Transcript 16-17 februari 2011 i umeå 16-17 februari 2011 i

16-1
17 FE
FEBRUA
UARI 2011 I UMEÅ
Njurkonferens i Norr
1
Innehåll:
Sid:
Onsdagen den 16 februari:
Njursjukvården i norr – förr och nu
4
Bernd Stegmayr
Njurtransplantation och donation
5
Emöke Dimeny
Njurdonation från levande givare
6
Jonas Wadström
Lagar, regelverk kring donation från avlidna givare
7
Charlotte Möller
Hur främja organdonation?
8
Suzanne Malmros
IVA-vård och organdonation - etiken kring detta
9
Anders Rydvall och Anna Söderberg
Paneldiskussion: Hur stärker vi njurmedicin i norr?
10
Samtliga föreläsare och politiker
Egenvård och egenomvårdnad. Från prevention till
transplantation
12
Per-Åke Zillén
Att donera en njure
12
Oliver Strandberg
Torsdagen den 17 februari 2011:
Att bromsa njursvikten med utbildning och egenvård
13
Per-Åke Zillén
Sköterskebesök hos den njurtransplanterade patienten
14
Maria Burström och Petra Vickman
Patient- och anhörigsamtal. Ett samarbetsprojekt mellan
Njurföreningen i Västerbotten och dialysbehandlingen NUS
14
Anna-Maria Jacobson och Helen Wall
LEAN – En arbetsfilosofi både för patienten och vårdaren
15
Helena Teglund, Anna Cahier och Ronny Lestander
Vägen mot bättre hälsa
18
Cecilia Edström
Skellefteå dialysen – egenvårdsprojekt
19
Lena Alenbro, Carin Feldt och Malin Isaksson
Om läckströmmar och microbubblor i dialysapparater
20
Per Jonsson
Bildreportage från konferensen
21
Utställare:
Amgen, Astellas Pharma AB, Baxter, Fresenius Medical Care, Gambro, Nordic Mecom
Rapporten sammanställd av Anna-Lisa Lampinen
Foto: Anna-Lisa Lampinen och David Haglund
2
Njurkonferens i Norr
Njurkonferens i Norr
Folkets Hus i Umeå 16-17 februari 2011
Arrangörer
Initiativtagare till konferensen är Njurföreningen i
Västerbotten i samarbete med Njurföreningen i Norrbotten, Njurföreningen i Jämtland/Härjedalen och
Njurföreningen i Västernorrland. Njurföreningen i
Västerbotten har snvarat för det praktiska arbetet med
konferensen samt för kostnaderna. Programmet utformades i samråd med njursjukvårdens personal på
Norrlands Universtitetssjukhus NUS i Umeå.
Som moderator medverkade Staffan Ling under
hela konferensen. Bill Svanborg, ordförande i Njurföreningen i Västerbotten, höll i konferensen tillsammans med Pernilla Johansson och Benny Karlsson
från Congenial Umeå. Kerstin Forsén Öberg hade anlitats som konferenskoordinator och såg till att allt fungerade praktiskt väldigt bra.
Det var en välarrangerad konferens och allt löpte
smidigt för medverkande och deltagare i de fantastiskt
fina och väl fungerande lokalerna.
Bakgrund till konferensen
Inbjudna var i första hand njursjukvårdens personal i
de fyra regionföreningarnas geografiska områden och
de förtroendevalda i regionföreningarnas styrelser.
Huvudsyftet med konferensen var att samla personalen till en konferens med bra föredrag om njursjukvården för att berika varandra i vården och att gemensamt arbeta för att sätta njursjukvården i Norrland på
kartan. Att skapa ett njurmedicinskt forskningscentrum är ett mål, som kan om det förverkligas utveckla njursjukvården, men också öka intresset hos nefrologer att satsa på att flytta till Norrland och att stanna
kvar. Bristen på utbildade njurläkare är ett problem.
Intresset blev stort och ca 170 personer deltog –
dubbelt så många som man vågat förvänta sig.
Programmet
En rad intressant föredrag hölls i första hand av medverkande från njursjukvården i Norrland.
Innehållet i föredragen är minst lika intressant för
Njurkonferens i Norr
medlemmar och andra intresserade som inte arbetar i
njursjukvården.
3
Onsdagen den 16 februari
Inledning
Bill Svanborg, vice ordförande, som
hastigt fått åta sig rollen som ordförande
i föreningen efter Harry Strandberg, som
insjuknat en tid innan och avlidit veckan
före konferensen, välkomnade alla
deltagare och medverkande i programmet. En tyst minut hölls för att hedra
Harry Strandberg. Med på konferensen
första dagen var också Harrys båda
bröder som med 32 års mellanrum
donerat ena njuren till sin bror.
Bill Svanborg
Njursjukvården i norr – förr och nu
Som inledning höll Bernd Stegmayr, professor i nefrologi, NUS, ett
föredrag om hur njursjukvården utvecklats i Norrland – hur njursjukvården har förbättrats sedan pionjärtiden och framåt. Hur läget är idag
och hur njurmedicin i norr kan förstärkas.
Föreläsarpresentation: 1984 började han som njurläkare på NUS.
Professor i nefrologi 2002. Ledamot i flera internationella medicinska sällskap, leder forskarstudenter och är uppskattad pedagog.
Blev vald av medicine studenterna
till ”bäste lärare” år 2008. Eldsjäl
på kliniken och erkänd internationellt.
Bernd Stegmayr
I njursjukvårdens begynnelse, innan dialysen fanns
att tillgå, användes de medel som stod till buds. Det
innebar bl a att man släppte ut vätska ur kropprn vid
övervätskning när njurarna inte fungerade med nålar
i mängder vilket pågick ända till 1983. Den första dialysmaskinen skapades av Wilhelm Kolff. 1958 hade
de första 22 dialyserande startat i Umeå. Lund, Umeå
och lite senare även Stockholm var först med att komma igång med dialysbehandling. Det var ett lotteri om
patienternas liv och skapade mycket ångest. En patient
reste 44 mil i veckan för att få behandling.
1978 infördes Ultrafiltration för att få ut överskottsvätska. I början av dialysbehandlingens historia blandades dialysvätskor och saltlösningar manuellt till dialysmaskinen och filtren rengjordes och byggdes upp
för varje dialystillfälle. De var stora och läckage uppstod ofta.
4
Filtren utvecklades och AV-shunten den s.k. Schriebnershunten introducerades för att komma åt blodbanan lättare. Först 1960 blev därför dialys på kroniskt
njursjuka möjlig. Man hade mycket problem i början.
Bengt Lindqvist ansvarade länge för dialysvården i
Umeå.
Det var stövlar som gällde under behandlingen. Det
läckte och pös om dialysapparaten. Noggrann hygien
från personalens sida krävdes. Instrumenten som
användes var grova.
Sedan utvecklades behandlingen så att man från
1965 till 1992 hade ca 120 patienter i dialysbehandling på NUS. Gambros dialysmaskin utvecklades. En
fiberspinningsmaskin skapades och engångsfilter
utvecklades.
Dagens dialysmaskiner är smäckra och fina med
datasystem i modulen. Slangset och alla engångstillbehör för behandlingen kommer direkt från fabriken.
Peritoenaldialysen – påsdialysen- utvecklades. Det
var bukdialys som gällde från början. Bukhåleinflammationer hade de flesta minst en gång var fjärde – sjätte vecka trots att man strävade efter sterilitet och
använde mycket antibiotika. I början stack man hål
direkt i bukhinnan för varje dialys och risken för skador var stor t. o. m. för kroppspulsådern. En spik lämnades kvar i hålet för att lättare kunna sticka igen vid
nästa dialystillfälle. Sedan utvecklades glasflaskor och
Njurkonferens i Norr
bukkateter på magen och dagens katetrar är helt fantastiska. En fast inopererad kateter. UV-strålningen
minskar. DUO-system med två slangar separat minskar risken för bukhinneinflammationer. 2010 hade
bukhinneinflammationer minskat till en gång per 38
behandlingsmånader. Som exempel kan nämnas en
man som levde isolerat i fjällen och för att kunna fortsätta bo och leva där valde peritonealdialys. Han hade
en bukhinneinflammation på 15 år.
Transplantationsverksamheten utvecklades parallellt från 1965. 1964 - 1971 var det några enstaka som
njurtransplanterades i Stockholm, Oslo, Uppsala och
Göteborg. Det framför allt unga ynglingar i åldern
20-29 som fick njurtransplantation. Då var det ett stort
ingrepp att ta en njure för transplantation.
Utvecklingen av den aktiva uremivården har stadigt
gått framåt. I norra regionen hade i slutet av år 2009
911 patienter - var tusende invånare detta och ca 200
personer ytterligare var i kontakt med njursjukvården
i tidigare skeden av njursvikt. Det innebär att man ligger bättre till än Sverigegenomsnittet.
Njurtransplantation och donation
Emöke Dimeny, njurmedicinare och överläkare, höll föredrag om
transplantation av njurar och aktuell statistik kring detta. Hon klargör vad NUS har för roll i ett nationellt och skandinaviskt perspektiv.
Under tiden från 1964 när njurtransplantationsverksamheten startade i Sverige fram till 1980-talet har
antalet njurtransplantationer ökat. Sedan har det planat ut. Det är en alternativ behandling till dialys och
fördelen i jämförelse är livskvalitén som vanligtvis
ökar. Förutom att skapa hälsa och bättre rehabilitering
så är transplantation kostnadseffektiv för samhället.
De problem transplantationsverksamheten brottas med
är operationsrisker, behandlingsrisker och organtillgången. Från 1991 har antalet ökat från ca 900 till
1100 njurtransplanterade patienter på NUS. Man har
lyckats hejda den branta ökning som förutspåddes tidigare av antalet med behov av aktiv uremivård och kan
bättre ta hand om patienterna.
Antalet njurtransplantationer med avlidna donatorer är relativt konstant de senaste 20 åren, medan
levande givartransplantationerna kraftigt ökat.
Strategier som man arbetar med är att öka antal
transplanterade patienter, att öka antalet donationer
och donationsviljan, att skapa förbättringar för levande donatorer ex. med titthålskirurgi, försäkring och
full kostnadstäckning, utveckla nya läkemedel som
ökar möjligheter till transplantation med ickebesläktade och blodgruppsinkompatibla donatorer. Även
möjligheten att skapa korsvis byten mellan levande
donatorer för par diskuteras.
Ett viktigt mål är långtidsöverlevnad av njurtransplantatet genom ambitiöst omhändertagande av patienter.
Donationsviljan hos svenska folket är hög. 81% vill
donera och det är samma nivå som Malta, Finland och
Belgien lyckats uppnå. När det däremot gäller transplantat från avlidna givare ligger Sverige långt ner på
listan. Sverige har 13,5/miljon invånare medan som
exempel Spanien har 35/miljon invånare och Norge
Njurkonferens i Norr
Föreläsarpresentation: Lång
erfarenhet av att sköta njurtransplanterade patienter. Disputerade för 17 år sedan kring
de mekanismer som påverkar
långtidsresultat av transplantation. Förflutet som njurmedicinare i Uppsala, men sedan
många år transplantationsansvarig överläkare på NUS.
Emöke Dimeny
21/miljon invånare. Antalet avlidna donatorer minskar och är nu ungefär på samma siffror som på
1980-talet. Antalet levande givare har däremot ökat
och nu har Sverige 17,6 /miljon invånare, vilket kan
jämföras med Norge som har ännu högre siffror 21,7
/miljon invånare.
I Sverige har vi fyra regioner för njurtransplantation. Transplantationer för patienter från Norra sjukvårdsområdet sköts vanligen av Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Befolkningsunderlaget i Norra regionen är 880 300 invånare.
Organdonationsfrekvensen i Norra regionen har alltid varit bättre än i övriga i upptagningsområdet för
Sahlgrenska sjukhuset och de donationsansvariga
läkarna är bäst i Norra regionen.
Totalt har 140 transplantationer genomförts 2010
på Sahlgrenska Sjukhuset varav 80 med avliden givare och 59 med levande givare. Antalet patienter på
väntelistan för njurtransplantation har ökat till 250
samtidigt som transplantationerna med avliden donator sjunkit till 80.
Totalt 12 av 95 dialyspatienter från Västerbotten
5
väntar på njurtransplantation. Ytterligare 4 patienter
väntar på utredning av levande givare och ytterligare
några är under utredning, så totalt är ca 20 tillräckligt
friska för att njurtransplanteras.
Resultaten av transplantationer blir allt bättre. För
patienter transplanterade vid Sahlgrenska Sjukhuset på
1980-talet var treårsöverlevnaden för njurar 50%, på
1990-talet 60% och på 2000-talet över 90%. För njurtransplanterade patienter, som transplanterats efter 1995
och kontrolleras vid NUS ligger långtidsöverlevnaden
för njurar efter 5år på 95% och efter10 år på 92%.
Den mission man har inom njursjukvården är
1.att förebygga kronisk njursvikt med optimal njursjukvård
2. erbjuda optimal predialysvård
3. erbjuda optimal dialysbehandling,
4. optimera patienter för transplantation,
5. förbättra långtidsresultaten av transplantationer
samt
6. ge möjlighet till fler transplantationer genom att öka
antalet donatorer, vilket skall ske genom att öka donationsviljan och donationsmöjligheterna.
Njurdonation från levande givare
Jonas Wadström. Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset,
Uppsala, höll föredrag om frågor som berörde levande givare och
donation.
Föreläsarpresentation: Överläkare på Transplantationskliniken på Akademiska Sjukhuset i Uppsala och utomordentligt skicklig transplantationskirurg. Har arbetat
mycket för att främja organdonation från levande givare,
med att optimera omhändertagande av donatorer och förbättra operationsteknik. Har
nyligen arbetat en period i
Oslo. Han är nationellt och
internationellt välrenommerad i sin profession.
Jonas Wadström
Förutsättningar för levande donationer har ökat genom
att fler kan bli donatorer och fler kan ta emot tack vare
medicinsk utveckling. Operationstekniker har utvecklats så att man nu kan donera med titthålskirurgi vilket förkortar rehabiliteringstiden efter donation.
På 2000-talet har man i Sverige haft fler levande än
avlidna donatorer och det är därför den mest betydelsefulla formen av donation idag. Transplantation med
njure från levande givare ger bättre patientöverlevnad
och livskvalitet. Idag har man fördubblad förväntad
överlevnad efter njurtransplantation jämfört med dialysbehandling. Transplantatöverlevnaden är bättre vid
transplantation med levande givare.
Man vet idag att ju längre man går i dialys före
transplantationen desto sämre resultat med levandegivartransplantat. Därför är det viktigt att snabba på
processen och inte låta utredningen ta tid när det finns
villiga levande donatorer. Helst skall man snabba på
utredningen så att man kan göra transplantationen innan patienten börjar i dialysbehandling.
Risken av avlida är tre gånger lägre om man transplanteras direkt utan dialysbehandling.
Förutsättningar för transplantation med levande
6
givare är att donationen sker av fri vilja och med informerat samtycke. Många donatorer har även egna
motiv för donation t.ex. att de hjälper en närstående
och att de får bättre självkänsla. Samhällsaspekter är
att varje transplantation idag sparar 3-4 miljoner kr.
Ett viktigt motiv är att behovet av njurtransplantat är
stort och inte kan täckas med njurar från avlidna givare. Viktigt är att följa lagar och förordningar vid donation. Det har kommit ett nytt EU direktiv. Redan tidigare fanns rekommendationer i Amsterdam deklarationen och Istanbulkonventionen som innebar att ingen organhandel eller ”organtraficing” får ske. Viktigt
är också att minimera risken för donatorerna som t ex.
risk för död och sjukdomskomplikationer. God medicinsk vård och psykosocial omvårdnad, att hålla donatorerna ekonomiskt skadelösa och att ge dem en bra
uppföljning är andra viktiga aspekter.
Kontinuerligt sker förbättringar. Det görs ordentliga donationsutredningar för att inte utsätta donatorer
för risk och för att de efter donationen skall kunna leva
bra. Det finns gemensamma mallar för utredningar av
donatorer i Sverige.
Det behövs förbättringar i utredningsgången. Man
gör numera röntgenundersökningar istället för biopsier, minskar risken för proppar med operationsprofylax, ger fysioterapi och profylax mot lunginflammation. Sammantaget sker en bättre profylax och säkrare omhändertagande. Vi har arbetat med att minska
sjukdomsföljder av operationen genom att använda
titthålskirurgi. Vi tar ut den donerade njuren bakom
bukhinnan vilket minskar problem efteråt med tarmar.
Det förekom att donatorer fick livslånga besvär förut
efter donation, men så är det inte längre. Vi gör ett
bikinisnitt numera och använder hålutrymmet bakom
buken. Vi blåser in gas i bukhålan och skapar portar
med plats för titthålsinstrumenten. Det har skett en
väldig utveckling med instrumenten. Vi hittar ofta väldigt olika anatomi för njuren. Idag behöver 50% av
donatorerna inget morfin alls efter ingreppet och klarar sig med enbart receptfria tabletter för smärtlindNjurkonferens i Norr
ring. Donatorerna mår så mycket bättre idag än tidigare.
Att erbjuda en god medicinsk och psykosocial
omvårdnad är viktigt. Det sker en regional utbildning
för sjuksköterskor som kuratorer och dialyssköterskor,
levande donators-koordinatorer och ansvariga sjuksköterskor för levande donatorer erbjuds. Donatorer
får diplom och en pin. Vi ringer dem efter donationen
och de skall ha full ersättning för sina utgifter och
lönebortfall. Patientskadeersättningen är ett problem
fortfarande därför att det gäller frisk njurdonator. Därför har klinikerna tecknat en särskild donatorsförsäkring där allt ingår och även njurskadeersättning om
man får njurskada senare i livet. Kostnadsersättningen sker från Försäkringskassan och Landstinget. Särskilt högkostnadsskydd gäller. Landstinget betalar den
del av lönen som inte Försäkringskassan betalar.
Uppföljning sker de tre första månaderna på transplantationskliniken och därefter via njurmedicinsk klinik. Vid uppföljningen kontrolleras njurfunktion, urin
på äggvita, socker och bakterier, blodtryck, blodsocker, blodfetter och andra riskfaktorer för att utveckla
njursjukdom.
Man har lyckats utveckla donatorspoolen med levande givare genom att kringgå immunologiska hinder
som AB0-inkompabilitet, positiva korstest och även
skapa korsvisa donationer mellan par. Nya relationsmöjligheter har använts som vändonation, anonym
levande givare, korsvis donation och att man i större
utsträckning aktivt frågar potentiella donatorer.
Win-win-win-metoden går ut på att sjukvården intar
en aktiv roll till potentiella donatorer med objektiv
information, inget tryck från donatorn och möjlighet
att diskutera egen hälsa under sekretess. För mottagaren innebär det att de inte själva behöver fråga eller
be, behöver inte riskera ett nej och få störd relation
och vetskapen om att potentiella donatorer får riktig
information är viktig. För sjukvården innebär det att
de får möjlighet att ge korrekt information till alla, att
de förmodligen får fler donatorer och att de handskas
med informationen till respektive parter under sekretess.
Donatorn får en sämre njurfunktion totalt efter donationen men vanligtvis förbättras njurfunktionen i den
kvarvarande njuren. Kvalitetsskillnaden blir bara större och större mellan donerade njurar från levande
donator jämfört med avliden donator. Delvis kan det
bero på att bristen på organ från avlidna gör att man
tänjer på kriterierna för organ från avliden donator.
Lagar och regelverk kring donation
från avlidna givare
Charlotte Möller, Socialstyrelsen, informerade om hur Donationsrådet
arbetar för att uppnå målet att förbättra donationsfrekvensen i Sverige
genom att främst stödja personal inom hälso- och sjukvården. Syftet är
att fler liv skall räddas och att människor kan få ett bättre liv.
Transplantation är den enda möjliga behandlingen för
många patienter och för njursjuka den mest kostnadseffektiva. Det är viktigt att ta vara på människors vilja att hjälpa andra. För att detta skall kunna ske är sjukvårdens organisation för detta nödvändig och måste
fungera väl.
Vi har haft en uppåtgående trend tidigare som efter
2009 har varit nedåtgående beträffande donationer
från avlidna. Liknande tendens kan ses i andra länder.
Delvis kan finanskrisen och färre intensivvårdsplatser förklara det. Debatt om vård i livets slutskede kan
ha påverkat negativt. Ökat antal - över 700 personer
väntar på organ på väntelista. Under 2010 genomfördes 651 transplantationer. I Sverige är vi duktiga när
vi väl har en donator. Vi ligger i topp när det gäller att
tillvarata olika organ och tar tillava 3 eller 4 från varje donator. I andra länder ligger snittet på 2 organ.
Orsaken till detta är att vi har en väl fungerande intensivvård.
Enligt kartläggning som genomförts av Donationsrådet finns det ca 225 möjliga donatorer per år bland de
ca 3500 som avlider på intensivvårdsklinik.
Donationsansvariga läkare och sjuksköterskor har
Njurkonferens i Norr
Föreläsarpresentation: Samordnare på
Donationsrådet, som hör under
Socialstyrelsen och har regeringens
uppdrag att se till att Sverige ska bli
bättre på organ- och vävnadsdonation.
utbildats och utsetts i hela landet. Registrering av
donatorer sker i Svenska Intensivvårdsregistret. Det
finns enligt uppgifterna i registret potential för att
identifiera fler donatorer.
Den som kan donera är avliden intensivvårdspatient med pågående respiratorbehandling och där total
hjärninfarkt fastställts och den avlidne identifierats
som medicinskt lämplig för organdonation av transplantationskirurg. Transplantationskoordinator avgör
vilka patienter som finns som behöver organ. Transplantationskoordinatorn finns inte inom IVA.
Förutsättningarna för att en donation av vitala organ
kan ske är att givaren är avliden, att det fastställts av
läkare och att den avlidne har pågående respiratorbe-
Charlotte Möller
7
handling. När döden fastställts med direkta kriterier
för hjärndödsbegreppet kan man fortsätta behandla
den döde med medicinska insatser max. 24 timmar.
Det styrs av Transplantationslagen 1995:831 §3 och
det innebär att döden måste fastställas med kriterier
enligt Lagen för bestämmande av människans död
1987:269.
När man konstaterat att patienten är död sker donationsutredning på IVA. Man utreder om donation medicinskt är möjlig. Transplantationskoordinatorn kontaktas i tidigt skede. Man utreder samtycke enligt gällande lagstiftning och vårdar donatorn enligt gällande
handlingsplan. Det är väldigt viktigt med god intensivvård.
Samtyckesreglerna i Transplantationslagen 1995:831,
innebär att man gör en intervju med närstående för att
ta reda på om viljan är känd och om den är känd innebär det att man får ett ja eller nej till donation. Om viljan inte är känd innebär det enligt lagen förmodat samtycke, men närstående har veto som kan innebära att
donation inte kan ske trots detta. Det krävs tid och engagemang i samtalen med närstående. I Finland har man
tagit bor vetorätten i lagen, men i Sverige är antalet veto
inget större problem. Andelen som tar aktivt ställning
för donation ökar och i takt med det minskar veton. Det
problem som finns är att vård och behandling enligt
lagen inte får initieras eller påbörjas enbart för att ge
möjlighet till donation av organ. Däremot om en patient
har pågående respiratorvård och en misstanke om att
utveckling av total hjärninfarkt kommer att ske kan vård
och behandling av vitala funktioner upprätthållas och
fortgå till dess att diagnostiken, enligt läkares bedöm-
ning, har varit möjlig att genomföra.
Vad vårdgivaren kan göra är att skapa en tydlig organisation för donation och ge förutsättningar för donationsansvariga läkare och sjuksköterskor att fullgöra
sitt uppdrag. Oavsett detta kan man göra kvalitetsäkring av dödsfall på Inetensivvårdskliniker, sprida kunskap om donation och undersöka förutsättningar för
vävnadsdonation.
Det har utformats Rekommendationer för donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska SOSFS 2009:30. Donationsorganisationen
innebär att lokalt kan DAS/DAL ansvara för utbildning och rutiner lokalt på sjukhuset, regionalt kan
DAS/DAL ha samordningsansvar i regionen och Socialstyrelsen svarar nationellt för donationsfrågorna,
samverkar med andra, och erbjuder råd och stöd
genom Donationsrådet. Vi alla kan hjälpa till genom
att tala om vår egen vilja att donera för familj och vänner, göra en anmälan av detta till donationsregistret
www.donationsradet.se och/eller fylla i ett donationskort som finns att hämta på Apotek eller vårdcentraler. Alla tre sätten är giltiga och den senaste viljeyttringen gäller.
Framgångsfaktorer är ett fungerande donationsregister i varje landsting/region, god kunskap och positiv attityd hos hälso- och sjukvårdspersonalen samt att
människor fortsatt uppmuntras till att ta aktiv ställning
för donation. Åtta av tio kan tänka sig att donera men
bara hälften av dem har talat om hur de vill ha det. Av
dem som talat om sin inställning är det 2% som angett att de inte vill donera.
Tillsammans kan vi rädda liv!
Hur främja organdonation?
Susanne Malmros, transplantationskoordinator på Donationsenheten,
Sahlgrenska Universitetssjukhuset Göteborg, talade om utbildningsprogram där deltagarna tränas att möta människor i svår kris p.g.a. nära
anhörigs död. Hur ställer man i sådana lägen frågan om donation av
deras kroppsorgan?
Föreläsarpresentation: Arbetar med
EDHEP (European Hospital Education Programme), som är ett utbildningsprogram som riktar sig till läkare och sjuksköterskor som arbetar inom
intensivvården.
Susanne Malmros
Organdonation är en förutsättning för transplantation.
Tillgången på organ motsvarar inte behovet i dagsläget. Organdonation bör alltid ses som en möjlighet för
var och en efter vår död. Vi är också alla möjliga mottagare eller givare av organ. Det finns tre sätt att ta
ställning, nämligen att prata med sina närstående (och
man kan oavsett sjukdom och ålder alltid ta ställning
8
för donation), man kan fylla i ett donationskort och
man kan anmäla sig till donationsregistret genom
www.donationsradet.se
Den senaste viljeyttringen gäller alltid.
Har man sagt ja i donationsregistret går man efter
det men det är ej heltäckande enligt lagen. Veto från
närstående eller senare konstaterad annan viljeyttring
gäller. Även ett ja till tillvaratagande för forskning
med medicinska ändamål kan främja transplantation
för en av tio går till transplantationsforskning, t.ex
bukspottkörtel.
Det finns förbud i lagen mot kommersiell verksamhet. Målet är att varje land skall vara självförsörjande
av organ till transplantation, men det sker ett samarbete med utbyte av organ.
Organ som kan doneras är hjärta, lungor, lever, njurar, bukspottkörtel och tarm. Vävnader som kan doneNjurkonferens i Norr
ras är hjärtklaffar, hornhinnor, hud och benvävnad.
Det finns fem centra för transplantationer. Göteborg
har alla slag av transplantationer, Stockholm njure och
lever, Uppsala njure, Malmö njure och Lund hjärta
och lunga. Ett samarbete sker inom Sverige mellan
centra, inom Skandinavien och Europa.
Antal transplantationer som sker i Sverige under ett
år är 370-420 med njure, 135-150 med lever, 40-60
med hjärta, 40-55 med lungor, 10-25 med bukspottkörtel och 1-5 med tarm.
I Göteborg finns 6 transplantationskoordinatorer
verksamma. Upptagningsområdet för 3,6 miljoner
invånare omfattar 32 olika sjukhus med Intensivvårdsavdelningar och ett mindre antal andra intensivvårdsenheter.
Tidigare skedde samarbetet direkt mellan transplantationsenheten och Intensivvården, men numera finns
en ny organisation med Donationsenhet som samverkar med Intensivvården och transplantationsvården.
Det är en unik organisation om man jämför med övriga Europa.
Förändringar som också skett i samarbetet. Göteborg samarbetar med Malmö och har från Danmark
återfått ansvar för transplantationer på medborgare
från Island. Rikssjukvård styr över var transplantationsansvar skall ligga.
Det finns en rad samarbetsorganisationer inom Europa. Man samarbetar inom Scandiatransplant med de
nordiska länderna. Alla länder behöver ha ett nära
samarbete med sina egna donationsorganisationer. Vid
barndonationer sker ett större samarbete med övriga
Europa. I Skandinavien har vi en centrumstyrd organfördelning där ansvarig transplantationsenhet ansvarar för organen och väljer mottagare, medan det i andra
länder i Europa finns en patientstyrd fördelning med
gemensam väntelista.
Allt detta innebär många telefonsamtal och kontakter. Intensivvården är oerhört bra på att omhänderta
donatorer och vi har en bra dialog och fortlöpande
kontakt.
Det finns en hög positiv vilja att donera i Sverige.
Det finns en bra organisation för donation.
Det finns relevant och regelbunden utbildning för
att underlätta och ge kunskap.
Närstående som fått frågan om donation har uttryckt
om frågan de ställts inför om donation:
“Det katastrofala är döden.- inte frågan om donation.”
“Det hjälpte inte i min sorg, men det förvärrade den
inte heller.”
IVA-vård och organdonation - etiken
kring detta
Anders Rydvall, överläkare IVA och Anna Söderberg, sjuksköterska, tog upp frågor
om etiken kring organdonation inom intensivvård och hur dessa hinder skall kunna
överbryggas. Erfarenheter från vardagens arbete kring IVA samt etiken kring
medgivande av donation i för anhöriga svåra tillfällen.
Föreläsarpresentation: Anders Rydvall är överläkare på
IVA, arbetar med intensivvården med bl.a. donationsfrågor. Välkänd duktig donationsansvarig överläkare vid NUS
sedan många år.
Anna Söderberg är sjuksköterska, universitetslektor samt
ordförande för ”Arbetsgruppen för vårdetik inom Västerbottens läns landsting, en arbetsgrupp som stöder personalen i etiskt svåra situationer.
Anders Rydvall
Anders Rydvall:
Organdonation är en del av intensivvården och en förutsättning för transplantation. En förutsättning för
transplantationer är att det finns människor som vill
Njurkonferens i Norr
Anna Söderberg
donera sina organ och vävnader efter sin död. Varje år
genomförs ca 600 organtransplantationer i Sverige.
90 000 människor dör varje år men endast mellan 200
och 250 kan komma ifråga för donation.
9
Undersköterskor och sjuksköterskor utbildas till att
vara uppmärksamma på när en donation kan vara aktuell. Donation tar mycket resurser i anspråk när det
inträffar inom intensivvården. Man har fokus på att
vårda patienter för att överleva och när det inte längre går att rädda en person måste man växla fokus till
att rädda en annan människa med hjälp av donation.
Det kan vara svårt. Men det värsta har redan hänt och
inte en enda gång har jag fått ovett för att jag tagit upp
ett samtal om donation med närstående.
När en livshotande blödning hos patienten inträffat
berättar jag det för närstående, att vi tar hjälp av respirator och jag talar om att det förmodligen är allvarligt.
Det går utför och jag berättar att det är osannolikt att
det kommer att gå bra och att det är mer sannolikt att
det slutar med döden. Jag berättar att patienten är på
väg mot total hjärninfarkt s k inklämning. Vi arbetar
för att stabilisera livsviktiga funktioner d v s vitala
organfunktioner. Vi kan stabilisera med dopamin. För
unga läkare kan det finnas skräck för att anhöriga skall
börja reagera. Då måste man förklara att det är för att
om han ville donera behöver vi möjliggöra donation.
Vi har inte tillgång till donationsregistret förrän total
hjärninfarkt uppstått och man med angiografi kunnat
visa att inget blod går upp i hjärnan. Undersökningen
görs två gånger.
Den gräns för vård av den avlidne under max 24 timmar är sällan ett problem. Först får de anhöriga ett
dödsbesked. Sedan tar vi ett samtal om donation.
Antingen avbryts då behandlingen om det är klart att
donation inte skall ske eller uppskjuts tills beslut om
donation är fattat. Ibland är det enkelt att få klarhet i
att donation kan ske. De närstående har inte rätt att ha
uppfattning om ja eller nej utan den dödes senaste vil-
jeyttring skall gälla. Jag har varit med om ett fall där
närstående i grupp var eniga om att den döde ville
donera, men registret sedan visade att han sagt nej till
donation. Inget direkt yttrande till närstående fanns
och då gäller det som står i registret.
Vid donation kontaktas koordinatorn som utreder om
det blir en donation och transplantation eller inte. Det tar
ofta lång tid innan transplantationsteamet kommer för att
ta vara på organen men de kommer i alla väder.
Det är en jobbig process att hålla kroppen fungerande tills donation kan ske av organen. Ibland går det
lätt men det kan också vara svårt. Donationsoperationen är som en vanlig operation med undantag för att
det inte krävs narkos. Kroppen tas om hand på samma sätt i övrigt och efteråt syns bara operationsärr när
anhöriga kommer till IVA för att ta slutligt avsked. Det
är viktigt med ett bra bemötande av de närstående och
det behövs en väl fungerande organisationen. Viktigt
är att hålla den etiska diskussionen levande och att följa den avlidnes vilja.
Själen tillhör evigheten medan kroppen blott är dess
tillfälliga boning.
Anna Söderberg:
Det finns i arbetet på intensivvården en dubbelhet.
Man har å ena sidan Ovissheten- å andra sidan Autonomin. Man har viljan Att dra sig undan och Drivkraften. Man har å ena sidan Bristande mod i och samtidigt å andra Mod. Rädslan att bli avfärdad kontra
Samarbete. Man kan ha Dåligt samvete och samtidigt
Att göra gott.
Etiken är jätteviktig.
Vad kan vi själva göra för att stötta dem inom intensivvården som arbetar med donation?
Paneldiskussion:
Hur stärker vi njurmedicin i norr?
Staffan Ling ledde debatten där alla föredragshållare under
dagen deltog tillsammans med Bill Svanborg från Njureföreningen i Västerbotten samt politikerna David Ahlqvist, 2:e v ordf.
i sjukvårdsnämnden (V), Robert Winroth, Landstingsråd (Mp)
och Nicklas Sandström, Landstingsråd/div. (M).
Staffan Ling
10
Första frågan som ställdes
var om det behövs bättre
njursjukvård. Konstaterades stor brist på nefrologer.
Frågan om att det behövs
ett forskningscentrum och
att det skulle underlätta att
få läkare till Norrland och
få fler att välja Norrland
och stanna lyftes upp i diskussionen. I debatten fram-
fördes vikten av att jobba för en professorstjänst och
att det förebyggande arbetet är viktigt. Att höja kompetensen och skapa samarbete över länsgränser var
andra frågor som betonades. Från politikerhåll framhölls att det inte är politiker som fattar beslut om tillsättande av professorstjänster utan att det hör hemma
hos Universiteten. Men de höll med om att det kunde
vara viktigt för att förbättra förutsättningarna för njursjukvården i norr. Målet i Västerbotten som satts upp
av politikerna är att man skall vara ”Världens friskaste befolkning 2020”. Man måste arbeta med förebygNjurkonferens i Norr
Panelen: Bill Svanborg, Njurföreningen i Västerbotten, David Ahlqvist, 2:e v ordf. i sjukvårdsnämnden (V), Robert Winroth,
Landstingsråd (Mp) och Nicklas Sandström, Landstingsråd/div. (M) samt föredragshållarna Charlotte Möller, Anna Söderberg,
Anders Rydvall, Emöke Dimeny, Bernd Stegmayr och Susanne Malmros.
gande hälsovård för att uppnå det. Det är också viktigt att upprätthålla och att behålla det som är bra som
ex donationsverksamheten. Organdonation sparar oerhörda resurser för samhället. Hela transplantationsverksamheten bygger på organdonation och påverkar
hela njursjukvården. Man har delat ut ansvaret på kliniknivå, men man kan inte bedriva verksamhet på en
enskild klinik. Politiker måste styra uppifrån för att få
fram projektmedel för att driva forskning. För en bra
vård krävs resurser.
Politikerna ansåg att de lärt sig mycket av att lyssna till dagens föredrag och bättre förstår vad det handlar om än de gjorde innan. Konferenser är viktiga och
ger vidgade kunskaper. Kunskapsspridning och prioriteringsprocessen är viktiga i sammanhanget.
Vid transplantations- och donationsverksamheten
arbetar man med resursbrist och en ansträngd situation. Man ringer in personal, som egentligen skulle
behövt vara lediga. Konstaterades att det finns mycket pengar att spara på att korta väntetider och få fler
transplanterade. Vinsten skulle vara lägre kostnader
och friskare patienter. Eftersom politikerna inte ansåg
sig kunna fatta några beslut i frågan om professur,
ställdes frågan hur de själva trodde att de kunde påverka och stötta i den riktningen. Beträffande tillsättande av professur kunde de försöka påverka i de sammanhang där landsting och universitet hade samverkan. De kan ligga på och påverka för beslut. De kan
också ha inflytande över tillsättningen av tjänster för
njurmedicin.
Det behövs framför allt många läkartjänster och färdigutbildade läkare för att främja njursjukvården i hela
Njurkonferens i Norr
Norrland.
Ett forskningscentra med formaliserad forskning
genom tillförande av resurser är viktigt och universitetet skall betala detta, inte landstinget. Det behövs även
ett utbildningscentrum och njurmedicin behöver lyftas
fram från sin marginaliserade position i dagsläget.
Landstinget har för lite pengar och har valt prioriteringsarbete istället för osthyvel. För att kunna bedriva forskning krävs kompetensutveckling och möjligheter att disputera. Det behövs långsiktig planering
och satsning för att lösa problemen som finns idag.
Verksamheten vilar ofta i dagsläget på den idealism
som ofta löser bristerna i resurser. Stafettdoktorer är
regel på vissa kliniker och gör arbetssituationen ohållbar för läkarna men även för patienterna som ofta får
kontakt med kanske den 6:e, 7:e eller 8:e doktorn i sin
vårdsituation. Det saknas kontinuitet. De enorma sparbeting som ligger på t.ex. Västerbottens landsting diskuterades. Enligt politikerna beslutas antal läkare på
riksdagsnivå för hela landet och de problem med stafettläkare som finns i Norrland är vanliga även i andra
delar av landet än Norrland.
En läkarutbildning i Norrland skulle behövas eftersom det är mycket svårt att få utbildade läkare med
specialistkompetens från andra delar av landet alt. fler
utbildningsplatser för läkare i landet. En stark koppling till Norrland kunde innebära att fler läkare valde
att arbeta här och att stanna.
Panelen var enig i diskussionen om vad som behövdes och viljan att försöka uppnå var man också ganska ense om – ett forskningscentrum för njursjukdom.
Alla skall verka i samma riktning.
11
Egenvård och egenomvårdnad Från prevention till transplantation
Per-Åke Zillén, författare och föreläsare, Stockholm, talade
med utgångspunkt från sina egna erfarenheter och det
arbete han varit involverad i för att få fram ett bra utbildningsmaterial för egenvård och påverkan i vården utifrån
patientens perspektiv. Hans utgångspunkt är att vid både
förebyggande och behandling vid kronisk sjukdom är ett
aktivt engagemang och ansvarstagande av individen själv
och dennes närstående en förutsättning.
Föreläsarpresentation: Tandläkare. Njurtransplanterad. När hans egen njurfunktion försämrades blev han uppmärksam på hur preventiva insatser vid
njursvikt behövde förstärkas framför allt genom utbildning till patienter för
egenvård. Han har aktivt arbetet för detta i olika sammanhang och tillsammans med erfaren dialyssköterska tagit fram ett utbildningsmaterial som alla
med njursvikt i tidigt skede kan erhålla kostnadsfritt. Han har även skrivit en
bok om sina erfarenheter ”En njurvård alla vinner på”.
Per-Åke Zillén
Egenvård är guld värd! Per-Åke berättade om sina
upplevelser av njursjukdom. Att från frisk individ förvandlas till akut sjuk patient och sedan kroniskt sjuk
patient och predialyspatient var flera dråpslag för
honom.
Att kallas för predialyspatient ansåg han vara jämförbart med om han som tandläkare skulle ha kallat
människor för preprotespatienter. Andra uttryck som
han reagerat kraftigt mot är t ex. begreppet terminal
njursvikt. I situationen med njursvikt i tidigt skede
behövs egen omvårdnad, medicinsk egenvård samt
livsanpassning och emotionell egenvård. Man behöver göra något tidigt åt det innan det är för sent. Det
är viktigt vilka förväntningar som finns och där upplever han att njurmedicinare är dåliga coacher när de
talar om terminal njursvikt. Nefrologi ligger i språkbruket så nära nekrologi.
Man behöver inrikta sig mer på sjukdomen och sjukdomens orsaker i tllägg till att ta hand om konsekvenserna av sjukdomen. I det förebyggande arbetet vid
tidig njursvikt kan man göra mycket själv men även
när man har dialys finns stora möjligheter om man kan
sköta sin dialys själv i hemdialys.
När transplantation är en lösning behöver man förbereda själen, kroppen, finna en levande donator eller
vänta på en njure från avliden donator och under tiden
bromsa. Efteråt finns en startsträcka och behov av
egenvård.
Vad man själv kan göra för att bromsa sin njursvikt handaler om tre områden – medicinering, njursviktskost och
hälsosamt liv och att kombinera allt detta. Problem idag
är att tidig upptäckt av njursvikt inte sker.
Albuminuri och blodtryck är de tester som kan visa
på risker för begynnande njursvikt hos till synes helt
friska människor. Det enda realistiska för att förebygga är att tidigt upptäcka och behandla. Risker för njursvikt finns vid diabetes, högt blodtryck, övervikt, fetma, rökning och hög ålder. Man kan minska en del av
riskerna och göra det alldeles själv.
Relationerna med sjukvården är viktiga. Både doktorn och patienten är expertis, har integritet och fattar
beslut som skall innebära ömsesidig respekt ömsesidigt empowerment och partnerskap.
Själv kunde han leva 6 år utan dialys och trots att hans
njurfunktion låg på 10% när sjukdomen upptäcktes.
Han fick ny njure utan att ha dialysbehandling innan.
Att donera en njure
Oliver Strandberg berättade kortfattat om sina erfarenheter av att donera sin ena njure i transplantationsverksamhetens linda till sin bror Harry.
12
Oliver Strandberg
Han har aldrig upplevt det som jobbigt
eller svårt varken inför beslutet eller att
bli donator, själva donationen och alla
år efter det. Han upplever att han varit
noggrant undersökt och fått uppföljning regelbundet.
För den som vill läsa om Olivers erfarenheter finns
även en artikel på Njurförbundets hemsida www.njurforbundet.se – Njurfunk – Temabilagor – Donation,
där bröderna som båda två vid olika tillfällen donerat
njure till brodern Harry intervjuats för temabilagan
om donation för några år sedan.
Njurkonferens i Norr
Torsdagen den 17 februari 2011
Att bromsa njursvikten med utbildning
och egenvård
Per-Åke Zillén höll föredrag även på onsdagen med inriktningen hur man vid njursvikt i tidigt skede med bra egenvård kan lindra problemen.
Per-Åke Zillén berättade om sin egen situation när det
upptäcktes att han hade njurcancer men inga metastaser
och den ena njuren togs bort. Han fick besked om att hans
njurfunktion var endast 10%. Han skulle få avvakta fem
år med transplantation på grund av sin cancer.
Som mål satte han upp att må bättre och klara sig
utan dialysbehandling i minst fem år och undvika dialys och sedan få en ny njure direkt. Det är nästan regel
att man skall ha dialysfas före transplantation vilket
är medicinskt fel. Organbristen är en orsak till väntetider. Ju längre man gått i dialys desto sämre prognos
efter transplantation. Målet var bästa tänkbara med
liten chans att uppnå, men i sex år klarade han sig utan
dialys.
Egenvården handlade dels om kosten för att få ner
symtomen, få bättre aptit och mer energiintag för att
orka röra sig mer.
Under de sex åren lyckades han inte hitta en levande donator men hade turen att man hittade en njure
från avliden som passade perfekt. Han har inte haft
komplikationer eller avstötningsreaktioner efter transplantationen. Efter 3 år har han nu 50% njurfunktion.
Redan 2004 bidrog han med sina kunskaper och
erfarenheter till Livet med njursvikt – ett utbildningsmaterial som gavs ut i samråd med ett läkemedelsföretag. Intresset för materialet har varit stort.
Han har även skrivit en bok om sina erfarenheter
”En njursjukvård som alla vinner på”. Den finns nu
reviderad och omtryckt.
Det är tveksamt om det går att stoppa sjukdomsutvecklingen, men bromsa kan man göra mer eller mindre bra. Det kan bli så att inget hjälper, att man lyckas bromsa och förskjuter starten i dialysbehandling
eller i bästa fall stannar försämringen. Man vet inte
förrän man har prövat hur det blir.
Det är svårt att bevisa vetenskapligt men han var
beredd att ta chansen även om andra sa att chansen var
liten. Via datorn lärde han sig om mediciner och vad
han behövde veta. Det var bara han själv, som kunde
genomföra behandlingen. Av 8760 timmar var bara 5
timmar vårdtimmar. Resten var hans ansvar d v s egenvård.
Att man från vårdens sida inte skapade positiva förväntningar var upprörande. Om doktorn inte tror på
alternativ till dialys så är det bara en tidsfråga. Fruktansvärt viktigt är vad doktorn säger vid första kontakten. Läkare har olika attityd till detta. Men det är
Njurkonferens i Norr
en viktig förutsättning att alla i professionen ställer
upp på satsningen för att stödja patienten. Rädslan för
dialys fungerar som en motivationsfaktor.
Att komma överens är kolossalt viktigt. Doktorn skall
analysera och ge behandlingsförslag. Hela familjen blir
inblandad och närståendes medverkan är A och O.
Man behöver utbildning – njurskola. Det behövs
kunskap, motivation och rätt beteende för att lyckas.
Faktakunskap behövs som är fyllig och detaljerad. Det
skall erbjudas på papper, i datorn och genom föreläsningar i grupp. Man skall få det individuellt och tillsammans även med sina närstående för annars fungerar det inte.
Målen skall vara specifika, mätbara, accepterade,
realistiska och tidsbestämda.
För att öka motivationen behöver man smarta mål,
även negativ motivation och att göra rätt utan motivation genom att få in rutin. Det kan komma utifrån eller
inifrån en själv och från närstående.
Att ändra beteenden är svårt. Det är en process som
tar tid och kan ske när individen är beredd, övertygad
och beslutsam. Det kan bara genomföras av INDIVIDEN SJÄLV.
I Stockholm arrangerade de möten i Njursviktbromsen. En inbjudan gick ut, de fick del av fakta i boken,
kunde delta i gruppdiskussioner och hade uppföljningar. Utbildningen berörde tre områden - mediciner,
njursviktskost och hälsosamt liv. Medicinerna, dem
skall man bara ta! Högt blodtryck kan man förutom
med medicinering påverka genom fysisk aktivitet,
viktkontroll, att sluta röka och andra faktorer. Njursvikts- kost lindrar symtom, minskar belastningen på
njurarna, minskar protein i urinen, förbättrar metabolismen, fördröjer dialysstart och det finns inga allvarliga skäl att inte rekommendera den. Man kan själv gå
in på Internet på www.kostdata.se och Dietist XP och
Gratisversion 2. Lösenordet är sommer. Där lärde han
sig hur mycket protein olika slags mat innehåller. Alla
patienter borde få kopia av lab-rapporter för det är en
viktig återkoppling för att se effekter. Man kan med
kosten dämpa symtomen, minska fosfatproblemet för
lågproteinkost är bra även i detta sammanhang. Man
kan bromsa utvecklingen av njursvikten. Det är viktigt att få känslan av kontroll och att hålla familjen
involverad.
Att leva ett hälsosamt liv innebär att hålla sig
tobaksfri, med normalt blodtryck, normal vikt, diabetesfri, ha regelbunden fysisk aktivitet och sund kost.
13
Sköterskebesök hos
den njurtransplanterade patienten
Maria Burström och Petra Vickman berättade att transplantationssköterskan står för
kontinuitet och samordning kring den transplanterade patienten. Det gäller provtagning undersökningar och sambokningar till t ex paramedicinare. Besök till transplantationssjuksköterskan sker både när de är nytransplanterade och när de varit
transplanterade flera år med stabila transplantat.
Föreläsarpresentation: Maria Burström och Petra
Vickman arbetar sedan två år som transplantationssjuksköterskor på njurmottagningen på NUS.
De har utformat riktlinjer för hur ofta patienterna skall
komma på kontroller. Läkar- och sköterskebesöken
är täta den första tiden för att sedan ske allt glesare.
Efter ett år sker läkarbesök var tredje eller fjärde
månad. Patientens sjukdomstillstånd avgör hur täta
kontroller och läkarbesök som behövs.
De har även utformat en mall för vad som kontrolleras vid sköterskebesöken – andning /cirkulation,
nutrition, urin/avföringsfunktioner, hud/vävnad, aktivitet, sömn samt smärta/välbefinnande. Tillfälle ges
för patienten att berätta om tankar och funderingar
kring sin nya situation som transplanerad. Utifrån
patientens status och provsvar samråder sköterskan
med läkare för bedömning av provsvar och planering
av fortsatta kontroller och besök.
Det är en lång rad olika prover som behöver tas efter
transplantationen, vissa oftare än andra. För detta har
Petra Vickman och Maria Burström
de upprättat ett översiktligt flödesschema. Transplantationssköterskans roll är att vara spindeln i nätet så
att allt fungerar smidigt både vad gäller att patienten
får träffa alla i teamet och att all provtagning blir
utförd. I teamet kring patienten ingår även läkare,
sjukgymnast, dietist och kurator.
Patient- och anhörigsamtal
Ett samarbetsprojekt mellan Njurföreningen i
Västerbotten och Dialysbehandlingen, NUS
Anna-Maria Jacobson och Helen
Wall har utvecklat och förbättrat
rutinerna kring omhändertagande
av nya dialyspatienter.
Föreläsarpresentation: Anna-Maria Jacobson och Helen Wall är båda sjuksköterskor
på Dialysbehandlingen, NUS. Båda har lång
erfarenhet av njursjukvård.
Anna-Maria Jacobson och Helen Vall
14
Njurkonferens i Norr
Att bli kroniskt njursjuk innebär en stor livsförändring
för både den sjuke och hans eller hennes närstående.
Personalen jobbar för att patienten ska vara mer delaktig och få bättre förståelse kring sin sjukdom och
behandling. Detta förutsätter att patienten är i centrum,
och ett led i detta är att regelbundet planera in enskilda, ostörda sköterskesamtal med patienten och närstående.
Patienterna och närstående har uppskattat dessa
samtal, när de har erbjudits.
Syftet med projektet är att få mer delaktiga patienter och närstående, underlätta för realistiska vårdinsatser, få personalen att jobba mot samma mål, förbättra teamarbetet och nyttja de professioner som finns.
Ett annat mål med detta projekt är att som personal få
en bättre beredskap när hälsan börjar svikta hos patienterna.
Metoden för att nå syftet är att skapa fungerande
rutiner när en ny patient ska starta hemodialys. Här
ingår det bland annat att planera in enskilda sköterskesamtal där även närstående bjuds in. Det första sköterskesamtalet ska ske 1-3 månader efter dialysstart,
och därefter regelbundet. Erfarenheten är att det
enbart ger vinster, även för vårdpersonalen, och att det
är en uppgift som är lika viktig som andra. Det är viktigt att som personal ställa sig frågan hur man själv
skulle vilja ha det om man får en kronisk diagnos och
blir beroende av behandling flera gånger i veckan.
LEAN – En arbetsfilosofi både för
patienten och vårdaren
Att arbeta efter LEAN handlar om att utgå från en filosofi och ett tankesätt och att
omsätta detta till arbetssätt i sjukvården. Här är människan, såväl som patient som
medarbetare, i fokus. Alla som arbetar med LEAN som verksamhetsfilosofi har en
ambition att arbeta för ständig förbättring och att försöka öka den “värdegemenskapande” tiden för patienten.
Föreläsarpresentation: Helena Teglund
arbetar på Memologen, en utvecklingsenhet i Västerbottens läns landsting.
Anna Cahier är avdelningschef på
Kirurg 3, NUS. Ronny Lestander är
sjukgymnast och har sedan arbetat som
verksamhetschef i 10 år på Hud STD-kliniken, NUS, och numera verksamhetschef på Holmsunds Hälsocentral.
Helena Teglund, Ronny Lestander och Anna Cahier.
Helena Teglund startade med att berätta att Lean handlar om förbättringskunskap.
Dels har man den professionella kunskapen som
berör ämneskunskap, personliga färdigheter samt värderingar och etik. Förbättringskunskap berör system,
variation, förändringspsykologi och lärandestyrt förändringsarbete.
När man kombinerar kunskaperna på detta vis i
arbetet med förbättring av diagnos, behandling, rehabilitering och omvårdnad med dels förbättring av processer och system i hälso- och sjukvården så vinner
man ökat värde för dem som vården finns till för.
LEAN är ingen förkortning utan står för mager eller
Njurkonferens i Norr
smal? Den lilla betydelseskillnaden illustrerar mycket av problematiken med LEAN. Skillnaden i synsätt
har betydelse för hur väl man lyckas med LEAN.
Lean är en filosofi om hur man arbetar med ständiga förbättringar. Tanken i detta är att man får mer värde för mindre arbete. Det finns saker på de flesta
arbetsplatser som skulle kunna göras bättre. Målet är
att skapa en verksamhet där man gör av med sådant
som gör processer och arbetssätt tunga och otympliga med sikte att skapa en stark och uthållig verksamhet som bärs upp av trygga och drivande medarbetare. För att hålla spänsten tränas den ständigt med nya
utmaningar och blottar förbättringsmöjligheter.
15
För att få en långsiktig lösning krävs en livsstilsförändring långsiktigt. Målet är att jobba för att bygga
upp ett värde för patienterna. Och förebygga ojämnhet, överbelastning och slöserier.
Lean utvecklades urspungligen inom bilindustrin,
men infördes i vården i slutet av 1980-talet.
I en organisation som sjukvården med så många olika funktioner som skall samverka kan det bli så att det
bildas köer och ca 5% av tiden används till vård.
Grunden är Respekt för människan. Målet är att skapa ett självförbättrande system med målet ständig förbättring.
Det saknas inte idéer men det kan vara svårt att införa idéer i verksamheten.
I Lean skapar man överenskommelser – standards.
Det innebär att man gör vad som behövs, när det
behövs, i den takt det behövs och använder sig av det
idag bästa kända arbetssättet och tänkandet att det
ständigt skall förbättras. Man skall komma överens
om hur det borde vara och fylla tiden med så bra saker
som möjligt. För att nå förbättringar kan man skriva
upp alla aktiviteter som sker i verksamheten i ett detaljerat tidsperspektiv för att lättare se allt onödigt och
skapa en smidigare process. Man skall sträva efter
kvalitet genom att reagera direkt vid fel och eliminera orsakerna. Det är viktigt att skapa bra patientstyrda flöden och koppla ihop aktivteter.
Det gäller att lära sig att se och att våga se. Viktigt
är att gemensamt analysera och sedan komma överens om hur det borde vara vid behov av förbättringar.
Värdeflöde är ett basalt begrepp. Det innebär att tillfört värde stiger genom processen. Alla aktiviteter i
en process tillför inte värde för patienten, men målet
är att värdeflödet går från att ett patientbehov uppstår
till att det är mött. Målet bör vara att en större del av
den totala vårdtiden är värdeskapande för patienten.
Exempel kan vara att minska kötider till olika undersökningar och behandlingar. Ett sätt kan vara teamtänkande, så att man lättare samordnar besök och
undersökningar och behandlingar.
Exempel på slöseri i vården är att man ger vård som
inte är nödvändig, genomför onödiga bedömningar,
köper in material och utrustning som inte tillför värde till vårdinsatser. Det bildas väntetider som innebär
att patienter och medarbetare väntar på behandling,
bedömning, utrustning och material. När man internt
eller externt lämnar över till annan och överlämnandet inte är sammankopplat utifrån patientbehov och
vårdaktivitet. Det gäller då även kompetens, bemanning, material och utrustning. Dubbelarbete, vissa
onödiga möten, kommunikationsbrister, bristande tillgänglighet och närvaro, förlegade kontroller och rutiner, budgetövervakning och opinionsbildning är exempel på processaktiviteter som inte bidrar till att öka
patientbehovet.
Lagring och förråd kan gömma många problem som
tar energi, utrymme, pengar och innebär onödig förflyttning. Medarbetare måste finnas på olika platser
16
och behöver röra på sig mycket. Misstag och omarbetning sker. Att inte observera, använda och utveckla människors förmågor är ett slöseri.
När man skall kopiera filosofin i sin verksamhet gäller det att se att allt man gör är en serie aktiviteter. Det
gäller att hjälpa patienten att så fort det går göra denna
resa genom att koppla ihop aktiviteterna i tid och rum.
Man skall inte acceptera fel utan rätta till dem, analysera och eliminera grundorsakerna till felen. I grunden
är det viktigt att alla får kännedom om vad som är överenskommet, så att man vet hur man gör, vem som gör
och varför det görs. Det skall finnas möjlighet till dialog för att återkommande skapa förbättringar och det
behövs uppföljning för att se att det fungerar.
Ronnie Lestander och Anna Cahier
beskrev hur arbetet med filosofin fungerat för dem i olika typer av verksamheter
inom sjukvården.
Ronnie Lestander startade arbetet med
detta på hudklinik 2004.
Grundfrågan var: Kan vi jobba smartare?
Det krävs att man tar sig tid och att chefen finns i
verksamheten.
På kliniken hade man
• långa väntetider – upp till 116 veckor,
• dålig tillgång till teamarbete och effektivitet i omhändertagandet,
• många små enheter på kliniken där var och en gjorde sitt,
• tunga måndagar p g a rutinerna att man hade mest
patienter i början av veckan för att i slutet av veckan
skicka remisser och signera journaler o d arbete och
rutinerna ledde till att man hade ont om rum till patienterna och ont om sköterskor för alla i början av veckan och stressad personal,
• många ombokningar tillkom,
• flera långa sjukskrivningar därför att personal var
utbrända p g a stress och situationen förvärrades när
det var färre som jobbade och
• man kan konstatera att det fanns mycket onödigt i
verksamheten.
För att skapa ständig förändring krävdes:
• Organisationsförändringar
• Förbättringsarbete
• Kvalitetssäkring
• Effektivisering
• Ändrade krav
• Ny tekning och nya metoder
etc.
Det finns olika metoder att åstadkomma förbättringen. Alla metoder är bra.
Om man inte förändrar grunden löser man inte problemet.
Vi behövde förändra patientflödet och det skulle ske
Njurkonferens i Norr
genom att vi skulle gå ifrån många olika personliga
och specialistinriktade väntelistor. Vi skulle lägga
mottagning efter patienters behov och inte efter specialisttillgång eller förväntat behov. Prioritering skulle avgöra väntetid – inte grunddiagnos. För att åstadkomma det behövdes kontinuerlig kontroll av väntelistan och kvalitetssäkring av rutiner för en korrekt
väntelista. Vi behövde justera mottagningsfrekvens
och belastning utifrån all tillgänglig personal. Antalet
och frekvensen av specialistmottagningar skall styras
av patientflödet, inte av specialisttillgång eller intresse. Tidsplanering görs för att minska antalet återbesök. Vi utvecklade telemedicin i Skellefteå. Två gånger i veckan åkte läkare dit och sedan kunde vi hantera de flesta med telemedicin och läkarbesök en gång
per månad. Numera finns ingen läkare på plats. Även
offline telemedicin utvecklades som innebär att patienter fotograferas och bilder sänds till läkaren som kan
titta på dem när det fanns tid. Det är remiss på bild.
Det ge möjlighet till flexibilitet i förhållande till traditionell telemedicin och man sparar mycket tid. Man
kan förbättra prioriteringsbedömningen, minska patientresor och får mindre onödiga besök.
På tumörmottagningen började vi arbeta i team och
planerade tid för åtgärd, hade ett upplägg för tillgång
till operationssal, kunde ta emot fler patienter, fick färre återbesök och mindre onödiga inslag i verksamheten. På vulvamottagningen hade vi patienter från hela
Sverige. Tidigare rutinmässiga återbesök för uppföljning men vi gick över till att patienten själv avgjorde
och hörde av sig om besvären kvarstod eller återkom.
Det ledde till färre återbesök, fler telefonuppföljningar och mindre onödigt i verksamheten.
Resultatet blev att man gick från 116 veckors väntetid till 11 veckors väntetid. År 2006 hade man 6500
läkarbesök och två år senare 9780 läkarbesök. Tidigare var hälften nybesök och hälften återbesök. Nu är
fördelningen 65% nybesök och bara 35 % återbesök.
Ingen långtidssjukfrånvaro finns längre i personalgruppen. Onödigt i verksamheten finns fortfarande
men en hel del är borta.
Man skall hela tiden leta efter vad som kan förbättras och försöka skapa jämn belastning och jämnt flöde. Ibland behöver man stoppa upp och analysera och
åtgärda. Det är viktigt att skapa en medvetenhet om
resultatet samt utvärdera och ompröva.
Anna Cahier rapporterade om deras
arbete med filosofin inom Kirurgcentrum
där man arbetar med slutenvård.
Frågan var: Passar filosofin oss?
Man startade med utgångspunkten att det skulle gälla hela arbetsplatsen, hela personalgruppen och vara
ett värdegrundsarbete. Vi fokuserade på vissa gemensamma områden: arbetsmiljö, patientsäkerhet, produktion och leveranstid. Vi skulle visualisera det dagliga arbetet, synliggöra och tydliggöra flöden och proNjurkonferens i Norr
cesser och ha coachande ledarskap i arbetet d v s arbeta med utgångspunkt från botten istället för styrning
uppifrån därför att om förändring skall ske måste
utgångsläget vara de som känner verksamheten bäst.
Vi valde daglig styrning med alla yrkesgrupper vid
överenskommen tid på alla enheter och att jobba för
ständiga förbättringar. Innehållet kunde variera över
de olika avdelningarna eller enheterna. Det tar bara
fem minuter per dag. En daglig styrningstavla sattes
upp synlig för alla där det som behövde förbättras
kopplades till aktivitet d v s hur man skulle skapa förbättringen. Där fanns t ex uppgifter om flödet för att
se vilka patienter som förväntades till avdelningen,
vilka som kommit akut, och för vilka hemgång under
dagen var planerad. På detta vis kunde man göra prognos för patienten så de kunde planera för sin hemgång
och man fick inblick i vad som skapade onödig väntan, ex besök hos doktorer på andra kliniker o d.
En rad överenskommelser träffades som alla skulle
följa. Exempel är Fem S – Sortera material, Systematisera det som hör ihop så det blir lättillgängligt, Städa regelbundet och slänga det som inte används, Standardisera de dagliga rutinerna och Skapa vana. Ett
annat är tillgång till lättillgängliga vårdplaner för olika diagnoser där alla moment som ingick skulle finnas med. Överenskommelser som kunde gälla checklista för operationsdagen.
Ett delmål som uppnåddes på vägen var lugnare
arbetstempo på alla enheter, att alla kunde svara på
finessen med LEAN och vi startade LEAN-spel med
alla medarbetare under hösten 2010. Arbetet fortsätter. Resultatet hittills är att vi uppnått förbättringar i
arbetsmiljön – ökad vikänsla, alla har samma bild av
dagen och vad som behöver göras för att få den att
fungera, vi har struktur och slipper leta vilket minskar
stress och irritation och vi har fått ett lugnare tempo i
arbetet. Patientsäkerheten har förbättrats genom att vi
inför en rad rutiner för förbättring på olika områden,
fått en korrekt ordinerad medicinlista samt följsamhet
till basala hygienrutiner och klädregler.
Leveranstiden har förbättrats genom en bättre översikt av beläggning och plan för patienterna så att väntetider minskar. Man har fått ett jämnare flöde och lägre medelvårdtid samt att patienterna går hem tidigare
på dagen och det innebär att de som läggs in får sin
vårdplats tidigare. Produktionen har förbättrats genom
att ronderna startar tidigare, vi slipper leta efter varandra och har kunnat eliminera en del onödigt arbete.
Storrond och veckoplanering en gång i veckan och
daganteckningar med beslut och tydligare planering
för patienten finns.
Framöver planerar vi att gå vidare genom att varje
sektion skall identifiera ett patientflöde och göra en
värdeflödesanalys, vi skall synliggöra resultatet och
koppla ihop vår version och våra verksamhetsmål, vi
skall hitta bättre flöden mot våra samarbetspartners
Smärtenheten, Röntgen, Geriatriken, Operation m.fl.,
vi skall göra studiebesök på annat Leanorienterat företag och skapa Nätverk Umeå.
17
Vägen mot bättre hälsa
Cecilia Edström berättade om hur arbetet ser ut inom hälsoutvecklingsarbetet som rör njursjukdom och träning. Visonen är
att 2020 ha världens bästa hälsa i Västerbotten. Som hälsoutvecklare är hennes främsta uppgifter ett utveckla och sprida
Fysisk Aktivitet på recept.
Föreläsarpresentation:
Sjukgymnast vid Hjärtcentrum , NUS. Hälsoutvecklare, Fo UU- staben,
Västerbottens läns landsting. Aktiv tränare inom
Umeås friidrott och ser
fysisk aktivitet som en
förutsättning för hälsa
och välbefinnande.
Cecilia Edström
Effekter av fysisk aktivitet är:
Ökad muskelstyrka, bättre blodcirkulation och
effektivare hjärtarbete, ökad lungfunktion och man
stärker andningsmuskulaturen, förbättrat immunsystem, blodfetterna påverkas till det bättre, förbättrad
koordination så att man får bättre balans och reaktionsförmåga och man frisätter endorfiner som ökar
välbefinnandet.
Fysisk träning används som behandling vid sjukdom bl a för hjärt- och kärlsjukdom, diabetes och
högt blodtryck.
Hur kan man då träna som njursjuk?
Allt är bättre än ingenting. Målet bör vara att minska stillasittandet!
Vad är det som påverkar den fysiska förmågan vid
njursjukdom?
Anemi leder till trötthet och inaktivitet och muskulär svaghet därför att man bryter ner muskelproteiner
och förändringar sker i muskelfibrernas sammansättning. Den fysiska förmågan hos en predialyspatient
och dialyspatient är ca 50- 80 % av förmågan hos en
frisk person.
Alla dessa personer kan förbättra sin fysiska förmåga.
Det kan bli en ond cirkel och det gäller att motverka nedgången genom att träna regelbundet och det är
livslång träning som gäller eftersom effekterna av träningen snabbt upphör när man avslutar träning.
Hur skall man träna?
Som njursjuk behöver man muskulär styrketräning
och uthållighetsträning, balans- och koordinationsträ18
ning samt konditionsträning.
Om man tränar regelbundet tre gånger i veckan märker man av effekterna av detta efter ca 12 veckor. Som
njurtransplanterad kan effekterna komma snabbare ca
5-6 veckor efter träningsstart. Lämplig träningsaktiviteter för funktionell träning är knäböjningar, trappgång och uppresningar. För muskelträning är styrketräning med kroppen som motstånd och styrketräning
med vikter bra. Promenader och cykling är bra. Man
kan ta en skogspromenad eller motionscykel beroende på vädret.
När kan man förvänta sig effekter av sin träning?
Man kan normalisera sin fysiska förmåga efter tre
månader. Dialysberoende kan på 3-6 månader uppnå
betydande förbättringar och det leder till att vardagen
underlättas. Man minskar fallolycksrisken, får minskad grad av nedstämdhet och depression samt extra
kraft till trevliga aktiviteter. I kombination med andra
livsstilsförändringar kan hjärt- och kärlsjukdomsriskerna minska.
Det är viktigt när man skall starta träning att man
kontrollerar att man har stabilt hjärtstatus, välkontrollerat blodtryck och inte är övervätskad. Man skall välja en lång uppvärmningstid och strechning p g a ökad
risk för inflammationer i senor och muskler. Sedan
kan man successivt trappa upp träningen då kroppens
reparationsprocesser kommit igång.
Särkilt att beakta är CDK- och PD-kateter och PDvätska.
Vid PD behöver man buk- och ryggövningar. Kontaktsporter bör man undvika, hopp- eller övningar som
ökar buktrycket som kan innebära risk för mekanisk
skada.
God kondition ger minskade muskelkramper vid
hemodialys. Andra timmen under dialysbehandlingen
kan man cykla för då har man t ex mindre överskottsvätska. Träning som ger bästa effekten är träning på
dialysfri dag men man kan träna under pågående
behandling om man klarar av det utan blodtrycksfall.
Det går bra att träna före och efter dialysbehandlingen. Att träna under dialysdag har effekt, men det kan
ta längre tid att uppnå den.
Hela konferenspubliken deltog i pausgympan under
Cecilias ledning.
Njurkonferens i Norr
Skellefteå dialysen – egenvårdsprojekt
Föreläsarpresentation: Alla
tre arbetar på
dialysavdelningen i Skellefteå.
Lena Alenbro är
avdelningsföreståndare, Carin
Feldt, njursjuksköterska och
Malin Isacsson
även hon sjuksköterska
på
Dialysen i Skellefteå. Alla har
lång erfarenhet i
sitt arbete.
Lena Alenbro, Carin Feldt och Malin Isaksson
Lena Alenbro, Carin Feldt och Malin Isaksson presenterade ett egenvårdsprojekt på
dialysenheten i Skellefteå. Syftet är att öka kunskapen och göra patienterna mer
delaktiga i behandlingen, utifrån den individuella förmågan.
Dialysavdelningen har tolv behandlingsplatser och ca
55-60 dialyser per vecka. Egenvård definieras som de
åtgärder den enskilde själv kan vidta vid enkla och
vanliga sjukdomar och skador. Inom egenvårdsområdet räknas även de hälsobefrämjande uppgifter och
behandlingar som patienten eller närstående kan sköta utan hjälp från sjukvården.
Uppmaningen är att låta patienten vara delaktig. Att
tro på patienten. Att fokusera på utveckling och förändring och utveckla gemensam värdegrund.
Den egenvård dialyspatienter kan sköta själva är
vätskerestriktioner och att ha kunskap om övervätskning. De kan vara uppmärksamma på förändring
såsom tungandning, benödem eller ansiktsödem. De
kan följa viktutvecklingen mellan behandlingarna.
De kan ha kunskap om kärlaccessens betydelse och
ge akt på infektionstecken. De kan kontrollera funktionen hos AV-fisteln om sådan finns. De kan följa
viktrekommendationer, som att äta mindre salt, undvika fosfat- och kaliumrika livsmedel.
Alla människor har lika värde och alla skall få professionell vård, bra bemötande av kunnig personal, få
kunskap och stöd som ger trygghet och ha möjlighet
Njurkonferens i Norr
att utifrån sin fömåga vara delaktiga och ta ett eget
ansvar för sin hälsa.
Innan dialysstarten kan man utbilda för att satsa på
ökad benmuskelstyrka och oförändrad kroppsvikt.
Det kan vara enkla saker man kan göra själv i samband med dialysbehandlingen – före dialys medverkar man vid uträkning av dagens vätskedragning.
Under dialys kan man ta sitt insulin själv om man
behöver det och efter dialys kan man trycka på stickhål.
En enkät genomfördes bland patienterna i projektet. Önskan om information har minskat något. Delaktigheten var i topp 2009 – deltagarna var mer entusiastiska första året.
Resultatet visade ökade kunskaper, ökad delaktighet vid beräkning av ultrafiltration och att trycka på
stickhål och ökad livskvalitet med trend för högre
skattning från 2008 - 2010.
Vår slutsats är att resultaten är positiva. Vi vill fortsätta öka patienternas delaktighet, utveckla standardvårdplaner, öka dialysfrekvenserna och hoppas på en
framtid som tar vara på den individuella förmågan att
öka den egna delaktigheten i vården.
19
Om läckströmmar och microbubblor i
dialysapparater
Per Jonsson berättade om forskning om dialysapparaters tekniska funktioner. Han
anser att det behövs kritisk oberoende forskning av tillverkaren, men även klinisk
oberoende forskning för att utvärdera om produkterna uppfyller uppdragsgivarens
krav.
Föreläsarpresentation:
Medicinteknisk
ingenjör, NUS och
PhD vid Universitetet i
Umeå. Per har doktorerat med sin avhandling om läckström och
microbubblor 2006.
Dialysapparater förlänger livet på njursjuka och tekniken har gått framåt. Trots det är dialyspatienterna
relativt sjuka. Dialysapparatens negativa egenskaper
granskas sällan i klinisk forskning. Vi har funnit två
negativa belastningar och förbättringspotential: Läckström och Microbubblor.
Han anser att det forskas för lite om den tekniska
utrustningen vid dialys. Kan den förbättras och vilka
faror smyger sig genom våra säkerhetsbarriärer?
Sedan William Kolff presenterade sig första njure för
dialybehandling 1944 har det hänt mycket positivt.
Industrin och vården försöker optimera dialysbehandlingen för att få ut mer dialyseffekt etc.
Forskningen drivs till viss del av kraven från användarna och är inriktad på filtermaterial och medicinering. Industin vill framför allt satsa på forskning på
produkter som man kan ta betalt för.
Bättre patientöverlevnad och livskvalitet är viktigt
och den konstgjorda njuren är inte alls lika bra som
originalet.
Dialysapparaten har granskats väldigt lite i klinisk
forskning.
20
När jag började jobba med detta väckte det frågor hos
mig. Medför dialysbehandling en negativ belastning?
Vilka risker accepteras? Finns det oupptäckta risker?
Man behöver hitta möjligheter och lösningar för att
skydda sig mot risker och säkerhetsbarriärer.
Det behövs t ex en signalfunktion som stoppar blodpumpen om vennålen lossnar. Elsäkerhet är en annan
fråga eftersom de strängaste kraven enbart ställs på
utrustning som är ansluten till hjärtat. Varför dialysapparater inte har samma klassning för elsäkerhet är
oklart eftersom dialysvätska leder ström som kan passera slangar och filter. De borde vara klassade på samma sätt som det högst klassade med CF-märkning.
Man bör vidta åtgärder för att minska läckströmmar
också.
Det behövs kritisk oberoende granskning av tillverkaren. Det är bra men det behövs också klinisk oberoende forskning för att utvärdera hur produkterna
uppfyller uppdragsgivarens krav.
Vad kan man göra för att förbättra situationen?
Man kan kräva att dialysapparater är CF-klassade,
man kan minimera elektrisk utrustning i patientens
närområde, låta testa elektrisk utrustningen enligt CFstandard. Man kan använda batteridrift m m.
Bubblor i venslangen efter luftvakten är ett problem
som inte uppmärksammats tidigare. Luftbubblor passerar och man har en luftvakt utan larm. När man cirkulerar blodet utanför kroppen riskerar man luftbubblor i blodet. Restkemikalier kan tänkas ge gasbildning.
Det kan finnas gaser i dialysatet. Det har förekommit
incidenter med anledning av detta och det skulle behöva finnas ett säkerhetssystem.
Per har forskat kring detta ämne och anser att man
skall välja försiktighetsprincipen. Man bör ställa krav
vid upphandling och de som arbetar med den tekniska delen av utrustning för dialysbehandling bör få en
stimulans att jobba för förbättringar. Som det är i dagsläget arbetar dialystekniker med service och skall inte
granska utrustningskvalitet.
Njurkonferens i Norr
Njurkonferens i Norr
21
22
Njurkonferens i Norr
Njurkonferens i Norr
23
Njurföreningen i Västerbotten
Postadress: Box 53, 901 21 Umeå
Mailadress: [email protected]
hemsida: www. njvb.se
24
Njurkonferens i Norr