Hade någon av dem annan fångst än fisk? I skuggan
bredvid en täckt lastbil som står uppkörd på sidan om de övriga ser han några legionärer. Han hade i
ett svagt ögonblick tänkt ta sig ner för att fylla på sitt förråd av vatten och kanske finna någon båt
som kunde ta honom över till Frankrike. Istället kryper han tillbaka bakom sanddynen och vandrar
vidare längs kusten västerut mot Alger.
Hade han redan glömt vad han lärt sig? Avvik aldrig från det du från början planerat. Hans
ursprungliga plan var ju att ta sig Alger varifrån han räknat med att kunna ta sig ombord på ett
fartyg med destination till någon fransk hamn. För att minimera riskerna att bli upptäckt vandrar
han på nätterna och letar upp något säkert gömställe för att sova på dagarna.
Efter att ha vandrat under många kalla nätter når han så småningom Alger. Med sina bruna ögon, sin
olivfärgade hy och sina lånade kläder smälter han väl in i folklivet när han slår sig ner i skuggan
utanför den gamla moskén Djama el Kebir i Algers kasbah. Helt ofrivilligt råkar han avlyssna ett
högljutt samtal mellan två arabiska sjömän som är oense om åt vilket håll de ska gå för att hitta ett
ställe där de kan få en kvinna innan de till kvällen skulle avsegla till Marseille. Tidigare på dagen
hade han suttit på kaféer nere i hamnen för snappa upp eventuella tips. Nu fick han, utan att ställa
några frågor, reda på att ett fartyg skulle avgå till Marseille redan i kväll.
På hamnkontoret får han reda på att ett fartyg med namnet See Brees var anmält för avgång senare i
samma kväll. Efter en del sökande finner han fartyget vid en kajplats närmast hamninloppet. En
rostig skorv med smutsig Panamaflagga i aktern. I toppen på den främre masten hängde mycket
riktigt en fransk vimpel som visade att nästa destination var en hamn i Frankrike. Tränad från
otaliga nattraider iakttar han uppmärksamt varje detalj i och runt fartyget innan han lämnar
hamnområdet. Han vet hur viktigt det är att känna till varje skrymsle för att senare i skydd av
mörkret snabbt och omärkligt kunna ta sig ombord. Resten av dagen tillbringar han i kasbahn. För
första gången på länge känner han sig riktigt fri. Fri att göra vad han vill. Han börjar med att gå till
en butik, inte större än ett hål i väggen, för att köpa västerländska kläder. Efter att ha blivit bjuden
på arabiskt kaffe, diskuterat pris och kvalitet lämnar han affären iklädd svart kostym och vit skjorta.
Sin ryggsäck har han bytt ut mot en väska i ljust kamelskinn där hans enda ägodelar krucifixet och
Madonnan tillsammans med resten av pengarna ligger i tryggt förvar. Ryggsäcken och de arabiska
kläderna låter han försvinna i en gränd bland annan bråte. Eftersom han inte vill komma fram till
Marseille helt uthungrad handlar han fikon, dadlar och färsk frukt från marknaden nära hamnen.
Vattenflaskan fyller han med vatten från en fontän. Han skulle vara i god kondition inför sin färd
mot Paris. Även om en viss oro stör hans sinne strosar han öppet omkring och njuter av friheten.
Risken att bli upptäckt bedömde han som minimal. Vid skymningen intar han en strategiskt position
där han, utan att bli sedd, kan övervaka allt som sker runt fartyget.
Besättningen verkade till största delen bestå av asiater och afrikaner. Kapten, eller om det var
styrman, hängde vid relingen i en sliten uniformsjacka och övervakade lastningen. Allt gav intryck
av slarv och dålig disciplin vilket passade perfekt. Det borde inte bereda några svårigheter att ta sig
ombord. Mörkret föll snabbt, lastningen var klar. Klar var också Jean-Baptist som smyger fram
bakom vakten vid landgången. Just som han ska smita ombord lösgör sig ytterligare en skugga ur
mörkret och kommer bekymmerslöst visslande mot landgången. Han känner igen mannen. Det var
en av sjömännen han sett utanför moskén. Fortfarande visslande lägger denne sin arm runt axlarna
på kamraten vid landgången och, medan han lycklig och glad berättar om sin lyckade kväll smyger
Jean-Baptist ombord. Han väljer ett klassiskt gömställe. Under kapellet på en av livbåtarna. Det
luktar fukt och mögel. I mörkret finner han några livvästar som han lägger ut på durken och gör det
så bekvämt som möjligt för sig i det trånga utrymmet. Det ruskar till i skrovet när maskinerna drar
igång. Landgången dras in. Order om loss för- och akteröver ekar över den ödsliga kajen och sakta
glider fartyget ut ur hamnen, ut på ett spegelblankt Medelhav. Jean-Baptist gläntar försiktigt på
kapellet och ser ljusen från hamnen i Alger försvinna akteröver. Han lägger sig på sin mögliga bädd
och somnar medan fartyget stävar fram genom natten med kurs på Marseille.
Tidig morgon ett och ett halvt dygn senare saktar dunket från maskinerna av. Försiktigt lättar JeanBaptist på kapellet. Frisk luft strömmar in. Solen står redan högt över horisonten. Statyn av jungfru
Maria på toppen av Basilique Notre Dame de la Garde glimmar av guld i solskenet när fartyget
glider in genom hamninloppet till Marseille.
Jean-Baptist tuggar i sig de sista fikonen, tar några klunkar ljummet vatten och sköljer munnen. Han
var framme. Resan hade gått över förväntan lätt och i den allmänna trängseln av hamnarbetare
udner lossningen försvinner han i land. Polisen vid passkontrollen höjer inte ens ett ögonbryn när
Vito Peccati, en hittills okänd fransman, sätter sin fot på fransk mark.
Eglise saint Sulpice
N
u låg vägen mot Paris öppen. Men skulle han hinna fram i tid. Dinarerna han fått med sig när
han rymde från legionen hade han växlat till franc innan han lämnat Alger men fått en dålig kurs.
Den lilla bunten franc han hade i fickan skulle inte räcka långt. Utan att känna den minsta
förebråelse går han in ett av växlingskontoren i hamnen. Låser dörren bakom sig, oskadliggör
mannen bakom disken och hämtar helt enkelt de pengar han anser sig behöva. Allt går snabbt och
effektivt.
Några minuter senare försvinner han i Marseilles folkvimmel och dyker en stund senare upp vid
tågstationen Gare Saint Charles. Två timmar senare är han på väg mot Paris. Eftersom han måste
fokusera på sitt uppdrag och inte vill bli störd av familjer med med skrikiga barn köper han en
förstaklassbiljett. När tåget lämnar stationen stänger han dörren till sin kupé och utan att ägna en
blick åt Rhonedalen med dess pittoreska byar och vingårdar som passerar utanför tågfönstret lutar
han huvudet mot den virkade antimakassen, sluter ögonen för att med full koncentration ge sig hän
uppdraget han givit sig själv. Trots att det var länge sedan han satt vid en orgel är hela hans inre fyllt
av musik. För sitt inre öra spelar han upp sitt Credo. Allt sitter etsat i minnet not för not till och med
det han lagt till sedan flykten från Paris. När tåget saktar in och stannar vid stationen i Orleans
förblir han sittande och nöjer sig med att betrakta katedralen genom kupéfönstret. Han ser sig själv
när han som liten pojke tillsammans med syster Louise-Marie på natten vandrat till Orleans och han
för första gången spelat på den stora orgeln. När tåget lämnar stationen och han åter sluter ögonen
var det svårt att bibehålla koncentrationen på sitt uppdrag. Som tur var återstod bara en liten stund
innan han var framme vid resans mål. När tåget sakta rullar in på Gare de Lyon är han åter tillbaka i
verkligheten.
Precis som före ett anfall mot ett fiendenäste har han i detalj lagt upp sin plan. Han går en sista gång
igenom alla detaljer, väntar och kliver av tåget sist av alla. På något vis känner han sig naken. Alla
släpar på resväskor. För att få bort känslan av nakenhet plockar han upp en tidning som någon lagt
ifrån sig. Nu måste han snarast få något att äta och dricka för att inte tappa tankeskärpan. Den blå
ljusskylten från restaurang, Le Train Bleu lyser lockande i bortre änden av den stora ankomsthallen.
Något snabbt att stilla hungern med var precis vad han nu behövde. Han går upp för trappan med de
vackert smidda järnräcket men upptäcker till sin besvikelse att bord med vita dukar och brutna
servetter under ett guldornamenterat tak var något som varken passade hans klädsel eller kassa.
Besviken och fortfarande hungrig lämnar han stationen. Klockan på tornet utanför stationen visade
nio.
Trettio timmar kvar till han skulle finnas på plats. Han kliver in i en taxi och ber chauffören köra
honom till Eglise Saint Sulpice. Kanske ett förhastat beslut men han kunde inte stilla sin nyfikenhet.
Han måste få se kyrkan där han snart skulle framföra sitt verk. Taxin stannar på gatan mitt emot den
stora katedralen. När han ser den stora katedralen med de två höga tornen känner han för några
svindlande sekunder en tveksamhet inför vad han givit sig in på. Om han inte omgående fick något
att äta skulle hans blodsockernivå sjunka så mycket att adrenalinet tog över och han riskerade att
helt tappa sin omdömesförmåga. Han betalar därför taxin och söker upp en bistro helt nära kyrkan.
Helt uthungrad och trött rycker han till när en vänlig röst undrar om han önskar något att äta. Efter
att ha fått i sig en baguette med skinka, ost och tomater, ett glas rött vin och en kopp starkt kaffe
börjar hjärnan åter fungera. Innan folk skulle få höra hans Credo framföras av den som skapat
verket måste han finna någonstans att sova. Att vara utvilad var en förutsättning för att lyckas vare
sig det gällde en raid mot ett fiendeläger eller något annat som krävde full koncentration. Han söker
sig ner mellan husen i gränderna mot Seine. Utanför ett av de gamla slitna husen flämtar lysrören
bakom en sliten skylt. Hotel Petit Palace. På den slitna receptionsdisken står en prislista inramad i
guldram. Den anger priser dels per timme dels per dygn. Detta var ett hotell som passade honom
utmärkt. Han får en misstänksam blick av den blonderade något överviktiga innehavarinnan när han
ber att få titta på rummet innan han bestämmer sig. Hon hakar ner en nyckel från tavlan bakom
ryggen och ber honom följa med. Han följer den breda bakdelen som pustande leder honom upp till
ett rum högst upp under takåsen. Rummet såg rent och snyggt ut. Han betalar direkt till madame
som stoppar sedlarna innanför urringningen och förklarar att hennes hotell är ett anständigt ställe.
Hon tolererar inga besök på rummet såvida han inte beställer det genom henne. Detta bekymrar
honom inte alls, han hade fått en säng att vila ut i och fått betala utan att hon frågat efter varken
namn eller pass. Så snart hon lämnat honom och han stängt dörren bakom sig klär han av sig. Enda
stället han kan stå raklång är mitt i rummet, han tvättar sig i det minimala tvättstället och kryper
sedan ner mellan fuktiga lakan. Trots alla försök att somna lyckas han dåligt. För att hålla tankarna
borta från rummet och den fuktiga sängen går han igenom vad han lärt i legionen om planering
inför en kommande raid. Planering var A och O om man skulle lyckas. Han gör upp tidschema, han
gör upp handlingslista över saker han kommer att behöva. Till slut tar sömnen överhand. Han sover
en drömlös sömn tills solstrålarna som obarmhärtigt tränger in genom snedfönstret i taket väcker
honom. Det är alldeles för tidigt på morgonen, han hade behövt ytterligare några timmars sömn,
men inser att det är lönlöst att försöka somna om. Beslutsamt reser han sig och slår huvudet i taket,
svär tyst för sig själv. För att undvika att gå ut till toaletten i korridoren och väcka madam eller
någon av hennes hyresgäster kissar han i handfatet och vaskar av ansiktet med kallt vatten. Utan att
se skymten av madame lämnar han sedan rummet och ger sig av ner mot floden och sätter sig på
kajkanten under en av broarna. Seine flyter stilla nedanför hans fötter. Vatten hade alltid haft en
lugnande effekt på honom. Var det samma ställe där han suttit när han gömt sig för många år sedan?
Han slår omgående bort tanken. Inget av hans förflutna fick störa honom nu.
Tolv timmar kvar. Lugnet infinner sig. Bredvid honom viker en morgontidig chlochard ihop
tidningarna som under natten varit hans bädd. Han hälsar artigt och dricker den sista vinslatten ur
flaskan han ställt under bänken. Utanför bistron på andra sidan gatan drar en man med långt vitt
förkläde upp järnjalusin. Jean-Baptist bläddrar igenom sina pengar och konstaterar att han utan
problem kan unna sig en välbehövlig frukost innan han ska göra sin inköp inför kvällen. Kaffet och
de varma croissanterna sätter ny fart på livsandarna. Nu börjar den verkliga uppladdningen. När
inköpen är avklarade, hinner han till och med vila en stund i en av de närbelägna parkerna innan
han ger sig av mot kyrkan.
Så snart han lämnat parken och kommer in på rue Bonaparte ser han de två tornen på den gamla
barockkyrkan Saint Sulpice sticka upp mellan träden. Med en tidning under armen och en påse bröd
i handen sätter han sig vid fontänen framför kyrkan för att mata duvorna som samlas runt hans
fötter. Hela tiden iakttar han uppmärksamt folk som passerar ut och in genom den stora entréporten.
Så snart han anser sig ha kontroll över omgivningarna framför kyrkan tar han en promenad runt
kyrkan för att se om det finns ytterligare ingångar. Under en byggnadsställning på rue Palatine
noterar han att det finns ytterligare en dörr som verkar vara en ingång för de som arbetar i kyrkan.
Lugnt går han ett varv runt kyrkan och sätter sig vid fontänen igen. När en grupp italienska turister
närmar sig huvudingången passar han på att byta några ord på italienska med en äldre dam och
följer gruppen in genom huvudingången. Inne i den väldiga katedralen blir han överraskad av att där
inte finns några bänkar. I stället täcker hundratals lösa stolar i princip hela golvet. Han följer med
gruppen mot Madonnan längst fram i kyrkan. Hon är större än den i Orleans men också gjord i vit
marmor. Var fanns hans egen Madonna? Låg hon kvar i hans väska? De sista nätterna hade han
varken ägnat krucifixet eller Madonnan en tanke. Som för att be om förlåtelse böjer han sitt huvud
och vänder handflatorna mot madonnan innan han vänder sig om. För första gången ser han den
enorma orgeln. Klockan med harpspelaren, träskulpturerna, de väldiga orgelpiporna framför vilka
åtta pelare bar upp en balustrad krönt av två änglar.
Han ryser av vällust. Genom dessa pipor skulle hans verk om några timmar med ett dån fylla
katedralen. Nu återstod att finna vägen till orgelläktaren. Gick den genom bakdörren eller fanns det
en dörr vid sidan om huvudingången? Svaret kom som på beställning. Från en av sidogångarna i
kyrkan närmar sig en man i mörk kostym med en bunt noter under armen. Jean-Baptist går närmre
för se bättre, men vill inte gå för nära med risk för att bli upptäckt. Han kan se att det är noter men
kan omöjligt se vilka noter det är. Mannen försvinner genom en dörr till höger om huvudingången.
En kort stund senare hör han till sin fasa hur brottstycken av hans musik fyller katedralen. Det
måste vara organisten som vill öva innan konserten började.
Jean-Baptist fylls av något han sällan brukade känna. Var det vrede? Eller kanske svartsjuka? Hans
annars ganska likgiltiga känsla i kritiska situationer var som bortblåst. Hela hans inre befann sig i
uppror. Skulle han helt enkelt gå upp och eliminera den som tagit hans musik, ta med sig noterna
och gå därifrån? Skulle hans ursprungliga plan nu omkullkastas på grund av ett känsloutbrott? För
att svalka ner sina känslor tvingar han sig själv att gå ut ur kyrkan. Utanför porten lutar han huvudet
mot en av pelarna som bär upp etaget ovanför och de två tornen. Kylan från den svala marmorn får
honom att besinna sig. I ryggmärgen har han fått inpräntat att det endast var amatörer som inte
kunde hålla sig kalla och följa den ursprungliga planen. Han tar ett par djupa andetag och går
tillbaka in i kyrkan.
Organisten hade slutat spela. Gömd bakom marmortrappan som leder upp till den förgyllda
predikstolen iakttar Jean-Baptist hur organisten, fortfarande med noterna under armen kommer ner
från orgelläktaren och lämnar kyrkan tillsammans med de sista turisterna. En vaktmästare låser den
stora ekdörren bakom dem. Kyrkan var nu tom sånär som på några vaktmästare som börjat ställa i
ordning stolarna inför konserten. Från sin plats under predikstolen tar sig Jean-Baptist fram till
dörren där han sett organisten tidigare försvinna. Dörren var olåst. Som en skugga smyger han in
och stänger dörren ljudlöst bakom sig. I mörkret når han en smal spiraltrappa. Av rädsla för att bli
upptäckt känner han sig försiktigt fram tills han i slutet av trappan finner en dörr. Dörren in till
själva orgeln. Endast en svag lampa lyser upp rummet. Märkligt nog är orgelrummet placerat
bakom orgelpiporna. En rysning går över hela kroppen när han ser de fem manualerna och de två
halvcirkelformade uppsättningarna andrag på båda sidorna. Av de orglar han hittills spelat på var
den i Orleans den största. Den var stor, men denna var en gigant. Det krävdes några djupa andetag
innan hans vanliga lugn infann sig. Samma lugn som han lärt sig framkalla inför ett uppdrag i
legionen. Den här gången stod inga människors liv på spel vilket i och för sig inte hade spelat någon
större roll.
En timme kvar. Han sätter sig på orgelpallen och studerar noga orgeln han har framför sig. I lugn
och ro memorerar han manualer och andrag. Med detta monster till orgel skulle han kunna ge sitt
verk en helt ny dimension. Detta skulle bli något långt utöver vad han hade kunnat föreställa sig.
Han öppnar sin ryggsäck och som en kirurg inför en operation lägger han upp det han inhandlat
framför sig. När han väl ska agera måste allt gå fort. Försiktigt smyger han ut från orgelrummet och
går över till framsidan. Han smeker de stora orgelpiporna och sticker försiktigt upp huvudet över
räcket. Långt under honom har folk redan börjat fylla den enorma katedralen. Han vänder blicken
uppåt. För första gången får han tillfälle att på nära håll studera de två änglarna som på balustraden
högt över honom vakade över orgelpiporna och harpospelaren, som över den stora klockan, vakade
över tiden.
Trettio minuter kvar till konsertens början. Jean-Baptist drar sig tillbaka till orgelrummet och ställer
sig väl dold i ett mörkt hörn, sluter ögonen och går in i ett tillstånd av full koncentration. Andningen
har så gott som upphört när dörren öppnas och organisten kommer in. Han vänder sig mot hörnet
där Jean-Baptist står gömd och tänder ljuset. I ett hisnande ögonblick känner Jean-Baptist att allt är
förlorat men organisten vänder sig mot orgeln utan att notera att han inte är ensam i rummet. Han
packar upp sina noter slår på strömbrytaren till orgeln och tänder notbelysningen och är beredd att
ta sig an uruppförandet av Credo till en blind Gud.
Sorlet och skrapandet med stolar nerifrån tystnar. Ljuset i katedralen dämpas. Strålkastare riktas
mot Madonnan vid altaret. En representant för konsertens sponsorer kliver fram för att presentera
kvällens stora begivenhet. Med stor dramatik berättar han historien om dubbelmordet i Montmartre,
som förmodligen varit ett svartsjukedrama. Om fyndet av noterna. Om mysteriet med vem som var
kompositören. Teorierna hade varit många men det enda man kände till var att det inte var skrivet
av någon av de hittills kända mästarna. Trots detta var det ett mästerverk. Ett mästerverk som nu
skulle få sitt uruppförande. Strålkastarna släcks och nya strålkastare riktas mot orgelläktaren.
Organisten som lämnat orgelrummet visar sig vid balustraden framför orgeln och bugar inför en
applåderande publik. I orgelrummet gör sig Jean-Baptist beredd. Applåderna avtar och organisten
återvänder till sin orgel. Direkt innanför dörren övermannas han av någon han aldrig hinner se. Inte
ett ljud hinner komma över hans läppar förrän han får en trasa instoppad i munnen och en huva
dragen över huvudet. Han får händerna bundna på ryggen och fötterna hårt sammanbundna vid en
stol. Allt går snabbt och effektivt. Utan att ha blivit fysiskt skadad sitter han fastsurrad vid en stol
och kan ingenting göra.
Jean-Baptist tar undan noterna och slänger dem i en papperskorg. Sätter sig på orgelpallen tar några
djupa andetag och de första spröda tonerna ur de minsta orgelpiporna som ska efterlikna den
mänskliga rösten, vox humana, ljuder med samma melodi som den ordlösa sång han en gång sjungit
när han sänt de brinnande fåglarna mot den den mörka natthimlen. Han fyller katedralen med
eldfåglar som han sakta låter försvinna upp mellan katedralens valvbågar och ut genom taket. Sedan
kommer straffet och orgelns dån får katedralens väggar att vibrera. Jean-Baptist fortsätter som i
trans. Fingrarna minns varenda ton varenda not. Men med tillgång till det enorma instrument han
sitter vid tillåter han sig improvisera. Konserten skimrar och vibrerar. Den växer till ett ännu större
mästerverk. Disharmonier från trumpeter och basuner far som instängda demoner mellan
katedralens väggar. Mot konsertens slut släpper han änglarna fria. Flöjter och violonceller sjunger
och ber alla om förlåtelse.
Så snart de sista tonerna ebbat ut reser han sig från orgelpallen, tar fram en liten flaska bensin som
han häller över noterna i papperskorgen, kastar ner en tändsticka och försvinner ut i en sidogång.
Ingen annan ska någonsin få uppföra hans mästerverk. Applåderna vill aldrig tystna. Strålkastarna
är riktade mot orgelläktaren men ingen organist syns till. Folk står upp. Applåderna vill aldrig ta
slut. Till slut går en av kyrkans vaktmästare upp för att se vad som står på. När han öppnar dörren
möts han av rök och sot ur en brinnande papperskorg. I en stol bredvid orgeln sitter en man med en
svart huva över huvudet. Elden släcks och den chockade organisten befrias. Vem som suttit vid
orgeln och sedan försvunnit genom den öppna bakdörren var en gåta.
Som en skugga försvinner Jean-Baptist ut i mörkret på rue Saint Sulpice och och vidare ut till
vimlet av människor på Rue Bonaparte. Vad han inte märkte var att efter honom rullar en bil med
släckta lyktor. Just när han korsar Rue de Vaugirard för att försvinna in i Jardin de Luxembourg
kör bilen upp vid hans sida. En bakdörr öppnas och innan han hinner göra motstånd sliter starka
händer in honom i baksätet och han blir nedtryckt i baksätet mellan två välklädda män med arabiskt
utseende. Han har ett svagt minne av att ha sett dem tidigare. Vito Peccati ska återbördas till
Främlingslegionen och få sitt straff för desertering. Bilen susar genom den täta trafiken och kör i
hög fart ut mot de arabdominerade förorterna för att så småningom svänga in och stanna på en
ödetomt mellan några övergivna fabriksbyggnader. Efter allt besvär de haft med att finna mannen
de har emellan sig i baksätet, anser männen i bilen att de själva först bör ge honom ett straff han
förtjänar innan de överlämnar det som blir kvar av honom för vidare transport till Algeriet. JeanBaptist anar vilket öde som väntar så utan att med en min röja sina avsikter har han. innan bilen ens
hunnit stanna, knäckt nacken på sina två medpassagerare. Chauffören vänder sig om för att se vad
som händer men hinner aldrig uppfatta situationen förrän han själv ligger livlös lutad över ratten.
Utan att ta ut liken ur bilen muddrar Jean-Baptist deras fickor. Han finner både pass och pengar.
Den som passar bäst ihop med hans utseende är chauffören. Han drar ut honom ur framsätet. Byter
kläder med honom och lyfter in honom i baksätet. Snabbt och metodiskt öppnar han motorhuven
och rycker av bränsleslangen så bensinen får flöda. För säkerhets skull öppnar han även tanklocket
innan han kastar in en tändsticka under motorhuven. Sitt eget pass kastar han bredvid den brinnande
bilen i hopp om att någon ska finna det lagom brandskadat men fullt läsbart. När bilen slutligen
exploderar är han redan uppslukad av mörkret.
Skakad av kvällens och nattens upplevelser men nöjd med sin insats vandrar han i mörkret tillbaka
in mot Paris centrum. Han hade genomfört sin plan till hundra procent. Konserten kände han sig
mer än nöjd med. Den fantastiska orgeln hade givit honom möjlighet att tillföra sitt verk ytterligare
en dimension. Upptäckten att noterna var hans egna originalnoter hade givit honom en ännu större
tillfredsställelse när han sett dem brinna. Han skänker också en tacksam tanke till sina befäl i
legionen. Han hade svurit över alla timmar de tvingat honom öva närstrid men idag hade han tack
vare dem fått livet tillbaka och ironiskt nog eliminerat några av deras egna.
Moder Theresa sviker ett löfte
H
ela natten hade han vandrat utan att veta vart han skulle ta vägen. Inte förrän morgondimmorna
lättat hade han bestämt sig. Han behövde omgående hjälp att få ordning på sitt liv. Den enda han
kände som kunde hjälpa honom var Moder Theresa.
När morgonen grydde satt han i bistron på Gare Austerlitz och väntar på tåget som ska ta honom till
Orleans. Gårdagens och nattens omtumlande händelser har satt sina spår. I den svarta kostymen som
satt för trångt över ryggen och kavajen med för korta ärmar och de för korta byxorna gav han ett i
det närmaste komiskt intryck. Enligt passet i fickan var den stora mannen i de för små kläderna
Samir Sayed. Om Moder Theresa släppte in honom skulle han berätta allt för henne. Hon skulle få
tala om för honom vad han gjort som var rätt och vad som var fel. Han skulle lägga sitt liv i hennes
händer.
När tåget kommer in på stationen dricker han ur sitt kaffe och kliver ombord, finner sin plats och
lutar sig bekvämt tillbaka i den bekväma fåtöljen. Tack vare påfyllning av kontanter från nattens
händelse hade han kunnat kosta på sig en förstaklassbiljett. Även om resan bara tog en timme skulle
han den här gången passa på att njuta av det vackra landskapet. En timme skulle också vara nog för
att samla tankarna. Återkalla minnet av sin barndom och minnas alla dem på klostret han vuxit upp
tillsammans med.
Nästa stop Orleans. Jean-Baptist sträcker sig upp för att ta ner sin väska. Väskan! Var fanns väskan?
Sista gången han sett den låg den i baksätet på en bil. Sedan dess hade han inte tänkt på den. Hade
han varit med om så mycket att han helt tappat skärpan? Bittert får han inse att hans krucifix och
den vita madonnan hade blivit kvar i lågorna. Med tungt hjärta kliver han av tåget. Den första syn
som möter honom när han kommer ut från stationen är den gamla katedralen. Hade inte LouiseMarie en gång för länge sedan tagit med honom dit hade han aldrig skrivit sitt Credo till en blind
Gud. Då skulle livet kanske sett helt annorlunda ut. Skulle hon förlåta det han skrivit? Fanns hon
överhuvudtaget kvar? Visst hade han råd att ta en taxi till klostret men han behöver mer tid att tänka
och något inom honom säger att han bör närma sig klostret till fots. Han vet inte varför med det
känns mer riktigt.
Vägen till S:t Katerine hittar han utan problem. Det doftar underbart när han vandrar genom
pinjelundarna. Lärkorna sjunger över fälten och då och då glittrar vattnet i Loire fram mellan
träden. Ju närmare klostret han kommer desto mer känner han att det var ett riktigt beslut att lägga
sin framtid i Moder Theresas händer. Inte för att han var rädd att ta egna beslut men vissheten om
att hennes omdöme säkert var bättre än hans kändes tryggt. Solen stod lågt när den välbekanta
siluetten av klostret dök upp mellan träden. Med bultande hjärta knackar han på porten. Var det fel
tid? Pågick bön? Hade han redan glömt dagordningen? Just som han vänder för att gå ner till floden
öppnas porten och i dörröppningen står Syster Louise-Marie. Hon stirrar på honom som hon sett ett
spöke. Korsar sig och sträcker trevande ut handen för att röra vid hans kind. Tårarna skymmer
blicken. Jean-Baptist vet inte vad han ska göra när han känner fingrarnas lätta beröring. Man kan ju
inte sträcka ut armarna omfamna och kyssa en nunna. I stället faller han ner på ena knäet som en
riddare framför en jungfru. Han tar hennes hand mellan sina. Tiden stannar. De står stilla som en
målning från en gången tid. Förtrollningen bryts när en barsk röst inifrån undrar vad som försiggår.
Som i en dröm tar Louise-Marie Jean-Bapists hand och leder in honom till Moder Theresa. Hon tror
heller inte sina ögon när hon får syn på den smutsige, orakade man i en för trång kavaj och för korta
byxor som står vid Louise-Maries sida. Hon lägger ner boken i knät och skjuter upp glasögonen i
pannan. Var det verkligen pojken som för länge sedan försvann ur hennes liv. Hon säger åt honom
att komma närmare så hon får se på honom ordentligt. Jean-Baptist går fram till den gamla
abbedissan, faller på knä och kysser hennes hand. Moder Theresa hade för länge sedan givit upp
hoppet att någonsin får se honom igen. Hon lägger sin sträva hand på hans huvud för att riktigt
övertyga sig själv att han verkligen är där.
Innan ryktet om Jean-Baptists återkomst hinner sprida sig de övriga systrarna ber hon Louise-Marie
hjälpa henne in på sitt rum och uppmanar Jean-Baptist att följa med. Inne i det spartanskt inredda
rummet sveper Louise-Marie en varm yllepläd runt Moder Theresas ben och lämnar henne sedan
ensam med sin skyddsling. När dörren stängts och de är ensamma ser hon allvarligt på den sorgliga
figuren framför sig och ber honom sätta sig ner. Hon vill veta vad som hänt och anledningen till att
han efter alla år åter sökt upp henne. Det är nu eller aldrig. Han vet att han omedelbart skulle bli
avslöjad om han försökt undanhålla eller försköna sanningen.
Så gott han kan berättar han sin historia från den dagen de tagit farväl av varandra och han givit sig
iväg till Rom tillsammans med organisten från Orleans. Timmarna går utan att Moder Theresa
avbryter honom. När han till slut avslutar sin berättelse ser han frågande in i hennes ögonen. Skulle
hon fördöma honom och skicka honom tillbaka ut i världen att klara sig själv efter bästa förmåga?
Skulle hon bryta sitt tysthetslöfte och tillkalla polis? Moder Theresa säger ingenting. Hon sitter tyst
och betraktar sin skyddsling med sorgsna ögon. När hon säger åt honom att hämta skrinet på altaret
under krucifixet reser han sig och går som en lydig hund bort och hämtar det. Bredvid skrinet står
en liknande Madonnaskulptur som den han en gång fått av Louise-Marie. Han böjer sitt huvud mot
den innan han vänder sig om och lägger skrinet i Moder Theresas knä. Med en trött blick över de
runda glasögonen öppnar hon med darriga händer skrinet och tar upp ett brev.
Hon har för avsikt att bryta ett tysthetslöfte, dock inte på det vis som Jean-Baptist tänkt sig, hon
skulle berätta något för honom som hon en gång lovat att aldrig berätta. Men förhållanden hade
ändrats och med brevet hon höll i sin hand ansåg hon sig befriad från löftet.
Nu skulle han få veta vem han egentligen var. Hon ber honom sätta sig ner och lyssna noga. Så
berättar hon om hur han som spädbarn en gång kom till klostret. Hur hon och de andra nunnorna
fått ansvaret att bevara hemligheten med hans ursprung och ta hand om hans uppfostran. Att JeanBaptist inte var hans riktiga namn, det var ett namn klostret givit honom för att dölja hans riktiga
identitet. Hans riktiga namn var José Alejandro Alvares y Escobar son till en spansk general och en
för henne okänd mor.
När hon är färdig med hans historia vecklar hon upp arket hon just tagit upp ur kuvertet. Det hade
legat i hennes skrin och väntat för den händelse han skulle återkomma till klostret. Innan hon börjar
läsa berättar hon att hans far avlidit och det var på grund av detta hon fått brevet. Hon rättar till
glasögonen innan hon med fast stämma läser den långa och stundom juridiskt svårbegripliga texten
där det framgår att Jose Alejandro Alvares y Escobar son till framlidne Alejandro Alvares y Cortes
nu var den ende arvtagaren till slottet Castillo Bernadett och en hacienda i en by utanför Salamanca.
Hans fars hustru levde fortfarande och bodde i slottet. Det var hon som genom sin advokat lyckats
spåra honom till S:t Katerine och nu önskade träffa honom. Vem som var hans riktiga mor var
fortfarande dolt i ett dunkelt förflutet. Jean-Baptist hade andäktigt lyssnat på Moder Theresa. Han
tyckte sig van att behärska de flesta situationer han ställdes inför men när hon tar av glasögonen och
lägger brevet i hans hand ber han om ursäkt och lämnar rummet. Vem var han egentligen? Nu hade
han haft så många identiteter att han inte visste om han orkade ta emot ännu en.
Som alltid när han kände att han behövde lugn och ro sökte han sig till vatten. Utanför klostermuren
glittrar floden mellan fruktträden. Med brevet i sin hand sätter han sig på en nedfallen trädstam vid
flodstranden. Vem var han egentligen. Jean-Baptist Dubois? Vito Peccati? Eller som just nu Samir
Sayed? Vem var hans far? Vem var hans mor? Varför hade de lämnat bort honom? Frågorna
staplade sig på varandra. Enda möjligheten att finna svaren var att lämna S:t Katerine och bege sig
till Salamanca. Skulle han ännu en gång kliva in i en ny identitet? Tyst för sig själv uttalar han sitt
nya namn. José Alejandro Alvares y Escobar. Det kändes helt främmande. Hela livet hade han sett
sig själv som fransman och nu plötsligt fått reda på att han var spanjor och dessutom son till en
general kändes helt absurt. Han var alltså en spanjor som inte kunde tala sitt hemlands språk.
Klockan i klostret hade för länge sedan ringt till Vesper. Solen stod lågt när Alejandro vandrade
tillbaka genom trädgården för att be Moder Theresa om råd. Efter Vesper hade hon gått tillbaka till
sitt rum och satt nu med slutna ögon i sin stol och väntade. Redan när Moder Theresa fått beskedet
om arvet hade hon bestämt att bryta sitt löfte. Hon hade kontaktat biskopen och förklarat vad som
hänt och fått även honom att bryta sitt löfte. Han hade låtit utfärda alla nödvändiga handlingar för
att officiellt ge Alejandro hans riktiga identitet och givit dem till Moder Theresa. Nu låg dessa i en
prydlig liten hög på bordet framför henne. Hon visste att det inte skulle dröja länge förrän Alejandro
var tillbaka. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän det knackade på hennes dörr. Med nedböjt
huvud stänger han dörren tyst bakom sig och sätter sig vid hennes fötter. Precis som när han var
liten ber han henne tala om för honom vad hon tycker han ska göra. Hon stryker honom över
kinden, tar honom under hakan och vänder upp hans huvud. Länge ser hon in i hans mörka ögon.
Hon kunde fortfarande känna igen barnet hon en gång tagit på sitt ansvar att uppfostra. Innan hon
börjar gråta ger hon honom hans nya identitetshandlingar och resten av pengarna som deponerats
för hans räkning. Vad han nu skulle göra med sitt liv måste han själv bestämma. Moder Theresa
lägger sina händer på hans huvud och läser en bön innan hon med tillkämpat lugn ber honom lämna
henne men aldrig glömma vad hon lärt honom. Hennes uppdrag var slutfört.
Med tungt hjärta lämnar han den gamla priorinnan och för sista gången stänger han klosterporten
bakom sig. I trädgården utanför murarna kliver syster Marie-Louise fram bakom ett av fruktträden
där hon stått gömd för att ta ett sista farväl. Nu stod de i skymningen helt nära varandra. Närmre än
de brukade. Hon är helt tyst och tårar rinner sakta ner för hennes kinder. Hon sträcker fram sina
händer mot honom men istället för att fatta händerna sluter han henne i sin famn. Aldrig tidigare
hade de rört vid varandra annat än då hon hållit hans hand när han var liten. Han sluter ögonen och
håller den lilla nunnan tätt intill sig. Hon doftade lavendel. Ögonblicket varade en evighet. Hela
naturen höll andan innan hon till slut lösgjorde sig ur hans famn och utan ett ord vände tillbaka mot
klostret. När porten stängs bakom henne för han upp händerna mot ansiktet för att ännu en stund få
känna värmen och doften av lavendel.
För att hålla kvar ögonblicket vandrar han sakta genom skogar och över fält tillbaka mot Orleans för
att i gryningen ta tåget mot sitt nya hemland. Med en ansenlig summa pengar på fickan och nya
identitetshandlingar har José Alejandro Alvares y Escobar tagit avsked av klostret S:t Katarine. Av
de två namn han hade att välja på, José eller Alejandro, valde han sin fars namn Alejandro.
Nu skulle han åter möta den värld han inte alltid förstod sig på.
Början på ännu ett nytt liv
V
id gränsen till Spanien byter han tåg och den nye Alejandro Alvares lämnar Pyreneernas vilda
bergmassiv bakom sig. Han lämnar också den bekväma plyschfåtöljen i förstaklassvagnen och
beger sig till restaurangvagnen. För att anpassa sig till sitt nya hemland följer han den kunniga
servitörens råd och beställer in en flaska Kastillianskt vin från Finca Sandoval. Utan att tänka sig
för beställer han sin mat på italienska medan servitören svarar på sitt eget språk utan att Alejandro
reflekterat över att det var spanska han talade. Tåget tar sig fram över den spanska högplatån.
Alejandro betraktar det storslagna landskapet medan han går igenom vilka språk han talar och
förstår. Franska, italienska, latin och en del nordafrikanska arabdialekter. Hur lång tid skulle det ta
innan han lärde sig spanska? Skulle han kunna göra sig förstådd med sin fars fru? Vad ville hon
egentligen tala med honom om? Ville hon inte dela med sig av arvet? Skulle han bli betraktad som
oäktingen som plötsligt dök upp och förstörde hennes tillvaro? Han lutar sig bakåt, sluter ögonen.
Det sträva vinet och dunket från skenskarvarna var sövande. Han vaknar till när en mjuk hand
försiktigt nuddar vid hans axel. Yrvaket stirrar han in i ögonen på en kvinna som lutar sig över
honom. Hon ber om ursäkt om hon skrämde honom och frågar om hon får slå sig ned. Visst, han
sätter sig upp och torkar rodnande bort en droppe saliv ur ena mungipan. Kvinnan sätter sig på
andra sidan bordet mittemot honom och drar av de tunna näthandskarna. När hon tar upp en
fickspegel och rättar till sina svarta lockar konstaterar Alejandro att hon inte bär några vigselringar
utan endast en klackring med ingraverat släktvapen på lillfingret. Varför lade han märke till det?
Gift eller ogift vad spelade det för roll? När servitören kommer fram till bordet beställer hon ett glas
sherry och en karaff vatten. Under tystnad iakttar de båda det öppna landskapet medan tåget
fortsätter genom den spanska landsbygden. Så snart servitören serverat sherryn höjer hon glaset och
säger - Salute. Eftersom hon skålat på italienska förstod Alejandro inte att det var honom hon
saluterar men fattar sedan sitt glas och nickar tillbaka. Hon hade tidigare suttit vid bordet bakom
honom och hört hans konversation med servitören på klingande italienska frågor hon varifrån i
Italien han kommer. När Alejandro på klingande italienska svarar att han är fransman och närmast
kommer från Klostret S:t Katerine utanför Orleans tittar hon frågande på honom. Sedan faller båda i
skratt. Eftersom han inte såg ut som en munk frågar hon om han har varit där i egenskap av präst.
Det hela skulle bli lite för långt att förklara så istället för att berätta sin historia säger han att han är
kyrkomusiker.
En doft av saffran från köket skvallrar om att middagen är klar att serveras. Båda är intresserade av
att fortsätta diskussionen och bestämmer att ska dela på en saffransdoftande paella och ytterligare
en flaska vin. I ställer för en kastilianskt vin föreslår hon en kraftig Tempranillo eller Tinta de Toro
som den kallades från del av Spanien hon kom ifrån. Doften från paellafatet, det mörkröda vinet och
den vackra kvinnan mittemot gjorde att all oro för vad kvinnan vid slutmålet för hans resa hade för
avsikter kom helt i skymundan.
Under middagen finner de att de har en hel del gemensamma intressen och eftersom de båda är på
väg till Salamanca, kommer de överens om att tillbringa resten av resan i restaurangvagnen. Hon
hade tillbringat flera år i Rom och studerat byggnadsteknik med specialinriktning på kyrko- och
katedralbyggnader. Alejandro vill inte gärna tala om sin inställning till de mastodontbyggnader man
säger sig ha byggt till Guds ära så för att knyta an till hennes intressen talar han i stället om musik
och då framför allt kyrkomusik. De avslutar måltiden med en kopp kaffe och ett glas Fontenac en
tjugoårig brandy från Torres.
Resan hade gått alldeles för fort. När tåget stannar vid centralstationen i Salamanca hjälper
Alejandro till att lyfta ner hennes väska från bagagehyllan. De tackar varandra för ett trevligt
sällskap och skiljs åt. Med ett sting i hjärtat känner han saknaden efter henne när hon försvinner i
folkvimlet på perrongen. Han hade talat om att hans namn var Alejandro och han visste att hon hette
Maria men varken hennes efternamn eller var hon bodde. Deras samtal hade varit så intensiva att
inte ens kommit sig för med att presentera sig ordentligt för varandra. För att tränga undan tankarna
på henne ropar han på en taxi och tar fram lappen med adressen till Castillo Bernadett där en för
honom okänd kvinna väntade.
Vem var kvinnan han skulle möta? Allt han visste om sin far var att han som general under
Francoregimen stupat under fascisternas svarta fanor någonstans i Nordafrika. Men vem var
kvinnan han varit gift med, Dona Fidelia Maribel Escobar y Rivera? Han visste att hon tillhörde en
av de anrika Kastilianska familjerna men mer än så visste han inte.
Taxin far fram genom den sammetssvarta natten. De passerar kyrkor och katedraler, universitet där
storheter som Columbus och Ignatius av Loyola fått sin utbildning. De skumpar fram över
stenlagda gamla broar. I utkanten av staden svänger de ner mot floden och kommer så småningom
in i en allé där en slottsliknande byggnad avtecknar sig i siluett mot natthimlen. När bilen når slutet
av allén tänds plötsligt strålkastare. Slottet och den omgivande parken flödar i ljus. Slottet ser
övergivet ut. Endast ett svagt ljus lyser från fönstren i övervåningen. Alejandro känner sig tveksam
om han verkligen valt rätt tidpunkt för sitt besök. Om han över huvudtaget tagit ett riktigt beslut när
han bestämt sig för att tillmötesgå den gamla damens önskemål att få träffa honom. Nu var det i alla
händelser för sent att ångra sig. Han betalar taxichauffören som vänder och försvinner bort i allén.
Så snart de röda bakljusen försvunnit slocknar strålkastarna och Alejandro står ensam kvar i
mörkret. Endast ljuset på övervåningen skvallrar om att någon förmodligen är hemma. Han går
tveksamt fram mot entrén. En dörrkläpp i form av ett tjurhuvud pryder den bastanta ekporten. Han
tar tag i ett av hornen men innan han hunnit knacka öppnas dörren. I det bländande ljuset inifrån
står en leende ung flicka med ett vitt förkläde knutet runt midjan. Hon niger och hälsar honom
välkommen. Han var väntad. Alejandro kliver in under den stora ljuskronan i en hall prydd med
antika närstridsvapen. Den unga damen tar med ett bestämt grepp hand om hans väska och visar in
honom i något som ser ut som en audienssalong. På ett mahognybord mellan två gigantiska fåtöljer
har någon ställt en flaska sherry och två glas. Han blir ombedd att sitta ner, så skulle Dona Maribel
strax ta emot. I stället för att sätta sig går Alejandro runt i rummet och ser sig om. På spiselkransen
över den öppna spisen står rader med fotografier. Det är fotografier av eleganta herrar i uniform och
damer i långa klänningar. Alejandro stelnar till. Där står också ett fotografi av honom själv. Ett
fotografi där han är klädd i en uniform han inte känner igen. I ett svindlande ögonblick tror han att
han drömmer innan han förstår att detta måste var en bild av hans far. De var skrämmande
porträttlika. Samma kroppsbyggnad samma ögon och näsa, men framför allt den vita slingan i det
svarta håret. En pigmentförändring han trott sig vara ensam om. Han har svårt att slita blicken från
fotografiet när han hör ett ljud bakom sig. Från ett angränsande rum, åtföljd av en butler i randig
väst, kommer en tunn liten kvinna i rullstol in genom de höga dubbeldörrarna. Den gamla damen
rullar fram och får för första gången i sitt liv betrakta sin sin mans son på nära håll. Alejandro står
som förstenad inför de svarta ögonen. Hur kunde en så gammal och bräcklig dam utstråla en sådan
styrka och så totalt dominera sin omgivning. Hon betraktar honom länge innan hon sträcker fram en
tunn ådrig hand. - Alejandro?
Alejandro vet inte riktigt vad han ska göra men går henne till mötes, böjer sig ner och kysser den
framsträckta handen. Bakom de oinfattade glasögonen möter han en sträng men oändligt sorgsen
blick. Med en nick mot fåtöljerna ber hon honom ta plats. Hon ringer i den silverklocka som står på
bordet. Från ingenstans kommer butlern tillbaka och lyfter över henne till den andra fåtöljen.
Han slår upp sherry i de två framställda glasen innan han diskret drar sig tillbaka och lämnar dem
ensamma. Fortfarande utan att ha sagt något annat än hans namn höjer hon glaset -à votre santé-.
Hon talar en perfekt franska utan minsta brytning. En artighet mot Alejandro eftersom hon vet att
hans modersmål är franska. Hon vill inte genera honom med att tala spanska i händelse av att han
inte behärskade språket. För att visa att han i alla fall lärt sig något av de viktigaste spanska
uttrycken höjer Alejandro sitt glas och svarar -salud.
Isen var bruten. Båda skrattar gott och tömmer sina glas. Trots att kvällen är sen låter hon tända en
brasa i den öppna spisen. Under artig konversation dricker de ytterligare några glas och med löfte
om att i morgon berätta varför hon kallat på honom, säger Dona Maribel god natt och pinglar i den
lilla silverklockan. Från ingenstans kommer hennes butler. Dona Maribel försvinner och dörrarna
stängs bakom henne. Flickan som nyss öppnat för honom kommer tillbaka och Alejandro blir visad
till ett av gästrummen på övervåningen. Han slår sig ner på den enorma dubbelsängen och sparkar
av sig skorna. Vad var det egentligen som hände? Han övermannas av en overklighetskänsla. Här
satt han på sängkanten i ett slott som tillhört hans far. En far som han aldrig sett eller ens känt till.
En far som han dessutom var till förväxligsbarhet lik. Situationen kändes helt absurd. Han gör sig i
ordning för natten och kryper ner mellan nymanglade lakan. Dagen hade varit så fylld av
upplevelser att han får svårt att koppla av. Tankar på kvinnan han mött på tåget och den tunna lilla
damen han nyss mött sysselsätter honom ända tills han så småningom faller i en djup och drömlös
sömn. Endast duvornas kutter utanför fönstret bryter den totala tystnaden.
I sitt sovrum på bottenvåningen rullar Dona Maribel fram och öppnar fönstret ut mot slottsparken.
Hon ler mot månen och lyssnar på de kuttrande duvorna. Mer än nöjd kunde hon konstatera att
Alejandro inte bara till utseendet var lik sin far och bar hans namn, han hade dessutom något som
han inte ärvt av sin far men som tilltalade henne. En osentimental uppriktighet.
I morgon skulle hon sätta sin plan i verket.
Dona Maribels läkare hade redan för ett år sedan talat om för henne att hennes tid på jorden snart
skulle vara över. Hittills hade hon klarat av att dölja sin sjukdom för omvärlden genom att med ett
glatt humör bjuda på middagar och soireér. En del av hennes släktingar hade nog anat hur det stod
till. De som aldrig annars brukade höra av sig hade i tid och otid börjat besöka henne och varnat
henne för hennes slösaktiga liv och i förtäckta ordalag uppmanat henne att tänka på framtiden. Hur
skulle släktgodset kunna fortsätta att leva om det inte fanns några tillgångar kvar? All denna falska
omtanke gjorde henne både ledsen och arg. Hennes mor hade dött redan när hon föddes. Sedan hade
hon vårdat sin far tills han dött efter ett hårt liv med kvinnor och sprit. Slottet och haciendan hade
gått i arv i över trehundra år och efter sin fars död var hon den enda arvingen. När hon senare gift
sig med don Alejandro hade hon hela sitt liv stått vid sin makes sida, eller rättare sagt bakom
honom. Han hade alltid stått främst och tagit åt sig äran oavsett om det gällt de krigiska
framgångarna eller framgångarna i familjens tjuruppfödning. Något han inte haft någon som helst
kunskap om utom när det gällde att ta emot medaljer. Alltid hade han stått i främsta ledet, hon steget
bakom trots att det var hon som hade kunskaperna och representerade godset med dess gamla anor.
Nu var han borta. Eftersom de aldrig fick några egna barn var hon den sista i sin släkt som ensam
bestämde hur framtiden skulle formas.
Det var då hon kom att tänka på barnet som hennes man för länge sedan adopterat bort. De hade
sällan talat om barnet. De enda gånger han med tårar i ögonen ångrade att han adopterat bort pojken
var när de gått till sängs efter någon middag när han druckit för mycket.
Hon hade efter ett mycket letande funnit gamla väl undangömda handlingar som rörde den så
kallade adoptionen. Utan att ta kontakt med kyrkan eller biskopen, som fortfarande levde, hade hon
med hjälp av sin advokat funnit klostret och fått kontakt med Moder Theresa. Det hade tagit lång tid
men nu var han äntligen här, hennes makes förlorade son.
Ett erbjudande det inte går att tacka nej till
E
fter en orolig natt i den enorma himmelssängen vaknar Alejandro utan att först kunna orientera
sig. Rummet var större än något han tidigare sovit i. Mittemot sängen ser han sig själv i en
guldinramad spegel som går från golv till tak. En liten figur bland kuddar och bolster under en
himmel av mörkblått tyg broderat med olika stjärntecken. Tre dörrar vittnade om att det förutom
dörren till korridoren där han kommit in också borde finnas två rum till. Dagen innan hade varit så
full av upplevelser att han, innan han kliver ut sängen, är tvungen att tänka igenom vad som hänt
sedan han klev på tåget i Orleans. Den vackra Maria som han förlorat i folkvimlet på perrongen i
Salamanca. Den späda Dona Maribel som idag skulle avslöja varför hon kallat på honom. Porträtten
av sin far som han själv var en kopia av. När han samlat sina tankar kliver han ner från sängen och
går tveksamt fram och gläntar på dörren mitt emot. Ett badrum helt klätt i mörkgrön marmor. Ett
badrum som skulle passa en kung. På hyllan framför ytterligare en guldinramad spegel står alla
tillbehör en man kan behöva. Rakborste, raktvåll, rakhyvel och en flaska Floridor rakvatten. Han
kliver in under duschen, låter det heta vattnet skölja över kroppen tills det svider i skinnet innan han
sveper in sig i en frottéhandduk tjock som en matta. Hade detta varit hans fars sovrum och badrum
eller hade Dona Maribel låtit det ställas i ordning för hans räkning? Just nu spelade det ingen roll,
han mådde som en prins. Medan han vällustigt rakar sig och ser sig själv i den immiga spegeln leker
han med tanken att det måste varit precis så här det sett ut den gång hans far rakat sig. Han klär sig
och lämnar sitt rum. I gången utanför stannar han vid räcket till de svängda marmortrapporna.
Högra eller vänstra? Spelar ingen roll båda slutar i den stora entréhallen. Han väljer den högra och
följer doften av nybakat bröd. Efter en del letande kommer han ut i slottets väldiga köket. Den unga
flickan som föregående kväll öppnat dörren för honom hälsar honom välkommen och hoppas att
han haft en god sömn. Hon visar honom fram till ett stort bord mitt i köket där frukosten står dukad.
Där fanns allt han kunde önska sig. Nybakat bröd, ostar, lufttorkad skinka, burkar med marmelad
och färskpressad apelsinjuice. För att inte missa något tar han lite av varje. Han hade just ätit en bit
ensaimada med pudersocker och fått sin andra kopp kaffe när en annan av husets tjänsteflickor
kommer in och ber honom följa henne.
Han reser sig från bordet och tackar för frukosten. Innan de lämnar köket pekar hon på hans näsa
och mun där pudersockret från ensaimadan lämnat tydliga spår. De går genom rummet där han
föregående kväll för första gången mött Dona Maribel. Han kastar åter en blick på porträtten av sin
far och hälsar på butlern som med ett stelt leende avbryter sitt arbete med att raka aska ur den öppna
spisen. De passerar genom ett porträttgalleri där Dona Maribels bistra anfäder i förgyllda ramar
blickar ner på dem. Till slut når de den sal där Dona Maribel själv tillsammans med en äldre kvinna
och en man med bistert utseende väntar på honom. På bordet framför dem ligger dokument och
pärmar i prydliga högar. Alejandro känner hur magen knyter sig inför den lilla kvinnans
genomträngande blick. Det välbehag han nyss känt i köket var som bortblåst. Vad ville dessa
människor honom? Utan att släppa Alejandro med blicken backar Dona Maribel undan sin rullstol,
kör runt skrivbordet och rullar fram mot honom. I botten på de mörka ögonen tycker sig Alejandro
se en varm glöd. Hennes ansikte spricker upp i ett varmt leende när hon sträcker fram sin magra
hand och önskar honom en god morgon. Lite av skräcken släpper och Alejandro kysser den
framsträckta handen. Han lyckas till och med stamma fram ett tack för en trevlig kväll.
Hon hoppas han sovit gott. Hon ber honom sätta sig och rullar tillbaka till sin plats bakom
skrivbordet och presenterar de två personerna på vardera sidan om henne. För att allt skulle gå rätt
till hade hon bett sin advokat och sin bankman att närvara. Dona Nerea Sotomayor och Don Alvaro
Ojeda. Advokaten, en kvinna i sextioårsåldern med ett stålgrått hår, benat i mitten och hopsatt med
en knut i nacken sträcker fram en senig hand. Den är kall och torr. Alejandro förundras över hur
stark hon är när hon klämmer till om hans framsträckta hand. Han tycker hon ser farlig ut, någon
som man absolut inte skulle vilja möta i en domstol. Hennes bankman Don Alvaro Ojeda kändes
betydligt mer behaglig när han leende sluter Alejandros hand i sina båda framsträckta händer.
Så snart formaliteterna är avslutade förklarar Dona Maribel för de församlade vad hon står i
begrepp att göra. Hon tar upp ett papper från bordet och ber dem uppmärksamt lyssna när hon läser
innantill. Alejandro gör allt för att lyssna riktigt uppmärksamt. Ändå kan han inte ta in det han hör.
När hon läst klart skjuter hon upp glasögonen i pannan och spänner ögonen i Alejandro. Utan att
blinka möter han hennes blick. I botten av de svarta ögonen kan han ana hennes moriska anfäder.
Hade han förstått? Jodå han hade lyssnat uppmärksamt och hört allt hon sagt men kanske inte riktigt
förstått. Menade hon att han, när hon var borta, som enda arvinge skulle överta slottet, haciendan
med tjuruppfödningen och allt som hörde till? Han som aldrig ägt något skulle ju vara helt olämplig
att förvalta ett sådant arv. Det är dödstyst i rummet. Endast en envis flugas surrande mot ett fönster
var beviset på att han inte drömde. Hur skulle han nu, utan att såra henne, på ett fint sätt kunna säga
nej tack? Den lilla damen sitter tyst avvaktande i sin rullstol. Utan att för en sekund släppa honom
med blicken väntar hon på hans svar. Aldrig tidigare hade Alejandro besvärats av att ge ärliga svar
men den här gången visste han inte hur han skulle vända sig. Helt otippat kommer Dona Nerea till
hans undsättning. - Han kanske bör läsa igenom dessa innan han ger ett definitivt svar säger hon och
räcker över en bunt papper med kontrakt, räkenskaper och förteckning över samtliga tillgångar.
Alejandro tar tacksamt emot pappren och ber om en paus för att i lugn och ro få läsa igenom dem.
Dona Maribel ser på honom med ett roat leende när han lämnar rummet.
Totalt förvirrad sjunker Alejandro ner i fåtöljen där han suttit föregående kväll. Han bläddrar
förstrött i papper som inte säger honom någonting. Hur skulle han på ett artigt och belevat sätt dra
sig ur den här situationen med äran i behåll och utan att såra Dona Maribel. Ljudlöst kommer
rullstolen in bakom honom. Dona Maribel lägger sin svala hand på hans arm. Tar ifrån honom
bunten med papper. Hon förstår att han inte kan få ut någonting av alla paragrafer och siffror.
Istället frågar hon rent ut hur han ställer sig till hennes förslag. Om han inte ville ha slottet kunde
hon förstå. Det kunde ju kännas som ett fängelse och han hade ju ingen koppling till vare sig hennes
släkt eller dess traditioner. Men haciendan och uppfödningen? Kunde han tänka sig ett fritt liv på
landet? På haciendan fanns folk som arbetat där i generationer. De var både skickliga bönder och
kunde allt om tjuruppfödning. Han behövde bara se till att traditionerna med uppfödningen inte föll
i glömska och att haciendan blev kvar i släktens ägo. Befriad från att lova att ta hand om ett
gammalt slott och frestad av tanken på ett fritt liv långt borta från storstaden vänder sig Alejandro
med ett brett leende mot Dona Maribel och mottar tacksamt hennes erbjudande. Tillsammans
återvänder de in till skrivbordet. Alejandro undertecknar de dokument som Dona Nerea Sotomayor
lägger framför honom. Hon trycker Alejandros hand den här gången är handen både varmare och
mjukare. Önskar han, så står både hon och Don Alvaro Ojeda gärna i fortsättningen också till tjänst
som hans rådgivare i både juridiska som ekonomiska frågor.
Så snart de skilts söker sig Alejandro ner till floden. Som vanligt känner han behov av närhet till
vatten när han behöver tänka. För några dagar sedan var han en jagad man med minst tre olika
identiteter. Nu var han José Alejandro Alvares y Escobar ägare till en hacienda på över 10.000
hektar och mer än åttahundra tjurar. Han sätter sig i strandkanten, bryter av torra små kvistar som
han kastar i vattnet. Var det så här livet såg ut? Man flyter med i livets flod utan att kunna styra, sen
är det bara att vänta och se vad som händer. Bitarna flyter bort och försvinner så småningom utan
att han någonsin får reda på vart de tar vägen. Detta enkla nöje ger honom ro i sinnet. Hade han
gjort ett riktigt val? Att leva som slottsherre hade han nog aldrig klarat av eller stått ut med så valet
att avstå från slottet var säkert rätt. Men skulle han passa som jordbrukare och tjuruppfödare? Svaret
på den frågan var mer tveksamt. Nu hade han accepterat så det var bara att se tiden an. Han skulle i
alla fall göra allt för att inte göra Dona Maribel besviken. Han blir avbruten i sina tankar när den
lilla silverklockan pinglar uppe vid slottet.
Under ett parasoll vinkar Dona Maribel på honom. För att fira det nyss tecknade avtalet hade hon
låtit ta upp en flaska årgångschampagne från källaren och ställt fram en skål med färska jordgubbar.
De är helt ensamma. Ingen av tjänstefolket är närvarande. Hon räcker flaskan till Alejandro och ber
honom öppna den. Korken smällde som ett gevärsskott och champagnen pärlade i de höga glasen.
Dona Maribel log förnöjt och önskade Alejandro all lycka. Hon tyckte han tog ett klokt beslut när
han tackat nej till slottet men ja till haciendan.
Redan tidigt nästa morgon ville hon att de skulle ge sig dit så hon fick presentera den nya ägaren
och samtidigt ge Alejandro en inblick i det som skulle bli hans nya hem.
Sedan Dona Maribels make avlidit hade hon, trots att hon varit bunden till rullstolen, regelbundet
besökt haciendan. Med fast hand hade hon styrt och bestämt dess skötsel. Till sin hjälp hade hon
Benjaja, en förman av moriskt ursprung med en hy svart som ebenholts. Hans far och farfar hade
tidigare varit förmän på gården. Vad Benjaja inte kände till om haciendan var inte heller värt att
veta. Med respekt omnämndes han av folket på haciendan som ”el Andalus”. Hans ord var lag. Om
han accepterade den nye ägaren hade Dona Maribel för avsikt att be honom bli Alejandros högra
hand.
Redan i gryningen blir Alejandro väckt. I köket sitter redan Dona Maribel för dagen klädd i en lång
svart kjol och en kort kavaj av bolerotyp och stövlar med klack. Bredvid på bordet ligger en
vidbrättad svart hatt. Alejandro känner sig inte direkt som den blivande storgodsägaren i den slitna
kostymen Moder Theresa letat fram bland de gamla kläder han lämnat kvar i S:t Katarine. Dona
Maribel förstår hur hennes skyddsling känner sig och föreslår att de stannar till i Salamanca och ser
till att han får ekipera sig innan han presenteras för folket på gården. De ger sig väg i hennes
specialbyggda bil och stannar vid en av Salamancas exklusiva herrekiperingar. Under kritiskt
överinseende av Dona Maribel provar han ut en garderob som hon anser passar en medlem av
familjen Escobar. När hon kände sig nöjd bad hon honom behålla de kläder han sist provat. Resten
kunde de skicka hem till slottet. Nu kunde hon utan att skämmas introducera Don Alejandros
okända son. Bilen far genom byar och över öppna fält där mängder av boskap fredligt går och betar.
- Passa på att titta ordentligt för det är dessa som ska ge dig din försörjning i framtiden, säger Dona
Maribel och pekar ut genom det nedvevade fönstret. På avstånd tycker inte Alejandro att djuren ser
särskilt märkvärdiga ut men när de kommer närmare inser han att en del av dem är imponerande
stora. Tanken på hur han som aldrig varit i närheten av djur över huvud taget skulle kunna få någon
relation till dessa kändes helt absurd men för att inte göra Dona Maribel besviken iakttar han
tjurarna noga och nickar instämmande. De nalkas haciendan som på avstånd mer påminde om en
liten by än den bondgård han sett framför sig. En bygata med ett antal låga hus ledde fram till ett
stenhus i en byggnadsstil inte helt olikt Castillo Bernadette. Den motsatta änden av gatan avslutades
av en en liten kyrka omgiven av vildvuxet gräs och buskar. Alejandro kliver ur bilen och hjälper
Dona Maribel ut med rullstolen. Så snart de kommit ut börjar hon sin presentation av haciendan
med att berätta att den funnits i hennes släkt sedan 1600-talet. Kyrkan var en rest sen den tiden då
gården också var ett centrum för bygden runt omkring. Den var den äldsta byggnaden och stått
orörd sedan dess. Det stora huset och resten av husen var byggda under 1800-talet och senare.
Alejandro får förtroendet att skjutsa rullstolen genom bygatan.
Dona Maribel pekar ut husen allt eftersom de passerar och förklarar vilka som bor var. Vilka som
ansvarar för djuren, vilka som ansvarar för skörden, var husmor och husfar bor och vilka hus som
tillhör gårdskarlar och kökspersonal. Till slut stannar de framför den slottslika herrgårdsbyggnaden.
Ur sin väska letar Dona Maribel fram en stor nyckel som hon lägger i sina öppna handflator och
med en överdriven bugning överräckor till haciendans nye ägare. Trots att han förstått att huset de
stod framför skulle bli hans nya hem grips han av stundens allvar när han böjer sig ner och mottar
nyckeln ur den gamla damens händer. Vid ljudet av ett häst som kommer galopperande reser han sig
hastigt och böjer sig över rullstolen för att skydda Dona Maribel. Hon lägger en lugnande hand på
hans arm och ber honom istället vända sig om. I ett dammoln stannar en svart man på en lika svart
häst framför dem.Han är klädd i svarta åtsittande byxor, svart väst över vit skjorta med vida ärmar.
Han kliver av sin häst, sveper av sig hatten och bugar djupt för Dona Maribel. Med en vänlig nick
besvarar hon hans hälsning och presenterar Alejandro, som den nye ägaren till haciendan.
Fortfarande med hatten i handen bugar han för Alejandro och ber Dona Maribel förklara. Innan hon
förklarar någonting ber hon honom se till att alla på haciendan finns samlade i huvudbyggnadens
matsal precis klockan två så ska han och alla de andra få en förklaring. Med en förvånansvärd
vighet tar sig den jättelika mannen upp på hästryggen och sätter av bort mod stallarna. Alejandro
förstår att detta måste vara Benjaja den som folket på gården med stor respekt kallade ”el Andalus”.
Så snart hästen försvunnit dirigerar hon Alejandro upp för den specialgjorda rampen på sidan av
huvudbyggnaden. Nu skulle han få bekanta sig med sitt nya hem. För första gången sätter han
nyckeln i nyckelhålet och låter den tunga ekdörren svänga upp på välsmorda gångjärn. Innanför
dörren öppnar sig en hall liknande den i slottet men mer sparsamt möblerad och utan svärd och
hillebarder. Vid sidan om trappan till övervåningen leder höga dubbeldörrar in till en salong inte
helt olik den i slottet. Precis som på slottet står soffor och fåtöljer framför en murad öppen spis. Han
noterar att en vapensköld sitter inmurad mellan stenarna ovanför öppningen i spisen. Han hade sett
den förut men kunde inte minnas var. På väggen mitt emot spisen tittar ett enormt tjurhuvud ner
över ett vitrinskåp fyllt av medaljer och pokaler. Om det var priser från uppfödda tjurar eller andra
evenemang hann han aldrig se innan Dona Maribel öppnar ytterligare två höga dubbeldörrar som
leder ut från salongen till en inglasad veranda med en vidunderlig utsikt över fälten och de betande
tjurarna. Mitt på verandan tronar ett matbord med plats för säkert tjugo gäster. Hon rullar vidare till
den bortre änden av huset. Här skulle Alejandro tillbringa sina nätter i en sängkammare med en lika
gigantisk himmelssäng som den på slottet. I direkt anslutning till sängkammaren låg badrummet
precis som på slottet också det helt klätt i grön marmor men med ett badkar nedsänkt i golvet. De
rullar vidare ut till köket. Lantligt stort med all modern utrustning men fortfarande med en stor
vitkalkad öppen spis i ena hörnet. Övervåningen får han gå igenom själv. Där fanns sovrum och
badrum för husets gäster. Källarvåningen får han undersöka senare.
Klockan hade hunnit bli två, nu skulle han presenteras för folket på gården. Sorlet tystnar när Dona
Maribel ensam rullar in i den fullsatta matsalen. Ett tjugotal personer hade med spänning väntat på
vad som nu skulle hända. Hon låter rullstolen sakta föra henne förbi var och en. Männen bugar och
kvinnorna niger djupt. Ibland stannar hon för att hälsa på någon av de äldre som arbetat på gården
sen hon var liten.
Hon rullar fram och vänder ryggen mot fönstret. I det starka motljuset syns hon bara som en siluett.
Med stadig röst förklarar hon att tiden var kommen när hon skulle dra sig tillbaka. Det hördes både
snyftningar och suckar från de församlade. Som säkert alla kände till, fortsatte hon, hade hon och
Don Alejandro inga egna barn. Men något som de kanske inte kände till var att Don Alejandro hade
en son. En son som hon efter mycket sökande äntligen hittat. De hade spenderat en tid tillsammans
och hon hade funnit honom både klok och livserfaren, värdig att överta haciendan efter henne.
Medan hon talat hade hon lämnat fönstret och rullat bort mot dubbeldörrarna. Hon slår några slag
på dem med silverkryckan på sin käpp och dörrarna öppnas. Ett sus av häpnad drar genom salen när
Alejandro gör entré. Den gamla kokerskan skriker högt. Hon tror hon ser en vålnad. De som står
närmast får lov att stötta henne så hon inte faller omkull. Åter igen får Alejandro en påminnelse om
att han är otroligt lik sin far.
När den första överraskningen lagt sig kommer butlern in med glas och flaskor. Alejandro
presenterar sig själv och ber ödmjukt alla om all hjälp han kan få eftersom hans erfarenhet av
jordbruk så väl som tjuruppfödning är begränsad. Alla höjer sina glas och önskar deras nya Don
Alejandro välkommen. Från ett hörn betraktar Dona Maribel med ett nöjt leende på sina läppar hur
alla trängs kring sin nya herre. Alla tävlar om att snarast få visa honom och hjälpa honom till rätta.
När Benjaja, som med armarna i kors från sin plats längst bort i salen, nickar nöjt mot Dona Maribel
känner hon sig trygg med sitt val.
Så snart Alejandro blir ensam börjar han göra en mer noggrann genomgång av huset som nu ska bli
hans bostad under överskådlig framtid. I lugn och ro vill han bekanta sig med varje skrymsle.
Bottenvåningen gömde inga hemligheter. Men i källaren fann han, förutom ett ansenligt lager av vin
och champagne också ett rum fyllt med brandy från alla de stora spanska producenterna. Ett av
övervåningens rum bjöd också på en överraskning. I ett av de som Dona Maribel kallat gästrummen
stod en himmelssäng av gigantiska mått, ett toilettbord fullastat med flaskor och burkar och ett
vackert litet hammarklaver inträngt i burspråket. På en emaljskylt läste han Joh. Kruse
Braunschweig 1850. Han hade inte tagit i ett musikinstrument sedan konserten i Paris. Underligt
nog hade han inte ens tänkt på musik sedan dess, allra minst sitt Credo. Det var på något sätt som
om Gud och musiken inte längre fick plats för allt nytt som kommit in i hans liv. Nu fällde han upp
locket på det vackra mahognyinstrumentet och slog an några ackord. Det lät förfärligt. Instrumentet
var helt ostämt. Under locket finner han en stämnyckel och plötsligt försvann både tid och rum. Han
vrider nyckeln mellan de olika strängarna. Lyssnar, jämför, lyssnar igen. När han återkommer till
verkligheten har det hunnit bli mörkt ute och klaveret var stämt. Tonen, liknade ganska mycket en
cembalo, en spröd ton långt från kraften i orglarna han var van vid. Medan han förstrött klinkar på
det nya instrumentet får han syn på några nothäften i fönsternischen. Mest av nyfikenhet slår han
upp det översta. Sonata Facile Wolfgang Amadeus Mozart utgiven på ett tyskt förlag av Johan
Anton André 1805. Han sätter sig tillrätta i stolen och slår an de första tonerna. Fingrarna kändes
först lite stela men efter en stund börjar de leka över tangenterna. Visst kände han till Mozart men
hade aldrig spelat hans musik. För första gången på mycket länge fylls han åter av lust att spela.
Han letar vidare bland noterna och hittar Beethovens Månskenssonat.
På grusgången framför huset börjar gårdens folk samlas. Det var många år sedan de hört musik från
det öppna fönstret i burspråket en trappa upp. Natten var fortfarande ung, hans lust att spela tog inte
slut förrän det började ljusna. Då hade han gått igenom nästan alla noter han hittat. Han hade till och
med försökt sig på delar av sitt Credo men givit upp. Hans musik passade för en orgel,
hammarklaverets lätta ton saknade den kraft som behövdes.
Nästa gång han träffade Dona Maribel måste han fråga vem som brukade vara gäst i rummet med
klaveret.
Efter att ha gjort sig hemmastadd i sitt hus tillbringar Alejandro den närmaste tiden med att träffa
alla som arbetar på haciendan. Han följer dem var och en i deras dagliga arbete. Han ber dem
förklara allt som han inte förstår. Alltid ivrig att lära. När han själv vill pröva på att utföra deras
arbetsuppgifter bidrar han ofta till många skratt men blir också beundrad för sin förmåga att snabbt
lära sig. Det enda som han hittills vägrat att befatta sig med är haciendans djur såväl stora som små.
I synnerhet stridstjurarna som vandrar fritt ute på fälten. När de som har ansvaret för tjurarna
framhäver deras skönhet har han svårt att förstå. För honom är djuren på gården en inkomstkälla
inte något annat.
Quatre main
N
är Dona Maribel och Alejandro en kväll sitter tillsammans och planerar hur den okände sonen
till Don Alejandro, den enda legala arvtagaren till Dona Maribel skulle presenteras för släkten,
passar han på att fråga om hammarklaveret i gästrummet. Istället för svara slöt hon sig som en
mussla och började tala om andra saker. Under kvällen försöker han flera gånger återkomma till sin
fråga. Han vill få ett svar. Varför ville hon inte svara? Hon brukade ju alltid vara så rak både i sina
frågor och i sina svar. Om det vara så att hon hade velat gömma något borde hon ju ha städat ut alla
rum innan han flyttat in. Eller?
Senare på kvällen när de sitter i fåtöljerna framför brasan med varsitt glas sherry får han äntligen
svaret på varför ett av gästrummen innehöll ett hammarklaver. Det var en lång historia. Redan som
liten hade hennes föräldrar sett till att hon lärt sig spela. Det hörde till en flickas uppfostran att
kunna hantera åtminstone ett musikinstrument. Flickor av god familj skulle kunna underhålla när
familjen hade gäster. Dessutom var det bra om hon kunde visa för sin blivande man att hon i ett
kommande äktenskap skulle kunna underhålla deras gäster.
Till en början hade hon hatat det gamla hammarklaveret. Hennes stora intresse var haciendans
hästar. Det var först efter olyckan när hon inte kunde rida längre som musiken kommit in i hennes
liv. Musik hade dock aldrig haft någon framträdande del i Don Alejandros uppfostran och hade det
funnits något intresse för musik så var det militärens marschmusik. I hans familj ansågs den
klassiska musiken vara tråkig och till för salongernas snobbar. De få gånger de gått på operan eller
på någon soaré hade han oftast somnat. Ville hon nödvändigtvis spela så fick hon göra det ute på
haciendan så han slapp höra klinkandet. Rummet på övervåningen var alltså hennes. Alejandro
skämdes över sin far. Vad hade han varit för sorts människa? Plötsligt slår det honom att han inte
med ett enda ord nämnt något om sitt förflutna för Dona Maribel. Han antog att hennes advokat
genom Moder Theresa tagit reda på allt om hans förflutna. När han lite vagt antyder att även han
ägnat en stor del av sitt liv åt musiken märker han att hon blir glatt överraskad. Moder Theresa hade
alltså hållit en del av sin tystnadsplikt. Han kände att det var hög tid berätta och ger Dona Maribel
en kort resumé av sitt liv. Han berättar om sitt liv vid musikkonservatoriet Santa Cecilia i Rom om
hur han arbetat på ett eget orgelverk. Men nämner inget om varför han fått lämna konservatoriet.
Han berättar om tiden på Conservatoire de Paris. Men undviker att tala om vad som hände i Paris,
sin tid i främlingslegionen och orgelkonserten i Paris. Dona Maribel känner hur hon rodnar av
upphetsning. Hon kunde knappast minnas när någon senast talat med henne om musik än mindre
någon som själv både spelade och komponerade. Kvällen slutar med att de kommer överens om att
redan nästa morgon träffas på haciendan och tillsammans besöka hennes rum.
När Dona Maribels bil kör upp på gården framför huset har Alejandro redan varit vaken sen tidig
morgon. Han har själv städat upp på rummet med hammarklaveret. Vädrat, torkat bort allt damm,
ställt in färska blommer i en vas och lyssnat till att klaveret fortfarande var stämt. I en byrålåda hade
han funnit fler noter. Några mer tummade än andra. Bland de mest tummade var noterna till E.
Chambrier Espana pour Quatre mains. Han hade spelat den ett par gånger för sig själv och skrattat
gott. Vem hade hon spelat den tillsammans med? En annan kompositör han heller inte hört talas om
var George Onslow. Hans sonat för fyrhändigt piano fann han väl komplicerad och lade det därför
underst i högen. Under tiden han plockar bland notbladen försöker han finna på ett sätt att få henne
att spela utan att behöva be henne. Kunde han bara få henne att börja skulle han sätta fram noterna
till Espana. Han hör en bil stanna på grusplanen utanför huset och lutar sig ut från burspråket. Dona
Maribel hade redan tagit sig ur bilen och satt i rullstolen iförd en klarröd lång klänning och en
brokig halsduk konstfullt knuten runt håret. Han tyckte hon påminde om en flamencodansös.
Butlern kör henne upp för rampen medan Alejandro skyndar sig ner för att möta henne. I hallen
visar hon med en vinkning att butlern kan lämna dem ensamma. Med ett litet okynnigt leende säger
hon åt Alejandro komma närmare. Hon lägger sin arm om hans hals och ber honom bära upp henne
till sitt gamla rum.
Det är första gången hon ber honom om hjälp att förflytta sig. Försiktigt lyfter han upp den spröda
kroppen ur rullstolen. Han förvånades över hur lätt hon var. Försiktigt går han upp steg för steg
medveten om att minsta felsteg skulle kunna innebära en säker död för hans dyrbara börda. Dörren
till rummet står öppen. Innan de går in ber hon honom stanna. Det var länge sedan hon senast var
där. Hon vill i stillhet få betrakta rummet hon så länge saknat. När hon sett färdigt ber hon honom
sätta ner henne i stolen framför sminkbordet. Bilden av den gamla damen i röd klänning framför
sminkbordet med alla burkar och flaskor, spegeln med rokokoramen i guld, hammarklaveret i
blänkande mahogny, den stora himmelssängen och den unge mannen i svarta byxor och vit skjorta
med krås kunde mycket väl vara en målning av Goya. Dona Maribel skruvar av locket på en
parfymflaska. Doftar och stänker ut några droppar på en spetsnäsduk som hon trollat fram ur
klänningsärmen. - Är klaveret stämt? Frågar hon utan att göra någon ansats till att vilja prova.
Alejandro slår några accord så hon själv får avgöra. Det var som tonerna och ljudet från
instrumentet väckte rummet till liv. Hon ber Alejandro spela något för henne så hon får övertyga sig
om att det verkligen är ordentligt stämt. Han visste att frågan skulle komma. Medvetet börjar han
lite fumligt på Chambriers Espana. Dona Maribel lyssnar uppmärksamt, hon vet ju precis hur den
ska låta. När den spelas med bara två händer är det något som fattas. Hon klappar otåligt i händerna
och ber honom sluta och istället lyfta fram henne till klaveret. Hans list hade lyckats. Han sätter upp
notbladet framför henne men hon föser det otåligt åt sidan. Långsamt och trevande spelar de
tillsammans igenom stycket en gång. Så en gång till lite snabbare. De slutar med att de till slut
storskrattande spelar stycket så fort de kan. De spelar tillsammans som om de aldrig gjort annat. De
fortsätter med Mozartvariationer. De tävlar om vem som kan spela Chopins Minute Walz så nära en
minut som möjligt. Vid lunchtid ger Dona Maribel upp. Hon ser inte längre lika skör ut. Schalen
hon haft om huvudet ligger på golvet, hennes svarta hår ligger i vilda slingor över axlarna och de
svarta ögonen har fått en ny glöd.
Nu visste hon precis hur hon skulle presentera den nye familjemedlemmen. Så snart hon återvänder
till slottet låter hon transportera bort sin makes troféskåp och det uppstoppade tjurhuvudet från
salongen. De skulle ut till haciendan för att ge plats åt kulturen. Hon hade allt för länge trängt undan
sin lust för musiken. Även om det var sent i livet så var det inte för sent. Äntligen skulle ett klaver
in i salongerna eller ännu hellre en riktig flygel. Hammarklaveret var visserligen en vacker möbel
men klangen var gammaldags spröd och gav inte tillräckligt med utrymme för den musik hon ville
spela. Hon bestämmer sig för att ge plats åt en flygel. Den enda nackdelen med en flygel var att de
flesta såg så sorgligt pretentiösa ut med sin svarta blanka lack. Hon ville ha en som gav henne
spelglädje. Hon ville behålla samma känsla som när de suttit på kammaren och lekt fram fram
musik.
Det måste ha varit någon där uppe som hört hennes önskan för utan att hon riktigt ansträngt sig hade
hon, när hon kontaktat sin gamla musikskola, funnit en flygel. En vit Ibach. Handbyggd i Tyskland
av Rudolf Ibach. Den hade ställts undan på en vind på Conservatorio Superior de Musica de
Salamanca för att ge plats åt de större konsertflyglarna. De ansvariga på conservatoriet hade länge
haft dåligt samvete för att de låtit ett så fint instrument stå undanställt och var lyckliga över att de
nu fick komma till ett hem där den skulle bli uppskattad.
Den nya flygeln prydde verkligen sin plats i salongen. Den hade ett betydligt mer lättnyanserat
anslag och rikare klang än det gamla hammarklaveret även om den saknade den autentiska
musikbild från tidig musik som hammarklaveret gav.
Med den nya energi Dona Maribel nu kände, och innan sjukdomen helt skulle ta överhand, visste
hon precis hur hon skulle gå tillväga när hon fördelade resten av arvet. De omtänksamma släktingar
som cirklat som gamar över hennes huvud skulle inbjudas på en middag med påföljande
musiksoaré. Samtidigt skulle hon presentera sin kronarvinge, hennes mans okände son och hon
skulle hålla dem på sträckbänken så länge som möjligt innan hon tillkännagav hur arvet efter henne
skulle fördelas.
De var båda helt överens om att idén med musiksoaré var helt förträfflig. De skulle ge dem båda ett
utmärkt tillfälle att roa sig och om de var på rätt humör spela riktigt länge för att fresta tålamodet på
de mest otåliga. Alejandro hade förstått att de fanns vissa av hennes släktingar som inte stod särskilt
högt i gunst hos sin arvtant. De diskuterade länge hur programmet skulle läggas upp. Dona Maribel
pratade och Alejandro lyssnade. När gästerna anlände skulle hon ensam ta emot dem i rummet
framför den öppna spisen. Alejandro skulle hålla sig osynlig och inte komma fram förrän hon
kallade på honom. Presentationen av honom skulle hon hålla kort men så tydlig att alla efteråt
skulle förstå att han var den enda lagliga arvtagaren till godset. De skulle känna att all möda de lagt
ner för att få sin beskärda del av hennes kvarlåtenskap hade varit förgäves. För att fresta på
tålamodet innan hon senare skulle berätta vad de två kommit överens om skulle den påföljande
middag ta lång tid att äta sig igenom.
Middagen skulle bestå av sparrissoppa till förrätt därefter grillad fisk, avbruten av en citronsorbet
innan fasanen som skjutits på haciendan serverades. Till dessert skulle serveras Crema Catalana.
Idén var grym men det var inte mer än vad många av dem förtjänade. För att ytterligare fresta på
tålamodet bestämde hon att musiken till den påföljande soarén inte behövde följa något givet
mönster. Stämningen och bådas fantasi fick avgöra. Alejandro höll med henne i allt även om han
tyckte synd om dem som förmodligen inte skulle kunna njuta av varken mat eller musik som de
borde om Dona Maribel redan från början avslöjat hur arvet efter henne skulle fördelas. De
diskuterar också vilken klädsel han skulle välja inför middagen. I ett infall av sjukt skämtlynne
föreslår Dona Maribel att han skulle sätta på sig en av Don Alejandros uniformer som fortfarande
hängde kvar i någon garderob. Båda tyckte det skulle var roligt att se släktens miner, men insåg att
det kanske vore att gå för långt. Det fick räcka med att han intill förväxling var lik sin far. De
kommer istället överens om att han borde klä sig i svart kostym men för att skänka en gnutta fest till
det korrekt svarta välja en vit kråsskjorta och för accentuera sin nyblivna ställning som ägare till en
hacienda bära spetsiga svarta stövlar med ganska hög klack.
En fest med en oväntad gäst
A
llén och parken framför Castillo Bernadette badar i ljus från hundratal strålkastare när gästerna
anländer. I alla fönster står levande ljus och utanför de öppna entrédörrarna flammar marschaller.
Dona Maribel, för kvällen iförd en puderrosa brokadklänning tar emot i salen framför den öppna
spisen. Som stjärnor gnistrar briljanterna från en tiara i hennes korpsvarta hår. Champagnen pärlar i
höga glas när hon hälsar gästerna välkomna. Hon är på ett strålande humör.
I skydd bakom en dörr står Alejandro och iakttar de gästande damerna som niger djupt inför den
gamla damen i rullstol och herrarna som artigt bugar och kysser hennes juvelbesatta hand. Bland
alla damer i färggranna klänningar tycker sig Alejandro känna igen en ung dam i en enkel svart
klänning. Kvinnan han träffat på tåget. Arkeologen och arkitekten från Rom. Som i blixtljus ser han
ringen med släktvapnet på hennes lillfinger. Samma släktvapen som hänger ovanför ingången till
salongen och som sitter inmurat ovanför den öppna spisen på haciendan. Hon tillhörde alltså Dona
Maribels släkt. Det skulle bli roligt att få återuppta bekantskapen och se om han fortfarande tyckte
att hon var intressant eller om hon tillhörde gamarna. Champagnekorkar smäller. I sorlet från
salongen uppfattar han strörepliker som: - Jag undrar hur det egentligen står till. - Tänk om hon …
- Visst ser hon ganska blek ut.
Dona Maribel ringer i sin silverklocka och alla tystnar. Med klar och tydlig stämma hälsar hon alla
välkomna. Utan att darra på rösten säger hon sedan att detta förmodligen är sista gången hon har
glädjen att träffa alla. Inom en snar framtid ska hon återförenas med sin man Don Alejandro. Det
går en suck genom rummet. Några nickar och kastar förtroliga blickar mot varandra, andra torkar en
tår. Dona Maribel fortsätter. - Men något helt underbart har också hänt. Jag har hittat den son Don
Alejandro i hemlighet gömt undan under alla år. Nu hade hon funnit en rättmätig arvtagare till både
henne och hennes framlidne make. Det blir dödstyst. Alla tittar frågande på varandra. Hon ringer
åter i silverklockan. Alejandro tar ett djupt andetag och bereder sig för att göra sin entré.
Så lugnt han förmår kliver han med ett leende in i salongen. Bugar artigt mot gästerna och går fram
till Dona Maribel. Lägger armen om hennes magra axlar och ler det mest inställsamma leende han
kan prestera. Det går ett sus genom de församlade gästerna. Någon skriker förskrämt till, någon
säger - det var som fan. Gamarna ser sitt tilltänkta arv flyga sin kos. Dona Maribel tar åter till orda
och ber gästerna ta plats vid middagsbordet. Middagen intas under nervös konversation. Dona
Maribel sitter helt oberörd och njuter av att se de nervösa och bleka ansiktena runt bordet. Då och
då höjer hon sitt glas och nickar mot de som ser mest nervösa ut. De enda som i lugn och ro njuter
av den stekta fasanen och det lätta rödvinet är Alejandro och den unga kvinnan i svart, Maria. Med
huvudena tätt ihop verkar de ha roligt åt något de andra inte kan ta del av.
Hon har lovat att hålla tyst när Alejandro berättar för henne om haciendan. Särskilt den lilla kyrkan
väcker hennes intresse. Tyvärr kunde han inte berätta mycket om den men hon var välkommen ut
när som helst så kunde de ju titta på den gemensamt.
När desserten kommer in på bordet ringer Dona Maribel åter i silverklockan. I den tystnad som
uppstår skär hennes ljusa stämma som en kniv genom den förtätade stämningen när hon berättar hur
hon tack vare sin advokat Dona Nerea Sotomayor lyckats finna den ”förlorade sonen” i ett kloster i
Frankrike. Till sin glädje ser hon att Dona Nerea som sitter strax bredvid henne får några ogillande
blickar från ett äldre par på motsatta sidan bordet. När hon sedan berättar att Alejandro med glädje
accepterat att överta haciendan men avböjt att ta emot slottet och den förmögenhet familjen genom
generationer samlat går åter en susning genom de församlade. Alejandro döljer ett leende och kastar
en blick mot den unga kvinnan i den svarta klänningen. Innan hon stillar deras nyfikenhet med att
tala om hur arvet skulle delas i släkten kallar hon samman dem till salongen för en musikalisk soaré.
De kunde gott få ge sig till tåls en stund till. För att i någon mån visa att hon inte var alltigenom
omänsklig låter hon servera herrarna ett glas Cardenal Mendosa av gammal fin årgång och damerna
ett glas Hierbas att trösta sig med under soarén. Stämningen lättar påtagligt när Dona Maribel och
Alejandro sätter sig vid flygeln och fyrhändigt framför Charbiers Espana. Man applåderar och ber
dem spela en gång till. Kvällen fortsätter med både stämningsfulla romanser och glada
folkmelodier. Två glada herrar ger till och med en uppvisning i den ystra dansen Jotas. Soarén
avslutas med att Alejandro framför ett litet separat stycke ur sitt Credo. För att inte skrämmas väljer
han stycket där änglarna ber om förlåtelse.
Utan att någon får veta hur kvarlåtenskapen efter Dona Maribel kommer att fördelas, men med den
trygga vetskapen om att ingen av dem skulle bli lottlös, tar alla farväl och åker hem var och en till
sitt. Parken ligger åter tom och svart endast flammorna från några marschaller vittnar om att festen
på Castillo Bernadette var över.
Dona Maribel är trött men lycklig när Alejandro rullar in stolen i salongen. Hon tar av tiaran skakar
ut lockarna och ber honom lyfta över henne i en av fåtöljerna framför den öppna spisen och servera
henne lite sherry. Hon säger åt honom att själv ta lite mer av brandyn och sätta sig i den andra
fåtöljen. Hennes svarta ögon är fuktiga när hon höjer sitt glas. I fortsättningen ber hon honom att
bara kalla henne Maribel och att han i fortsättningen ska tituleras Don Alejandro.
Så slutar kvällen. Ljusen i fönstren är släckta och marschallerna har brunnit ut när Don Alejandro
beger sig hem till sin hacienda.
En hund som heter Sarah
D
en kom en regnig dag. Den var mager, grå och raggig och den följde honom som en skugga.
Alltid på behörigt avstånd. Avvaktande och ständigt beredd att gå undan. Rasen skulle man kunna
kalla hund. Alltså ingen bestämd sort. Den såg ut som alla hundar förmodligen sett ut sen tidernas
begynnelse. En urhund. Alejandro tyckte inte om djur och definitivt inte hundar. De som hade
hundar till jakt kunde han förstå, då gjorde de ju i alla fall någon nytta. Men hundar som bara strök
omkring hade han inget till övers för. Den här började gå honom på nerverna. Han hade sparkat åt
den när den kom nära, men den hade alltid skickligt undvikit hans fot. Säkert hade många försökt
sparka den tidigare. Den var van vid fötter. På bråkdelen av en sekund verkade den förstå vad fötter
hade för avsikt. När Alejandro, för vilken gång i ordningen visste han inte, åter missat med en spark
hade han kastat en näve grus efter den. Inte heller detta verkade vara någon nyhet för den
gråraggiga. Den hade bara skakat gruset ur pälsen lagt huvudet på sned och tittat undrande på
honom.
Vad Alejandro än gjort mot hunden dagen innan satt den ändå varje morgon nedanför trappan och
väntade på honom. Han hade frågat folket på haciendan om någon visste var den raggiga besten
kom ifrån, men ingen hade sett den tidigare. En morgon när Alejandro kom ut på trappan hade den
lagt fyra stora råttor framför hans fötter. Visste den att Alejandro hatade råttorna som sprang
omkring i stallet? Då var det var i alla fall någon nytta med byrackan. Innan han gav sig iväg den
morgonen sade han åt flickorna i köket att ställa ut en skål med mat och vatten åt råttjägaren.
När Alejandro några dagar senare var på extra dåligt humör hade han kastat en sten mot den
efterhängsna hunden. Han hade missat. Hunden hade hämtat stenen, kommit tillbaka, lagt den
framför hans fötter, krafsat med tassen på hans ben som för att be honom kasta igen. Det som börjat
som ett uttryck för irritation blev istället början till en lek. Lite generad över vad han gjort hade han
tagit upp stenen, kastade den igen och så var leken i full gång och hans dåliga humör var som
bortblåst.
Innan han släckte ljuset den natten hade han tittat ut genom fönstret och sett hunden ligga utsträckt
på trappan med huvudet mellan framtassarna. Länge hade han stått och tittat på den raggiga
varelsen som nöjd med dagen nu sov lugnt utanför hans dörr. För första gången i sitt liv hade han
fått kontakt med ett djur. En raggig byracka som visat sina känslor för honom.
Det dröjde inte länge förrän hunden åt sin mat i köket. Hunden visade sig var en tik och för att inte
bara kalla den hunden fick den ett namn. Sarah. Några veckor senare hade hon flyttat in och sov
framför brasan i salongen. Sarah hade skaffat sig en människa och Alejandro hade, utan att förstå
hur det gått till, fått en vän för livet.
En kyrka eller?
N
ågra veckor efter Dona Maribels släktmiddag kommer en bil körande i allén upp mot
haciendan. Den stannar i ett moln av damm utanför det stora huset. Sarah som legat på trappan och
dåsat i solskenet lyfter på huvudet för att se vem som stör henne mitt i siestan. Det var inte Dona
Maribels bil, det var en bil hon aldrig tidigare sett. Hon reser sig, sträcker på benen och går makligt
fram mot bilen för att närmare undersöka vem det kunde vara. Inne i bilen hoppar en liten lurvig
varelse omkring och försöker skällande tala om vem som är herre på täppan. Mot sin vana sätter
Sarah också igång att skälla, inte för att sätta den lilla trasselsudden på plats utan mer för att påkalla
sin husses uppmärksamhet.
Alejandro som också vilat bakom nerdragna jalusier hör skallet och kommer yrvaken ut på trappan
för att se vad som står på. Sarah ser lite skamsen ut, hon brukade aldrig skälla men det var faktiskt
den lilla vita hunden som börjat. I den främmande bilen sitter Maria. Förgäves försöker hon få tyst
på den lilla trasselsudden som helt vild hoppar omkring mellan framsäte och baksäte. Alejandro
känner sig glatt överraskad av besöket. Han tar Sarah i nackskinnet och ber henne lugna sig
samtidigt som han välkomnar Maria och hennes hund. Ända sedan tågresan och middagen hos
Dona Maribel hade han haft Maria i tankarna. Varför visste han inte. Han hade ju inte någon direkt
nytta av henne, det var något annat. Han upplevde en känsla han inte tidigare upplevt. Det var en
känsla som påminde om den han kände när han tittade på Sarah när hon låg framför brasan och sov.
Han säger åt Maria att släppa ut hunden så att deras hundar får hälsa på varandra. Precis som hundar
brukar, slutar båda skälla för att istället gå runt och nosa på varandra. Hundarna fann varandra
direkt men Alejandro kände sig generad och hade svårt att finna ord. Maria har också svårt att finna
ord. Under vägen ut till haciendan hade hon planerat vad hon skulle säga när hon klev ur bilen men
nu, inför den ståtlige godsägaren, blev hon mot sin vilja förlägen.
Även om det egentligen var Alejandro hon var nyfiken på hade hon intalat sig själv att
huvudanledningen till besöket var att hon ville veta mer om kyrkan han talat om. Innan Alejandro
hinner fråga henne om anledningen till besöket pekar hon på den lilla kyrkan och undrar lite blygt
om hon kan få titta lite närmar på den. Hon hade skrivit avhandlingar om många kyrkor men aldrig
om en Kastiliansk bykyrka från 1600-talet. När hon nu hade möjlighet att studera både den och dess
ägare på nära håll ville hon gärna gå dit tillsammans med honom. Alejandro som bara ägnat kyrkan
en flyktig tanke, hade inte ens varit i närheten av den så visst kunde han ta med henne dit.
Tillsammans vandrar de genom det höga gräset mot kyrkan. Alejandro tittar i smyg på den vackra
kvinnan som går framför honom. Utan tvekan var hon släkt med Dona Maribel. Samma finlemmade
kropp, samma korpsvarta hår, hy och ögon som speglade ädla moriska förfäder. De kliver försiktigt
i det höga gräset för att undvika att trampa på de halvt övervuxna gravstenar som här och var
skymtar mellan grästuvorna. Naturligtvis hade där en gång i tiden anlagts en kyrkogård runt kyrkan
men ingen hade haft ärende dit på mycket lång tid. När de kommer fram finner de kyrkporten
stängd. Kraftiga brädor med och grova handsmidda spikar hade förseglat ingången. Allt gjort för
mycket länge sedan. Alejandro ber Maria vänta medan han går bort till stallet för att hämta hjälp att
bryta bort brädorna. Han finner Benjaja och några yngre stallknektar i färd med att sko en unghäst.
Han ber Benjaja att få låna en av stallknektarna för att hjälpa honom bryta bort planken som
förseglar kyrkdörren.
Alla tre stirrar på honom som om de sett ett spöke. Var han helt galen? Skulle han öppna kyrkan?
Benjaja tar Alejandro avsides. Han berättar att kyrkan spikades igen någon gång i början av 1700talet när pesten drog fram över landet. Ryktet sade att en bonde och hans familj var bland de första
som blivit smittade. Man hade låst in dem i kyrkan och spikat igen dörren. Sedan dess hade ingen
vågat närma sig kyrkan av rädsla för att släppa ut pesten eller av rädsla för vad de skulle finna om
dörren öppnades. Allt detta kunde ju förstås vara en påhittad historia men den var sedan
generationer så djupt inrotad i folks tro att varken han eller någon annan var villig att hjälpa
Alejandro. Även om det kändes olustigt tog Alejandro i alla fall med sig ett bräckjärn och återvände
till Maria. Han berättar historien för henne och undrar om hon fortfarande tycker det är en bra idé
att de tar sig in. För Maria var detta bara ytterligare en skröna. Hon hade så ofta fått höra historier
om vilka hemskheter som skulle drabba henne om hon störde griftefriden i de kyrkor och förseglade
gravkor hon tagit sig in i. Utan att tveka tar hon bräckjärnet ur Alejandros hand och kör in det
mellan de översta brädorna. Märkligt nog var virket fortfarande hårt och stabilt. De handsmidda
spikarna satt fast som om de lovat, dem som en gång slagit i dem, att aldrig släppa taget. Alejandro
förstår att han inte kan hindra henne. Dessutom började han själv bli ganska nyfiken. Svettiga och
andfådda lyckas de så småningom få bort brädorna som förseglat ingången. Tanken på att de var de
första, som sedan någon gång på 1700-talet nu stod i begrepp att öppna porten och träda in i en
kyrka som omgärdats av så många rykten kändes högtidlig. Maria petar undan de sista brädorna och
känner försiktigt på dörren. Den är låst. Alejandro sätter axeln emot och trycker till. Träet runt låset
ger vika och dörren svänger motvilligt upp på rostiga gångjärn. En unken doft slår emot dem från
det mörka kyrkrummet. Med oändlig försiktighet kliver de in över den höga tröskeln. En obehaglig
tanke slår Alejandro. Den luften som nu fyllde deras lungor måste ha varit instängd i flera hundra
år. De andades alltså in den luft som människor andats in när pesten härjade som värst. De ser sig
nyfiket omkring. I kyrkans dunkel var det som alla färger hade dött. Allt var egendomligt grått.
Tjocka lager grått damm virvlade upp så snart de rörde sig. Solljuset nådde inte in genom de
smutsiga fönstren men det mesta i kyrkan verkade orört. Rädda för att röra upp för mycket damm,
går de fram mot altaret. Alejandro vänder blicken upp mot taket och stelnar till. Han tar tag i Maria
och ber henne att inte titta upp. Från takbjälkarna över koret hänger resterna av fem kroppar. Det
som en gång varit två vuxna och tre barn är alla klädda i något som nu ser ut som grå nattskjortor.
Kunde det vara familjen som ryktet talat om? Maria gör sig försiktigt loss ur hans grepp och vänder
blicken mot taket. Utan ett uns av förfäran konstaterar hon bara att ryktet måste vara sant. Helt kallt
säger hon till Alejandro att han får lov att kontakta borgmästaren eller någon annan
myndighetsperson för att få händelsen dokumenterad och resterna av den stackars familjen
bortforslad från kyrkan.
Det som ryktet i generationer talat om var sant spred sig som en löpeld runt trakten. Det var alltså
sant att en familj blivit instängd och vad som var ännu värre var att de olyckliga hade hängt sig.
Eller hade de blivit hängda? Ryktena tog ny fart. Nu ville alla få det bekräftat och med egna ögon se
den stackars familjen som en gång för länge sedan blivit instängda. Polis hade all möda i världen att
hålla folk borta från kyrkan. Dagen när liken hämtades hade därför många samlats utanför kyrkan i
hopp om att få en skymt av familjen som alla i generationer hört talas om. Det hördes ett mummel
hos de församlade när de mumifierade kropparna bars ut. Folket korsade sig och trots att kropparna
hängt där i flera hundra år vågar ingen komma för nära. När vagnen med kropparna kör sin väg
korsar de sig igen och var och en eller i små grupper drar sig stillsamt tillbaka till sina dagliga
arbeten. Historien om familjen och pesten var alltså sann.
Några dagar senare när den värsta uppståndelsen lagt sig återvänder Maria till haciendan. Den här
gången i första hand för att fullfölja sin avbrutna utforskning. Nu när skrönan som visat sig vara en
verklig händelse var ur världen ville hon fortsätta där de blivit avbrutna. Här fanns något att
utforska både när det gällde själva kyrkobyggnaden men det som kanske var av ännu större intresse
var dess innehåll. Hon ber Alejandro om lov att få gå tillbaka till kyrkan. Det fanns inget skäl för
honom att hindra henne och dessutom fann han ett stort nöje att ha henne i närheten och få följa
hennes arbete. Eftersom han efter deras första besök aldrig hann få en riktig bild av vad som dolde
sig bakom väggarna gör de första dagen sällskap till kyrkan. För att hindra obehöriga att ta sig in
hade Alejandro låtit sätta dit en ny dörr. Han överlämnar högtidligt nyckeln i Marias händer. I
fortsättningen var hon den som hade ansvaret och bestämde hur och vad som skulle göras. Maria
låser upp den nya dörren och de står åter och blickar in i det grå dunklet. För att inte röra upp
dammet som ligger som en tjock grå matta överallt, rör de sig ytterligare en gång oändligt försiktigt
fram mot altaret och en skulptur som verkade vara Maria med barnet på armen. Alejandro får också
till sin glädje se att det i ett litet avgränsat utrymme står något som ser ut som en orgel.
Innan de hunnit utforska resten av kyrkans inre kommer två hundar inrusande genom den öppna
dörren ivriga att söka upp sin husse och matte. I ett moln av damm med händerna för näsa och mun
tvingas Maria och Alejandro, förföljda av två glatt skällande hundar, snubblande ta sig ut ur kyrkan.
En gumma som just passerar kyrkan skriker i högan sky och kastar ifrån sig korgen hon bär på när
hon får se fyra grå varelser som i ett moln av damm kommer störtande ut från den beryktade
kyrkan. Hon gör korstecknet och avlägsnar sig så fort benen bär för att berätta vad hon sett. Den
hängda familjens osaliga andar fanns fortfarande kvar. Hon hade med egna ögon sett dem!
Ryktet om att den hängda familjens osaliga andar fortfarande hemsökte kyrkan gjorde att Maria nu i
lugn och ro, utan att bli störd av nyfikna blickar, fick en unik möjlighet att studera vad som låg
gömt under lager av damm och smuts. Alejandro hade inte tid att själv engagera sig men lovade att
avsätta folk om hon behövde hjälp. För att ge Maria tillfälle att besöka kyrkan varje dag utan att
behöva åka hem erbjuder Alejandro henne att flytta in i ett av gästrummen på övervåningen. Lite
tveksam över vad folk skulle tycka om att hon skulle bo under samma tak som Alejandro tackade
hon, efter att först ha talat med Dona Maribel, i alla fall ja till hans erbjudande. Dona Maribel hade
bara skrattat när hon berättat om Alejandros förslag. Hon hade förstått att ett sådant arrangemang
var något som säkert båda tyckte var spännande och skulle det sedan betyda att deras förhållande
utvecklades till något mer beständigt skulle hon känna sig ännu tryggare för att haciendan fortsatte i
släkten, även på hennes sida. Från och med nu får Alejandro dag för dag ta del av vad Maria funnit
under dammlagren. Allt från sköra textilier till vackert skurna helgonskulpturer i trä. Det märkliga
är dock att hon hittills inte funnit något krucifix och hittills endast kvinnliga helgonfigurer. Det som
de först trott var Madonnan med barnet på armen visade sig vara helgonet S:t Agnes med ett lamm i
famnen.
En dag kommer Maria med ett strålande leende in på Alejandros kontor. Han måste omedelbart följa
med och titta. Hon tar honom i handen och drar med honom upp på orgelläktaren där allt damm nu
var borttaget. Ur en nisch över orgeln lyfter hon ner en Madonna i svart ebenholts. Försiktigt vänder
hon den mot ljuset och ber honom läsa de utskurna tecknen på foten av skulpturen. Han tar den
svarta madonnan och går ut i ljuset. Texten med för honom obegripliga tecken säger honom
ingenting men Maria förklarar. Det är hebreiska. Hon översätter texten och läser.”Jag är svart och
skön ni Jerusalems döttrar”. Hon berättar att helgonet heter S:t Sarah.
Var det en slump att han döpt hunden till Sarah? Nej, det fanns nog en mening med allt. Slumpen
var ingen tillfällighet. När han nu ändå var i kyrkan passar han på att sätta sig ner på den rengjorda
orgelpallen. Lite prövande lägger han händerna över den tysta orgelns tre manualer. Han studerar de
svarta texterna på raderna med andrag. Plötsligt stelnar han till när han får syn på texten i guld som
fällts in i träet över manualerna. Isanard Paris 1743. Samma namn som fanns infällt i guld ovanför
manualerna på orgeln i S:t Sulpice. Var detta också slumpens skördar. Innan han lämnar kyrkan ber
han Maria fortsätta lösa hemligheterna den gömmer. Han ber henne också göra det hon finner
lämpligt för att väcka orgeln till liv igen. Det fick kosta vad det ville. En kyrka utan orgel var för
Alejandro ingen kyrka. Hela vintern ägnar Maria all sin tid åt kyrkan. Hon bor kvar i gästrummet på
övervåningen.
Det var inte bara Maria som funnit en vän i en alltid närvarande och uppvaktande kavaljer.
Alejandro hade också börjat trivas med att ha en kvinna i huset. De tillbringade aldrig nätterna
tillsammans men hade alltid sällskap vid middagsbordet som ofta fortsatte med intressanta
diskussioner kring brasan under mörka kvällar.
Under hela vintern besökte Maria Castillo Bernadette för att tala med Dona Maribel. Dels ville hon
utröna vad hon kände till om kyrkan dels ville hon höra en annan kvinnas syn på hennes förhållande
till Alejandro. Var det över huvud taget en kyrka? Hon hade börjat tvivla. Där fanns inga kors, inga
krucifix inga spår av präster. Var det kanske ett kapell ämnat att hylla kvinnliga helgon?
I slottets bibliotek hade de funnit en del gamla dokument, ritningar och noteringar men inget gav
svar på frågan. Hon fick nog fortsätta på egen hand och försöka hitta svar med de kunskaper hon
själv hade. När hon berört sitt förhållande till Alejandro hade Dona Maribel varit till större nytta.
Maria hade börjat med att förklara att han var helt underbar att bo tillsammans med. Alltid
uppmärksam, artig och vänlig. Kvällsdiskussionerna framför brasan kring musik och andra
livsfrågor var intressanta och stimulerande men han gjorde aldrig några närmanden inte ens en
antydan till flirt. Dona Maribel som uppmärksamt lyssnat förstod vad hon menade. Hon berättar vad
hon genom sin advokat hört Moder Theresa berätta och förstått att Alejandro inte var en person som
alla andra. Han behövde säkert någon som han kunde känna fullt förtroende för. Någon som han
kunde lita på och som stod på hans sida vad han än företog sig. Så, beroende på vad Maria kände
för honom så fick hon nog ta en del initiativ själv. Men försiktigt. Ett steg i taget. Maria hade rodnat
både över sin egen frispråkighet och Dona Maribels svar. Hon hade fått ett råd och nu var det upp
till henne att känna efter vad hon egentligen ville.
Med hjälp av en del dokument och ritningar hade Maria sedan med varlig hand fortsatt att bit för bit
försöka återställa byggnaden i dess ursprungliga skick. Efter mycket letande hade hon också funnit
en orgelbyggare i Tyskland och med hjälp av denne lyckas få orgeln tillbaka i ursprungligt skick.
När våren kom återstod bara det utvändiga arbetet. Kapellet skulle vitkalkas, stengrunden rengöras
och den gamla gravplatsen rensas upp. På gaveln ovanför ingången hade Maria noterat två rostiga
beslag som helt omotiverat stack ut från väggen. Hon fick för sig att det en gång i tiden kanske suttit
ett klocka fäst vid de två beslagen. Av erfarenhet visste hon att kyrkklockor var något man i
orostider ofta gömde undan eller var det kanske så att beslagen helt enkelt rostat sönder och klockan
fallit ned? Med en spade hade hon känt efter i jorden under beslagen och nästan omedelbart stött på
något som klingat till. Försiktigt hade hon börjat gräva med händerna. Snart visade det sig att
hennes funderingar varit riktiga. Den klocka som en gång suttit på väggen hade helt enkelt ramlat
ner och med tiden begravts under jord och gräs. Efter att hon försiktigt tvättat bort all jord höll hon
en vacker malmklocka i sina händer. Runt klockans mantel kunde hon läsa en ingjuten text. Ab imo
pectore. Av hela mitt hjärta. Det lilla kapellet verkade ha byggts som en hyllning till kvinnan och
kärleken. Invändigt såg nu kapellet ut som det förmodligen gjort den gång det byggdes. Utvändigt
hade det blivit vitkalkat vilket det inte varit från början men Maria tyckte det var vackert. Imorgon
skulle klockan tillbaka på sin gamla plats och sedan var hennes uppdrag slutfört.
Förhållandet mellan Maria och Alejandro hade, till en början känts spännande och ibland lite
trevande övergått till en trivsam form av vardagsrutin. Maria hade lyssnat till Dona Maribels råd
och försiktigt gått fram steg för steg. Flera gånger hade hon tagit egna initiativ till närkontakt. De
satt allt mer sällan i varsin fåtölj framför den öppna spisen. Hon hade lockat över honom till soffan.
Till en början hade de suttit i varsin ände men så småningom hade hon satt sig allt närmre och
tillslut lagt sitt huvud i hans knä. Till en början hade han inte vetat var han skulle göra av sina
händer. Han hade lite nervöst kallat på Sarah och kliat henne med ena handen bakom örat. Sarah
hade tagit det som en invit till att även hon fick ligga i soffan. Numer låg både Maria och Sarah med
sina huvuden i Alejandros knä och tävlade om hans uppmärksamhet. Det kändes som hon med hjälp
av hunden lyckats ta ett första steg för att lösa upp hans knutar när det gällde känslor av det mer
intima slaget. Hon hade bestämt sig för att fortsätta för att så småningom kunna ta ställning till om
han var mannen i hennes liv.
Alejandro hade medvetet inte satt sin fot i kyrkan sedan Maria visat honom den svarta madonnan.
Han fick sin nyfikenhet stillad genom dagliga rapporter men nu ville han att de tillsammans skulle
gå dit så hon fick visa honom vad hon åstadkommit.
Med bröd och vin i en korg vandrar de hand i hand in mellan de nu uppresta gravstenarna. Maria
breder ut en duk i det nyslagna gräset framför kyrkan. Alejandro öppnar vinflaskan, slår upp varsitt
glas och bryter brödet. De lutar sig mot den solvarma kyrkväggen. Båda vill njuta av stunden. Vill
finna lugnet i kvällssolens sista strålar innan de går in. Maria ber Alejandro att han först går in själv.
Hon vill att han i lugn och ro ska få bekanta sig med sin kyrka. Alejandro förstår vad hon menar.
Högtidligt dricker han ur sitt glas, reser sig och lämnar henne utan att säga ett ord. Aldrig tidigare
hade han känt det lugn han nu kände när han stod i ingången till sin egen kyrka. Han ser sig
omkring. Allt damm och smuts var borta, allt är skinande rent. Stenväggarnas grå färg harmonierar
med bänkarnas varmröda. Träskulpturernas matta färger förstärker det sakrala intrycket. Han går
fram till altaret, även om det inte var Jungfru Maria som stod där utan S:t Agnes, känner han
värmen som strömmar emot honom. Han stryker med handen över lammet i hennes famn innan han
vänder sig mot orgeln. För första gången ska han lyssna på dess ton. Efter några trevande ackord
gör han sig beredd att låta sitt eget verk, Credo till en blind Gud, fylla det lilla kyrkrummet. De
brinnande fåglarna ska få stiga mot taket. Han har allt i sitt huvud men det är som fingrarna inte vill
lyda. Han börjar om men det blir ändå inte som han vill. Disharmonierna blir harmonier. Vad hade
hänt? Han lägger händerna i knät och lutar huvudet mot orgeln. Nu förstod han.
De maktfullkomliga kardinalerna i den katolska kyrkan med påven i spetsen, de auktoritära och
reaktionära lärarna vid Accademia Nazionale di Santa Cecilia, alla var de män. Män som i Guds
namn utövade makt och som genom århundraden fört med sig krig och död. Deras Gud som skulle
var så god måste vara blind eftersom den inte gjort något åt detta. Det var för att väcka honom han
skrivit sitt Credo.
Men nu i det lilla kapellet bland alla kvinnliga helgonfigurer förstod han äntligen. Det måste finnas
en Gud till. En som givit honom Moder Theresa, Systrarna i St. Katerine, Nathalie, Dona Maribel
och nu också Maria. Alla kvinnor han mött i sitt liv som givit honom omtanke och kärlek. Hela hans
inre fylls av glädje. Den Guden var inte blind och dessutom hade hon givit honom en hund.
I det varma ljuset från kvällssolen som strömmar in genom fönstret kändes det som om S:t Agnes
med lammet i famnen blinkade mot honom. I stället för sitt Credo låter han orgeln sjunga himlens
lov till den nya Gud han funnit.
På gräsmattan utanför kyrkan tömmer Maria sitt glas. Hon hade gjort sitt val.
Epilog
T
illsammans med Benjaja ger sig Alejandro ut för att välja ut de tre tjurar som ska till arenan i
Madrid för årets premiering och sedan delta i säsongens största fäktning med landets främsta
matadorer. Alejandro mindes att han fått inbjudan för länge sedan men försökt glömma den. Nu
gick det inte att komma undan längre. Han förväntades närvara som representant för sin
uppfödning men var måttligt intresserad. Han hade alltid haft svårt att förstå vad det var för
mening med att ställa sig på en arena och utsätta sig för risken att att bli skadad eller i sämsta fall
dödad av ett uppretat djur som vägde sex- sjuhundra kilo.
Men han visste att det var tack vare fäktningarna han och alla på haciendan kunde existera. En
klen tröst var att uppfödningen också bidrog till att hålla en gammal tradition vid liv. Så länge det
nu varade.
För att slippa åka ensam till premieringen hade han frågat om Maria kunde tänka sig att följa med.
Hon hade tveksamt svarade ja men med förbehållet att få lämna arenan om det blev för otäckt.
Söndagen kom och de gav sig av till Plaza de Toros Monumental de las Ventas. För att inte utmärka
sig och för att visa att de kände sorg inför avrättningen av haciendans tre ståtligaste tjurar var
Alejandro klädd i en enkel svart kostym och vit skjorta utan slips. Maria i svarta långbyxor och vit
blus.
Premieringen var redan avklarad. Utdelningen av medaljerna skulle ske inne på arenan klockan
fem, innan själva fäktningen tog sin början. Benjaja hade redan på förmiddagen varit på plats vid
coralerna bakom arenan när man valt ut vilka tjurar som skulle premieras. Han hade informerat
Alejandro att tre av hans tjurar skulle få en guldmedalj. Nu var det Alejandros plikt att själv
tillsammans med de andra uppfödarna, under folkets jubel gå in på arenan för att motta
medaljerna ur borgmästarens hand. Även om han kände sig stolt över utmärkelserna kunde han inte
förmå sig att känna någon glädje.
Efter en lätt sallad och en karaff rosévin på en uteservering i Retiroparken promenerar han och
Maria genom parken mot arenan. Klockan är inte mer än tre men folk strömmar redan till från alla
håll mot den stora tegelbyggnaden. På inbjudan som Alejandro håller i sin hand framgår inte var
de ska ta vägen. Skulle de följa strömmen in genom valvet som såg ut som entrén till en arabisk
moské eller fanns de någon annan ingång? I vimlet av kvinnor klädda i traditionella färggranna
klänningar och män i bredbrättade hattar, upptäcker de Benjaja i en en av de mindre portalerna på
sidan om huvudentrén. Han vinkar glatt och visar in dem i en sal reserverad för uppfödare och
stadens styrande. Alejandro hälsar avmätt på de andra uppfödarna medan han med handen på
Marias axel banar sig fram mot bardisken. Båda behöver något stärkande för att lugna nerverna.
Han beställer ett glas vitt vin till Maria, själv ser han till att i rask följd få i sig två glas brandy. De
vänder sig om och får syn på Benjaja som huvudet högre än folket runt om banar väg fram till dem.
Han presenterar sig som stadens borgmästare och arenans president och kysser Maria på hand.
Gratulerar Alejandro till att ha övertagit den anrika haciendan och till de två guldmedaljerna han
snart skulle få äran att dela ut. Innan Alejandro hunnit besvara artigheten har han redan vänt sig
till nästa uppfödare. En del människor var inte som andra. De kysste på hand, log och pladdrade
utan att mena något med vad de sade. Alejandro ville inte vara med längre. Han kände att han inte
skulle klara av att ta emot utmärkelser från den här mannens hand. Istället säger han åt Benjaja att
han får representera haciendan och hämta priserna. Själv tar han Maria i handen och drar henne
med genom trängseln. Bort från salen med cigarrosande män och parfymdoftande damer. Han
stannar inte förrän de kommit ut i skuggan under valvbågarna som omger arenan. Hjärtat slog så
hårt att han kände pulsen dunka i tinningarna. Han tar ett hårt tag om axlarna på Maria och ber
henne ta honom bort från arenan. Det var inte svårt för henne att förstå att han menade allvar. Hon
tar honom varligt i handen och leder honom ut genom grindarna. I skuggan på ett café utanför
arenan sätter hon honom på en stol och beställer in kaffe och en karaff vatten.
Alejandro sitter framåtlutad med ansiktet dolt i sina händer. Han skakar i hela kroppen. Det känns
som all luft håller på att ta slut. För att inte kvävas andas han med djupa andetag tills kroppen så
småningom lugnar ner sig. Han förstår att han måste förklara för Maria varför han handlat som
han gjort. Han hade berättat för henne om sitt tidigare liv men långt ifrån allt. Nu ville han berätta
lite till. Dels för att reda ut sina egna känslor, men också för att hon skulle förstå varför han
handlat som han gjort. Han väljer sina ord med stor omsorg och börjar med en händelse under sin
uppväxt i klostret och Moder Theresa. Han berättar om sin brist på förståelse när han blivit
straffad för att ha plågat flugor och fåglar. Om sin oförmåga till andra känslor än dem han kunde
uttrycka i musik. Till sist, hur absurt det än kunde låta, hur en luggsliten hund oombedd kommit in i
hans liv och väckt honom. Hon hade, med sin envishet och trofasta ögon, fått honom att förstå
saker som tidigare hade varit oförståeliga. Nu orkade han inte med att se hur tre av hans vackra
tjurar skulle gå en grym död till mötes.
Under tiden han berättat hade fäktningen börjat. De hörde musiken och vrålet från tjugotusen
människor när en av hans vackra tjurar mötte sitt öde. Sorgsen sluter han sina ögon när en gammal
zigenerska, en av dem som sålde cigaretter utanför arenan, kommer fram till deras bord. Hon hukar
sig ner framför honom. Hennes magra hand stryker honom moderligt över håret. Hon ser honom
djupt i ögonen och säger med mjuk röst.
- Ge mig din hand min son så ska jag berätta vem du är.
Ett stort tack till min fru Birgitta som orkat lyssna på mig när jag kört fast, som läst, rättat och tagit
bort alla mina sär skrivningar.