Transcript Handlingsplan för våldsutsatta brukare

Handlingsplan för våldsutsatta
brukare
Brukare utsatta för våld eller andra övergrepp
samt allvarliga missförhållanden
Dokumentnamn:
Handlingsplan för våldsutsatta brukare
Regnr:
-
Gäller fr.o.m.:
2010-09-20
Handläggare:
Lisa Nahlin och Anna Rehnström
Godkänd/Signatur:
Ledningsgruppen
Ersätter tidigare dokument:
-
2(43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
3 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Innehåll
1. Inledning....................................................................................................................................6
1.1 Uppdrag....................................................................................................................................6
1.2 Definitioner..............................................................................................................................6
1.2.1 Våld eller andra övergrepp ...............................................................................................6
1.2.2 Allvarliga missförhållanden .............................................................................................7
1.2.3 Funktionsnedsättning – funktionshinder .......................................................................7
1.3 Avgränsningar .........................................................................................................................7
1.4 Disposition...............................................................................................................................7
2. Hur kan våld mot personer med funktionsnedsättning förstås? ........................................... 8
2.1 Tre svenska undersökningar .................................................................................................. 8
2.1.1 Otrygghet är ett bultande hjärta ...................................................................................... 8
2.1.2 Handu ...............................................................................................................................9
2.1.3 Vem bryr sig? ....................................................................................................................9
2.2 Brottsförebyggande rådets översikt av våld mot personer med funktionshinder ..............10
2.2.1 Barn med funktionshinder .............................................................................................10
2.2.2 Kvinnor med funktionshinder .......................................................................................10
2.2.3 Män med funktionshinder .............................................................................................10
2.3 Osynlighet, sårbarhet och beroende..................................................................................... 11
2.3.1 Osynlighet ....................................................................................................................... 11
2.3.2 Sårbarhet ........................................................................................................................ 12
2.3.3 Beroende......................................................................................................................... 12
3. Ansvar och Samarbete ............................................................................................................ 13
3.1 Hälso- och sjukvårdens ansvar ............................................................................................. 13
3.1.1 Hälso- och sjukvårdens särskilda ansvar för barn......................................................... 13
3.1.2 Lex Maria ........................................................................................................................ 14
3.1.3 Möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till Socialstyrelsen ................. 14
3.1.4 Habiliteringens ansvar ...................................................................................................14
3.2 Kommunens ansvar .............................................................................................................. 15
3.2.1 Socialtjänstens ansvar .................................................................................................... 15
3.2.2 Socialtjänstens särskilda ansvar för barn...................................................................... 15
3.2.3 Lex Sarah ........................................................................................................................ 16
3.3 Samarbete.............................................................................................................................. 16
3.4 Sekretess................................................................................................................................ 17
4 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
3.4.1 Undantag i sekretessen................................................................................................... 17
3.5 Skyddade personuppgifter....................................................................................................18
4. Att upptäcka och agera så att brukaren får adekvat stöd ..................................................... 20
4.1 Kartläggning vid misstanke om att en brukare är utsatt för våld....................................... 20
4.1.1 Samråd med teamet och enhetschef.............................................................................. 20
4.1.2 Anmälan till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa.............................. 21
4.1.3 Tecken/beteenden som kan vittna om utsatthet........................................................... 21
4.1.4 Att fråga ..........................................................................................................................22
4.1.5 Fortsatt kartläggande samtal vid kännedom om våld eller andra övergrepp ..............24
4.1.6 Allvarliga missförhållanden ...........................................................................................24
4.2 Bedömning ............................................................................................................................25
4.3 Insatser ..................................................................................................................................25
4.3.1 Hänvisning/Samarbete ..................................................................................................25
4.3.2 Samtalskontakt...............................................................................................................26
4.4 Utvärdering ...........................................................................................................................26
4.5 Vårddokumentation ..............................................................................................................26
Reviderad 2010-06-30............................................................................................................... 28
5.Kontaktuppgifter..................................................................................................................... 28
6.Referenser ................................................................................................................................39
7.Bilagor....................................................................................................................................... 41
Bilaga 1. En modell för samverkan och samordning av insatser vuxna personer med
utvecklingsstörning..................................................................................................................... 41
5 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
1. Inledning
Det är svårt att ge en samlad bild av våld mot personer med funktionsnedsättning idag.
Området är relativt outforskat och att studera utsatthet hos personer med funktionsnedsättning
är dessutom förknippat med en rad metodologiska svårigheter. Man kan till exempel utgå från
att personer med kommunikativa eller begåvningsmässiga funktionsnedsättningar inte har
samma möjligheter att uttrycka sig i undersökningar där ett representativt urval av
totalbefolkningen tillfrågas via skriftliga enkäter eller intervjuer. Det saknas också statistiska
uppgifter rörande personer med funktionsnedsättningar som brottsoffer. Brottsförebyggande
rådet (Brå) har i sin rapport ”Våld mot personer med funktionshinder” (2007) identifierat tre
faktorer för att sammanfatta och förstå våld mot personer med funktionsnedsättning:
osynlighet, sårbarhet och beroende.
Att ha ett funktionshinder kan innebära en ökad sårbarhet och ett ökat beroende av
andra personer. Detta kan öka risken för att utsättas för våld, inklusive upprepat
våld, och även vara en omständighet som kan fördjupa konsekvenserna av att ha
blivit utsatt. Funktionshindret kan också försvåra för de utsatta att synliggöra våldet
genom att berätta om och anmäla till polisen (Brå, 2007, s. 9).
1.1 Uppdrag
Vi har fått i uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur vi, behandlare på Habiliteringscenter
Stockholm, kan agera vid misstanke om att en brukare är utsatt för våld eller andra övergrepp
eller allvarliga missförhållanden. Handlingsplanen ska omfatta hela målgruppen. Vår
intention är att behandlare inom alla yrkeskategorier inom Habiliteringen ska kunna dra nytta
av den.
Med handlingsplanen avser vi att:
 Belysa att vår målgrupp är särskilt sårbar
 Förmedla grundläggande kunskaper om hur vi kan identifiera brukare som är utsatta för
våld och andra övergrepp
 Beskriva en arbetsmodell för hur vi kan agera så att en våldsutsatt brukare får adekvat
stöd i sin situation
 Lägga fram en inventering av verksamheter vi kan samarbeta med kring våldsutsatta
brukare
1.2 Definitioner
1.2.1 Våld eller andra övergrepp
Begreppet återfinns i Socialtjänstlagen och avser enligt Socialstyrelsen först och främst
brotten i 3, 4 och 6 kapitlet i brottsbalken (Socialstyrelsen, 2009a). I kapitel 3 beskrivs brott
mot liv och hälsa. Liv och hälsa är ett samlingsbegrepp för brott som mer vardagligt benämns
som ”våldsbrott”. Hit räknas till exempel vållande av kroppsskada, misshandel, dråp eller
mord. I kapitel 4 beskrivs brott mot frihet och frid. Hit räknas brott som olaga hot, olaga
6 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
intrång, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och olaga frihetsberövande. I kapitel
6 redogörs för sexualbrott.
1.2.2 Allvarliga missförhållanden
Med allvarliga missförhållanden avses såväl brister i omsorg och bemötande som
fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp. De händelser som lagen omfattar ska
direkt eller indirekt ha orsakats av någon som är verksam inom
omsorgsverksamheten. Missförhållanden som indirekt orsakats av brister i
verksamheten kan exempelvis vara våldshändelser mellan vårdtagare som bedöms
vara en konsekvens av till exempel personalens bristande rutiner eller personalbrist
(Brå, 2007, s. 88).
Begreppet återfinns i Socialtjänstlagen (14 kap. 2§ SoL) samt Lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (24 a§ LSS).
Definitionerna belyser hur personer med funktionsnedsättning kan drabbas på många olika
sätt genom att betona aktiva respektive passiva former av våld/övergrepp. Utifrån
definitionerna kommer ett brett spektrum av handlingar omfattas av handlingsplanen, till
exempel misshandel, olaga frihetsberövande, olaga hot, sexuella övergrepp, försummelse,
vanvård, stöld med mera.
1.2.3 Funktionsnedsättning – funktionshinder
Funktionsnedsättning avser en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell
funktionsförmåga. Funktionshinder avser en begränsning som en funktionsnedsättning
innebär för en person i relation till omgivningen (Brå, 2007).
1.3 Avgränsningar
I handlingsplanen kommer det inte att redogöras för specifika typer av våld, till exempel
”hedersrelaterat våld och förtryck”, ”våld i nära relationer” med flera.
1.4 Disposition
Efter inledningen följer fyra kapitel. I kapitlet - Hur kan våld mot personer med
funktionsnedsättning förstås? - görs en övergripande sammanfattning av det aktuella
kunskapsläget gällande våld mot personer med funktionsnedsättning utifrån Brå:s rapport
”Våld mot personer med funktionshinder” (2007). I kapitlet - Ansvar och samarbete – görs en
övergripande beskrivning av lagar och styrande dokument gällande landstingets och
stadsdelsförvaltningarnas ansvar i förhållande till våldsutsatta brukare och deras barn. Vikten
av att berörda myndigheter och verksamheter samarbetar för att förbättra stödet för den som
utsatts betonas. Därefter följer kapitlet - Att upptäcka och agera så att en brukare får adekvat
stöd. I detta kapitel beskrivs habiliteringsprocessen kring en våldsutsatt brukare baserat på
egna erfarenheter och intervjuer med behandlare från Habiliteringscenter Stockholm. I det
avslutande kapitlet– Kontaktuppgifter - presenteras en inventering av verksamheter vi kan
samarbeta med kring en våldsutsatt brukare. Bilaga 1. En modell för samverkan och
samordning av insatser för vuxna personer med utvecklingsstörning.
7 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
2. Hur kan våld mot personer med
funktionsnedsättning förstås?
I Brå:s rapport ”Våld mot personer med funktionshinder” (2007) framkommer att den
befintliga kunskapen om våld mot personer med funktionshinder idag är otillräcklig. Det
saknas en samlad bild av detta våld. De undersökningar som finns att tillgå bygger i huvudsak
på mindre studier med icke-representativa urval och med varierande definitioner av såväl våld
som funktionsnedsättning. Att studera utsatthet för våld hos personer med
funktionsnedsättning är förknippat med metodologiska svårigheter. Rimligen torde till
exempel personer med kommunikativa och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar vara
överrepresenterade i bortfallet i undersökningar där ett representativt urval av
totalbefolkningen tillfrågas om utsatthet via skriftliga enkäter eller intervjuer. I dagsläget är
det inte heller möjligt att studera de polisanmälningar där personer med funktionshinder är
målsägande då polisen endast noterar om ett brottsoffer har ett funktionshinder vid tre typer
av brott: stöld, rån och bedrägeri (Malmberg och Färm, 2007).
2.1 Tre svenska undersökningar
Nedan redovisas resultaten av tre svenska undersökningar som på olika sätt belyser
utsattheten för våld hos personer med funktionsnedsättningar. Vi har valt dessa
undersökningar då de ofta refereras till av personer vi haft kontakt med under detta projekt
(till exempel socialsekreterare på stadsdelsförvaltningarna). Det är dock viktigt att påpeka att
detta inte ger en heltäckande bild av de studier som finns att tillgå. En genomgång av aktuell
forskning kring våld mot personer med funktionsnedsättning ligger utanför vårt uppdrag. För
att få en översikt av den svenska och internationella forskningen gällande våld mot personer
med funktionshinder hänvisar vi till Brå:s rapport ”Våld mot personer med funktionshinder”
(2007).
2.1.1 Otrygghet är ett bultande hjärta
Rädda barnen har genomfört djupintervjuer med 33 elever på en gymnasiesärskola om deras
upplevelser av mobbing, hot och våld (Rädda barnen, 2009). I undersökningen uppgav fyra av
fem elever att de utsatts för mobbning under sin uppväxt. Mobbningen hade pågått under lång
tid och flera elever hade utsatts för grova kränkningar med inslag av våld och hot. Drygt en
tredjedel angav att de varit utsatta för våld av familjemedlemmar eller jämnåriga. Av de 33
gymnasieungdomarna berättade även fem att de bevittnat våld, två att de utsatts för sexuella
övergrepp av jämnåriga och tre att de utsatts för sexuella trakasserier. Rädda barnen
konstaterar att resultatet tyder på att barn och ungdomar med utvecklingsstörning löper en
ökad risk att utsättas för mobbing och efterlyser en mer omfattande studie om barn som går i
särskolan, om deras sociala situation och erfarenheter av mobbning och kränkningar. Vidare
befarar Rädda barnen att ”många barn med intellektuella funktionsnedsättningar och
inlärningssvårigheter runt om i Sverige inte får det skydd och den hjälp de har rätt till” (Rädda
barnen, 2009, s. 23).
8 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
2.1.2 Handu
Utredningsinstitutet Handu (2007) har genomfört en undersökning om mäns våld mot kvinnor
med funktionsnedsättning på uppdrag av De Handikappades Riksförbund, Riksförbundet för
Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, Neurologiskt Handikappades Riksförbund,
Riksförbundet för Trafik och Polioskadade samt Synskadades Riksförbund. Frågor om
utsatthet för våld ställdes till kvinnor i två urval. Det ena urvalet var slumpmässigt och
utgjordes av 1063 kvinnor med funktionsnedsättning – antingen rörelsehinder eller synskada medlemmar i något av de fem handikappförbunden ovan. Det andra urvalet, som inte var
slumpmässigt, utgjordes av 156 kvinnor med lindrig eller måttlig utvecklingsstörning. Handu
understryker att det i dagsläget inte finns något register i Sverige ur vilket det är möjligt att
göra ett statistiskt säkerställt urval av kvinnor med utvecklingsstörning. Bland kvinnorna som
ingick i det slumpmässiga urvalet framkommer följande resultat. Totalt uppgav en tredjedel
av kvinnorna att de har erfarenhet av hot, våld eller sexuella trakasserier av män. I cirka
hälften av fallen hade kvinnorna en eller flera gånger fått fysiska skador till följd av våldet.
Av samtliga kvinnor uppgav 20 procent att de tidigare har bott med eller för närvarande bor
med en man som utsatt dem för hot, våld eller sexuella övergrepp. Av dessa kvinnor svarade
två tredjedelar att de aldrig fått eller sökt professionell hjälp. Av samtliga kvinnor angav var
tionde kvinna att deras far utsatt dem för våld innan de fyllt 15 år. Även andra
familjemedlemmar hade slagit dem. Vidare framkommer att fem procent av samtliga
respondenter angav att någon man tvingat dem till någon form av sexuell aktivitet och åtta
procent att någon man försökt tvinga dem till det. En femtedel av alla kvinnor svarade också
att de efter sin 15-årsdag deltagit i sexuell aktivitet med en man fast de egentligen inte velat
det.
Bland kvinnorna med lindrig eller måttlig utvecklingsstörning uppgav en tredjedel att de hade
blivit slagna innan de fyllt 15 år och en av fem att de tvingats till sex innan de fyllt 15 år.
Vidare angav en tredjedel av kvinnorna att de blivit utsatta för våld efter att de fyllt 15 år. Sex
av tio kvinnor uppgav att de utsatts för sexuella trakasserier. En av tio uppgav att hon hade
blivit våldtagen av en man hon inte haft ett sexuellt förhållande med. En fjärdedel av
kvinnorna uppgav att hon haft en pojkvän som våldfört sig på henne eller tvingat sig på henne
på något annat sätt. Av dessa kvinnor uppgav åtta av tio att de fick fysiska skador av
händelsen. I nästan en tredjedel av fallen fick polisen kännedom om det inträffade.
2.1.3 Vem bryr sig?
I Barbro Lewins studie ”Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet hos brottsoffer med
funktionshinder” (2002) redovisas resultaten från en postenkät till gode män angående
misstänkta övergrepp mot huvudmännen. Undersökningen är en totalundersökning i en
mellansvensk region, vilket innebär att hela populationen undersöks i en region och inte bara
ett urval. 40 procent av huvudmännen hade utvecklingsstörning, 32 procent demens och
övriga 28 procent hade psykiska och/eller fysiska funktionshinder. Resultaten visade att 3,5
procent av personerna hade utsatts för någon misstänkt brottslig handling under en
ettårsperiod. Det vanligaste brottet var stöld (22 procent) följt av misshandel (16 procent) och
förolämpningar (13 procent). Olika former av sexuella övergrepp utgjorde tillsammans 11
procent. Det framkom ingen könsskillnad i utsatthet; män och kvinnor var lika utsatta.
Resultaten visade också att de misstänkt brottsliga handlingarna upprepades i mer än hälften
av fallen och att det oftast fanns en misstanke om vem gärningspersonen var. Vidare utgjorde
personal en tredjedel av de misstänkta gärningspersonerna och det förekom även brottsliga
9 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
handlingar från andra personer med funktionshinder. I jämförelse med internationell
forskning är andelen utsatta (3,5 procent) lågt, enligt Lewin.
2.2 Brottsförebyggande rådets översikt av våld mot personer med
funktionshinder
Som tidigare nämnts bedömer Brå att det idag inte är möjligt att beskriva omfattningen,
karaktären och utvecklingen av våld mot personer med funktionsnedsättning på ett entydigt
sätt då det saknas större studier som syftar till att beskriva utsattheten för våld i olika grupper
med avseende på kön, ålder, typ och grad av funktionsnedsättning. Utifrån den
kunskapsinventering Brå genomfört (2007) har man dock kunnat urskilja vissa generella
mönster.
2.2.1 Barn med funktionshinder
Barns utsatthet har framför allt studerats i samband med mobbning, olika former av
omsorgssvikt samt sexuella övergrepp. Platserna för dessa olika typer av våld
utgörs framför allt av skolan vad gäller mobbning och hemmet, eller i anslutning
till hemmet, då man studerat omsorgssvikt och sexuella övergrepp.
Vad gäller de sexuella övergreppen tycks emellertid platsen, liksom vilka
förövarna är, variera med åldern. Ju äldre barn, desto vanligare är det att personer
utanför familjen utövar våldet. Vidare tas ofta flickor upp som mer utsatta för
denna typ av våld än pojkar. Det framgår emellertid inte tydligt av forskningen
huruvida barn med funktionshinder generellt utsätts för sexuella övergrepp i högre
grad än barn utan funktionshinder. Så tycks dock fallet vara vad gäller mobbning
och omsorgssvikt. Studier pekar ofta ut barn med funktionshinder som mer utsatta
för dessa två typer av våld./.../ I studier där man belyst förekomsten av
funktionshinder bland barn som utsatts för olika former av övergrepp tycks barn
med intellektuella (särskilt utvecklingsstörning) och fysiska funktionshinder
förekomma särskilt ofta (Brå, 2007, s 48-49).
2.2.2 Kvinnor med funktionshinder
I Brå:s forskningsgenomgång är det framför allt kvinnor med intellektuella
funktionshinder som omnämns som en riskgrupp för att utsättas för våld, särskilt i
form av sexuella övergrepp. Detta är också den bild som Brå:s fokusgrupper och
intervjuer med handikappforskare ger. Av forskningsgenomgången framgår också
att detta våld i många avseenden karakteriseras av samma faktorer som mäns våld
mot kvinnor generellt, eftersom våldet ofta är upprepat och många gånger utövas
av en partner, men att det också tillkommer försvårade omständigheter i och med
funktionshindren. Bland kvinnor med funktionshinder är också inslagen av andra
förövare större, främst anställd vårdpersonal och andra vårdtagare (Brå, 2007, s.
49).
2.2.3 Män med funktionshinder
När det gäller män är forskningen mycket sparsam och det går inte att med säkerhet
säga hur hög utsattheten är, hur våldet ser ut och hur utvecklingen ser ut. Det
förefaller emellertid rimligt att anta att utsattheten bland män med funktionshinder
är den som avviker mest från motsvarande grupp i totalbefolkningen. Mäns
10 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
utsatthet för våld präglas i totalbefolkningen av att det sker utomhus och begås av
obekanta män. När det gäller män med omfattande rörelsehinder eller psykiska
funktionshinder är det därför sannolikt att deras utsatthet, i jämförelse med män i
totalbefolkningen, i högre omfattning sker inomhus, i hemmet, i enskilda boenden
eller institutioner och utövas av bekanta (Brå, 2007, s. 49-50).
2.3 Osynlighet, sårbarhet och beroende
Brå har lyft fram tre faktorer för att sammanfatta och förstå våld mot personer med
funktionsnedsättning: osynlighet, sårbarhet och beroende (2007). Osynligheten, sårbarheten
och beroendet varierar med andra faktorer som till exempel de utsattas ålder samt typ och
grad av funktionshinder. Dessa faktorer kan påverka på vilket sätt och i vilken utsträckning en
person är sårbar, innebära olika former av beroenden samt påverka i vilken utsträckning
omgivningen kan upptäcka att personen är utsatt för våld. Nedanstående avsnitt följer i stort
sett dispositionen för motsvarande avsnitt i Brå:s rapport.
2.3.1 Osynlighet
Lewin har i studien ”Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet för brottsoffer med
funktionshinder” (2002) beskrivit utsattheten bland personer med funktionsnedsättning som
osynlig vilket både försvårar deras chans till upprättelse och ger dem sämre tillgång till
rättssystemet. I praktiken innebär detta att det finns en risk att personer med
funktionsnedsättning som utsätts för brott diskrimineras. Osynligheten finns enligt Lewin på
tre nivåer.
Bortseende av funktionshinder: Det kan vara svårt för nätverket att agera när de misstänker att
en person med funktionsnedsättning är utsatt för brott om inte personen själv uppfattar att
han/hon är det. Lewin beskriver även att det finns en strävan att personer med
funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som är så likt icke funktionsnedsatta människors
liv som möjligt. Denna ”normaliseringsprincip” för mycket gott med sig men kan i vissa fall
leda till att personen med funktionsnedsättning utsätter sig för situationer där han/hon utsätts
eller riskerar att utsättas för brott och kränkningar utan att nätverket ingriper. Lewin
problematiserar även den roll personal inom vård och omsorg har då de ska verka utifrån två,
ibland motsägelsefulla, principer; att respektera den enskildes integritet och medbestämmande
och att aktivt ge en god omvårdnad.
Bortdefiniering av brott: Olika verksamheter kan hantera misstänkt brottsliga handlingar på
ett sätt som osynliggör utsattheten. Lewin beskriver en tendens inom vård och omsorg att
beteckna brottsliga handlingar en person med funktionsnedsättning utsätts för som
”missförhållanden” och behandla det inträffade som vårdfrågor snarare än rättsliga frågor.
Ytterligare en aspekt som Brå framhåller handlar om att personer med funktionsnedsättning
ofta i första hand identifieras med sin funktionsnedsättning och inte blir sedda som individer.
Föreställningen om att vissa personer med funktionsnedsättning till exempel är icke-sexuella
bidrar till att osynliggöra sexuella övergrepp.
Likhet inför lagen förutsätter olik behandling: Lewin beskriver att polis och åklagare behöver
anpassa sitt bemötande av personer med funktionsnedsättning för att utsattheten inte ska förbli
osynlig. Det kan till exempel handla om att anpassa förhör efter personens
kommunikationsförmåga för att få ett användbart vittnesmål.
Vidare skildras i Brå:s rapport ytterligare en särskild form av osynlighet som kan skapas i
familjer där familjemedlemmarna är anställda som personliga assistenter och gode män till
11 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
personer med funktionsnedsättning. I många fall kan denna vårdform vara den mest lämpliga
och medföra en trygghet för personen. Samtidigt kan det vara mycket svårt att upptäcka att
våld förekommer då få personer har insyn i det som sker.
2.3.2 Sårbarhet
Lindgren med flera (2004) har, utifrån tre dimensioner, beskrivit varför vissa grupper i
befolkningen kan betraktas som särskilt sårbara:
1. Gruppens risk att utsättas för brott, det vill säga gruppens utsatthet.
2. Gruppen förmåga att hantera brottets konsekvenser.
3. Gruppens resurser eller förmåga att utnyttja sina resurser t ex ekonomiska, sociala och
politiska.
Att ha en funktionsnedsättning kan medföra sämre förutsättningar (verbalt,
begåvningsmässigt eller fysiskt) att skydda sig mot eller undvika våld. I Brå:s rapport nämns
också en indirekt risk då funktionsnedsättningen kan öka exponeringen för faktorer som i sig
har samband med högre utsatthet för våld och andra övergrepp, exempelvis brist på socialt
stöd, avsaknad av förvärvsarbete och missbruk.
Funktionsnedsättningen i sig kan också göra att våldet personen utsätts för ger upphov till
särskilt allvarliga reaktioner, problem och behov. Knutet till den tredje dimensionen är att
personer med funktionsnedsättning kan ha sämre förutsättningar att göra sin situation känd
och/eller förända sin situation. Funktionsnedsättningen kan som tidigare nämnts leda till
sämre möjligheter att beivra brott och tillvarata rättigheter efter ett brottsligt angrepp.
2.3.3 Beroende
Många personer med funktionsnedsättning är beroende av andra för sin vardagstillvaro, närhet
och stöd. Att stå i stark beroendeställning till andra personer kan fungera som en förstärkning
av den sårbarhet som funktionsnedsättningen innebär. ”Beroendet av andras stöd blir särskilt
problematiskt, när det är gärningspersonen man är beroende av. Risken är uppenbar för
upprepade kränkande handlingar, när man inte själv har förmåga att ändra på
beroendeförhållandet eller få hjälp att komma ur brottssituationen” (Lewin, 2004, s. 143). I
Brå:s rapport betonas att det närmast uteslutande är kvinnors beroende som blir belyst i olika
studier. Beträffande kvinnor framhålls detta särskilda beroende som en förklaring till att
kvinnor med funktionsnedsättning löper en ökad risk att utsättas för upprepat våld, jämfört
med kvinnor utan funktionsnedsättning. Som en följd av ett begränsat nätverk med få
möjligheter att berätta för utomstående om våldet kan kvinnan med funktionsnedsättning ha
sämre möjligheter att komma bort från situationen. Även barn med funktionsnedsättning
betraktas som särskilt beroende av vårdande familjemedlemmar, vilket ökar deras sårbarhet
(Brå, 2007).
12 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
3. Ansvar och Samarbete
I följande avsnitt redogörs för lagar och styrande dokument som reglerar Hälso- och
sjukvårdens respektive Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta brukare och deras barn. Vid
osäkerhet om vad som gäller ur juridisk aspekt kan vi behandlare alltid rådgöra, utan att röja
brukarens identitet, med SLSO´s jurist, socialtjänsten eller polisen.
3.1 Hälso- och sjukvårdens ansvar
Som hälso- och sjukvårdspersonal har vi ett ansvar att ”upptäcka, behandla, dokumentera,
hänvisa och förebygga våldet och dess konsekvenser” (Stockholms läns landsting, 2005, s.
10).
3.1.1 Hälso- och sjukvårdens särskilda ansvar för barn
All hälso- och sjukvårdspersonal är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får
kännedom om ”något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns
skydd” (14 kap. 1§ SoL, 2001:453). ”Med barn avses varje människa under 18 år” (1 kap. 2§
SoL, 2001:453). Socialstyrelsen redogör i publikationen ”Anmälningsskyldighet om
missförhållanden som rör barn” (2004) för att anmälningsskyldigheten redan inträder vid
misstanke om att ett barn far illa. Föreställningen att anmälan måste grundas på bekräftade
misstankar är felaktig. Det är socialtjänsten som gör en bedömning av barnets och
vårdnadshavarnas situation och behov. Att en händelse inträffat långt tillbaka i tiden utgör
inte heller något hinder för anmälan då barnet kan behöva hjälp att bearbeta det inträffade.
Händelsen kan också vara en signal på att barnets behov av trygghet inte tillgodoses i
familjen. Vidare framkommer att ”uppgifter i en anmälan kan vara uppgifter som den enskilde
inte själv iakttagit utan som denne fått ta del av genom annan person, andrahandsuppgifter”
(Socialstyrelsen, 2004 s. 20). Dessa uppgifter ska behandlas på samma sätt som andra
uppgifter som kommer till socialtjänstens kännedom. Även om det tidigare har gjorts en
anmälan till socialtjänsten så kvarstår vår skyldighet att anmäla på nytt om vi misstänker att
ett barn far illa. Detsamma gäller om vi får nya uppgifter efter att anmälan är gjord.
Skyldigheten att anmäla är tvingande och ska ske skyndsamt. Anmälningsskyldigheten är ett
personligt ansvar. Anmälan får inte göras anonymt.
Skyldigheten enligt 14 kap. 1 § SoL att anmäla omfattar inte ofödda barn. Emellertid framgår
av 25 kap. 12 § OSL att ”sekretessen inte hindrar att uppgift om gravid kvinna eller
närstående till henne lämnas från en socialtjänstmyndighet eller hälso- och
sjukvårdsmyndighet till en annan sådan myndighet om det behövs för en nödvändig insats till
skydd för det väntande barnet” (Socialstyrelsen, 2004, s.53).
Personal inom hälso- och sjukvården har vidare en skyldighet att samarbeta med
socialtjänsten under pågående utredning kring ett barn. Det innebär att vi, om socialtjänsten
efterfrågar det, ska lämna uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen.
13 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Uppgiftsskyldigheten gäller även om det inte var vi som gjorde anmälan till socialtjänsten (2 f
§ HSL, 1982:763).
Enligt nya bestämmelser i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som trädde i kraft 2010-01-01
ska hälso- och sjukvården särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om
barnets förälder eller annan vuxen som barnet bor varaktigt med till exempel har en psykisk
funktionsnedsättning eller en allvarlig fysisk sjukdom eller skada. Detta avser även
verksamheter som inte riktar sig till barn i övrigt (2 g § HSL, 1982:763).
3.1.2 Lex Maria
Lex Maria är det vardagliga namnet på 6 kap. 4 § i Lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område (1998:531). Enligt Lex Maria ska personal inom hälso- och sjukvården
genast anmäla till Socialstyrelsen om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
3.1.3 Möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till
Socialstyrelsen
Som en sista åtgärd har hälso- och sjukvårdspersonal möjlighet att anmäla fel och brister i
vård och omsorg till Socialstyrelsen. Detta kan vara en möjlighet då behandlare upptäcker
allvarliga missförhållanden i verksamheter som omfattas av LSS och som varken åtgärdats
efter att enhetschef påtalat missförhållandena för lokal chef på verksamheten eller för
huvudmannen (Britt-Marie Fagerlund, 2010).
3.1.4 Habiliteringens ansvar
I en Nysamrapport om Habiliteringen definieras Habiliteringens huvuduppgift som
Insatser som skall bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad
funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar och
bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett
självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet.
Huvuduppgift
Barn- resp vuxenhabiliteringens huvuduppgift är att för huvudmålgrupperna:
- kartlägga individens funktionstillstånd/funktionshinder för att klargöra behov av
habiliterande insatser
- som komplement till övrig sjukvård ge planerade och från flera
kompetensområden sammansatta specialiserade åtgärder för att främja utveckling
av bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande
- upptäcka tillkommande ohälsa och funktionsnedsättningar, samt aktualisera
behov av insatser för dessa hos annan vårdgivare eller inom
habiliteringsorganisationen (Nysam, 2009, s. 6).
Det saknas ett specifikt dokument som beskriver Habiliteringens uppdrag gentemot en
våldsutsatt brukare idag.
14 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
3.2 Kommunens ansvar
3.2.1 Socialtjänstens ansvar
Avsnittet följer i stort dispositionen i Socialstyrelsens publikation ”Våldsutsatta kvinnor Ett
utbildningsmaterial för socialtjänstens personal” (2009b). Socialtjänstens ansvar styrs i
huvudsak av bestämmelserna i Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453). I 2 kap. 2 § SoL fastställs
att kommunen har ett generellt och yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp de behöver. Vidare finns det några paragrafer som är särskilt relevanta
avseende personer som utsätts för våld.
Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsätts för brott och
dennes närstående får stöd och hjälp.
Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för
våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att
förändra sin situation.
Socialnämnden skall också särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra
övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av
stöd och hjälp (5 kap. 11§ SoL, 2001:453).
Även 3 kap. 1 § SoL kan tolkas inom ramen för socialtjänstens ansvar att ge stöd till personer
som utsätts för våld eller andra övergrepp. Där anges att kommunen ska ”svara för omsorg
och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer
och enskilda som behöver det”. I Socialstyrelsens publikation understryks vidare att våld i
nära relationer är ett problem som omfattar såväl den som är utsatt för våld som den som
brukar våld liksom eventuella barn och att socialtjänsten även har ett ansvar att ge information
och stöd till den som brukar våld. I socialtjänstlagen fastslås även att socialtjänstens arbete
ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet. I ”Handbok för
yrkesverksamma i nordöstra Skåne” (2009) framkommer vidare att det åligger socialtjänsten
att aktivt erbjuda sina hjälpinsatser och att hjälpen ska anpassas efter personens aktuella
situation. Det kan handla om både praktiska och behandlingsinriktade insatser. Insatserna kan
vara akuta eller långsiktiga.
3.2.2 Socialtjänstens särskilda ansvar för barn
Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som far illa eller på andra sätt lever i utsatta
situationer. 1 kap. 2§ SoL fastslås att ”När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad
hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.” En
helhetssyn på våld i nära relationer är utgångspunkten i socialtjänstens arbete – varken barnet
eller dess föräldrar blir bäst hjälpta av insatser som endast fokuserar på barnets behov – men
paragrafen ger företräde åt barnets behov om det föreligger motstridiga intressen. Enligt
Socialtjänstlagen 5 kap. 1§ SoL fastslås att Socialnämnden ska verka för att barn och
ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Kommunen har vidare, vilket finns beskrivet
ovan, ett särskilt ansvar för barn som bevittnar våld eller andra övergrepp mot närstående.
Barn och ungdomar har rätt att få stöd och hjälp om de utsatts för våld eller bevittnat våld mot
en nära anhörig (5 kap. 11§ SoL 2001:453).
Som tidigare nämnts har vi som hälso- och sjukvårdspersonal en anmälningsskyldighet
avseende barn. Efter att ha mottagit en anmälan har socialtjänsten i sin tur en skyldighet att
utan dröjsmål inleda utredning enligt 11 kap. 1§ SoL. Vidare ska socialtjänsten, när de gör en
15 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
utredning om den behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd, konsultera sakkunnig samt i
övrigt ta de kontakter som behövs enligt 11 kap. 2§ SoL.
3.2.3 Lex Sarah
Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) som
föreskriver att
Var och en som är verksam inom omsorger om äldre personer eller personer med
funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under trygga
förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt
missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till
socialnämnden.
Sedan 2005 finns en motsvarande bestämmelse till Lex Sarah i 24 a§ Lag om stöd och service
till vissa funktionshindrade, (LSS, 1993:387).
Var och en som fullgör uppgifter enligt denna lag skall vaka över att de personer
som får insatser enligt lagen får gott stöd och god service och lever under trygga
förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt
missförhållande som rör en enskild som får insats enligt denna lag skall genast
anmäla detta (24 a§ LSS).
Brå förklarar i detta sammanhang begreppet allvarliga missförhållande som följer:
Med allvarliga missförhållanden avses såväl brister i omsorg och bemötande som
fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp. De händelser som lagen omfattar ska
direkt eller indirekt ha orsakats av någon som är verksam inom
omsorgsverksamheten. Missförhållanden som indirekt orsakats av brister i
verksamheten kan exempelvis vara våldshändelser mellan vårdtagare som bedöms
vara en konsekvens av till exempel personalens bristande rutiner eller personalbrist
(Brå, 2007, s. 88).
3.3 Samarbete
Våld eller andra övergrepp är att sammansatt problem som berör flera myndigheter och
verksamheter. Våld är ett hälsoproblem. Våldet kan även leda till sociala problem för den som
utsätts. När brott begås blir det även en rättslig fråga. Detta ställer krav på att berörda
myndigheter och verksamheter samarbetar för att förbättra stödet till den som utsatts,
förhindra och förebygga våld (Stockholms läns landsting, 2005).
I habiliteringsarbetet kring en våldsutsatt brukare har samarbete med andra
myndigheter/verksamheter, främst socialtjänsten, en central funktion.
I Hälso- och sjukvårdslagen fastslås också att vi har ett ansvar att samarbeta med
socialtjänsten vid behov och att hälso- och sjukvården och socialtjänsten delar ansvaret att
initiera och organisera samarbetet.
16 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
När den enskilde har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och från
socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell
plan. Planen ska upprättas om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs
för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, och om den enskilde
samtycker till att den upprättas. Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål.
Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående
ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och om den
enskilde inte motsätter sig det.
Av planen ska framgå
1. vilka insatser som behövs,
2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för,
3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommun, och
4. vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen (3 f § HSL,
1982:763)
3.4 Sekretess
Fokus för följande avsnitt är sekretesslagstiftning och sekretessbrytande bestämmelser. Alla
som arbetar inom hälso- och sjukvården har tystnadsplikt och omfattas av offentlighets- och
sekretesslagen (OSL, 2009:400). Huvudregeln är att uppgifter om en brukare inte får lämnas
ut. Detta gäller även uppgifter till god man eller förvaltare. Sekretessen kan dock alltid brytas
om brukaren ger sitt samtycke. Ett samtycke kan ges muntligt eller skriftligt och ska
dokumenteras i brukarens journal.
Vårdnadshavaren har rätt att ta del av uppgifter avseende barn under 18 år som anlitar hälsooch sjukvården. Man ska dock i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större
hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Om en vårdnadshavare begär upplysningar om
barnet gäller sekretessen om ”det antas att den underårige lider betydande men om uppgiften
röjs för vårdnadshavaren” (12 kap. 3 § OSL, 2009:400, Stockholms läns landsting, 2005).
3.4.1 Undantag i sekretessen
I vissa situationer föreligger, trots reglerna om sekretess, en anmälnings- och
rapporteringsskyldighet. Dessa situationer är reglerade i lagstiftningen. Nedan följer några
exempel på anmälnings- och rapporteringsskyldigheter. Rådgör alltid med enhetschef innan
sekretess bryts utan medgivande.
· Skyldighet att anmäla missförhållanden som rör barn till socialnämnden samt lämna ut
uppgifter som rör barn till socialtjänsten under pågående utredning enligt 14 kap. 1§ SoL
(2001:453).
· Uppgift till myndighet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det behövs
för att ge en gravid kvinna nödvändig vård, behandling eller annat stöd, kan lämnas
oberoende av hennes samtycke om uppgiften behöver lämnas för nödvändiga insatser till
skydd för ett väntat barn (25 kap. 12§ OSL, 2009:400).
17 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
· Om brukaren inte kan ge sitt samtycke på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra
skäl, hindrar inte sekretess att uppgifter som behövs för nödvändig vård, omsorg,
behandling, eller annat stöd lämnas från den allmänna vården till annan, allmän eller
enskilt, bedriven vård eller socialtjänst (25 kap. 13§ OSL, 2009:400).
· Lex Maria, skyldighet att anmäla om en patient i samband med hälso- och sjukvård
drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom enligt 6 kap.
4 § Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531).
· Det finns inga tydliga regler från lagstiftaren som tillåter en behandlare att bryta sekretessen
och lämna ut uppgifter till god man eller förvaltare utan brukarens samtycke. Det finns dock
rättsfall som visar att behandlare kunnat bryta sekretessen i fall där god man med fullt
uppdrag inte bedömts kunna fullgöra uppdraget ”sörja för person” utan att få kännedom om
vissa uppgifter gällande brukaren (Marit Birk, 2010).
· Möjlighet att göra en polisanmälan. Vid misstanke om att en myndig brukare utsatts för
allvarliga brott där straffpåföljden är minst ett års fängelse, alternativt försök till brott där
påföljden är minst två års fängelse kan hälso- och sjukvårdspersonal göra en polisanmälan
och/eller bryta sekretessen utan brukarens samtycke och lämna ut uppgifter till polis- och
åklagarmyndighet, men de är inte skyldiga att anmäla eller lämna ut uppgifter (10 kap. 23§
OSL, 2009:400). Sådana brott inkluderar till exempel våldtäkt och mord men inte grov
misshandel eller grov kvinnofridskränkning. Det är ofta att föredra att brukaren själv gör en
polisanmälan.
3.5 Skyddade personuppgifter
Vid behov av skyddade personuppgifter finns skyddsåtgärder på tre nivåer;
sekretessmarkering, kvarskrivning eller fingerade personuppgifter.
Sekretessmarkering är en mild grad av skydd. En sekretessmarkering innebär inte någon
absolut sekretess utan myndigheten ska göra en noggrann bedömning före personuppgifter
lämnas ut. Beslut om sekretessmarkering fattas av Skatteverket.
Kvarskrivning innebär att personen fortsätter att vara folkbokförd på sin gamla adress trots att
han/hon flyttat. Den nya bostadsorten finns inte att tillgå via folkbokföringsregistret. Beslut
om kvarskrivning fattas av Skatteverket och gäller i högst tre år. Så snart det inte längre finns
skäl för kvarskrivning ska den upphöra.
Fingerade personuppgifter är en skyddsåtgärd som används mycket restriktivt vid särskilt
allvarliga hot. Åtgärden innebär att personen ges rätt att använda en annan identitet. Beslut tas
av Stockholms tingsrätt efter ansökan hos Rikspolisstyrelsen. Beslutet gäller i högst fem år.
(Socialstyrelsen, 2009b).
18 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Lagar och förordningar
Brottsbalken, 1962:700
Hälso- och sjukvårdslag, HSL, 1982:763
Offentlighets- och sekretesslag, OSL, 2009:400
Socialtjänstlag, SoL, 2001:453
Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, 1993:387
Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 1998:531
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 1996:17
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2007:10
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2008:10
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2008:11
19 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
4. Att upptäcka och agera så att
brukaren får adekvat stöd
Som hälso- och sjukvårdspersonal har vi ett ansvar att ”upptäcka, behandla, dokumentera,
hänvisa och förebygga våldet och dess konsekvenser” (Stockholms läns landsting, 2005, s.
10). Habiliteringen innebär, för en våldsutsatt brukare, ytterligare en möjlighet att upptäckas
och få stöd och hjälp i en svår situation.
I detta avsnitt kommer vi att beskriva en arbetsmodell över habiliteringsprocessen för en
våldsutsatt brukare. Modellen bygger på våra egna erfarenheter och samtal med behandlare på
Habiliteringscenter Stockholm och är ett förslag på hur vi på Habiliteringscenter Stockholm
kan arbeta med brukare utsatta för våld och övergrepp. Vid fallbeskrivningarna har vi utgått
från autentiska (men avidentifierade) personer som varit aktuella på Habiliteringen. I samtliga
fall har information om våld eller andra övergrepp varit viktigt att beakta i de bedömningar
behandlarna gjort.
Kartläggning
vid
misstanke
Samråd med
teamet och
enhetschef
Bedömning
Insatser
Utvärdering
Vårddokumentation
4.1 Kartläggning vid misstanke om att en brukare är utsatt för
våld
Under våra kontakter med brukare behöver vi vara uppmärksamma på utsatthet för våld eller
andra övergrepp eller allvarliga missförhållanden (liksom vi är uppmärksamma på en mängd
andra faktorer som till exempel behov av hjälpmedel, brukarens kunskap om sin
funktionsnedsättning osv.) och vid misstanke prioritera utsatthet i den fortsatta
kartläggningen. Misstanke om att en brukare är utsatt kan uppstå vart som helst i den
sedvanliga habiliteringsprocessen. Avsluta inte kartläggningen innan en bedömning av
brukarens situation kan göras.
4.1.1 Samråd med teamet och enhetschef
Vid behov tar behandlarna upp aktuella ärenden i teamet vid tillfälle då även enhetschef
närvarar, för samråd. Behandlarna har även möjlighet att informera och rådgöra med
enhetschef direkt utan att koppla in teamet.
Enhetschef ska alltid informeras i frågor som rör:
– ärenden där behandlarna fattar misstanke om våld eller andra övergrepp men inte kommer
vidare i kartläggningen
20 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
– bedömning av behov av att bryta sekretessen utan brukarens samtycke
– brukare som utsätts för brott
– barn som utsätts för alternativt bevittnar våld
– allvarliga missförhållanden
– myndigheter som inte bedöms fullfölja sitt ansvar gentemot en våldsutsatt brukare
4.1.2 Anmälan till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa
Anmälan kan bli aktuell i tre fall:

När vi har direkt kontakt med barn som är utsatta för våld eller andra övergrepp
alternativt bevittnar våld. På Habiliteringscenter Stockholm gäller detta brukare som är
16 eller 17 år.

När vi får information om att barn (vi inte nödvändigtvis själva har kontakt med)
vistas i en miljö där våld eller andra övergrepp förekommer.

Som hälso- och sjukvårdspersonal har vi även möjlighet att göra en anmälan och bryta
sekretessen utan samtycke till skydd för ett väntat barn. Anmälningsskyldigheten
enligt Socialtjänstlagen omfattar dock inte ofödda barn.
Vid misstanke om att ett barn utsätts för, alternativt bevittnar våld, ska barnets situation
prioriteras under den fortsatta kartläggningen och behandlarna skapa sig en uppfattning om
barnets säkerhet, psykiska mående samt eventuell funktionsnedsättning. Enhetschef ska alltid
informeras om dessa ärenden. Beslut om anmälan till socialnämnden, liksom bedömning om
huruvida vårdnadshavarna och/eller barnet ska underrättas om anmälan görs i samråd med
enhetschef. Det finns även möjlighet att samråda med socialtjänsten i dessa frågor utan att
uppge barnets namn. Likaså kan vi samråda med socialtjänsten kring hur vi kan underrätta
och tala med vårdnadshavaren eller barnet om att en anmälan görs (i de fall man gjort
bedömningen att vi ska underrätta).
Vårdnadshavarna ska underrättas när en anmälan görs om inget hinder föreligger för barnets
bästa. Exempel på hinder kan vara då misstanken gäller grovt våld, sexuella övergrepp eller
våld inom ramen för en hederskontext. Om vårdnadshavarna informeras kan vi berätta att en
kontakt med Socialtjänsten innebär erbjudande om hjälp och stöd. Till exempel kan vi säga
”Det du berättar för mig är så allvarligt att det inte kan stanna mellan dig och mig, jag är
skyldig att berätta det här för socialtjänsten så att du och ditt barn kan få hjälp.” I den mån
det är möjligt bör behandlarna även medverka i vårdnadshavarens möte med socialtjänsten,
till exempel genom att bjuda in socialsekreteraren till ett möte för att tillsammans med
vårdnadshavaren redogöra för den aktuella situationen.
4.1.3 Tecken/beteenden som kan vittna om utsatthet
Ibland kan omgivningen lägga märke till tecken på att en person skulle kunna vara utsatt för
våld eller andra övergrepp. Ofta förekommer dock inga tydliga tecken eller så står de för
något annat än just utsatthet för våld. En del symptom överlappar dessutom med symptom på
21 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
funktionsnedsättningen. Det är viktigt att fortsätta kartlägga tills en sammantagen bedömning,
där funktionsnedsättningen, den aktuella situationen och anamnesen kan vägas samman.
Exempel på tecken
 Förlorar färdigheter eller får försämrad funktionsnivå (personen kan inte längre göra
det som han eller hon kunnat tidigare)
 Förändring av personlighet eller beteenden (psykosomatiska symptom som ont i
magen, ökad oro, klängighet, isolering, personen säger och gör saker han eller hon inte
brukar göra).
 Lågt självförtroende, osäkerhet
 Depression (personen blir inåtvänd och olycklig)
 Tillbakadragenhet (personen missar kontakten med vänner eller slutar att gå ut)
 Sömnstörningar (kan inte somna, sover dåligt eller har mardrömmar)
 Ätstörningar (personen äter ovanligt mycket, ovanligt lite eller inte alls)
 Förlust av, eller försämrad talförmåga (kommer inte ihåg ord, stamning)
 Självskadebeteende (slår, river, skär eller biter sig själv)
 Utagerande beteende (slår, sparkar, river eller biter andra)
 Opassande sexuellt beteende eller överdriven fokus på sex (personen blottar sig eller
rör vid sig själv inför andra, personen gör överdrivna sexuella närmanden mot andra)
 Undvikande av vissa personer
 Inlärningssvårigheter
 Motsätter sig fysisk kontakt
 Blåmärken, rodnade, sår, klösmärken och andra tecken på fysiskt våld
Dessa tecken är tagna ur ”Dokumentation Rättstrygghetskonferens med fokus på vuxna
personer med utvecklingsstörning och/ eller autismspektrumstörning” och kommer från
avsnittet ”Exempel på tecken och beteenden som kan bero på sexuella övergrepp” (2006).
4.1.4 Att fråga
Fallbeskrivning 1. En ung man med lindrig utvecklingstörning ansökte genom sin dåvarande
biståndshandläggare om insats från Habiliteringen. Biståndsbedömaren ansåg att han behövde
en samtalskontakt. Initialt erbjöds mannen samtalskontakt kring sin funktionsnedsättning och
dess konsekvenser i vardagen men han var inte intresserad av det. Han ville ha en egen bostad
och en anställning. Under den fortsatta kartläggningen framträdde snart bilden av en utsatt
22 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
man från en starkt utpräglad hederskultur med erfarenheter av våld och andra övergrepp i
bakgrunden utan fullgott stöd från vare sig sin familj eller Stadsdelsförvaltningen. Han hade
en mycket begränsad medvetenhet om sin funktionsnedsättning och var under den perioden
inte intresserad av att tala om den.
Många gånger får vi svar bara vi frågar. Genom att ställa frågor kring våld och andra
övergrepp markerade behandlarna att brukaren kunde ta upp sådana erfarenheter på
Habiliteringen. Informationen om våld var viktigt att beakta i bedömningarna gällande
brukaren och de fortsatta insatserna.
Nedan följer några generella punkter att utgå ifrån när vi frågar om våld eller andra
övergrepp:
Be att få tala med brukaren i enrum
Medföljande person ska endast vara med då det är klarlagt att han/hon inte själv utsätter
brukaren för våld eller andra övergrepp. Vid behov av tolk, anlita auktoriserad tolk och låt
brukaren godkänna denne/denna. Anlita inte en släkting eller personal. Respektera eventuella
önskemål om kvinnlig tolk. Vid misstanke om hedersrelaterat våld finns det möjlighet att
anlita tolk genom Elektra och systerjouren Somaya (se kontaktuppgifter).
Anpassa frågorna efter brukarens funktionsnedsättning
Vid frågor om våld och andra övergrepp är det lämpligt att anpassa frågorna efter brukarens
kognitiva funktionsnivå så som vi gör vid sedvanlig kartläggning. En beskrivning av detta
ligger utanför handlingsplanens ramar. Det handlar dock om att anpassa talet och
kroppsspråket efter brukarens kognitiva funktionsnivå, använda olika former av
kommunikationsstöd (samtalsmatta, ”papper och penna”, Cat-Kit, pictogrambilder) och/eller
Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK) beroende på vilka metoder brukarna
och vi är förtrogna med. För råd kring kommunikationsstöd ta kontakt med logoped.
Anpassa frågorna efter brukarens förståelse av begreppen våld eller andra övergrepp
En del personer som utsätts för våld är inte medvetna om det och kan därför ha svårt att
relatera till begrepp som övergrepp, misshandlad, våldtagen mm, detta oavsett
funktionsnedsättning (Stockholms läns landsting, 2005).
Använda konkreta ord som slagen, knuffat, ”gjort något med kroppen som du inte ville” osv.
Fokusera på brukarens upplevelse av situationen genom att använda ord som ”blivit rädd”,
”varit med om något obehagligt”, ”gjort ont” osv.
Exempel på direkta frågor:
– Har någon slagit/ sparkat/ skrämt dig/gjort dig illa?
– Jag ser att du har ett blåmärke på armen. Hur fick du det?
Exempel på indirekta frågor:
– Jag undrar lite, är det något som har hänt dig?
– Har det hänt att du känt dig rädd för någon?
– Känner du dig trygg där du bor nu?
Visa att du tar brukaren på allvar och att du ”tål” svaret
Det viktigaste är inte att frågorna blir perfekt formulerade utan att vi lyssnar och tar emot
brukarens berättelse.
23 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
4.1.5 Fortsatt kartläggande samtal vid kännedom om våld eller andra
övergrepp
Följande är förslag på punkter att samtala kring med brukaren och/eller nätverket vid
kännedom om våld eller andra övergrepp. Behandlarna avgör vad som är lämpligt i det
individuella fallet. Informationen som framkommer kan sedan ligga till grund för en
sammantagen bedömning gällande brukaren och den fortsatta planeringen.
 Kartlägg ”våldets karaktär”
Hur har det yttrat sig över tid? Vem har utsatt/utsätter brukaren? Risk att det händer
igen? Om brukaren tror att det kan hända igen, hur kan han/hon agera då? osv.
 Ta reda på om det finns barn i brukarens närmiljö
 Kartlägg brukarens nätverk
Vilka andra personer känner till den aktuella situationen? Finns det andra personer i
nätverket som kan ge stöd? Behöver kontakt med andra myndigheter och
verksamheter initieras?
 Bekräfta allvaret i våldet
Bekräfta allvaret i våldet som ett brott, ett hälsoproblem och/eller socialt problem.
Understryk att ingen förtjänar att bli behandlad på det viset. I de fall en anhörig
utsätter brukaren, undvik negativa omdömen om den som utsätter brukaren eftersom
det kan finnas starka band av kärlek och beroende samtidigt.
 Informera om olika handlingsalternativ
I vissa fall kan brukaren behöva få information om aktuella handlingsalternativ på en
gång, till exempel om möjlighet att ansöka om insatser genom socialtjänsten eller att
göra en polisanmälan. Socialtjänsten har ett lagstadgat ansvar att ge stöd och hjälp till
brukare som utsätts för våld eller andra övergrepp. Om brukaren inte kan ta dessa
kontakter själv och saknar stöd av annan person behöver behandlarna från
Habiliteringen vara aktiva i denna process.
4.1.6 Allvarliga missförhållanden
Fallbeskrivning 2. En personalgrupp på en gruppbostad begärde konsultation kring
bemötande av en boende. Personalgruppen var osäker på vilken kognitiv funktionsnivå han
befann sig på samt önskade råd kring bemötande. Det framkom att han förändrats i sitt
beteende – drog sig undan gemensamma aktiviteter han tidigare uppskattat, hade ”tappat”
praktiska färdigheter samt gjorde sexuella närmanden mot gruppbostadspersonalen. Man var
även bekymrad över att brukaren tog kontakt med partners som utsatte brukaren för fysiskt
våld. Personalgruppen såg att han uppenbart for illa men saknade mandat att förhindra honom
från att ha vidare kontakt med dessa personer utanför gruppbostaden. Bedömning av kognitiv
funktionsnivå visade en utvecklingsålder motsvarande lindrig utvecklingsstörning. I samband
med utredningen framkom även uppgifter om att brukaren hade utsatts för upprepat våld
tidigare.
Fallet visar vilket svårt och motsägelsefullt uppdrag gruppbostadspersonalen ibland har då
principen om respekt för brukares integritet och principen om omvårdnad (i detta fall att
upprätthålla hans personliga säkerhet) kan komma i konflikt. I det här aktuella fallet gjorde
24 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
behandlarna, i samråd med enhetschef, bedömningen att brukaren utsattes för allvarliga
missförhållanden och att enhetschef behövde agera i ärendet genom att påtala
missförhållanden för chefen för gruppbostaden och senare för huvudmannen.
Vi ställs ibland inför situationer där vi bedömer att en brukare lever under allvarliga
missförhållanden. Som behandlare inom Habiliteringen är vi inte skyldiga att anmäla
allvarliga missförhållanden enligt SoL och LSS. I vissa situationer kan det vara lämpligt att
informera berörd personal som omfattas av Lex Sarah om ansvaret att anmäla. I dessa ärenden
ska alltid enhetschef informeras. Som ett sista alternativ, efter att enhetschef påtalat
missförhållandena med lokal chef på verksamheten och huvudmannen men missförhållandena
kvarstår har vi möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till Socialstyrelsen för
tillsyn.
4.2 Bedömning
Kartläggningen mynnar ut i en sammantagen bedömning av:
 Brukarens och eventuella barns säkerhet
 Brukarens funktionsnedsättning
 Brukarens psykiska mående
Utifrån den sammantagna bedömningen ger behandlarna brukarna information om lämpliga
handlingsalternativ.
4.3 Insatser
Flera typer av insatser kan vara aktuella för brukare utsatta för våld eller andra övergrepp eller
allvarliga missförhållanden. Att ge brukaren och hans/hennes nätverk information om aktuella
myndigheter och verksamheter och vid behov samarbeta med dessa myndigheter är en viktig
uppgift inom Habiliteringen. Behandlarna erbjuder även samtalskontakter. Nedan kommer vi
att redogöra mer för dessa insatser.
4.3.1 Hänvisning/Samarbete
Fortsättning fallbeskrivning 1. I fallet med brukaren från en hederskultur bedömdes den mest
prioriterade insatsen vara att förmedla hans önskemål och behov av stöd till
Stadsdelsförvaltningen. När brukaren väl fått adekvat stöd (bland annat bostad och daglig
verksamhet) blev insatser från Habiliteringen kring struktur i det dagliga livets aktiviteter
utifrån hans funktionsnedsättning, aktuellt. Så småningom inledde brukaren en samtalskontakt
på en frivilligorganisation specialiserad mot hederskultur. Under samtalskontakten kunde han
ta upp sina erfarenheter av våld och andra övergrepp liksom den förvirring han kände över att
leva i en sprängdeg mellan den hederskulturella kontexten och det svenska samhället. I
överenskommelse med brukaren kunde en behandlare följa med till frivilligorganisationen
och ge övergripande information om funktionsnedsättningen och dess konsekvenser i
vardagen, till exempel hur vi arbetar med påminnelser via sms inför besök.
25 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
I ovanstående ärende var insatser från andra myndigheter en förutsättning för att brukarens
livssituation skulle kunna tryggas. Insatser från andra myndigheter var samtidigt en
förutsättning för att brukaren skulle kunna få insatser från Habiliteringen (utöver samarbetet
med Socialtjänsten där brukarens önskemål om ökat stöd förmedlades). Vi är ofta beroende av
att brukarna, utifrån sin funktionsnedsättning men även erfarenheter av våld, får adekvata
insatser från andra myndigheter och verksamheter för att kunna ge våra insatser.
Hänvisning/ samarbete med externa myndigheter och verksamheter
Vid kännedom om att en brukare utsätts för våld eller andra övergrepp bör brukaren får
information om aktuella myndigheter och verksamheter – Socialtjänsten, psykiatrin,
ungdomsmottagningarna, frivilligorganisationer m.fl. I den mån samarbete mellan
Habiliteringscenter Stockholm och en berörd myndighet är aktuellt är vår roll ofta att
förmedla brukarens önskemål och behov av insatser, förmedla våra bedömningar gällande
brukaren samt ge information om brukarens funktionsnedsättning och dess konsekvenser i
vardagen. För att underlätta samarbete mellan verksamheter inom Stockholms läns landsting
och verksamheter inom Stockholms Stad gällande vuxna personer med utvecklingsstörning
har en modell för samverkan och samordning av insatser tagits fram. Se Bilaga 1.
Samarbete inom Habiliteringen
Insatser från länsövergripande verksamhet kan vara aktuellt i ärenden där en brukare utsätts
för våld- Psykoterapimottagningen Linden och Kris- och samtalsmottagningen. I vissa
ärenden kan även insatser från U.N.G vara lämpligt. En brukare och hans/hennes nätverk kan
ha insatser från länsövergripande verksamhet och Habiliteringscenter Stockholm parallellt då
insatserna bedöms komplettera varandra.
4.3.2 Samtalskontakt
Ett tema som genomsyrar de samtalskontakter vi erbjuder är alltid funktionsnedsättningen och
dess konsekvenser i vardagen. Inom dessa ramar kan olika former av samtal med fokus på
brukarens erfarenheter av att ha utsatts för våld eller andra övergrepp ges, beroende på
behandlarnas bedömning och inriktning.
4.4 Utvärdering
Samtliga insatser utvärderas på sedvanligt sätt. En beskrivning av detta ligger utanför ramarna
för handlingsprogrammet.
4.5 Vårddokumentation
Principerna för journalföring gällande brukarnas erfarenheter av våld eller andra övergrepp
skiljer sig inte från övrig dokumentation av habiliteringsprocessen. På Habnet (2010)
framkommer:
Dokumentation av brukarens habiliteringsprocess är vårt viktigaste arbetsverktyg
för att kunna garantera patientsäkerhet, kvalitets- och uppföljningsarbete.
Dokumentationen ska säkerställa att man kan följa vårdprocessen samt att man kan
spåra alla planerade och genomförda vårdåtgärder. Dokumentationen ska
tydliggöra följande moment
26 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE





·Kartläggning enligt ICF klassificering
·Prioritering av problem och insatser
·Planering
·Åtgärder
·Utvärdering
27 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Reviderad 2010-06-30
5.Kontaktuppgifter
Stadsdelsförvaltningar
Stadsdelsförvaltningarna har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp de behöver. Det kan dock vara bra att känna till att stadsdelarna har organiserat sitt uppdrag
olika, vilket framkommit vid kontakt med dem. I vissa fall har stadsdelen planerat sin verksamhet i
samråd med andra verksamheter eller frivilligorganisationer. Det ser också olika ut vad gäller t.ex.
hjälp till den som utövar våld i nära relation. För närmare information avseende detta bör man
kontakta respektive stadsdel.
Socialjour
·Socialjouren i Stockholm
Ansvarar för socialtjänstens insatser vid akuta sociala problem i staden
utanför kontorstid. Upptagningsområde Stockholms stad
508 40 000
·Socialjouren - Ekerö kommun
444 45 04
Ansvarar för socialtjänstens insatser vid akuta sociala problem utanför
kontorstid. Upptagningsområde nordväst, för Habiliteringscenter
Stockholm omfattas brukare från Ekerö.
444 45 03
Socialtjänst
Södra
·Södermalm Socialtjänst
Mottagningsgruppen tar emot alla brukare utsatta för våld eller andra
övergrepp. De gör en individuell bedömning och hänvisar brukare vidare i
de fall de inte är rätt enhet.
·Årsta Enskede Vantör Socialtjänst
508 12 000
·Mottagningsgruppen på
enheten för vuxna 508
13280
508 14 000
Ett kvinnofridsteam tar emot våldsutsatta kvinnor och män i nära ·Jourtelefon 508 14 362
relationer från 20 år samt personer utsatta för hedersrelaterat våld från 18
år. Kvinnofridsteamet samarbetar med andra enheter inom stadsdelen så
som enheten för socialpsykiatri, enheten för funktionshinder och enheten
för barn och ungdom vid behov.
·Farsta Socialtjänst
508 18 000
Om brukaren har barn, kontakta sektionen för barn och ungdom, i annat
fall Sektionen för vuxen. Det finns ett särskilt telefonnummer behandlare
kan använda för att kontakta vuxensektionen.
·Barn och ungdom
sektionen 508 18097
·Vuxensektionen
508 19 240
· Vuxensektionen
myndigheter 508 19 252
28 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
·Skarpnäck Socialtjänst
508 15 000
Om brukaren har en handläggare inom enheten för funktionshinder eller
enheten för socialpsykiatri så ska vi primärt vända oss till denna.
Handläggaren ska därefter samarbeta med de enheter inom stadsdelen
som krävs för att brukaren ska få stöd i sin situation. Om brukaren inte
har någon tidigare kontakt med stadsdelen ska vi vända oss till barn och
ungdomsenheten respektive vuxenenheten.
Norra
·Kungsholmen
Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm har en gemensam enhet för
försörjningsstöd. Brukare utsatta för våld ska i första hand vända sig till
sin handläggare om de har en pågående kontakt på någon enhet. Om
brukaren/behandlaren inte får tag i handläggaren och ärendet är akut, eller
om brukaren inte har någon pågående kontakt ska vi kontakta
försörjningsstödets jourtelefon via växeln.
·Norrmalm
508 08 000
508 09 000
Se Kungsholmen för vidare information
·Östermalm
508 10 000
Se Kungsholmen för vidare information
508 06 000
·Bromma
Sök kvinnofridsteam via växeln
Arbetet ska, vid tidpunkten för denna genomgång, omorganiseras. Det
finns i nuläget ett kvinnofridsteam inom vuxenenheten som tar emot alla
utsatta för våld i nära relation. Enheten samarbetar med andra berörda
enheter inom stadsdelen, till exempel LSS.
·Hässelby - Vällingby
508 04 000
Stadsdelen har ett kvinnofridsteam. Vi kan alltid kontakta dem, både för
akuta eller mindre akuta frågor på jourtelefon. Vi kan även kontakta
brukarens aktuella handläggare som därefter samarbetar med
handläggarna på kvinnofridsteamet. Kvinnofridsteamet tar emot brukare
utsatta för våld i nära relation samt våld inom familjen, från 18 år.
·Jourtelefon 508 04 070
Har även en handläggare som erbjuder samtal för män som utövar våld i
nära relation.
29 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
·Ekerö
560 391 00
Brukare utsatta för våld i närstående relationer ska vända sig till
mottagningen via socialtjänstens reception.
·Socialtjänstens
reception 560 39 215
Andra verksamheter inom Stockholm Stad
401 31 97
·Relationsvåldscentrum
Upptagningsområde nordvästra Stockholm inklusive Ekerö kommun. Tar
emot kvinnor som polisanmält våld i nära relationer. Män utsatta för våld
i nära relation hänvisas till Manscentrum (se nedan). Verksamhetens
uppdrag är att stötta kvinnan under rättsprocessen.
·Stockholms stads kvinnojour, Kriscentrum för kvinnor
429 99 40
Jourtelefonen är öppen dygnet runt, årets alla dagar.
Adress:
Vattenledningsvägen 28
·Telefon för behandlare
508 25 544 E-post:
kvinna@
saf.stockholm.se
Här finns dels akut boende för kvinnor med eller utan barn (plats
ges via stadsdelsförvaltningen alternativt socialjouren) och dels en
samtalsmottagning för kvinnor utsatta för våld så som misshandel i
nära relation eller våldtäkt. Mottagningen erbjuder krissamtal eller
flera bearbetande samtal upp till 10-15 samtal. Det är kostnadsfritt.
Samtalsmottagningen har erfarenhet av att träffa brukare från vår
målgrupp.
· KRUTON, Stockholm stads stöd – och rådgivningscenter
för flickor/unga kvinnor med utländsk härkomst
Habiliteringens behandlare kan konsultera rådgivningscentret
gällande målgruppen ungdomar och unga vuxna utsatt för
hedersrelaterat våld.
Konsultation är gratis. Rådgivande samtal för brukaren är gratis.
Centret vänder sig till både killar och tjejer upp till ca 30 år och har
tidigare samarbetat med både habilitering och socialtjänst avseende
kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld.
·Stödcentrum för unga brottsoffer är en verksamhet i samarbete
mellan Socialtjänsten Stockholms stad och Polismyndigheten i
Stockholms län. Verksamheten riktar sig till ungdomar upp till 21
år som bor i Stockholm och som blivit utsatta för någon form av
brott så som personrån, misshandel, våldtäkt, olaga hot eller
ofredande. Även vittnen och anhöriga kan få hjälp.
30 (43)
508 44 558/9 (dagtid)
·Skyddat boende
508 44 550 (dygnet runt)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Stödcentrum erbjuder samtal, praktisk hjälp i kontakt med polis,
åklagare och försäkringsbolag samt rådgivning. Inför och vid
rättegång erbjuds stöd av volontärarbetande stödpersoner. Hjälpen
är kostnadsfri och besökaren har rätt att vara anonym. Se vidare
information för telefonnummer på
www.stockholm.se/familjomsorg/barn-och-unga/stod-tillunga/stodcentrum-for-unga-brottsoffer/
Skolan
Vid kontakt med skolan är det ofta bra att inleda med att kontakta
skolsköterskan för att få information om hur den specifika skolan är
organiserad avseende elevhälsan/skolhälsan. Rektorn har det yttersta
ansvaret.
Landstinget
Habiliteringen
690 60 20
·Kris- och samtalsmottagningen
Erbjuder stöd till anhöriga, även syskon och t.ex. mor- och farföräldrar.
Mottagningen är ett komplement till det anhörigstöd som
Habiliteringscenter Stockholm erbjuder. Ingen remiss krävs.
690 60 58
·Psykoterapimottagningen Linden
För vuxna med funktionsnedsättning. Efter mottagen utredning inför
psykoterapi gör terapeuten en bedömning om terapi kan erbjudas.
Mottagningen har möjlighet att ge förtur till brukare som utsatts för våld
eller andra övergrepp.
·UNG har samtalsgrupper för ungdomar och vuxna med funktionshinder
mellan 13-25 år.
690 50 52
Psykiatriska mottagningar
Psykiatri Södra
Om brukaren har en pågående kontakt, kontakta i första hand
behandlingsansvarig. I annat fall kontakta jourtelefon dagtid eller
centraljouren efter kontorstid.
·Södermalm psykiatriska jour och öppenvårdsmottagning
616 64 10/11
·Södermalm SPE
616 65 00
·Enskede- Årsta - Vantör psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning
123 411 10
·Enskede – Årsta – Vantör SPE
686 69 00
31 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
·Farsta - Skarpnäck psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning
123 414 10
·Farsta – Skarpnäck SPE
686 68 00
· Centraljouren
616 59 40
För brukare boende i Psykiatri Södras upptagningsområden då det är
aktuellt med ett omedelbart ställningstagande till psykiatrisk sjukhusvård.
Stockholms Norra Psykiatri
·Allmänpsykiatriska behandlingsenheten City
672 39 25
Mottagning för patienter med komplexa vårdbehov eller som har
neuropsykiatrisk diagnos, upptagningsområde Kungsholmen, Norrmalm
och Östermalm.
·Allmänpsykiatriska behandlingsenheten Väst
672 48 10
Mottagning för patienter med komplexa vårdbehov eller som har
neuropsykiatrisk diagnos, upptagningsområde Bromma, Ekerö, Hässelby,
Vällingby
· Allmänpsykiatriska mottagningen Bromma – Ekerö
6722250
· Allmänpsykiatriska mottagningen City
672 21 10, 672 21 45
· Allmänpsykiatriska mottagningen Vällingby
687 65 00
· Länsakutmottagningen på S:t Görans sjukhus
672 25 32/33
Akutmottagningen har öppet dygnet runt. Du ska bara vända dig dit då det
är aktuellt med ett omedelbart ställningstagande till psykiatrisk
sjukhusvård.
Barn- och ungdomspsykiatri
Dagtid har de lokala öppenvårdsmottagningarna ansvaret för den akuta
barn- och ungdomspsykiatriska vården. Telefon: se respektive mottagning
nedan.
Helger, kvällar och nätter har BUP:s akutenhet vid Södersjukhuset
ansvaret.
·BUP Globen
Sachsska barnsjukhuset
616 69 00
514 526 50
Mottagningen har upptagningsområde Södermalm samt Enskede- Årsta
och Vantör
· BUP Farsta
514 526 00
Mottagningen har upptagningsområde Farsta och Skarpnäck
32 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
·BUP Kungsholmen
514 525 00
Mottagning har upptagningsområde Kungsholmen,
Norrmalm och Östermalm
·BUP Brommaplan
514 523 50
Mottagningen har upptagningsområde Bromma, Hässelby, Vällingby och
Ekerö
Specialistmottagningar inom BUP
514 531 60
·BUP Vasa
·BUP Vasa erbjuder behandling för barn och ungdomar som utsatts för
sexuella övergrepp, eller där det finns uppgift om detta. Mottagningen
arbetar huvudsakligen med patienter som remitterats från de lokala BUPmottagningarna.
514 531 00
·BUP Bågen
BUP Bågen erbjuder behandling för barn och ungdomar som
upplevt våld i familjen, eller där det finns uppgifter om detta.
Mottagningen arbetar huvudsakligen med patienter som remitterats
från de lokala BUP-mottagningarna.
·BUP-klinik Syd
616 69 70/616 69 71
·BUP-klinik Nord
616 69 60
Till BUP-kliniken kommer barn och ungdomar med allvarlig
psykisk problematik som djupa depressioner, självmordsförsök,
svåra ätstörningar och psykoser. De kan komma akut eller blivit
hänvisade via någon av de lokala mottagningarna. På
vårdavdelningen kan barnen, ungdomarna och deras familjer få
behandling, skydd och stöd när det under en period kan behövas
omfattande och intensiva behandlingsinsatser.
514 531 30
Enheterna är avdelningar för heldygnsvård.
·Psykoterapimottagning för barn och ungdomar med funktionshinder
Mottaggningen är en specialistresurs för barn och ungdomar, 0- 17 år som
har behov av barnpsykiatrisk hjälp. Habiliteringen har möjlighet att
remittera dit.
Södersjukhuset
·Södersjukhusets akutmottagning
616 1000
Akut omhändertagande dygnet runt för brukare utsatta för alla typer av
våld. Akuten har kuratorer som erbjuder krissamtal.
33 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
·Stockholms läns landstings akutmottagning för våldtagna kvinnor,
Södersjukhuset
616 46 70
Endast för kvinnor. Akut omhändertagande dygnet runt, rättsmedicinsk
utredning, vård, krissamtal och uppföljning inom en månad efter att
våldtäkten skett.
· Stockholms läns landstings akutmottagning för våldtagna män,
Södersjukhuset, Kirurgakuten
616 21 17
Akut omhändertagande dygnet runt, rättsmedicinsk undersökning, vård
och krissamtal så snart som möjligt efter att våldtäkten skett
Danderyd sjukhus
Kris och traumacentrum
Vänder sig till personer utsatta för tortyr, förföljelse eller krig. Remiss
krävs. Upptagningsområde Stockholms län. Vidare kan även personer
som varit med om svåra olyckor, naturkatastrofer, rån, överfall eller annat
våld i arbetet, hemmet eller på fritiden vända sig dit.
655 79 30/31/32
Ungdomsmottagning
www.umo.se
·UMO är en nationell ungdomsmottagning på nätet för unga mellan 13
och 25 år. Syftet är att göra det lättare för unga att hitta relevant, aktuell
och kvalitetssäkrad information om sex, hälsa och relationer. Här finns
kontaktuppgifter till alla ungdomsmottagningar. Kontakta den
ungdomsmottagning som finns närmast brukaren i första hand. Det finns
dock ungdomsmottagningar som har extra kunskap avseende
rörelsehinder respektive utvecklingsstörning
·Skärholmens ungdomsmottagning
50824470
Ungdomar med funktionsnedsättning är särskilt välkomna då
mottagningen har specialintresserad personal och lokalen är anpassad med
en patientlift.
Nationell stödtelefon
·Kvinnofridslinjen
020-505050
Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för brukare som utsatts
för hot och våld. Även anhöriga eller vänner är välkommen att
ringa. Telefonen är öppen dygnet runt. Samtalet är gratis och syns
inte på telefonräkningen.
Rättsväsendet
Rättsväsendet ska förebygga brott och skydda allmänheten mot brott, de ska vidare utreda
skuldfrågan och straffa de som gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar. Rättsväsendet ska även
tillvarata brottsoffrens intressen.
34 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Polis
Vid akuta fall ring 112
Telefon 114 14. Välj 0 så kopplas du direkt till växeln.
Anmälan till polis kan göras direkt på plats där ett brott begåtts. Den kan
också göras till vilket polis eller polisstation som helst i Sverige. En
polisanmälan kan även göras per telefon eller per brev. En anmälan kan
lämnas via telefon vilket sedan följs upp av att brottsoffret blir kontaktat
för att få lämna vidare information.
114 14
I Stockholm finns en särskild familjevåldsenhet hos Polisen med syfte att
samla kompetens på ett ställe. På familjevåldsenheten har man utvecklat
rutiner för ett bättre bemötande med syfte att öka sannolikheten att via
förhör fånga upp starkare bevis, vad gäller våldsbrott i nära relationer.
(Handlingsprogram Omhändertagande våldsutsatta kvinnor s. 18) För
vidare information, se www.polisen.se eller ring polisens växel för att
komma i kontakt med respektive polisdistrikt; city, söderort eller västerort
beroende på var brukaren bor.
På varje polisdistrikt finns en brottsoffersamordnare som arbetar brett
med brottsofferfrågor. De har bland annat ansvar för hot- och
riskbedömningar. Vi kan, vid behov, kontakta dessa, då brukaren
upplever sig vara hotad för att rådgöra kring hur vi ska agera.
Brottsoffersamordnaren gör endast hot- och riskbedömning då ett ärende
är polisanmält.
Observera att om vi uppger brukarens namn vid konsultation kan polisen
bli skyldig att ta upp en anmälan då de får kännedom om ett brott. Vi har
möjlighet att konsultera polisen utan att uppge brukarens namn.
·Brottsoffersamordnare
Citypolisen
Olle Pålsson 545 72 898
·Brottsoffersamordnare
Söderortspolisen
Thomas Holmgren
401 21 77
·Brottsoffersamordnare
Västerortspolisen
Lin Nordqvist, 401 39 11
Brottsoffermyndigheten
Brottsoffermyndigheten är en statlig myndighet vars övergripande mål är
att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Det är till
brottsoffermyndigheten våldsutsatta personer ska vända sig för att ansöka
om brottskadeersättning.
35 (43)
090-708 200
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Övriga övergripande verksamheter och organisationer
Frivilligorganisationer
Tjej- och kvinnojourer erbjuder våldsutsatta kvinnor skyddat boende samt stöd och rådgivning. Ofta
kan barn till en våldsutsatt kvinna också tas emot. Det finns specifika verksamheter riktade gentemot
tjejer/kvinnor utsatta för hedersrelaterade brott. Vidare finns ett fåtal kvinnojourer vars lokaler är
bättre anpassade för att kunna ta emot personer med rörelsehinder. Vissa kvinnojourer har även
specifikt inriktad verksamhet till barn som bevittnat våld.
7467553
·Kvinnojouren i Huddinge
Har en handikappanpassad lägenhet där våldsutsatta kvinnor med fysiska
funktionsnedsättningar kan få skyddad boende. Kvinnan kan få sin
praktiska omvårdnad ordnad på det skyddade boendet via sin
biståndshandläggare.
644 0920, 644 0925
·Alla Kvinnors Hus
Skyddat boende, jourtelefon, stödgrupper samt individuella samtal.
Gällande vår brukargrupp har mottagningen endast erfarenhet av att ta
emot kvinnor med rörelsehinder.
–
Tjejjour 18-21
–
Juristjour, ons och sön 18.00 – 21.00
[email protected]
644 09 20
644 09 20
020-40 70 40
·Linnamottagningen, alla dagar 9.00-22.00
Erbjuder stöd och skydd till tjejer och killar 13-25 år utsatta för
hedersrelaterat förtryck, hot och våld.
·Somaya
För kvinnor utsatta för våld i nära relation. Med särskild kompetens att
möta kvinnor med muslimsk bakgrund och kvinnor med utländsk
härkomst.
·Terrafem
020- 81 82 83, brukare
08- 760 96 11, personal
020-52 10 10
En organisation för kvinnor med utländsk härkomst som har blivit utsatta
för våld. Har en nationell kvinnojour på ett stort antal språk.
36 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
· RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter. Är ett partipolitiskt och religiöst obundet förbund.
RFSL´s kuratorsmottagning tar emot homosexuella, bisexuella och
transpersoner i alla åldrar för besök med personlig rådgivning och stöd.
Tar även emot anhöriga samt ger konsultation. Kostnad för privatperson
utifrån inkomst, max 300 kr/besök. [email protected]
501 62 970
·Linje 59
020-59 59 00
Linje59 är en nationell telefonjour för ungdomar upp till 25 år som har
frågor och funderingar kring homosexualitet, bisexualitet och trans. Det
kostar ingenting att ringa till Linje59 och samtalet syns inte på
telefonräkningen. http://www.linje59.se/
·Elektra är en organisation som arbetar för jämställdhet och ovillkorlig
respekt för demokrati och de mänskliga rättigheterna.
6917299
På Elektra arbetar personer som kan ta emot unga tjejer och killar som
lever under hedersförtryck och behöver samtal, råd eller stöd.
Stödpersonen ska hjälpa till att hitta lösningar, följa med till socialtjänst
eller polis vid behov. Stödpersonerna har tystnadsplikt.
Michelle Stewarts, arbetar på stödverksamheten 08-691 74 26, 0739-50
24 26
Hemsida: www.elektra.nu
·RFSU-kliniken
692 07 84
En ideell förening som tar emot män och kvinnor från 20 år och uppåt i
frågor som rör olika former av sexuell problematik samt sexuella
övergrepp. Har inte specifikt kunskap om funktionshinder. Vi behandlare
har möjlighet att rådgöra med mottagningen. I vissa fall, då mottagningen
bedömer det som en lämplig insats, kan en brukare få stöd via krissamtal
eller andra former av samtalsbehandling. Varje besök på mottagningen
kostar 70 kr upp till högkostnadskort. Eventuell medicinsk behandling är
kostnadsfri.
30 30 20
Organisationer som vänder sig till män
· Mansjouren är en ideell verksamhet. Hit kan män ringa men även
komma på individuella samtal eller gå i grupp. Verksamheten erbjuder
stödsamtal åt både män, kvinnor och par. Verksamhetens fokus är att
möta människor som befinner sig i kris eller behöver hjälp att hantera sin
situation. För mer information se www.mansjouren.se
37 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
643 11 86
· Manscentrum är en stiftelse med mottagning i Stockholm dit män kan
vända sig för att få hjälp och stöd när de har drabbats av svårigheter som
de själva upplever inte kan hantera. Manscentrum tar emot män utsatta för
våld men även män som utövar våld gentemot andra. Manscentrum
erbjuder samtalshjälp för att klarlägga, bearbeta och finna lösningar på
känslomässiga och praktiska problem i livets olika skeden. För att boka en
tid måste man ringa själv och presentera sitt problem.
Hemsida: www.manscentrum.se
Organisationer som vänder sig till barn
·BRIS, Barns Rätt I Samhället, är en ideell organisation som erbjuder barn
upp till 18 år en möjlighet att ringa, maila eller chatta när de behöver stöd
från en vuxen.
Bris, Barnens hjälptelefon
116 111
077-150 50 50
Bris, Vuxentelefon om barn
·Rädda barnen är en verksamhet som drivs med hjälp av medel från
allmänhet och företag samt bidrag från Sida och EU.
Rädda barnen har telefon för barn som lever i två kulturer och behöver
tala om t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck.
Rädda barnens centrum för barn och ungdomar i kris. Tar emot barn som
utsatts för våld eller sexuella övergrepp. Nås via rädda barnens växel,
dagtid. Mottagningen har viss erfarenhet av att ta emot barn med olika
former av funktionsnedsättningar.
698 90 19
698 90 00
Brottsofferjourer
Brottsofferjourer har ett bredare arbetsområde än kvinnojourerna. Genom en brottsofferjour kan en
våldsutsatt person få samtal med en utbildad stödperson alternativt mer praktiskt stöd i kontakten med
olika myndigheter.
Brottsofferjourernas riksförbund har en telefoncentral till lokala
brottsofferjourer.
0200-21 20 19
·RFSL Brottsofferjour
Brottsofferjour som är specifikt inriktad på våld mot personer med homobi- trans- sexuell läggning.
020-34 13 16
38 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
6.Referenser
Britt-Marie Fagerlund Inspektör Socialstyrelsen, personlig kommunikation 25 augusti 2010.
Brå (2007). Rapport: Våld mot personer med funktionshinder. Stockholm:
Brottsförebyggande rådet. Fritzes.
Dokumentation Rättstrygghetskonferens med fokus på vuxna personer med
utvecklingsstörning och/eller autismspektrumstörning 2006. Stockholm.
Habnet (2010). [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.habnet... [2010-08-25]
Handu (2007). Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Stockholm: Handu AB.
Lewin, B. (2002). Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet för brottsoffer med
funktionshinder. Umeå: Brottsoffermyndigheten.
Lewin, B. (2004) Brottsoffer med funktionshinder. Se Lindgren, M., Pettersson, K-Å och
Hägglund, B. (red). Utsatta och sårbara brottsoffer. Stockholm: Jure förlag AB.
Lindgren, M., Pettersson, K-Å och Hägglund, B. (red). (2004) Utsatta och sårbara
brottsoffer. Stockholm: Jure förlag AB.
Malmberg, D. och Färm, K. (2007). Brottsoffer med funktionshinder- vem bryr sig? Uppsala:
Centrum för genusvetenskap. Uppsala universitet.
Marit Birk Jurist Socialstyrelsen, personlig kommunikation 26 mars 2010.
Nysam (2009) Nyckeltal 2009 Rapport Habilitering.
Rädda barnen (2009) Otrygghet är att ha ett bultande hjärta… Stockholm: Rädda barnen.
SFS 1962:700. Brottsbalk.
SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag.
SFS 1998:531. Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
SFS 1993:387. Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.
SFS 2009:400. Offentlighets- och sekretesslag.
SFS 2001:453. Socialtjänstlag.
SOSFS 2008:10. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av 14
kap.2§ SoL.
39 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
SOSFS 2008:11. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av 24 a§
LSS.
Socialstyrelsen (2004). Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn. Lindesberg:
Bergslagens Grafiska.
Socialstyrelsen (2009a) Meddelandeblad: Socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor
och barn som bevittnat våld. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2009b). Våldsutsatta kvinnor. Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens
personal (Tredje upplagan). Stockholm: Socialstyrelsen.
Stockholms läns landsting (2005) Handlingsprogram: Omhändertagande av våldsutsatta
kvinnor. Stockholm: Stockholms läns landsting.
Tillsammans för kvinnofrid i Nordöstra Skåne (2009). Yrkesgemensam handbok för
yrkesverksamma i nordöstra Skåne. Kristianstad: Tillsammans för kvinnofrid i
Nordöstra Skåne.
40 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
7.Bilagor
Bilaga 1. En modell för samverkan och samordning av insatser
vuxna personer med utvecklingsstörning
Genom samverkan mellan landstinget och kommunen kan respektive huvudmans insatser till den
enskilde samordnas. Utgångspunkt är den enskildes samtycke och delaktighet. Modellen för
samverkan bygger dels på gemensamma arbetsmöten mellan huvudmännen och berörda aktörer,
dels på en fortgående dialog med den enskilde under hela samordningsprocessen. Den som
uppmärksammar ett problem där flera aktörer är inblandade eller behöver bli inblandade initierar
samordning av insatser, t.ex. enhetschef, stödperson, habiliteringspersonal, personal på
vårdcentral, biståndshandläggare.
Dialog med den enskilde och inhämtning av samtycke
För en dialog med den enskilde om hans eller hennes behov av samordning av insatser.
Skriftligt samtycke till samordning av insatser inhämtas från den enskilde.
Samtycket innefattar även att berörda verksamheter hos respektive huvudman kan utbyta de
uppgifter om den enskilde som bedöms nödvändiga för samordningen av dennes insatser.
Gå igenom problemställningen tillsammans med den enskilde. Vad vill den enskilde komma
tillrätta med?
Vad är målet? Vad ska uppnås?
Kallelse till planeringsmöte för berörda verksamheter
Kalla berörda verksamheter hos respektive huvudman till planeringsmöte för samordning av
insatser.
Syftet med mötet är att utifrån den enskildes problemställning göra klart vilka insatser som är
nödvändiga för att uppnå målet och vem som ska utföra dem.
Förberedelser för varje aktör innan mötet
Varje aktör tar fram nödvändig och relevant information om den enskilde från sina respektive
verksamheter.
Intervjua den eller de som känner den enskilde bäst i respektive verksamhet.
Uppmärksamma särskilt den enskildes diagnos och funktionsnedsättning samt
funktionsförmågor som påverkar vardagsaktiveter och möjlighet till delaktighet.
På mötet
Inledning
Presentationsrunda
Bestäm vem som håller i mötet
Bestäm vem som för arbetsanteckningar
Utse två personer, en från vardera huvudman som justerare
Låt alla fylla i namn, telefonnummer och e-postadress på en lista
Kopiera listan så att alla får en kopia
Klargör uppdraget
41 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Klargör syftet med mötet om samordnad planering: att utifrån den enskildes problemställning
göra klart vilka insatser som behövs för att uppnå målet och vem som ska utföra insatserna.
Beskriv den enskildes problemställning och mål.
Vilka insatser har den enskilde från respektive huvudman idag?
Vilken information har samlats in som kan belysa den enskildes problemställning? Gå igenom
all information.
Fråga efter situationen som den är nu och vad den enskilde behöver.
Låt var och en komma till tals. Lyssna till alla, håll tråden och tiden.
Definiera behovet av insatser och förslag till åtgärder
Vilka slutsatser kan man dra mot bakgrund av tillgänglig information?
Vilka behov har den enskilde som inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt idag?
Hur kan dessa behov tillgodoses?
Vilka insatser krävs?
Finns behov av andra insatser?
Formulera mål för de insatser som föreslås!
När kan den enskilde få dessa insatser?
Behöver några frågor klargöras innan insatserna kan påbörjas?
Ansvarsfördelning
Sammanfatta vad som kommit fram på mötet!
Förtydliga vilka beslut som fattats!
Gör en tydlig arbetsfördelning för det fortsatta arbetet!
Bestäm vem som samtalar med den enskilde/dennes företrädare om de förslag som kommit
fram?
Vem ansvarar för att hålla ihop det fortsatta samordningsarbetet och föra det vidare? Utse en
huvudansvarig!
Bestäm vad som ska göras! Bestäm vem som ansvarar de olika delarna! Bestäm inom vilken
tidsrymd det ska göras!
Tid för uppföljning
Bestäm tid och plats för uppföljningsmöte!
Huvudansvarig för det fortsatta samordningsarbetet skickar en kallelse via e-post!
Begär att få information om ersättare om någon deltagare slutar, t.ex. avslutar sin anställning.
42 (43)
HANDLINGSPLAN FÖR VÅLDSUTSATTA BRUKARE
Hantering av arbetsanteckningar och plan för samordning
Den som skrivit arbetsanteckningar skickar dessa per post till de två justerarna inom en vecka.
Justerarna ska inom en viss tid (förslagsvis högst en vecka) påpeka fel, brister etc. i
anteckningarna.
Den som svarat för arbetsanteckningarna gör nödvändiga justeringar.
Arbetsanteckningarna har nu övergått till att bli en plan för samordning av den enskildes
insatser.
Planen skickas till de som deltagit i mötet
Dessa ansvarar för att föra in planen i dokumentationssystemet hos respektive verksamhet.
Ovanstående ska ske med hänsyn till gällande sekretessregler.
Efter mötet
Den som initierat och ansvarar för samordningen av insatser har en dialog med den enskilde om
vad som kom fram på mötet; om resultat, förslag och beslut!
Dokumentera kontakten och den enskildes synpunkter och önskemål!
Uppföljning med den enskilde
Arbetet med att genomföra planeringen startar.
Genomförande och uppföljning med den enskilde
Ansvarig följer upp de samordnade insatser som genomförs tillsammans med den enskilde vid
minst ett tillfälle innan uppföljningsmötet med aktörerna.
På uppföljningsmötet
Läs föregående arbetsanteckningar högt för alla deltagare.
Påminn om olika mål och uppdrag.
Gå igenom vad som hänt sedan sist!
Hur har det fungerat?
Om ett uppdrag inte genomförts alternativt reviderats – vad beror det på?
Får det några konsekvenser? I så fall vilka?
Behöver några nya beslut fattas? Vilka?
Behövs något ytterligare uppföljningsmöte? Bestäm tid och plats!
Anteckna (se hantering av arbetsanteckningar och plan för samordning)!
Efter uppföljningsmötet
Dialog med den enskilde om vad som kommit fram vid uppföljningsmötet.
43 (43)