Transcript Folder om doktorandvillkor vid olika institutioner vid Stockholms

för uppflyttningen på doktorandlönestegen
är doktoranderna mer nöjda och upplever systemet som mer rättvist. På samma sätt som
vi anser att det bör finnas mer formaliserade
riktlinjer för doktoranders undervisning bör
det finnas riktlinjer för uppflyttningen på doktorandlönestegen. Modeller som bygger enbart
på handledarnas rent skönsmässiga bedömningar bör undvikas eftersom det skapar utrymme för ett betydande mått av godtycke och
innebär att olika doktorander kan få löneförhöjning vid olika tillfällen beroende på vilka
handledare de har.
Riktlinjer för sammanläggningsavhandlingar
Under denna punkt behandlar vi i vilken utsträckning
sammanläggningsavhandlingar
respektive monografiavhandlingar förekommer vid olika institutioner och vilka eventuella regler det finns kring författarskap av
de artiklar som ska ingå i en sammanläggningsavhandling. Vid Naturvetenskapliga fakulteten är i princip samtliga avhandlingar
sammanläggningsavhandlingar och vid Samhällsvetenskapliga fakulteten är andelen sammanläggningsavhandlingar och monografiavhandlingar ungefär lika stor men varierar
kraftigt beroende på institution/forskarutbildningsämne. Vid Humanistiska fakulteten och
Juridiska fakulteten dominerar monografiavhandlingar helt även om inslaget av sammanläggningsavhandlingar långsamt ökar.
Det framgår tydligt från genomgången att
det endast undantagsvis finns mer formella
riktlinjer eller rekommendationer för sam-
författarskap för de artiklar som ska ingå i
en sammanläggningsavhandling. Vanligtvis
tycks kravet vara att mellan tre och fem artiklar ska ingå i en sammanläggningsavhandling
men det finns endast undantagsvis, och då
främst vid Naturvetenskapliga fakulteten, mer
formella riktlinjer kring detta. Likaledes skiljer
det sig åt beträffande hur många av artiklarna
som måste vara publicerade eller antagna till
publicering för att en doktorand kan tillrådas
att disputera. Även på denna punkt saknas det
i de flesta fall mer formaliserade riktlinjer.
Av vår inventering framkommer det att det
är synnerligen ovanligt att det förekommer
riktlinjer vid institutionerna avseende samförfattarskap och/eller förstaförfattarskap. Några
institutioner vid Samhällsvetenskapliga fakulteten vill däremot att doktoranden åtminstone är ensamförfattare till en eller ett par av de
artiklar som ingår i en sammanläggningsavhandling. Vid Naturvetenskapliga fakulteten
finns på några håll motsvarande krav angående förstaförfattarskap. Vissa institutioner,
men inte särskilt många, behandlar frågor om
samförfattarskap till artiklar i etikkurser för
doktorander.
Enligt vår mening vore det önskvärt om etiska frågor kring samförfattarskap diskuterades
och problematiserades mer under utbildningen på forskarnivå. Även om ingen avhandling
är – eller kan eller bör vara – lik den andra skulle vi gärna vilja se att varje institution hade
någon form av rekommendationer rörande
kraven på sammanläggningsavhandlingar och
kring författarskap av de artiklar som ska ingå
i en sammanläggningsavhandling.
Doktorandvillkor vid olika institutioner
vid Stockholms universitet
Stockholms universitets studentkår
Verksamhetsåret 2013/2014
En inventering av doktoranders undervisning,
principer för uppflyttning på doktorandlönestegen
och riktlinjer för sammanläggningsavhandlingar
Sammanställningen är gjord av:
Centrala Doktorandrådet (CDR) och Fredrik Charpentier Ljungqvist
www.sus.su.se
Inledning
Centrala Doktorandrådet (CDR) har vid ett flertal tillfällen uppmärksammat att det inte är
lätt att få en överblick över hur det ser ut vid
olika institutioner vid Stockholms universitet
beträffande fördelning av, och ersättning för,
undervisning för doktorander, vilka kriterierna är för uppflyttning på doktorandlönestegen och vilka eventuella riktlinjer det finns för
sammanläggningsavhandlingar och samförfattarskap. Utan kännedom om vad som gäller vid olika institutioner i dessa avseenden är
det svårt för CDR att kunna bedriva en effektiv
bevakning av doktorandfrågor. Avsaknaden
av sådan information gör det vidare svårt för
doktorandombudet att kunna ge enskilda doktorander och doktorandråd klara besked huruvida villkoren vid deras institution är skäliga
i förhållande till vad som kan betraktas som
”normalt” vid Stockholms universitet.
Syftet med denna inventering är att ge en
bild av variationerna vid olika institutioner
och fakulteter beträffande doktoranders undervisning, uppflyttning på doktorandlönestegen och eventuella riktlinjer för sammanläggningsavhandlingar och samförfattarskap.
Därmed hoppas CDR kunna ge en bild av de
olika systemen för detta och identifiera om det
finns specifika faktorer som skapar missnöje
bland doktoranderna. Inventeringen är också
tänkt att ge en bild av hur pass transparenta
reglerna/riktlinjerna är för undervisning, löneförhöjningar och samförfattarskap vid de
olika institutionerna. Den sammanställda
informationen är dels avsedd som ett arbetsmaterial för CDR och dels som ett underlag för
olika doktorandråd att använda i diskussionerna med ledningen för deras institutioner. Vi
hoppas också att sammanställningen kan vara
användbar för prefekter och studierektorer för
utbildningen på forskarnivå vid olika institutioner och underlätta för dem i deras arbete
med att skapa förbättrade riktlinjer.
Insamlingen av uppgifter har huvudsakligen
företagits av representanter för de lokala doktorandråden och via doktorandrepresentanter
i fakultetsråden. Målsättningen har varit att få
så relevant och objektiv information som möjligt från varje institution. Samtidigt måste vi
framhålla begränsningarna med denna sammanställning. Den är av ”inofficiell” karaktär
och även om vi har uppmuntrat doktorandråden att konsultera studierektorerna för utbildningen på forskarnivå och/eller prefekterna
vid sina respektive institutioner har så skett i
varierande grad.
Doktoranders undervisning
Under denna punkt behandlar vi hur stor andel av doktoranderna som vid olika institutioner aktivt deltar i undervisning, vilken typ av
undervisning som de utför, hur fördelningen
av undervisningen går till och på vilket sätt
doktoranden ersätts för undervisningen. Det
bör framhållas att doktorander inte har någon
ovillkorlig rätt att få undervisa. Normalt ska en
doktorand inte heller undervisa på mer än 20
procent inom ramen för sin anställning som
doktorand, vilken då ska förlängas i motsvarande mån. Vi finner att det i hög grad varierar
hur mycket en doktorand undervisar beroende
på var i sin utbildning på forskarnivå denne
befinner sig. Under det första året, och ibland
också under den sista tiden, är det mindre vanligt att undervisa.
Det existerar betydande skillnader mellan
olika institutioner – och i vissa fall inom en
och samma institution – hur undervisningstimmar omvandlas till lektorstimmar för olika
typer av undervisningsmoment. Vissa schabloner för omräkningen av undervisningstimmar till lektorstimmar är mer förmånliga än
andra för doktorander. De flesta institutioner
har sina egna, mer eller mindre formaliserade,
system för hur doktoranders undervisningstimmar omvandlas till lektorstimmar. Möjligenheten att få undervisning, och inte minst
typen och omfattningen av undervisning, är vid
många institutioner i stor utsträckning avhängig av huruvida en doktorand talar svenska eller
inte. Vid institutioner som saknar klara riktlinjer
för fördelningen av undervisning till doktorander ter det sig vanligt att undervisningsmöjligheterna till stor del är avhängiga av den enskilda
doktorandens initiativ och/eller nätverk vid institutionen.
Vid samtliga institutioner är det normala att
undervisningen ersätts genom prolongation och
endast undantagsvis förekommer arvodering.
Även om också många andra former av schabloner för ersättning av undervisning förekommer
är en ganska typisk omräkning av undervisningstimmar till lektorstimmar att en timmes
seminarium/laborationsundervisning ger en
ersättning på två timmar och en timmes föreläsning ger en ersättning på tre timmar. Det är
också relativt frekvent förekommande att doktorander får ett mer förmånligt omräkningstal för
nya kurser, som tar mer tid att förbereda, än för
sådana som doktoranden redan tidigare har undervisat på. Några centrala omräkningstal finns
inte. Att skapa sådana bedömer vi knappast som
praktiskt möjligt eller lämpligt eftersom formerna för undervisning, studentgruppernas storlek,
vilken sorts prov som ska rättas med mera skiljer
sig så mycket åt mellan olika ämnesområden.
Doktorander vid somliga institutioner deltar
intensivt i undervisningen, medan vid andra institutioner lämnar doktorander bara ett marginellt bidrag till undervisningen. Det framträder
tydligt av vår sammanställning att doktorander
vid Humanistiska, Juridiska och Samhällsvetenskapliga fakulteterna generellt både har mer
undervisning och mer ansvarsfyllda undervisningsuppgifter. Detta är förmodligen i stor utsträckning avhängigt av det faktiska undervisningsbehovet. Allmänt har institutionerna vid
de Humanistiska, Juridiska och Samhällsvetenskapliga fakulteterna fler studenter och större
studentgrupper än institutionerna vid Naturvetenskapliga fakulteten, samtidigt som ersätt-
ningen per student är avsevärt lägre. Därmed är
behovet av doktorander som lärare också större
vid de Humanistiska, Juridiska och Samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Det framträder tämligen klart av vår sammanställning att doktoranderna är mer nöjda med
fördelningen av undervisning, och upplever den
som mer rättvis, vid de institutioner där det existerar mer formella riktlinjer för detta och därmed
en större transparens. Därför vi vill uppmuntra
de institutioner som saknar riktlinjer för doktoranders undervisning att utarbeta sådana, helst
i nära samarbete med det lokala doktorandrådet.
Uppflyttning på doktorandlönestegen
Under denna punkt behandlar vi hur bestämmelserna i kollektivavtalet (Villkoravtal-SU) om doktorandlönestegen tolkas och tillämpas vid olika
institutioner. Enligt 3 kap. 1 § i kollektivavtalet är
ingångslönen för doktorander med anställning
som doktorand 23 200 kronor i månaden. Då 50
procent av fordringarna för doktorsexamen har
uppnåtts ska lönen höjas till 25 300 kr i månaden
och då 80 procent för fordringarna för doktorsexamen har uppnåtts ska lönen höjas till 26 800
kronor i månaden. Vad som läggs i innebörden av
”fordringarna för doktorsexamen” varierar från
institution till institution.
Fyra olika principer för uppflyttningen till
50%-steget på doktorandlönestegen kan identifieras: 1) en rent tidsbaserad lönestege, 2) uppflyttning i samband med licentiatexamen eller
50-procentsseminarium/motsvarande, 3) uppflyttning efter visst antal tagna kurspoäng och/
eller visst antal publikationer/manuskript, och
4) en rent skönsmässig bedömning. För uppflyttningen till 80%-steget på doktorandlönestegen
kan endast två olika principer identifieras: 1)
handledarnas skönsmässiga bedömning och 2)
en rent tidsbaserad lönestege. Vid de flesta institutioner finns det således inte några tydliga riktlinjer för 80%-steget.
Vår sammanställning pekar på att vid institutioner som har klara och transparenta riktlinjer