Transcript Kaj Engstrom.pdf - Sundstedt, Bertil

Kaj Engström
”via Svansjön”
Skulptur
Konsthall 3, Kulturens hus.
Teaterns och framförallt balettens slutna värld var den franske konstnären Edgar Degas främsta motivkälla.
I ett otal målningar, teckningar och på senare år då synen svek honom även skulpturer, har han skildrat
balettdansösernas liv på och bakom scenen. Av de cirka 150 dansösskulpturer han tillverkade godkände han
bara en för utställning – Balettdansös
öös 14 år.
På den 6:e impressionistutställningen 1881 skrämde han slag på publiken med materialvalet vax och den
realistiska gestaltningen med en peruk av människohår och en riktig tylltutu. Ballettdansös
öös 14 år skapades
100 år före popkonstens fotorealistiska skulpturer och betraktas av många som en av världens första
moderna skulpturer.
Skulptören och målaren Kaj Engström, som vi sett tidigare på gamla konstens hus, (jag minns fortfarande
hans oberäkneliga gädda) har även han fascinerats av balettens utövare. Han visar nu 10 dansare i konsthall
3. Hans intresse för konstformen har han ärv från fadern som var konstnär på Fårö och tillverkade
träskulpturer med just det motivet. Pappans svaghet för dansen tog sig så småningom andra än konstnärliga
uttryck. Han lämnade familjen för en balettdansös. Faderns modeller kom nämligen från balettakademin som
sommargäster och hälsade på familjen. Där kunde Kaj Engström som liten grabb se och ta in deras graciösa
rörelser, steg och hopp när det tränade på öns stränder.
Det förefaller som om Engströms motivval nu vid livets middagshöjd blivit något av en återblickande
bearbetning av vuxenvärldens svek. Med en omisskännlig formstil präglad av mörk humor skulpterar han
sina dansare i klassiska dansposer. Tåskorna är stora, pontonlika som Stampes bakben men likafullt är
gestalterna givna en magnifikt behagfull hållning. Det är en mycket väl genomtänkt hängning. Skulpturerna
står på höga podier som förstärker spänsten i linjerna. På väggarna är speglar monterade vilka ger
associationer till en dansstudio där man kan ha koll på sina rörelser. Som i Degas Balettdansös
öös 14 årr är även
Engströms dansare iklädda riktiga tutus, alla utom en. Han som står i mitten. Han har förlorat sina fjädrar
och dansarens hållning. Han döljer sitt kön och ser mest bara avslöjad ut. Det vilar ett androgynt vemod över
figurerna. Som ledsna clowner som gör sina piruetter och sina turer där belöningen är en möjlig bekräftelse
från en tämligen liknöjd publik, mer intresserade av ceremoniella kulturmönster än sanna uttryck. Det är
som en allegori över konsten själv, dess anspråk, ansträngningar, tillkortakommanden och insikter.
I utställningen ingår även 4 väktare gjutna i betong. Vanliga plastdockor har tjänat som förlorad form.
Betongen har hällts in i dockan varefter plasten skurits bort. Dockornas blundögon har förts över till
betongfiguren. Väktarna är ingenting som tillför något särskilt till utställningen och kunde lika gärna ha
utelämnats.
Som helhet är det en väldigt sevärd och mänskligt gripande utställning. Det finns något utlämnande i den
som berättar något om människan, försoning och skapandets villkor.
Bertil Sundstedt