Transcript kontrollerad användning av mediciner på svingård

KONTROLLERAD ANVÄNDNING AV MEDICINER
PÅ SVINGÅRD
En guide inom informationsförmedlingsprojektet befrämjande av svinens
välfärd
Leena Pohjola
Terhi Jääskeläinen
Ärade läsare,
guiden om medicinering av svin har tagits fram inom informationsförmedlingsprojektet
Befrämjande av svinens välfärd, som verkställts av Suomen Sikayrittäjät. Innehållet till guiden har
sammanställts på basen av expertföreläsningar vid producenttillfällen inom projektet och uppgifter
från olika myndigheter. Genomförandet av guiden och de mångsidiga seminarieturnéerna inom
projektet Befrämjande av djurens välfärd (2011-2014) möjliggjordes av Programmet för utveckling
av landsbygden i Fastlandsfinland. Projektet, som förverkligades på sex NTM- centralers (ELYcentralers) område, finansierades av NTM- centralen i Södra Österbotten. För den privata
finansieringen på 10 % svarade ETT ry/Sikava. Tack till finansiärerna.
Innehållet till guiden om medicinering av svin sammanställdes av Terhi Jääskeläinen (AFM) och
Leena Pohjola (VML). För översättningarna till svenska svarade Johanna Ögård (VML). Tack till
ovan nämnda personer för en god helhet. Ett speciellt tack för producerandet och kontrollerandet av
olika material och fakta till Sanna Nikunen (hälsovårdsveterinär, Sikava). Tack för kommentarer
gällande guiden även till Mari Heinonen (VMD, Helsingfors Universitet) och Olli Peltoniemi
(VMD, Helsingfors Universitet) samt till Henrietta Helin- Soilevaara och Ina Toppari vid
Livsmedelssäkerhetsverket Evira.
I denna medicineringsguide finns praktisk information gällande svinen hälsa och vård av
sjukdomar. Jag hoppas denna guide bidrar till att förstå olika sjukdomar och orsaker till insjuknande
i svinhus. Guiden hjälper förhoppningsvis också till med att förbygga sjukdomar och kan vara till
hjälp i situationer där en sjukdom redan brutit ut. Den kan också användas som hjälp vid
uppgörande av hälsovårdsplan för svinhuset.
30.6.2014 Ari Berg,
projektledare,
Suomen Sikayrittäjät ry
Innehållsförteckning
1. VARFÖR DJUR MEDICINERAS I SVINHUSET .................................................................................................. 1
1.1 MOTSTÅNDSKRAFT ................................................................................................................................................... 1
1.2 SMITTOALSTRARE ..................................................................................................................................................... 2
1.2.1 BAKTERIER.......................................................................................................................................................................... 2
1.2.2 VIRUS ................................................................................................................................................................................... 3
1.2.3 PARASITER OCH URDJUR ................................................................................................................................................... 4
1.3 PRODUKTIONSSJUKDOMAR ...................................................................................................................................... 4
1.4 SMITTOSAMMA SJUKDOMAR..................................................................................................................................... 5
2. ATT KÄNNA IGEN BEHOVET AV MEDICINERING; SÄNDNING AV PROV............................................... 6
3. ATT UTFÖRA MEDICINERING ............................................................................................................................. 7
3.1 MEDICINERING MED INJEKTION ............................................................................................................................... 8
3.2. MEDICINERING VIA MUNNEN ................................................................................................................................... 9
3.3 MEDICINERING PÅ HUDEN ...................................................................................................................................... 10
3.4 FÖRVARING AV MEDICINER ..................................................................................................................................... 10
3.5 DEPONERING AV MEDICINER .................................................................................................................................. 10
4. VANLIGASTE ANLEDNINGAR TILL MEDICINERING I FINLÄNDSKT SVINHUS .................................. 11
4.1 BENSJUKDOMAR ...................................................................................................................................................... 11
4.1.1 OSTEOKONDROS (OD) ................................................................................................................................................... 12
4.1.2 LEDINFLAMMATIONER ................................................................................................................................................... 12
4.1.3 TRANSPORTSJUKA ........................................................................................................................................................... 13
4.2. SVANSBITNING ........................................................................................................................................................ 13
4.3 MJÖLKFEBER ........................................................................................................................................................... 15
4.4. LUFTVÄGSINFLAMMATIONER ................................................................................................................................ 16
4.4.1 VARIG LUNG- OCH LUNGHINNEINFLAMMATION ......................................................................................................... 17
4.4.2 SVININFLUENSA ............................................................................................................................................................... 18
4.5 DIARRÉER ................................................................................................................................................................ 19
4.5.1 DIARRÉER INNAN AVVÄNJNING..................................................................................................................................... 19
4.5.2 DIARRÉER HOS AVVANDA GRISAR ................................................................................................................................ 20
4.5.3 DIARRÉER HOS SLAKTSVIN ............................................................................................................................................ 22
5. SVINHUSETS MEDICINURVAL .......................................................................................................................... 23
5.1 VACCINERINGAR ...................................................................................................................................................... 23
5.1.1 PARVO OCH RÖDSJUKA ................................................................................................................................................... 23
5.1.2 KOLI................................................................................................................................................................................... 23
5.1.3 CIRKO ................................................................................................................................................................................ 24
5.1.4 SVININFLUENSA ............................................................................................................................................................... 24
5.1.5 BLODIG DIARRÉ HOS SMÅGRISAR.................................................................................................................................. 24
5.1.6 VARIG LUNG- OCH LUNGHINNEINFLAMMATION, APP .............................................................................................. 24
5.2 PARASITBEHANDLING ............................................................................................................................................. 24
5.2.1 SPOLMASK ........................................................................................................................................................................ 24
5.2.2 KOCCIDIOS ........................................................................................................................................................................ 25
5.3 HORMONER .............................................................................................................................................................. 25
5.3.1 OXYTOCIN ......................................................................................................................................................................... 25
5.3.2 PROSTAGLANDIN ............................................................................................................................................................. 26
5.4 SMÄRTLINDRANDE MEDICINER .............................................................................................................................. 26
5.5 MIKROBMEDICINER................................................................................................................................................. 27
6. SKADOR FÖRORSAKADE AV MEDICINERING.............................................................................................. 27
6.1 MEDICINRESTER ...................................................................................................................................................... 28
6.2 RESISTENS FÖR MIKROBMEDICINER ...................................................................................................................... 28
7. LAGSTIFTNING ...................................................................................................................................................... 29
8. LÄNKAR.................................................................................................................................................................... 30
1. Varför djur medicineras i svinhuset
Avsikten med medicinering av djur är att stöda djurens hälsa (t.ex. järn åt kultingar och
avmaskning) samt att sköta djur, som redan insjuknat. För behandling av sjukdomar hos svin
används främst mikrobmediciner och smärtlindrande medicinering.
1
1.1 Motståndskraft
Med motståndskraft, d.v.s. immunitet, avses kroppens förmåga att försvara sej för smittoalstrare.
Motståndskraften baserar sej på immunförsvarets funktion i kroppen. Immunförsvaret kan delas in i
två delar; passivt och aktivt.
Det passiva försvarssystemet (frisk hud och friska slemhinnor) förhindrar smittoalstrare att tränga in
i och sprida sej i kroppen. Om huden går sönder, öppnas samtidigt en port till djurens kropp för
smittoalstrarna. Till det passiva försvaret hör även fagocyterna som patrullerar på huden. Dessa
omsluter smittoalstrare och förstör dessa. Det passiva försvaret fungerar alltid på samma sätt,
oberoende av smittoalstrare.
Söndrig hud är för smittoalstrare
en öppen port till kroppen
Det aktiva försvaret består av lymfvävnad, som finns bl.a. i
tonsillerna,
lymfkörtlarna
samt
organ
som
producerar
lymfceller (benmärgen, brässen, mjälten). T-cellerna och Bcellerna hör till lymfcellerna. De produceras i ryggmärgen och
då de mognat finns de i lymfvävnaden, därifrån de kan förflytta
sej överallt i kroppen. T-cellerna mognar i brässen och de kan
känna igen och förstöra celler som invaderats av smittoalstrare,
såsom virus. B-cellerna mognar i benmärgen och avsöndrar
antikroppar, som är speciellt riktade mot smittoalstrare i
omgivningen. B-cellerna utgör även ett slags minne efter att de träffat på en viss smittoalstrare. Med
hjälp av minnet kan de aktiveras och mycket snabbt producera antikroppar
då de träffar på samma bakterie eller virus som de tidigare råkat på.
”Genom
Vaccinering baserar sej på B-cellernas minne och vaccinering enligt
vaccinering kan
vaccinationsprogrammet ger vanligen kroppen en god motståndskraft
insjuknande och
(tillräckligt med antikroppar) då den utsätts för smittoalstraren i fråga.
behovet av
Till skillnad från människan och flera andra djurslag förflyttas inga
medicinering
antikroppar genom moderkakan till de ofödda grisarna, och grisarna föds
sänkas”
praktiskt taget utan motståndskraft. Grisen får till en början antikroppar och därmed motståndskraft
endast via råmjölken. Halten antikroppar i råmjölken minskar under de första 24 timmarna efter
grisningen. Även uppsugningen av antikroppar i grisens matsmältningskanal minskar under det
första dygnet och speciellt därefter. Därför är det absolut viktigt att varje gris får råmjölk så snart
som möjligt efter födseln.
2
Från råmjölken får grisen antikroppar mot alla de sjukdomar som suggan under sitt liv kommit i
kontakt med eller som den vaccinerats mot. Av denna anledning är råmjölkens
kvalitet gällande halten antikroppar hos unga djur, dvs gyltorna, sämre än hos
suggorna. Grisens egen produktion av antikroppar utvecklas så småning om då
”Det är ytterst
viktigt att
grisen växer. Grisen är speciellt känslig för olika smittoalstrare vid 3-6 veckors
grisen får
ålder, då effekten av de antikroppar som fåtts från suggan redan börjar minska,
råmjölk genast
men kroppens egen produktion av antikroppar inte ännu kommit igång
efter födseln”
ordentligt.
1.2 Smittoalstrare
Smittoalstrare kan vara bakterier, virus, parasiter och
urdjur samt de gifter, d.v.s. toxiner, som dessa
Typiska smittoalstrare hos svin
avsöndrar. En okontrollerbar förökning av smittoalstrare
Bakterie koli, rödsjuka, lawsonia,
actinobacillos
förorsakar problem i kroppens funktion och ger därmed
Virus
circo, parvo, svininfluensa
upphov till symptom. Symptomen varierar beroende på
Parasit
spolmask, skabb
smittoalstrare och vilket organ som blivit utsatt.
Urdjur
koccidier
1.2.1 Bakterier
Bakterier är mikroskopiskt små, encelliga organismer, som finns överallt i vår omgivning.
Bakterierna förökar sej genom delning. För att kunna föröka sej behöver bakterierna lämpliga
temperatur-, fukt- och näringsförhållande. Om förhållandena inte är lämpliga kan bakterierna
övergå i vilostadie (sporer). I sporform kan bakterier vänta långa tider, t.o.m. år, på att förhållanden
ska bli gynnsamma.
Den skadliga verkan av sjukdomsframkallande bakterier baserar sej på att de tar den näring de
behöver av värddjuret och kan å andra sidan även bilda bakteriegifter (toxiner) som en produkt av
ämnesomsättningen. Toxinerna gör att djuret insjuknar och försvarsmekanismen aktiveras.
Rödsjuka
Vad? Förorsakas av bakterien Erysipelothrix rhusiopathiae
Varifrån? Finns i svinhusomgivningen och jorden. 30-50% av friska svin bär på
bakterien. Smittar via avföring.
Symptom? I den akuta formen ses rödaktiga, kvadratiska, upphöjda hudförändringar
och allmän infektion. Den kroniska formen förorsakar ledinflammation och
inflammation i hjärtklaffarna
Behandling? Akuta formen behandlas med penicillininjektioner. Alla djur i boxen
behandlas, eftersom sjukdomen lätt smittar. Medicinering har ingen verkan på
den kroniska formen.
Förebyggande? Motståndskraften har stor betydelse för insjuknande. Vaccinering 2x
per år. God boxhygien och förebyggande åtgärder för att minska stress.
Bakterier kan bekämpas genom att förbättra djurets motståndskraft. Mot vissa bakteriesjukdomar
finns vaccin. Om bakterierna redan kommit in i kroppen bekämpas deras tillväxt med
mikrobmediciner (antibiotika).
1.2.2 Virus
Virus är till storleken mindre än bakterierna, och de behöver till skillnad från bakterierna alltid en
levande cell i värddjuret för att föröka sej. Virus fastnar på ytan av sin målcell och går antingen i sin
helhet in i cellen eller sprutar sitt genetiska material in i cellen. Detta leder till att värdcellen
tvingas producera nya virus, vilka sedan frigörs från cellerna, färdiga att smitta nya celler. Vanligen
dör värdcellen i samband med detta. Virussmitta försämrar även djurets motståndskraft och utsätter
det för bakterie- och parasitsjukdomar.
Genom gott smittskydd och vaccinering strävar man till att förebygga virussmittor. För djur finns
inga mediciner för behandling av virussjukdomar. Då en virussmitta kommit till svinhuset, är det
svårt/omöjligt att slippa den, eftersom en del av svinen kan förbli bärare av viruset. Dessutom
förblir många virus länge infektiva i omgivningen.
Parvo
Vad? Parvovirus
Varifrån? Mycket vanlig överallt i svinhusomgivningen.
Symptom? Förorsakar att djuren blir tomma, embryo- och fosterdöd, mumifiering,
små kullar, svaga nyfödda grisar och kastningar.
Behandling? Finns ingen behandling för virussjukdom.
Förebyggande? Vaccinering av gyltor och suggor innan varje seminering.
3
1.2.3 Parasiter och urdjur
Hos svin förekommer både inre och yttre parasiter. Svinen får parasitsmitta från andra svin eller
från sin omgivning. Typiska inre parasiter för svin är spolmasken (Ascaris suum), piskmask
(Trichuris suis), knutmask (Oesophagostomum dentatum) och trikin (Trichinella spiralis) samt yttre
parasiter skabb (Sarcoptes scabiei) och pälsätande löss (Haematopinus suis). Till inre parasiter
räknas även koccidier (Isospora suis), som är encelliga urdjur. Förutom med parasitbehandlingar
kan smittrycket minskas genom god produktionshygien (t.ex. rena grisningsboxar) och djurens goda
motståndskraft (bl.a. tillräckligt intag av råmjölk).
Skabb
Vad? Sjukdom förorsakad av skabbdjuret Sarcoptes scabie. Bor på och i huden hos svin.
Varifrån? Smittar via kontakt från ett svin till ett annat. Är inte speciellt tålig utanför svinet
i svinhusmiljö. Skabben kan inte ses med bara ögat, utan endast med mikroskop.
Symptom? Förorsakar klåda och orolighet. I början syns röda prickar på huden. Då
sjukdomen fortskrider ses kraftig förtjocknad, skorv och utslag på huden, speciellt
vid huvudet och öronen. Det är svårt att komma till en diagnos, eftersom skabben är
svår att få med i skrapprov. Ur blodprov kan en höjning i halten antikroppar
undersökas.
Behandling? Skabbsanering med medicinering i karantän.
Förebyggande? Karantän för rekryteringsdjur.
1.3 Produktionssjukdomar
Som produktionssjukdomar kan man se sjukdomar, vilka uppkommer som en följd av de val
människan gör gällande svinens skötsel, utfodring, produktionsomgivning och/eller styrning av
djurströmmen. Som en följd av denna verksamhet påfrestas försvarssystemet hos svinet så att den
inte längre kan hålla kontroll över sjukdomsaltrare, och djuret insjuknar. Till dessa sjukdomar kan
räknas t.ex. ledinflammationer, mjölkfeber, svansbitning, avvänjningsdiarré och luftvägsinfektioner.
Som motsats till produktionssjukdomarna kan man räkna smittosamma sjukdomar, såsom rödsjuka,
svinpest och mul- och klövsjuka.
4
1.4 Smittosamma sjukdomar
Enligt Jord- och skogsbruksministeriets förordnande har en del av de smittosamma sjukdomarna
klassats som sjukdomar som ska bekämpas officiellt. De sjukdomar som ska bekämpas indelas i
djursjukdomar som lätt sprider sig, farliga djursjukdomar och djursjukdomar som ska övervakas
(JSM 843/2013). Klassificeringen av sjukdomarna hos svin är presenterad i tabellen nedan. Vid
konstaterande eller misstanke om sjukdomar som ska bekämpas eller om ny, farlig djursjukdom ska
alltid en anmälan utan dröjsmål göras till kommunveterinären i området, eller om
kommunveterinären inte kan nås, till länsveterinären vid regionförvaltningsverket. Även om
sjukdomarna i fråga sällan förekommer hos oss i Finland, är det viktigt att ha dem i åtanke då det i
svinhuset förekommer t.ex. plötslig dödlighet eller avvikande symptom på sjukdom. Vissa
sjukdomar kan även smitta från djur till människa eller från människa till djur. Dessa sjukdomar
kallas zoonoser, och till dem hör t.ex. salmonella, svininfluensa och rödsjuka.
Sjukdomar som ska bekämpas
Sjukdomar som lätt sprider Farliga djursjukdomar
Sjukdomar som ska övervakas
sig
Försvårar i betydande grad
verksamhetsförutsättningarna
för husdjursproduktionen,
orsakar betydande skada på
vilda djurstammar, hindrar eller
försvårar i betydande
utsträckning export av och
handel med djur eller produkter,
eller kan smitta från djur till
människa och förorsaka allvarlig
sjukdom.
Sprids dessutom lätt.
Försvårar i betydande grad
verksamhetsförutsättningarna
för husdjursproduktionen,
orsakar betydande skada på
vilda djurstammar, hindrar
eller försvårar i betydande
utsträckning export av och
handel med djur eller
produkter, eller kan smitta
från djur till människa och
förorsaka allvarlig sjukdom.
Förorsakar sådan ekonomisk
skada för djurhållningen, skada
på vilda djurstammar, fara för
människors hälsa eller skada för
export av och handel med djur
eller varor att det för att trygga
dessa är motiverat att bekämpa
sjukdomen.
Mul- och klövsjuka
Smittosam gastroenterit hos
Salmonella
Vesikulär stomatit
svin
PRRS
Afrikansk svinpest
Aujeszkys sjukdom
Klassisk svinpest
Vesikulärsjuka hos svin
5
2. Att känna igen behovet av medicinering; sändning av prov
Det är alltid värt att sända in prov för noggrannare undersökning då flera djur insjuknar akut och
symptomen avviker från tidigare sjukdomsfall. Provtagning behövs också om dödligheten ökar, det
förekommer ett besättningsproblem som kräver medicinering (djuren insjuknar alltid i samma skede
av produktionen), om effekten av medicineringar avtar och då prov ska tas för hälsoklassificeringen
i Sikava. Endast ur prov kan man noggrant fastställa sjukdomsalstrarens
känslighet mot olika läkemedel samt utesluta övriga, mer allvarliga
sjukdomar. Resultaten är till hjälp vid skötsel av insjuknade djur och med
”Smittoalstraren
kan noggrant
konstateras
hjälp av dem kan kommande sjukdomsfall förebyggas.
Det lönar sej alltid att diskutera om provtagning och sändning med
endast ur prov"
besättningsveterinären. Ett tillräckligt antal prov relaterat till besättningens storlek och problemets
betydelse ska skickas in, eftersom undersökning av enskilda prov vanligtvis inte ger en pålitlig bild
av situationen. De prov som skickas in ska alltid tas från djur som nyligen insjuknat och som inte
ännu medicinerats. Om sådana inte finns att fås, skickas prov från djur med typiska symptom.
Eviras undersökningspaket
Tarminflammation
Provmängd
Att uppmärksamma
3-5 avföringsprov.
Om clostridier (hos smågrisar) eller
brachyspira (avvanda, slaktsvin)
misstänks, tas ett parallellprov i rör
med transportmedium (fås av
veterinärer).
En matsked avföring i en
hållbar påse/burk.
Parasitundersökningar
3-6 avföringsprov.
En matsked avföring i en
hållbar påse/burk.
Luftvägsinfektion
3-5 prov av slem från
näshålan.
Provet tas djupt från
slemhinnan i näshålan
med en långskaftad
bomullspinne.
Antikroppsundersökningar Minst 3-5 blodprov
(serum).
För bakteriologisk undersökning (t.ex.
nyssjuka) ska provet läggas i ett rör
med speciellt transportmedium (fås av
veterinärer).
Vid behov tas nytt prov av samma djur
två veckor efter det första provet.
6
Att förpacka prov - principer
– Proven ska kylas ner (inte frysas) innan sändning.
– Provet förpackas i två täta (icke läckande) förpackningar på varann.
– Ytterförpackningen ska vara tillräckligt stark.
– Dessutom ska i förpackningen finnas uppsugningsmaterial (suger upp rinnande vätska),
förpackningsmaterial (så att proven inte rörs inne i paketet) samt kylpatroner sommartid.
Om djuret medicinerats, ska tidpunkten för medicinering antecknas på remissen. Det är även bra att
anteckna vilka vaccineringar djuret fått. Om det förekommer dödlighet i samband med problemet,
är det mest praktiskt att skicka in så färska självdöda/avlivade svin (eller organ från dessa) som
möjligt. Djur med centralnervösa symptom (darrning, svårighet att hållas uppe, krampanfall,
förlamning) ska inte avlivas genom slag i huvudet eller med skott i huvudet, eftersom
undersökningen då inte kan utföras. I dessa fall ber man en veterinär avliva djuret med mediciner.
Om det inte förekommer dödlighet i samband med det problem som undersöks, kan man från djur
med typiska symptom beroende på problemets natur ta avförings-, blod- eller nässlemprov, och till
en viss utsträckning även råmjölksprov (grishosta). Tumregel för tillräckligt antal prov är 3-5 hela
svin eller 10-20 nässlem/blodprov eller 5-10 avföringsprov per avdelning/litet svinhus.
Livsmedelssäkerhetsverket
(Evira)
erbjuder
undersökningspaket
vid
diarréproblem,
parasitundersökningar samt luftvägsinfektioner, och dessa lönar det sej att utnyttja vid provtagning
(flera prov till samma pris).
En omsorgsfullt ifylld undersökningsremiss (lägenhetssignum och djurhållningsplatssignum) ska
alltid följa med provet, så att den undersökande veterinären kan rikta in undersökningen rätt.
Remissen kan skrivas ut från Eviras internetsidor, och där finns även goda instruktioner för
insändning av prov. Innan proven skickas in ska man även kontrollera till vilket regionlaboratorium
proven i fråga ska sändas (Helsingfors/Kuopio/Seinäjoki), så att proven utan dröjsmål kan
undersökas då de är färska. Då det gäller en misstanke om farlig djursjukdom eller djursjukdom,
som lätt sprider sej (t.ex. svinpest), kommer man i varje fall skilt överens med länsveterinären och
Evira om hur proven skickas in.
3. Att utföra medicinering
Mediciner ges via munnen, som injektioner och lokalt. I samband med överlåtande av medicin ger
veterinären en instruktion, och från denna eller från hälsovårdsplanen ska man innan medicinering
7
kontrollera hur mycket och hur ofta medicin ges samt hur den ska ges. Följ
givna instruktioner. Dessutom ska man så noggrant som möjligt reda ut
vikten hos det djur som ska medicineras. Hos suggor kan man använda s.k.
svinmått och grisarna kan vägas för noggrann vikt. Vid bedömning av vikt
”Endast en rätt
given och
använd medicin
fungerar som
uppskattar man hellre vikten lite i överkant än för låg.
den ska”
3.1 Medicinering med injektion
Som injektion kan mediciner ges i muskeln (im), under huden (sc), i ådern (iv) eller i buken (ip). På
gården ger producenten medicinerna antingen i muskeln eller under huden. Som injektion ges
största delen av individuella mikrobmediciner, vacciner mm.
Nål och spruta väljs enligt djur och den medicinmängd som behövs samt vid behov enligt
läkemedlets viskositet (tröghet). När medicin dras upp i spruta ur flaskan, ska den nål som sticks i
flaskan vara oanvänd, så att man inte överför smittoalstrare eller smuts i medicinflaskan.
Medicinerna ska alltid ges med en ren och vass nål och en ren spruta. Till exempel vid vaccinering
kan samma nål användas till högst ca 10 djur eller en kulle, efter detta ska nålen bytas ut. Samma
spruta kan vid behov användas ca en dag, så länge man använder den till bara en medicin. Om
injektionsområdet är mycket smutsigt eller huden på området är irriterat av tidigare injektioner, byts
injektionsstället till andra sidan och nålen byts till en ny innan följande djur. En medicin fungerar
enligt ändamål endast då den är rätt given och använd.
En injektion i muskeln ges i området strax bakom örat. Då man injicerar ska sprutan och nålen vara
i 90 graders vinkel mot svinets hud. Hos en fullvuxen sugga är området beläget en handbredd nedåt
från nacken, ca 5-7 cm bakåt från öronroten. Om injektionen ges på fel ställe kan läkemedlet hamna
i fettvävnaden, där den sugs upp mycket sämre än i muskeln. Å andra sidan kan injektionen råka i
spottkörteln, vilket är smärtsamt för svinet.
Läkemedel avsedda att ges under huden kan,
då de ges i muskeln, orsaka kraftig irritation
Lämpliga nålstorlekar för injektion i muskeln,
påverkas även av medicinen och dess viskositet
och till och med ge upphov till böld. Svin ges
Svinets
vikt
Nålens
längd
inte injektioner i musklerna i bakdelen.
10-20 kg
12-18 mm 20-21G (gul, grön)
10-30 kg
18-25 mm 18-19 G (ljusröd,
gräddfärgad)
30-100 kg
25-30 mm 18 G (ljusröd)
> 100 kg
38-44 mm
Injektioner under huden ges på området
genast bakom örat, där huden är tunn. Vid
Nålens grovlek (G)
behov används kortare nål så att man kan
vara säker på att medicinen i misstag inte går
16 G (vit)
8
för djupt.
Vid användning av automatspruta bör medicinåtgången följas upp. Speciellt små mängder kräver
först en luftning av sprutan med en större mängd medicin. Automatsprutan ska alltid väljas så att
det är möjligt att ge lämplig medicindos. Dessutom ska sprutan rengöras enligt instruktioner
9
dagligen efter bruk.
Om nålen går av och lämnar i djuret ska man i första hand försöka avlägsna den. Om detta inte
lyckas, ska slakteriet meddelas om saken innan slakt.
Allmän instruktion för tvätt och sterilisering av automatspruta
TVÄTT
1. Tvätta händerna
2. Tvätta sprutan på utsidan med ren borste och neutralt tvättmedel
3. Fyll sprutan med tvättmedelslösning och spruta tom 3-5 gånger
4. Skölj sprutan 5 gånger med så hett vatten som möjligt
5. Töm sprutan och torka den noggrant
6. Förvara sprutan rent, t.ex. i en ren plastpåse
STERILISERING
GENOM
KOKNING
1. Tvätta sprutan enligt instruktionen ovan
2. Ta sprutan i delar
3. Koka sprutans delar och nålarna i rikligt vatten i kastrull 10-20 minuter
(kontrollera att sprutan tål kokning)
4. Häll bort vattnet, lyft delarna att torka t.ex. på rent hushållspapper
5. Plocka ihop sprutan då den ännu är varm och förvara rent
STERILISERING
I MIKRO
Kan användas t.ex. för plastsprutor som inte innehåller metalldelar.
1. Tvätta sprutan enligt instruktionen ovan
2. Fyll sprutan med rent vatten
3. Linda in sprutan med 5-10 lager vått hushållspapper
4. Lägg sprutan i en mikrovågstålig plastpåse, och sedan i mikron.
5. Lägg igång mikron på hög effekt 5 min
6. Följ med papprets fuktighet, fukta vid behov på nytt
7. Ta fram sprutan och töm den på vatten
8. Kyl ner sprutan och förvara den rent
3.2. Medicinering via munnen
Gällande större djurgrupper är medicinering via munnen ofta inte lika arbetsdrygt som individuell
medicinering. Å andra sidan förekommer det doseringsproblem med mediciner som ges i mat eller
vatten i de situationer då djuret inte dricker eller äter. Därför behandlas sjuka individer, som inte
äter, med injektioner.
Ett medicinfoder som blandats vid foderfabriken är kvalitetsmässigt bättre än hemma blandad, men
det är inte alltid ett möjligt alternativ. Med hemmametoder är det svårt att få medicinen jämt
blandad i torrfoder, och som hjälp är det bra att använda t.ex. en
cementkvarn. Om medicinen doseras i blötfoder ska man säkerställa sej om
att den lämpar sej att blandas i vatten. Gett i dricksvattnet utgör bismak i
”Vid
medicinering
vattnet ett problem, svinen kan minska på vattenkonsumtionen p.g.a. detta.
via munnen, se
Dessutom dricker grisar med blötutfodring vanligen ganska lite. Om
till att djuret
medicinen doseras individuellt på maten ska man övervaka att djuret äter
äter tillräcklig
upp all mat. Premix blandas alltid i foder, de får inte doseras på maten.
mängd
3.3 Medicinering på huden
För svin finns endast ett fåtal mediciner som doseras på huden. Vid ytliga hudsår och t.ex. bogsår
kan medicinspray användas i några dagar, men innan det används ska man komma ihåg att rengöra
sårområdet omsorgsfullt.
3.4 Förvaring av mediciner
Från medicinförpackningen kontrolleras vilken medicinens rätta förvaringstemperatur är och hur
länge en öppnad förpackning kan användas. Öppnade injektionspreparat förvaras alltid i kylskåp,
även om produkten oöppnad står sej i rumstemperatur. Det lönar sej att skriva datum för öppnandet
på flaskan, så är det lätt att kontrollera när medicinen inte längre kan användas. Nålen får inte
lämnas i flaskan då den inte används, så att medicinen inte
smutsas ner denna väg. Dessutom ska medicinen skyddas
för direkt solljus, damm och fukt. Kylskåpet ska vara rent
och
gärna
försett
med
temperaturmätare,
så
att
temperaturen kan kontrolleras regelbundet. Mediciner i
pulverform ska ha en egen hylla, de ska inte förvaras på
Anteckning
+15-25 C Rumstemperatur
+8-15 C
Svalt (t.ex. övre hyllan i
kylskåpet)
+2-8 C
Kallt (t.ex. nedre hyllan i
kylskåpet)
golvet eller i foderladan.
3.5 Deponering av mediciner
Föråldrade mediciner deponeras sakligt. Lättast är det att föra dem till apoteket för destruktion.
Även använda, vassa föremål såsom nålar och skalpeller lönar det sej att spara t.ex. i en stabil
plastflaska/kanister och föra till apoteket. Alternativt kan kanistern till slut fyllas med cement och
kastas med vanligt avfall.
10
4. Vanligaste anledningar till medicinering i finländskt svinhus
4.1 Bensjukdomar
Sjukdomar som förorsakar hälta hos svin är ledinflammationer, olyckor, förändringar i led- och
tillväxtbroskområdet
(osteokondros)
och
klövproblem.
Som
orsak
för
användning
av
mikrobmediciner var ledinflammation den mest allmänt använda vårdkoden i Sikavas
medicinbokföring år 2012. De mest behandlade djurgrupperna var slaktsvin och oavvanda grisar. Å
andra sidan är bensjukdomar ett problem även hos suggor. I en undersökning gjord år 2006
konstaterades 9 % av de finländska suggorna i lösdrift vara halta och benproblem är den tredje
vanligaste utgallringsorsaken hos suggor.
Att utreda orsaken till hälta hos ett svin är inte lätt ens för en veterinär. Akuta ledinflammationer,
frakturer
och
ledbrottsförändringar
är
mycket
svåra
att
skilja
från
varandra
utan
röntgenundersökning, vilket inte är möjligt på gårdsnivå. Därför är även prognosen ofta osäker. Ett
haltande svin är alltid sjukt, så ett sjukt djur ska antingen flyttas i sjukbox och vårdas eller
alternativt avlivas.
Bensjukdomar förorsakar förluster genom kasseringar vid slakt, nedsatt tillväxt, utgifter för vård
och medicinering, förtida utgallring samt möjligen ökad smågrisdödlighet (suggor skadar grisar).
Sittande suggor är även mer känsliga att insjukna i inflammationer i urin- och könsorganen.
Omgivningen
och
golvkonstruktionen
påverkar
allmänna
Grova
benhälsa.
speciellt
Krum rygg kan vara ett tecken på smärta i benen
djurens
material
i
grisningsboxen nöter speciellt på de unga
djurens mjuka hud. Genom den söndriga
huden har smittoalstrare en direkt väg in i
kroppen. Hos smågrisar kan smittoalstrarna
komma in i kroppen även genom naveln.
Slarvig slipning av tänder, i samband med
vilken även munslemhinnan skadats, kan
befrämja uppkomsten av ledinflammationer. Klippning eller slipning av tänder hos grisar får endast
göras, om spenskador hos suggan inte kan förebyggas på något annat sätt. En spalt i dåligt skick kan
förorsaka skador vid klövarna. Dessutom är det bra att hålla i åtanke att allvarliga sjukdomar, som
11
lätt sprider sej, såsom mul- och klövsjuka och Aujeszky kan förorsaka hälta och förändringar i
svinets rörelser.
4.1.1 Osteokondros (OD)
Osteokondros är en rubbning i förbeningen av ledbrosket, alltså ett slags tillväxtstörning där
broskytornas utveckling blir störd. Den förekommer hos växande svin i alla åldrar, mest typiskt i
åldern 4-18 mån. Svinets rörelser blir styva och smärtsamma och den ses sitta och ligga mycket.
Det finns flera faktorer som bidrar till uppkomsten av tillväxtstörningen, såsom ärftliga faktorer
(bl.a. ras), snabb tillväxt och byggnad. Smärtstillande, antiinflammatorisk medicinering och vila
(sjukbox) lättar på symptomen, men de förändringar som redan uppkommit i leden kan inte botas.
OD gör svinet känsligare för ledinflammationer. Vid behov, om symptomen fortsätter längre tid, är
slakt ett förnuftigt alternativ. Eftersom det inte är frågan om en bakterieinfektion, har
mikrobmediciner ingen effekt.
4.1.2 Ledinflammationer
Flera olika bakterier kan förorsaka ledinflammation. Sådana är bl.a. streptokocker, stafylokocker,
hemofiler, kolibakterier och rödsjukebakterien. Dessa bakterier förekommer allmänt i
svinhusomgivningen och de kommer in i svinets led antingen direkt genom en sårnad vid leden eller
mer vanligt med blodet från t.ex. en hudskada eller p.g.a. svansbitning. Om ledinflammationer
förekommer hos smågrisar (0-4 veckor), ska uppmärksamhet fästas vid att grisarna får tillräckligt
med råmjölk (motståndskraft) och att omgivningen är lämplig t.ex. gällande golvmaterialet. Som
första hjälp kan tejpning av knäna lätta situationen.
Svinet kan få ledinflammation under vilket skede som helst av sitt liv. Som symptom ses ett halt
eller liggande svin vars led är ömmande, varmt och möjligen svullet. Ibland har svinet även feber.
Medicinering borde inledas så snart som möjligt, innan permanenta förändringar i ledbrosket
uppkommer. Behandlingen är mikrobmedicinering i 3-7 dygn beroende på situation, smärtlindrande
och sjukbox. Som mikrobmedicin används i första hand penicillin, som vid behov på basen av
undersökningsresultat kan bytas ut till annat verksamt ämne. Om det är fråga om
flerledsinflammation kan förutsikterna för ett tillfrisknandevara svaga. Om djuret trots medicinering
inte blir bättre på en vecka ska den avlivas.
12
Benhälsan vid gården kan grovt sett mätas till exempel med följande metoder:
1. Svinen i en viss box följs upp och man antecknar hur ofta de flyttar vikten från ett ben
till annat. Om flytt av vikten sker mer än 4 x/minut kan man misstänka att det finns något
slag av benproblem i besättningen.
13
2. Man räknar tiden, under vilken suggorna i en viss box lägger sej eller sitter ner. Om 50
% av suggorna sitter inom en timme kan man misstänka att det finns något slag av
benproblem i besättningen.
3. Många delkasseringar p.g.a. ledproblem vid slakt.
Då misstanke om ett problem uppkommit, lönar det sej att skicka in en gris/grisar
avlivade p.g.a. benproblem till Evira för undersökning.
Den kroniska formen av rödsjuka förekommer ofta som ledinflammation. Den kroniska formen kan
följa ett sedvanligt, akut sjukdomsutbrott med hudsymptom eller en symptomfri smitta. Förutom
ledproblem konstateras ibland vid obduktion förändringar i hjärtklaffarna (inflammation i
hjärtklaffarna).
En
kronisk
ledinflammation
förorsakad
av
rödsjuka
svarar
dåligt
på
mikrobmedicinering och prognosen är svag. Rödsjuka förebyggs genom vaccinering.
Ledinflammationer ska inte förväxlas med ofta förekommande inflammation i slemsäckarna
(bursit). Dessa är smärtfria reaktioner i slempåsarna förorsakade av tryck, och de kräver inte vård.
4.1.3 Transportsjuka
Transportsjuka, d.v.s. Glässers syndrom, är en sjukdom förorsakad av Haemophilus parasuisbakterien, och förekommer mest typiskt som en följd av stress (avvänjning, transport). Bakterien
som förorsakar sjukdomen förekommer allmänt i svinhus. Svinen insjuknar då deras motståndskraft
av någon anledning blir nedsatt. Den vanligaste åldern för insjuknande är 1-3 månader.
Sjukdomsförloppet är akut: svinen har feber, haltar, sitter/ligger och har tydligt smärtor. Därtill kan
djuren ha nervösa symptom (darrningar, problem med balansen). Ett eller flera leder är svullna,
varma och ömmande. Av en omgång insjuknar 10–20 % samtidigt. Behandlingen är
mikrobmedicinering och även de friska djuren i samma box medicineras. Även vaccin finns mot
sjukdomen.
4.2. Svansbitning
Svansbitningen är en stressbetingad beteendestörning hos växande grisar. Man känner inte till
svansbitning hos vildsvin. Problemet är världsomfattande och även om riskfaktorerna på gårdsnivå
är kända, kan inte entydiga lösningar för att minska bitandet alltid hittas.
Bakom problemet finns vanligen flera orsaker som framkallar stress hos svin. Bitaren är vanligen en
gylta och offret kastrat. Stress och frustrering ger upphov till ökad aktivitet, som i en box utan
stimulans riktar sej till artfränderna. Bitsår i svansen sprider blod i boxen, vilket gör att även övriga
grisar blir intresserade av svansen. Aggressivitet förekommer ändå antagligen inte i samband med
svansbitning.
14
Bitsåret blir snabbt smutsigt och gör svinet känsligt för ledinflammationer och bölder på olika
ställen i kroppen. Svansbitningen kan också förorsaka förlamning på grund av böld som uppkommit
i ryggraden.
Då svansbitning bryter ut är det viktigt att genast försöka hitta bitaren och isolera den från de övriga
svinen. Blödande offer ska flyttas till sjukbox. Fortsatt svansbitning försöker man förebygga genom
att öka stimulansen i boxen (halm, tidningar, leksaker) och genom att hitta en möjlig utlösande
faktor i omgivningen och korrigera denna. För de grisar som blivit bitna rekommenderas en
penicillinkur, även smärtlindrande medicinering kan vara till nytta under de första dagarna.
Faktorer som bidrar till uppkomsten av svansbitning är bland annat trängsel, brist på stimulans
(inget strö), helspalt, omgruppering, dålig luftkvalitet, buller och stress i samband med utfodring
De tre olika formerna av svansbitning (Taylor m.fl.)
Typ
Bitare
Offer
Skada
Bakgrund
Lösning
Dubbelfasig
a) innan skada
a) gnagande
a) passiv
a) inga,
svansar raka
b) skador
b) tuggande
b) motsätter
b) bitsår av
sej, kan
varierande
passiveras, äter grad
mindre
brist på
stimulans,
utfodringsrutiner
stimulans,
utfodring,
avlägsna bitare,
vårda offret
Attackerande
stark
bitning
motsätter sej
skador av
olika grad,
även
amputation
undermåttade
resurser i
boxen
resurser
(utfodring,
vatten, liggyta),
avlägsna bitare,
vårda offret
Fanatisk
upprepad
stark
bitning
motsätter sej
skador av
olika grad,
även
amputation
Genetisk,
metabolisk,
psykisk
Bitaren
avlägsnas, offret
vårdas
(trängsel). Forskare har kommit fram till att bristande stimulans redan i digivnings- och
mellanuppfödningsskedet ökar risken för svansbitning i högre ålder.
Om svansbitning är ett problem i besättningen (> 20 %), behövs en kartläggning av omgivningen.
Till
exempel den egna
slakteriets
rådgivare
veterinären,
hälsovårdsveterinärer
kan
hjälpa
och
15
Offer för svansbitning
med
kartläggningarna. Upprepad svansbitning
är ett tecken på allvarliga problem med
välfärden
och
de
förebyggande
förbättringarna i omgivningen för att
minska
svansbitningen
har
en
förebyggande inverkan även på andra
sjukdomar och de förbättrar djurens
välmående.
4.3 Mjölkfeber
Mjölkfeber är en sjukdom förorsakad av flera faktorer, och den påverkas av smittosamma faktorer,
icke-
smittosamma
faktorer
och
omgivningsfaktorer.
Delfaktorerna
i
mjölkfeber
är
juverinflammation, nedsatt mjölkproduktion och ibland livmoderinflammation. Den viktigaste av de
infektiva faktorerna är kolibakterien (E.coli), som kan förorsaka en allvarlig inflammation hos
suggan. Av omgivningsfaktorerna bidrar suggans begränsade motion, knapp vattentillförsel, svag
boxhygien, förstoppning och bristen på bobyggnadsmaterial till uppkomsten av sjukdomen.
Största delen av mjölkfeberfallen bryter ut inom ett dygn efter grisningen, och så gott som alla inom
tre dygn efter grisningen. Symptomen är att suggan förblir liggande, inte äter och har feber (>
39,8°C). Suggans juver kan vara rött, svullet och skarpt och suggan låter inte grisarna dia. Ofta ses
förstoppning i samband med mjölkfeber. Som en följd av mjölkbristen är grisarna hungriga och
deras allmäntillstånd försvagas snabbt.
Medicinering behövs om suggan har tydliga allmänna symptom (feber, aptitlöshet). Behandling
behövs snabbt, eftersom de nyfödda grisarnas energiförråd är litet och utan näring försämras deras
tillstånd snabbt.
Behandlingen
är
mikrobmedicinering
i
3
dygn,
antiinflammatoriskt smärtlindrande i 1–3 dygn och vid behov
oxytocininjektioner för att säkerställa att grisarna får mjölk.
Mjölkfeber kan förebyggas genom att öka suggans motion
och genom att tillsätta grovfoder till suggans foderstat då
grisningen närmar sej. Om suggan behöver förlossningshjälp
ska det ges rent (tvätta bakdelen, tvätta händer, ren
rektaliseringshandske, rikligt med glidmedel), så att bakterier
utifrån inte förs in i livmodern. I vissa fall har även införandet
av vaccinering mot koli konstaterats minska antalet fall av
mjölkfeber, även om undersökningar gällande detta inte finns
att tillgå.
Ibland kan suggorna vara apatiska, aptitlösa, aggressiva eller ge dåligt
”Genom att förebygga
med di efter grisningen, även om en infektiv sjukdom inte är i fråga.
problem gällande
Enligt nutida uppfattningen uppkommer dessa symptom då som en
suggans digivning
följd av smärta (grisning, förstoppning). Dessa suggor har vanligen
nytta av att få smärtlindrande medicinering i 1-3 dagar, och
mikrobmedicinering behövs nödvändigtvis inte.
säkerställer du
grisarnas tillgång på
råmjölk ”
4.4. Luftvägsinflammationer
I Finland har betydelsen av luftvägssjukdomar under de senaste årtionden varit ganska liten i och
med framgångsrik sanering av grishosta. Under de senaste 5 åren har deras betydelse dock på nytt
ökat på grund av actinobacillos och svininfluensa. Produktionssättet och omgivningsfaktorer har en
mycket stor betydelse för insjuknandet i luftvägsinflammationer. Bidragande orsaker till
insjuknandet är bl.a. hög djurtäthet, kontinuerlig produktion, brist på avdelningar eller dåligt
fungerande avdelningar, svag hygien och problem med temperaturreglering.
Även om medicinering i samband med akuta sjukdomsutbrott bör inledas genast symptom
uppkommer, är det viktigt att komma fram till rätt diagnos för att behandlingen ska lyckas. Diagnos
kan uppnås endast genom provtagning (blodprov, prov av nässlem, obduktioner).
16
4.4.1 Varig lung- och lunghinneinflammation
(=APP, actinobacillos, Actinobacillus pleuropneumoniae)
Betydelsen av APP har ökat under 2000-talet speciellt i slaktsvinhus. Vid akuta sjukdomsutbrott
kan t.o.m. alla svin insjukna och dödligheten öka märkbart. Förutom dödligheten förorsakas utgifter
17
även av medicinering, och svinens välfärd försämras märkbart.
APP förorsakas av en bakterie (A. pleuropneumoniae), av vilken det finns flera olika stammar
(serotyper) och vars förmåga att förorsaka sjukdom varierar stort. I Finland och de övriga nordiska
länderna är det främst serotyp 2 som förorsakat sjukdomsfall. APP kan smitta som droppsmitta från
en gris till en annan. Även friska grisar kan vara bärare av bakterien och sprida den vidare.
Bakterien kan smitta via arbetskläder/redskap och via luften. Bakterien hålls infektiv i
upphostningar i några dagar.
APP ger upphov till tre olika sjukdomsbilder. I akuta fall får svinen hög feber (> 41°C), deras
matlust blir sämre och de blir apatiska. Dessutom kan hosta och kräkningar förekomma, och svinen
kan sitta och kippa efter andan. Dödligheten vid akuta sjukdomsutbrott är 25–30 %. Ibland kan
sjukdomsutbrottet vara så kraftigt, att man inte hinner se symptom innan svin hittas döda. I kronisk
form har svinen vanligen symptom såsom hosta och nedsatt tillväxt redan som avvanda. Därtill kan
lindriga symptom (hosta, svag tillväxt) ses i mellanuppfödning och i slaktsvinhus. Antalet
lungkasseringar vid slakteriet ökar markant. Faktorer som kan leda till att den kroniska formen
bryter ut till ett egentligt sjukdomsutbrott är t.ex. att blanda grisar, kontinuerlig produktion och hög
djurtäthet.
Diagnosen APP görs på basen av typiska symptom och obduktionsfynd. Att isolera bakterien är ofta
svårt, speciellt i kroniska fall. Liknande symptom förorsakas t.ex. av grishosta, lunginflammation
förorsakad av övriga bakterier (P.multocida, streptokocker, A.pyogenes, S.aureus, F.necrophorum),
vid
akuta
sjukdomsutbrott
även
t.ex.
av
APP
rödsjuka och svinpest.
Vid
akuta
behandlas
sjukdomsutbrott
svinen
mikrobmedicinering
vanligen
och
med
smärtlindrande
medicin. I första hand används penicillin
Sittande djur och rinnande ögon kan vara tecken på
luftvägsproblem
som
mikrobmedicin,
och
behandlingen
rekommenderas fortsätta tills symptomen
varit borta i två dygn (vanligen ca 7 dagars medicinering). Vid behov, om flera djur insjuknat och
djuren fortfarande har aptit, kan medicinen ges i fodret. Vid den kroniska formen medicineras
djuren vanligen inte med mikrobmediciner, utan viktigare är att korrigera omgivningsfaktorer
(ventilation, temperatur). APP kan även saneras, men det är svårt. Ett vaccin mot APP finns, och
denna kan användas speciellt i slaktsvinhus och integrerade besättningar med kontinuerlig
18
produktion, där problemen är större. Vaccineringarna förbättrar djurens motståndskraft samt
minskar smittrycket och de ekonomiska förluster sjukdomen förorsakar.
4.4.2 Svininfluensa
Svininfluensan är allmän i Europa och den konstaterades första gången i Finland i mars 2009.
Källan till smittan i Finland är inte känd. Svininfluensan förorsakas av influensavirus, av vilka det
finns flera olika stammar. De vanligaste stammarna hos svin är H1N1, H1N2, H3N2 och
pandemiska H1N1 2009. Influensaviruset förorsakar årligen akuta sjukdomsutbrott i de smittade
svinhusen, vanligen under hösten eller vintern. Viruset kan förflyttas mellan olika arter och den
smittar allmännare från människa till svin än från svin till människa. Olika djurarter har egna typer
av influensavirus, men korssmitta och förändringar av viruset kan förekomma. Därför borde man
inte gå i svinhus då man har influensa.
I svinhuset sprids viruset genom direkt trynkontakt eller som droppsmitta. Från ett svinhus till annat
sprids smittan vanligen med köpesdjur, eftersom symptomfria djur kan bära på
viruset och överföra smittan i flera månader.
”Virussjukdomar
gör djuren känsliga
I den akuta sjukdomsformen insjuknar nästan alla svin i svinhuset samtidigt i
kraftiga luftvägssymptom (hög feber, apati, skällande hosta, kippar efter
andan, rinnande ögon och näsborrar, nysningar). Symptomen påminner om
för övriga
smittoalstrare”
akut grishosta. Dödligheten är dock liten och svinen tillfrisknar inom en vecka. Då sjukdomen
kommit in i ett svinhus brukar den bli kronisk, varefter symptomen kan vara svåra att se. Hos
suggorna förekommer kastningar, mindre kullar samt svaga och dödfödda grisar. Dessutom gör
smittan att djuren är känsligare för övriga smittoalstrare.
Diagnosen säkerställs genom att ta prov av slem från näshålan från insjuknade djur. Provet ska tas
genast då symptomen börjar, så att viruset kan påvisas. Även blodprov kan tas för undersökning av
en höjning av antikroppshalten i två på varandra följande prov tagna med 3-4 veckors mellanrum.
Det finns inget bot på sjukdomen, men vaccinering är möjlig. Insjuknade svin ges stödvård, till
vilken hör så god luftkvalitet som möjligt samt obegränsad tillgång till vatten och foder.
4.5 Diarréer
Förorsakare av diarré kan grovt indelas i grupper på basen av i vilken ålder de förorsakar symptom.
Det finns undantag till denna indelning, till exempel vissa bakterier, såsom lawsonia och
brachyspiror, som kan förorsaka diarré i olika åldrar.
19
4.5.1 Diarréer innan avvänjning
Diarré hos grisar under avvänjningsålder förorsakas mest typiskt av kolibakterier (hemolytisk
E.coli), klostridier (Clostridium perfringens typ A eller C) och rotavirus samt koccidier (Isospora
suis). Tillgången till råmjölk och förhållanden i omgivningen är av avgörande betydelse gällande
smågrisdiarréer. Bidragande orsaker är bl.a. svag motståndskraft (otillräcklig tillgång till råmjölk),
drag, brist på värme, smutsiga smågrisboxar, flyttning av grisar, ingrepp (tänder, kastrering) samt
otillräcklig energitillgång (brist på mjölk). Även brister gällande vaccinering av suggor kan
förorsaka sämre kvalitet på råmjölken och nedsatt motståndskraft hos smågrisarna.
Hemolytisk E.coli förorsakar vattnig diarré hos några dagar gamla grisar. Grisarna får smittan från
suggan eller från grisningsboxen via munnen (boxhygien!). I fara är speciellt grisar undan gyltor
(lägre mängd antikroppar) och grisar, som inte fått tillräcklig mängd råmjölk av tillräckligt god
kvalitet. Diarré ger upphov till kraftig vätskebrist och kan snabbt leda till döden om stödvård inte
ges. Vården går ut på att förse grisen med tillräcklig mängd vätska och vid behov ge
mikrobmedicinering. Förutom bättre boxhygien rekommenderas som förebyggande åtgärd
kolivaccinering för gyltor och suggor.
Clostridium perfringens typ C, d.v.s. blodig diarré hos smågrisar förorsakar blodig diarré (dock
inte alltid blodig) vid 0-14 dagars ålder. Grisarna får smittan från suggans avföring eller från
grisningsboxen. I det akuta skedet, då smittan för första gången kommer till svinhuset, förorsakar
den extremt hög dödlighet hos nyfödda. Dödligheten jämnar ut sej med tiden. Vaccinering fungerar
bra som förebyggande åtgärd. I akuta fall kan dödligheten vid behov minskas genom att ge
mikrobmedicinering åt nyfödda grisar innan skyddet av vaccinering sätter in. Sjukdomen kommer
till svinhuset med köpesdjur eller besökare (bristande smittskydd). Bakterien är mycket tålig och
hålls i svinhusomgivningen upp till ett år.
Rotavirus förorsakar rinnande eller krämig diarré hos smågrisar. Suggan eller omgivningen i boxen
kan fungera som smittokälla. Viruset skadar luddet på tarmslemhinnan, varvid födan smälter sämre
och inte sugs upp ordentligt. Dessutom blir grisen mer mottaglig för övriga sjukdomsalstrare. I
förebyggande syfte är det avgörande att grisarna får tillräcklig mängd råmjölk och att hygienen i
grisningsboxen är god. Det finns ingen medicinering mot viruset, utan man behöver se till att de
insjuknade grisarna får tillräckligt vätska och värme och att hygienen är god.
Clostridium perfringens typ A hör enligt nutida uppfattning till normalfloran i tarmen hos svin
(förekommer även hos friska djur), men den kan ändå förorsaka smågrisdiarré i vissa besättningar,
speciellt i kullar undan gyltor. Vården består av vätskebehandling och vid behov av
mikrobmedicinering. Även vaccinering är möjlig på specialtillstånd.
Koccidios (Isospora suis) förorsakar gul, vattnig/krämig diarré vanligen vid 7-14 dagars ålder.
Kullen är ofta ojämn, då ca 50 % av grisarna får smittan, men dödligheten är vanligen låg. Grisarna
smittas av urdjuret via munnen från avföringen eller via suggans juver, som smutsats av avföring.
Råmjölken innehåller inte antikroppar mot koccidier, och därmed har smågrisarna ingen
motståndskraft. Vid förebyggande av koccidios är det viktigaste att sänka smittrycket (minska
mängden koccidier i omgivningen). Detta lyckas bäst genom att förbättra hygienen i
grisningsboxarna. Grisningsboxarna bör rengöras och desinficeras omsorgsfullt mellan kullarna och
de ska torka grundligt innan de tas i bruk. Som desinfektionsmedel ska användas ett medel effektivt
mot koccidier. Vid rengöring av boxarna ska man fästa uppmärksamhet vid att smittan (gödseln)
inte samtidigt flyttas från en box till en annan. Även insekter och gnagare kan sprida smittan, så
bekämpningen av skadedjur ska hållas i sin ordning.
Vid gårdsproblem kan förebyggande medicinering inledas. Denna ska ges innan symptom, d.v.s.
vid 3-6 dagars ålder. Medicinering är inte till någon nytta för de som redan insjuknat. För de sjuka
grisarna är vätskebehandling och god hygien det viktigaste. Mikrobmedicinering har närapå ingen
effekt.
4.5.2 Diarréer hos avvanda grisar
Avvänjningen är en mycket känslig tid för grisen. Avvänjningen, sammanslagningen av kullar och
den av förändringarna förorsakade stressen i kombination med
förändrad utfodring och det faktum att grisarnas försvarssystem ännu
inte fungerar ordentligt gör dem mottagliga för flera sjukdomar.
”Jämnt foderintag
efter avvänjning
Stressen förorsakad av förändrad utfodring kan minskas genom att
främjar
vänja grisarna med det nya fodret redan då de är med suggan. Det finns
utvecklingen av
ett stort antal förorsakare till diarré, och provtagning är viktigt, så att
grisens tarmludd”
rätt medicinering kan sättas in.
20
Avvänjningsdiarré
förekommer
hos
grisar
vanligen genast efter avvänjning (1-14 dygn efter
avvänjning), och den förorsakas vanligen av
kolibakterier från omgivningen. Grisens egen
motståndskraft har stor betydelse för insjuknandet.
21
Det foder som ges i samband med avvänjning
behöver vara smakligt och lätt smält, så att grisarna
äter tillräckligt snabbt och tillräckligt mycket. Då
grisen äter rikligt efter avvänjning hålls tarmluddet i
bättre skick. Man bör även se till att grisarna har
tillräckligt utrymme vid utfodring, minst 15 cm/ gris
(i stödberättigat svinhus med begränsad utfodring
18 cm/ gris). Förutom rent vatten är det bra att lägga
fram
elektrolytlösning
i
några
dagar
efter
avvänjning (byts ut dagligen). Man kan även pröva
tillsätta organiska syror, mjölksyrebakterier och fiberpreparat i fodret/ dricksvattnet. Förutom dessa
åtgärder ska omgivningen kontrolleras: hygien, temperatur och strö. Om diarrén inte är över inom
ett dygn med dessa åtgärder behövs medicinsk vård så att grisarnas tillstånd inte försämras för
kraftigt. På marknaden finns medicinzink avsett för besättningar där avvänjningsdiarré utgör ett
problem. Medicinzinket blandas i grisfodret vid foderfabriken, och detta foder ges som enda foder i
samband
med
avvänjningen.
Zinkens
exakta
verkningsmekanism
vid
behandling
av
avvänjningsdiarré är inte känd, men man vet att den stöder mikrobbalansen i tarmen och stör
kolibakterierna då de ska fästa sej vid tarmen. Helt problemfritt är användningen av zink inte,
eftersom det på lång sikt kan öka förekomsten av resistenta bakteriestammar och vara en risk för
omgivningen då det samlas på fält. Medicinering ska baseras på en diagnos (provtagning) samt
resistensundersökning.
Ödemsjuka (kolienterotoxemi) förorsakas av vissa serotyper av kolibakterien. Vanligen bryter
sjukdomen ut ca en vecka efter avvänjning, men kan även förekomma i slaktsvinhus. Symptomen är
plötsliga dödsfall, svullnad vid ögonlocken och huvudet, svajande gång, andningssvårigheter och
gäll röst. Sjukdomen sprids vanligen inte inom svinhuset, utan är problem i en box. Vanligen
insjuknar de största och snabbast växande grisarna. Dödligheten bland de insjuknade är upp till 90
% och sjukdomsutbrottet varar 1-2 veckor. Faktorer som bidrar till uppkomsten av sjukdomen är
snabb tillväxt, kraftig utfodring, låg avvänjningsålder och dålig hygien. Mikrobmedicinering
behövs, men i det akuta skedet hjälper detta nödvändigtvis inte, utan djuren dör trots medicinering.
Sjukdomen kan förebyggas genom kolivaccineringar och genom att förbättra förhållanden.
Lawsonia- diarré förorsakas av Lawsonia intracellularis- bakterien och ger i stor utsträckning
upphov till diarré i svinhus, mest typiskt hos grisar några veckor efter avvänjning. Grisarna får
smittan via munnen från omgivningen i boxen. Som symptom ses tidvis diarré (ibland blodig) och
nedsatt tillväxt (pellegrisar). Pellegrisar utsöndrar stora mängder bakterier under en lång tid, och
därför ger de upphov till ett kraftigt smittryck i svinhuset. Smittrycket och förhållanden påverkar
hur kraftiga symptomen är. Alla djur med symptom behandlas med mikrobmedicin, vanligen via
fodret eller dricksvattnet. Vaccin mot sjukdomen finns inte att fås i Finland.
Cirkovirus förorsakar ett invecklat sjukdomssyndrom som leder till att grisarna tynar bort och blir
allmänt svaga. Viruset försämrar grisens motståndskraft avsevärt. I Finland hittas antikroppar mot
sjukdomen i så gott som alla svinhus. Vanligen upptäcks sjukdomen 2-3 veckor efter avvänjning,
och symptomen är mycket varierande. Djuren kan ha luftvägssymptom eller diarré, ibland ses
endast tynande, bleka och smala grisar. Hos suggor kan sjukdomen förorsaka fertilitetsstörningar.
Förutom konstaterandet av typiska symptom behövs provtagning för att diagnostisera sjukdomen.
Inget bot finns, men sjukdomen kan förebyggas genom vaccineringar, omgångsuppfödning och god
hygien.
Brachyspira pilosicoli – bakterien förorsakar diarré (s.k. spirochetdiarré) hos grisar, typiskt några
veckor efter avvänjning. Diarrén är cementaktig och blod kan inte ses. Sjukdomen förorsakar just
ingen dödlighet, men den hämmar grisarnas tillväxt märkbart. Sjukdomen kan bli värre vid
blandinfektion med andra bakterier (t.ex. L.intracellularis, B.intermedia). Vården består av god
hygien
samt
vid
behov
vätskebehandling
och
mikrobmedicinering
på
basen
av
resistensundersökning. Vid provtagning behövs ett speciellt transportmedium, eftersom
brachyspiror växer dåligt i laboratoriemiljö.
4.5.3 Diarréer hos slaktsvin
Svindysenteri är en diarré förorsakad av Brachyspira hyodysenteriae– bakterien. Sjukdomen har
konstaterats på flera svingårdar under de senaste åren. Som symptom i tidigt skede ses ljus diarré,
som senare blir slemmig och blodig. Svinen växer dåligt, och plötsliga dödsfall är möjliga. För att
minska smittspridningen har skadedjursbekämpningen en central roll, eftersom råttor har
konstaterats bära bakterien i sin tarm. Vid akuta sjukdomsutbrott kan mikrobmedicinering
användas, och därtill är det viktigt att se till att svinen får tillräckligt med vatten. Bakterien kan
22
saneras från svinhuset. De gårdar som hör till Sikava på nationell nivå ska vara kliniskt fria från
dysenteri. På de gårdar, där djuren går ute, är kravet enligt Sikava årlig provtagning för dysenteri.
Även Lawsonia- bakterien och övriga brachyspiror kan förorsaka diarré hos slaktsvin (se diarré hos
avvanda grisar).
23
5. Svinhusets medicinurval
5.1 Vaccineringar
Genom vaccinering börjar svinets kropp producera antikroppar mot vissa
smittalstrare utan att behöver möta dem. Senare, då den egentliga smittalstraren i
”Vaccinera
verkligheten kommer emot, klarar antikropparna snabbt av att bygga upp ett
endast friska
försvar och sjukdomen kan då inte bryta ut. Genom vaccinering kan man dra ner
djur vid rätt
på antalet djur som insjuknar och behov av medicinering. Samtidigt minskar
tidpunkt”
uppkomsten av bl.a. antibiotikaresistenta bakterier.
För att djuret försvarssystem ska reagera rätt på vaccinet och för att vaccinet ska ge önskad effekt
ska endast friska djur vaccineras vid rätt ålder. Suggor ska vaccineras i rätt skede, så att antikroppar
bildas möjligast väl hos själva suggan och i råmjölken som skydd för de nyfödda grisarna.
Smågrisar får inte vaccineras för tidigt, eftersom de antikroppar som fåtts från suggan kan försämra
uppkomsten av antikroppar efter vaccineringen.
Bästa vaccineringstidpunkten ska alltid
kontrolleras i tillverkarens anvisningar och det är värt att anteckna detta med veterinären i gårdens
hälsovårdsplan.
5.1.1 Parvo och rödsjuka
Första vaccineringen ges till gyltor vid ca 6 månaders ålder och andra vaccineringen 3-4 veckor
efter den första. Efter detta ges rödsjukevaccin till suggor och galtar enligt instruktion från
tillverkaren.
5.1.2 Koli
Suggor vaccineras med kolivaccin, för att grisarna ska få skydd mot kolidiarré. Gyltorna vaccineras
första gången ca 6 veckor innan väntad grisning och andra gången 3-4 veckor senare. Suggor
vaccineras enligt tillverkarens instruktioner, vanligen under dräktighetstiden, 2-3 veckor innan
grisning, så att råmjölken innehåller så mycket antikroppar för koli som möjligt.
5.1.3 Cirko
Vaccinering mot cirkovirusinfektioner hos svin är allmänt använda i Finland. Beroende på preparat
vaccineras antingen grisarna eller suggorna. Vaccineringarna ges alltid enligt tillverkarens
instruktioner. Genom att vaccinera suggor får man en god nivå antikroppar i råmjölken för grisarna
och dessutom minskar smittrycket förorsakat av viruset i svinhuset. Vid vaccinering av grisar höjs
grisarnas egen motståndskraft. Effektivast vore vaccinering av både suggor och avvanda grisar.
5.1.4 Svininfluensa
Med vaccin för svininfluensa skyddas svinen för undertyperna H1N1, H3N2 och H1N2 av
svininfluensaviruset. Grisar, slaktsvin och suggor kan vaccineras. Grundvaccinering utförs alltid två
gånger med 3 veckors mellanrum. Längden av verkan vaccinet kommer att ge beror på tidpunkten
för den första vaccineringen, likaså påverkas detta av om grisarnas mödrar varit vaccinerade.
Dräktiga suggor kan vaccineras ca 2 veckor innan grisning, varvid antikroppar för grisarna bildas i
råmjölken. Ett exakt vaccinationsprogram görs alltid upp på basen av de instruktioner från
tillverkaren
5.1.5 Blodig diarré hos smågrisar
Vaccinet mot blodig diarré förorsakad av Clostridium perfringens typ C ges i kombination med
kolivaccinet: åt gyltor 6 veckor innan grisning och en booster en månad efter detta. Suggorna
vaccineras alltid 2-3 veckor innan grisning. Vissa vaccin för blodig diarré kan ge motståndskraft
även mot typ A. Dessutom har det på marknaden på specialtillstånd funnits även ett kombinerat
vaccin för typ C och typ A.
5.1.6 Varig lung- och lunghinneinflammation, APP
Vaccin mot akut varig lung- och lungsäcksinflammation förorsakad av Actinobacillus
pleuropneumoniae – bakterien finns att få. Vaccinering vid 6 och 10 veckors ålder rekommenderas.
5.2 Parasitbehandling
5.2.1 Spolmask
På marknaden finns flera preparat för avmaskning av svin. De kan ges antingen med fodret eller i
dricksvattnet. Avmaskning planeras tillsammans med gårdens hälsovårdsveterinär och antecknas i
hälsovårdsplanen.
Rekommenderat är att suggorna medicineras en vecka innan flytt i grisningsbox. Då hinner inte de
spolmaskägg som suggan möjligen utsöndrar mogna till infektiv form under digivningstiden.
24
Grisarna får alltid smittan från en kvarbliven smitta i boxen. Därför är det alltid nödvändigt att
boxen tvättas innan suggan tas in i den. Även suggan borde vara mekaniskt rengjord (ingen gödsel
på klövar eller på huden) i samband med flytten. Grisarna medicineras enligt rekommendation vid 7
veckors ålder. Gällande grisar ska man säkerställa sej om att varje gris får rätt mängd medicin.
I slaktsvinhus med omgångsuppfödning och betonggolv behövs rutinmässig medicinering inte.
Daglig, grundlig utgödsling kombinerad med grundlig tvätt mellan omgångarna räcker till för att
sänka smittrycket. Om det förekommer smittor i slaktsvinhuset, är föregående omgång vanligen
källa till smittan. På ströbotten eller ute på naturbete kan avmaskning även av slaktsvin behövas.
Om det förekommit problem med spolmask i en omgång, kan desinficering av boxar behövas.
Vanligen använda desinfektionsmedel har inte alltid tillräcklig effekt på spolmaskägg.
5.2.2 Koccidios
Vid förebyggandet av koccidios är en sänkning av smittrycket det mest centrala (minska mängden
koccidier i omgivningen). Det är svårt att helt bli kvitt koccidier. Vid behov kan grisarna ges
förebyggande medicinering enskilt åt varje gris som engångsdos via munnen redan innan symptom
uppkommer, vid ca 3-6 dagars ålder. Medicineringen fungerar väl, men målet är att efter akut skede
med hjälp av förbättrad hygien bli kvitt medicineringsbehovet.
5.3 Hormoner
5.3.1 Oxytocin
Oxytocin eller mjölkhormon förstärker livmodermuskulaturens sammandragningar i samband med
grisningen och får mjölken att komma ner i juvret. Vid behov kan oxytocin användas hos suggor för
att förstärka värkarna, och vid behov i samband med mjölkfeber för att försäkra att grisarna får
mjölk. Det är dock skäl att komma ihåg att oxytocinet har flera skadliga egenskaper, och därför ska
det inte användas för säkerhet skull.
Oxytocin-
injektionen drar bl.a. samman blodkärlen i moderkakan
och utsätter de grisar som ännu finns i livmodern för
syrebrist. Oxytocinet bidrar också till att livmodern och
navelsträngen lättare går sönder och förlossningen
således ytterligare försvåras. För att oxytocin ska
kunna användas för att förstärka värkarna ska
förlossningen ha kommit igång och man ska vara säker
på att inga grisar blockerats i förlossningsvägarna. Om
25
en blockerad gris kan kännas i förlossningskanalen, ska den först fås bort så att förlossningskanalen
inte krampar kring grisen. Oxytocindosen är 5-10 enheter, det vill säga i praktiken 0,5 – 1ml i
muskeln. Rätt given är verkan snabb. Samma dos kan ges på nytt om drygt en halv timme, om
värkarna inte förstärkts tillräckligt. Större doser hormon ökar inte effekten, utan kan ge suggan
illamående och cirkulationsstörningar i livmodern och i värsta fall göra att grisningen framskrider
långsammare. Grisningen ska följas upp och suggan ska vid behov ges förlossningshjälp.
5.3.2 Prostaglandin
Prostaglandin används hos suggor för att sätta igång förlossningen. För att grisarna ska vara
tillräckligt mogna vid födseln ska en förlossning endast sättas igång vid behov och då dräktigheten
varat i minst 116 dygn. Med en injektion i muskeln kommer förlossningen igång efter 24-36
timmar. Rutinmässigt ska igångsättning inte användas, eftersom grisarna då alltid föds lite i förtid
hos en del av suggorna, vilket medför utmaningar gällande grisarnas skötsel efter förlossningen och
ökar förekomsten av fläkta grisar och höjer dödligheten. Då en förlossning sätts igång med
prostaglandin blir förlossningen mer utdragen och den har tendens att stanna upp, varvid livet hos
de grisar som ännu finns i livmodern är i fara. Igångsättande av förlossningen hämmar produktionen
av råmjölk och påverkar råmjölkens kvalitet skadligt. Dessutom ökar risken för mjölkfeber hos de
suggor som sätts igång.
Vid användning av prostaglandin ska speciell försiktighet iakttas, eftersom verkan hos människa är
den samma som hos svin. Av denna orsak ska gravida kvinnor inte hantera medicinen. Dessutom
kan i misstag given injektion förorsaka en livsfarlig överkänslighetsreaktion hos människa.
5.4 Smärtlindrande mediciner
Alla smärtlindrande, för svin godkända mediciner på marknaden är antiinflammatioriska
smärtstillande mediciner. Verksamma ämnen är meloxicam, ketoprofen och flunixinmeglumin, och
de har alla en karenstid för kött. Även acetylsalicylsyra (Aspirin) kan fortfarande ges via munnen åt
svin, men dess smärtlindrande och antiinflammatoriska verkan är mycket kort jämfört med övriga
för svin använda smärtstillande (endast ca 6 h). Aspirin avsett för svin fås endast via veterinär.
Smärtstillande kan ges som injektion i muskeln eller via munnen, och huvudsakligen ges de en gång
i dygnet åt svin. Endast ett smärtstillande läkemedel ska användas åt gången. Smärtstillande
mediciner sänker feber och minskar smärtan svinet känner, och de rekommenderas till haltande
svin, för smärtor vid förlossning, mjölkfeber och svansbitning. För kronisk smärta (t.ex. långt
framskriden OD) har antiinflammatoriska smärtstillande svag effekt. Smärtstillande medicin ges
även till galtgrisar i samband med kastrering och vid behov till suggor efter grisning.
26
Smärtlindrande tar inte bort smärtan under kastrering, men hjälper för smärtan efter ingreppet.
Användningstiden för smärtlindrande beror på vad läkemedlet används för, men vanligen
rekommenderas inte kurer på mer än 3 dagar på grund av skadeverkningar. Biverkningar av
medicineringen kan vara störningar i matsmältningskanalen (speciellt magsår) samt lokal sveda och
svullnad i injektionsstället.
27
5.5 Mikrobmediciner
Mikrobmediciner, d.v.s. antibiotika används till svin i samband med bakteriesjukdomar.
Arbetsgruppen
för
mikrobmediciner
vid
Jord-
och
Skogsbruksministeriet
har
gett
rekommendationer gällande vilket mikrobmedicin som i första hand ska användas vid olika
sjukdomar.
Det finns två slag av mikrobmediciner: de som hämmar bakteriernas tillväxt (bakteriostater) och de
som dödar växande bakterier (baktericider). Bakteriostater är bl.a. tylosin och tetracyklin,
baktericider bl.a. penicillin och fluorokinoloner. Bakteriostater och baktericider ska inte ges
samtidigt, eftersom de hämmar varandras verkan.
Baserat på provtagningar och egen erfarenhet väljer gårdens vårdande veterinär ut den för
sjukdomen i fråga mest lämpliga mikrobmedicinen. Strävan är att använda en så smalspektrig
antibiotika som möjligt, dock så att effekten mot smittalstraren är god.
En regelbunden provtagning i samband med besättningsproblem är
viktig, så att möjliga ändringar i mikrobkänslighet kan fastställas. De
”Veterinären väljer
den för sjukdomen
karenstider som antecknats på förpackningen ska följas, men om
lämpligaste
medicinen ges i större doser eller under längre tid än vanligt, kan
medicineringen”
veterinären ordinera en längre karenstid.
6. Skador förorsakade av medicinering
Den medicinering djuret får kan medföra skador för djuret själv, för människor eller för
omgivningen. Direkta skadeverkningar hos själva det medicinerade djuret är ganska ovanliga men
dock möjliga och de kan förutom av det verksamma ämnet även förorsakas av de hjälpmedel som
används i preparatet. Dessutom kan medicinen förorsaka skador då det används samtidigt med
någon annan medicin. I bipacksedeln till medicinen finns en lista över de vanligaste biverkningarna.
Sådana är bl.a. diarré, stegring och lokal irritation vid injektionsstället.
Medicinerna kan också förorsaka biverkningar hos den person som ger medicinen. Förutom
injektion i misstag sugs en del mediciner till en del upp via huden eller kommer till kroppen via
luftvägarna. Därför är det viktigt för den person som ger medicinen att skydda sej väl och
omsorgsfullt skölja eventuella stänk av huden. Läkare ska kontaktas i fall någon utsatts för medicin.
Vid behov ska medicineraren bytas ut, t.ex. om man vet att någon är allergisk för medicinen i fråga.
6.1 Medicinrester
Den medicin djuret fått ger alltid upphov till medicinrester i djurets muskel. Därför finns det
fastställt en karenstid för alla mediciner tillåtna för produktionsdjur. Karenstiden är minimitiden
från medicinering till att svinet kan slaktas och användas som människoföda. Om medicinen getts
med högre dos, använts längre tid än vanligt, om djuret har en sjukdom som försämrar
ämnesomsättningen eller om medicinen administrerats fel (t.ex. medicin avsett i muskeln injicerats
under huden), kan medicinrester hittas i kroppen under en längre tid än vanligt. Vid slakterierna tas
kontinuerligt prov med slumpsampel för undersökning av medicinrester (EU:s övervakning av
främmande ämnen).
Läkemedelsrester i kött från djur kan via livsmedel förorsaka
överkänslighetsreaktioner hos människa, ökad resistens hos bakterier, förgiftningssymptom samt
medicinpåverkan. I Finland har medicinrester sällan konstaterats i kött.
6.2 Resistens för mikrobmediciner
Med resistens för mikrobmediciner avses bakteriernas motståndskraft mot mikrobmediciner
(antibiotika). Motståndskraften kan vara naturlig eller förvärvad. Naturlig resistens är en egenskap
typisk för varje bakterieart. Vid förvärvad motståndskraft kan en bakterie, som tidigare varit känslig
för en viss mikrobmedicin, från sin omgivning (t.ex. från andra bakterier) ta till sej egenskaper som
gör att den tål mikrobmediciner bättre än tidigare. Detta leder först till att det för behandling av
sjukdomen krävs högre doser än tidigare och till sist har medicinen längre ingen verkan. Speciellt
lätt uppkommer resistens i situationer där medicinen ges med för liten dos eller kuren avslutas för
tidigt. Numera finns redan multiresistenta bakterier, d.v.s. bakterier som skaffat sej motståndskraft
mot flera olika mikrobmediciner (t.ex. MRSA).
Verkan av motståndskraften begränsar sej tyvärr inte endast till ett enstaka djur eller en enstaka
besättning, utan resistenta bakterier kan bevisligen flytta sej till övriga djur och övriga djurslag samt
även till människa direkt från levande djur, via livsmedel från djur eller via omgivningen, t.ex. via
vattendrag. Resistens mot mikrobmediciner avses vara ett av de största hoten för hälsa och välfärd
hos människor och djur, eftersom nya mikrobmediciner inte längre kan utvecklas i samma takt som
28
bakterierna blir resistenta. Småning om kan vi hamna i en situation, där effektiva mikrobmediciner
för sjukdomar hos människor och djur inte längre finns.
Uppkomsten av resistenta bakterier kan hållas tillbaka endast genom kontrollerad användning av
mikrobmediciner. Mikrobmediciner ska alltid användas efter noggrant övervägande och endast för
verkligt behov, aldrig för säkerhets skull. Medicineringen ska alltid då det är möjligt grunda sej på
svaren från gjorda undersökningar. Användningen av mikrobmediciner kan minskas genom
noggrann smittkontroll, god hygien och goda produktionsförhållanden samt genom t.ex.
vaccineringar.
7. Lagstiftning
Vid förberedandet av detta info har inte den nya lagstiftningen (Lagen om medicinering av djur)
och dess förordningar ännu trätt i kraft. Den nya lagen träder i kraft den 31.12.2014 och de
förordnanden som specificerar lagen skrivs under hösten 2014. Producenterna informeras om den
förändrade lagstiftningen, och veterinärerna ger vid behov vidare information.
29
8. Länkar
Livsmedelssäkerhetsverket
www.evira.fi
Föreningen för bekämpning av djursjukdomar ETT rf
www.ett.fi
Sikava hälsoklassificeringsrekister
www.sikava.fi
Jord- och skogsbruksministeriet
www.mmm.fi
Suomen Sikayrittäjät
www.sikayrittajat.fi
30