Transcript Skymning i Budapest - Searching for Raoul Wallenberg Searching

Skymning i Budapest
En berättelse om kampen för liv i andra världskrigets
slutskede i staden där inte nazisterna lyckades genomföra sitt
mål att förinta judarna.
Detta är också berättelsen om några av de största svenska
hjältarna under 1900-talet.
Skymningstid.
November är övergångsfasen då alla metoder och principer måste omprövas och Raoul gör en
långsam omsvängning av sin verksamhet från att (officiellt sett) ha följt lagens råmärken till
att mer och mer tänja på gränserna. Det är också perioden då de kontakter som odlades under
första fasen av hans tid, bär konkret nytta.
December är tiden då saker går från illa till värre, när alla typer av legala normer, avtal och
åtagelser blir till inget värde.
Detta beror framför allt på att dramat som judeförföljelserna utgör blir en del av ett större
drama där en miljonstad hamnar i kläm mellan dessa två stormakters arméer som sedan tre
och ett halvt år utkämpar en apokalyptisk strid med varandra utan de regler för krig som ända
präglar västfronten. Fr.o.m. mitten av december lämnar pilkorsregeringen den alltmer hotade
staden för att sätta bo i västra Ungern, precis vid gränsen. De deportationer som under
november varit av högst prioritet för livräddarna att förhindra, stoppas under andra veckan av
december p.g.a. den annalkande sovjetiska armén som närmar sig staden från alla håll.
Vädjanden från såväl kyrkliga företrädare som de neutrala sändebuden att trupperna skulle
lämna Budapest som en öppen stad, som t.ex. Paris stupar på Hitlers dogmatiska princip om
att försvara varje meter och framför allt hans besatthet av Budapest och den ungerska frontens
viktighet.(Vilket inte alls delades av hans högsta generaler) iVid denna tid är för judefrågan
inte speciellt viktigt längre för den högsta ledningen. I Tyskland är Hitler upptagen av
operationerna, Himmler söker utvägar och pluspoäng, i Ungern är pilkorsledaren Szálasi är
upptagen av sina alltmer galna framtidsdrömmar och skjuter frågan ifrån sig.
Ledaren för pilkorspartiet, Ferenc Szálasi under sin rättegång efter
kriget. Han var en fanatisk antisemit men hävdade att han inte ville mörda judar utan låta dem få arbeta. Alltmer
avskuren från verkligheten delegerade han judefrågan till sina mer mordiska underhuggare.
Edmund Veesenmayer, Tredje rikets högste representant och Ungerns
egentliga härskare. Fick ett mycket milt straff på ett par års fängelse av de västallierade efter kriget.
Vid denna tid är det många av terrorns mästare som flyr från den inneslutna staden. Men
tyvärr finns ju fortfarande andrarangens ledare inom både SS och pilkorsarna som är beslutna
att utföra den ursprungliga ordern om att radera ut Budapests judar - de som ju står som
symbol för mycket av det som de hatar, som urban liberalism, kommunism m.m.
På tysk sida har lyckas både Veesenmayer och Eichmann att slinka ut ur staden innan det är
för sent. Istället blir det formellt SS generalen Konrad Hitschler som ansvarar för ”ordningen”
men, och framför allt är det den unge och ambitiöse Sturmbannfuhrern Rainer Gottstein som
vid juletid rycker åt sig makt för att ena de olika terrorförbanden. Det finns väldigt lite
information om denne man, men mycket talar för att han blir något av hjärnan bakom den
eroderande men fortfarande farliga terrorapparaten.ii
Det är lite oklart hur mycket reell makt som SS hade över de ibland odisciplinerade
pilkorsbanden, men klart är att deras aktioner inte skedde mot tyskarnas vilja.
Tyskarna gav gärna sken av att pilkorsarna opererade självständigt och att de t.o.m. försökte
bromsa dem men enligt utsagor fanns det vid många attacker SS-män i bakgrunden.
Klart är att Gottstein hade ambitionen att koordinera insatserna och att han var av den
”klassiska” typen av nazist som sägs ha refererat till Hitlers påstådda ord om att inte en jude
får komma ut levande från Budapest.iii
Denna bild sägs föreställa Rainer Gottstein, hjärnan bakom terrorn de sista veckorna.
På ungersk sida har vi dem som blir kvar i staden medan de andra lyckas fly. Ledaren Szálasi,
inrikesministern Gábor Vajna, utrikesministern Kemény lyckas fly. Likaså
mobiliseringsministern och milisledaren Kovarcz som lyckas undkomma ur den innestängda
staden i sista stund och hinner inte genomföra de hårdhänta åtgärder han velat. Men
olyckligtvis dyker nya figurer upp ur skuggorna, figurer som ska spela en viktig och
destruktiv roll.
På annandag jul kommer Ernö Vajna, bror till den inrikesministern inflygande till den
inneslutna staden, som pilkorsregeringens utsände. Han tycks dock vara en relativt
betydelselös figur som främst har en formell makt. Den verkställande makten finns hos två
andra män.
Den ene är Imre Nidosi-Nedic. Han är en frustrerad badmästare och liktornsklippare som den
15 oktober deltar i en djärv aktion med tyskarna för att med list och hot hindra lojala ungerska
arméenheter att nå Budapest och undsätta Horthy. Som tack för sina insatser bli han efter
kuppen först chef över alla Budapests badhus där han gör till sin mission att rensa ut
”kommunister” bland personalen. Men han vill högre upp i partihierarkin och efter att de
högre pilkorsarna lämnar staden runt jul utropar han sig till överste och kommendant över
samtliga pilkorsstyrkor i Budapest.
Det utbryter då en maktkamp när andra medtävlare vill ha samma rang och till slut får Nidosi
nöja sig med bara makten över Pest-sidan. Även här finns dock en utmanare; Kurt RettmannHan jobbar som en tyst och försynt förman på en telefonfabrik, men på nätterna ordnar han
orgier med sprit och sex som får sedlighetspolisen att ta honom i förvar vid flera tillfällen.
Rettmann är en fanatisk antisemit i Kovarcz anda och striden om makten mellan honom och
Nidosi håller på att urarta. Dock så görs en pakt att Nidosi blir högsta befälhavaren medan
Rettmann blir chef för milisen i Pest, och ansvarig för ”avjudefieringen”.
Nidosis första åtgärd blir att trycka upp plakat som skriker ut; ”Ingen pardon -avrätta alla
förrädare på plats”. Vid underlåtelse att göra så kan pilkorsaren själv plikta med livet.
Under begreppet förrädare avses motståndare till regimen, desertörer och förstås nu i princip
alla judar. Det anses allmänt att just denna uppmaning var det riktiga startskottet till den
besinningslösa terrorn av medeltida mått som varade mellan jul och till mitten av januari i
Pest och mitten av februari i Buda. iv
En av pilkorsarnas bilburna patruller.
Efter jul då alla de myndigheter med vilka tidigare överenskommelser har träffats är borta,
finns i princip inga legala ramar kvar. De skyddspass och brev som tidigare hade något sorts
värde, blir nu helt värdelösa eller t.o.m. farliga för sina innehavare. Detta för att t.ex. ett
svenskt skyddspass är ju för de rusiga pilkorsarna endast ett bevis för att vederbörande är jude
som de kan enligt Nidosis order göra vad de vill med. En förklaring till pilkorsarnas brutalitet,
förutom de av propaganda och spritfester framkallade masspsykoserna, är den skräck vilka
många av dem kände när de fick reda på att de var inneslutna i sovjetarméns järnring med lite
att se fram emot. Befolkningens ökade fientlighet, samt attackerna mot dem bidrog också till
deras frustration och hat, som de kanaliserade enklast på oskyddade och utlämnade judarna.v
Dramatikens jul.
Fridens helg 1944 blir ingen lugn helg. Denna tid måste livräddarna mångdubbla sina
ansträngningar mot de samlade anfallen, och det är endast genom de nätverk som byggts upp
som man lyckas ändå avvärja många av dessa hot.
Redan dagen innan tycks pilkorsarna, som ett led i firandet, ha fått en extra ranson sprit.
Under julaftonen sker därför en mycket stor mängt attacker som hade kunnat få mycket
tragisk utgång. ( De exempel jag beskriver är de som är dokumenterade, de som inte är det
fick säkert en tragisk utgång.)
I samband med julhelgen åker Raoul tillsammans med Károly Szabó upp till Hotel Majestic i
Budas berg som är Eichmanns tillhåll. Szabó verkar vid detta laget genom sin lojalitet och
offervillighet ha seglat upp som en av de närmaste medarbetarna. Raoul kommer och hämtar
honom i sin bil och medan Szabó klär på sig leker Raoul med hans lille nyfödde son. viDe
åker upp till hotellet och därefter finns inte mycket information, men förmodligen hittade de
inte Eichmann som hade flytt den 23:e och kommit genom precis innan ringen skulle slutas av
Sovjetarmén. Innan dess hade Eichmann varit på Judiska rådets kontor i allmänna ghettot och
letat efter dess ledare Stöckler och Domonkos. Då de inte fanns inne och en portvakt öppnade
fick Eichmann ett av sina galna utbrott och slog portvakten i huvidet med sin pistolkolv.vii
Károly Szabó. Skrivmaskinsreparatör på svenska ambassaden som blir en av
Wallenbergs viktigaste medhjälpare de sista veckorna. Stoppar flera avrättningar och misstas förmodligen för
Wallenberg då han ser ”svensk” ut.
Varför Raoul åkte upp till Eichmann är oklart men man kan anta att han länge hade velat
träffa terrormästaren, men att denne inte hade ställt upp. Kanske ville Raoul att Eichmann i
sista sekunden skulle besinna sig och ge order om förföljelsernas upphörande. Men då detta
försök skedde var nog Eichmann redan borta. Som tidigare nämn finns inga spår av att de
möttes personligen och att i så fall ett sådant möte skulle ha resulterat i något.
Förmodligen i samband med denna tur besökte också Raoul de olika ministerier dit han brukat
åka för att protestera, bara för att upptäcka att alla hade flytt. På utrikesministeriet, där han
hade sina främsta förhandlingspartners fanns bara den fientlige Vöcköndy kvar.
Mycket mer resultat skulle däremot födas av ett annat möte i samband med julhelgen. Detta
möte var just resultatet av Károly Szabós roll som en allt viktigare del av Raouls stab. Szabó
hade varit scout i sin barndom och där blivit vän med en något äldre pojke, Pál Szalai.
Denne Szalai var en riktig ledartyp som tyckte om att organisera utflykter. Han kom från en
familj av lägre medelklass som hade halkat ned för samhällstegen i 30-talets kris. Han ville bli
bokhandlare men hade svårt att försörja sig på det. Som ung blev han alltmer radikal och
anslöt sig till pilkorsarpartiet under dess tid tidiga år på 30-talet.
Hans ledaregenskaper och organisationsförmåga noterades av andra och han blev ledare för
partiets ungdomsförbund i Budapest. Då Horthy-regimen började se även extremhögern som
ett hot, hamnade han i fängelse. Efter sin tid i finkan började han enligt egen utsago,
omvärdera rörelsen och lämnade den. Efter kuppen 15:e oktober dyker han dock upp igen och
då han räknas som en av veteranerna från den gamla tiden får han nya uppdrag. Han tycks
göra så bra ifrån sig att han i november avancerar till sambandsman mellan partiet och
stadspolisen som ju pilkorsarna inte riktigt litar på.
Szalais ursprungliga syfte med att ta en position är ett mysterium, det kan från början ha varit
opportunism. Han själv påstår att han tog uppdragen inom partiet för att han hade vänt sig mot
den fanatiska antisemitismen i partiet och att han ville använda sin position till att hjälpa de
förföljda judarna. Hursomhelst är det uppenbart att han i smyg och med stor fara för sitt eget
liv börjar obstruera pilkorsarnas ansträngningar. Han håller tillbaka information, bl.a. förstör
han en stor mängd anmälningar, ser till att samarbetet mellan partiet och polisen inte funkar så
smidigt som det är tänkt.
Han skaffar sig allierade inom anti-nazistiska poliser som han i smyg använder till att hjälpa
judarna istället och han försöker t.o.m. återge bohag som konfiskerats från judar till deras
ägare. Han har från början inga kontakter till motståndskretsar men verkar söka dem och han
verkar vara inblandad i stoppandet av attackerna mot det s.k. Glashuset som nämndes i ett
tidigare kapitel. Redan under november kommer han i kontakt med judiska rådet som
uppskattar hans välvillighet men ännu inte vet om de kan lita på honom till fullo.viii
Pál Szalai. Pilkorsaren som är partiets övervakare av polisen men spelar
dubbelt och i hemlighet ger både Wallenberg och andra neutrala livräddare ovärderlig hjälp.
Någon gång under december träffar han sin barndomsvän Szabó som nu jobbar för
svenskarna. Szabó verkar inte känna till att Szalai redan ägnat sig åt omfattande
räddningsverksamhet, utan vädjar till honom att hjälpa dem, så att han inte råkar illa ut.
Szalai, som just sökt kontakterna med de neutrala antar gärna erbjudandet om ett möte med
Raoul. Precis efter julhelgen den 27:e december sker första mötet, enligt uppgift på svenska
ambassaden. Raoul är i början avvaktande och reserverad och första mötet är något ansträngt.
Men redan dagen efteråt träffas de igen och nu är Raoul påfallande förändrad i sin attityd mot
Szalai. (Det ligger nära till hands att tro att han genom sina kontakter har skaffat
bakgrundsinformation om denne.) De omfamnar varandra och lägger ut planerna för närmaste
tiden. Faktum är att dessa män kommer att samarbeta i ca tre veckor men det blir ett mycket
intensivt samarbete där de träffas ibland flera gånger varje dag.
Det är här intressant att se vad Szalai 45 år senare sa vid en intervju om den man som han
bara kände under några veckor, men som lämnade ett starkt inryck;
”Han var anpassningsbar, intelligent och väldigt enkel, jordnära till sättet. Jag tyckte att han var en bra
diplomat… Och en bra människa, alltid en bra människa….Han var varken modig eller feg…han gick sin egen
väg och ibland gick vi tillsammans…Han kunde ibland vara spontan, en gång sa han att han ville besöka min
bror (som hade ett antikvariat i staden) och då gjorde vi det. Så han kunde vara väldigt nära, personlig ibland.
Men det varade bara en stund, sen var han helt fokuserad på uppgiften igen.” ix
Attacken mot svenska ambassaden.
Innan detta möte, hade dock julhelgen varit fylld med fruktansvärda händelser och mycket
dramatik. Förmodligen som ett resultat av stort spritintag beslutar sig pilkorsare för att
genomföra ett antal attacker. För att visa att de legala ramarna inte finns kvar då det högre
ledarskapet flytt och att de nu kan göra vad de vill, anfaller pilkorsare svenska ambassadens
”riktiga” byggnad på Gellert-berget i strid mot alla internationella konventioner. De hoppas på
att hitta mat, sprit, pengar samt gömda judar och kanske också Raoul där.
Handelsattachén Per Anger var den av svenskarna i Budapest som var
närmast Wallenberg. Här tillsammans med Valdemar Langlet, kulturattaché och chef för Svenska Röda Korset i
Ungern, utanför svenska ambassaden. Langlet organiserade med sin fru många egna räddningsaktioner,
oberoende av Wallenberg och är en idag tämligen bortglömd svensk hjälte.
Trots protester från den kvarvarande personalen (Ivan Danielsson, Per Anger och Lars Berg är
på annan plats..) tar de sig in, plundrar och förstör. De hittar några skyddade judar med
svenska pass samt Asta Nilsson från SRK, sekreteraren Margareta Bauer och några andra
icke-judar. Då pilkorsarna inte vet vad de ska göra med sin gisslan dumpar de dem alla i det
allmänna ghettot. Trots förbud funkar telefonförbindelserna från ghettot utmärkt och man
börjar ringa runt för att meddela omvärlden om vilka som hamnat i gettot.
Då Raoul inte går att hitta ringer man bl.a. till Friedrich Born som ju är den som vid denna tid
fortfarande har huvudansvaret för stora ghettots försörjning. Born lyckas också efter en stunds
förhandlande få ut alla de kidnappade personerna och föra dem till säkra platser.x
Friedrich Born, Röda Korsets högste representant i Ungern. Kanske den av de
neutrala diplomaterna som Wallenberg har bäst kontakt med.
Därefter beger sig Károly Szabó tillsammans med några av de judiska medarbetarna till
ambassaden som nu ockuperats av ett gäng pilkorsare.
Szabó som nu i sin läderrock har blivit varm i kläderna som” mystisk detektiv” har fått polisID från Pál Szalai och de hotar pilkorsarna med åtgärder från högsta ort ifall de inte genast
lämnar byggnaden. De tar tillbaka byggnaden och när Raoul anländer blir han förtjust över
historien som tilltalar hans sinne för det äventyrliga. Det är förmodligen denna episod som gör
att Szabó får hans förtroende till att bli en av de absolut närmaste medarbetarna.xi (Många av
de tidigare har börjat falla ifrån p.g.a. att ha arresterats, gått under jorden, t.o.m. dödats…)
Det är också efter denna historia som gör att Raoul går med på att träffa Szalai.
Som nämnt var Raoul frånvarande under denna dramatik. Även om det är omöjligt att
rekonstruera händelserna helt så är troligt att han var sysselsatt med en av de mest dramatiska
operationerna under hela denna period.
Attackerna mot barnhemmen.
Denna episod har tagit mycket tid att kartlägga då det funnits många versioner om vad som
hände, med en viss förvirring. De historier som funnits tycktes handla om en attack men de
beskrev detta på olika sätt. Till slut tycks det istället som att det egentligen handlar om två
olika attacker mot likadana barnhus för föräldralösa barn inte långt ifrån varandra.
Det ena hemmet ligger på Munkácsy Mihály-gatan 5-7, alldeles i korsningen till stadens
paradgata Andrássy-avenyn. I ett då mycket modernt funkishus bodde flera hundra judiska
barn med sina vuxna skötare under IRK:s flagg. (Idag är det Hotel Andrássy)
Gatan ligger inklämd mellan Andrássy och Benczur-gatan, där det också finns flera skyddade
hus (nr 35 och 27) samt det hus (nr 16) som hör till László Ocskay och som ju blir Raouls
sista bostad. En parallellgata ett kvarter bort ligger banhemmet på Vilma Királyné-gatan 25
(idag Városligeti Fasor).
Barnhemmet där de tragiska händelserna utspelade sig.
Idag Hotel Andrássy.
Någon gång på förmiddagen anfalls det förstnämnda barnhemmet av ett 30-tal beväpnade
pilkorsare. De söker genom huset och för ut alla barnen samt deras skötare och ställer upp
dem mot väggen utanför. Några gamla sjuka damer som finns i ett av rummen och som inte
kan gå, skjuts i sina sängar. Några barn som försöker gömma sig eller inte kan gå tillräckligt
snabbt till uppsamlingsplatsen skjuts också. De livrädda barnen står uppradade medan
pilkorsarna diskuterar vad de ska göra med dem. Men någon ser vad som händer från ett
fönster i grannskapet och ringer ett nödsamtal varvid larmkedjan går igång.
Man ringer till IRK, till ”svenska ambassaden” (förmodligen Raouls stab) till polisen och till
militära högkvarteret. Hos polisen fick man denna gång ingen framgång, den som svarade
tillhörde inte de antinazistiska poliserna, utan svarade bara kallt att ärendet inte angick dem,
utan att de skulle vända sig till pilkorsarna.
Men på de andra ställena börjar telefonerna gå varma och förmodligen är det Raoul eller
någon annan med behörighet som får tag på Lajos Gidofalvy på XIII Kiska:s kasern.
Denne alarmerar då några av sina soldater som inte är långt därifrån alternativt skickar en
lastbil med soldater. De kommer fram när en grupp av barn redan letts därifrån men de flesta
fortfarande står uppradade. Efter en ordväxling utbryter en strid där ungefär fem Kiska
soldater och något fler pilkorsare dör. Bland de döda finns brodern och farbrodern till Ferenc
Kálmánffy, Gidófalvys adjutant.
Lajos Gidófalvy. Antinazistisk reservofficer som är befälhavare för en av de
motståndsgrupper som under betäckningen hemvärn (KISKA)har mest kontakt med Wallenberg.
Ferenc Kálmánffy, Gidófalvys adjutant som beskrivit mötet med Wallenberg där
denne levererar vapen till gruppen.
En grupp av soldaterna ger sig ut för att leta efter de bortförda barnen, medan de resterande
begraver de döda i trädgården. När de ska skjuta hederssalut för de stupade, får de
traumatiserade barnen panik av skotten och deras skötare måste lugna dem, samt samla in den
som sprungit sin väg.
Barnen från hemmet på Vilma Királyné-vägen var däremot redan bortförda när en grupp
soldater anländer dit. Huset är upp och nedvänt, utplundrat och bara några chockade skötare
är kvar. Även här krävdes några dödsoffer. Senare uppges även Raoul anlända tillsammans
med Gidófalvy och han filmar brottsplatsen. Nu tar en jakt vid på de bortförda barnen från
båda barnhemmen. Dessa flera hundra barn har i mindre grupper skickats runt till olika ställen
och livräddarna får hela tiden rapporter om att de har synts till på ett visst ställe.
Risken är att om de inte lämnas någonstans utan bara förs runt, kan de medföljande vakterna
till slut tröttna och bestämma sig för att bli av med dem på ”annat sätt”. Gidófalvy skickar
runt bilpatruller som ska leta efter barnen, medan han själv tycks åka runt med Raoul för att
kolla upp vilka andra hus som blivit angripna samt att dokumentera. Det verkar som att det är
flera skyddade hus, konvent eller barnhem som blivit angripna just den helgen och den
tidigare berättelsen där soldater från XIV Kiska tränger in i ett pilkorsnäste och lyckas frita
några överlevande , hände också precis efter stora attacker den 24 december.xii Av
formuleringen i artikeln som beskriver detta kan man utläsa att de då ganska nyligen varit i
kontakt med Raoul.
En grupp av barnen höll på att råka riktigt illa ut p.g.a. ett missförstånd. De påträffades i
centrala Pest av en grupp Kiska-soldater och dessa gav då vakterna order om att ta in barnen i
det närbelägna ghettot till Sip-gatan där judiska rådet fanns. Men tyvärr missförstods ordern
och barnen togs istället till det till namnet snarlika Sziv-gatan, som dock låg helt annanstans.
Där dumpades de och när de frysande barnen började göra upp eld av bråtet på gården, blev
portvakten i huset så ilsken så han ringer till pilkorsarna om alla dessa judeungar i huset.
De skickar ut en patrull och dessa tar barnen olycksbådande mot floden. Men på väg dit
kommer några lågtflygande sovjetiska attackplan in mot gruppen och kaos utbryter. Medan n
några av pilkorsarna gömmer sig och andra skjuter mot planen sig lyckas drygt 30-tal av
barnen rymma. En av dem springer raka vägen till barnhemmet och berättar om var resten är.
På något sätt lyckas informationen om detta nå livräddarna och de börjar följa efter gruppen.
Några av Kiska-soldaterna lyckas till slut hinna ifatt dem och efter en stunds argumentation
samt uppvisande av falska order släpps barnen och förs tillbaka till hemmet.
En annan grupp påträffas av Károly Szabó som i sin förklädnad av pilkorsdetektiv i sin
läderrock ger vakterna order om att åka till fronten och kämpa istället för att ”tramsa med
småungar”.
Flera andra grupper av barn påträffas gömda på olika ställen, rätt så många hade lyckats
rymma i allt kaos. Sammanlagt tar det två dagar innan alla barn är återfunna, men faktum är
att de allra flesta överlever bortförandet p.g.a. räddningsaktionerna. Att Raoul var djupt
sysselsatt av denna aktion är en rimlig förklaring till att han verkar var helt frånvarande när
det gäller attacken av svenska ambassaden vid samma tillfälle och räddningen av
människorna som rövats bort där.xiii
Efter detta stod en permanent vakt av Kiska-soldater framför flera av dessa skyddade hus.
Trots mindre incidenter angreps aldrig dessa hus mer i en större aktion och alla de barn som
överlevde attackerna 24 december, överlevde belägringen.
Kiska-soldaterna står också vakt framför några av sjukhusen som står under IRK och SRK
samt hjälper till att forsla in mat i det stora ghettot. Intressant är uppgiften att då Otto Komoly
från sionisterna och Hans Weyermann från IRK blir misstänksamma om vilka soldaterna är,
är det Raoul som berättar för dem det.xiv
Detta styrker tesen om att det är han bland de utländska diplomaterna som hade de bästa
”underjordiska” förbindelserna och det är han som introducerar dem för de neutrala
sändebuden.
Men Kiska-soldaterna kan ju inte visa sig alltför ofta och alltför öppet inom
räddningsaktionerna. Deras tillhåll är främst periferin mellan inner och ytterstad, i de innersta
delarna av Pest är det svårare för dem att upprätta baser. Det är svårare att komma undan då
de allra flest hus är låsta på natten och där vimlar det var pilkorsare, gendarmer och framför
allt tyska soldater. Befälhavarna vet att i en öppen strid med tyskarna skulle de, i många fall
lätt beväpnade Kiska-soldaterna, få vika sig för övermakten. Dessutom börjar nu deras
verksamhet bli alltmer misstänkt för Gestapo och Ansvarskrävande Enheten.
Tysk fältpolis tillsammans med ungerska gendamer.
Gendarmerna ansågs som mer pro-nazistiska än stadspolisen och spelade viktig roll i judeförföljelserna. De mest
hårdföra bland dem valdes ut till Ansvarskrävande Enheten, som skulle vara helt lojalt med pilkorsarna och
tyskarna.
Det är just för att skydda husen i de inre delarna som Pál Szalai och hans myndighet över
polisen kommer som en gudagåva för Raoul. Efter den initiala skepsisen verkar det utvecklas
en intensiv och nära relation mellan dr två männen som är varandras likar såtillvida att de är
energiska, gillar att organisera, konspirera…
Szalai verkar också få mycket energi utav mötena och gör nu till sin livsuppgift att hindra
våldet, i vilket han tar mycket stora personliga risker.
Det finns två chefer inom polisen i Budapest som var kvar i staden efter att högsta ledningen
flytt. Den ene är Gyula Sédey-Schreder den andre heter Ernö Kubisi. Sédey är en
vankelmodig officer som tidigare deltagit i aktioner mot judar men enligt egen utsago för att
han var tvungen. Som med många andra denna tid är det kanske en blandning mellan dåligt
samvete och opportunism.
Hursomhelst tycks han ganska tidigt söka kontakt med livräddarna och hans namn fanns i
Raouls almanacka 6 september. Han och Szalai får naturligt nog bra kontakt och denne lyckas
övertyga Sédey om att också spela samma dubbelspel som han. Men de måste ständigt vara på
sin vakt mot officerare som Kubisi som skynda på polisens integrering i pilkorssystemet.
Detta innebär dels att polisen ska uppträda hårdare mot judar samt att de ska delta i striderna
mot sovjetarmén.
Sédey försöker med hjälp av Szalai sabotera dessa försök, men för att täcka upp att poliser
används till att skydda judar måste han tillåta att flera hundra skickas ut i stridslinjen.
Poliserna, som bara har lättare beväpning samt ingen adekvat stridsutbildning drabbas av
mycket svåra förluster och måste dras bort efter några dagar. Sédey skulle efter kriget ställas
inför domstol för detta. xv
Szalai spelar också riktigt högt när han sammankallar alla distriktsledare inom pilkorspartiet
för ett möte någon gång mellan jul och nyår. Kurt Rettmann och Imre Nidosi var inte
ditbjudna.
Han försöker få dem att inse värdet av att hålla ordning på sina män genom att hålla dem inne
i förläggningarna på nätterna samt att milisen skulle användas för brandkårsverksamhet och
röjning efter granatexplosioner. Han lyckas nästan övertyga många av ledarna när Rettmann
och Nidosi som hade fått nys om mötet dyker upp.
De blir mycket upprörda över att Szalai försöker avleda partimilisen från ”dess riktiga
uppgifter” och förklarar mötet för upplöst. Rettmann och Nidosi är efter detta övertygade över
att Szalai inte har rent mjöl i påsen.xvi
Den förtvivlade Szalai söker då upp till den ungerske stadsbefälhavaren Ivan Hindy och
vädjar till honom att förklara Budapest för en öppen stad för att skona befolkningen.
Hindy som i realiteten är helt underställd den tyske befälhavaren förklarar kallt;
”Det är ingen fara ännu. Först om jag ser två människor slåss om en halv råtta är det fara. Den
här staden förtjänar sitt öde…”xvii
Detta tydliggjorde att de militära befälhavarna var ganska likgiltiga för den civila
befolkningens öde (fast Hindy lät sedan faktiskt frakta mjöl till stora ghettot så att inte
oroligheter skulle bryta ut där..) och att man inte skulle kunna vänta sig mycket medkänsla
där. Efter detta möte träffas den lilla grupp som skulle bli något av kärnan av dem som
kämpade för det stora ghettots överlevnad. Lajos Stöckler, Miksa Domonkos, psykologen
Otto Fleischmann, Károly Szabó, Szalai och Raoul.
De diskuterar om hur man kan hålla ghettot levande, dels försörjningsmässigt men också när
det gäller säkerhet. Med hjälp av Sédey flyttar man in 100 poliser som fram till befrielsen
kommer att leva inom ghettots väggar för att kunna avvisa inkräktare, vilket den obeväpnade
ghettopolisen inte kunnat. Efter att dessa poliser var på plats ägde nästan inga våldsdåd rum i
det stora ghettot. Man skickar också poliser till det internationella ghettot men där är det
svårare att skydda husen då dessa var utspridda och låg öppna gentemot omgivningen.
Denna bild, tagen under hösten 1944 visar en stadspolis framför svenska
ambassaden omringad av judar som söker skyddspapper. Även om vissa polisenheter deltog i aktioner mot judar
finns många vittnesmål om att många av dem var mer välvilligt inställda mot judarna än gendarmerna och gav
passiv eller aktiv hjälp.
Det internationella ghettot, precis som flera av de svenska husen som låg utanför de två
ghettona, hade sedan någon gång i december skydd av gendarmer. Men dessa gendarmer fick
nu i början av januari order om att de inte fick skydda judarna längre och skulle ge sig av.
Detta berodde på att de nätverk som motståndsrörelsen hade inom armén och gendarmeriet
blev till slut avslöjade och nedjagade. Zoltán Mikó flydde över till ryssarna i sista stund
medan Lajos Kudar arresterades och mördades av Gestapo. Flera andra inom nätverket
jagades och fångades av tyskarna och Ansvarskrävande Enheten. Därmed försvann kärnan av
det nätverk som hade kunnat garantera militär hjälp, inte minst från gendarmeriet som ju var
effektivast som vakter.
Flygmajoren Zoltán Mikó blev den militära motståndsrörelsens mittpunkt efter att dess
ledare arresterades 22 november 1944. Ett flertal vittnen har dokumenterat hans samröre med Wallenberg.
Raouls organisation hade dock kvar kontakten med åtminstone en motståndsgrupp, under den
unge löjtnanten Géza Bakos som jobbar som stabsofficer i högkvarteret på Pest-sidan. Han
organiserar också ett mindre Kiska-förband och han har kontakt med Raouls organisation
fram till i början av januari. Hans grupp är en av dem som opererar under största försiktighet i
centrala Pest. Bakos förhindrar en pilkorsattack mot en av gråsystrarnas skyddshem och han
har nära kontakt med paret Langlet.xviii Han hjälper Raoul att ta tillbaka stulna saker, bl.a.
bilar som hör till aktionen och sätter vakter framför några av de svenska husen. Bl.a. annat är
det unga soldater från hans förband som vaktar högkvarteret på Ullöi-vägen 2-4xix efter att
gendarmerna lämnat bevakningen av denna adress. De skulle förbli där till de dramatiska
händelserna 8 januari.
Däremot tycks det som vissa gendarmer, som kanske inte nåtts av kontraorder eller som hade
ett lägre befäl som var invigd i konspirationen, var kvar och gav skydd ända till slutet.
Bl.a. var Hazai-bank som de sista dagarna blev aktionens ”borg” bevakad av vakter under
fänriken László Bajusz. Denne gendarm var tillsammans med några till dessutom Raouls
personliga livvakt, de följde med honom nästan varthän han gick.xx
Vid detta lag var ju Raoul känd, eller ökänd bland dem som ville slutfölja förintelsen, som
den diplomaten som var mest synlig och aktiv i sin kamp. De äldre diplomaterna Angelo
Rotta från Vatikanen och Friedrich Born från IRK hade nu gått ned i skyddsrum på Budasidan likaså Valdemar och Nina Langlet. Carl Lutz hade sedan ungdomen haft en klen hälsa
som nu förvärrades under dessa påfrestande tider och han tvingas vara sängliggande till sin
stora frustration. I hans ställe är det de yngre schweiziska diplomaterna Peter Zuricher och
Ernst Von Rufs som representerar den schweiziska legationen och åker runt på gatorna med
stor risk för eget liv. Von Rufs skulle precis som Raoul bli senare tillfångatagen av ryssarna
och förd till Moskva.xxi
Vatikanens representant Angelo Rotta var den av de neutrala sändebuden som hade
störst inflytande i humanitära frågor över de ungerska myndigheterna ända fram till början av december.
En annan märklig karaktär som är aktiv i dessa dagar är italienaren Giorgio (Jorge) Perlasca.
Denne man är från början en italiensk fascist och Mussolini-anhängare som åker till Spanien
under inbördeskriget där för att kämpa för Franco-sidan. Han får på grund av detta spanska
utmärkelser och då han under 1944 på märkliga sätt hamnar i Budapest, får han någon typ av
anställning på spanska ambassaden, då den italienska har flyttat.
Efter att ambassadören Angel Sanz-Briz blir tvungen att resa hem till Spanien ber han Perlasca
ta över ambassaden. Sanz-Briz hade på eget bevåg, utan bemyndigande från Madrid, redan
börjat utfärda skyddspass till judar som kunde uppvisa någon spansk härstamning och
Perlasca fortsätter denna verksamhet. Förmodligen inspirerad av Raoul fritar han också
människor som håller på att föras bort. Hans mest kända aktion är när han befriar en grupp
barn som leds genom staden till ett okänt öde. Detta sker genom att han utnyttjar Franco-
regimens prestige hos pilkorsarna och hävdar att det i Spanien finns tusentals ungrare som kan
bli gisslan om det händer de spanska medborgarna något.
En ung Giorgio Perlasca i italiensk uniform.
Det är svårt att bedöma hur nära han samarbetade med Raouls organisation. Klart är att de
möttes ett antal gånger, rörde sig nära varandra och även Perlasca hade sedermera samarbete
med Pál Szalai. Men Perlasca själv hävdar i en intevju från 1989 att samarbetet inte var så
nära och att han byggde upp sin verksamhet oberoende från Raoul.xxii Detta låter dock inte så
troligt då dessa tider var så extrema så att alla livräddare var nu totalt beroende av varandra
och deras ungerska nätverk. Som vi vet hade ju Raoul tillgång till dessa nätverk. Även
Perlasca skyddades av några gendarmer och det var Raoul som genom Mikó och Leo Lullay
som ordnat att alla neutrala sändebud skulle ha skydd.xxiii
Såtillvida kan man nu säga att Raoul hade blivit en senior diplomat i kraft av de senaste två
månadernas vedermödor samt sin alltmer höga profil i staden, då de äldre yrkesdiplomaterna
hade dragit sig undan. Paradoxalt var varken han eller de övriga som var kvar på fältet
yrkesdiplomater, utan ödet hade fört dit dem. Det är också vid denna tid som pilkorsare och
nazister på allvar börja lägga märke till honom och irritera sig. Om ett attentatsförsök med
lastbil hände, vilket flera verk uppger, var det snarare nu än under november månad då
Eichmann sägs ha utsatt honom för sådant.
Under tidigare perioder hade detta noterats skriftligen, men under denna extrema tid var det
kanske inte en stor sak längre och det var inte lönt att anteckna.
De kvarvarande neutrala sändebuden och deras ungerska medhjälpare för nu en desperat
kamp natt och dag för att hålla så många judar vid liv som möjligt till Sovjetarmén anländer.
Deras fiender pilkorsarna med Nidosi-Rettmann, Ansvarskrävarna samt tyskarna med
Gottstein och hans ”Uberfallkommando” hade alltid initiativet som livräddarna måste reagera
på, med de medel man hade till förfogande.
Som tidigare nämnt gjorde Gottstein stora ansträngningar till att samla de olika
terrororganisationerna under sig samt koordinera deras aktioner. På nyårsafton beordrar
Gottstein Sédey och Szalai att komma upp till borgen där tyskarna hade sitt örnnäste.
Han var mycket fientlig mot Szalai och anklagade honom för att inte ha gjort ett bra jobb med
att ställa polisen till pilkorsarnas förfogande. Gottstein sa att han visste att Szalai har flera
gånger använt polisen till att stoppa ”berättigade” aktioner mot judarna i samarbete med de
neutrala legationerna. Han klargjorde också att han inte hade för avsikt att respektera de
neutrala husens integritet, de skulle tömmas och att alla judar skulle fösas samman i det stora
ghettot. Där skulle man sedan ”ta itu med dem”. Gottstein hänvisade under samtalet flera
gånger till Hitler själv som skulle ha sagt att ingen jude får komma levande ut från staden.xxiv
Kommen från detta möte berättar Szalai genast det som sagts till Raoul. Det uppstår en
diskussion då Raoul menar att överflyttningen måste förhindras till varje pris medan Szalai
menar att skyddet av judarna paradoxalt skulle kunna lösas ifall de inte var utspridda.
Men Szalai märker svenskens oro och lovar att göra vad han kan för att judarna i de skyddade
husen inte skulle behöva flytta till ghettot. De lägger upp en strategi. Det tycks som att de
under den korta och intensiva tid som de samarbetade, kom varandra ganska nära. Raoul
verkar ha öppnat bitar av sitt privata, vilket var ovanligt eftersom intrycket annars är att han
allmänt inte var för personlig med sina medarbetare. För Szalai berättade han om sina intryck
från åren i USA, bl.a. när han blev rånad där. Enligt Szalai ville också Raoul bjuda honom och
Károly Szabó till Sverige efter kriget.xxv
1 januari börjar omflyttningarna från de skyddade husen i internationella ghettot, ibland under
stor brutalitet.
En smygtagen bild av äldre judar som drivs genom Budapest.
Szalai söker då upp Ernö Vajna och påpekar att de neutrala makterna kommer att ta mycket
illa upp om deras medborgare skadas och det kan bli vedergällningar mot ungerska
medborgare i dessa länder. Något senare dyker Raoul upp och hotar då med att Sverige och de
andra neutrala makterna kommer att behandla ungrare i sina länder som fiender om tidigare
överenskommelser bryts. Ernö Vajna, som var påverkbar och tidigare inte tillhört den
beslutsfattande kretsen (Det var ju med hans bror, Gábor som förhandlingarna genomfördes
med.) gav motvilligt efter och beordrade 5 januari att överflyttningen skulle stoppas.
Det är efter detta som trion Nidosi-Rettmann-Gottstein, som reagerar mycket kraftigt på detta,
börjar smida på mycket konkreta planer på att röja undan Raoul som de nu betraktar som sitt
största hinder. Då Szalai har infiltrerat Gottsteins kretsar får han veta om planerna att döda
Raoul, likaså planen att kidnappa Lajos Stöckler, då denne har väckt tyskens vrede genom sitt
nära samarbete ned de neutrala. Szalai varskor Stöckler som lyckas undkomma
Überfallkommandot, men däremot vägrar han lyda rådet om att gå under jorden.
Stöckler och Domonkos är fullt synliga inne i det stora ghettot till slutet, eftersom de inser att
det är viktigt för de förtvivlade människorna därinne att se sina ledare bland dem.xxvi
Lajos Stöckler var ledare för Budapests judiska råd och jobbade dag och natt för att
få det stora ghettot att överleva.
Miksa Domonkos var hans biträdande, som stolt bar sin officersuniform trots
förbud för judar att göra så. Med sin auktoritet gav han t.o.m. falska order åt pilkorsare, fullständigt orädd om sin
egen säkerhet. Både han och Stöckler blev sedermera fängslade och torterade 1953 av den kommunistiska
säkerhetspolisen inför den s.k. Wallenberg-processen.
14. Crescendo
Kampen om de skyddade husen.
Kort efter diskussionen om huruvida det var säkrare för de förföljda att vara kvar i de
skyddade husen eller i det stora ghettot, gav händelserna på marken Szalai delvis rätt i sin
bedömning.
De sista dagarna fram till sovjetarméns ankomst skulle framför domineras av kampen för de
hus som var utspridda över staden eller inom det mer oskyddade internationella ghettot.
Det var en kamp där de som ville judarna illa hela tiden hade försprånget och misslyckandena
var fler än framgångarna. Men för de människor som kunde räddas genom de nätverk som
byggts ut innebar det ju att deras liv räddades, och i de flesta fall visste de förmodligen inte
om de mekanismer som bidrog till räddningen. Anhöriga till dem som inte kunde räddas
kände däremot ofta bitterhet eftersom räddningen uteblev just för dem.
De exempel som jag ska berätta om är bara några av de hus som anfölls och det är de som det
finns gott om dokumentation om. Berättelsen om dessa fyra hus visar tydligt den kamp mot
klockan som livräddarna arbetade under, och att resultatet kunde utfalla helt olika. Det kunde
vara väldigt små marginaler som avgjorde skillnaden mellan liv och död.
Det skyddade huset på Katona Jozsef-gatan 21 angreps 30 december av en grupp pilkorsare
som drev ut husets 170 invånare på gatan. Det finns uppgifter om att det fanns gendarmer i
närheten som vakter men att de inte ingrep. Husets invånare drevs i ett tåg till pilkorsarnas
högkvarter på Andrássy-avenyn 60 . En person lyckas rymma från tåget och lyckas varsko
Raouls högkvarter. Raoul åker då till utrikeministeriet och arméhögkvarteret. Han får
lugnande besked från ministeriet, men vid det här laget hade ju ministeriet lite auktoritet över
milisen. Arméhögkvarteret skickar någon till pilkorshuset men dessa blåljuger och påstår att
människorna tagits in för identifiering och ska snart överföras till ghettot.
I verkligheten så plundras människorna på sina tillhörigheter och vinterkläder och tvingas
vänta timmar i strumplästen i kylan. Så mitt i natten får de order om att börja gå mot ett okänt
mål. Ganska snart blev det uppenbart att riktningen inte var mot ghettot, utan Donaukajen. På
en gata som ligger parallellt med Donau ett kvarter längre in, fick de order om att stanna.
50 män skiljs ut från gruppen och förs bort medan resten får vänta i nära två timmar. Plötsligt
dyker pilkorsarna som följt med den första gruppen upp och de är klart uppjagade. De viskar
något till sina kamrater och tar tillbaka gruppen till pilkorshuset.
Där fick de vara under nyårsafton, då de bjöds på lite mat av de firande pilkorsarna och ingen
av dem skadades. På nyårsdagen kom en man och förklarade att de skulle släppas, de under
schweiziskt skydd fördes till glashuset och resten till ghettot. Efter två dagars skräck lyfter i
varje fall den omedelbara livsfaran från dessa människors axlar.xxvii Men vad hände
egentligen?
Den gruppen av män som fördes iväg skulle självfallet avrättas, vilket också var tänkt att ske
med de människor som väntade på parallellgatan. Männen ställdes upp i grupper om ca. 10
och sköts ned i vattnet. Men när mer än halva gruppen hade skjutits ned, ser fångarna att bilar
stannar, officerare och soldater hoppar ut och en häftig diskussion utbryter. Då avbryter
pilkorsarna avrättningarna och för de överlevande tillbaka till väntplatsen och senare till
pilkorshuset.
Denna bild sägs föreställa en person som mördats vid
Donaukajen.
Det var soldater från Gidófalvys förband som hade blivit varskodda av Raoul, satte sig i bilen
för att leta efter gruppen i mörkret. När de till slut hittade dem hade ju redan många blivit
skjutna men Kiska-soldaterna lyckades sätta stopp för fortsättningen. xxviii En av dem som hann
dödas var Gedeon Richter, grundare till Ungerns största företag inom medicin, som ännu idag
bär hans namn. Men faktum var att sex av de skjutna männen lyckades hoppa in i det kalla
vattnet innan skotten och simmade med strömmen några hundra meter nedför.
Vid Kedjebron plockas de upp ur vattnet av några poliser som tar in dem till stationen för
uppvärmning samt ringer ambulans. Medlemmar av Budapests Frivilliga Ambulanskår
(BÖME) anlände och tog dem till de sjukhus som stod under SRK. Berättelsen om
ambulanskåren, som räddade kanske flera tusen judar till livet under dessa dagar, är för övrigt
en av de minst kända delarna under denna episod, likaså deras samarbete med de neutrala
organisationerna. I kåren jobbade både kristna och judar och de gjorde ingen skillnad mellan
offer.xxix
Jag har inte hittat direkt dokumentation men man kan anta att det faktum att de överlevande
fångarna sedan plötsligt behandlades normalt och släpptes beror på hårda förhandlingar och
hot från de neutralas sida, antingen direkt eller genom sina kontakter inom armén.
Attacken mot Révai-gatan 16 fick ett ganska tursamt förlopp. Detta hus har ingen beväpnad
bevakning och den 1 januari tvingar sig pilkorsarna in i huset. Deras försök tog flera timmar
eftersom de två portvakterna som ansvarar för huset har med mycket is i magen låst porten
och vägrade öppna i flera timmar. Under hot om massaker öppnar så en annan boende till sist
porten och pilkorsarna strömmar in under svordomar. De vill hitta de två portvakterna som
gömt sig för att skjuta dem. Letandet efter dessa två drar ut på tiden medan de andra 80
invånarna står uppradade på gården.
Under tiden hinner någon ringa Raouls högkvarter. Han skickar dit Károly Szabó som dyker
upp som en detektiv och börjar fråga ut pilkorsarna med myndig röst. Förmodligen är det de
”sedvanliga hoten” om att ungrare i Sverige skulle råka illa ut om dessa människor skadades
som han öser ur sig, men hursomhelst lämnar pilkorsarna huset, dock med sitt från
människorna stulna byte.
Efter detta får människorna återvända till sitt hus. Raoul själv kommer en stund senare till
huset med en gendarm som blir kvar utanför huset. Dagen efter anländer ytterligare fem
gendarmer och dessa står utanför huset de resterande två veckorna innan ryssarna kommer.
Gendarmerna har bra kontakt med de boende och detta hus drabbas inte av någon attack mer
under resterande tid.xxx
Däremot gick det riktigt illa för invånarna i det stora huset på Jokai-gatan 1. där 300
människor bodde i ett hus som var ett av den svenska aktionens viktigaste baser. Redan 29
december sker en mindre attack mot huset och en person skjuts. Därpå står även här en
gendarmerivakt genom Raouls kontakter. Men vakten drar sig bort 7 januari, förmodligen för
att nya befälhavare gett dem kontraorder. Då portvakten var i maskopi med pilkorsarna dök de
upp redan samma natt. Även några tyska SS-män deltog i aktionen som hade planerats länge
av SS och pilkorskommandot. Huset rymmer ju stora delar av den svenska aktionens förråd
och kontor.
Under skrik och slag föser de ihop husets invånare och en liten flicka som börjar gråta skjuts.
Hon överlever dock och tas till sjukhus senare. Ett tjugotal människor lyckas gömma sig men
resten, ca 270 personer förs till Nidosis eget högkvarter som ligger i ett annex till
stadshuskomplexet på Városháza-gatan 14.
Där hålls de i flera dagar, plundras och torteras. Raoul blir vansinnig när han hör attacken mot
det svenska huset och försöker åter genom sina myndighetskontakter spåra och frita fångarna.
Detta är nu helt utsiktslöst, då alla myndigheter nu är urgröpta skal och Nidosi-Rettmann har
nu all makt. Pál Szalai besöker honom på hans högkvarter och försöker luska ut var de
bortförda är. Nidosi, som inte litar alls på Szalai säger att han har ingen aning.
Dagen efter dyker även Raoul upp hos Nidosi som blåljuger och säger att fångarna inte är hos
honom. Han ber Raoul att se efter på några andra ställen och leder honom därmed på
villovägar. Raoul känner förmodligen på sig att Nidosi ljuger och blir mycket frustrerad. Det
är detta tillfälle där det finns mest belägg för att Raoul släppte på alla diplomatiska
konventionerna och höjde rösten. Han kräver att få titta runt i utrymmena men Nidosi
uppmanar honom att lämna byggnaden. Han besöker även Kurt Rettmann, med lika klent
resultat.
Dessa nya makthavare är ju psykopater som inte har något emot att ljuga för någon som de
ogillar, och deras maktrus och fanatism är så stark så Raouls vanliga hot om konsekvenser
efter kriget biter inte.
Sanningen är att fångarna var då nere i källaren och levde fortfarande!
De hålls i källaren i tre dagar och därefter leds 180 av dem, mest män, till Donaukajen där de
skjuts i omgångar. Av resterande släpps ett antal, några förs till ghettot medan andra hålls
kvar i fängelsecellen ända till pilkorsarna flyr runt den 18 januari.xxxi
I rus av sin framgång bestämmer sig pilkorsarna tillsammans med SS att storma den svenska
aktionens huvudresidens på Ullöi-vägen 2-4.
Kvällen den 8 januari stormas även detta hus av en större grupp pilkorsare med k-pistar..
Huset försvaras av 10 unga soldater från Géza Bakos Kiska-förband och det uppstår en kort
ojämlik strid där Kiska-soldaterna tillfångatas. Därefter tvingas husets 176 invånare med
uppsträckta händer ned på gatan och därefter marschera iväg till en kasen längre ut på Ullöivägen som tjänstgör som pilkorshus. I sedvanlig ordning så plundras de här och kläs av
vinterkläder. Turligt nog för fångarna uppstår en häftig diskussion bland pilkorsarna om vilka
som ska följa med gruppen till kajen för att avrätta dem. I detta hus finns gott om sprit och det
är varmt medan ute är det mycket kallt och granater regnar ned, så pilkorsarna vill gärna
slippa uppgiften. En mindre grupp skickas iväg först under bevakning av några pilkorsare.
Pilkorsare på väg till en aktion.
Medan tiden går och de träter går larmet igång om de försvunna skyddslingarna. Psykologen
Otto Fleischmann, en av Raouls absolut närmaste medarbetare lyckas när han ser attacken
hinna ringa Károly Szabó inifrån huset innan han också blir utföst.
Szabó kontaktar genast Szalai som kontaktar polisbefälet Sédey. Denne har en egen pålitlig
reserv på 200 tungt beväpnade poliser med k-pistar, något han lyckats hålla undan
pilkorsarna. De står under befäl av Sédeys kusin Gyula Gyulai, en jätte på två meter.
Denna hemliga reserv utnyttjas nu för att hämta tillbaka de svenska skyddslingarna och ett
sökande börjar där varje minut kan vara avgörande. Károly Szabó med några poliser kör längs
med den delen av Donaukajen som kan vara aktuell för att se om de kan hitta gruppen där.
Den större gruppen av poliser under ledning av Gyula Gyulai och den civilklädde Szalai åker
runt till de ställen dit fångarna kan ha förts. Till slut hittar de rätt.
Precis när den större gruppen av fångarna har ställts upp för att föras iväg stormar de tungt
beväpnade poliserna i pilkorsarnas hus och pilkorsarna sträcker vapen utan strid. Szalai
skäller ut befälhavaren för milisen och skriker att det blir ungerska krigsfångar som får lida
om svenskarna skadas, då Sverige är skyddsmakt för dem. Befälhavaren försöker protestera
men han får inte tag på Nidosi och att för en gångs skull vara omgiven av en övermakt gör
inte hans mod större. Fångarna leds tillbaka till sitt ursprungliga hus, alla oskadda.
Då några av fångarna gör ett försök att få tillbaka sina tillgångar ryter Szalai på dem om att
snabba på. Detta kan vara utslag av den press han levde under men fungerade också för att
dölja hans dubbelspel genom att tilltala judarna barskt.
Den grupp som redan var på kajen hittas till slut av Károly Szabó som med polisernas hjälp
fritar dem från pilkorsarna precis innan de ska skjutas.xxxii
Raoul tycks inte vara direkt inblandad i denna aktion eftersom han förmodligen var sysselsatt
med att leta efter de bortförda från Jokai-gatan 1 och dessa datum hade sina sista möten med
de andra neutrala representanterna (de yngre schweizarna och Perlasca). Hela förloppet gick
här väldigt snabbt och i den bombade staden få tag på någon var ju inte lätt, långt innan
mobiltelefonernas tid. När han dyker upp blir han lättad över att skyddslingarna och
medarbetarna klarat sig, men också orolig då han inser att byggnaden inte är säker längre för
SS/ pilkorsarna. (Ullöi-vägen nr 2 skulle senare raseras helt p.g.a. bombträff.)
Därefter flyttar han sitt högkvarter till Hazai-banken som dels är bombsäkrare, har många
valv och gångar att gömma sig i och försvaras av pålitlig gendarmerivakt.
Den ovan nämnda aktionens framgång bygger också på att pilkorsarna som fört bort
människorna inte kunde kontakta Nidosi eller Rettmann. Detta förmodligen eftersom Nidosi
var vid exakt samma tid helt sysselsatt av en annan affär som också är ett resultat från
attacken.
De soldater som stått vakt utanför förs till Nidosis högkvarter i stadshusannexet.
När Nidosi får reda på att dessa har gjort motstånd mot pilkorsarna blir han ursinnig då han
börjar inse att det finns konspirationer bland militären och de vakter som står här och där
framför skyddade hus inte är där för att se till att judarna inte flyr, utan för att försvåra för
pilkorsarna. Situationen blir riktigt spänd då Géza Bakos kommer in till honom för att leta
efter sina soldater. Ett våldsamt gräl uppstår där dock Nidosi till slut släpper soldaterna men
hotar Bakos med att kolla upp förhållandena på hans förläggning och se till att skicka dem i
strid med en gång.
Nidosi åker mycket riktigt ut till sagda förläggning men då befälhavaren där är invigd i
konspirationen låter han ställa upp de allra äldsta och stridsodugligaste soldaterna. Nidosi
anländer, skäller ut länge officerarna, håller ett patriotiskt tal och inspekterar soldaterna varav
bara en mindre del kan över huvud taget komma på tal för strid. De flesta av de yngre
desertörerna och judarna som utgjorde Kiska-förbandet hade hunnit gömma sig. En stund
senare kommer Nidosi tillbaka och säger att han vet vad som händer här, att man gömmer
judar och desertörer och saboterar striden. Han utlovar omedelbar avrättning till alla som man
tar fast. Efter detta tvingas Bakos och hans stab gå under jorden.xxxiii
Men denna episod gjorde förmodligen att Nidosi inte var kontaktbar under denna dag då
polisen befriade människorna från Ullöi-vägen och bidrog till att rädda 176 människor.
De sista veckornas kamp.
Peroden från jul till att sovjetarmén tog Pest var helvetet på jorden för de berörda och krävde
en övermänsklig ansträngning från livräddarna. Under denna tid kan Raoul knappt ha haft en
riktig natt sömn när han nu sov på olika ställen varje natt. Bara att vistas ute på gatorna var
livsfarligt, då ett av krigets absolut värsta stadsslag samtidigt utkämpades, låt vara att
konfrontera både beväpnade rövarband och ideologiska mördare.
Av de dokument som finns kvar med hans namn på märks en feberaktig verksamhet, för de
två ghettona, för de utspridda skyddade husen, för barnhemmen m.m.
Han försöker ha nära kontakt med Ernö Vajna, regeringens representant som bara är en
galjonsfigur. Men han är Raouls sista länk till de legala system som ändå präglade stora delar
av hans verksamhet, framför allt till november. Flera besök och ständiga noter, ibland ensam,
ibland tillsammans med de neutrala representanter som finns kvar.
Det sista mötet med dem är 7 januari och enligt Girgio Perlasca ber en pressad Raoul om att
få gömma sig någon dag på spanska ambassaden.xxxiv De ska författa en gemensam protestnot
till Vajna om att stoppa utrymningen av de internationella husen och överföringen till stora
ghettot. Problemet med Vajna är dock att han är påverkbar. Ena stunden accepterar han de
neutralas krav, men när han blir pressad av den ”hårda linjens män”-trion Gottstein-NidosiRettmann ger han snabbt efter dem.
Raoul når dock en sista diplomatisk framgång då han i utbyte mot att överföringen stoppas
förklarar sig vara beredd att upplåta aktionens livsmedellager till de stridande trupperna.
Vajna lovar då stoppa överföringen som är mycket farlig också för att sovjetiska
attackflygplan ständigt attackerar de långa kolonnerna.xxxv I skenet av andra händelser
samtidigt är det möjligt att detta var en avledningsmanöver.
Vid denna tid lägger fler märke till att den förut så stabile och energiske Raoul nu verkar trött
och pressad.xxxvi
Detta är inte konstigt därför att han nu är en välkänd figur bland de ungerska och tyska
nazisterna och Szalai råder honom redan runt 7 januari att gå under jorden.
Men Raoul vill inte då faran är långt ifrån borta. Ryktena om att överföringen av judarna till
stora ghettot är för man lättare ska vid en samlad attack kunna förinta så många som möjligt
av dem, gör honom orolig. Detta samtidigt som försörjningen och de sanitära förhållandena i
ghettot börjar bli allvarliga. Dessutom som vi sett var de utspridda svenska husen under attack
och människor ”försvann” spårlöst i massor.
Samtidigt fortsätter han sitt arbete som förr. Så sent som 10 januari när nu de sovjetiska
trupperna var i innerstadens ytterkanter åker han runt i sin bil mellan olika platser för att leta
efter två försvunna medarbetare, István Keller och Sándor Engelmann, och han skriver sista,
not till Ernö Vajna.xxxvii
Sovjetiska soldater under strid i Budapest.
Dessa dagar rasar terrorn som värst. Den nazistiska apparaten vill bita ifrån sig en sista gång.
Aktionerna mot de svenska husen 7 och 8 januari var förmodligen inte resultatet av spontana
infall som de föregående, utan gemensamt planerade och koordinerade. Vid samma tid gör
terrorapparaten upp med andra motståndare. De har sent omsider kommit på Kiskaförbandens verksamhet och mellan 6 och 8 januari attackeras högkvarteren för både XIII och
XIV Kiska. SS-trupper ,gendarmer och pilkorsare bryter sig in i förläggningarna i gryningen
och överraskar de sovande soldaterna. Många förs bort till fängelse eller avrättning, andra
sätts i straffbataljoner i frontlinjen.
Efter attackerna på de svenska husen och ryktena kring ghettot lyckas Szalai övertyga
polischefen Sédey om att de måste skyddas trots order från pilkorsarna om att beväpnad
personal inte får finnas där. I det stora ghettot placeras nu 100 pålitliga poliser som
tillsammans med ghettopolisen ska patrullera området och se till att inga inkräktare kan
komma in. Deras befäl är den unge officeren Ferenc Perjéssy som känner Szalai sedan
tidigare. Perjéssy träffar bara Raoul ett par gånger då denne kommer in i ghettot för att se att
allt ät ok, men gör ett starkt intryck på honom. Så här säger Perjéssy 45 år senare;
” Han var stabil och ödmjuk men intelligent, ja en intellektuell….men viljekraften syntes ändå på något
sätt…fast han var inte ungefär som; kom igen så ska jag vida hur man gör, inte alls….han var en sådan som
gillade organisera, protestera mot beslut, hitta rätt personer till olika uppgifter… xxxviii
Trots polisskyddet sker en incident där pilkorsare lyckas tränga sig in och mörda ett antal
personer, vilket är möjligt på grund av ett missförstånd mellan ghettopolisen och stadspolisen.
Men med bättre koordination lyckas man efter detta förhindra allvarliga våldsförsök.
I det internationella ghettot förlägger man 50 poliser som flytt från Debrecen och även om
detta ghetto på grund av sin öppna karaktär inte var lika lättskyddat, drog även detta ned på
våldsfrekvensen de allra sista dagarna. De dagarna var det mycket farligare för en jude att
vara utanför ghettona, det var de som försökte gömma sig med falska papper eller hos ickejudar, som troligen mördades urskillningslöst, ibland tillsammans med den som gömde dem.
Runt den 10 januari beslutar sig Raoul ändå för att gå under jorden. Han funderar ett tag på att
försöka gå genom fronten men efter diskussioner med bl.a Károly Szabó kommer han fram till
att detta skulle vara för farligt. Den 11 januari åker han runt till de viktigaste platserna och tar
farväl av medarbetarna, ger instruktioner, skriver t.o.m. under några skyddspass som ju vid
detta lag knappast har något värde. Förmodligen den kvällen håller man en enkel middag där
Raoul, Szalai, Szabó och Otto Fleischmann är närvarande. Han ber Szalai följa med
försvararna till Buda för att kunna förhindra judeförföljelserna där. Szabó ber han vara kvar i
Pest för att kunna ge stöd åt de medarbetare som är i de skyddade husen. Förmodligen här
säger han de klassiska orden innan han åker iväg; ”ja mina herrar, vad mer kan man
göra…?”xxxix
Han åker natten mellan 11 och 12 januari till Benczur-gatan tillsammans med den trogne
cahuffören Vilmos Langfelder där han den 13 påträffas av de sovjetiska styrkorna.
Massakern i stora ghettot - myt eller sanning?
Denna händelse är en av dem som kanske har givit upphov till mest myter och som även
orsakat en mindre historikerstrid mellan dem som tror på den och dem som inte gör det.
Mytbilden som spritts i populärkulturen är ju att Raoul konfronterar SS-generalen och hotar
med straff efter kriget, varpå denne avbryter aktionen. Denna bild är ju sprungen av den
romantiserande bild som ville ”avrunda uppåt” de räddades siffra till 100 000.
Det är ganska klart att Raoul inte hade direkt med detta att göra, eftersom denna massaker var
tänkt att ske den 15 januari, då Raoul hade varit i de sovjetiska truppernas förvar i två dagar.
Samtidigt är det flera andra som vill ta åt sig ”äran” av denna händelse.
Giorgio Perlasca påstår också att han gick upp till den tyske generalen, Högste tyske
befälhavaren i Budapest, Karl Pfeffer Wildenbruch påstår att han själv stoppade en sådan
aktion. T.o.m Himmler menade att han hade beordrat att en sådan aktion absolut inte fick äga
rum.xl
Men den numera mest sannolika versionen är att de rykten som hade varit i svang flera veckor
fick ny och allvarlig näring runt 14 januari då flera olika observatörer hade lagt märke till en
samling av en stor stridsgrupp i Hotel Royal på Nagy-Körut (Stora ringvägen som låg nära
ghettot) de tyska soldaterna där identifierades som SS-polizei, många med erfarenhet från
östfrontens Einsatzgruppen. Förutom dem fanns pilkorsare och poliser under den nazivänlige
befälet Kubisy. K-pistar, patronremsor och handgranater delades ut. Denna nyhet nådde både
polisbefälet i ghettot, Perjésy, samt judiska rådets ordförande Lajos Stöckler. Även
schweizarna Zuricher och Vonrufs nåddes av likadan information.De meddelade Szalai som
då förberedde sig på att flytta till Buda. Han diskuterade med Károly Szabó om vad man
skulle göra och denne rådde Szalai att försöka kolla sanningshalten i ryktet.
Szalai går då upp till Ernö Vajna som inte bara bekräftar detta utan även säger att han också
ska delta i aktionen. Szalai får nu panik och bestämmer sig för att vända sig till tyskarna, som
han oftast försökte undvika kontakt med. Han visste att general Gerhard Schmidthuber hade
rykte om sig att vara en mänsklig officer som höll sig borta från de ideologiska övertonerna
och som dessutom hade straffat soldater då dessa försökte stjäla värdeföremål ur ett ungerskt
slott.
Schmidthuber hade befälet över Wehrmachts 13:e pansardivision som nu hade trängts in i
Pests innerstad och representerade den enda vapenmakt som SS och pilkorsarna respekterade.
Szalai berättar om det han vet och han följer Szabós råd att referera till Raoul och den svenska
aktionen som representanter för omvärldens ögon som skulle kunna åtala honom för
krigsförbrytelser ifall han inte stoppar aktionen. Szalais ord sägs ha gjort inverkan på
generalen som genast inkallar de namngivna ansvariga och förbjuder dem att befatta sig med
en sådan aktion.xli
General Gerhardt Schmidthuber som enligt Szalais utsaga gav order om att
attacken skulle blåsas av. Han har i många skildringar blivit förväxlad med SS-generalen August Schmidthuber
som dömdes till döden efter kriget för krigsförbrytelser på Balkan.
Vissa historiker finner å andra sidan hela historien osannolik och pekar på det osannolika i en
sådan plan. Den församlade styrkan hade aldrig kunnat utrota ghettot och dessutom hade
många tidigare rykten varit på drift, bl.a. om att man skulle bomba ghettot från flygplan,
underminera och sedan spränga den o.s.v. de manar att detta är främst ett fantasifoster som
motiveras dels av viljan att upprätthålla Raoul Wallenberg-myten, eller som ett sätt för dem
som låg lite illa till, som Szalai eller Perlasca att rentvätta sitt anseende ytterligare.
Man hänvisar bl.a. till den order som Ernö Vajna utfärdade den 10 januari om att inga
obehöriga fick gå in i det stora ghettot.xlii
Varför ge en sådan order om man nu ville anordna en massaker några degar senare?
Ett svar får man om man studerar nämnda order närmare. Det står att inga obehöriga får gå in
förutom med tillstånd av Kurt Rettmann, Nidosi samt milisledaren i 7:e distriktet, just de
pilkorsare som enligt Szalai var utsedda att bistå SS-gruppen i massakern. Att just de allra
värsta judehatarna var de enda som skulle kunna ge inträde till ghettot låter ju märkligt om
man nu hade bestämt sig för att låta ghettot vara i fred.
Självklart hade inte mordkommandot kunnat mörda alla de ca70 000 människorna på några
timmar men hade de gått in hade de kunnat mörda flera tusen människor med den tunga
beväpning de påstods ha och det hade ju varit en fruktansvärd avslutning på förintelsen i Pest
och dessutom ytterligare en moralisk katastrof för den ungerska nationens identitet och
anseende utomlands.
Men det bästa beviset på att en sådan plan fanns är Nidosi själv som i förhör under sin
rättegång 1948 säger följande;
” Jag erkänner att jag hade omfattande förhandlingar med Ernö Vajna och Kurt Rettmann om att utplåna ghettot.
Detta drevs framför allt av Rettmann . Det fanns flera olika planer för genomförandet men runt 10 januari
utkristalliserades det såtillvida att en större grupp från partimilisen (pilkorsare) skulle tillsammans med tyska
soldater, släppas lös i ghettot under en natt. Efter att arbetet är gjort skulle man sätta eld på ghettot.
Jag kommer inte ihåg namnen på de underlydande milisbefäl som skulle delta, men de som skulle komma på tal
var milisen från 7: distriktet, vilka jag ansåg pålitligast. För kontakterna med tyskarna skulle Rettman respektive
Vajna stå. Innan aktionen hann genomföras kallades Rettmann till general Schmidthuber, som då var
kommendant över Wehrmacht i Pest och denne protesterade mot aktionen. Vajna sa något i stil med att
Schmidthuber hade hotat med militär rättegång om aktionen genomförs. Samtidigt sa Vajna att det var
förmodligen på grund av Wallenbergs intervention som Schmidthuber hade blåst av aktionen och sedan sa han
att om han får tag på Wallenberg ska han fixa honom för gott.”xliii
Alltså erkänner faktiskt Nidosi planerna! Man kan hävda, som en del gör, att detta vittnesmål
var angivet under tortyr eftersom runt 1948 höll ju Ungern åter på att sluta vara en rättstat.
Men om man läser hela vittnesmålet inser man att han inte tvingades erkänna allt som man
försökte belasta honom med. Han erkände planerna mot ghettot och att ha gett order om anfall
mot de svenska husen på Jokai och Ullöi-vägen, (Dock nekade han till att själv deltagit i
skjutandet..) och likaså mycket andra brott.
Men han nekar också till vissa av de anklagelser som åklagaren försöker belasta honom med.
Han nekar således till att ha varit inblandad i att de två parlamentärer som sändes genom
frontlinjen under julen, hade dött.
Han nekar också till att ha haft något att göra med sprängningen av broarna över Donau och
några andra brott man försöker sy i halsen på honom. Så att han var i stånd till att neka skarpt
till vissa av anklagelserna samtidigt som han erkände andra, visar att tortyr förmodligen inte
användes och att rättegången fortfarande var ganska rättsligt korrekt. Hade det varit en
skådeprocess med tortyr hade han knappast haft möjlighet att avvisa vissa av brotten.
i
Att Hitler av någon anledning var besatt av den ungerska fronten är väl dokumenterat av många historiska
källor, likaså hur stort strategiskt misstag det var. Våroffensiven i mars 1945 söder om Balatonsjön tog de bästa
tyska trupperna i anspråk när sovjetarmén bara var ca 80 km från Berlin.
ii
Det finns väldigt lite information om Gottstein. En tjeckisk Wikipedia-sida anger att han var verksam i Böhmen
och möjligen involverad i Lidice-händelserna. Det finns också uppgifter om att han deltog i Otto Skorzenys
grupp för att frita Mussolini 1943.
iii
BFL J. Szekeres kvarlåtenskap. Osort. Tidningsartikel från tidningen Fáklya 1947 .”Amit még el kell
mondani”(Det som fortfarande bör berättas..)
iv
ÁBTL V-135335/1 Imre Nidosis rättegångsprotokoll.
v
Att majoriteten av den icke-judiska befolkningen inte bemötte pilkorsarnas maktövertagande med glädje gjorde
många av fanatikerna mycket frustrerade och när reservationen övergick till avståndstagande ,passivt eller aktivt
motstånd (Ungváry s. 261) blev deras frustration än större.
vi
Denne nyfödde son är Tamás Szabó, som har fått höra denna historia av sin mor. Tamás Szabó förmedlade
denna uppgift till mig under intervjun i juni 09.
vii
ZSL Ghetto-doboz (Ghettoboxen) Osort. Det är oklart vad Eichmann ville men episoden visar att han var
mycket snarstucken och neurotisk.
viii
Szekeres s.25-41.
ix
UUA RWP F2C:14 akt 331. (Szalai) s.40.
x
Lévai s. 181-184.
xi
Szekeres s.41
xii
HTL PGy. M/329 Tidningsartikel från 1967 ang. XIV Kiska och pilkorsrättegångarna.
xiii
Denna märkvärdiga och heroiska episod har rekonstruerats bl.a. från följande källor;
Lévai s. 177-179 , Gazsi ;Egy zászlóalj kronikája…s. 202-211. UUA RWP F2C:18 akt 347 Kálmánffy.
Barnhemmet på Munkácsy-gatan är numer Hotel Andrássy och en minnesplakett finns upsatt.
xiv
Gazsi , Egy zászlóalj…s. 220.
xv
ÀBTL V-51855 Gyula Sédeys rättegångsprotokoll.
xvi
ÀBTL V-135335/1 Nidosi. S. 132-133.
xvii
BFL J. Szekeres kvarlåtenskap. Original BFL BIII 0418/1951 Gyula Sédeys länsrättsförhandlingar.
xviii
Langlet s. 119. Hon avslöjar inte hans namn i boken, men uppgiften bekräftas av Sz. Szita.
xix
UUA RWP F2C:14 akt 332. s.49.
xx
UUA RWP F2C:10 akt 316 s. 30-47.
xxi
Tschuy s. 285
xxii
UUA RWP F2C:9 akt 312 s.41-47.
xxiii
Szekeres s.58.
xxiv
BFL J. Szekeres kvarlåtenskap. Osort. Tidnigen Fáklya ,artikel från 1947. s 13-14.
xxv
UUA RWP F2C:14 akt 331.
xxvi
Dessa turer finns beskrivna i bl.a. Szekeres s. 55-75, BFL; Tidningen Fáklya s.13-14.
ÀBTL V-135 335; Vittnesmål från Imre Nidosi, Lajos Stöckler; Miksa Domonkos, Károly Szabó.
BFL , Szekeres, osort; Brev från Otto Fleischmann på svenska ambassadens papper 9/4-45.
xxvii
UUA RWP F2C:12 akt 324 s. 74-82. Även Lévai s.193-196 beskriver händelsen.
xxviii
HTL PGY M/249. XIII Kiska. (tyvärr skrev jag inte upp sidonumret..)
xxix
Om ambulanserna, se; Szita(red) Uldöztetés...s. 206. Om poliser som hjälpte finns stort antal vittnen som
t.ex.; UUA RWP F2C:8 akt 310 s. 35
xxx
Om denna attack med ganska lyckligt förlopp se, UUA RWP F2C:7 akt 307 s.74.
Se även Lévai s. 191-192.
xxxi
Om denna tradiska aktion finns bl.a.; UUA RWP F2C:9 akt 313 s. 20.
Lévai s. 212-221. ÀBTL V-135335 Nidosis vittnesmål s. 133.
xxxii
Denna händelse är kanske den mest väldokumenterade av attackerna mot de skyddade husen. Se bl.a
UUA RWP F2C:10 akt 315 s.54, 63.
Lévai s. 221-223 , BFL B III 0418/1951-rättegång mot Sédey. ÀBTL V-51855, Vittnesmål från Pál Szalai,
Károly Szabó, Lajos Stöckler, Gyula Gyulai .
xxxiii
ÀBTL V-135355/1 Nidosis rättegång. Vittnesmål från Géza Bakos och Jenö Szilágyi.
xxxiv
UUA RWP F2C:9 akt 312 s. 46
xxxv
Ungváry s. 252.
xxxvi
UUA F2C:10 akt 316 s.47.
xxxvii
ÀBTL 4.1 v-1114 s.50
xxxviii
UUA F2C:18 akt. 348 s. 38
xxxix
Lévai s. 226-227.
Szekeres s.117-118.
xli
Det finns en stor mängd litteratur och vittnesmål kring denna händelse. Bl.a. UUA RWP F2C:14 akt 331
Szalai., UUA RWP F2C:18 akt 348 Perjési. ÀBTL V-51855 och V-55434, Vittnesmål från Stöckler och
Domonkos , Tschuy s. 279-280 , Lévai s.250-251.
xlii
MOL K150-XXI-1944-45
xliii
ÀBTL V-135335/1 Nidosi. s.133.
xl