Transcript 03-11 Iustus De lege 14/4 - Bert Lehrberg affärsjuridik

03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 131
Bert Lehrberg
Återgång av gåva
Särskilt i familjerättsliga relationer
1
Problemet
Gåva är en praktiskt betydelsefull rättshandlingstyp, men har trots det
ganska sällan behandlats i den civilrättsliga doktrinen. En utgångspunkt
vid bestämningen av vad som avses med ”gåva” utgör det traditionella
civilrättsliga gåvobegreppet. Detta innefattar krav på att en förmögenhetsöverföring skall ha ägt rum, att denna skett frivilligt och att inget vederlag enligt parternas uppfattning skall utgå. I princip krävs gåvoavsikt.1
Till gåva torde i de flesta sammanhang hänföras även andra benefika
transaktioner än sådana som avser överföring av äganderätt till viss egendom, till exempel oåterkalleligt förmånstagarförordnande till livförsäkring som kan utmätas. En gåva är då i princip detsamma som en benefik
rättshandling.
När gåvobegreppet ställs i relation till kontraktsrättens övriga indelningar mellan avtals- och rättshandlingstyper blir det särskilt iögonfallande att gåvor avgränsas från andra rättshandlingar, inte genom den
kontraktuella förpliktelsens art utan genom dess vederlagsfria karaktär.
Denna gränsdragning utgör en av de mest fundamentala inom kontraktsrätten. En grundläggande indelning görs här mellan rättshandlingar för
dödsfall (testamente) och rättshandlingar i levande livet. Gåvor är att hänföra till den sistnämnda kategorin. Inom ramen för denna är indelningen
mellan benefika rättshandlingar och onerösa rättshandlingar av stor vikt.
Två andra och delvis parallella indelningar görs mellan dels ensidiga
och ömsesidiga rättshandlingar, dels ensidigt och ömsesidigt förpliktande
1
Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, Norstedts, Stockholm 1976, s. 20 ff och densamme, Om gåvobegreppet i civilrätten. SvJT 1962 s. 689 ff, särskilt s. 694.
131
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 132
rättshandlingar. Gåvor är benefika rättshandlingar. De är vanligtvis ensidiga men kan också vara ömsesidiga, dvs. tillkomna genom ett avtal. I
så fall är de ändå i princip ensidigt förpliktande. Ett element av gåva i
form av en diskrepans mellan parternas prestationer kan dock ingå i ett
ömsesidigt förpliktande avtal. Man brukar då tala om ”blandade rättshandlingar”. Det saknas vedertagna och generellt tillämpliga kriterier för
vilka typer av prestationer som kan vara att hänföra till gåvor. Blandade
rättshandlingar brukar i många sammanhang behandlas på samma sätt
som gåvor. Av utrymmesskäl begränsas dock den här framställningen,
med ett fåtal naturliga undantag, till att behandla ”rena gåvor”, där inget
vederlag utgår.
De flesta gåvor av någon ekonomisk betydelse ges antagligen mellan
nära släktingar eller andra personer som står varandra nära. I de flesta
fallen är det föräldrar som skänker bort fastigheter eller företag till sina
barn i syfte att underlätta ett generationsskifte genom att undvika arvsbeskattning. Gåvor i liknande syfte från far- eller morföräldrar direkt till
deras barnbarn är också vanligt förekommande. Många gåvor sker mellan makar i äktenskap, mellan samboende eller mellan två personer som
har en romantisk relation och som har planer på att ingå äktenskap eller
bli samboende. Vidare förekommer det ganska ofta att äldre personer
skänker bort egendom till sådana personer som skött om dem eller på
annat sätt tagit sig an dem när de varit sjuka eller eljest i behov av hjälp
och stöd. Gåvor till olika föreningar och organisationer som verkar för
välgörande ändamål är också vanliga.
Tvister om återgång av gåvor är inte helt ovanliga i det praktiska
rättslivet. Ofta förs sådana tvister mellan nära släktingar eller mellan personer som tidigare har stått varandra nära. Tvisterna är därför ej sällan
infekterade till följd av de starka känslor som finns mellan parterna. Det
kan röra sig om föräldrar som skänkt bort sitt livsverk i form av till exempel ett företag eller en lantbruksfastighet till sin son eller dotter, för
att sedan se gåvotagaren sköta verksamheten på ett i deras ögon moraliskt förkastligt sätt. Dessa generationstvister är inte sällan emotionellt
uppslitande historier, där gåvotagaren kan känna sig lurad medan givaren är chockerad över gåvotagarens visade otacksamhet.
En annan vanlig situation är att arvingarna till gåvogivaren finner att
deras arv försvunnit eller förminskats genom gåvor som ofta skett till
någon person som tillbringat mycket av sin tid tillsammans med arvlåtaren under dennes sista år. I sådana fall framställs ofta påståenden om att
den avlidnes handlingar påverkats av demens eller annan sjukdom. Mer
132
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 133
eller mindre uttalade misstankar brukar också finnas om att gåvotagaren
inte alls är den självuppoffrande ängel som vederbörande ofta utåt framstår som, utan tvärtom en av dessa kallt beräknande människor som
lever ett gott liv på att ägna sin tid åt att dupera och manipulera ensamma gamla och sjuka människor i syfte att på olika sätt lura av dem deras
tillgångar. Märkligt nog förefaller det dock som om sådana misstankar
sällan fullföljs genom undersökning av gåvotagarens bakgrund. Möjligen
kan det också vara så, att de tvister där sådana undersökningar genomförs och leder till resultat regelmässigt görs upp i godo.
Tvister mellan makar kommer till följd av giftorättsreglerna oftast,
men inte alltid, att avgöras inom ramen för bodelning i samband med
äktenskapsskillnad. När sådana tvister uppkommer kan de vara starkt
infekterade. Tvister mellan personer som planerat att ingå äktenskap är
idag mindre vanliga än de var under trolovningsinstitutets tid och kan
även få en något annorlunda karaktär än förr. Vi skall se exempel på båda
typerna av tvister i det följande.
Den här framställningen skall ägnas åt möjligheterna att bringa en
gåva att gå åter enligt allmänna civilrättsliga regler. Vid undersökningen
skall dock särskild uppmärksamhet ägnas åt gåvor i familjerättsliga och
familjerättsligt färgade relationer. En utgångspunkt måste bli, att en gåva
kan hävdas av gåvotagaren endast om den är bindande som rättshandling. Förutsättningarna för att så skall vara fallet tas upp i avsnitt 2. Sedan
behandlas de särskilda regler som gäller om möjligheterna att återkalla
gåvor och vilka avviker från vad som gäller beträffande rättshandlingar i
allmänhet. I denna del skiljs mellan gåva av lös egendom (avsnitt 3) och
gåva av fast egendom (avsnitt 4).
Möjligheten till återgång av gåva enligt arvsrättsliga regler om förskott å arv och laglott samt på grund av psykisk störning hos givaren
skall därefter kortfattat beröras i avsnitt 5–6. Åt behandlingen av gåvor
inom ramen för avtalsrättens traditionella ogiltighetsregler om tvång (28–
29 §§), svek (30 §), ocker (31§) och mot tro och heder stridande förfaranden (33 §) ägnas avsnitt 7, medan förklaringsmisstag vid gåvor tas
upp i avsnitt 8. Slutligen undersöks möjligheterna att bringa en gåva att
gå åter med tillämpning av de allmänna rättsreglerna i förutsättningsläran (avsnitt 9) och generalklausulen i 36 § avtalslagen (avsnitt 10). Sist
i artikeln sammanfattas de viktigaste iakttagelserna och ges vissa övergripande synpunkter på den avvägning som rättsordningen gör mellan parternas intressen (avsnitt 11).
133
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 134
2
När blir en gåva bindande?
Gåvans benefika karaktär som rättshandling har motiverat undantag från
den vanligen gällande principen att en rättshandling blir bindande för
avgivaren i samband med att mottagaren tar del av dess innehåll (7 § avtalslagen analogiskt). Således gäller, enligt 1 § lagen (1936:83) angående
vissa utfästelser om gåva, som huvudregel att en utfästelse om en sådan
gåva som omfattas av lagen inte är bindande. Det betyder att gåvan blir
bindande först när den har fullbordats. En gåva fullbordas normalt
genom egendomens överlämnande i gåvotagarens besittning. Detta gäller
enligt 2–3 §§ beträffande gåva i lösören, pengar, aktiebrev eller löpande
skuldebrev. Beträffande vissa andra typer av egendom, till exempel aktier
som registreras på konton och tillgodohavanden på bankkonton, gäller
särskilda regler.
Två ytterligare undantag från huvudregeln gäller dock enligt 1 §. Således blir redan utfästelsen bindande om den har gjorts i ett gåvobrev
eller en annan urkund som överlämnats till gåvotagaren. Dessutom är en
gåvoutfästelse redan från början bindande om den har gjorts under omständigheter som utmärker att den var avsedd att komma till allmänhetens
kännedom. Det sagda betyder att det för en givare kan bli aktuellt att
hävda återgång antingen av en fullbordad gåva eller av en bindande gåvoutfästelse.
Av praktisk betydelse är att en utfästelse om gåva som inte får göras
gällande under givarens livstid enligt 17:3 ÄB är ogiltig såvida den inte
har formen av ett giltigt testamente. Värt att notera är också att en utfästelse om gåva mellan makar i äktenskap enligt 8:2 ÄktB är utan verkan.
En gåva mellan makar är alltså, enligt 8:1, gällande mellan dem, enbart
om gåvan är fullbordad eller har registrerats i äktenskapsregistret enligt
16 kapitlet ÄktB.
3
Särskilda regler om återgång av utfästelse
om gåva av lös egendom
Det uttalas ofta i den juridiska litteraturen att möjligheterna att bringa
en gåva att gå åter är större än när det rör sig om en onerös rättshandling.2 En stor del av den sanning som finns bakom detta påstående återfinns i de regler som gåvolagen innehåller rörande möjligheterna att
2
Se not 23 nedan.
134
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 135
återkalla en gåvoutfästelse som i strid med huvudregeln är bindande
trots att gåvan inte har fullbordats.
I 5 § första stycket gåvolagen stadgas således att om givarens förmögenhetsvillkor efter det att gåvan blivit utfäst men innan den fullbordats
har försämrats så att, i betraktande jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans
utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, får den återkallas eller minskas.
Och enligt andra stycket gäller att om gåvotagaren gör givaren märklig
orätt, står det givaren fritt att återkalla gåvan, om den ännu inte fullbordats. Dock måste han reklamera till gåvotagaren inom ett år från det att
han fick kunskap om orätten. Dessa bestämmelser torde vara mer långtgående än vad som följer av vanliga regler om återgång av avtal på grund
av ändrade förhållanden.
I förarbetena avfärdades möjligheten att, i överensstämmelse med vad
som då gällde beträffande återgång av gåva av fast egendom (se nästa
avsnitt) utvidga återkallelsemöjligheten till fullbordad gåva. Samtidigt
framhölls emellertid att givarens intressen i ”vissa ytterlighetsfall” kunde
tillräckligt tillgodoses genom tillämpning av de grundsatser som i allmänhet gällde angående verkan av att väsentliga förutsättningar för en
rättshandling brast.3 Hur detta uttalande skall tolkas är något osäkert och
jag återkommer till den frågan i nästa avsnitt.
4
Särskilda regler om återkallelse av gåva
av fast egendom
För gåva av fast egendom gäller krav på skriftlig form enligt 4:1–2 och
29 jordabalken. Det innebär att en utfästelse om gåva som inte tillkommit i skriftlig form inte är bindande. Därför saknas också naturligen sådana i lag reglerade återkallelsemöjligheter som enligt gåvolagen gäller
vid utfästelse om gåva av lös egendom. Givarens möjlighet att återkalla
gåva av fast egendom på grund av försämrade förmögenhetsvillkor eller
gåvotagarens otacksamhet reglerades dock tidigare i 3 och 5 §§ KF dec.
1857 ang. vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom
(nedan benämnd 1857 års förordning).
Enligt 3 § ålades gåvotagaren gentemot givaren en underhållsplikt för
det fallet att givaren kom i nöd, så att han ej kunde försörja sig. Gåvo-
3
NJA II 1936 nr 1. Lagstiftning om skuldebrev s. 151.
135
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 136
tagaren var då skyldig att efter förmåga lämna årliga bidrag till givarens
nödtorftiga underhåll. Kunde parterna inte enas fick bidraget inte sättas
högre än till hälften av den givna egendomens behållna avkomst. I 5 §
stadgades att en gåva (varmed avsågs en fullbordad gåva) kunde återkallas om gåvotagaren gjort givaren ”märklig orätt eller skada”. Talan om
återkallelse måste instämmas ”inom natt och år” från det givaren fick
vetskap om att gåvotagaren gjort honom orätten eller skadan. Bestämmelserna upphävdes i samband med införande av 1970 års jordabalk (se
2 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken), men torde inte
helt sakna betydelse för rättsläget i dag.
De aktuella bestämmelserna kom sällan till användning, men vissa
slutsatser beträffande den närmare innebörden av regeln om märklig
orätt kan dras av Högsta domstolens uttalanden i målet NJA 1961 s. 105.
En man, som av en äldre kvinna mottagit en fastighet och viss lös egendom som gåva, hade därefter medverkat till rånmord på kvinnan. Trots
att mannen därvid handlat under inflytande av själslig abnormitet och
därför inte kunde fällas till ansvar för gärningen, ansågs han ha gjort
kvinnan märklig orätt, varför gåvan kunde bringas att återgå.
Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) anförde att stadgandet i
1857 års förordning, såsom framgick bland annat av dess romerskrättsliga
förebild, byggde på tanken att gåva på grund av visad otacksamhet skulle
gå åter när gåvotagaren tillskyndat givaren svår orätt eller betydande
skada. Detta kunde ske genom brott, men även på annat sätt.
Ett grovt brott som gåvotagaren förövat mot givaren borde i allmänhet medföra gåvans förverkande. Men det var tveksamt om förverkandepåföljden skulle tillämpas när gåvotagaren till följd av djupgående själslig
abnormitet ej kunde fällas till ansvar för gärningen. Under sådana omständigheter kunde det nämligen hävdas att brottet inte borde bedömas
som en yttring av otacksamhet. (Här hänvisades till att förverkande av
giftorätt, arv och testamentet enligt härom gällande regler förutsatte
brottslig gärning.)
Häremot kunde emellertid anföras, att brottet även i dessa fall från
givarens synpunkt med fog kunde uppfattas som en yttring av otacksamhet. Och dessutom borde man inte vara så bunden av den till grund för
stadgandet liggande tankegången att detta inte skulle kunna tillämpas
när denna saknade betydelse, men ändå bärande skäl – ”med hänsyn till
givarens förutsättningar och omständigheterna i övrigt” – talade för ”återgång av en genom händelsernas utveckling förfelad gåvotransaktion”. Det
anmärktes att lagberedningen i motiven till 5 § gåvolagen uttalat att full136
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 137
bordad gåva i vissa ytterlighetsfall kunde angripas genom tillämpning av
förutsättningsläran.4
En dissident i målet hävdade att bestämmelsen i 1857 års förordning
för sin tillämpning förutsatte att den orätt eller skada som gåvotagaren
gjort givaren kunde läggas gåvotagaren till last såsom otacksamhet, men
kom genom en fri bedömning av vilken verkan gåvotagarens sinnesbeskaffenhet skulle anses ha till samma resultat som majoriteten.
Av Högsta domstolens uttalanden framgår att stadgandet i 1857 års
förordning byggde på tanken att ”märklig orätt eller skada” som tillskyndats givaren av gåvotagaren skulle ge givaren (eller dennes rättsinnehavare) rätt att återkalla gåvan främst när gåvotagarens agerande kunde
ses som uttryck för otacksamhet. Men en friare bedömning med hänsyn
till bland annat givarens förutsättningar kunde ge rätt till återkallelse även
i andra fall, när gåvan genom händelsernas utveckling blivit förfelad. Av
detta torde framgå att det förhållandet att gåvans grundläggande syfte
saboterats bör tillmätas betydelse när den grundsats stadgandet gav uttryck åt tillämpas.
Vad ligger då i rekvisitet ”märklig orätt eller skada”? Av Högsta domstolens dom framgår att det skall vara fråga om en svår orätt eller en betydande skada, men att det inte behöver röra sig om en brottslig gärning. Som exempel på märklig orätt nämns i Ekebergs och Benckerts
kompendier i obligationsrätt misshandel liksom ärekränkning.5 I dessa
fall rör det sig visserligen om brott, men brotten kan vara av tämligen
ringa art. Och om man betänker att stadgandet i 1857 års förordning
främst grundades på att gåvotagarens förfarande skulle framstå som en
yttring av otacksamhet, torde det stå klart att även vissa handlingar som
inte var brottsliga kunde framstå som åtskilligt mer graverande ur stadgandets synvinkel. I synnerhet torde detta kunna antas gälla sådana förfaranden av en gåvotagare genom vilka huvudsyftet med gåvan alldeles
förfelas.
Motsvarigheter till bestämmelserna i 1857 års förordning intogs som
redan framgått år 1936 i 5 § gåvolagen. I andra stycket stadgas än i dag
att gåva får återkallas om gåvotagaren gör givaren märklig orätt. Beträffande det fallet att givarens förmögenhetsvillkor försämrats är dock regeln
enligt första stycket att gåvan kan återkallas eller minskas ifall dess utkrävande skulle vara uppenbart obilligt. Bestämmelserna i gåvolagen gäller
4
5
Jfr NJA II 1936 nr 1 s. 151.
Se Obligationsrättens speciella del, s. 135.
137
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 138
dock endast för gåva som ännu inte fullbordats (och givaren måste enligt
andra stycket reklamera hos gåvotagaren inom ett år från det han fick
kunskap om orätten).
I förarbetena till gåvolagen av år 1936 uttalade lagberedningen att de
föråldrade och sällan tillämpade reglerna om rätt att återkalla fullbordad
gåva i 1857 års förordning inte borde utvidgas till att omfatta lös egendom. Beredningen fortsatte: ”I vissa ytterlighetsfall lärer givarens intresse
kunna tillräckligt tillgodoses genom tillämpning av de grundsatser som i
allmänhet gälla angående verkan av att väsentliga förutsättningar för en
rättshandling brista.” 6 När sedan 1857 års förordning föreslogs upphävd
i 1947 års jordabalksbetänkande, motiverades detta just med att någon
allmän regel om återkallelse av gåva på grund av gåvotagarens otacksamhet eller förhållande i övrigt inte ansetts behövas. Det erinrades särskilt
om det nyss citerade uttalandet i gåvolagens förarbeten.7 Tanken synes
ha varit att förutsättningslärans grundsatser är tillräckliga även när det
gäller fast egendom.
Emellertid har Bengtsson hävdat att principen att gåva av fastighet
kan återkallas vid ”märklig orätt eller skada” utgör uttryck för allmänna
förutsättningsprinciper och därför torde kunna tillämpas även efter upphävandet av 1857 års förordning. Undantagsvis bör enligt Bengtsson
även en fullbordad gåva av lös egendom kunna gå åter enligt samma
grundsatser. Han håller dock för tveksamt om återkrav av fullbordad gåva
på grund av ändrade förmögenhetsvillkor någonsin är möjligt.8
Med hänsyn till lagtextens utformning i 5 § av den upphävda förordningen torde man kunna hävda att principen om märklig orätt utgör en
särskild, preciserad och i viss mån objektiviserad, förutsättningsregel.
Betydelsen av detta blir att man – när ”märklig orätt eller skada” kan
bevisas – inte behöver bekymra sig om förutsättningslärans speciella
väsentlighets- och synbarhetsrekvisit samt att även en rättsvetenskapsman som inte vill erkänna någon allmän förutsättningsregel torde ha att
godta denna preciserade rättsregel. Det kan också kännas mer tilltalande
för en domstol att hänga upp domen på en preciserad rättsprincip som
har stöd i äldre lagtext.
Dessutom ger orden ”märklig orätt eller skada” uttryck för en viss
restriktivitet, jämfört med en friare bedömning enligt förutsättningsläran.
6
Se NJA II 1936 nr 1 s. 151.
Se SOU 1947:38 s. 243–247 samt och jfr Westerlind, Kommentar till jordabalken
1–5 kap., Norstedts, Stockholm 1971, s. 443.
8
Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s. 27 f.
7
138
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 139
Här kan erinras om att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1961 s. 105
åberopade förutsättningsläran som stöd för just en friare bedömning.
Bengtsson hävdar att bedömningen i detta mål gjorts friare än enligt bestämmelsen i 1857 års förordning.9 Själv tror jag emellertid att det endast
är grundtanken bakom denna – att gåvotagarens agerande skall framstå
som uttryck för otacksamhet – som Högsta domstolen velat göra avsteg
från.
Det torde med fog kunna hävdas att den stränga reklamationsregeln i
1857 års förordning inte kan upprätthållas sedan lagrummet upphävts.
Klart är att förutsättningsläran såsom allmän rättsgrundsats medger
en friare bedömning, med beaktande av mångskiftande hänsyn, och inte
för sin tillämpning förutsätter att gåvotagaren vållat givaren märklig orätt
eller skada. Det kan vara en förklaring till att principen om märklig orätt
eller skada i gåvolagens förarbeten ansågs föråldrad. Särkilt klart torde det
vara att förutsättningsläran kan medge återkallelse även i mindre graverande situationer, sedan domstolarna i förarbetena till 36 § avtalslagen
1976 rekommenderades att inta en ny attityd i stället för den tidigare restriktiva tillämpningen av exempelvis 33 § avtalslagen och 8 § skuldebrevslagen.10 Ett sådant uttalande måste även återverka på tillämpningen
av de besläktade grundsatserna i förutsättningsläran.
5
Återgång av gåva enligt arvsrättsliga regler
Anspråk på återgång av gåva aktualiseras som redan nämnts ofta efter
dödsfall, när arvingarna upptäcker att deras arv försvunnit eller förminskats genom gåvor. I sådana fall kan, vid sidan av de allmänna civilrättsliga reglerna om återgång av gåva, särskilda arvsrättsliga regler bli av betydelse för arvingarnas rättsställning.
Gåva till arvinge kan således under vissa förutsättningar betraktas som
förskott å arv och gå i avräkning på dennes arvslott enligt reglerna i 6 kapitlet ärvdabalken. Sådan avräkning skall enligt 6:1 och 7:2 ske för vad
arvlåtaren under sin livstid gett en bröstarvinge, såvida inte annat har
föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs. Är mottagaren en annan arvinge skall avräkning
ske endast om det har förskrivits eller på grund av omständigheterna
måste antas ha varit avsett. Reglerna om förskott å arv kan inte tillämpas
när gåva skett till annan än arvinge. De medger endast avräkning på arvs9
10
A.a. s. 28.
Se NJA II 1976 nr 4. Generalklausul s. 246 samt 259.
139
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 140
lott och inte återkrav eller jämkning i den mån gåvans värde överstiger
arvslotten.
Bröstarvinges laglott, som enligt 7:1 ÄB utgör hälften av hans arvslott, skyddas inte bara mot arvlåtarens förfoganden genom testamente
utan även mot gåvor som har likartat syfte. Man talar om det ”förstärkta
laglottsskyddet”.11 Reglerna i 7:3 ÄB om bröstarvinges rätt till arvslott
tillämpas således, enligt 7:4, om arvlåtaren i sin livstid givit bort egendom
under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syfte är
att likställa med testamente (gåvor ”mortis causa”). På så vis kan nedsättning av även en före dödsfallet fullbordad gåva ske. Regeln avser även
gåvor till andra än arvingar. Undantag gäller om det finns särskilda skäl
emot en tillämpning av regeln. Bestämmelsen kan däremot till skillnad
från reglerna om förskott å arv inte sättas ur kraft genom en viljeyttring
från arvlåtaren.
Att avgöra om en gåva har givits under sådana omständigheter eller
på sådana villkor att den till sitt syfte är att likställa med testamente är
inte alltid någon lätt uppgift.12 I förarbetena nämns främst två typer av
fall; sådana där gåvan skett på dödsbädden eller eljest då givaren trodde
att döden var nära förestående och sådana där givaren förbehållit sig den
huvudsakliga nyttan av egendomen, till exempel dess avkastning. Ett
krav har också ansetts vara att givaren kan antas ha haft för avsikt att
ordna successionen genom gåvan.13 Om givaren däremot haft ett eget,
på förhållandena under sin livstid riktat intresse av att företa rättshandlingen, kommer regelns tillämpning inte i fråga.14
Vid nedsättning av gåva enligt dessa regler skall motsvarande del av
den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning
utges för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. En bröstarvinge som på
detta sätt vill utkräva sin laglott måste väcka talan inom ett år från det
att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Annars förlorar han
denna rätt. Var gåvan inte fullbordad vid dödsfallet får den inte göras
gällande i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.
Undantag gäller om särskilda skäl föreligger.
11
Saldeen, Å., Arvsrätt. En lärobok om arv, boutredning och arvskifte, 2 uppl., Iustus,
Uppsala 2001, s. 106.
12
Se närmare Saldeen a.a. s. 106 ff och Walin, G., Kommentar till Ärvdabalken. Del 1
(1–17 kap.). Arv och Testamente, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2000, s. 184 ff.
13
Se Högsta domstolens uttalanden i NJA 1998 s. 534.
14
För det anförda, se NJA II 1928 s. 443 ff.
140
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 141
6
Återgång av gåva på grund av psykisk
störning hos givaren
Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av
psykisk störning är av så stor praktisk betydelse i gåvotvister, att den bör
beröras här för att bilden av givarens möjligheter att kräva gåvans återgång skall bli någorlunda fullständig och rättvisande. I lagen stadgas att ett
avtal som någon ingått under påverkan av psykisk störning är ogiltigt.
Begreppet psykisk störning har här en vidsträckt innebörd. Det omfattar således inte bara abnorma företeelser som psykisk sjukdom och därav
orsakad demens samt hämmad förståndsutveckling. Även mera allmänt
förekommande tillstånd, såsom ålderdomssvaghet som inte fortskridit så
långt att verklig demens utvecklats, omfattas. Störningen behöver inte
heller vara bestående, utan det kan vara fråga om en mera tillfällig nedsättning av den rättshandlandes psykiska kapacitet. Som exempel nämns
i förarbetena en kortvarig sinnesförvirring, som framkallats av rusgivande medel, skrämsel eller annan yttre anledning.15
Av lagen följer att det måste kunna antas att den psykiska störningen
är orsak till att rättshandlingen har avgivits eller fått det innehåll som
skett.
Rättsverkan av ogiltigheten är som huvudregel densamma som i andra
fall, dvs. vardera parten skall lämna tillbaka vad han tagit emot eller, om
det inte kan ske, betala ersättning för dess värde. Undantag görs dock såtillvida att den som ingått avtalet under inflytande av psykisk störning
inte är skyldig att betala ersättning i vidare mån än vad han mottagit
använts till skäligt underhåll eller annars befinns ha medfört nytta för
honom. Från detta undantag gäller vidare det undantaget, att medkontrahenten, om han var i god tro, har rätt till ersättning i skälig omfattning
för den förlust som föranletts av avtalet.
7
Ogiltighet på grund av förhållandena vid
rättshandlingens tillkomst
Vid gåvor och andra rättshandlingar med benefika inslag kan det generellt sett antas ligga särskilt nära till hands att fundera över om rättshandlingen tillkommit till följd av något klandervärt förfarande av mottagaren
15
Se NJA II 1924 nr 6. Ny lagstiftning om förmynderskap s. 225 och NJA II 1916 nr
1. Lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning s. 47ff.
141
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 142
eller annan som velat gynna denne. För den som är i tillfälle och har för
avsikt att utöva tvång mot annan att företa en rättshandling, kan det i
regel antas särskilt lockande att tvinga fram en gåva framför ett ömsesidigt förpliktande kontrakt. Detta är dock inte någon förutsättning för
att en genom tvång tillkommen rättshandling skall vara ogiltig enligt 28
eller 29 § avtalslagen.
När det gäller ocker är det däremot ett rekvisit i 31§, att de förmåner
som medkontrahenten mottagit eller tillförsäkrats står i uppenbart missförhållande till det vederlag som kan ha blivit erlagt eller utfäst eller att
inget vederlag skall utgå. Således är ockerstadgandet tillämpligt endast
på gåvor och andra rättshandlingar där fullt vederlag ej utgår.
Ogiltighetsreglerna i 28–31 §§ avtalslagen tar i princip sikte på ogiltighetsgrunder i form av klandervärda förfaranden vid tillkomsten av en
rättshandling. 33 § omfattar klandervärda förfaranden och andra förhållanden vid tillkomsten som kan leda till att det strider mot tro och heder
att göra rättshandlingen gällande. För bedömningen av om ett förfarande
bevisligen kvalificerar sig som tvång, svek eller ocker eller om förhållandena eljest strider mot tro och heder torde det ofta vara av intresse vad
förfarandet resulterat i, dvs. vad den företagna rättshandlingen innehåller.
Om resultatet blivit en ömsesidigt förpliktande rättshandling, där
det väger jämt mellan förpliktelserna på ömse sidor, kommer som framgått inte ocker i fråga. Men denna jämvikt i avtalsförhållandet kan också
utgöra ett bevisfaktum som talar emot att något klandervärt förfarande
etc. skulle ha förekommit. Dessutom kan det påverka bedömningen av
förfarandets klandervärdhet, att det inte resulterat i några särskilda fördelar för gärningsmannen eller den person som denne med sitt förfarande
velat gynna. Det torde alltså ofta finnas större förutsättningar att bedöma
ett förfarande som rättstridigt tvång, svek etc. ifall den företagna rättshandlingen utgör en gåva eller det eljest råder en klart iakttagbar diskrepans mellan prestationerna på ömse sidor i avtalsförhållandet.
Samtliga traditionella ogiltighetsregler rörande klandervärda förfaranden och andra mot tro och heder stridande förhållanden (28–31 och
33 §§) uppställer ett krav på orsakssamband mellan det klandervärda förfarandet etc. och rättshandlingens tillkomst. Således framgår direkt av
lagtexten i 28–31§§ ett krav på att rättshandlingen skall ha framkallats
genom tvång (”tvungen att företaga”), svek (”framkallat densamma genom svikligt förledande” respektive ”blivit svikligen förledd därtill”)
eller ocker (”begagnat sig av ... till att taga eller betinga sig”). Ett motsvarande kausalitetskrav mellan omständigheterna vid rättshandlingens
142
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 143
tillkomst och rättshandlingen brukar antas gälla även enligt 33 §.16 Naturligtvis kan det oftare vara närliggande att anta att orsakssamband
föreligger, ifall den rättshandling som påstås ha företagits till följd av det
klandervärda förfarandet utgör en gåva eller eljest på ett tydligt sätt är på
avgivarens bekostnad förmånlig för rättshandlingens mottagare.
I de här behandlade ogiltighetsreglerna upprätthålls med ett undantag
även ett krav på ond tro på mottagarens sida. För det fallet att det inte är
rättshandlingens mottagare som har utövat det otillbörliga förfarandet
erfordras således att denne insett eller bort inse att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång (29 §), svek (30 §) eller ocker (31§). I
33 § erfordras att den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste
antas ha ägt kännedom om omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst. Således räcker det inte här att mottagaren bort känna till dessa
omständigheter, men beviskravet för vetskap ställs lågt. Det antydda undantaget är 28 § om råntvång, som inte innehåller något ondtrosrekvisit.
Där gäller emellertid i stället att om tvånget utövats av annan än rättshandlingens mottagare, måste den rättshandlande reklamera till mottagaren inom oskäligt uppehåll efter det att tvånget upphörde. Naturligtvis
kan i vissa fall redan rättshandlingens helt eller delvis benefika karaktär i
sig utgöra en sådan varningssignal som gör att mottagaren åtminstone bör
inse att allt inte gått rätt till. I andra fall kan det benefika inslaget tillsammans med andra omständigheter få betydelse som bevis för ond tro.
Sammanfattningsvis kan alltså en rättshandlings karaktär av gåva
med hänsyn till omständigheterna få stor betydelse för bedömningen enligt ogiltighetsreglerna i 28–31 och 33 §§ avtalslagen. Missförhållandet
mellan prestationerna utgör en förutsättning för att ocker skall anses för
handen och kan även påverka bedömningen av om rättsstridigt tvång,
svek eller ocker förekommit eller om omständigheterna vid avtalsslutet
är sådana att det strider mot tro och heder att åberopa rättshandlingen.
Frånvaron av (adekvat) vederlag kan alltså i sig utgöra en av de omständigheter som föranleder bedömningen att ogiltighetsgrunden är för handen. Men samma omständighet kan också utgöra bevis för förekomsten
av andra omständigheter som leder till denna bedömning. Dessutom kan
16
Se Adlercreutz, A., Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Lund 2002, s. 246 och
253, Karlgren, Hj., Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl., Norstedts, Stockholm 1954, s. 109
och 149 f, Stang, F., Avtalelovens § 33. Dens indhold og dens forhold til forutsætningslæren. TfR 1930 s. 51 ff, s. 92, Ussing, H., [Anmälan av] Fredrik Stang: Innledning til
Formueretten, 3 udg., Oslo 1935. TfR 1936 s. 172 ff, s. 188ff, samt Lehrberg, Förutsättningsläran s. 149 med ytterligare hänvisningar.
143
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 144
frånvaron av (adekvat) vederlag utgöra ett bevis för att ogiltighetsgrunden föranlett rättshandlingens tillkomst, liksom för att rättshandlingens
mottagare insett eller bort inse att ogiltighetsgrunden var för handen.
8
Förklaringsmisstag
I 32 § första stycket avtalslagen regleras förklaringsmisstag, eller fall där
en viljeförklaring till följd av felskrivning eller annat misstag på avgivarens sida fått annat innehåll än vad han åsyftat. Regeln är att viljeförklaringen inte är bindande om mottagaren insåg eller borde inse misstaget.
Naturligtvis kan frånvaron av (adekvat) vederlag med hänsyn till omständigheterna utgöra ett bevis för att avgivaren misstagit sig och att
detta är orsaken till att viljeförklaringen fått ett sådant innehåll. Likaså
kan samma omständighet utgöra ett bevis för mottagarens onda tro.
Enligt förarbetena ligger bestämmelsens huvudsakliga betydelse i att
den ger grund för det klassiska så kallade ”avsedda motsatsslutet”, av innebörd ”att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när mottagaren av
viljeförklaringen varken insett eller bort inse detsamma”.17 Detta överensstämmer med den så kallade tillitsteorin.18 Tillitsteorin innebär att ett
förklaringsmisstag inte föranleder löftets ogiltighet, när misstaget inte
varit synbart för mottagaren. Motsatt ståndpunkt intas av viljeteorin. De
praktiska skillnaderna behöver inte vara så stora, särskilt som en godtroende mottagare inom ramen för viljeteorin kan kompenseras med skadestånd intill negativa kontraktsintresset. Anledningen till att denna princip inte upptogs i lagtexten var främst att det ansågs obilligt att generellt
utesluta möjligheten att beakta misstag, varom mottagaren varit i god tro.
”Särskilt i sådana fall, då den rättshandling, varom fråga är, har egenskap
av gåva eller för medkontrahenten medför förmåner, vilka i värde väsentligen överstiga den betingade motprestationen, torde en sådan möjlighet
böra hållas öppen.”19 Således kan det finnas en möjlighet att undantagsvis
åberopa ett förklaringsmisstag mot en godtroende mottagare vid gåva.
17
NJA II 1915 nr 5. Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område s. 251, jfr s. 260 samt Almén, T./Eklund, R., Lagen om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., Norstedts, Stockholm 1968,
s. 124.
18
Se NJA II 1915 nr 5 s. 249–251 samt 255–259. Se även Ussing, Aftaler s. 154 f och
Lehrberg, Förutsättningsläran s. 109 med ytterligare hänvisningar.
19
Se NJA II 1915 nr 5 s. 251, jfr s. 260 samt Almén/Eklund, Lagen om avtal s. 124.
144
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 145
9
Förutsättningsläran
9.1
Allmänt
Förutsättningsläran kan tillämpas för återgång av gåva på grund av okända
omständigheter vid gåvans tillkomst eller därefter ändrade förhållanden.
För att regelns tillämpning skall komma i fråga erfordras att fyra grundläggande betingelser är uppfyllda. Dessutom måste det föreligga någon
särskild relevansgrund, som gör det lämpligt och rimligt att genom återgång eller jämkning av rättshandlingen lägga risken för den felaktiga förutsättningen på rättshandlingens mottagare.
En av de grundläggande betingelserna för förutsättningslärans tillämplighet är att den felaktiga förutsättningen skall ha varit väsentlig. Det innebär att förutsättningen skall ha varit av sådan betydelse för i vårt fall
givarens beslut att företa gåvorättshandlingen att det kan antas att han
inte skulle ha företagit rättshandlingen på samma villkor om han känt
till de verkliga omständigheterna eller förutsett hur förhållandena skulle
komma att utveckla sig. Dessutom måste förutsättningen ha varit synbar
i förutsättningslärans speciella mening. Det innebär att mottagaren skall
ha insett eller bort inse att givaren utgick från den aktuella förutsättningen och att han eljest inte skulle ha företagit rättshandlingen på samma
villkor.
Till dessa traditionella väsentlighets- och synbarhetskrav låter sig fogas
två ytterligare krav. Således erfordras att den rättshandlande inte känt
till de omständigheter varom han påstår sig ha varit omedveten. Som
huvudregel gäller också ett krav på att han inte bort känna till dem. Jag
kallar detta godtrosrekvisitet. Slutligen får den rättshandlande som huvudregel inte själv ha orsakat att hans förutsättning slagit fel.20
Även när de grundläggande betingelserna för att en förutsättning skall
kunna beaktas enligt förutsättningsläran är uppfyllda, är huvudregeln att
förutsättningen inte är relevant. För detta erfordras ytterligare att någon
av de särskilda relevansgrunder som kan leda till att en förutsättning tillläggs rättslig relevans är för handen. Till dessa hör utfästelser och lämnade uppgifter (så kallade enuntiationer) från rättshandlingens mottagare,
vilka skapat tilltro till förutsättningen så att den framstår som befogad.
Även andra situationer kan tänkas, där mottagarens underlåtenhet att
20
För det anförda, se Lehrberg, Förutsättningsläran, Iustus, Uppsala 1989, kapitel 3
(förutsättningsbegreppet), 5 (väsentlighetsrekvisitet), 6 (synbarhetsrekvisitet), 8 (godtrosrekvisitet) och 12 (”orsakanderekvisitet”). En kortfattade framställning finns i Lehrberg, Avtalstolkning, 2 uppl., Norstedts, Stockholm 1998.
145
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 146
upplysa om ett visst förhållande kan få betydelse när omständigheterna
är sådana att avgivaren kan anses ha fog för att förlita sig på mottagarens
sakkunskap och bättre omdöme (så kallade enuntiativa relevansgrunder).
Vidare kan mottagarens onda tro om avgivarens misstag få betydelse, liksom dennes vårdslösa orsakande av att förutsättningen slagit fel. Slutligen
kan det förhållandet att mottagaren på avgivarens bekostnad gjort en
vinst till följd av att förutsättningen slagit fel i vissa fall leda till samma
resultat.21
I anslutning till förutsättningsläran skiljer man mellan olika kategorier
av felaktiga förutsättningar.22 De viktigaste förutsättningarna, vilka oftast
tillerkänns rättslig relevans, är de så kallade vederlagsförutsättningarna.
Dessa har att göra med den rättshandlandes förutsättning att han skall
erhålla av mottagaren utfäst vederlag för sin prestation. Denna förutsättning anses med hänsyn till omsättningsintresset särskilt betydelsefull.
Några vederlagsförutsättningar finns typiskt sett inte vid gåva, eftersom
inget vederlag utgår.
De förutsättningar som inte hänför sig till vederlaget har långt mera
sällan rättslig relevans. Dessutom är betingelserna för att tillerkänna dem
relevans snävare. Till dessa kan främst räknas följande kategorier:
(1)
(2)
(3)
(4)
(5)
Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget.
Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir oväntat betungande.
Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir omöjlig eller försvåras.
Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir farlig.
Förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat
värdefull.
(6) Förutsättningen att de egna tillgångarna är oförminskade.
(7) Förutsättningar avseende individuella (icke-ekonomiska) syften.
Det är svårt att på ett allmänt plan med bestämdhet uttala, att möjligheterna att bringa en gåva att gå åter är avsevärt större vid benefika rättshandlingar än vid vanliga onerösa rättshandlingar. Det finns dock vissa
argument som talar för att så skulle vara fallet. Uttalanden i denna riktning är också vanliga i doktrinen.23 Och omsättningsintresset väger onek21
För det anförda, se a.a. kapitlen 9 (utfästelse och enuntiation), 10 (enuntiativa relevansgrunder samt vinst), 11 (ond tro) och 12 (vårdslöst orsakande).
22
Se a.a. kapitel 7 med hänvisningar till Ussing.
23
Se till exempel Ussing, H., Aftaler paa Formuerettens Omraade, 2 uppl., G. E. C.
Gads forlag, Köpenhamn 1945, s. 126 f, Hellner, J., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt.
146
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 147
ligen mindre tungt vid gåva än vid onerösa rättshandlingar. Mottagarens
typiska skyddsintresse väger också mindre tungt, särskilt i de fall då gåvan
ännu inte har fullbordats. Å andra sidan rimmar det illa med den villkorslösa och från varje baktanke befriade generositet, som kan presumeras ligga bakom en gåva, att sådana skulle kunna återkrävas i någon större
omfattning. En genomgång i anslutning till de olika kategorierna av förutsättningar som blir aktuella kan dock vara ägnad att kasta mer ljus
över den frågan.
9.2
Förutsättningar avseende syften som inte knyter
sig till vederlaget
Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget avser
sådana ekonomiska syften som den rättshandlande vill uppnå genom att
ingå avtalet, vilka är fristående från syftet att erhålla vederlaget och att få
avsedd nytta av detta. Ett sådant syfte kan vara att beveka medkontrahenten till ett visst handlande, till exempel att handha det av den rättshandlande presterade vederlaget på visst sätt eller använda det för ett bestämt, kanske särskilt behjärtansvärt, ändamål. En gammal dam säljer
till exempel sin sällskapshund till en djurvän i avsikt att den skall få god
vård hos köparen. Men dessa syften kan också gälla annat, till exempel
givarens möjligheter att anskaffa ersättningsegendom genom förvärv
från tredje man. Hit räknas också betalning av skuld under den oriktiga
förutsättningen att en moralisk (inte rättsligt sanktionerad) förpliktelse
föreligger. Likaså omfattas det fallet att löftet gjorts för att uppfylla ett
villkor, till exempel i testamente, för förvärv av en rättighet från medkontrahenten eller en annan person, men testamentet visar sig ogiltigt
på grund av formfel.
Vid förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget
är det oftast den rättshandlande själv som är bäst insatt i relevanta omständigheter och som bäst kan bedöma riskerna för att förutsättningen
skall slå fel. Under sådana förhållanden är utgångspunkten att han själv
står närmast att bära risken för förutsättningens felaktighet. Annorlunda
kan det emellertid förhålla sig, om förutsättningen avser den egna prestationens framtida öde.
1 häftet. Särskilda avtal, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 1996, s. 244–246, densamme, Förutsättningsläran rediviva. Advokaten 1988 s. 86 ff och (fortsättning) s. 138ff,
s. 88f, och Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s. 26–28 samt densamme i NJA 1977 s. 717,
s. 722.
147
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 148
Exempel på relevans av en gemensam förutsättning, som har stöd i
ett grundläggande avtalssyfte, erbjuder det fallet att den ene av två personer som planerar att gifta sig erhåller en gåva från den andre eller
denne närstående person, med det självklara syftet att gåvan skall
komma båda till del i det framtida äktenskapet.24 Huvudregeln i 3 kapitlet av giftermålsbalken i 1734 års lag var att gåvor mellan trolovade gick
åter om trolovningen bröts. Regeln fanns kvar till införandet av vår
senaste giftermålsbalk, då samtliga regler som knöt rättsverkningar till
trolovning upphävdes. Därvid uttalades emellertid, att den tanke som
regeln gav uttryck åt fortfarande kunde antas allmänt omfattad, samt att
i huvudsak samma resultat i fortsättningen kunde nås med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer.25
Exempel på återgång av gåva till trolovad ger rättsfallen NJA 1875
s. 201, 1891 s. 596, 1893 s. 353 och 1918 s. 318.
I NJA 1893 s. 353 hade en kvinna skänkt sin trolovade ett penningbelopp. Sedan trolovningen brutits bifölls hennes talan om att återfå beloppet. I Nedre revisionens av Högsta domstolen bifallna hemställan
hänvisades i huvudsak till de grunder häradsrätten anfört. Häradsrätten
hade motiverat utgången med att penningbeloppet överlämnats i ändamål att användas till inköp av ett visst fartyg eller till andra det tilltänkta
äktenskapet gagnande ändamål, att äktenskap ej hade kommit tillstånd
samt att mannen inte visat sig berättigad att detta oaktat behålla medlen.
Då Sigrid Jönsson förvärvat en fastighet med yttre inventarier genom
köp från sin far, tecknade hon på kontraktet överlåtelse av halva köpet
på ”min fästman trävaruhandlaren And. Persson i Osby”. Sedan förlovningen brutits förklarade häradsrätten i NJA 1918 s. 318 avtalet med
Persson oförbindande för Sigrid Jönsson. Såväl av ordalagen i avtalet
samt vittnesberättelser och vad i övrigt i målet förekommit, framgick
uppenbarligen att köpet ingåtts under förutsättning att parterna skulle
gifta sig. Förbindelsen hade emellertid upplösts innan äktenskap ägt rum,
och Persson hade inte ådagalagt någon omständighet på grund av vilken
köpet ändå skulle bestå. Hovrätten fann inte skäl till ändring i häradsrättens utslag. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom.
I sammanhanget bör särskilt uppmärksammas rättsfallen NJA 1875
s. 201 och 1891 s. 595, där fastigheter skänktes eller såldes billigt till trolovade inför förestående äktenskap och äktenskapen sedan inte blev av. I
24
25
Jfr Lehrberg, Förutsättningsläran s. 429 f.
SOU 1972:41. Familj och äktenskap I s. 121ff.
148
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 149
dessa fall hade förutsättningen om kommande äktenskap även stöd i det
skriftliga avtalsinnehållet.
Sedan Perssons mor sålt en hemmansdel till sonen ”och hans tilltänkta hustru Annett Jonasdotter i Grysshult”, men giftermålsplanerna gått i
stöpet, yrkade Jonasdotter i NJA 1875 s. 201 att mot betalning av hälften
av köpeskillingen tilläggas rätt till halva fastigheten. Talan ogillades. I
Rev:s av Högsta domstolen bifallna betänkande anfördes: ”Emedan af
ordalagen uti omförmälda ... köpebref ... liksom af hvad i saken hörda
vittnen intygat och för öfvrigt förekommit, uppenbart synes, att Jonasdotter blifvit såsom köpare jemte Persson i köpebrefvet upptagen allenast
under förutsättning, att hon skulle, såsom ämnadt var, med Persson ingå
äktenskap; vid hvilket förhållande Persson, som mottagit köpebrefvet
och fått tillträda hela den i fråga varande hemmansdelen, icke torde vara
pliktig att, vare sig såsom arfvinge efter sin numera aflidna moder, eller
eljest på grund af samma köpeafhandling, med Jonasdotter, å hvars vägnar någon köpeskilling ej blifvit erlagd, dela berörda fastighet, då, enligt
hvad upplyst är, frågan om äktenskap mellan Jonasdotter och Persson
numera till följd af vägran å hennes sida förfallit ...”.
Fastän det inte kan uteslutas att ett formenligt avtalsvillkor här ansågs
för handen, rörde det sig troligen åtminstone reellt sett om utfyllning.
Och i så fall bör det ha varit en omständighet ägnad att få förutsättningen att Persson och Jonasdotter skulle gifta sig att framstå som befogad,
att denna upptagits i köpebrevet utan att någon opponerat sig häremot.
Härigenom var också förutsättningen och säkerligen också dess betydelse synbar. Möjligen kan inte helt uteslutas att man också beaktade att
äktenskapsplanerna förföll till följd av Jonasdotters vägran.
Sedan makar sålt en fastighet till sin dotter Nilsdotter och ”deras tillämnade svärson Nilsson” men äktenskap ej kommit till stånd, förklarades köparna i NJA 1891 s. 596 inte genom köpekontraktet ha förvärvat
någon rätt till fastigheten. Häradsrätten anförde att av ordalagen i köpekontraktet, jämförda med en av Nilsson och Nilsdotter utgiven handling, där de erkände sig genom köpet ha uppburit visst belopp som arv
efter makarna, var uppenbart att Nilsson upptagits som köpare endast
under förutsättning att han skulle gifta sig med Nilsdotter. Vidare framhölls att Nilsdotter vägrat gifta sig med Nilsson samt att hon för sin del
medgivit köpets återgång. Hovrätten fann ej skäl till ändring i häradsrättens utslag. Högsta domstolen fastställde Hovrättens dom.
Av betydelse synes här, på samma sätt som i NJA 1875 s. 201, ha varit
att förutsättningen om kommande äktenskap framstod som befogad
149
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 150
därigenom att den intagits i köpekontraktet utan att någon opponerat
sig häremot. Ytterligare stöd hade denna förutsättning i handlingen där
Nilsson och Nilsdotter förklarade sig genom köpet ha mottagit visst belopp som arv efter Nilsdotters föräldrar. I detta fall var det emellertid inte
gåvotagaren Nilsson som vållade förutsättningens bristande – det var i
stället Nilsdotter som vägrade gifta sig med honom. Slutligen kan inte
helt uteslutas att domstolarna tänkte sig att ett formenligt avtalsvillkor
förelåg.
De anförda rättsfallen var speciella. Förutsättningarna var gemensamma, men det fanns inte synnerligen starkt stöd för dem. Däremot
gjorde sig billighetshänsyn gällande med särskild styrka. Löftenas starka
samband med de förutsatta äktenskapen var uppenbart. Avtalssyftena
var förfelade genom att gåvorna inte kunde komma båda till del i det avsedda äktenskapet. Effekterna av förutsättningarnas bristande var i samtliga fallen mycket ingripande. Där gåvorna inte givits mellan de trolovade
avsåg de fast egendom, vilken torde ha varit avsedd att utgöra grunden
för den givaren närstående trolovades försörjning. Härigenom hade en
betydande skada uppkommit, vilken drabbade givaren själv i de i äldre
giftermålsbalken avsedda fall, där denne givit gåvan och den tilltänkte
maken/makan i de övriga fallen. Möjligen kunde även hävdas, att gåvotagarna hade gjort en vinst om de fått behålla gåvorna utan att påta sig
de förpliktelser som var förknippade med äktenskapet.
En modern variation på samma tema återkom i NJA 1977 s. 717, där
det var en man som i gåvobrev hade utfäst sig att skänka sin flickvän en
fabriksny Porsche, men inte hunnit fullborda gåvan innan deras kortvariga förbindelse upphörde. Flickan utkrävde bilens värde, medan mannen bland annat gjorde gällande att gåvan var ogiltig. Han omöjliggjorde
emellertid förutsättningslärans tillämpning genom att hävda att han aldrig betraktat förbindelsen med flickan som annat än tillfällig. Inte heller
var bilen avsedd för gemensamt bruk – parterna bodde i skilda delar av
landet. I stället skedde jämkning jämlikt grunderna för 8 § skuldebrevslagen, en föregångare till generalklausulen i 36 § avtalslagen.
9.3
Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir
oväntat betungande
Förutsättningen att det egna åtagandet inte är eller blir oväntat betungande har slagit fel när själva åtagandet – och inte ”bara” dess fullgörelse –
blivit mer betungande än den rättshandlade tänkt sig. Denna distink150
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 151
tion kan kanske tyckas dunkel eller illa formulerad, men det föreligger
en betydelsefull skillnad mellan till exempel det fallet att en säljare inte
kan prestera därför att godset blivit mycket svårt att få tag på och det fallet att en borgensmans ansvar utvidgats därför att en medborgensmans
namnteckning visat sig vara förfalskad. I det första fallet är säljarens förpliktelse den han avsett. Endast själva uppfyllelsen har försvårats. I det
andra fallet vet man ännu ingenting om hur det blir med uppfyllelsen,
men själva åtagandet har i sig självt blivit mer betungande än borgensmannen räknat med.
Vid onerösa rättshandlingar är möjligheterna att frånträda avtalet eller
få prestationsskyldigheten jämkad på grund av att åtagandet visat sig vara
mera betungande än beräknat mycket snäva. Sådana förutsättningar har
främst beaktats i något speciella situationer, såsom i vissa borgensmål 26
och i vissa gamla skogsavverkningsmål.27 Vid gåvoutfästelse är det av betydelse att den aktuella typen av förutsättningar kan aktualiseras endast
beträffande ännu inte uppfyllda gåvoutfästelser. En sådan gåvoutfästelse
är endast i vissa speciella fall bindande, om den avser lös egendom. Det
är vidare närliggande att åberopa bestämmelsen i 5 § första stycket gåvolagen om verkan av givarens försämrade förmögenhetsvillkor som argument för en liberal bedömning. Om givarens förmögenhetsvillkor försämrats till följd av att gåvoutfästelsen visat sig mer betungande eller av
andra skäl borde ju vara egalt om man ser till bestämmelsens naturliga
ändamål.
9.4
Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir omöjlig
eller försvårad
Traditionellt har skilts mellan omöjlighet och försvårad uppfyllelse (force
majeure). Rättsreglerna gör emellertid inte någon principiell skillnad
mellan dessa fall. Ibland har man till en särskild kategori velat hänföra
fall, där rent ekonomiska förhållanden – prisstegring, valutafall etc. –
gjort prestationen mer betungande, så kallad ”ekonomisk force majeure”.
Priset på den vara som en säljare har att prestera – och som han inte har
i lager – har till exempel gått upp. Eller kursen på den valuta köparen
26
Se Lehrberg, Borgensansvarets avhängighet av borgensmannens förutsättningar. Uppsatser i bankrätt. Första samlingen, Norstedts, Stockholm 2002, s. 116 ff.
27
Se närmare Lehrberg, Förutsättningsläran avsnitt 10.3.7, jämför även 8.3.7, 9.3.7,
10.3.7, 11.3.7 och 12.3.7.
151
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 152
skall betala med har stigit. Även här gäller dock i princip samma regler
som när uppfyllelsen eljest försvårats.
Vid bindande utfästelse om gåva kan även i detta fall bestämmelsen i
5 § första stycket gåvolagen om verkan av givarens försämrade förmögenhetsvillkor åberopas som argument för en åtminstone något mer liberal
bedömning än vid onerösa rättshandlingar. Dessutom kan anföras att det
främst är intresset av att genomdriva vederlagsgrundsatsen som dikterat
den stränga hållningen i gällande rätt. I benefika avtalsförhållanden väger
denna typ av hänsyn mindre tungt. Detsamma gäller gåvotagarens skyddsintresse.
9.5
Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir farlig
Av speciell karaktär och i förutsättningshänseende särskilt beaktansvärda
är sådana med uppfyllelsen förknippade olägenheter, som innebär fara för
den rättshandlandes eget eller dennes anställdas liv eller hälsa. I viss utsträckning finns särregler för sådana fall, vilka medger befrielse från kontraktsansvar i betydligt större utsträckning än vad som gäller när uppfyllelsen eljest försvårats. Detta motiverar en särbehandling av dessa fall. Vid
gåva finns enligt min mening särskilt starka skäl för att en utfästelse inte
skall kunna genomdrivas. Vederlagsprincipen väger ju i dessa sammanhang lätt. Bestämmelsen i 5 § första stycket gåvolagen om verkan av givarens försämrade förmögenhetsvillkor bör kunna tillämpas analogiskt.
9.6
Förutsättningen att den egna prestationen inte är
eller blir oväntat värdefull
Förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat värdefull har slagit fel, om det vederlag som den rättshandlande åtagit sig att
prestera är mer värt än han räknat med. Han har till exempel ingått avtal
om försäljning av ett föremål av mässing till ett visst pris, men sedan
upptäckt att föremålet i själva verket var av guld. Dylika förutsättningar
är i regel inte relevanta i ömsesidigt förpliktande avtalsförhållanden. Vid
gåva är det svårt att finna klara hållpunkter för att bedömningen skulle
vara mer förmånlig för givaren. Har utfästelsen ej fullbordats finns dock
utrymme för att hävda att gåvotagaren inte är lika skyddsvärd som medkontrahenten i ett oneröst avtalsförhållande. Detta kan möjligen motivera något bättre möjligheter att åtminstone få gåvan jämkad. Möjligen
kan gåvolagens regel om verkan av givarens försämrade förmögenhets152
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 153
villkor undantagsvis ge grund för en analogi. Vid fullbordad gåva är det
högst osäkert vilka möjligheter som finns att åberopa en förutsättning
hänförlig till denna kategori.
9.7
Förutsättningen att de egna tillgångarna är
oförminskade
Förutsättningen att de egna tillgångarna inte är eller blir oväntat begränsade har naturligtvis slagit fel om gåvogivaren blivit insolvent, så att han
inte kan fullgöra sitt åtagande, men även om hans förmögenhetsvillkor
eljest försämrats så att gåvan får svåra konsekvenser för hans ekonomiska
situation. För denna situation är regeln om återkallelse av gåva på grund
av försämrade förmögenhetsvillkor i 5 § första stycket gåvolagen direkt
tillämplig när det gäller gåva av lös egendom. Antagligen kan den tillämpas analogiskt vid fastighetsgåva där tillträde ej ägt rum. I vad mån samma
typ av argumentation kan föras vid fullbordad gåva är mera osäkert.
9.8
Förutsättningar avseende individuella
(icke-ekonomiska) syften
Exempel på förutsättningar av individuell (icke-ekonomisk) karaktär är
att gåvogivaren finner att han själv har bruk för det han skänkt bort eller
att detta har ett betydande affektionsvärde för honom, utan att han därför drabbas av någon (opåräknad) ekonomisk förlust. Det är osäkert i vad
mån gåvans benefika karaktär kan åberopas som grund för en mer generös hållning till återgångsanspråk i dylika situationer. En särskilt kvalificerad situation behandlas dock i regeln om märklig orätt i 5 § andra
stycket gåvolagen. Till stöd för att analogier till denna princip skulle
kunna låta sig göras vid fullbordad gåva kan möjligen åberopas den motsvarande tidigare lagfästa principen i fastighetsrätten, vilken anses vara
tillämplig även på fullbordad gåva.
10 36 § avtalslagen
Om ett avtalsvillkor vid en gåva är oskäligt kan det bli aktuellt att tillämpa den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen
för att jämka gåvans villkor. Det är dock viktigt att gåvans oskälighet
kan kopplas till ett specifikt villkor i gåvan, vilket är oskäligt. Det räcker
153
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 154
inte att gåvan framstår som oskälig som sådan, när detta inte kan kopplas till något villkor i själva rättshandlingen. I NJA 1989 s. 614 uttalade
således Högsta domstolen att ett avtalsvillkor i avtal mellan makar om
underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad, vilket var omöjligt att uppfylla,
inte var detsamma som ett ”oskäligt” avtalsvillkor. Av det skälet avfärdades möjligheten att tillämpa 36 § avtalslagen.28
Möjligheterna till ingripande med 36 § torde allmänt sett vara något
större vid gåva än vid vanliga onerösa rättshandlingar. Flertalet av de bedömningsnormer som nämnts i förarbetena eller aktualiserats i rättspraxis är dock kopplade till kommersiella avtalsrelationer och förekommer knappast vid gåva. Motsatsen gäller beträffande den avvägning som
enligt förarbetena bör ske mellan förmånerna å ömse sidor i avtalsförhållandet. Ett skäl för jämkning kan enligt förarbetena vara att det råder
missförhållande mellan parternas förmåner.29 Ett sådant missförhållande
råder naturligtvis alltid vid gåva.
Att en rättshandling har karaktären av gåva utgör dock naturligtvis
inte i sig tillräckligt skäl för att jämka rättshandlingen. Däremot får gåvans benefika karaktär indirekt betydelse på annat sätt. Således blir det
viktigt att rättshandlingen verkligen är avsedd att utgöra en gåva. Om
det i stället rör sig om ett ömsesidigt förpliktande avtal som till följd av
en olycklig formulering eller ändrade förhållanden i praktiken kommit
att medföra förpliktelser endast för en av parterna, torde risken för jämkning vara påtaglig. Dessutom är intresset av att skydda mottagaren svagare när denne inte utfäst något vederlag. Det kan därför med hänsyn till
omständigheterna finnas större utrymme för att ingripa med jämkning
vid gåvor än vid onerösa rättshandlingar. Detta gäller särskilt när gåvoutfästelsen ännu ej har fullbordats, men även i viss mån därefter.
I fråga om bedömningen av omständigheterna vid avtalets tillkomst
framhölls i förarbetena att dessa inte behövde vara så särpräglade som
krävdes i 28–33 §§ avtalslagen. Till exempel kunde hänsyn tas till att en
starkare part lyckats få avtal till stånd med obilliga metoder, såsom
28
Jag har kritiserat detta sätt att resonera i uppsatsen Förutsättningslärans rättsföljder.
Några synpunkter i anledning av en nyligen avkunnad dom. JT 1990–91 s. 403 ff, s. 406 f.
Det är visserligen korrekt att ett avtalsvillkor inte blir oskäligt för att det blir omöjligt att
uppfylla. Men det förhållandet att ett avtalsvillkor är omöjligt att uppfylla kan mycket
väl leda till att ett annat avtalsvillkor blir oskäligt.
29
Se Prop. 1975/76:81 med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m. s. 118f och SOU 1974:83. Generalklausul i förmögenhetsrätten s. 152 f.
154
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 155
aggressivt uppträdande, överraskningstaktik eller annat missbruk av förhandlingsläge.30 Möjligheterna att beakta olika former av otillbörlig påverkan torde inte sällan vara större vid gåvor än vid ömsesidigt förpliktande avtal där det väger någorlunda jämt mellan parternas prestationer.
Dels kan gåvans vederlagsfria karaktär i sig utgöra en grund för misstanke om att den tillkommit som ett resultat av otillbörlig påverkan. Dels
finns, i linje med vad som strax ovan sagts, något större utrymme för att
tillmäta otillbörlig påverkan betydelse när medkontrahenten inte skall
utge något vederlag.
Ett exempel på att jämkning av gåva skett ger det ovan berörda rättsfallet NJA 1977 s. 717, där visserligen inte 36 § men dess föregångare i
grunderna för 8 § skuldebrevslagen användes. En man hade enligt gåvobrev skänkt en kvinna ”en stycken fabriksny Porsche Carrera, årsmodell
1975”. Mannen hade också beställt en sådan bil, men hade sedan han
brutit förbindelsen med kvinnan hävt avtalet med bilfirman. Mannen
bestred nu gåvoutfästelsens giltighet. De båda justitieråd som stod bakom
Högsta domstolens dom avfärdade möjligheten att tillämpa förutsättningsläran med hänvisning till att bilen uppenbarligen varit avsedd väsentligen för kvinnans personliga bruk och att mannen enligt egen uppgift
betraktat förbindelsen med kvinnan som tillfällig. Emellertid framstod
gåvan som en lyxgåva, vilkens värde avsevärt översteg det normala även
för en generös present av en förmögen givare i en förbindelse av det aktuella slaget. Därför var det uppenbart otillbörligt att sedan förbindelsen
brutits utkräva hela detta värde. Det belopp mannen ålades att betala
bestämdes till 20 000 kr. Ett justitieråd ville jämlikt grunderna för 8 §
skuldebrevslagen lämna gåvan utan avseende. Två justitieråd ville döma
mannen att utge hela bilens värde, 92 279 kr.31
30
För det anförda, se NJA II 1976 nr 4 s. 276 f.
En kuriositet kan här nämnas. Jag höll under ett tiotal år under 1980-talets senare
hälft och 1990-talets första hälft seminarier för studenter på juristutbildningens andra år
rörande återgång av gåva, där rättsfallet NJA 1977 s. 717 kom upp bland andra i denna
uppsats uppmärksammade mål. Seminariets huvudsyfte var att göra studenterna mera
medvetna om den juridiska problemlösningens inslag av värderingar. I detta syfte brukade jag fråga studenterna om deras spontana reaktioner inför olika tvistesituationer samt
be dem försöka göra klart för sig varför det ena eller andra kändes rätt eller fel. Jag brukade också be dem rösta om vad de tyckte om utgången i 1977 år mål. Uppsalastudenterna
hade under 1980-talet och början av 1990-talet (åren var, om jag kommer ihåg rätt,
1985–1992) ganska olika åsikter och var sällan påtagligt emotionellt engagerade av frågeställningen i målet. Vanligen ansåg ungefär 40–45 procent av studenterna att gåvan inte
borde ha jämkats, medan ungefär lika många menade att Högsta domstolen i sin dom
31
155
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 156
Det är svårt att i förarbetena och annat material i anslutning till 36 §
avtalslagen finna konkret belägg för att jämkning är mer närliggande vid
gåva än vid onerösa rättshandlingar. Inte heller är det lätt att se i vilka
typfall jämkning av gåva kan aktualiseras. Det betyder dock också att
det finns betydande utrymme för en friare argumentation i anslutning
till lagtexten, förarbetena och prejudikat. Särskild anledning finns också
att åter erinra om de uttalanden som gjordes vid generalklausulens tillkomst och där en ny attityd rekommenderades i stället för den tidigare
restriktiva tillämpningen av exempelvis 33 § avtalslagen och (grunderna
för) 8 § skuldebrevslagen.32
11 Sammanfattning och avslutande
kommentarer
Den föregående framställningen har ägnats åt möjligheterna att bringa
en gåva att gå åter. En viktig utgångspunkt har därför varit principen att
en utfästelse om gåva av lös egendom som huvudregel inte är bindande.
Endast i vissa speciella fall behövs en möjlighet att bringa en ännu inte
fullbordad gåva att gå åter. Samtidigt är naturligen gåvotagarens ställning
mindre skyddsvärd innan gåvan fullbordats. Därför finns ändå särskilda
regler som medger att givaren frånträder en bindande utfästelse om gåva
av lös egendom dels om givarens förmögenhetsvillkor försämrats, dels
om gåvotagaren gjort givaren märklig orätt. I vart fall principen om
märklig orätt torde även undantagsvis kunna tillämpas på fullbordad
gåva av fast eller lös egendom.
funnit den bästa lösningen. En mindre grupp av studenter ansåg att jämkning bort ske
på så sätt att mannen helt befriats från betalningsskyldighet. Under åren i Lund (1993–
1995 om jag kommer ihåg rätt) var däremot en förkrossande majoritet om 90–100 procent av studenterna av den mycket bestämda uppfattningen att gåvan bort utgå ograverad. Många studenter var dessutom mycket starkt upprörda över utgången i målet – så
upprörda att det nästan var omöjligt att föra en saklig diskussion kring de övriga alternativ som stått Högsta domstolen till buds i målet. När jag under senare år då och då testat
rättsfallet på liknande sätt på studenter på fördjupningskurser i avtalsrätt i Uppsala, har
en ibland större och ibland mindre majoritet menat att gåvan inte borde ha jämkats.
Men frågan har fortfarande inte lyckats väcka samma engagemang i Uppsala som i Lund.
Vad denna skillnad beror på vill jag inte ens spekulera i. Inte heller har jag lyckats bli klar
över huruvida det var uppsalastudenterna eller lundastudenternasom bäst tillgodogjorde
sig de insikter om värderingarnas betydelse i juridiska resonemang som seminariet syftade till att bibringa dem.
32
Se NJA II 1976 nr 4 s. 246 samt 259.
156
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 157
De speciella möjligheterna att bringa en rättshandling att återgå på
grund av psykisk störning hos givaren får särskild betydelse vid gåva.
Dessutom har arvsrättsliga regler om förskott å arv och laglott betydelse
i sammanhanget. Möjligheterna att bringa gåvor att återgå enligt avtalsrättens traditionella ogiltighetsregler om tvång (28–29 §§), svek (30 §),
ocker (31 §) och mot tro och heder stridande förfaranden (33 §) torde
vara något större än vid sådana rättshandlingar där ekvivalens råder mellan förmånerna och bördorna på ömse sidor. Motsvarande gäller beträffande förklaringsmisstag (32 § första stycket), där det särskilt noterats att
det finns en begränsad möjlighet att bringa en gåva att återgå på grund
av sådant misstag även när mottagaren varit i god tro.
Av störst praktisk betydelse för möjligheterna att bringa en gåva att
återgå är antagligen de allmänna rättsreglerna om återgång och jämkning
av rättshandlingar i förutsättningsläran och generalklausulen i 36 § avtalslagen.
De kategorier av förutsättningar som kan slå fel vid gåva – dvs. sådana
som inte hänför sig till något vederlag – utgör till betydande del sådana
som är kopplade till gåvoutfästelsen och möjligheterna att fullgöra denna.
Utfästelsen kan ha blivit mer betungande än förutsatt eller det kan ha blivit svårt, farligt eller rentav omöjligt att prestera. En besläktad kategori av
förutsättningar som ytterst sällan kan tilläggas relevans i onerösa relationer utgör förutsättningen att de egna tillgångarna är oförminskade.
Denna förutsättning är särreglerad i 5 § gåvolagen, där det stadgas att om
givarens förmögenhetsvillkor efter det att gåvan blivit utfäst men innan
den fullbordats har försämrats så att, i betraktande jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, får den
återkallas eller minskas. Samma princip bör kunna tillämpas när fullgörelsen har blivit farlig. Även i övriga nämnda fall kan det finnas möjlighet
att analogisera till regeln i 5 §. Den möjligheten är mer långsökt när det
gäller förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat
värdefull, där det är svårt att finna belägg för att möjligheterna till återgång är nämnvärt större än vid onerösa rättshandlingar. Möjligheterna
till återgång på grund av att fullgörelsen blivit mer betungande etc. är i
princip endast relevanta för gåvor som ännu inte fullbordats.
De viktigaste förutsättningarna, vilka oftast tilläggs rättslig betydelse,
är utan tvekan de så kallade vederlagsförutsättningar som knyter sig till ett
vederlag som medkontrahenten åtagit sig att prestera. Dessa förutsättningar är i vid omfattning relevanta enligt regler om kontraktsbrott. När det
gäller andra förutsättningar är rättsreglerna avsevärt mer restriktiva. Några
157
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 158
vederlagsförutsättningar finns typiskt sett inte vid gåva, eftersom det ligger i gåvans begrepp att inget vederlag skall utgå. En gåva kan emellertid
ha andra speciella syften än sådana som knyter sig till ett vederlag. När
ett sådant syfte finns och är iakttagbart för gåvotagaren finns antagligen
de bästa förutsättningarna för att tillägga förutsättningar som inte avser
vederlaget relevans, även om något villkor om syftets förverkligande inte
har intagits i gåvorättshandlingen. Undantag torde dock gälla när syftet är
av icke-ekonomisk art, såsom när den bortgivna egendomen visat sig ha
ett speciellt affektionsvärde för givaren.
I anslutning till förutsättningsläran har särskilt uppmärksammats möjligheten att återkräva en gåva som lämnats under förutsättning om att
parterna skulle ingå äktenskap eller i vart fall ha en bestående relation.
Här är förutsättningen att gåvogivaren och gåvotagaren båda tillsammans skall ha nytta av den med gåvan avsedda egendomen i sin relation.
I giftermålsbalken fanns tidigare regler om återgång av gåva som givits
mellan trolovade när äktenskapet sedan inte kom till stånd. Detta är antagligen ett typfall där möjligheterna att bringa en gåva att återgå är större än vad som vanligen är fallet. I rättspraxis har särskilt identifierats dels
en förutsättning som går ut på att givarens och gåvotagarens relation skall
bli bestående som sådan, dels en förutsättning om att givaren själv efter
gåvan skall kunna ha nytta av egendomen.
Möjligheterna att tillämpa generalklausulen mot oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen torde normalt, på grund av att inget vederlag skall
utgå, vara något större vid gåvor än vid onerösa rättshandlingar. Detta
gäller särskilt när gåvoutfästelsen ännu ej har fullbordats, men även i viss
mån därefter. Det är dock nödvändigt att gåvans oskälighet kan kopplas
till ett specifikt villkor i gåvan, vilket är oskäligt. Det räcker inte att gåvan
framstår som oskälig som sådan. Skulle dock rättshandlingens vederlagsfria karaktär inte ha varit avsedd utan uppkommit till följd av en olycklig formulering eller ändrade förhållanden kan naturligtvis diskrepansen
mellan parternas prestationer i sig bli ett starkt argument för jämkning.
Möjligheterna att ta hänsyn till omständigheterna vid rättshandlingens
tillkomst, såsom att en starkare part lyckats få avtal till stånd med obilliga
metoder, till exempel aggressivt uppträdande, överraskningstaktik eller
annat missbruk av förhandlingsläge, torde också vara större vid benefika
rättshandlingar än vid onerösa sådana.
I rättspraxis har en gåvas karaktär av en ”lyxgåva” (en fabriksny Porsche), vilkens värde avsevärt översteg det normala även för en generös
present av en förmögen givare i en förbindelse av det aktuella slaget, fått
158
03-11 Iustus De lege 14/4 05-06-22 18.22 Sidan 159
motivera jämkning (formellt enligt äldre rättsprinciper) av en gåvoutfästelse som lämnats av en man till en kvinna som han gjorde gällande var
en tillfällig bekantskap. Förutsättningsläran kunde inte tillämpas eftersom bilen väsentligen var avsedd för kvinnans personliga användning och
mannen själv betraktat förbindelsen som tillfällig.
Den mest iögonfallande iakttagelse som låter sig göras på grundval av
undersökningen ovan är nog den rättsutveckling som inte ägt rum i
fråga om återgång av gåva under de senaste årtiondena. I stället för att
analysera nya och intressanta rättsfall har jag vid författandet av artikeln
fått ägna mig åt att leta i gamla rättsfallssamlingar och redan upphävda
lagrum efter hållpunkter för en bedömning av när återgång av gåva kan
antas äga rum enligt gällande rätt. Detta material är ingalunda ointressant,
men det skulle också vara intressant att veta mera om hur de senaste
årtiondenas utveckling på bland annat familjerättens område kan ha
återverkat på bedömningen av frågor rörande återgång av gåva.
I samband med tillkomsten av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen om jämkning av oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen år 1976
rekommenderade lagstiftaren uttryckligen en ny attityd till frågor som
rör jämkning och ogiltigförklaring av avtal. Någon sådan lynnesskiftning
har visserligen landets domare inte låtit sig bevekas till. Tvärtom låter sig
domstolarnas syn på ogiltighets- och jämkningsfrågor alltjämt betecknas
som mycket restriktiv. Utan att kunna åberopa några vetenskapliga undersökningar till stöd för min slutsats, vill jag också säga att det är mitt
allmänna intryck att de svenska domstolarnas hållning även i ett internationellt perspektiv framstår som återhållsam. Detta är något förvånande med hänsyn till att införandet av generalklausulen i 36 § avtalslagen
på sin tid uppfattades som ett mycket djärvt drag av den svenske lagstiftaren.
Det främsta skälet till den bestående restriktiviteten utgör antagligen
hänsynen till omsättningsintresset. Detta intresse väger mindre tungt
vid sådana rättshandlingar där inget vederlag skall utgå. Jämkning och
återgång av gåvor utgör antagligen det rättsområde där en omsvängning
till en sådan mindre rigorös tillämpning av ogiltighetsregler lättast skulle
kunna göra sig gällande. Det är kanske först när så har skett som en ny
attityd kan komma att slå igenom i avtalsrätten i allmänhet. Låt oss därför hoppas på att åtminstone något nytt prejudikatmål i framtiden dyker
upp även på gåvoområdet.
159