Transcript Muntlig historia – en utmaning mot den historiska disciplinens

Muntlig historia – en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige? DEL 2. (H524)
Ansvariga: Malin Thor och Malin Arvidsson
Medverkande: Robert Nilsson, Stockholm. Gunnel Holmér, Smålands museum – Växjö.
Malin Thor, Malmö. Maija Runcis, Södertörn. Lena Hallberg, Örebro.
Anteckningar om att komma in i ett ämne
Robert Nilsson, Stockholms universitet
[email protected]
Just flip it
I en föreläsning vid Columbia University sommaren 2010 jämförde Linda Shopes bruket av
muntliga källor i muntlig historia och i annan historia. Enligt hennes sätt att se ligger skillnaden i hur källorna tas i bruk. Det vanligaste är att muntliga källor illustrerar men inte bevisar. I
muntlig historia bör muntliga källor istället användas för att föra resonemanget framåt på ett
sätt som liknar intervjusituationen vari kunskapen först skapades. Shopes erfarenhet som redaktör är att påminnelsen om att muntlig historia är en situation vari historiker ger sig ut för
att lära istället för att undervisa har löst knutar i flera forskningsprocesser. Hon sammanfattade: Just flip it!
Vad är muntlig historia?
Muntlig historia kan beteckna (1) minnesprocesser understödda av muntlig kultur,
(2) intervjusituationer vari någon uppmanas att berätta om skeenden i det förflutna eller (3)
omsättningar av det som kommer fram i sådana intervjuer i till exempel utställningar, audivisuella dokumentärer eller vetenskapliga texter. Det går att (liksom Alessandro Portelli gör i
essän “Oral History as Genre”) hävda att mångtydigheten skönjer muntlig historias flerröstade, omvandlande, nyskapande och mobiliserande karaktär. Tanken om olika former av muntlig historia visar samtidigt på steg i dess produktionsprocess som är kreativa på specifika sätt.
Arkiv
Om det är svårt att definiera muntlig historia kanske det går att säga något om dess särart genom att berätta dess historia, så som till exempel Ronald Grele gör i “Oral History as Evidence”. Grele menar att muntlig historia är ett sätt för historiker att skapa bevis, vilken sorts och
för vad har dock varierat. Muntlig historia började som en arkivpraktik i syfte att belägga inflytelserika personers delaktighet i för historien avgörande moment. Ett första paradigmskifte
skedde då muntlig historia blev en resurs för socialhistoriker att göra plats i historien för tidi-
1
gare tystade grupper. Därvid fick muntlig historia också ett värde som kritisk intervention
snarare än som arkivpraktik.
Nästa paradigmskifte Grele redogör för är muntlig historias övergång från ett socialhistoriskt
till ett kulturanalytiskt fokus. Att bereda plats i historien för tidigare tystade grupper var förvisso fortfarande ett ledande värde men under inflytande av (framför allt) italienska erfarenheter skulle detta ske genom undersökningar av villkoren för deras tal. Detta gav muntlig historia en skarpare framtoning som kritisk praktik – men återförde också muntlig historia till arkivet. Alessandro Portelli beskriver till exempel den italienska muntliga historien som sprungen
ur informella försök att berätta antihegemoniska historier inom ramarna för sociala rörelser
(se ”Memory and Resistance”).
“Gruvstrejken”
Mellan december 1969 och februari 1970 strejkade de närmare 5 000 kollektivanställda vid
LKAB:s gruvor i Malmfälten. Nästan alla var medlemmar i Gruvindustriarbetarförbundet som
hade tecknat avtal med arbetsgivaren och därför inte kunde stödja strejken. Gruvarbetarna organiserade istället direktdemokratiska stormöten och valde en strejkledning utanför fackföreningen. Medan arbetsgivaren mötte de strejkande med tystnad föll det på facket att försvara
den svenska modellen. Intellektuella, artister, konstnärer, aktiva i stödgrupper, fackföreningsklubbar, partier och kyrkor hittade samtidigt sätt att stödja strejkaktionen.
Protestens effekter på samhället kan diskuteras (det gör till exempel Björn Horgby i Med dynamit och argument och Christer Thörnqvist i Arbetarna lämnar fabriken) – dess värde som
kulturell symbol sticker ändå ut. Strejken har skildrats på många sätt, däribland som nyhet,
reportage, filmad dokumentär, debattinlägg, drama och historia. I historier om Sverige under
det sena 1900-talet har strejken lyfts fram som en brytpunkt mellan den samförståndspräglade
efterkrigstiden och något mera osäkert därpå följande. Som doktorand undersöker jag hur
strejken har blivit en historisk händelse, med andra ord hur strejken i Malmfälten blev det vi
känner som “Gruvstrejken”.
Samtidigt har jag lockats av tanken att intervjua några av dem som var med om strejken. Liksom de krigsveteraner Alistair Thomson skriver om i Anzac Memories står deras levnadsberättelser i relation till en nationell legend.
Arkivets ordning, frågelistans ordning
2
Utifrån sin långa erfarenhet av att arbeta med muntlig historia skriver Charles T Morrissey i
Handbook of Oral History hur intervjuer bäst genomförs. Han menar att ju mer du vet om
ämnet före intervjun desto mer får du ut av att göra den. Jag upptäckte tvärtom att det var
omöjligt att utifrån arkiv- och litteraturstudier skapa en frågelista som var oberoende av de
nyckelhändelser, karaktärer och symboler som återkommer i de redan befintliga skildringarna
av strejken. Varken berättelser eller arkiv är neutrala bärare av kunskap om det förflutna. I Silencing the Past påminner Michel-Rolph Trouillot att “[power] precedes the narrative proper,
contributes to its creation and to its interpretation.” Trouillot menar att maktordningars inflytande på föreställningar om det förflutna kan spåras genom på varandra följande uppsättningar
av uteslutningar som sker då dokument skapas, då de organiseras och lagras (i arkiv), då de
omsätts i historiska narrativ och då de anpassas till historiska synteser. För mig blev det därför
viktigt att, i motsats till Morrisseys råd, följa minnesspåret före pappersspåret.
Ordval
Något om de ord med vilka jag konstruerar mina möten med de som deltog i strejken. Jag talar hellre om “samtal” än om intervjuer. Intervjua är något en gör med en annan men ordet
samtal påminner om att (åtminstone) två skapar situationen tillsammans. Sådana samtal ger
upphov till två roller och tankar om en tredje. Den roll jag skapat för mig själv i samtalen är
en som “lyssnare”. Lyssnaren är inte passiv utan strävar efter att på olika sätt få sin samtalspartner att framträda som “berättare”, det vill säga att bli den ledande rösten i samtalet samt
begriplig och trovärdig inför en tänkt “brukare” (som är den som i framtiden kommer att lyssna på, läsa och skapa utifrån materialet).
Urval
Samtal av det slag jag deltagit i är unika tilldragelser som därför inte kan bedömas i termer av
representativitet. Ändå påpekar Alessandro Portelli i “Tryin’ to Gather a Little Knowledge”
(och före honom Carlos Ginzburg i “Ledtrådar”) att den unika utsagan säger mer om sitt
sammanhang än den genomsnittliga. Samtidigt finns det något som åtminstone är poetiskt och
kanske är demokratiskt i att låta flera röster höras, särskilt sådana som kan misstänkas komplicera såväl varandra som den kunskap om strejken vi haft sedan tidigare. När jag sökt efter
berättare har jag därför velat utmana föreställningarna om vilka som deltog i strejken och om
var strejken hände. Med deltagare i strejken menar jag alla som försökte påverka eller som
påverkades av strejken, förutom gruvarbetare också deras familjer, förmän, representanter för
3
fackföreningar, politiker, aktiva i stödgrupper och andra. Det betyder att strejken inte längre
kan ses som begränsad till Malmfälten utan att strejken också “hände” på solidaritetsmöten,
vid insamlingar av bidrag till strejkkassan och genom konsumtion av nyheter om strejken.
Mina flesta kontakter med berättare förmedlades via IF Metalls avdelning ett. När detta skrivs
har jag gjort elva samtal med män och kvinnor från Malmberget, Gällivare, Kiruna och Överkalix. Detta motsvarar ungefär femton timmar inspelat ljud.
Frågor
Varje samtal är en kompromiss mellan det som lyssnaren har behov av att höra och det som
berättaren har behov av att prata om. I frågelistans plats hade jag valt fyra loci från vilka jag
kunnat hämta frågor (termen är vald för att skapa skillnad mot de tema som uppkommit i samtalen). För det första var jag intresserad av berättarens levnadsberättelse, för det andra av berättarens sammanhängande redogörelse för strejken. Mitt tredje intresse gällde hur strejken
organiserades och organiserade sin omgivning och för det fjärde ville jag att vi tillsammans
skulle reflektera över samtalet. Listan beskriver inte nödvändigtvis kronologin för enskilda
samtals utveckling.
Även berättarnas väg in i samtalet gav dem utrymme att förbereda sig. Efter vår första kontakt
var de införstådda med vad samtalet skulle handla om och ungefär hur det skulle gå till. Några
av berättarna hade, på min uppmuntran, tagit med kvarlevor från tiden för strejken så som fotografier, lönebesked eller artiklar. Den instruktion jag gav dem i början av samtalet var att
berätta om strejken utifrån sitt eget perspektiv så som de själva mindes den. Efter att vi kommit överens om ramar och villkor för samtalet var de flesta av berättarna så ivriga att få prata
att jag inte hann ställa den första (och enda) fråga jag formulerat i förväg: “Vad vill du berätta
om strejken 1969?”
Svaret på den frågan gav information som jag med hjälp av olika tekniker (bland annat konkretiserande frågor, sammanfattningar, spårändringar och omformuleringar) kunde hjälpa berättaren att utveckla.
Konkretiseringar
Berättarna konkretiserar sina utsagor när de ombeds att ge exempel, när de får slutna frågor
eller när jag som lyssnare visar att jag inte förstår. Då berättarna ofta satt samman sina utsagor
tematiskt och associativt har frågan “när hände det här” varit den vanligaste konkretiseringen.
4
För många berättare har jämförelser mellan temporaliteter varit sätt att förklara strejken och
frågor om konkretiseringar har fört tillbaka berättaren till personlig retrospektion av 1960talet. Ofta har tankar om brukarens behov varit vägledande för mina konkretiseringar, något
som också fungerat som en påminnelse till mig själv att fråga om det jag bara tror mig förstå.
Sammanfattningar och omformuleringar
I “Oral History as Genre” skriver Alessandro Portelli om dottern som tjuvlyssnar när fadern
blir intervjuad och hör hans anekdoter knytas samman och omvandlas till historia. Att som
lyssnare sammanfatta det hörda är ett sätt att ge det tillbaka, med fördel på ett sådant sätt att
berättaren kan relatera till sin berättelse på nya sätt. En anledning att som lyssnare sammanfatta det hörda är att visa för berättaren att hans eller hennes ord är mottagna och viktiga. En annan är att påminna sig själv om vad som sagts och samtidigt stämma av så att spåret är det rätta. Ett särskilt sätt att sammanfatta, som jag använt först i samtalens senare delar, är att omformulera. Många gånger har jag använt formuleringen “det låter som …” som ett bekvämt
sätt att inleda en parafrasering. Att omformulera är att ge tillbaka det hörda i annan form som
berättaren antingen kan ta till sig, avvisa eller korrigera. Att sammanfatta, särskilt genom att
omformulera, kan därför ses som ett sätt att grunda en tolkning i samtalet eller som att skapa
utrymme för berättaren att reflektera över det sagda.
Byta spår
Kontrasterande frågor har varit ett sätt att få berättaren att stanna kvar i ett ämne och utveckla
det. Spårändringen mellan nu och då har gjort berättarna medvetna om att de talar utifrån en
viss temporalitet, och då uppmuntrat dem att reflektera över sina tidigare själv och därmed
över sambanden och brotten mellan nu och då. Efter att ha hört berättarna beskriva tankar har
jag frågat om känslor (och omvänt). På så vis har berättarna kommit att reflektera kring och
förklara sina motiv. Spårändringen mellan beskrivning och bedömning har låtit berättarna
byta nivå i sin framställning, vilket ofta avslöjat något om vilka (större) berättelser de uppfattar som auktoritativa.
Jämlikhet och olikhet
När Frederick Douglass talade om sina upplevelser som slav bad de vita slavmotståndarna
honom att ge fakta och lämna utrymme åt dem att bistå med filosofin. (Ännu ett exempel från
Alessandro Portelli, denna gång från essän “Philosophy and the Facts”).
5
Min överenskommelse med berättarna har varit att vi tillsammans skapar ett dokument med
en personlig berättelse om strejken 1969. Med detta följer en förhandling av min position som
historiker. Istället för att ge en auktoritativ tolkning av det förflutna har jag genom att gå in i
samtal uppmuntrat andra att tolka det som varit. I insamlingen har fokus legat på det sagda
och jag har valt att inte göra anteckningar om sådant som kroppsspråk, ansiktsuttryck eller
mina subjektiva upplevelser av berättaren till en del av källan. Sådant skulle fixera den expertroll jag försöker utveckla. Förutom att vara expert på betydelsen av det berättaren säger skulle
jag också bli expert på betydelsen av det denne gör, därtill på betydelsen av mina egna reaktioner. Gjorde jag sådana anteckningar skulle berättaren ha mindre möjlighet att påverka bilden av sig själv. Istället har jag försökt göra mina observationer till en del av samtalet. Detta
har ibland hjälpt berättarna att artikulera känslor. Samtidigt har de fått utrymme att reagera på
min tolkning, vilket fört samtalet framåt men också gett tolkningen en grund.
Trots att jag inte haft några förberedda frågor med mig in i samtalen bedömer jag att resultatet
blivit rikt. Samtalen tenderar emot situationen att berättarna förklarar sina egna ord för en intresserad främling och för sig själv. Samtalen ger fakta om strejken och dess kontext som jag i
förväg inte kunnat komma på att fråga om. De inspelade samtalen ger också perspektiv på
strejken och på dess möjliga betydelser, i förlängningen möjligtvis perspektiv på betydelsen
av en hel period av historisk förändring i Sverige. Frågelistor verkar inte vara nödvändiga för
att få veta nytt och intressant. Den oroande frågan är om den öppna strukturen fångat tillräckligt.
Rörliga bilder
Om jag dokumenterat samtalen som film istället för som ljud skulle interaktionen mellan mig
som lyssnare och berättaren komma fram på annat sätt. Tolkningsfrågor kan, emellertid, inte
lösas med teknik och varje medium gör särskilda avtryck i materialet. Filmkameran dokumenterar samtalet från en fast vinkel, med annat perspektiv kanske också förståelsen av vårt samspel skulle förändras. Muntlig historia kommer till genom en serie översättningar mellan medium och textformer. Oavsett om samtalet registreras som ljud eller som rörlig bild måste det
också uttryckas i text, i annat fall är det svårhanterligt i arkivsökningar och otillgängligt för
forskningsrapporter.
Autenticiteter
Willa Baum och Michael Frisch har båda skrivit om transkription av muntlig historia, om än
från vars en sida av ett paradigmskifte. I Transcribing and Editing Oral History (som är utgi-
6
ven 1977) beskriver Baum muntlig historia som en strävan efter autentisk återgivning av den
historiska verklighet som samtalet behandlat. I A Shared Authority (1990) månar Frisch istället om berättarens och samtalets autenticitet. Sina teoretiska utgångspunkter till trots beskriver
de närapå identiska arbetsgångar. Samtalet transkriberas i första hand så ordagrant som möjligt, transkriptionen genomgår korrektur och bearbetas sedan i samråd med berättaren. Baum
vill ge berättaren utrymme att fylla i detaljer och göra tillägg, samt ge historikern möjlighet att
faktakolla och förse dokumentet med fotnoter som ökar dess genomskinlighet och användbarhet. Frisch uppmuntrar istället till en text som på bästa sätt förmedlar berättarens motiv, personliga stil och emotionella läge. Bådas slutprodukt är en arkivlåda med ljudbitar, ordagrann
transkription och en redigerad löpande text (eventuellt uppdelad i kapitel).
Något som skiljer Baum och Frisch från varandra är deras inställning till dokumentation av
lyssnarens aktivitet. Baum menar att lyssnaren ska beskriva sig själv som en del av samtalets
kontext i en bilaga till arkivet. Frisch menar istället att lyssnarens frågor också är material
som ska skrivas ut både i den ordagranna transkriptionen och i den redigerade texten. Att
lyssnaren görs till en del av materialet är emellertid något som kan motiveras på olika sätt. Å
ena sidan gör det att samtalet framträder som meningsskapande interaktion (Frischs autenticitet), å andra sidan att påståenden om det förflutna som görs i samtalet bättre kan bedömas
(Baums autenticitet).
Är det med välgjorda transkriptioner som med andra källor, att deras nytta, värde och betydelse bestäms av vilka forskningsfrågor som ställs? Kan i så fall en välgjord transkription visa
sig nyttig för olika forskningsprojekt?
Transkription
Michael Frisch i A Shared Authority: “character, culture, and voice come across via the overall syntax, flow, and word usage of transcribed spoken language, rather than through the attempt to recreate sound itself”. I linje med detta har jag bestämt mig för att transkribera samtalen ordagrant men i standardsvenska. Jag förenklar inte falska starter, tvekan eller oavslutade meningar (varken mina eller berättarens) och jag markerar när jag och berättaren avbryter
varandra. Jag har numrerat raderna i transkriptionen för att kunna göra hänvisningar till omskriven redigerad version men inser att jag saknar tid för att sätta samman en sådan. En auktoritativ och berättaren trogen textåtergivning saknas. Istället har jag redigerat transkriptionen
när jag citerat från den i forskningstexter. Någon tyckte att jag citerade så att berättaren framstod som mera självsäker i min text än i transkriptionen. Istället kan transkriptionen ses som
den sämre återgivningen – berättaren låter inte osäker på ljudspåret men ser osäker ut i text.
7
Rådata, data; Primärkälla, sekundärkälla; Text1, text2
För historiker är det välkänt att det förflutna inte talar för sig själv utan måste fås att tala genom historikers frågeställningar. Att levande muntliga källor har förmåga att tala tillbaka
(som bell hooks kallar det i boken Talking Back) förändrar inte förhållandet eftersom det i sista hand är historiker som använder uttalanden från inspelade samtal för att skapa mening inom
ramarna för en text (i överförd eller i konkret mening). Att särskilja upprättandet av ett arkiv
av berättelser om strejken från bearbetning av dessa berättelser låter mig visa hur dessa berättelser får den form med vilken jag bygger kunskap.
Samhällsvetenskapliga intervjumanualer (såsom Helene Thomssons Reflexiva intervjuer och
Bill Gillhams Forskningsintervjun) betonar detta genom att skilja på rådata och data. Alessandro Portelli använder istället ett språkbruk som ligger närmare det historiker brukar använda genom att skilja på primärkälla (ljudfilen, den närmaste representationen av samtalet) och
sekundärkälla (transkriptionen).
Att skilja på sammansättningen av arkivet och min senare analys av berättelserna i arkivet låter mig också resonera kring min egen subjektivitet och dess plats i kunskapsprodutionen,
utan att reducera denna till inre kvaliteter (föreställningar, motiv, önskningar) i mitt förkroppsligade själv. Som lyssnare har jag gjort det till min uppgift att få min samtalspartner att
framträda som berättare. Samtidigt möjliggör samtalen mig som lyssnare och senare min röst
som forskare. Min subjektivitet utvecklas av samtalen och är inte heller den samma vid olika
delar av undersökningen. Subjektiviteten (och dess inverkan på resultaten) verkar alltså bäst
beskrivas som en process.
I ett kapitel i Handbook of Oral History ger Richard Cándida Smith ett schema för att tänka
kring en sådan process. Det som intresserar Cándida Smith är översättningen från muntligt till
skriftligt, som också är en översättning mellan ett direkt möte till ett indirekt möte samt skapandet av en relation mellan ett aktivt meningsskapande och ett objekt som strävar efter att
likna och därför fixerar detta.
Vad kan en muntlig historiker?
Muntliga historiker skapar ny information om det förflutna – men vad muntliga historiker behöver bli bättre på är att tillgängliggöra den nya information de har skapat. Att ta arkiv och
tillgänglighetsfrågor på allvar kan vara ett sätt att ge berättarna större makt över sina berättel-
8
sers efterliv (något som eventuellt svarar mot de problem med den tystande offentlighetsprincipen som Ylva Waldemarson beskriver i “Politiska makthavare som historisk källa”). Samtidigt skulle det visa muntlig historia som något användbart även för andra historiker än de som
själva gör inspelade samtal och därmed som en nyttig, relevant och legitim praktik för historiker.
Att göra plats i historien
Muntlig historia motiveras inte sällan med en vilja att ge plats i historien för de som inte tidigare fått höras. Jag menar att den som ägnar sig åt muntlig historia har skyldighet skapa så
stor möjlighet för berättarna att påverka historiska förklaringar som det går. Det vore synd
ifall berättarna bara får höras som karaktärer i den av mig producerade texten och inte får omsättas och bli till i samt begränsa andra undersökningar av det förflutna. Eftersom berättarna
har anmält sig för att påverka bilden av det förflutna vore det ett brott om de inte fick göra det
på samma villkor som de som producerat skriftliga källor och disponerat dessa i arkiv.
Berättarnas subjektivitet
Med subjektivitet menas vanligtvis människors självbeskrivningar vilket omfattar skapandet
av symboliska världar inom vilka de placerar sig själva. Subjektivitet förstås ofta som mötesplats mellan psykologiska motiv, sociala intressen och kulturella processer (det här är en än så
länge vag definition).
När jag började tänka på syftet för min avhandling som att förklara berättarnas subjektivitet
verkade relationerna mellan olika materialkategorier falla på plats. För att uppnå ett sådant
syfte måste jag förstå vilken symbolisk betydelse berättarna ger strejken inom ramarna för den
egna berättelser. Jag måste också gå utanför dessa berättelser för att förstå vilken position de
talar ifrån samt vilka offentliga narrativ de ingår dialog med. Detta innebär en omvändning av
det syfte jag först utgick ifrån. Istället för att använda muntlig historia för att förstå historieproduktion undersöker jag historieproduktion för att förstå muntlig historia.
Nämnda texter
Baum, Willa K. Transcribing and Editing Oral History. Nashville: American Association for
State and Local History, 1977
9
Cándida Smith, Richard. “Publishing Oral History: Oral Exchange and Print Culture”. Handbook of Oral History. Charlton, Thomas L; Lois, E Myers & Rebecca, Sharpless. Lanham:
Altamira Press, 2006
Frisch, Michael. “Preparing Interview Transcripts for Documentary Publication: A Line-byLine Illustration of the Editing Process”. A Shared Authority: Essays on the Craft and Meaning of Oral and Public History. Albany: State University of New York Press, 1990
Gillham, Bill. Forskningsintervjun: Tekniker och genomförande. Lund: Studentlitteratur,
2008
Ginzburg, Carlo. “Ledtrådar: Det teckentydande paradigmets rötter”. Ledtrådar: Essäer om
konst, förbjuden kunskap och dold historia. Stockholm: Häften för kritiska studier, 1988
(1979)
Grele, Ronald J. “Oral History as Evidence”. Handbook of Oral History. Charlton, Thomas L;
Lois, E Myers & Rebecca, Sharpless. Lanham: Altamira Press, 2006
hooks, bell. Talking Back: Thinking Feminist, Thinking Black. Boston: South End Press, 1989
Horgby, Björn. Med dynamit och argument: Gruvarbetarna och deras fackliga kamp under
ett sekel. Stockholm: Svenska metallindustriarbetareförbundet, 1997
Morrissey, Charles T. “Oral History Interviews: From Inception to Closure”. Handbook of
Oral History. Charlton, Thomas L; Lois, E Myers & Rebecca, Sharpless. Lanham: Altamira
Press, 2006
Portelli, Alessandro. “Memory and Resistance: For a History (and Celebration) of the Circolo
Gianni Bosio”. The Battle of Valle Giulia: Oral History and the Art of Dialogue. Madison:
University of Wisconsin Press, 1997
Portelli, Alessandro. “Oral History as Genre”. The Battle of Valle Giulia: Oral History and
the Art of Dialogue. Madison: University of Wisconsin Press, 1997 (1994)
10
Portelli, Alessandro. “Philosophy and the Facts: Subjectivity and Narrative Form in Autobiography and Oral History”. The Battle of Valle Giulia: Oral History and the Art of Dialogue.
Madison: University of Wisconsin Press, 1997 (1994)
Portelli, Alessandro. “Tryin' to Gather a Little Knowledge: Some Thoughts of the Ethics of
Oral History”. The Battle of Valle Giulia: Oral History and the Art of Dialogue. Madison:
University of Wisconsin Press, 1997
Thomson, Alistair. Anzac Memories: Living with the Legend. Melbourne: Oxford University
Press, 1995
Thomsson, Heléne. Reflexiva intervjuer. Lund: Studentlitteratur, 2002
Thörnqvist, Christer. Arbetarna lämnar fabriken: Strejkrörelser i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder. Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs universitet, 1994
Trouillot, Michel-Rolph. Silencing the Past: Power and the Production of History. Boston:
Beacon Press, 1995
Waldemarsson, Ylva. “Politiska makthavare som historisk källa”. Arkiv, samhälle och forskning. 2007:2
11
Gunnel Holmér
Smålands museum/
Sveriges glasmuseum
Växjö
gunnel.holmer@
kulturparkensmaland.se
tel: 070-558 34 61
Intervjuer - rekonstruktion av det förflutna
eller dokumentation för framtiden?
Under årens lopp har jag genom min anställning inom museibranschen gjort en rad
intervjuer främst med koppling till arbetsliv men även till migration. Dokumentationen
har gällt både händelser och fenomen ur det förflutna och samtida företeelser. En hel
del av dessa intervjuer skulle senare komma till användning i mitt avhandlingsarbete
samtidigt som detta föranledde mig att göra ytterligare intervjuer. Med ett förflutet
också inom etnologin kändes det helt naturligt med muntliga källor också inom historisk forskning. I detta paper vill jag förklara hur jag har använt sådana i mitt avhandlingsarbete, men jag vill även diskutera intervjumetoden mera generellt. Dessutom
vill jag reflektera något över intervjuer som samtidsdokumentation och dess värde för
framtidens forskare.
Kosta glasbruk – en etnisk smältdegel?
Min avhandling belyser efterkrigstidens arbetskraftsrekrytering och invandring till den
svenska glasindustrin med fokus på Kosta glasbruk. Den övergripande frågan var vilka arbetsuppgifter utländska arbetare på Kosta tilldelades. Denis Frank hävdar i sin
forskning om utländsk arbetskraft inom tillverkningsindustrin 1960-1972, att invandrarnas liv inte enbart påverkades av klasstillhörigheten utan också av att de hade en
annan etnisk bakgrund än svenskarna ur samma klass.1 Avsikten med min undersökning var att se om detta gällde även på Kosta glasbruk och vilka de bakomliggande orsakerna i så fall var. Grundläggande var skriftliga källor både från arbetsgivar–––––––––
1
Frank, Denis, Staten, företagen och arbetskraftsinvandringen - en studie av invandringspolitiken i Sverige och rekryteringen av utländska
arbetare 1960-72. Växjö, 2005.
12
och arbetarsidan men även från statliga myndigheter. Direkt avgörande för valet av
undersökningsperiod var en förteckning över Utländsk arbetskraft vid Aktiebolaget
Kosta Glasbruk 1943-1973 i brukets arkiv. Förteckningen jämte andra dokument gav
en uppfattning om såväl struktur, yrkesgrupper och nationaliteter som om enskilda
personers uppgifter och avancemang på Kosta.
Denis Frank inriktade sig enbart på företagsledningarnas uppfattningar om olika invandrarkategorier och medgav, att han ”tvingats utelämna immigranterna, deras olika
information om anställningsmöjligheter i Sverige och förhållandena i utvandringsländerna” men att ”en mer heltäckande förklaring måste föra in även dessa faktorer”.2
Detta tog jag fasta på och bestämde mig för att komplettera med muntliga källor i min
studie, vilket blev möjligt tack vare närheten till undersökningsperioden. Följaktligen
intervjuade jag 22 personer, som hade varit verksamma på Kosta någon tid under
1940-1970-talen. I urvalet fanns invandrare från Danmark, Finland, Tyskland, Österrike, Jugoslavien, Grekland respektive Spanien samt fyra svenskar. Bland informanterna fanns både de som var yrkesmän vid ankomsten, de som lärt glashantverk i
Sverige samt de som var och förblev outbildade glasarbetare. Utan det skriftliga
källmaterialet hade det dock varit mycket svårt att spåra informanterna. Samtidigt
som lönelistor och förteckningar över utländska arbetare blev ett utmärkt underlag för
statistik väcktes nya frågor, som bara kunde besvaras muntligt. Det rörde sig om allt
från hur personerna togs emot till hur arbetsuppgifterna och relationerna till arbetskamraterna uppfattades.
Intervjun, informanten och forskaren
När intervjuundersökningen avslutats var tiden mogen för någon form av kritisk
granskning av själva arbetsprocessen. För att analysera intervjuerna använde jag
mig därför av Steinar Kvales bok ”Den kvalitativa forskningsintervjun”. Uifrån Kvales
kriterier visade sig mina intervjuer till sin karaktär vara närmast explorativa, vilket innebär att de var öppna och föga strukturerade och huvudsyftet var empiriskt.3 I samtalen ville jag få specifika ämnesområden belysta för att senare kunna söka kompletterande uppgifter och finna ytterligare infallsvinklar. Frågorna var främst tematiska
genom att de kunde relateras till invandringen inom glasindustrin, och inför besöken
hade jag förberett vissa frågeställningar kring vilka samtalen kretsade. Svaren blev
–––––––––
2
3
Frank, 2005, s. 34.
Kvale, Steinar, Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund, 1997, s. 94.
13
mera spontana ju mindre ”pappersbunden” jag själv var samtidigt som intervjuerna
inte riskerade uppfattas som rena förhör. I samtal med fåordiga personer hade jag
kanske en benägenhet att i alltför hög grad styra intervjuerna, medan talföra personer gjorde mig till en bättre lyssnare.
Efter att först ha frågat om födelseår, födelseort, föräldrar och syskon bad jag att få
höra om uppväxt, utbildning, arbete i hemlandet samt orsaken till emigrationen. Därefter rörde samtalen mest ankomsten till Sverige, arbetsuppgifter och arbetsförhållanden men även fackligt engagemang, boende, fritidsintressen och integration. Jämfört med mina ämnesområden gjordes ofta avvikelser i svaren, vilket jag tolkar som
att vissa händelser upplevts som särskilt betydelsefulla. Om jag bedömde dem som
intressanta uppmuntrade jag glasarbetarna att uppehålla sig även vid dessa genom
att ställa dynamiska följdfrågor i takt med att de intervjuade inspirerades att tala om
personliga upplevelser.4 Här tänker jag t ex på flyttningen till Sverige och hur jag senare kunde återkoppla till denna och be dem berätta om ankomsten till just Kosta
glasbruk.
De flesta av mina informanter uppfyllde Kvales krav på bra intervjupersoner. Sådana
är ”uppriktiga och konsekventa, de ger koncisa och precisa svar på intervjufrågorna”,
”de kan ge långa och livliga beskrivningar av sin livssituation” och ”de berättar fängslande historier som lämpar sig för redovisning.”5 Genom inriktningen på uppgiftslämnarnas livsvärld och deras förhållande till denna kunde mina intervjuer närmast betecknas som kvalitativa. Att frågorna var öppna visade sig vara en fördel, eftersom
”frånvaron av i förväg bestämda regler skapar rika möjligheter för intervjuaren att utveckla sin kunskap, insikt och intuition.”6 Dialogen med glasarbetarna underlättades
tack vare min kunskap om glasproduktion, varigenom att de slapp avbryta sina redogörelser med förklaringar. Samtidigt lärde jag mig ännu mera under samtalens gång,
och till uppgifter jag kände igen från äldre intervjuer fogades nu sagesmännens personliga upplevelser och intryck.
Drygt tio år hade gått mellan mina första och mina senaste intervjuer med utländska
glasarbetare, och glappet i tid kan säkert ha inverkat negativt på undersökningen.
–––––––––
4
5
6
Ibid, s. 124.
Ibid, s. 135- 136.
Ibid, s. 82.
14
Jämförelser av informationen från deltagarna haltade möjligen beroende på att vissa
episoder under det senaste decenniet hade styrt svaren hos de senast intervjuade,
medan vissa detaljer hade ha fallit ur minnet. Samtidigt hade mitt sätt att ställa frågor
utvecklats under årens lopp, vilket troligen gjorde svaren fylligare. I takt med fördjupad kunskap hade jag också lärt mig tala friare utan att vara bunden till nedskrivna
frågor. Frågeställningarna hade även blivit tydligare och mera strukturerade, vilket
gjorde det lättare både för mig och för intervjupersonen att ”hålla oss till ämnet”. Fr a
hade jag blivit mera lyhörd för nyanser och hade utvecklat en större förmåga att
fånga upp och återknyta till vissa fenomen, som inledningsvis i samtalen bara
nämnts i förbigående. Efter ett antal intervjuer kunde jag också känna igen vissa
mönster i berättelserna. Ibland bekräftades att viss information gällde generellt och
inte bara kunde knytas till en eller ett par personer. Tidigare hade jag undvikit att ställa ledande frågor, men efter hand insåg jag att sådana kunde vara berättigade för att
få vissa uppgifter verifierade. Enligt Kvale kan ledande frågor faktiskt förstärka tillförlitligheten hos informanterna.7
Rekonstruktion av det förflutna
Min studie kan närmast betraktas som en rekonstruktion av en svunnen tid på Kosta.
Som frågeställare bidrog jag - frivilligt eller ofrivilligt - till att återskapa bilder ur andra
personers förflutna. Säkert påverkades jag av deras berättelser och gjorde nog
ibland egna tolkningar av alla fragment. Vissa påståenden kunde förstås bekräftas i
andra källor, medan jag i andra fall helt måste lita på uppgiftslämnarens uppgifter.
För att undvika missförstånd fick varje informant innan avhandlingen publicerades
godkänna sina ordagranna berättelser liksom mina formuleringar av deras svar. Förvånansvärt nog blev invändningarna i efterhand fåtaliga.
När intervjuundersökningen avslutats kunde jag konstatera att samtalen hade fördjupat mitt kunnande om såväl glasindustrin som immigrationen. Hur representativa sagesmännen var är svårt att bedöma i efterhand, eftersom dessa utgjorde endast en
procent av hela gruppen av drygt 600 invandrare. Därtill kom att undersökningen rörde förhållanden 30-60 år tillbaka i tiden och att informanterna kom från flera olika
länder. Om man väljer att se varje levnadsöde som unikt, blir intervjuerna trots allt
mycket värdefulla källor. ”Kvarlevor är säkert de bästa källorna om man är intresse–––––––––
7
Kvale, 1997, s. 146.
15
rad av händelsen, men berättelsen eller berättelserna är ofta intressantare om man
vill undersöka vad händelsen medförde och betydde för människorna som agerade i
händelsen, bevittnade händelsen, erfor händelsen eller levde i händelsen”, skriver
Malin Thor i sin rapport Tankar om källkritik och Oral History.8
Jag ansluter mig också till Thors allmänna syn på muntliga källor och instämmer i att
dessa inte okritiskt kan användas i forskningen utan för sin trovärdighet måste uppfylla vissa kriterier.9 För det första måste äktheten alltid ifrågasättas, varför jag alltid inleder de bandade samtalen med datum, plats och namn på informanten.10 Till äktheten hör även begreppen validitet (giltighet) och reliabilitet (tillförlitlighet).11 Validiteten
hos muntliga källor beror dels på hur pålitlig intervjupersonens information är om den
historiska erfarenheten, dels på hur mycket ”den specifika historiska erfarenheten är
typisk för sin specifika tid och plats”.12 I min undersökning bekräftade flera av de tillfrågade exempelvis att svensk glasindustri i början av 1960-talet efterfrågade arbetskraft, och att de intervjuade invandrarna därför valde att flytta till Kosta eller andra
glasbruk. Reliabiliteten kan i vissa fall också kontrolleras mot skriftliga källor, och för
mig har det varit möjligt att få vissa muntliga uppgifter verifierade i Kostas arkiv. Då
inga skriftliga dokument fanns att tillgå kunde jämförelser istället göras med andra intervjuer inom samma projekt.13 Flera informanter har exempelvis oberoende av varandra uppgivit, att arbetsgivaren i Sverige betalade resan från utlandet om de förband sig att stanna kvar minst ett år inom företaget.
För det andra måste närheten till händelsen vägas in i källkritiken, och ett av problemen är att intervjuerna oftast görs långt efter de händelser den aktuella forskningen
avser.14 Eftersom det talas om upplevelser bort emot femtio år tillbaka i tiden, kan
versionen ha förändrats genom glömska eller påverkan i samband med berättande i
andra sammanhang. Samtidigt kan vissa känslor eller episoder ha förträngts. Därför
bör man som forskare reflektera över vad intervjupersonen verkligen vill - eller inte vill
- förmedla, liksom även över tänkbara bakomliggande orsaker. Jag brukar fråga om
–––––––––
8
Thor, Malin Tankar om källkritik och Oral History. Oral History 1. Teoretiska perspektiv på individuella och kollektiva möten. Rapport
från Växjö universitet, Humaniora Nr 14, 2003, Växjö, s. 7.
9
Thor, 2003, s. 7; Thor, Malin, ”Muntliga källor och källkritik”, i Thor, Malin & Hansson, Lars (red.), Muntlig historia, Lund, 2006, s. 2636.
10
Thor, 2003, s. 8, Thor, 2006, s. 26.
11
Thor, s. 2006, s. 26.
12
Thor, 2003, s. 8.
13
Thor, 2003, s. 8; Thor, 2006, s. 27.
14
Thor, 2006, s. 29.
16
de behandlats annorlunda eller diskriminerats beroende på sin invandrarbakgrund.
De flesta förnekar detta och betonar istället att de sällan eller inte alls haft några sådana problem, men jag misstänker att en del negativa händelser trängts undan. De
flesta jag talat med kan trots allt beskriva situationer, som gjort särskilt djupt intryck alltifrån väntan på anställningsbesked utanför personalkontoret och rädslan att inte
bli utvald till den första ”smaken” av inlagd sill. Ibland kan distansen till en händelse
t o m leda till att intervjupersonen lättare förstår eller ser den i ett vidare perspektiv.
För det tredje är tidpunkten och platsen för intervjun av betydelse för framställningen.15 De bästa beskrivningarna av glasarbetet fick jag då jag tillsammans med informanten besökte arbetsplatsen. Visserligen blev samtalen inte alltid ostörda, men industrimiljön framkallade av förklarliga skäl flera minnen än när intervjun gjordes i
hemmet. I sin bok Historisk teori och metod hävdar John Tosh att beskrivningen av
”återkommande erfarenheter” är mest tillförlitlig.16 Att merparten av glasarbetarna sålunda kunde återge hur de olika arbetsmomenten gått till rent konkret är kanske därför inte att förvånas över. Däremot är det svårare att komma åt det dagliga - och alldagliga - livet och hur människor förhöll sig till varandra. Möjligheten att ”bena upp”
vardagen hänger i stor utsträckning på intervjuarens förmåga att ställa frågor, och
först efter återkommande besök blir det i regel lättare att prata om sådant som inte
anses vara unikt. Också tidsbegreppen flyter ihop och frågar man när något hände är
det inte troligt att angivelsen stämmer. Svaret antyder snarare om personer upplever
det inträffade som nära eller långt tillbaka. Min erfarenhet är att tidningsklipp, ansökningshandlingar och annat skriftligt material liksom bilder eller föremål kan användas
i kommunikationen som stöd för intervjupersonens berättelser. Om sådant material
har sparats har det förmodligen uppfattats som viktigt.
För det fjärde är beroende av påverkan utifrån ett källkritiskt dilemma. Om flera olika
personer ger likartade versioner av vissa händelser kan man misstänka att de inte
alltid varit självupplevda. Istället kan informanterna omedvetet ”lärt sig” återge dem
och flätat ihop dem med egna minnen. Utifrån minneskildringar nedskrivna i början
av 1940-talet beskriver Ingrid Nordström exempelvis barnarbetet inom glasindustrin
runt sekelskiftet 1900.17 Meddelarna hade ungefär likadana minnen av ”barntortyren”,
–––––––––
15
Thor, 2006, s. 30-31.
Tosh, John, Historisk teori och metod, Lund, 2000, s. 247.
17
Nordström , Ingrid, Identitet i Glasriket, Stockholm, 1995.
16
17
varför hon frågar sig om dessa samstämmiga beskrivningar inte hörde till berättargenren. Värt att nämna är att även jag i intervjuer med svenska glasarbetare kunnat
notera vissa återkommande detaljer beträffande just barnarbete.
Jag instämmer i att berättelser ofta påverkats utifrån, eftersom de troligen präglats av
själva situationen vid framförandet. I samtal med människor med liknande erfarenheter har vissa känslor och minnet av särskilda episoder bekräftats och förstärkts.
Dock är det viktigt att understryka att just mina infallsvinklar kan leda till att en upplevelse faktiskt aktualiseras och återges för första gången flera år efter att den inträffat.
Dessvärre kan det vara svårt att få fram om det är en ”förstagångsupplysning” eller
om berättelsen ingår i repertoaren. Kvarstår gör att det sagda lika mycket är en spegelbild av hur intervjupersonen ser och tolkar det som varit som hur det egentligen
förhållit sig. Berättelsen blir på så sätt en unik pusselbit av det upplevda i det historiska skeendet.
För det femte måste alltid tendensen hos muntliga källor granskas, eftersom dessa
sällan är opartiska. Enligt Thor kan tendensen, om man som forskare är medveten
om denna, t o m höja dokumentationens värde.18 Berättelser, där minnet sviker beträffande exakta tidpunkter för händelserna, kan ändå förmedla intervjupersonens
känslor och tolkningar och stundom förklara vissa handlingar senare i livet. I exempelvis Rudolf Tempschs avhandling Från Centraleuropa till folkhemmet kan man utifrån skriftligt källmaterial fördjupa sig i de politiska händelserna i Sudettyskland, men
kännedom om vad de sudettyskar jag träffat verkligen tänkte och kände går bara att
få fram genom intervjuer.19 Enligt Thor borde en historikers uppgift därför även vara
”att analysera vad en händelse kom att betyda för omgivningens samtid och dess
framtid och inte bara fastställa att händelsen ägt rum.”20
Att forskning kan vara fruktbar utifrån muntliga källor visar Katharina Eisch i sitt projekt om böhmiska glasarbetares arbetsvandringar mellan Tyskland och Tjeckoslovakien under 1900-talet. Hon säger sig vara väl medveten om att informanterna blandade egna erfarenheter och iakttagelser med äldre historier, som ibland också var en
del av lokalhistorien. Hennes åsikt är att detta varken minskar värdet eller äktheten
–––––––––
18
19
20
Thor, 2006, s. 35-36.
Tempsch, Rudolf, Från Centraleuropa till folkhemmet, Den sudettyska invandringen till Sverige 1938-1955. Göteborg,1997, s. 91 ff.
Thor, 2003, s. 17.
18
så länge man är medveten om att berättelserna ingår i en genre. Istället kan de kollektiva inslagen bidra till att förstärka en viss identitet.21 I fältarbetet bejakade Eisch
därför det subjektiva hos informanterna och fångade just deras flyktiga minnen och
perspektiv på tillvaron. Därigenom lärde hon känna hantverkare, som genom sina arbetsvandringar blivit väl förtrogna både med territoriellt och med mentalt gränsöverskridande.22 Samspelet mellan kulturella, ekonomiska och politiska faktorer hade
format deras ”kosmopolitiska mentalitet”, vilken endast kunde synliggöras i deras
egna berättelser.23 Även Bianca Wildfeuer har genom muntlig dokumentation samlat
uppgifter om böhmiska glasarbetare fördrivna från Tjeckoslovakien. Samtidigt betonar hon vikten av att information och tolkningar från samtalen prövas mot teorier och
sociohistoriska fakta.24 Varje intervju kan alltså betraktas antingen som en helhet eller som en konstruktion av flera byggstenar. Följaktligen kan all information användas
i tolkningen eller kan enskilda delar väljas ut och jämföras med andra intervjuer eller
andra typer av källor.
Dokumentation för framtiden
Min avhandling, som fokuserade på förhållanden under 1940-1970-talen, byggde
delvis på intervjuer gjorda inom ramen för mitt arbete på Smålands museum - Sveriges glasmuseum. I detta ingår även att dokumentera samtida förhållanden, vilket jag
har gjort om glasarbete bl a till en jubileumsbok om Orrefors. En relevant fråga för
mig har följaktligen blivit om källvärdet på intervjuer om samtida företeelser är likvärdigt med något som har berättats i efterhand. Jag menar att samtidsdokumentation i
form av intervjuer kan bli mycket viktiga i framtida forskning. Ett konkret exempel får
vi om vi blickar bakåt på ett intervjuprojekt, som Thomas Thomell gjorde om greker i
Lessebo kommun 1969-1971.25 Hans totalundersökning omfattade 70 individer och
frågorna om arbets- och bostadsförhållanden var knutna till vardagslivet i deras samtid. Därigenom bedömde jag undersökningen som mycket tillförlitlig, och vid jämförelser med mina skriftliga och muntliga källor kunde jag drygt 30 år senare dra flera paralleller med de grekiska glasarbetarna på Kosta.
–––––––––
21
Eisch, Katharina, “Die Glasmacher haben keine Grenze nicht anerkannt”, I Rühl, Karin (red.) Glas ohne Grenzen, Schriftenreihe des
Glasmuseums Frauenau, Band I, Frauenau, 2003, s. 36.
22
Ibid, s. 37.
23
Ibid, s. 38.
24
Wildfeuer, Bianca, Für des Glases höchste Zier, Schriftenreihe des Glasmuseums Frauenau, Band 2, Frauenau, 2003, s. 23.
19
Thors källkritiska kriterier gäller enligt min mening även intervjuer om samtiden och
understryker därmed värdet av dessa. Äktheten är fortfarande grundläggande och
kan utöver sedvanliga uppgifter om namn, datum, tid och plats kompletteras med fotografering eller filmning. Vidare är det ofta enklare att välja lämplig tidpunkt och plats
för samtalet. Gäller intervjun t ex själva arbetet kan den kanske göras medan detta
pågår på själva arbetsplatsen. Till synes ganska vardagliga händelser, som aldrig
skulle ha kommenterats i efterhand, kan också noteras. Dessutom kan validiteten
och reliabiliteten hos intervjupersonen lättare kontrolleras om samtalet rör nuet. Ofta
finns flera jämförbara källor samtidigt som frågeställaren genom riklig materialtillgång
kan vara väl påläst och dessutom göra egna iakttagelser. Närheten till händelsen eller snarare att händelsen pågår - kan däremot vara både positivt och negativt.
Glömska blir knappast något problem, men att distansen till händelsen är så kort att
intervjupersonen inte alltid förstår den eller ser den i ett vidare perspektiv hör till
nackdelarna. Beroende av påverkan utifrån blir mindre ju närmare händelsen man
befinner sig. I varje fall har den ännu inte hunnit återberättas eller färgas av det kollektiva berättandet. Dock är inte heller samtida berättelser helt opåverkade av sin
omgivning och framför allt inte opartiska, varför forskaren som alltid måste granska
tendensen hos sina muntliga källor. Naturligtvis är det omöjligt att förutspå hur händelsen kommer att påverka sin omgivning i framtiden.
Slutreflektion
Min studie om Kosta är ett exempel på hur muntliga källor kan användas i kombination med skriftligt material. I andra sammanhang har jag också gjort intervjuer om nutida förhållanden främst inom arbetslivet på glasbruken, och jag är övertygad om att
satsningar på just samtidsdokumentation skulle kunna bli av större betydelse för historiker. Sådan sker inom olika ämnesområden på universiteten men även vid olika
länsmuseer. Flera av museerna är dessutom medlemmar i organisationen Samdok
vid Nordiska museet vars verksamhet bedrivs genom museerna både fortlöpande
inom särskilda arbetsgrupper (pooler) och i tidsbegränsade projekt. 26 Viktigt är naturligtvis att deras dokumentation utförs ”så att materialet blir användbart för andra än
den som gjort undersökningen, och går att använda i andra tider, för andra syften
25
Thomell, Thomas, Från tobaksfältet till pappersbruket: grekiska arbetare i Lessebo 1970, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia,
2002: nr 85, Lund, s. 1, 9.
26
http://www.nordiskamuseet.se/category.asp?cat=305&CatName=Om_Samdok
20
och andra frågeställningar än dem man ursprungligen föreställde sig”, vilket Sten
Rentzhog mycket riktigt påpekar i sin debattskrift Forskning & museer.
27
Genom
ökad samverkan med universiteten skulle - enligt Rentzhog - museernas kunskapsbank bättre kunna utnyttjas samtidigt som nya projekt av intresse för båda parter
kunde initieras. Avhandlingen om invandringen till Kosta glasbruk visar tydligt att
nära samarbete mellan Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet) och Smålands
museum-Sveriges glasmuseum har varit fruktbart.
–––––––––
27
Rentzhog, Sten, Forskning & museer. En debattidskrift om museernas behov av kunskap och forskningens behov av museer, Nordiska museets forskarskola, Stockholm, 2006, s. 13
21
KÄLLOR
Eisch, Katharina, “Die Glasmacher haben keine Grenze nicht anerkannt”, i Rühl, Karin (red.) Glas ohne Grenzen, Schriftenreihe des Glasmuseums Frauenau, Band I,
Frauenau, 2003.
Frank, Denis, Staten, företagen och arbetskraftsinvandringen - en studie av invandringspolitiken i Sverige och rekryteringen av utländska arbetare 1960-72. Växjö,
2005.
Kvale, Steinar, Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund, 1997.
Nordström , Ingrid, Identitet i Glasriket, Stockholm, 1995.
Rentzhog, Sten, Forskning & museer. En debattidskrift om museernas behov av kunskap och forskningens behov av museer, Nordiska museets forskarskola, Stockholm,
2006.
Tempsch, Rudolf, Från Centraleuropa till folkhemmet, Den sudettyska invandringen
till Sverige 1938-1955. Göteborg,1997.
Thomell, Thomas, Från tobaksfältet till pappersbruket: grekiska arbetare i Lessebo
1970, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, 2002: nr 85, Lund.
Thor, Malin Tankar om källkritik och Oral History. Oral History 1. Teoretiska perspektiv på individuella och kollektiva möten. Rapport från Växjö universitet, Humaniora Nr
14, 2003, Växjö.
Thor, Malin & Hansson, Lars (red.), Muntlig historia, Lund, 2006.
Tosh, John, Historisk teori och metod, Lund, 2000.
Wildfeuer, Bianca, Für des Glases höchste Zier, Schriftenreihe des Glasmuseums
Frauenau, Band 2, Frauenau, 2004.
22