Transcript Predikan i S:t Hans kyrka Tionde söndagen efter Heliga Trefaldighet

Predikan i S:t Hans kyrka Tionde söndagen efter Heliga Trefaldighet, den 8 augusti 2010
Exodus (Andra Mosebok) 19:3-8 * Romarbrevet 12:3-8 * Matteus 18:18-22
Idag är det alltså den tionde söndagen efter Heliga
Trefaldighet, en av de många trefaldighetssöndagar som tar upp det dagliga livet som kristen. Det
är inte så mycket fest utan mer vardagsgnet över
den här söndagen; å andra sidan är vi ju skapade
inte bara för högtid och fest utan också för arbete
och vardag; det vet ju varenda människa, och det
andliga livet skiljer sig på den punkten inte från
livet i övrigt.
Nu blir det ju himmelsk högtid i dopet om en
stund. Men före dess alltså vardagsgrå predikan.
Dagens ämne är nådens gåvor. I episteltexten,
ett par verser från Romarbrevet, räknas några av
dem upp. Det finns andra listor på nådegåvor, men
jag nöjer mig idag med dem som står i episteln.
Där stod om den profetiska gåvan; det är förmågan/gåvan att säga vad Gud vill, att rakt upp
och ned meddela Hans vilja och tanke, därtill inspirerad av den Helige Ande med ord som Anden
inger (jämför Apostlagärningarna 2:4). Det profetiska talet är inte detsamma som predikan eller
vanlig undervisning, det är alltså inte knutet till
prästämbetet eller någon annan tjänst, utan den
profetiska gåvan kan ges till vilken kristen som
helst, ibland för bara ett enda budskap, ibland för
långa tider.
I episteln stod det vidare om tjänandets gåva,
och även om ordet för tjänst är diakoni i den bibliska grundtexten är det nog ändå inte det speciellt
diakonala tjänandet det handlar om, utan om
tjänsten åt varandra, medmänniskorna och omvärlden i allmänhet.
Episteln talade vidare om undervisningens
gåva, tröstandets gåva, gåvan att frikostigt dela
med sig, att vara ledare och att visa barmhärtighet.
Inget av det är några konstigheter eller
märkvärdigheter, utan bara sådant som vi alltid
sysslar med. Att tjäna, trösta, dela med sig och
visa barmhärtighet försöker vi med lite till mans.
Alla har inte den profetiska gåvan och alla är inte
ledare eller lärare, men i varje församling finns det
sådana som har också de gåvorna.
Det är inget spektakulärt med dem. De tillhör
verkligen det vardagliga gnetet för varje kristen
eller i alla fall varje kristen församling.
Fast det är vardagsgnet med guldkant. På
åtminstone två sätt.
Det ena är ordningen att först kommer nåd först
och sedan kommer gåvorna. ”Vi har olika gåvor
efter den nåd som vi har fått”, skrev Paulus, medveten om att det han själv säger kommer i kraft av
nåden. Gåvorna liks flödar fram eller uppstår utifrån Guds nådefulla handlande – vilket då i sin tur
betyder att det primärt viktiga för oss inte är
gåvorna utan att leva i nåden. Vi ska för den
sakens skull inte hamna i det andra diket att vi inte
bryr oss om gåvorna; det vore att förneka nåden.
Men det första är att leva i nåden, i förlåtelsen och
låta sig vara föremål för Guds kärlek och öppen för
den Helige Ande. Därefter ska vi titta efter hur och
var Gud ger nådens gåvor.
Den guldkanten Nådens först och Gåvorna
sedan har Guds nådegåvor.
Den andra guldkanten är Guds generositet med
dem och i dem.
Guds generositet finns i den gammaltestamentliga berättelsen om när Gudsfolket fick nådegåvan
att vara just Guds folk. Då beordrade Gud upp
Mose på ett högt berg – ska det vara ska det vara
redigt – med moln och töcken och all sköns härlighet. Över Guds handlande flödar generös nåd,
härlighet i överflödande mått.
Generositeten finns också i episteln, ja, ett par
av nådegåvorna handlar just om generositet,
gåvan att frikostigt dela med sig och gåvan att med
glatt hjärta visa barmhärtighet. Nåden gör det lätt
att dela med sig och att vara barmhärtig. Det är ju
en sak att man delar med sig och är barmhärtig för
att man ska – en annan att göra det med glatt
hjärta, frikostigt och villigt. Då blir det med guldkant. Den generositeten ger nådegåvorna.
I evangeliet är det Jesus själv som är generös:
Allt vad ni löser eller binder på jorden är löst eller
bundet i himlen, det är ett förtroende utan mått till
oss som förvaltar binde- och lösenycklarna. Och
för den som blir löst är det kärlek utan mått; Jesus
gör inga begränsningar, utan det som blir löst på
jorden, det blir löst i himlen. Därför är också den
inbördes förlåtelsen generös. Det är guldkant över
den förlåtande hållning som på riktigt förlåter inte 7
gånger, utan 77; det är obegränsad och generös
förlåtelse.
Nådegåvor med guldkant, alltså, av sådant
vardagsslag att de hör hemma i varenda kristen
församling. Det är vad den här dagen kan muntra
oss med.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen
Niklas Adell, präst