Transcript JubilExtra2008 - Härnösands Läroverks/Gymnasiums Kamratförening

Jubil- Extra
Härnösands Läroverks/Gymnasiums kamratförening
2008
Jubileumsfest i dagarna tre
Latinarnas “Lilla röda”
Vad händer i Härnösand?
Upp till kamp!
Jubelfest i dagarna tre
Solsken, sång, sköna damer och stiliga herrar
– Kamratföreningens jubileumsfest i Härnösand
den 2-4 juni 2007 blev precis så succéartad som
arrangörerna önskat och deltagarna drömt om.
Drygt 30-talet 50-årsjubilarer bänkade sig på
fredagsförmiddagen i ett av de gamla klassrummen
på Landgrenskolan för en heldag med personliga
berättelser om allas livshistorier. Många kunde också
berätta om icke närvarande studentkamrater.
Årsmötet var i år ytterst välbesökt med ett 50-tal
närvarande. Ove Bergman var tyvärr inte med, han som
brukar komma varje år. Hela styrelsen omvaldes och
fick varmt tack från medlemmarna för ett ideellt och
uppskattat arbete.
Foto: Gunnar Olsson
Vid lunchen i den nya matsalsbyggnaden betraktades
57:orna med något dinosarieartat i blicken hos
dagens häpna abiturienter.
Pubkvällen besöktes av ett 60-tal medlemmar, dels de
tillresta, dels personer bosatta i Härnösand, som inte
kunde vara med på middagen följande dag.
De närvarande fick Carin Hjorts (1965) lilla guidebok
över Härnösand och boken Härnösands stadsbild
genom tiderna, som Kjell Mellberg skrev för många
år sedan. Barbro Hultman anmälde sig som villig att
hjälpa till med medlemsbladet, som tidigare skötts av
Olle Berlin. Åtagandet fick skjutas på framtiden på
grund av flytt tillbaka till Stockholm. I väntan på ”bättre
tider” har hon tagit hjälp av goda krafter inom styrelsen
och medlemmar, som medverkat med den aktuella
produktionen.
Karin Sahlin, Ulla Dahlin, Kerstin Lundberg och Anders Wiklund
- studenter 1967.
I baren sågs bland andra bröderna Sven Björklund
(1973) och Anders Björklund (1967) tillsammans
med Staffan Nordlöf (1973). Ulf Boström (1967) var
där liksom Sten Arver (1940) och många, många fler.
Gunnar Modig (1963), Bertil Astby (1961) och Nils
Rydén (1957) tillhör föreningens trognaste gäster och
kommer årligen.
Jubil-Extra 2008
Redaktion:
Kerstin Selander, redaktör, och Ulla Johansson,
Jan-Anders Ekman, fotograf
Formgivning:
Susanna Berggren, SuzyLu Design www.suzylu.com
E-post:
[email protected]
Hemsida:
www.kamratforeningen.se Fler festbilder hittar du där!
Utflykten till Hemsö
fästning - subventionerad av
Kamratföreningen – skedde
på initiativ från 57 års jubilarer.
Havet glittrade och guidningen var
suverän. Birger Olevard (1957),
som varit överstelöjtnant vid
marinkommandot, berättade om
bakgrund, tillblivelse och sedermera
nedläggning av fästningarna.
Staffan Nordlöf (1973) hade varit
underofficer och eldledare och
kunde berätta från en värnpliktigs
perspektiv. Hemsö fästnings egna
guider bidrog också liksom Sten
Arver.
För många av oss var det första besöket på ön,
80-tal medlemmar i
Kamratföreningen
och 44 från
flickskolan.
Ordförande
Kerstin hälsade
alla välkomna,
presenterade 57:
or (32 närvarande)
och 67:or (24
närvarande) i
grupp och likaså
flickskolegästerna.
Särskilt
uppmärksammades
två som kommit resande långväga ifrån, Maj-Britt
Scheerman (1962) från Tyskland och Marilla Senterfit
= Marie Louise Toreskog (1957) från USA samt Sten
Arver (1940).
Vid festborden fanns också två jubilarer från 1947, Nils
Parkman och Anna-Brita Rosell, samt tre jubilarer från
1962, förutom Maj-Britt Scheerman även Sune Ågren
och Britt-Louise Marteleur.
som blivit en ny turistattraktion i Härnösand med
omnejd. Och många var vi som skänkte fästningens
militärer en tacksamhetens tanke, medan vi klättrade
upp och ner på smala stegar, ålade oss in i trånga
skjutstationer, betraktade logement och sjuksalar
och lyckligen steg ut i Guds fria natur igen. Lunch
intogs i mässen - kycklingsallad från S:t Petri-Logen.
Kerstin Selander guidade i bussen ut till Hemsön.
Jan-Anders Ekman och Marie-Charlotte Sigeman
från styrelsen deltog också och tog hand om
gästerna.
Jubileumsfesten på S:t Petri-Logen hade lockat ett
40-års jubilarerna Anna Skånberg, Margareta Palmer,
Ulf Boström och Lena Högberg.
Rose Olevard överlämnade vandringsstaven, som
Karl-Erik ”Figge” Fichtelius ursprungligen skänkt, till
Barbro Hultman representerandes 57:orna. Hon var
mäkta stolt, berättade att allas namn numera ristas på
brödspadar och överlämnade latinklassens ”Lilla röda”,
dagboken som klassen
fört och som nu finns i
kamratföreningens arkiv.
Gösta Lindström, tillika
stormästare i S:t Petri
Orden, fungerade med
den äran som kvällens
Nicke på bordet...
toastmaster. Nils
Foto: Jan Hägglund
Rydén (1957) höll ett
roligt tal, ståendes på
bordet till några servitrisers förskräckelse. Anna-Brita
Rosell (1947) höll ett mycket
fint tal om hur det var att vara
inackorderad i Härnösand
under skoltiden – en
uppmaning från Ulla Johansson
i senaste medlemsbladet. Talet
publiceras i detta blad i form av
en artikel.
Ove Nordlander (1967) höll ett
improviserat tal, där han inte
missade att nämna den auktion
han skulle hålla den första juli.
Gösta och Anna-Brita.
Även Barbro Ohlsson – 50-årsjubilar från
flickskolan - höll tal om hur det var att gå på just
denna skola.
Alla kära sånger som Jerum, Jerum och Franzéns
vinvisa sjöngs samt givetvis några snapsvisor. Birger
Olevard, 50-års jubilar, tackade traditionsenligt för
maten.
Från styrelsen deltog, förutom ordförande, Rose
Olevard, Gösta Lindström, Lotta Sigeman, Ulla
Johansson och Jan-Anders Ekman. Inbjuden
gäst var Carin Hiort som tack för söndagens
stadsvandring.
Stadsvandringen under ledning av Carin Hiort
samlade ett tiotal intresserade, flest 57:or. För övriga
jubelfestdeltagare väntade hemresor och farväl till
50-års jubilarerna samlade på Sankt Petri Logens veranda.
Öbacka för denna gången.
Foto Gunnar Olsson.
Latinarnas ”Lilla röda”
Text av Barbro Hultman
Historiskt skoldokument
Upprinnelsen till latinarnas (57:orna) ”Lilla Röda”
hade inga ädlare skäl än att med alla medel undvika
friskluftsintaget på skolgården i ett bitande vinterklimat.
Klassen omvandlades till en förening som kallade till
styrelsemöten i klassrummet. Därmed slapp vi trampa
snön på skolgården och ingen lärare opponerade sig
märkligt nog.
Möjligen fanns också viljan att hålla samman
klasskamraterna med gemensamma aktiviteter. Det
senare visade sig bli lyckosamt, sammanhållningen
är fortfarande stor, vilket visade sig i den breda
uppslutningen till jubileumsfirandet i Härnösand 2007.
Man kunde tro att studietiden var ett enda oavbrutet
festande. Boken inleds med höstens första lektionstimme
i latin under ledning av magister E.G. Westman, salig i
åminnelse. (Han flyttade till Malung ett år senare och blev
rektor vid kommunala realskolan.) Denne underhållande
pedagog, som förtjänat att vara med i vårens
uppmärksammade tv-dokumentär ”Klass 9A”, inledde
terminen med en auktion till förmån för klasskassan,
skött av kassören Eva Marcusson. Westman prånglade
ut en anteckningsbok – Sture Ulander gick i fällan – och
förberedelserna för en klassfest inleddes omgående. Den
21 januari 1956 inbjöds alla lärare till julgransplundring
med förbehållet att de på ena eller andra sättet bidrog
till underhållningen. Det blev en minnesvärd tillställning
med lärarbidragen nedtecknade i boken.
Barbro med den “lilla röda”. Foto: Gunnar Olsson
Så fortsatte det med firande av lärarparet Karin
och Bertil Thyressons födelsedagar, luciafester,
biobesök, tebjudningar (sic!) och under läsåret
56-57 studentskrivningar och studentexamen.
Däremellan avläser man att dagarna ibland flöt
tröga, pluggandet var trist och snön låg meterhög i
mars 1956. Texterna kompletteras med teckningar
och fotografier.
Innehållet i den röda poesiboken nedtecknades av
tre olika sekreterare och speglar en gymnasieklass
öden och äventyr 1955 – 1957, från andra ring fram
till studentexamen. Undertecknad har förvaltat
dyrgripen och överlämnade den med varm hand till
Kamratföreningen vid 50-årsjubiléet 2007 för vidare
deposition i Kamratföreningens arkiv.
Inackorderingsminnen
I förra numret av Jubil-Extra efterlyste redaktionen
inackorderingsminnen från våra läsare. Man kan
inte påstå, att responsen var överväldigande. Men
två svar fick vi, som kanske kan inspirera fler
att höra av sig. Olle Bark, student 1945, delade
välvilligt med sig av sina minnen, i vissa fall även
dokumenterade med foton.
Olle bor i Kramfors sedan 1981, dit han flyttade under
de sista åren i sin militära karriär. Den hade fört honom
från Sollefteå till Stockholm, Visby, Karlstad och
slutligen åter till Sollefteå. Under åren 1943-45 var Olle
elev på Härnösands läroverk. Hans föräldrahem låg då
i Kramfors och han måste alltså bo inackorderad under
gymnasietiden. Tillsammans med elva elever ytterligare
bodde och åt han hos f.d. sjökapten Melinder på
Östanbäcksgatan. Huset är numera flyttat till Murberget.
Sjökaptenskan Gunhild skötte om inackorderingarna.
Några av dem, som hon hade i sitt beskydd, var förutom
Olle Karin Zettervall och hennes bror Olle från
Nyland, Birger Olsson från Åsmon, Kerstin Undén från
Sprängsviken, Barbro Alderyd samt Rudi Näsström,
Nisse Nyman, Anders Björk, Alf Sjölander och
ytterligare två läroverkselever. Vid måltiderna tillkom två
flickskoleelever från andra sidan gatan.
Olle minns många roliga episoder och kamrater från
skoltiden. Lennart Björk t.ex. kallades för ”Masken i
äpplet” på grund av att han en gång sagt ”Jag är masken i
livets äpple”. Blev han poet månne eller äppelodlare?
Olles viktigaste minne av inackorderingstiden är nog, att
han träffade sin blivande fru då. Värdinnan var nämligen
moster till henne. De unga tu blev dock inte ett par
förrän 1948, då de möttes på nytt i Sollefteå.
Ulla Johansson, e-mail adress [email protected],
som hoppas på flera bidrag.
Realexamen avverkad. Fr v Lennart Bjärne, Sven Hultgren
och Åke Sjöström. Olle utan mössa.
Huset på Östanbäcken, sedermera flyttat till Murberget
Här är studiefliten hög…..
….men det fanns utrymme för romantik också. Detta
var innan Olle började umgås med sin blivande fru.
Den vita mössan erövrad. Olle återfinns på det övre
fotot från den 14 maj 1945, längst ned till höger
Mitt liv som inackorderad läroverkselev
i Härnösand på 1940-talet Text av Anna-Brita Rosell, född Lundvall
1943 när jag började som elev i LI4 på läroverket i
Härnösand, var detta det enda läroverket i Ångermanland,
så många av eleverna hade sina hem långt borta och måste
ha någonstans att bo i staden. I många fall löstes detta så,
att man blev inackorderad hos en ”tant”, som kanske hade
upp till dussinet inackorderingar.
Jag kom från den lilla utposten i södra Kramfors, som
heter Sprängsviken. Vi var två flickor, Kersti Lundqvist
och jag, som hade varit klasskamrater hela vägen från
småskolan och till realskolan i Kramfors, allmänt kallad
Vallen, men efter tre år där hade våra föräldrar beslutat
att vi skulle fortsätta vår skolgång på latingymnasiet i
Härnösand. Till Kramfors hade vi åkt buss men det är
över 3 mil från Sprängsviken till Härnösand, alltför långt
för att pendla, så när hösten kom och jag blev elev vid det
anrika läroverket i Härnösand, där raden av namn längs
taket i aulan varje morgonbön påminde om vilka bedrifter
som hade utförts av tidigare elever i skolan, började också
mitt liv som inackordering.
Den typiska inackorderingstanten var i många fall en
änka som hade ett stort hus till förfogande. Att ta emot
inackorderingar blev hennes sätt att försörja sig. En
mer eller mindre nödvändig egenskap för att bli en
bra inackorderingstant var givetvis också att hon var
intresserad av ungdomar.
För alla oss som bodde inackorderade i staden fyllde
inackorderingstanten en viktig uppgift. Första året hyrde
jag ett rum hos bekantas bekanta till mina föräldrar
men åt hos en inackorderingstant, Lotten Nyholm på
Volontärvägen. Nästa år blev jag inackorderad hos Märta
Melinder på Östanbäcksgatan, och där bodde jag tills jag
tog studenten. Större delen av tiden delade jag rum med
en annan flicka, och för mig som växt upp utan syskon var
det en rolig tid.
Inackorderingstanten skulle ju inte bara hålla oss med mat
och förse oss med sängplats utan hon blev också en sorts
extramamma, som förväntades hålla ett öga på oss. Så här
efteråt förstår jag att vår värdinna inte kunde ha haft så
mycket privatliv, för vi inackorderingar stannade minsann
inte snällt på våra rum utan vi vimlade omkring i hela
huset. När hon fick besök av sina vuxna barn fanns vi där
överallt och hennes svägerska kallade vi ”faster Siri”.
Åtminstone vi flickor ockuperade badrummet, tvättade
håret i tid och otid och tvättade upp kläder som vi sedan
hängde på tork på element och stolar i vårt rum.
Läroverkets elever var ingen homogen grupp.
60-års jubilarerna Nils Parkman och Anna-Brita
Rosell. Foto: Jan-Anders Ekman.
Upptagningsområdet var stort och somliga var stadsbarn,
en del kom från landsbygden och andra kom liksom jag
från något av de små industrisamhällena i Ådalen eller
norra Ångermanland. Vi hade alltså olika bakgrund och
nu skulle vi samsas under samma tak och träffas om inte
annat så vid varje måltid. Förvånansvärt snabbt svetsades
vi samman till en grupp och jag minns inte några större
meningsskiljaktigheter. Däremot kom våra bordssamtal att
röra sig om de mest skilda saker just på grund av våra olika
erfarenheter.
När vi kom till Härnösand 1943 var det krig ute i Europa
och det kände vi av i Sverige bl. a. genom brist på mat och
andra förnödenheter. Våra matkuponger fick vi givetvis
lämna ifrån oss men hur de räckte till för att ordna mat
på bordet åt denna hord av hungriga ungdomar, 10-12
stycken, som stormade in till matbordet tre gånger om
dagen och dessutom ville ha fika på kvällen, är så här i
efterhand svårt att förstå. Men jag gick aldrig hungrig från
bordet och det behövde nog ingen annan göra heller. Det
är klart att man måste äta det som bjöds även om det inte
var ens favoriträtt. Kokt salt strömming med potatis liksom
ärtsoppa var sådant som återkom ett par gånger i veckan
och egentligen var det ju ganska bra mat även om det inte
var våra favoriträtter då.
Händelserna ute i världen och kriget talade vi inte så mycket
om. Vi levde i vår egen lilla värld även om läroverkets
gymnastikbyggnad en tid tjänade som förläggning för en
grupp flyktingar som vi kunde betrakta över ett stängsel.
Inte heller var politik något som i högre grad upptog
vårt intresse. Sverige hade ju en samlingsregering under
krigsåren så partipolitik talades det inte mycket om ute i
samhället heller.
Ungefär en gång i månaden brukade jag packa en väska
med smutskläder och ta tåget hem till Sprängsviken.
Då var det skönt att få träffa föräldrarna och känna sig
ompysslad några dagar. Men för övrigt trivdes jag med
livet som inackordering. Det var roligt att bo i en stad
där det fanns affärer, konditorier och bio. Så mycket
pengar att spendera på sådant hade man ju inte men
bara det att det fanns och man kunde gå en promenad
och titta i skyltfönster gav en speciell känsla när man
växt upp utan sådant. En sak fanns som inte kostade
något och det var stadsbiblioteket. Det låg på den
tiden granne med residenset, ett gammalt hus fyllt av
bokhyllor med böcker. Nu är det konsthall. Då hade
det den där speciella atmosfären av gamla böcker, inte
alls den spatiösa och färgglada mötesplats som våra
dagars bibliotek har blivit, där man ibland får en känsla
av att det inte är böckerna som är det viktigaste. Även i
Sprängsviken fanns ett bibliotek, i godtemplarlokalen,
och det fyllde ju en uppgift i det samhället, men
mängden av böcker på stadsbiblioteket och friheten att
kunna välja och vraka gav en sådan glädje.
Nu skulle vi börja läsa latin. Varför då? undrar säkert
yngre personer. Latinet är ju ett dött språk och det har
numera försvunnit från schemat på gymnasiet. Vi hade
inte alls de valmöjligheter som står dagens gymnasister
till buds, men jag tycker ändå att vi på vår tid fick en
gedigen allmänbildning, och en del av det står latinet för.
Fast jag aldrig haft anledning att läsa vare sig italienska
eller spanska kan jag ofta gissa mig till betydelsen av
ord och uttryck på de språken tack vare deras latinska
ursprung. Den inblick vi fick i den del av vårt kulturarv
som trots allt härstammar från Medelhavsländerna, är
ju ovärderlig. Bland det första vi lärde oss på latin var
uttrycket Per aspera ad astra – genom svårigheterna mot
stjärnorna – och om lektor Nord menade det som ett
motto för våra latinstudier, för vår skoltid eller för hela
det fortsatta livet vet jag inte, men det stämmer ju bra på
alla tre. Våra lärare var alla utmärkta var och en på sitt
sätt och bidrog väl utan att vi förstod det till att forma
oss till vuxna människor.
Vi var påpassade på ett sätt
som väl i dag skulle kallas för
integritetskränkande, så var det t.ex.
förbjudet att röka inte bara i skolan
utan överhuvudtaget, vilket naturligtvis
lockade oss att tända en cigarett ibland
på rummet, även om vi snabbt vädrade
ut röken. Min rumskamrats föräldrar
kom ibland på oväntade besök så det
var bäst att vara försiktig..
Trots att vi hade gott om hemuppgifter
hann vi med att ha roligt på fritiden.
Att bli hembjuden till någon som
hade sitt hem i staden var alltid roligt, och skoldanserna
var efterlängtade. De flesta var väl med i åtminstone
någon av de gymnasieföreningar som fanns. I dessa tider
med allt tal om feminism är det kanske värt att nämna att
elevkåren under min tid fick sin första kvinnliga ordförande,
min klasskamrat Ingrid Lagerström. Vi flickor röstade
praktiskt taget enhälligt på henne och hon blev en omtyckt
ordförande.
Utan att vi visste ordet av hade tiden gått, året var 1947
och det var dags för examen. Det var ju väldigt spännande
först med skrivningarna. När vi klarat dem hörde det till
att vi skulle brodera något spirituellt på våra skolmössor.
På latinklassens mössor stod det bl.a. att läsa ”scandale
pyramidale”. Det var vår fransklärare Karin Thyressons
favorituttryck, när ett svar inte motsvarade hennes
förväntningar.
Så kom till slut den både efterlängtade och fruktade
examensdagen med munta och censorer och till sist en
sådan enorm lättnad och glädje när det hela var över. Med
liv och lust sjöng vi om den ljusnande framtid som var vår
och jag undrar om någon annan generation har kunnat
sjunga den med samma berättigande. Under vår gymnasietid
hade vi fått uppleva krigsslutet. Nu öppnades gränserna, allt
andades en enorm framtidstro. Vi hade fått en god grund
för fortsatta studier och vi kom ut på arbetsmarknaden i en
tid när det fanns gott om arbete och lönerna steg.
Åren i Härnösand var en tid jag minns med glädje. Med
föräldrarna på avstånd måste jag lära mig att klara mig på
egen hand, och att bo inackorderad tillsammans med andra
ungdomar fordrade både anpassning och flexibilitet. Det är
något jag haft nytta av senare i livet. Idag kan praktiskt taget
alla ungdomar bo hemma under gymnasietiden samtidigt
som gymnasiet blivit tillgängligt för de flesta, och den
utvecklingen är naturligtvis av godo, men ibland undrar jag
om vi inte hade roligare förr.
Erbjudande - 100kr för två spex
Nu kan du köpa en skrift med de
båda spexen
Orginalensemble från 1944-45
Lycksalighetens ö och
Pyramus och Thisbe
- skrivna och framförda av
gymnasister m.fl. 1944 och 1945.
Sätt in 100 kronor (inkl.
leveranskostnad) på
Kamratföreningens
postgirokonto 675153-1,
så får du skriften per post.
OBS! Glöm inte att sätta ut
namn och adress!
av Ulla Johansson
VAD HÄNDER I HÄRNÖSAND? Text
Foto: Härnösands kommuns webbredaktion
Nu när jubileumsfesten närmar sig, kan det
vara på sin plats att fundera över tillståndet i
vår gamla skolstad. Vad händer egentligen här?
Händer det något överhuvudtaget?
Läser man de svartaste rubrikerna i vår lokaltidning,
kan man lätt få uppfattningen, att Härnösand
går en långsam död till mötes. Så är det inte alls!
Visserligen har sjukhuset försvunnit till Sundsvall
liksom vissa myndighetsfunktioner och visserligen
läggs Utansjöfabriken ner trots nyinvestering
härom året i en s.k. CTMP-linje, högtidligt invigd av
kungen. Men här händer mycket av positiv karaktär.
Vi har framgångsrika företag – Comhem, Edmo
Lift, Logosol – för att nämna några. Och vi har
unga prisbelönta uppfinnare, som Joakim Byström.
Häromdagen gav mig lokaltidningen förklaring
till de kraftiga smällarna, som hörts i staden under
senare tid. ”Järnvägsbron skjuts på plats” lydde
rubriken. Tack och lov, det är inte terroristattacker!
Järnvägsbron är en del av den nya Ådalsbanan,
som ska ansluta till Botniabanan, det andra stora
järnvägsbygget i Norrland. Omdiskuterat och
kritiserat - åtminstone i södra Sverige. Är det
samhällsekonomiskt försvarbart? Ja, inte vet jag,
men det ger i alla fall jobb och framtidstro till norra
delen av vårt land.
Som sagt, så levereras både positiva och negativa
nyheter. Samtidigt som beslutet om nedläggning
av Utansjö nu är oåterkalleligt och realiseras
redan i slutet av maj, kan man läsa om ökad
hamnverksamhet i samarbete med Delta Terminal
AB i Söråker på försök i tre månader. I hamnen
öppnar i dagarna också en restaurangbåt med
det historiskt passande namnet – Johan III af
Hernösand. Vidare hoppas kommunledningen
kunna locka hit stora kryssningsbåtar. Vilket klipp,
om penningstarka amerikaner och dylika släpps loss
i centrum! Visserligen är dollarvärdet lågt nu, men
ändå.
Torsvik räddades från s.k. köplador (åtminstone
tills vidare) genom folkomröstningen hösten 2006.
Däremot har Lidl nu etablerat sig på andra sidan
Nybrogatan i en byggnad som smälter ganska väl
in i omgivningarna. I närheten ligger vårt gamla
fina tingshus, som tyvärr stått tomt i många år. Men
nu hoppas jag på renässans för huset. Kommunen
utreder möjligheterna att använda det för bl.a. olika
kulturella verksamheter. Ägare till huset är numera
ett isländskt företag!
Det nya resecentrumet framhålls ofta som viktigt
för Härnösands utveckling. Det blir nog det så
småningom, men vägen dit tycks lång.
Nåväl, det finns mycket spännande och intressant
att se och uppleva i Härnösand. Vad sägs t.ex. om
vår livaktiga filmstudio, som onsdag efter onsdag
under säsong fyller teatersalongens 500 platser?
Inte dåligt, eller hur? Jazzklubben håller hög kvalitet
och har många medlemmar. Och Sambiblioteket
och Länsmuseet och Konsthallen med alla deras
Konsthallen
Sjöbodarna vid Torsvik
Brännaborg
kulturaktiviteter! Listan kan göras lång.
En aning förvånad blev jag trots allt, när jag läste
följande rubrik i lokaltidningen häromdagen: Härnösand
vill bli huvudstad. Det gäller alltså inte rollen som
Sveriges huvudstad utan som huvudstad i den nya
Norrlandsregionen, som nu fullmäktige efter mycken
vånda bestämt, att vi vill tillhöra. Ingen har väl undgått
den långvariga och bland regionala och lokala politiker
stundtals mycket animerade diskussionen om hur
Sverige ska styras och vara indelat. I Norrland har
Norrbotten och Västerbotten tagit ställning för en samlad
Norrlandsregion, bestående av de fyra nordligaste länen.
Det har också de ångermanländska kommunerna samt
Timrå gjort. Sundsvall och Ånge däremot vill ingå i en
region tillsammans med Jämtland och hoppas också på
anslutning av ett par kommuner i Hälsingland. Skulle
regeringen välja en sådan lösning, innebär det en delning
av såväl Västernorrlands som Gävleborgs län. Det är nog
inte sannolikt, att så blir fallet. Tyvärr är det väl inte heller
särskilt sannolikt, att Härnösand skulle bli huvudstad i
en stor Norrlandsregion. Men det är bra, att våra lokala
politiker har höga ambitioner!
Till skillnad från människor behöver ju en ort inte dö
en gång. Den kan leva hur länge som helst, om det finns
krafter som hjälper till att hålla den vid liv eller kanske
t.o.m. ger den ett nytt liv. Vi har ju efter förra valet en
ny alliansregering i kommunen. Den kanske bidrar till
förnyelse. Då och då finner man små pikanta notiser i
lokaltidningen om kommunalrådets (kommunstyrelsens
ordförande) förändringsiver, t ex vad avser möblemanget i
tjänsterummet.
Nu är det faktiskt så, att Härnösands kommun har en
vision förutom huvudstadsdrömmen. Ingen ska tro, att
man tänker kortsiktigt. Fyra beståndsdelar ska påverka
kommunens framtid, nämligen vision, balanspaket,
investeringar och regionsamverkan.
Med tanke på det nya säkerhetsfängelset, som är under
byggnad - ett av de större byggprojekten i kommunen för
närvarande - så skulle jag vilja föreslå, att man formulerar
en slogan att locka turister och presumtiva invånare med:
Kom till Härnösand – den fängslande staden – och du blir kvar på
livstid!
Den vackra naturen talar för sig själv.
Smitingen
Höga Kusten-bron
Länsmuséet
UPP TILL KAMP!
Det känns länge sedan som eftermiddagsfikat
på Atena, Move Club eller sista-dansen-påBrännaborg var betydande delar i ens vardag vid
sidan av sporadiska ansträngningar i syfte att
erövra en studentexamen. Samtidigt känns det
för tidigt att bli riktigt nostalgisk. Det är bara att
titta i jobbalmanackan och se hur svårt det kan
vara att pressa in ett 40-årsjubileum bland andra
aktiviteter och engagemang, skriver Dag Jonzon,
en av alla dom som tog studenten för 40 år sedan
-1968.
Vart i världen ledde alla dessa mer eller mindre
allvarliga studier och till sist godkända slutbetyg? Vi är
några som under vintern spårat gamla klasskamrater
från 1968 och hittat adresser och titlar som både
förvånar och glädjer. Nya hemorter som USA, Tierp
och Djursholm blandas med jobb som professorer,
informatörer eller forskare. Själv bor jag i Söråker, men
sitter på Gådeå när detta skrivs och försöker planera
mitt liv.
Text av Dag Jonzon
Medlemskort till klubben.
För en del handlar det alltså om allt längre bort eller
större regioner, men med kamratföreningen och 24 maj
i sikte handlar det just nu om barndomens rötter och
den otroligt dominerande del av livet som skoltiden
var. Eller om när Älgarna toppade Division 1 Norra
med Östen Persson som tung center. Skidskolan i
Kacklabacken och Vårdkasen, första skridskoisen
på Godstjärn och när Tempo kom till stan. Härnön
och fastlandet de enda begrepp som
räknas . Möjligen stor-Härnösand efter
kommunsammanslagningen. 1971
var året när centern tog över makten
i fullmäktige och Gösta Ekberg skrev
ledare i VA om 17 bönder utifrån som
stövlade in i härnösandssalarna. Även
Nordingrå får räknas in som en del av
läroverkets upptagningsområde och idag
ett sommarparadis för många.
Det har alltså hänt en
del under 40 år även
i Hernis. Sida Civil
Society Center har
tagit sinnessjukhusets
plats och regerar
i Gådeåparken.
Vanföreanstalten
är sedan länge det
kollektiva minnet och
Det känns som jag hade turen att vara på
landsarkiv. Calle & Co
rätt plats vid rätt tid i mitt liv när 60-talet
(Tycho Lundquists
inträffade. Ja, åtminstone rätt tid. Platsen
son) äger större delen
Härnösand kändes väl aldrig riktigt rätt
av stadens fastigheter
när man var 17-18 år och längtade ut i
och Gerhard Larsson
världen. Till musikens England, Beatles
pendlar hem för gott
och Stones, bluesens USA, möta mixen
i sommar efter sju år
av folkmusiker och avantgardisterna i
som landshövding.
New York och Los Angeles, som Bob
Hans första försök
Dylan skriver om i sina memoarer. Eller
med att byta namn
följa i Che Guevaras fotspår, skramla
på Västernorrland till
med bössor under gruvstrejken och
Höga Kusten-länet
fantisera om egna radioprogram. Helt
I dag är det precis 40 år sedan The Move Club
misslyckades. Nu kämpar
enkelt göra skillnad.
startade i Härnösand. En av de norrländska
Härnösandspolitikerna
popklubbarna som under åren 1967-68 bildade
om var de ska ha sin
Det här var tiden när vi var många som
en länk från Söderhamn i söder till Umeå i norr.
framtida politiska identitet.
mer eller mindre lämnade idrotten bakom
Affischen skapades av konststudenten Åsa Örnberg.
Tillsammans med Timrå
oss och i stället läste i tidningen om
som vill bli en del av
klasskamrater som blev framgångsrika
ett stor-norrland eller med Sundsvall, som satsar på
elitidrottare. Vi blev åskådare och Lena Heldt,
Jämtland och Tröndelag.
Larsa Norén och Lennart Norberg fick vara våra
ställföreträdande hjältar på sportarenorna
10
Rökiga Move Club blev ett substitut på hemmaplan
för andra av oss. Vi tog banden och musiken
till Härnösand när vi inte själva kunde komma
därifrån. Moody Blues,
Hansson & Karlsson, Mikael
Ramels Steampacket II,
Hounds, Mascots, Shanes och
Ola & The Janglers. Vi delade
uppdämda behov med 500
andra som blev medlemmar.
För fem eller tio kronor i entré
(beroende på hur dyra banden
var), kunde vi dansa två
våningar under Prismagallerian
vid Stora Torget i Härnösand
varje lördagskväll 67/68.
Några bildade egna band.
Svante, Flosse, Pigge, Ulf
och Sten Gustin blev plötsligt
Odds & Ends. Sten har
berättat om hur alla pengar
och nästan all tid gick åt till
bandet och att betala alla instrument, förstärkare
och en omtalat dyr begagnad turnébuss., Några
av oss blev fixare och managers. Det mesta
påminde om Peter Birros prisbelönta tv-serie
Upp till Kamp, som handlade om mitten/slutet
av 60-talet i Göteborg. Alla ingredienserna som
fanns i Göteborg och i tv-serien, fanns samtidigt
i Härnösand. Politik,
arméjackor, pop, långt hår,
mellanöl och hasch, för
att inte tala om lycklig &
olycklig kärlek, Princepaket,
John Silver och alla andra
långa, korta, svaga eller
billiga cigaretter.
Riktigt länge sen och nostalgiskt blir allt det här först om
20 år, när vi samlas igen till 60-årsjubileum, men det kan
vara bra att hålla minnet vid liv till dess.
Mikael Ramel med sitt band Steampacket inviger The Move Club i
Härnösand för 40 år sedan.
Odds & Ends ska få låna grejerna av Finsviks
Strandband. Det blir succé när vi känner igen ” I can hear
the grass grow”, the Moves gamla hit. Vi kan shaka loss
på dansgolvet tillsammans igen, fast den här gången på
S:t Petri Logen. Det blir psykedeliskt bildspel, flash-backs
och många andra överraskningar.
Att det över huvud
taget blev en popklubb i
Härnösand, berodde på att
Rolf Appelquist (reallinjen)
och jag (latinlinjen) kunde
låna 7000 kronor, för att
bygga om 160 kvadrat
meter lagerlokal och göra
en ny brandutgång genom
Tv Rolf Maul, numera Finsviks Strandband, Dag Jonzon och Lars Törner i
P- garagegolvet. Nordhus gjorde
entrén till Move Club, som låg i Prismavaruhuset, två våningar under jord.
jobbet och Kickan Centerwall ställde
upp som borgenär. Min pappa, som hade kontor
Och riktigt roligt om så många som möjligt klickar
fem våningar högre upp i Prismahuset, lånade ut
sig fram till 24 maj i sina mobiler eller elektroniska
en toalett i korridoren till alla kissnödiga.
kalendrar och ser till att komma loss.
11
“Y:et får bli vägvisaren.”
- När börjar vi? I morron?
Bengt Lindström hade just fyllt 75 år. Jag sökte upp
honom i ateljén i Essvik, söder om Sundsvall, för att
höra om han var intresserad av att medverka i en film
om sig själv och sin drivkraft att ägna ett helt liv åt
konsten.
Text av Dag Jonzon
Själv vilar han i familjegraven på Säbrå kyrkogård
under en gravsten han själv utformat efter sin pappas
död 1951.
Bengt Lindström blev 82 år.
Det var så arbetet med den här filmen började
hösten 2000. Han har ju aldrig velat prata så mycket
om sina motiv, men utan att använda ord är han en
av de norrlänningar som talat högst och nått längst
med vad han velat säga. Ingen lämnas oberörd och
ingen talar med sån tydlighet och utrycksfullhet som
Bengt i sitt måleri.
en jävel på färg och form
En film av
Dag Jonzon och Hans Östbom.
Det språket behärskar han och det har uppfattats av
många runt om i världen. Som en förmedlare av våra
djupaste mänskliga uttryck. Med en känsla för våra
ursprungligaste rötter och med en intuitiv förmåga
förbunden med shamaner och samisk kultur.
Fransk, engelsk och tysk text.
8-sidig folder med bilder medföljer.
Begränsad upplaga.
Köp filmen för endast
199:-
Det är en stor nordisk bildberättelse han har skapat.
Den kommer att leva kvar i framtiden och efter
ett stormigt och rastlöst liv har han till sist hittat en
boning. Bengt har tagit hem sina Gudar till Länsmuséet och Härnösand.
Y:et står kvar som en monumental vägvisare till
Bengt konst vid E:4:an med uträckta armar och
fortsätter att betrakta oss.
Skicka din beställning till
[email protected]
Bengt Lindström, 22 år, i Paris.
Teckning av Eva Underdal, 1947.
www.dellarte.tv
Ludvig Nordströmspriset till Oline Stig
Motivering:
2008 års Ludvig Nordströmspris går till Oline Stig
med motiveringen “ för en novellkonst som i sin
jämlika öppenhet ställer fram maktens vardagliga
irrvägar och dess brutala ynkedom”. Oline får priset
för sin lovprisade novellsamling Den andra himlen. Hon är Ludvig Nordström Sällskapets elfte
pristagare sedan starten och den sjätte novellisten
som får priset.
Ludvig Nordström-sällskapets årliga pris på 15.000
kronor finansieras av Härnösands Läroverks/Gymnasiums kamratförening och Härnösands kommun.
12
Foto av Cato Lein