Transcript Wrångebäck – Historien om en svensk osts död och återuppståndelse

Wrångebäck – Historien om en svensk osts död och återuppståndelse1
PAULINA RYTKÖNEN
Idag finns det ett fåtal svenska hårdostar som dominerar den svenska marknaden. Detta har
emellertid inte alltid varit så. Det finns arkeologiska fynd som visar att ostframställning
förekom väldigt långt tillbaks i tiden. De allra första skriftliga källor där ost förekommer är
Vadstena klosters räkenskaper (1447), samt Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”
från 1555. Icke förvånande berör dessa tidiga skriftliga källor ett av Sveriges osttätaste
område, nämligen Västergötland. De produkter som förekom var under den tidiga perioden
var s.k..skörost2 eller hårdost. Osten kunde användas som valuta för att exempelvis betala för
avraden och finare hårdostar ansågs vara ett tecken på välstånd. På vissa herrgårdar fanns det
som skulle kunna betecknas som organiserade mejerier redan på 1600-talet. Under 1800-talet
slog sötmjölksosten igenom, den framställdes ursprungligen av komjölk men också av
fårmjölk, getmjölk och i Lappland även av renmjölk. Så småningom blev sötmjölksost
dominerande i stora delar av landet och andra ostsorter trängdes undan. Sötmjölksostens
frammarsch går hand i hand med löpets historia. År 1870 började löpe tillverkas industriellt
vilket medförde en expansion för sötmjölksosten. Det var också under denna period som de
flesta av våra samtida ostar utvecklades. Bland dessa finns Österängsost, Bergkvaraost,
Buskhytteost, Wrångebäcksost, Burträsksost och många flera. Dessa stod sedan modell för de
ostsorter som växte fram och som dominerar dagens ostmarknad, nämligen prästost,
hushållsost, grevéost, sveciaost och herrgårdsost. Att svensk ostnäring idag endast förmår att
framställa en bråkdel av sin forna produktbredd är ett välkänt faktum. Men hur gick denna
process till på de enskilda mejerierna? Hittills har forskningen studerat den övergripande
förändringen av mejerisektorn utifrån ett politiskt perspektiv, ett organisatoriskt perspektiv,
man har även studerat utvecklingen av färskmjölk och smörmarknaden och samspelet mellan
smör och margarin. Sektorn har också stått som modell för genusstudier. Den aggregerade
utvecklingen är således inget nytt. Däremot har omvandlingsprocessen på mikronivå och med
fokus på ost hittills inte studerats.
Att produktion och handel med ost inte har studerats närmare är inte förvånande
eftersom osten inte prioriterades ur försörjningssynpunkt, den hade och har inte heller någon
avgörande betydelse för svenska exportinkomster. Frågan om var den svenska ostfloran tog
vägen har blivit alltmer aktuell i takt med att globaliseringens omvandlingstryck pressar
svenska mjölkgårdar till att vilja förädla själva. Bristen på produktvariation och förädling i
mindre skala (d.v.s. diversitet) har idag blivit ett problem för hela vår nation, vilket inte minst
1
Ett stort tack till Thomas Berglund och Almnäs bruk AB för möjligheten att dyka i deras för övrigt outforskade arkiv. 2
Skörost är en form av färskost som framställdes genom syrning. Koagulering kunde framkallas genom spontansyrning (t.ex. genom att syrad mjölk tillsattes) eller genom kokning. Skörmassan kunde kryddas med exempelvis kummin. Förfarandet är nära förknippat med den svenska förrådshållningen och den kunskap vi har om detta finns främst bevarat genom bevarandet av fäbodväsendet som i äldre tider omfattade mycket större andel av Sveriges yta än vad det gör idag. (Ränk 1966‐, sid 37 – 38). 1
syns i den omfattande statliga satsningen på ”Sverige det nya matlandet”, men det är i
synnerhet ett problem för enskilda mjölkgårdar. Genom att följa utvecklingen av mejeriet på
0Almnäs bruk, belyser artikeln den svenska ostens decimeringsprocess genom Almnäs
mejerihistoria i ljuset av ett sekel av samhällsomvandling. Artikeln belyser också – om än
väldigt summariskt - hur Almnäs mejeri, efter 45 år av uppehåll återuppstod och återupptog
produktionen av sin tidigare paradprodukt, osten Wrångebäck Sweden. Almnäs är givetvis
inte en isolerad ö, dess utveckling på mikronivå är i allra högsta grad resultatet av ett samspel
mellan företaget och branschen på regional och nationell nivå. Uppsatsen är den allra första
och ofullständiga versionen av en kommande rapport som skall användas som underlag för en
ansökan om ursprungsbeteckning för Wrångebäcksosten, där ostens ursprung, (historiska)
kvalitet och betydelse i den lokala ekonomin över tiden måste beläggas.
Metod och källor
Denna uppsats är en första sammanställning av det arkivmaterial som funnits på arkivet på
Almnäs Bruk AB, där en rekonstruktion av mejeriets verksamhet, främst efter 1907 har
genomförts. Det är i detta sammanhang viktigt att poängtera att arkivet vid Almnäs Bruk vid
genomgångens start fanns nedpackat i kartonger på ett flertal ställen på godset. Under arbetets
gång har arkivet delvis organiserats om vilket har medfört att materialet i viss mån både blivit
lättare och svårare att komma åt, eftersom den systematiska genomgång av samtliga
förvaringsställen som påbörjades under sommaren 2009 avbröts och förändrades när
källmaterialet flyttades under en annan ordning. Det kan således finnas ytterligare primära
källor som genomgången kan ha missat p.g.a. den ändrade ordningen under arbetets gång.
Källmaterialet bygger på en systematisk genomgång av korrespondensen från 1907 t o m
1962. Korrespondensen är organiserad i kronologisk ordning och omfattar mejeriets kunder,
myndigheter, fakturor som visar vilka som var företagets distributörer, kvalitetsgranskning av
osten, med mera och kan sägas ge fragmentariska minnesbilder utifrån vilka ett
händelseförlopp kan rekonstrueras. Primärkällorna har kompletterats med arkivmaterial om
Skaraborgs Läns Mejeriförening (SLM) och Skaraborgs läns hushållningssällskap. Dessa
källor finns samlade på Folkrörelsernas arkiv i Lidköping. Även lokal släkt- eller
bygdeforskning har i detta sammanhang visat sig vara värdefulla källor eller vägledningar till
existerande källor. De relevanta sekundärkällorna omfattar främst ett fåtal studier om
ostnäringen som genomfördes under 1950- och 1960-talet där folklivsforskaren Gustav Ränk
är den främsta författaren, samt om olika offentliga dokument som i huvudsak behandlar
mjölk och smör, men där ostproduktionen nämns endast såsom något marginellt.
Mejeripolitiken, Smörproduktionen (inklusive produktion, politik, inrikes och utrikeshandel,
mm) och mejerisektorns tekniska utveckling och ändrade genuskodning har varit föremål för
tidigare forskning (se exempelvis Tullberg 1977 och 1987, Hellström 1976, Sommestad 1992,
Staffansson1995, Eriksson 2004). En utförlig genomgång och redogörelse för denna tidigare
forskning har inte kunnat göras för detta tillfälle, främst av tids- och utrymmesskäl, men alla
tips, kommentarer och bidrag tas tacksamt emot.
Produktion och handel med ost har inte väckt stort intresse i den tidigare forskningen. Men,
det finns många skäl att intressera sig för den svenska ostnäringen, en viktig sådan anledning
är att det över tid visar sig vara en produkt som kan ge möjlighet till differentiering och
mervärdeskapande på gårdsnivå, en annan är att ost, såsom många andra produkter och
företeelser är en del av vårt kulturarv. Eftersom ystning var ett viktigt sätt att konservera
mjölk under den förindustriella tiden och en viktig vara för mindre mejerier belägna långt från
storstädernas mjölkmarknad, borde det finnas ett stort antal primära källor på lokal och
regional nivå, samt från olika discipliner, t ex arkeologi, som skulle behövas sammanställas
för att få en fullständig bild av ostnäringens framväxt och utveckling i Sverige.
2
Svensk ostproduktion – en historisk bakgrund
Ystning och smörkärning hör till några av mänsklighetens tidigaste metoder för att konservera
mjölk. I Sverige har boskapsskötsel bedrivits sedan yngre stenåldern. Beredning och
produktion av mjölkbaserade produkter har varit en viktig del av äldre bondehushållens
förrådshållning. Ett undantag utgjordes av storhetstiden, då mejerihanteringen upplevde en
tillfällig nedgång. På ett fåtal herrgårdar fanns mejerier redan på 1600-talet (Karlsson
1994:13). En av våra nuvarande ostar med äldst anor är den småländska prästosten. Denna ost
producerades redan under 1600-talet, då bondmoror höll ystagillen på prästgården (Lindquist
1968:85)
Trots djurskötselns och mejerinäringens betydelse för självhushållningen var landet långt
ifrån självförsörjande. Det var först under 1800-talets sista årtionden som mejerinäringen kon
att spela en allt viktigare roll. Från att ha varit nettoimportör av smör, blev Sverige en
nettoexportör av smör under 1870-talet (Karlsson 1994:15).
De allra äldsta ostarna, s.k. skörostar, tillverkades av surmjölk. Själva produktionen av
surmjölksost innebär att koaguleringen sker spontant och framkallas av mjölksyran, till
skillnad från sötmjölksost, som behöver löpe för att koagulera (Ränk 1987:36).
Sötmjölksosten framställdes ursprungligen av komjölk men också av fårmjölk, getmjölk och i
Lappland även av renmjölk. Under 1800-talet blev komjölksost dominerande i stora delar av
landet (Ränk 1987:93). Sötmjölksostens frammarsch går hand i hand med löpets historia och
år 1870 började löpe att tillverkas industriellt (Karlsson 1994:71). Ungefär samtidigt som
löpet fick fästet skedde ett skifte i mejerihanteringen när hemmaproduktionen i allt högre
utsträckning kom att ersättas av herrgårdsmejerier, bymejerier och uppköpsmejerier. Under
1890-talet började också kooperativa mejerier att bildas. Denna företagsform kom så
småningom att bli dominerande på ett nationellt plan. (Eriksson 2011)
Under 1800-talet var smör den dominerande mejeriprodukten, det främsta skälet var att det
fanns en internationell marknad för smör som genererade inkomster för bönder och den
framväxande mejerinäringen som under 1800-talet blev alltmer organiserad.
Smörproduktionens framträdande roll, den ökande organiseringen av näringen, politiseringen
av mejeriproduktionen och en förbättrad infrastruktur är några av de faktorer som påverkade
ostproduktionens utveckling på sin väg från självhushållningen till industriprodukt. Näringens
strukturrationalisering har varit ständigt pågående under hela 1900-talet och trenden är att allt
färre företag har blivit allt mer dominerande. (Se exempelvis statistisk årsbok och Svensk
mjölks statistik)
Centraliseringen och rationaliseringen av mejerisektorn tog fart under 1930-talet.
Smörexporten hade under slutet av 1800-talet blivit en viktig del av svensk export och därmed
också en nyckelfaktor för svensk ekonomisk utveckling. År 1890 utgjorde smörexporten en
tiondel av Sveriges totala export. Smörets andel av exporten sjönk, men var fortfarande 1913
drygt 5 %. Från 1880-talet hade smöret mött konkurrens från det billigare margarinet. Under
1920-talet uppstod en internationell mejerikris till följd av överproduktion och fallande priser,
vilket även kom att påverka Sverige negativt. År 1930 ställdes det hela på sin spets när staten
på grund av fallande internationella smörpriser och stor brist på konsumtionsmjölk främst i
städerna inledde det som kom att bli nästan ett sekel av mejerireglering under den s.k.
”kohandeln”. Resultatet blev en ny jordbrukspolitik som syftade till att rationalisera
mejerihanteringen genom att centralisera produktionen, dela upp marknaden mellan
producenterna, prisreglering och förändrad lagstiftning. En ytterligare pådrivande faktor
bakom rationaliseringen var den nya mejeristadga som trädde i kraft den 1 januari 1937. Den
3
ställde högre krav än tidigare på allt från avlopp i sluten ledning, tvättställ, arbetarskydd,
lämpliga golv, personalutbildning, med mera. Ett ytterligare viktigt krav var att mejerierna
skulle ha en minsta invägningsnivå på i genomsnitt 3000 kg per
tremånadersperiod.(Stockenström 1935:20-24) Några viktiga skäl till de skärpta kraven var att
bristande hygien och andra problem var vanligt förekommande främst i mindre mejerier.
Dessa ansågs, enligt den utredning som stadgan byggde på, sakna reella möjligheter att kunna
finansiera de investeringar som ansågs nödvändiga för att upprätthålla en god
produktionsstandard (Stockenström 1935:43).
År 1938 bildade SMR Riksost, en ostlagerförening som hanterade inte bara lagring och
distribution, men som också bedrev en omfattade informationsverksamhet gentemot
medlemmarna. Det var inte bara Riksost som arbetade med ost, vid Örnsköldsviks mejeri
bedrev SMR försöksverksamhet med syfte att förbättra ostkvaliteten. Experimenten omfattade
allt från ystning till bedömning av egenskaper hos osten. (SMR 1948:41) Riksost hade också
ansvaret för att informera om beslut och bestämmelser som beslutades inom ramen för
marknadsregleringen, t ex ”normalpriset” (det försäljningspris som avtalades mellan
jordbrukets delegerade och staten) eller av andra orsaker, t ex begränsningar i osthandeln.
Riksost ledde även arbetet inom den ostintresseförening som bildades på initiativ från
livsmedelskommission under 1941.(Ostmarknaden 7 feb 1942) En ytterligare uppgift för
Riksost var att främja den produktion som man ansåg behövdes. Regleringen av utbudet
gjordes genom att använda avräkningspriset för att styra produktionsinriktningen ute på
mejerierna. (Riksost c 9/53)
Kvaliteten på ost har på grund av den stora floran av mejerier varierat kraftigt. Ett sätt att
garantera kvalitet för konsumenten var att ställa mejeriets ostlager under svenska
smörprovningarnas kontroll. Nyproduktionen kontrollerades kontinuerligt och efter
bedömning av fetthalt i torrsubstans, att osten var av den sort som angavs, samt att den höll
måttet avseende smak, doft och konsistens blev de godkända ostarna runmärkta. Även smör,
mese och ägg kunde bli runmärkta. Runmärket registrerades 1904 av Svenska
Kontrollanstalten för Mejeriprodukter och Ägg och användes fram till 1991 då kontrollen togs
över av mejerierna under överinseende av Livsmedelsverket (SMR 1948:74-75,
Nationalencyklopedin 2011)
1937-års mejeristadga blev startskottet för den organiserade rationaliseringsprocess som kom
att modernisera och centralisera mejerisektorn för att skapa skalfördelar och få en fungerande
mejerihantering. Något senare kom även priserna att bli reglerade och föremål för
förhandlingar mellan staten och näringens representanter. Under de 80 år som följde och fram
till idag minskade antalet mejerier från 1674 år 1928 (Statistisk årsbok 1914-2000) till 17
företag med totalt 35 produktionsplatser under 2008. Endast i 20 av dessa bedrevs
ostproduktion (Svensk Mjölk 2010), därtill förekom också ett antal gårdsmejerier, idag uppgår
dessa till cirka 140 stycken (Bolagsregistret).
Effekten av den omfattande strukturrationaliseringen blev att den nationella ostproduktionen
har fördubblats många gånger om. Fram till 1950-talet följde produktionsutvecklingen och
konsumtionsutvecklingen ungefärligen samma takt. Men en intressant utveckling under de
senaste åren är att ett växande gap mellan å ena sidan totala efterfrågan på ost (konsumtion
och export) och å andra sidan det totala utbudet (import och tillverkning) har uppstått. Den
totala inhemska konsumtionen ökade stadigvarande från 1951 till 1995 då den uppgick till
121338 ton, sedan 1996 har konsumtionen istället minskat och uppgick till 92262 ton under
2008. Exporten har gradvis ökat, från 9095 ton år 1995 till 20690 ton år 2008. Trots ökningen
4
fyller exporten inte upp det gap som skapats av minskad konsumtion. När det gäller utbudet
av ost ökade den industriella ostproduktionen under hela 1900-talet. Toppnoteringen
uppnåddes år 2002 då den uppgick till 128306 ton, därefter har produktionen minskat snabbt.
Under år 2008 var den 114182 ton. De mest dramatiska förändringar kan utläsas av importen,
den ökade stadigvarande under hela 1900-talet men har upplevt ett dramatiskt uppsving sedan
EU-inträdet 1995. Det året uppgick importen till 20763 ton och under 2008 uppgick den till
81348 ton (Svensk Mjölk 2009).
Efterfrågan och Utbud av ost 1951‐2008 (ton)
250000
200000
Ton
150000
Produktion
och import
100000
50000
19
51
19
65
19
80
19
95
19
98
20
01
20
04
20
07
0
Konsumtion
och export
Årtal
Källa: Svensk Mjölk 2009.
Som framgår av diagrammet ovan är det gap mellan utbud har gapet mellan utbud och
efterfrågan ökat dramatiskt, särskilt sedan 1990-talet. Varje svensk konsumerade under 2006 i
genomsnitt 13 kilo hårdost, 1,2 kilo smältost, samt 3,6 kilo övrig ost per person och år.
Konsumtionen av hårdost kan konstateras vara oförändrad sedan början av 1990-talet, medan
det är främst övrig ost som ökar. (Jordbruksverket 2011) Frågan om vad som händer med den
överblivna osten har ställts till Joakim Larsson, ansvarig för ostfrämjandet på Svensk Mjölk.
Svar har ännu inte erhållits.
Nya marknadssignaler och branschens återuppståendelse i
globaliseringens era
De senaste decennier av globalisering har för mejerisektorn i allmänhet inneburit att OECD
ländernas marknader började stagnera i kombination med att även detaljhandelns struktur och
maktposition förändrades, vilket ledde till att sektorn, globalt sett förlorade makt gentemot
nya aktörer samtidigt som konkurrensen inom näringen intensifierades. Detta har lett till att
strukturrationaliseringen – inte bara i Sverige – har intensifierats på alla nivåer. Många
industrier har fusionerat, blivit uppköpta eller lagts ner, samtidigt som antalet gårdar globalt
sett minskar kraftigt, medan avkastningen både per gård, samt per hektar och per ko ökar.
(Rytkönen 2011:kap 2)
Så är det även i Sverige. År 2008 hade gamla SMR, numera Svensk mjölk 7 anslutna företag
med totalt 26 produktionsplatser, varav 12 producerade ost. Bland de oanslutna mejerierna
fanns det 10 mejerier, varav 8 tillverkar ost (Svensk Mjölk 2010). Den officiella statistiken
5
omfattar inte det stora antalet gårdsmejerier som har vuxit fram under de senaste åren. Idag
finns det cirka 140 gårdsmejerier, varav de allra flesta tillverkar ost. Dessa har vuxit fram som
ett resultat av den internationella mjölkmarknadens ständiga press på strukturrationalisering
genom sänkta priser och/eller krav på större avkastningar, som gör att marginalerna krymper.
I det läget väljer många att förädla själva istället för att lägga ner mejeriverksamheten.
Ostlänet Skaraborg
”Dessa västgötar stå bland alla Nordens inbyggare högst i rop för sin ostberedning, vari intet
folk kan förliknas dem… Här kan man tillverka så stora ostar, att två starka karlar knappast
orka bära en enda sådan ens ett kort stycke väg”, Olaus Magnus 1555.
Kunskapen om hur man producerar löpeost medfördes till Sverige och Skaraborg med all
sannolikhet genom etableringen av olika katolska kloster. Enbart i Skara etablerades två
kloster, nämligen franciskanerklostret Sta Katarina och dominikanerklostret St Olof, båda
under 1200-talet. Några andra kloster i länet är Gudhem, Askeby och Alvastra. De tidigaste
källorna rörande ost i trakten finner i vi i de kvarvarande arkivhandlingarna från Vadstena
kloster. År 1447 finns noterat att ost betalats i som avrad från Kåkinds härad. En något senare
källa, Olaus Magnus, beskrev år 1555 hur kvinnorna från olika byalag samlades för att ysta
stora fyrkantiga ostar. Först ystades mindre ostar som fått soltorka, därefter kokades mjölk i
stora kittlar varpå löpe tillsattes. De mindre ostarna lades in i ostmassan och användes såsom
”murbruk” för att få ihop och ge större fasthet åt osten. Dessa blev då så stora att det behövdes
två karlar för att lyfta dem (Olaus Magnus 1555). Stora ostar framställdes endast vid speciella
tillfällen och kan enligt Gustav Ränk ha använts som bröllopsgåva åt adelsmän. Även den s.k.
prästosten som man i socknarna brukade göra åt sina präster var något större än de ostar som
ystades för gårdarnas eget bruk. (Ränk 1966:121). De mindre ostarna för hemmabruk lades i
korgar som flätats av fina rottågor eller av pil. Enligt Gustav Ränk infördes korgosten
samtidigt som löpet under tidig medeltid.(Ränk 1966:115-116).
Att ystning levde vidare och att ost så småningom blev en viktig handelsvara kan härledas ur
5-årsberättelsen för perioden 1865-1870. Då konstateras att Afkastningen af ladugården har
varit fullt tillräcklig för länets behof och lemnat ej ringa öfverskott till afsalu å andre orter.
Afsättningsorterne liafva, såsom tillförene, varit Göteborg, Stockholm, Vermland och
6
Småland. Då betingade en skalp sötmjölksost 70 öre och en skalp skummjölksost 45 öre
(BISOS 1865-1870:12). Den gynnsamma utvecklingen för mejerinäringen i länet fortsatte
under resten av 1800-talet. Under seklets sista decennium ökade den totala årliga mjölk
produktionen från 40 miljoner kilo 1890, till 68 miljoner kilo år 1895 och slutligen till 88
miljoner kilo år 1900. Antalet mejerier uppgick under år 1900 till 338, varav 66 var
herrgårdsmejerier, 28 andelsmejerier, 221 var uppköpsmejerier och 23 var kombinerade
herrgårds- och uppköpsmejerier. Vid dessa mejerier tillverkades samma år 2,310,634 kilo
smör, 1,794 kilo helfet ost, 1,880 kilo 3/4 fet ost, 145,360 kilo halvfet ost, 21,069 kilogram
1/4 fet ost samt 621,882 kilo skummjölksost. Dem främsta marknaden utgjordes då av
Norrland. (BISOS 1896-1900:15). I detta sammanhang är det av vikt att nämna att den
officiella statistiken kan anses ha vissa brister avseende reliabiliteten och kan behöva justeras,
därför bör produktionssiffrorna endast ses som ungefärliga. Några skäl till osäkerhet kan i
detta fall vara det stora antalet mejerier inblandade där olika rutiner avseende bokföring av
mjölkinvägning mm kan påverka statistikens kvalitet, samt variationen i avkastning mellan
olika kor och olika gårdar som försvårar skattningar. Vid detta tillfälle har inte en sådan
justering av de regionala siffrorna kunnat genomföras. Beskrivningen av en positiv trend
stämmer däremot med reviderade siffror för den totala svenska mjölkproduktionen för
perioden 1861-1913 (Staffansson 1995:266). Man kan därför anta att även om siffrorna kan
ha vissa brister så stämmer trenden överens med den verkliga utvecklingen.
En anledning till den positiva utvecklingen var det avelsarbete som bedrevs under tidigare
decennier att ett arbete med att förbättra produktionen och öka produktiviteten. Det drevs
minst tre stamholländerier, en i Vadsbo, en i Gammelstorp och en i Klaestorp. Dessa ansågs
ha uppfyllt sitt syfte och lades ner under sent 1860-tal. En viktig anledning till
förbättringsarbetet var exporten av smör till England som ansågs bidra med intäkter till
regionen. Staten bidrog till utvecklingen genom att finansiera elevmejerier på Blomberg,
Kilagården och Melltorp. Även hushållningssällskapet var drivande i förbättringsarbetet bland
annat genom utbildningsinsatser, kontroller och finansiering för uppbyggnad av bymejerier i
Edsvära, Stenåsen och Kållstorp (BiSOS 1865-1870:12). Under slutet av 1800-talet
anordnade också Hushållningssällskapet särskilda mejeriutställningar i syfte att stimulera
kvalitetsutvecklingen. Utställningar hölls 1897 i Skara, år 1898 i Lidköping, år 1899 i
Falköping och år 1900 i Mariestad. Sällskapet gav också bidrag för att möjliggöra för länets
mejerier att delta i de svenska smörprovningarna. (BiSOS 1896-1900:15)
7
Osttillverkning i Skaraborgs län 1910-1962 (ton)
Ton
14000
12000
10000
8000
Helfet ost i ton
6000
4000
Övrig ost i ton
1961
1956
1951
1946
1941
1936
1931
1926
1921
1916
År
2000
0
År
Källa: Statistisk årsbok 1914-1964
År 1920 tillverkades 60% av all svensk ost i Skaraborgs län. Näringen var tämligen heterogen
med herrgårdsmejerier, ett fåtal andelsmejerier och stort antal mindre privata mejerier. Ett
särskilt särdrag i Skaraborg var att ett flertal mejerier fokuserade på sin ostproduktion, även
om smöret också ansågs vara viktig för sektorns utveckling. Konsumtionsmjölken däremot
fick aldrig något starkt fäste, först och främst på grund av avsaknad av närliggande marknader
(SLM, 1957:6). Som framgår av diagrammet ovan, ökade produktionen av ost stadigt med
undantag för nästan hela 1940-talet då det rådde förbud mot produktion av helfet ost. Under
denna period startades produktion av ostar med lägre fetthalt. De blev kortlivade substitut till
den helfeta osten.
Något som kännetecknar just Skaraborg är det stora antalet mejerier bestående av en
blandning av herrgårdsmejerier, uppköpsmejerier, olika typer av uppköpare, samt
andelsmejerier. Strukturen skiljer sig från resten av landet genom den låga andelen
andelsmejerier. Från mitten av 1920-talet sjönk antalet mejerier stadigt. Utöver den allmänna
jordbrukskris (se ovan) anses en viktig anledning ha varit den ökade konkurrensen från
ostmejerier från anda delar av landet (SLM, 1957:6).
Skaraborg saknade vid denna tidpunkt en centralorganisation för länets mejerier, men på
grund av det statliga kravet om samarbete och organisering för att erhålla exportstöd, tillsattes
därför i maj 1930 en kommission under ledning av hushållningssällskapet för att utreda om en
regional organisation kunde skapas. Som en del av denna uppgift insamlade
Hushållningssällskapet detaljerad information om den invägda mjölken och dess
användningsområde. Redan då var det tydligt att uppgiften var att vidta åtgärder för att
rationalisera mejerihanteringen (Cirkulärskrivelse 1931). Det fanns en stor misstro mot
bildandet av en organisation, vilket också reflekterades i att fyra av kommissionens ledamöter
reserverade sig mot det framtagna organisationsförslaget. Eftersom sektorn dominerades av
privata mejerier är det inte förvånande att det fanns en motsättning mot att samarbeta med
konkurrenterna. Den 11 juli 1932 konstituerades därför Skaraborgs Läns Mejeriförbund med
syfte att bland annat koordinera försäljning av konsumtionsmjölk till exempelvis Göteborg
och att samarbeta med andra regionala förbund för att undvika överproduktion. Det
ursprungliga medlemsantalet uppgick till cirka 200. (SLM 1957:9).
8
Samma år som SLM bildades uppgick antalet mejerier till 344 och under de tre kommande
decennierna minskade antalet till 49. Minskningen till trots kvarstod problemet med
överproduktion. År 1959 presenterade SLM en utredning om ytterligare rationalisering av
produktionen inom länet. Man ansåg från SLMs sida att det fortfarande rådde en omfattande
överproduktion av mejeriprodukter i länet, men få möjligheter för avsättning.
Överproduktionen rörde främst ost. I PM:et framgår att organisationen bidragit till att minska
ostproduktionen i länet och hela landet genom det gemensamma bygget av torrmjölksfabriken
i Götene år 1948 där överskottsmjölk kunde torkas, samt genom centraliseringen av
smörproduktionen (Skaraborgs Läns Mejeriförening, 12 augusti 1960). Detta ledde enligt
utredning till en skadlig konkurrens som försämrade prisläget och därmed också
inkomstmöjligheterna för länets mejerier. Idén var att fusionera med en annan organisation
som kunde bidra till att avsättningsmöjligheterna ökade och att mjölkpriset förbättrades. Det
skulle också leda till att ett antal mejerier skulle läggas ner
Det var emellertid inte bara överproduktion som hade varit problem på SLM. Något som
anfördes i augusti 1960 var att det fortfarande fanns oanslutna mejerier i länet. Dessa kunde
tillträda mjölkmarknaden på andra håll utan restriktioner. Det fanns tydliga spänningar mellan
organiserade och fria mejerier. En anledning till den låga anslutningsgraden var avsaknaden
av en lukrativ marknad att samlas kring, Dessutom ansågs prisutjämtningssystemet drabba de
organiserade mejerierna eftersom man inte kunnat ge mejerierna en större andel av
marknadsintäkterna. Dessutom var det svårt att förmå medlemsmejerierna att fusionera i syfte
att rationalisera. Detta uttrycks på följande sätt: ”Den utpräglade lokalpatriotism, som av
tradition råder bland jordbrukarna i området, har ofta bjudit oöverstigliga hinder när det
gällt att få till stånd en önskvärd centralisering av driften. Mejeriföreningarna ha i många
fall blivit för små från begynnelsen. Vidare ha de under stora personliga uppoffringar
hopkämpade enheterna blivit vederbörande jordbrukare alltför kära. När en centralisering av
driften sedan kommit på tal ha många visserligen varit på det klara med dess nödvändighet,
men alla rörande överens om att det varit grannmejeriet som bort läggs ned, aldrig det
egna”(Skaraborgs Läns Mejeriförening, 12 augusti 1960).
PM:et visar också att det fanns spänningar mellan SLM och SMR eftersom man ansåg att
SMR inte riktigt levt upp till sitt ansvar att bidra till en ökad medlemsrekrytering.
Det förslag som vann gehör från 1959 års utredning var att SLM skulle fusionera med
mjölkcentralen (SLM, 1959:3-11). Från Mjölkcentralens sida såg man positivt på en fusion
eftersom de egna upptagningsområdena visade stadigt minskande totalproduktion, medan
invånarantalet stadigt ökade. Fusionen sattes igång under hösten 1960 genom att
Mjölkcentralen gick in som medlem i SLM (Styrelsebeslut SLM och MC 22 juli 1960).
Skaraborgs Läns Mejeriförening gick således i graven som regional organisation år 1960.
Antalet mejerier i Skaraborgs län fortsatte att minska och under de senaste åren uppgår
mejerierna till en handfull. Några av dessa är Gäsene-, Falköpings-, Wäpnö-, HjordnäraPåverås-, samt Almnäs mejeri, varav de tre sistnämnda är nya och resultatet av att
mjölkproducenterna har sett ett ekonomiskt behov av att själva förädla sin mjölk för att kunna
behålla en större del av intäkterna. (intervju Thomas Berglund 2009-07-21 intervju Elisabeth
Andersson 2009-05-08)
Mejeriet på Almnäs och Wrångebäcksosten
Den rika tradition av ostframställning i regionen ledde tidigt till uppkomsten av ett stort antal
mejerier. Bara i Fågelås socken fanns det därför under senare delen av 1800-talet och början
9
av 1900-talet totalt 11 mejerier, varav mejerierna på Almnäs och Wrångebäck var några av de
största. Flera av de övriga mejerierna lades ner i samband med 1930-talets mejerikris. Almnäs
och Wrångebäck slogs samman redan år 1896. Wrångebäck är en del av Almnäs och
arrenderades som ladugårdsarrende. Det är svårt att säga när mejeriverksamhet startade på
Almnäs. Mellan åren 1860 och 1862 bodde en tyskfödd mejerist på Wrångebäck, Carl
Frangott Hempel. Han anses vara en av två möjliga upphovsmakare till Wrångebäcksosten.
Enligt existerande uppgifter byggdes Almnäs mejeri under familjen Sparres ägande,3 men
eftersom Almnäs ägdes av Alvastra kloster, vilket med all sannolikhet också innebär att det
har ystats på plats sedan dess. Nuvarande mejeriet på Almnäs startade under 1850-talet och en
ostmästare från Schweiz hämtades för att dra igång produktionen. Han är den andra möjliga
upphovsmakaren till Wrångebäcksosten. Tanken var att producera en ost av typen
emmentaler, men detta misslyckades och det blev en herrgårdsost istället. År 1896 byggdes ett
nytt mejeri av friherren Oscar Dickson som då ansågs vara en av landets mest moderna. Då
slogs mejerierna på Almnäs och Wrångebäck ihop och all inredning inklusive saltkar och
hyllor flyttades från Wrångebäck till Almnäs. I uppgifter tillmejeristatistiken för år 1913 kan
man t ex läsa att mejeriet hade en mejerska, 5 mejeripigor och en gårdssmed med ansvar för
maskinerna. (Uppgifter till mejeristatistiken 1913) Några av de ansvariga mejerskorna var
Ninni Bergman, därefter Gunhild Johansson som blev den sista kvinnliga mejerskan. Hon
efterträddes av Hans Stiller år 1954 och blev den sista mejeristen innan nedläggningen 1962.
(Fågelås Hembygdsförening 1989:372) Av Almnäs löneböcker för perioden fram till 1932
framgår att den ansvariga mejerskans lön var betydligt högre än för övriga arbetare på godset.
Almnäs bruk var en kombinationsverksamhet som omfattade ett tegelbruk, ett bränneri och ett
mejeri. Dateringen för Almnäs bruk är långt äldre än för mejeriet4 Wrångebäck och Almnäs
hörde till några av de största. Flera av de existerande mejerierna försvann i samband med
mejerinäringens strukturella förändringar under 1930-talet som innebar att lastbilar blev
vanliga i mjölkhämtningen, vilket innebar att de större mejerierna kunde ha större
upptagningsområden och att skärpta krav på lokaler och utrustning ställdes genom 1937-års
mejeristadga. Den stora produkten för Almnäs mejeri var Wrångebäcksosten som
ursprungligen framställdes på mejeriet i Wrångebäck. År 1896 lades dock mejeriet i
Wrångebäck ner och utrustning och produktion flyttades till Almnäs, tillsammans med hyllor,
saltkar och annat som ansågs innehålla de särskilda bakterier som gav Wrångebäcksosten sin
särskilda karaktär (Fredriksson 2007, sid184-185). Osten var en storpipig herrgårdsost som
skapades av en tyskfödd mejerist under 1860-talet.
Mjölken till mejeriet kom från Almnäs torpare, från Islebo, Prästgården, Hulan, Landbyn,
Wrångebäck, Uddebo, Lida, Krumpekulle, Grimseryd, Johansson och Gustavsson i Katebo,
Björstorp, Ängetorp och en gård som då arrenderades till Sture Svensson. Mejeriet tog emot
mjölk en gång per dag fram till september 1938, men under oktober månad samma år
övergick man till att ta emot mjölk två gånger om dagen. Antalet leverantörer ökade dock
inte. (Mjölkinvägningsjournaler, Almnäs 1913-1962) Om man följer de investeringar som
gjordes över tid kan man se att Almnäs mejeri köpte separator tämligen tidigt och det finns ett
antal dokument som indikerar att nya ystkar och annan utrustning har köpts genom åren.
3
Greve Johan Sparre köpte Almnäs cirka 1830. Efter hans död såldes godset av hans maka till sonen Gustaf Sparre. Almnäs såldes vidare till greve Gustaf Posse. Godset köptes sedan av friherre Oscar Dickson. Nuvarande ägare, familjen Berglund köpte Almnäs år 1915 (Nygård et al 2011:XX) 4
Almnäs Bruk är en ”typisk” svensk kombinationsverksamhet som omfattade tegel (eller annat) bruk, lantbruks‐ och skogsverksamhet, samt mejeri. Den tidigaste dateringen för bruket är 1752, men det finns anledning att tro att bruket kan ha funnits redan långt tidigare. Mejeriet lades ner 1962, tegelframställningen lades ner år 1973 och skogs‐ och lantbruket är det enda som har funnits hela tiden‐ 10
Almnäs produktion 1913-1958 i kilogram
Antal kilogram
1200000
1000000
Ost, helfet
800000
400000
Ost, halvfet
30+
Ost, halvfet
27+
Gräddsmör
200000
Vasslesmör
600000
Grädde
0
19
18
19
24
19
30
19
36
19
42
19
48
19
54
19
60
Vassle
Kärnmjölk
År
Källa: Arkivdokument – ”Uppgifter till mejeristatistiken 1913-1961”, korrespondens med
mejeristatistiken, samt ”Uppgifter till svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg”
Som framgår av diagrammet ovan varierade produktionen av ost på Almnäs ganska kraftigt.
Historiskt sett hade mejeriet byggt ett gott rykte som en ostproducerande mejeri och den
helfeta Wrångebäcksosten var från början den dominerande produkten. Produktionssiffror
saknas för perioden 1951-1955, samt 1960-1961. Eftersom Almnäs hade ett ostlager vid
nedläggningen 1/7 1962 är det sannolikt att produktion också förekom under de två sista åren.
Vissa produkter, exempelvis ost, halvfet 30+ och Ost, halvfet +27, tillverkades enbart under
1940-talet som substitut för den helfeta Wrångebäcksosten p.g.a. rådande produktionsförbud.
Produktionen av ”gräddsmör” förekom enbart under ett par tillfällen under 1920-talet men
blev permanent på en tämligen hög nivå därefter. Vassle var volymmässigt alltid en viktig
biprodukt, även om priset per kilo var tämligen lågt. En produkt som tillkom som en följd av
förbudet under 1940-talet är skummjölk, vars produktion och försäljning startade 1943,
troligtvis även denna som ett alternativ till produktionen av helfet ost. (bilaga 1)
Under de bästa åren invägdes över en miljon liter mjölk per år och produktionen visar en
stigande trend fram till 1931 (med konjunkturella variationer). Mellan 1917 och 1919 sjönk
mjölkinvägningen och därmed också ostproduktionen väsentligt p.g.a. rådande brist på foder
(Stockenström m. fl 1955:52). Redovisningen till mejeristatistiken visar att ostproduktionen
hade ett uppsving under slutet av 1920-talet och fram till 1931. Under andra hälften av 1920talet och första hälften av 1930-talet drabbades mejerisektorn av en allvarlig ekonomisk kris
till följd av fallande smörpriser på den internationella marknaden. Under krisen ökade
mjölkinvägningen på Almnäs och ostproduktionen uppnådde sina högsta nivåer. Att mejeriet
trots krisen ändå hade möjlighet att investera framgår ur ett brev som skickades till en av
Almnäs kunder den 1 november 1930. Investeringen beskrivs såhär: ”…under sistförflutet r
och början av detta vidtagit genomgripande modernisering betr. Vår välbekanta tillverkning
av Wrångebäcksost vid härvarande mejeri. Användning av betydande kapital, införandet av
vetenskaplig mjölkbedömning, inmontering av modernaste apparater och maskiner tillika med
utvidgade utrymmen vid våra gamla tillverknings- och lagerutrymmen och ävenledes gamla
11
ostlagringslokaler…”(Brev 1 november 1930). Målet var att dubblera
produktionskapaciteten. Tyvärr fungerade inte satsningen som det var tänkt. Produktionen
sjönk från 1932 och framåt. Produktionssiffrorna talar här sitt tydliga språk, produktionen
kunde upprätthållas fram till slutet av 1930-talet, men därefter började det att dala för att
upphöra helt p.g.a. förbudet mot produktion av helfet ost. Kvalitetsmässigt hade
osttillverkningen på Almnäs troligtvis sin storhetstid fram till 1930-talet. År 1930 vann
Wrångebäcksosten första pris och Ostengrossistföreningens hederspris på Smör- och
Ostprovningarna i Skara. (Tidningsnotis till Hjo tidning 1931, samt Bedömningsprotokoll
1930). Ur korrespondens mellan Almnäs och intendent Arwid Swärd framgår att
Wrångebäcksosten serverades på en officiell festmåltid på torget i Arboga med anledning av
Sveriges Riksdags 500 års jubileum (Brev 2 maj 1935) och under 1936 levererades densamma
till en välgörenhetsfest som anordnades av Prinsessan Sibylla den 6 och 7 juni 1936 (Brev 11
maj 1936 och 25 maj 1936).
Men 1930-talet var inte enbart en framgångsperiod. Mejeriverksamheten drabbades av ett
mycket hårt ekonomiskt slag när en av företagets viktigaste mellanhänder, grossist Einar
Daniel Hårdstedt svindlade Almnäs, ett antal privatpersoner och andra företag på omfattande
summor pengar. Hårdstedt drev två företag, Lahtis gräddnederlag och firman Einar Hårdstedt.
Mellan åren 1926-1930 hade han enligt polisutredning skrivit upp ett alldeles för högt värde
på tillgångarna i Lahtis gräddnederlag och skrivit upp skulderna enbart på firma Einar
Hårdstedt. Han hade dessutom lånat pengar och varor till ett belopp av minst 150 tusen kronor
(Rättsprotokoll 15 dec 1932). Fram till konkursens datum hade skulderna ökat till 325 tusen
kronor medan tillgångarna uppgick till 49 tusen kronor. Hur stor förlust Almnäs drabbades av
är svårt att avgöra av dokumentationen, men det framgår att Almnäs var en av
huvudborgenärerna i målet och förlusten omfattade både levererad ost och genom att Almnäs
ingått borgensförbindelser för diskontokrediter (brev 24 oktober 1931). Einar Hårdstedt
dömdes till ett år och sex månader i fängelse, samt till 9 månaders straffarbete.
Fängelsedomen omvandlades senare av hovrätten till 9 månaders straffarbete, vilket totalt gav
honom 18 månaders straffarbete (Brev 25 april 1933).
Ett ytterligare bakslag, dock inte lika allvarligt drabbade Almnäs när firman Yngve von Reis
Aktiebolag begärde att få avbetala i mycket långsam takt under februari 1932. von Reis hade
exporterat varor till ett värde av 60 tusen kronor (exakt vad framgår inte) till en chilensk kund.
Denne hade enbart kunnat betala 16 tusen av skulden. Resterande pengar frös inne på grund
av ett statligt moratorium utlyst av den chilenska staten med förbud mot valutaexport (brev 29
februari 1932). Hur affären med von Reis slutade vet vi inte, det finns däremot en
balansräkning för hans företag som visar att han var troligtvis fick Almnäs betalt eftersom det
inte finns några konkurshandlingar.
Torsten Berglund dog ett kort tag efter Hårdstedts affären. Enligt nuvarande VD drabbade den
ekonomiska smällen honom på ett personligt plan, men flera av de brev som finns bevarade
visar att Berglund och Hårdstedt hade varit vänner.
Nästa våg av problem mot mejeriet skedde under 1940-talet. När förbudet mot produktion av
helfet ost, Almnäs huvudprodukt, trädde i kraft i november 1940 var situationen säkerligen
svår för Almnäs. Under 1941, fick Almnäs specialtillstånd att producera ost för leverans till
armén, under det året producerades 65,3 ton ost (brev 11 november 1941). Mellan 1942 och
1946 producerades ingen Wrångebäck alls och 1946 återupptogs produktionen med den ringa
mängd av 3187 kg. Därefter steg produktionen till mellan 50 och 60 tusen kilo per år. Ur två
brev daterade den 28 februari 1948 och 5 mars 1948 kan vi läsa att Almnäs erhöll särskilt
12
tillstånd för att producera en mindre mängd Wrångebäcksost. Eftersom formuleringen lyder:
”som tidigare att i viss mindre del kunna upprätthålla tillverkningen av vårt gamla ostmärke
Wrångebäcksost” kan man anta att Almnäs även under tidigare år kunnat få dispens från
produktion av 45+ ost. Anledning till att tillstånd begärdes var att kunna upprätthålla
bakteriekulturen på mejeriet. Svaret från Livsmedelskommissionen var att de fram till 1 juli
1948 kunde få tillverka ost av högst 50 tusen kilogram mjölk. (Brev 28 februari 1948 och
0Brev 5 mars 1948).
Det är svårt att säga exakt hur hårt Almnäs drabbades av produktionsförbudet, men ur ett brev
från Kungliga Lantbruksstyrelsen daterad den 8 januari 1949 till Almnäs framgår att
underhållet på mejeriet var eftersatt. Det som anmärktes var murken träinredning, avsaknad
av luftväxlingsanordning, golv i dåligt skick, vilket både gällde mottagningsrummet och
mejeriet, söndriga väggar, avsaknad av lämpliga nedkylningsanordningar i smörkylrummet,
avsaknad av bland annat varmvattenberedare, saltkaren var i dåligt skick, målning och annat
underhåll saknades, förrådslokaler för mejeriförnödenheter saknades, med mera.( brev 8
januari 1949). Ur det svar som Almnäs skickade till Lantbruksstyrelsen framgår att företaget
var medveten om existerande brister och att en renovering, bland annat genom inköp av ett
nytt ystkar redan hade planerats, men att dröjsmålet hade orsakats av försenad leverans (brev
5 mars 1949). Det är i detta fall rimligt att anta att den dalande produktionen av helfet ost
ligger bakom den brist på underhåll som uppenbarligen förekom. Detta även om
verifikationerna i Almnäs bokföring visar att företaget sällan sålde sin ost via Riksost, utan
kunde sälja via privata grossister, troligtvis till ett högre pris. Av det sistnämnda måste dock
en systematisk genomgång göras.
Även om produktionssiffrorna för perioden 1951 till 1955 saknas är det troligt att
produktionen aldrig återigen uppgick till de siffror som uppnåddes under mejeriets
glansdagar. Mellan 1956 och 1959 uppgick produktionen till strax över 50 tusen kilo ost.
Siffror för 1960 och fram till nedläggningen saknas också (Uppgifter till mejeristatistiken
1956-1959).
Wrångebäcksosten går i graven
Enligt nuvarande VD Thomas Berglund, lades produktionen ned p.g.a. mjölkbrist. Sanningen
är betydligt mer nyanserad än så och svaret återfinns att hämta från händelseförlopp och
beslut på makro-, meso- och mikronivå. På makronivå kan man anta att beslutet om att
mejerier som hade en invägning som var lägre än tre ton per tremånadersperiod (i genomsnitt)
skulle försvinna har varit vägledande för storleksrationaliseringen. Att den lägsta
invägningsnivån sattes just där berodde enligt 1933-års mejeriutredning på att man från
statligt håll inte ansåg att en lägre mjölkinvägning gav tillräckligt med lönsamhet för att klara
investeringar, underhåll och annat. Detta var naturligtvis en genomsnittlig siffra för hela
landet och det fanns troligtvis en stor skillnad mellan mejerier som sålde konsumtionsmjölk
och ostmejerier som själva kunde förädla sin produkt.
På mesonivå kan Skaraborgs läns mejeriförening i sin utredning om fusion med
Mjölkcentralen drog slutsatsen att trots vidtagna åtgärder för att minska överproduktionen så
hade man misslyckats. De anslutna mejerierna påverkades negativt av marknadsregleringen och
konkurrensen försämrade prisläget och inkomstmöjligheterna för länets mejerier (SLM, 1959:3-11).
På mikronivå omsattes den förändrade marknadsstrukturen och alla händelser på makro- och
mesonivå i dålig lönsamhetsutveckling. Uppgifterna till mejeristatistiken redovisades både
direkta intäkter och direkta kostnader. Vid några tillfällen gjordes en notering där det verkliga
resultatet framgick. En sådan saknas för sista året, men i de redovisade direkta kostnaderna
13
och intäkterna framgår att intäkterna år 1961 uppgick till 596083 kr, och de direkta
kostnaderna uppgick till 600169 kronor (före indirekta kostnader och bidrag till övrig
verksamhet), d.v.s. en förlust på 4096 kronor. Dessutom framgår av ett brev från Kungliga
Lantbruksstyrelsen att mejeriet ännu en gång uppvisade omfattande brister i underhållet.
Dessa var dock inte lika allvarliga som under 1949, men föranledde ändå att viss
renoveringsarbete vidtogs. (brev 1 juni 1960) Dessutom hade ostproduktionen vid de
kooperativa anläggningarna tagit fart och kvaliteten, som Skaraborgs läns mejeriförening från
början såg som undermålig hade förbättrats. I de fåtal bevarade protokoll från Smör och
ostprovningarna i Skaraborgs län kan man läsa att de stora nya mejerierna vann en allt större
andel av priserna.
Det kan således konstateras att beslut och händelser på nationell och regional nivå i allra högsta grad
påverkade Almnäs mejeri negativt. Mejeriet hade stått välrustat och investerade för en expansion strax
innan marknadsregleringen trädde ikraft – trots rådande internationell lågkonjunktur. De statliga
förbuden mot produktion av helfet ost under 1940-talet påverkade också negativt. Almnäs valde att
ansluta sig till SLM, Torsten Berglund var en av föreningens grundare.
I detta fall har konsumtionssidan och distributionen inte analyserats. Men det är rimligt att
fundera på om Wrångebäcksosten som var en i sammanhanget relativt dyr ost inte också blev
”offer” för även förändrade konsumtionsvanor. Fanns det verkligen en marknad för en dyr ost
i en tid då modernitetsdiskursen med raketosten och smältosten gick på frammarsch och då de
små delikatessbutikerna försvann och då självbetjäningsbutikerna växte fram?
Själva nedläggningen blev också ett bittert slut. Vid nedläggningen köpte mjölkcentralen hela
mejeriet och även varumärket Wrångebäck. Enligt överenskommelsen med MC skulle
ostlagret tas över av Riksost mot kontakt betalning för det rådande marknadspriset. Det visade
sig emellertid att Riksost inte var beredda att betala marknadspris, de ville betala ett
schablonpris som tillämpades av Riksost. I ett brev som Jörgen Berglund, dåvarande ägare
skickade till Mjölkcentralens disponent Sven Fenelius i Lidköping skriver Berglund följande:
”Det lönar sig ej alls att diskutera med Riksost eller herr Hansson hur en sådan fråga skall
lösas som denna då de rent schablonmässigt går efter sina principer och ej värdigas kosta på
en tanke hur man kan göra det på andra håll. Nu var det ju inte med Riksost som vi slöt en
överenskommels, utan Ditt företag” . I brevet gör Berglund också en korrigering av den
kvalitetsbedömning som Riksost har gjort på lagret. Enligt KMÄ var lagret av betydligt högre
kvalitet och vägde betydligt mer än vad Riksost ville kännas vid. (Brev 26 oktober 1961) Vid
detta brev fanns också en betalningspåminnelse rörande tre fakturor till ett värde av 121917 kr
som Mjölkcentralen inte betalade i tid (Brev 14 augusti 1961) Även Mjölkcentralen skickade
ett brev till Almnäs där de hävdar att MC de från Riksost erhållit fakturor rörande 4763
kronor avseende Almnäs (Brev 23 oktober 1961). Att lägga ner ledde i detta fall till en
konflikt mellan Almnäs och Riksost.
Återfödelsen
Efter att ha byggt om, köpt in maskiner och anställt en mejerska invigdes på lördagen den 29
november 2008 det nya mejeriet på Almnäs. Erik Stiller, den sista mejeriföreståndaren på det
gamla mejeriet, var på plats under uppbyggnadsfasen och lärde den nya mejerskan Elisabeth
Andersson att tillverka Wrångebäck. Elisabeth är för övrigt ägare till ett annat mejeri,
Påverås, ett mikromejeri som tillverkar färskostar och som hon driver vid sidan om sitt arbete
på Almnäs. (Intervju Elisabeth Andersson 2009) Redan år 2005 hade Berglund inför
återlanseringen av Wrångebäcksosten passat på att återregistrera varumärket Wrångebäck
Sweden, som vid den tiden hade hunnit bli fritt eftersom Arla inte hade brytt sig om att
behålla varumärket (Berglund Intervju 2009 och PRV 2005/04168 ).
14
Återstarten av mejeriet var initialt en respons på det krympande ekonomiska utrymmet som
mjölkleveranserna ger, andra insatser i samma riktning var att omvandla gården till en
ekologisk gård. För att öka sina marginaler genomförde också nuvarande VD efter sitt
övertagande en fullständig övergång till ekologisk produktion och även varit med och startat
Hjordnära, ett mindre mejeri som startades av 8 gårdar, som alla ligger alldeles i närheten av
varandra och som idag också ägs till 90,1 % av Skånemejerier (Thomas Berglund, intervju
2009)
Ännu har Wrångebäcksosten inte erövrat någon omfattande terräng, produkten befinner sig
ännu så långe i en lanseringsfas. men dess framtid, precis som resten av Sveriges
gårdsmejeriostar ses av landsbygdsdepartementet som potentiella medel för att skapa nya
postindustriella arbetstillfällen. Hur det kommer att gå vet vi således ännu inte.
Några tentativa reflektioner
Hur och varför försvann och återskapades Wrångebäcksosten? Svaret är en kombination av
många olika faktorer. Almnäs mejeri, var precis som så många andra mejerier fokuserade på
att producera ost för avsalu i städerna. Företaget verkar ha stått välrustat fram till 1930 då
omfattande investeringar gjordes, trots att en allvarlig ekonomisk kris drabbade mejerisektorn.
Det finns två saker som framstår som möjliga orsaker till Almnäs nedgång. Det första är det
produktionsförbud mot helfet ost som infördes av staten mellan 1940 och 1949. Det verkar ha
gett företaget ekonomiska bekymmer som det var svårt att återhämta sig ifrån. På andra plats
kommer en kombination av reglerad marknad och de ekonomiska förluster som Almnäs
drabbades av genom den Hårdstedska affären. Att centrala beslut ledde till att mejerisektorn
rationaliserades är redan tidigare välkänt. Ur Almnäs erfarenhet kan vi se att det var denna
process som ledde till att det svenska ostbeståndet i termer av produktvariation och bredd
försvann. På precis samma sätt har förändringar i marknadsstrukturen lett till att många
gårdsmejerier i Sverige har uppstått de senaste åren, däribland Almnäs.
Referenser
Intervjuer
Elisabeth Andersson, intervju 2009-05-08
Thomas Berglund, intervju 2009-07-21
Arkivdokument
Korrenspondens
Adolf Öhmans Advokatbyrå till Almnäs, Brev 25 april 1933.
Almnäs till Arwid Swärd 25 maj 1936
Almnäs till Kungliga Lantbruksstyrelsen, brev 5 mars 1949.
Almnäs till Mjölkcentralen i Lidköping, brev 14 augusti 1961.
Almnäs till Mjölkcentralen i Lidköping, Disponent Sven Fenelius, brev 26 oktober 1961.
Almnäs till Statens livsmedelskommission 28 februari 1948.
Arwid Swärd, brev 2 maj 1935
Arwid Swärd, brev 9 maj 1935
Arwid Swärd, brev 11 maj 1936
Kungliga Lantbruksstyrelsen till Almnäs, brev 8 januari 1949.
Kungliga Lantbruksstyrelsen till Almnäs, brev 1 juni 1960.
Lahtis Margarinfabriks Nederlag, brev 24 oktober 1931.
Mjölkcentralen till Almnäs, brev 23 oktober 1961.
15
Riksost till Almnäs, brev 11 november 1941.
Statens livsmedelskommission till Almnäs 5 mars 1948.
Yngve von Reis Aktiebolag till Almnäs, brev 29 februari 1932.
Övriga opublicerade arkivdokument
Almnäs Mejeri, Hjo, Ifyllda blanketter ”Uppgifter till mejeristatistiken 1913-1961”,
Almnäs Mejeri, Hjo, Korrespondens med mejeristatistiken
Almnäs Mejeri, Hjo, Mjölkinvägningsjournaler 1913-1962.
Almnäs Mejeri, Hjo, Tidningsnotis till Hjo tidning 1931
Almnäs Mejeri, Hjo, Uppgifter till svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg
Riksost, Cirkulär 9/53, ”Höjt avräkningspris för hushållsost i högt format, 17 juni 1953.
Riksost, SMR:s Ostlagerförening, Ostmarknaden, 7 februari 1942.
Skaraborgs Läns Hushållningssällskap, Cirkukärksrivelse till mejerierna i Skaraborgs Län, 12 januari
1931.
Skaraborgs Läns mejeriförening och Mjölkcentralen, fusionsbeslut 22 juli 1960.
Skaraborgs Läns Smörprovningar, Bedömningsprotokoll 1930.
Stockholms Rådhusrätt, Utdrag av protokollet hållet hos Stockholms Rådhusrätt den 15
december 1932.
Litteratur
Eriksson Fredrik, (2004), Det reglerade undantaget: högerns jordbrukspolitik 19042004Stockholm, Historiska Institutionen.
Eriksson Fredrik (2011) Landsbygdens historia genom mjölken, http://www.cfnpresenterar-historien-om-arla.se/templates/Arla/ (2011-08-19)
Fågelås Hembygdsförening (1989) Mellan Åsen och Sjön, en bok om Fågelås, Skövde:
Rolf & Co Tryckeri AB
Hellström Gunnar, (1976) Jordbrukspolitik i industrisamhället med tyngdpunkt på 1920och 1930-talen, Stockholm.
Historien om Arla (2011), http://www.cfn-presenterar-historien-omarla.se/templates/Arla/Article.aspx?id=1999&ArticleID=1963&epslanguage=SV 2011-08-21
Jordbruksverket (2011), Direktkonsumtion av ost och ägg 1960-2006, www.sjv.se 201108-19
Karlsson Birger (1994), Mejeriminnen: berättelser och bilder från de gamla småmejerierna
Varberg : Utsikten
Lindqvist, Nils, (1968)”En bit ost – ett stycke kulturhistoria”, Svenska Mejeritidningen, AB
Boktryck, Hälsingborg.
Nationalencyklopedin (2011) runmärkning. http://www.ne.se/runmärkning,
Nationalencyklopedin, hämtad 2011-08-19.
Olaus Magnus (1555 [2010]) Historia om de Nordiska folken, deras olika förhållanden och
villkor, plägseder, religiösa och vidskepliga bruk, färdigheter och idrotter, samhällsskick och
lfnadssätt, krig, byggnader och redskap, grufvor och bergverk, underbara ting samt om
nästan alla djur, som lefva i Norden och deras natur, Vilnius, Michaelsigillet och Gidlunds
Förlag.
Ränk Gustav, (1966) Från mjölk till ost, Stockholm, Nordiska Museet.
Staffansson, Jan Åke, Svenskt Smör, Produktion, konsumtion och handel 1861-1913, Lund
University Press 1995.
Pettersson, J-E, (1983)"Då böndernas mejerier lades ned: Långsiktig och situationsbetonad
strukturomvandling i Uppsala län åren kring andra världskriget", Historisk tidskrift 1983;
PRV (2005), Detaljuppgifter 2005/04168, Varumärke Wrångebäck Sweden, www.prv.se,
hämtat 2011-08-19.
SMR (1948), Svensk Mejerihantering, Halmstad, Meijels Bokindustri.
16
Sommestad, Lena, (1992) Från mejerska till mejerist: en studie av mejeriyrkets
maskuliniseringsprocess , Lund Arkiv.
Stockenström B.v., Nannesson L, Andersson Abel, Nilsson Henning C, Platon Birger,
Söderlund Art, Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa andra åtgärder till
mejerihanteringens befrämjande, 5 november 1935 av 1933 års mjölk och mejeriutredning,
Stockholm : Nord. bokh. i distr., SOU 1935:55.
Svensk Mjölk (2010), Mejeriförteckning 2008.
Svensk Mjölk (2009), Mejeristatistik, www.svenskmjolk.se 2009-03-28
Skaraborgs Läns Mejeriförening (SLM) (1959), Utredning rörande den Skaraborgska
mejerihanteringens framtida organisation, Affärstryckeriet AB, Lidköping.
Staffansson Jan Åke, (1995), Svensk Smör, produktion, konsumtion och utrikeshandel
1861-1913, Lund, Lund University Press
Statistiska centralbyrån (1914-2000), Statistisk årsbok 1914-2000, www.scb.se 2011-08-07
Tullberg Per, (1977) Bönder går samman, en studie i Riksförbundet Landsbygdens Folk
under världskrisen 1929-1933, Stockholm, LTs Förlag.
Tullberg Per, (1987) Mjölkstrejken i Dalarna 1942: solidariteten sätts på prov, Stockholm
Almqvist & Wiksell International.
Appendix 1. Mjölkinvägning och mjölkens användningsområde på Almnäs
1913-1950
År
Invägd
oskummad
mjölk
1913
1914
1915
1916
855646
838091
809625
914724
Pris/kg Försäljning av
råmjölk till
andra mejerier
i kilogram
0,078
0,08
0,09
0,12
1917
764984
0,18
1918
1919
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
1933
427372
586102
811486
1080858
997545
985366
1020435
1036439
1181533
1324006
1295783
1519802
1721117
1495900
1521047
1448837
0,25
0,30
0,25
0,148
0,135
0,135
0,13
0,13
0,13
0,13
0,12
0,115
0,105
0,09
0,07
0,081
Skumning
Ystning
Andra
ändamål*
181118
194821
152175
140732 693256
601943
523783
688450
99650 547452
15440
61026
25168
7478
7634
6627
10983
9966
41797
39082
38775
41590
7499
6200
147559
152175
96043
65933
169238
132425
101330
99595
112100
111070
103090
715698
1119005
246121
363405
617133
323052
330151
700003
916938
801218
805495
865574
886284
1020288
1166210
1147623
760976
558720
1201350
1100647
782760
41967
41327
114256
72117
(1982**)
71984
(1716**)
4670
73762
--36961
1921
48845
45894
43933
38162
36760
3273
4046
4617
6830
40496
42744
17
1934
1935
1936
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1377077
1287104
1144764
1329117
0,09
3794
0,092
1057
Na
1401
0,1005 2353
506108
456602
282868
326240
826010
793357
822573
957590
41165
36091
37862
42934
1291507
1277023
12291047
989114
1020727
1159990
1095741
1192136
1233661
Na
2198
535479
705494
48336
Na
2600
353041
872075
49307
0,18
3392
613220
596400
43092
0,204
75372
678173
195675
39894
0,209
273652
555893
35247
545229
0,21
63228
277584
49072
728024
0,205
22913
349718
47507
621155
0,2049 53438
356446
58702
717193
0,23
66963
---(406***)
1948
1034081
0,24
10516
(377***)
1949
1032015
0,265
1950
1255615
0,269
*inklusive smör, grädde och vasslegrädde ** spill *** grädde Källa: Arkivdokument Almnäs
bruk - Uppgifter till mejeristatistiken 1913-1950.
Ur tabellen ovan är det möjligt att kunna följa den ekonomiska utvecklingen av Almnäs
mejeri. En viktig uppgift är att blanketten till mejeristatistiken förändrades från år 1947 och
framåt, därför går det inte att se exakt hur mjölken har använts därefter. Man kan däremot ut
den totala ostproduktionen härleda att man har använt huvuddelen av mjölken till ystning av
helfet ost, trots att uppgifter om invägd mjölk och användningsområde inte har kunnat
lokaliserats i arkivet efter 1950. Mjölkinvägningen ökade fram till 1930-talet, därefter verkar
tillgången på mjölk ha varit varierande
18