Transcript JubilExtra2004 - Härnösands Läroverks/Gymnasiums Kamratförening

Mars2004
Ordföranden har ordet:
Tunnlar 9,7 km och broar 1,7
För 39:de året i rad har
Kamratföreningen den stora glädjen att välkomna gamla och nya
medlemmar samt årets jubilarer till
årsmöte och tillhörande jubileumsfirande.
Föreningens syfte är att sammanföra f.d. elever vid Härnösands Högre Allmänna Läroverk och Härnösands Gymnasium
för att bevara intresset för och
stärka samhörigheten med sin
skola samt uppleva gamla och
knyta nya vänskapsband mellan
dem som varit elever där. Vi är nu
825 medlemmar.
Styrelsen hoppas givetvis på att
många vill fortsätta att stödja föreningens verksamhet genom sitt
medlemskap samt genom att
komma med fler bidrag, tex. skolminnen, till vårt medlemsblad och
vår hemsida. Och speciellt glada
är vi över ett stort deltagande vid Sträckningen av Ådalsbanan med tunnel under
Fortsättning på sidan 11 Murberget och bro över Älandsfjärden
Novellpriset till Cecilia Davidsson
Cecilia Davidsson under intevju
och frågestund
Foto Olov Berlin
Cecila Davidsson
född 1963 och uppvuxen i byn Tolg och
Växjö i Småland. Ti
digt hade hon känsla
för språket och att
berätta. Hennes första
lärare tyckte att
”språk det var nog
något för Cecila”. Och
så blev det ju också.
Hennes första jobb var
som journalist på
Smålandsbladet. Sedan
har journalistyrket givit
möjlighet att fortsätta
Se faktaruta om
novellpriset på sid 11
Betyder det något för
Härnösand?
Nästa stora byggprojekt inom
Härnösand efter Höga Kustenbron blir Ådalsbanan d.v.s en ny
järnväg mellan Sundsvall och
Nyland. Den del som ligger inom
Härnösand blir den intressantaste.
En tunnel under Murberget och
därefter en bro över Älandsfjärden. Den officiella byggstarten
kan komma så snart som 2005/
2006.
Tunnelbygget kommer att
börja på södra Änget väster om
nuvarande järnvägsområdet.
Tunnel kommer att bli över 3 km
lång. Bebyggelsen på Änget
kommer att få omfattande påverkan.
Bron över Älandsfjärden skall
ligga på smalaste stället strax
Fortsättning på sidan 11
Kantaten framförs i vår
Kantaten av Gunnar Bucht med text av Bertil Malmberg som ursprungligen skulle framföras vid gymnasiets
300-års jubiléum 1954
kommer att framföras
den 8 maj i år. 300årsjubiléet inställdes
emellertid och därmed
glömdes kantaten
bort, men genom ett
engagerat detektivarbete av Gunnar
Olsson och Tord
Bylund återfanns den.
Den framförs nu i den
lokal som man
ursprungligen tänkt
Fortsättning på sidan 11
Titelbladet i partituret
Jubiléum2003
En mötesplats av ovanliga mått är Logens stora sal
där jubileumsdeltagarna samlas före middagen. En lätt
drink serveras och glädjen över alla återseenden finns
Den officiella delen av jubiléet omfattade pubafton på
fredagen, årsmöte, lunch och jubiléumsmiddag på lördagen
och stadsvandring på söndagen. Pubaftonen intill Logens
foaje var flitigt besökt. Här kom de första kontakterna med
gamla klasskamrater och även nya kontakter. Inte mindre
än 38 medlemmar hade anmält sig i förväg.
I samband med lunchen på Technichus visades också
Lindströmrummet. Det är en permanent utställning av
målningar av Bengt Lindström som arrangeras av Jan Kron
i samarbete med Technichus. I år fanns dessutom en
litografiserie av Bengt Lindström ”Svenska män och
kvinnor” utställd. I samband med visningen höll Jan Kron ett
kort föredrag om Bengt och de aktuella konstverkan.
Jubiléumsmiddagen
Jubiléumsmiddagen hölls traditionsenligt på S:t Petri
Logens restaurant i
Härnösand. 74 medlemmar hade anmält sig.
Jubiléet invigdes av
festgeneralen Rose
Olevard till en fanfar av
P-G Kårström (trumpet)
och P-E Åsard (basun).
Bland jubilarerna
märktes särskilt Majken
Hammarström, en av
våra äldsta medlemmar
som varje år gläder oss
Festgeneralen Rose Olevard öpp- med sin närvaro.
nar jubiléet till en fanfar
Allan Parkman, Hans-Erik Granlöv , Jeanett Fichtelius,
Karl-Erik Fichtelius, Kristina Björholm
hela tiden i luften. Denna gång fanns en stor grupp både
av 60-år jubilarer och 45-årsjubilarer. Enligt Figges artikel
Elisabeth Eriksson (Tydén), Elsa Ringqvist (Rehn),
Monica Carlsson (Högberg) och Rutger Larsson
om Staven i Jubil-Extra 2003 lever ju de 60-årsjubilerande
pojkarna på övertid! Men de här syntes inte alls bekym-
Bertil Tegland, Katharina Dufvenberg, Marie-Charlotte
Sigeman, Jan-Anders Ekman och Nils Verhammar
Majken Hammarström skriver i gästboken
2
rade över det. 45-års jubilarerna syntes inte heller
bekymra sig över att de inte firade ett jämt 10-tal år
sedan examen. I år var det 60-åringarna och 45-åringarna
som drog upp feststämningen
Inte heller Kamratföreningens styrelse kunde motstå all
glädje som visades av de många återseenden som radades
AllanParkman och Karl-Erik Fichtelius i muntert samspråk under middagen
upp. Snart tog gästerna plats vid borden.
Maten var utsökt. En enda person tyckte att det borde
vara husmanskost och åt inte. Det var en 50-åring som
blivit bjuden på middagen av en annan 50-åring..
Bland talarna märktes Allan Parkman. Han höll ett
bejublat tal som i stort sett avlivade alla osanningar som
brukar framföras i samband med studentexamen och i
Allan Parkman:
Medan bilen rullade de 40
milen från Uppsala, vaknade de många intrycken
från krigsårens skolgång allt
livligare och klarare, och ur
mixen av minnen plockar
jag några rader och rim,
som fastnade, med Heidenstam som otvetydig modell:
utsökt men kanske inte helt
kost-riktig rastmeny. Trampan
var Cafe’ Temperance bakom
Biskopsgården, där de som
lyckats få ledigt från
gymnastiken i stället fick hämta
en kaffekorg åt kapten Hultén.
synnerhet Studentsången. Det enda sanna i studentexamen var sångens Hurra!
Trots att ingen egentligen bestred denna del av talets
Maud Bäckström (Wernblom) och Per-Erik Åsard
innehåll steg feststämingen.
Bland talarna fanns också Maud Bäckström (Wernblom) examen 1953, som höll tacktalet. Hon inledde ”Allt
vi säkert vet om livet är att det börjar och att det tar slut.
Vad där emellan är helt osäkert.”... Djupsinnigt, humoristiskt och mycket uppskattat av alla.
Jag längtar hem till stan på ön med backarna.
Jag kommer hem och hälsar på och tackar’na,
för det var här de åtta långa åren
tillsammans knöts ihop till ungdomsvåren.
Jag längtar Nybrogatans stenar, som mina barnaskor har burit,
jag längtar piporna i vassen som barn jag skurit,
jag längtar kombinejschen som slogs hop i Brunnshuskiosken
och Cafe’ Trampan, som kokte fik åt Losken.
Jag längtar scoutpatrullen Älgen,
som gjorde hajk och eld och knop i helgen.
Och var man nån gång ensam, sur och dyster
man insåg snart, att varje tjej var ej en syster.
Jag längtar Lärkan med ett konstigt litet torn uppå
och Petrilogen, dit aldrig nånsin man fick gå.
Jag längtar Trädgårdsgatans vimmel, där som Titti bodde,
och Åströms handel, där en bok jag snodde.
Jag längtar Ängevallen med sin doft av svett och liniment,
och Lychnos, Sirius och HLM, som idealen tänt.
Till sist ett tack med vemodets sordin,
till alla lärarna, som gjorde folk av glin.
Nu man känner sig som ärrad Xenofons hellen,
som äntligt återser sitt norrländska Athen!
PS. För den fåkunniges information bör måhända nämnas, att en kombinejsch var
en 5-öres cocosboll, som klämdes ihop med ett lika 5-öres wiener-bröd till en
3
KG – Kvinnliga Gymnasieföreningen 1942–1968
och sedan ....
Under åren 1942 till 1958 fanns en kvinnlig förening
inom elevkåren vid Härnösands gymnasium. Föreningens arkiv har nu lämnats till redaktionen och vi tar
tillfället i akt och försöker göra en resumé. Arkivet som
ryms i en bag av 50-talsmodell, innehåller ändå en hel
del intressant och kommer att lämnas till Landsarkivet i
Härnösand där intresserade jubilarer kan granska det.
I en ringpärm med titel ”Kvinnliga gymnasieföreningen genom tiderna” hämtas följande historik:
Den 21 okt 1942 befinna vi oss på det av alla
härnösandsbor kända fiket ”Trampan ”. Vid ett bord
sitta ett 10-tal unga damer, tydligen ”lärkor”, ivrigt
diskuterande. Förslag tyckas korsa varandra. Vilka
förslag? Vad gäller saken? Vi drista oss närmare –
”Det är klart att vi måste ha en kvinnlig
gymnasieförening! Varför skulle inte vi kunna ha en lika
väl som pojkarna?” – ”Rätt talat, fram för kvinnans
frigörelse!”
Sålunda tillkom Härnösands kvinnliga gymnasieförening. I slutet av oktober voro stadgarna i sin helhet
klara. Lite trassel hade vi förstås innan vi kommit
överens , med de flickor, som också, lustigt nog, kommit
på samma idé som vi.
Och så begynte K.G. sin stormiga tillvaro: För
stormigt var det i början när namnfrågan var på tapeten. Föreningen var kritisk, och inte ens sådana ståtliga
namn som Aurora, Corona och Freja vunno gillande.
Resultatet är bekant – Det gick betydligt lättare med
föreningsmärket; resultatet: se vänstra handens ringfinger!
Vad underhållningen beträffar så har vi njutit av
deklamation, musik och sång; sång musik och deklamation – En gång hörde vi faktiskt ett föredrag. Föreningslokaler erbjuda förstås inte så stora möjligheter så
ibland ha vi till omväxling mot sång musik och deklamation haft mindre mötesbetonade mötessammankomster..
Som t.ex. utflykten till Näsgården i vintras. Härligt
sparkföre månsken och goda bullar. Det var där som
underhållningen till gymnasiemötet den 10 april planerades.
en stora dagen var inne. En märkbar nervositet
D
spred sig bland samtliga medlemmar i K.G.
Föreningens ära stod ju på spel.
Klockan var ½8, gästerna började strömma in. Ett
förväntansfullt sorl, i våra öron olycksbådande, hördes.
Bakom kulisserna d.v.s. trappan upp till läktaren, var en
salig röra. Aktriserna slogs friskt framför spegeln, man
trampade varann på tårna, knuffades och svettades av
nervositet.
en allt gick bra; Mariannes nidvisa som Gudrun
M
sjöng och Birgittas fysiksketch, som framfördes
av förf. och Gun Wenge. Om de entusiastiska applå4
derna berodde på framförandet, vill vi inte yttra oss om,
kanske de berodde på de föga välsittande pjattkostymerna.
Kvällens klimax blev dock, enligt publikens åsikt, den
lyckade filmcharaden med nyckelordet ”Student”.
Först i raden kom ”Stora skrällen”, en ljudeffekt som
härnösandsborna aldrig varit med om. Genom samverkan av diverse plåtburkar, bakplåtar och mjölkhämtare,
slängda nedför trappan av Guns starka arm, åstadskoms
denna dunderskräll. – Nästa scen var ur ”Tvillingarna”,
där Titti som världstrött Garbo med isblåsa på huvudet
vilade sin slanka lekamen på en plint, medan Hervor –
sekreteraren svassade omkring och bjöd på Samarin. –
Kvällen andra knalleffekt stod ”Unge Edison” för.
I denna karaktärsroll framträdde Kerstin
Lundquist. – Till tonerna av Godnattvalsen gick ridån
upp för nästa scen som var tagen ur ”Dimmornas bro”.
Under ett stort paraply stod Stina upphävande hjärtslitande snyftningar, medan regnet skvalade ur en stor
trädgårdskanna, som Jeanette frikostigt tömde –
I scen nr. 5 kom Brita som Elvira Madigan, iförd en
luftig dröm i rosa, inridande på en ljusblå rashäst. Hon
gjorde graciösa piruetter på en lina (d.v.s. en bänk på
två plintar!), viftande med sitt röda parasoll. – I ”Natt i
KG:s arkiv. En samling handlingar med prydliga protokollsböcker. Tyvärr få bilder.
Rio”, som var nästa scen, kom kvällen exotiska inslag.
Det var Ingrid Prager som, iförd en rätt djärvt dekollterad toilette och med påskfjädrar på huvudet, vampade
till den manliga delen av publiken. Vem kunde motstå
hennes sydlänska glöd när hon sjöng: ”I like your eyes,
I like yor lips”
Antalet medlemmar var under de första åren 2526, men redan efter 10 år gick medlemsantalet ned till
c:a 15. Under den svåra perioden omkring 1968 gick
medlemsantalet ned till under 15.
Intagningcemonierna verkar under åren vara en
stearinljusets flämtande låga. Orgeln spelade svagt
viktig del av föreningens verksamhet. Intagningarna
ackompangerad av pukorna. Åsa suckade till litet
protokollfördes om inte alla gånger så i alla fall ofta. I
besvärat och blev omilt knuffad av Ulla Olsson. Ulla
stort sett gick de ut på att försätta den nya medlemvar inom parentes sagt det spöke som förde omkring
men i en pinsam situation. Oron över att inte veta vad
”offren”. Hon försökte på alla sätt göra livet surt för
som skulle hända var väl det svåraste, men cermomidem. Snart var emellertid karusellen i aulan i full gång!
mästarna verkar ha haft roligt. Under senare år blev
Spökena riktade sina närgångna frågor till Åsa. Hon
de betydligt snällare.
svettades och försökte på bästa sätt göra dem till lags..
Nedanstående är hämtat ur: Protokoll fört vid
Men grymtningar brummningar och avgrundsvrål var
intagningsmöte den 18 sept 1949
det enda hon fick höra. När ett av spökena befallde
De fyra
henna att redogöra
utvalda, Beth
för Platons idélära
Åsa, Maud och
svamlade hon
Margit fick efter
något om att han
en dramatisk
tyckte att det var
insläppning ta
bättre på Metropol
plats i var sitt
än på Palladium.
klassrum för att i
Höjdpunkten
ensamhet och i
nåddes när Ingamörker förbereda
Lisa i den svarta
sig till de komskepnadens gestalt
mande strapatbefallde henna:
serna. – Omkring
”Lös upp dina
en och en halv
skor, låt byxorna,
timme senare
låt strumporna
började spökeriet.
falla!” Åsa en
Under orgelns
smula generad
dova toner och
drog genast av sig
pukornas ödesskorna, långbyxmättade slag
orna och det ena
sprang vi KG-are
paret benkläder
genom korridåreefter det andra,
rna med stolar
innan Inga-Lisa
framför oss, allt
fått mål i mun att
under det vi
med kraftfull röst
försökte översäga henne, att det
träffa varandra
räcktre med de
med hemska ljud.
byxor ho tagit av
På ett givet
sig. På golvet
kommando slutar
bakom henne låg
allt oväsen. Det
då tre par. Det må
blir tyst och stilla,
i sanningens namn
bara suckar och
sägas att månget
stönanden hörs
spöke hade svårt
från klassatt hålla sig för
rummen. Våra
skratt.
”syndabockar”
Sedan kom
torde nog vara
turen
till Maud.....
En sida ur pärmen K.G. genom tiderna. Smitingen september 1947. Att döma av datum
ganska möra. Det
borde sällskapet vara detsamma som bildade K.G. Namnen kan läsas till höger om bilderna
är tid att låta
skådespelet börja. Efter det att Inga-Lisa givit oss olika
Margareta Gustavsson (Wickström) student
uppgifter d.v.s. olika frågor och befallningar, som vi
1952 beskriver .intagningen och föreningen så här:
skall rikta till de blivande medlemmarna, kan ridån gå
Att vara iförd skidbyxor och anorak och pjäxor inför
upp för KG:s intagningspremiär anno höstterminen
inträdet i KG bidrog ju inte till att höja självförtroendet
1949.
och det var väl meningen. När befallningen kom: ”Lös
sa
var
vårt
första
offer!
Efter
det
att
hon
enligt
ett
upp dina skor och låt byxorna falla” var den utsatte
Å
traditionsbundet sätt hämtats ut ur klassrummet, fördes
minst sagt generad. Sålunda halvklädd var det dags att
hon upp i aulan. Där härskade en dov, ödesmättad
nedstiga i det bläckfärgade vattnet och stående i det
stämning. Spökena och den svarta gestalten vid
med kallt vatten fyllda handfatet förväntades adepten
katedern svettades, dödskallen grinade illa vid det lilla
Fortsättning på sidan 10
5
Åke Sundelin,
student 1940
minns:
GYMNASIUM
I HÄRNÖSAND
LÄSÅREN 1938-40
Jag visste absolut vad jag skulle bli: flygingenjör. Den
utbildning som krävdes, efter realexamen, var först studentexamen, sedan flygingenjörslinjen på Tekniska Högskolan i Stockholm. Flygutbildning vid Flygvapnets skola i
Ljungbyhed ingick. Jag visste också att det var den svåraste linjen att komma in på.
Min far trodde på mig, så jag sökte till Härnösand. Det
var det enda treåriga realgymnasiet norr om Gävle. Men
det var också mycket svårare att komma in där, Det
visade sig sedan att det var 70 sökande till totalt 30 platser.
Min far ordnade med inackordering för mig i Härnösand och skjutsade mig dit. Jag skulle få dela rum med
en ett år äldre pojke från Örnsköldsvik. Det kostade 90
kronor per månad för delat rum plus inackordering. Rummet var vad jag kommer ihåg spartanskt inrett med ett par
turistsängar, ett par mindre skrivbord med stol, tvättfat och
inte så mycket mera. I inackorderingen ingick frukost,
lunch och middag.
Min rumskamrat hette Olle Åhman. Han gick i andra
ring (klasserna på gymnasiet hette ring) på reallinjen.
Skolan verkade mycket stor jämfört med realskolan i
Ö-vik. Inte minst gällde det aulan, där alla först samlades
bl a med tal av rektor Gösta Bucht. Efter detta fick vi som
var nybörjare samlas längst bak i aulan för upprop. Vi
ropades upp i betygsordning tills totalt 30 svarat ja. De
övriga fick gå hem, de kom inte in. Jag fanns bland de
lyckliga. Vi var 24 pojkar och sex flickor, men det var
ovanligt många flickor för reallinjen. Sedan gick vi till
klassrummet, där vår klassföreståndare, adjunkt Elger, gav
oss information, inkl schema, och förhållningsorder.
Skolveckan var sex dagar, måndag t o m lördag.
Normalt reste vi hem med buss en gång under höstterminen (mitterminslovet) och en gång under vårterminen
(påsklovet). Ett par gånger varje termin skickade jag hem
tvätt. Då hände det att mamma eller min syster Maj-Britt
hade bakat kakor el dyl som var bipackat tvätten. Mycket
välkommet!
Genom att det inte fanns så många gymnasier och
endast ett med treårig reallinje i Norrland var klassen något
av en främlingslegion. Jag tror att det var 14 från Härnösand och 12 från övriga Norrland. I huvudsak umgicks jag
med klasskamrater som var inackorderade.
Det var många böcker som skulle köpas, det gjorde
man på Åströms Bokhandel. Vad jag kommer ihåg lades
ett konto upp där för mig och räkningen gick till min far.
Första året hade min far och jag kommit överens om en
6
månadspeng på tio kronor, (motsvarar enl KPI 215 kronor
år 2003) som skulle räcka till allt. Det gick - eller rättare
sagt - jag anpassade mina utgifter efter detta. Men det är
klart, jag minns att jag tyckte att mitt hår växte för fort.
Det var inte ofta jag kunde gå på Elmgrens konditori utan
det fick bli Byllan (Byléns konditori, nu Trädgår´n) där
man kunde beställa silverté (varmt vatten) och en skorpa
för tio öre. Bio blev i huvudsak matinéer.
Flertalet lärare var lektorer med doktorsexamen.
Några jag särskilt kommer ihåg är rektor Bucht (matematik), Åhlander (fysik), Thyresson (historia), Rosander
(kemi), Tabachovitz (engelska och franska), Elger (klassföreståndare, svenska) samt teckningsläraren Hellström.
Särskilt beundrar jag lektor Thyresson. Han hade en
mycket mild framtoning och jag hörde honom aldrig säga
ett hårt ord. Rektor Bucht hade stor pondus och var en
mycket skicklig lärare när det gällde att alla skulle klara
godkänt betyg.
Lektor Tabachovitz var en närmast tragisk person.
Han var polsk jude och hade flytt till Sverige. Han kunde
utan tvekan mycket men var dålig som lärare. Det gick
väl ändå någorlunda under de engelska lektionerna,
engelska var viktigt för oss eftersom vi hade skrivningar
och alla skulle fortsätta med engelska fram till examen.
Men flertalet skulle bara läsa franska första året och tog
inte ämnet på allvar. Så småningom urartade lektionerna
totalt. Det började med att någon kunde resa sig upp och
säga till kamraterna ”Jag skall gå till kiosken, skall jag
köpa något till er?”. Sedan lämnade eleven klassrummet
och kom efter en stund tillbaka och distribuerade inköpen.
Det blev vanligt att skicka omkring saker i klassen. En
Herrar i pålsmössor. Fr. v. Åke Sundelin,Pierre, Christensson,
Hörnqvist, Lindroth, Kvarfot, T.Andersson, Wiberg, S.
Andersson, Karlquist, Rydén
gång skickades en skidstav runt och den som satt längst
fram skickade den till lektorn och sade ”Skicka vidare”.
Lektorn tog staven och ställde den bakom sig. En av
flickorna skulle skriva något på svarta tavlan och försökte
ta staven med sig när hon gick tillbaka. Men då rann sinnet
på lektorn, han tog staven och bröt den i fyra delar.
Något nöjesliv förekom knappast för min del. Visserligen var det skoldans ca en gång per termin i gymnastikhuset men jag kunde inte dansa. Dit gick jag alltså aldrig.
Vi samlade ibland in till en grammofonskiva - den kostade
2:50 - på inackorderingsstället, någon hade en resegrammofon. Särskilt ofta blev ”St. Louis blues” spelad.
Omkring den 10 juni var terminen slut och jag kunde ta
bussen tillbaka till Örnsköldsvik och hemmet i Domsjö.
LÄSÅRET 1938-39. R II
3
Tiden omkring skolstarten blev närmast dramatisk för
mig. När jag gick till en läkarundersökning i samband med
körkortet gjordes en färgtest. Det visade sig då att mitt
färgseende inte skulle göra det möjligt för mig att få
flygutbildning, jag var vad som ofta kallas färgblind. Mitt
mål i livet att blir flygingenjör hade rasat samman.
Min far skulle fylla 50 år en dryg vecka efter terminsstarten, närmare bestämt den 1 september. Han skjutsade
mig till busstationen i Ö-vik. Vi kom överens om att han
skulle hämta mig på busstationen när jag kom hem dagen
före 50-årsdagen för att vara med och fira. Men när jag
kom till Ö-vik med bussen fanns inte pappa där. Jag
ringde hem och fick veta att han låg sjuk och att jag fick
ta mig hem själv. När jag kom hem låg pappa i koma.
Efter några timmar kom en ambulans och tog honom till
sjukhuset i Ö-vik. Han låg medvetslös hela 50-årsdagen
och vaknade först på morgonsidan dagen efter. Då var
skulle stjäla rapporterna. Någon stod på vakt medan andra
gick in och tog dem. Det lyckades!
I slutet av vårterminen fick vi några dagars lov när
årskursen före tog studenten. Arne och jag kom överens
om att försöka fråga våra fäder om vi kunde få låna bilen
ner dessa dagar. Resultatet blev att vi fick låna var sin bil
och åkte till Härnösand tillsammans. Vi hade haft stora
diskussioner om Arnes fars Chevrolet eller min fars Ford
var snabbast. Det skulle vi nu avgöra genom en tävling
uppför de branta Oringebackarna. Jag vann med Forden!
Den hade en alltför stark V8-motor för en så lätt bil och
det vara bara uppför branta backar man kunde utnyttja
den. Så vi kom till Härnösand med var sin bil, som vi bl a
kunde köra den korta vägen till skolan med. Och så blev
det en eller annan tur med en flicka.
Så fort terminen var slut körde vi hem, vi väntade inte
på avslutningen. Den hölls alltid i Härnösands domkyrka.
LÄSÅRET 1939-40 R III
3
Även det här läsåret började med dramatik men nu var
det inte på det personliga planet utan på världsnivå.
jag ensam som vakade.
Andra världskriget
var igång.
I Härnösand hade
Liksom
i de flesta
jag flyttat. En klasskamtidningar
fanns i
rat från Ö-vik, Arne
härnösandsWiberg. Adressen var
tidningen VästerVangstagatan 2, men
norrlandsAlleinom bekvämt gångavhanda en helsidesstånd. Arne och jag
rubrik på första
trivdes bra tillsammans,
sidan, men inte om
ingen av oss rökte och
krigsutbrottet, utan
vi läste samma ämnen.
om raset av
När ”Kulix” gick i
Sandöbro-bygget,
pension vid årsskiftet
som krävde flera
fick vi en ny kemilärare.
människoliv.
Han tyckte att vi var lika
Kriget kom att
dåliga allihop och kunde
påverka oss på
inte förstå varför några
många sätt.
hade högre betyg och en
Vandring genom stan på studentnatten
Inkallelser drab- Bo Pierre - hade lägre.
bade
flera
yngre
lärare
som
ersattes
av
vikarier. För vår
Bosse Pierre hade fått underkänt. Det berodde på att han
del
gällde
det
kanske
allra
mest
kemilärarna.
en av de sista lektionerna hade sagt ”Lektorn, ge honom
en fråga så blir han tyst!” när en elev varit extra talför
Jag flyttade till ett rum i ”Träpalatset” på Norra
under en lektion. Av någon anledning rann sinnet på
Kyrkogatan. Rummet låg högst upp på tredje våningen.
”Kulix” varför han startade ett korsförhör med Bosse.
Det ovanliga med rummet, och hela huset, var att det
Men Bosse blev i alla fall professor på tekniska högskouppvärmdes med ångvärmeledning. Det innebar att när
lan i Stockholm.
ånga slogs på blev radiatorerna glödheta, däremellan blev
de helt kalla. Den lägsta morgontemperaturen jag uppDet var spännande när vi hade den första fysikmätte var + 6 o C och då kände jag mig som nordskrivningen. Till lektor Ålanders stora förvåning hade jag
polsfarare när jag tog av mig pyjamasen för att tvätta mig.
alla rätt. Även i andra ämnen gick det ganska bra, bäst
förutom fysik gick det i matematik och specialmatematik.
I övrigt var det liksom tidigare klasskamrater jag
umgicks med. Mer och mer kom jag att vara tillsammans
Vi skulle även göra ett enskilt arbete. Men i själva
med Bo Pierre. Vi hade läxor med översättning från
verket skrev vi av rapporten från en tidigare elev, som i
tyska, det var ofta ganska svår text, t ex ”Die letzten
sin tur skrivit av sin från någon osv. Vi visste att ”Kulix”
Stündlein des Papstes Inocenzius des Dritten” av Stefan
aldrig tittade på det vi gjort men att han däremot höjde
Zweig. Jag gissade gärna och ofta när vi skulle översätta
betyget ett steg. När han avgick med pension vid jullovet
men ibland krävde Bo att jag skulle lägga handeln på
fick vi ett problem. Vi visste att han lagt våra rapporter i
Bibeln och svära att jag visste och inte gissade.
ett skåp å kemisalen. Men vi ville absolut inte att hans
efterträdare skulle se dem. Därför kom vi fram till att vi
Fortsättning på sidan 8
7
Fortsättning från sidan 7
En morgon kom rektor Bucht in i klassrummet och
talade om att lektor Åhlander var sjuk och att jag skulle ta
hans fysiklektioner under dagen, Den första var i min egen
klass och det var minst två problem: jag hade inte läst
läxan (jag brukade inte få frågor på läxan) och hur skulle
jag få någon slags respekt hos mina klasskamrater. Det
första var enklast, jag kunde ha boken uppslagen när jag
satt vid katedern. Det andra löste jag genom att föreslå att
vi skulle ägna oss åt fysikaliska problem. De som inte var
intresserade kunde sätta sig längst bak. Sedan var det bara
att använda samma system i andra klasser.
Alla trodde länge att kriget skulle bli kortvarigt, det gick
ju så snabbt i Polen. Jag skaffade material från ett par
tekniska högskolor i Tyskland som hade utbildning av
flygingenjörer men där färgseendet inte hade någon
betydelse. Men den 9 april 1940, när Tyskland anföll
Danmark och Norge, då insåg jag att kriget skulle räcka
länge och att det skulle bli omöjligt att studera i Tyskland.
Ett par av våra lärare var nazister. Jag var inte alls förvånad i det ena fallet, men i det andra, med de minnesbilder jag har måste han ha varit en mycket teoretisk
nazist. En gång var vi på ett möte som nazisterna ordnat
för äldre skolungdom. De flesta av oss tog, såvitt jag
förstår, mer eller mindre avstånd. Men bland de som
blev officerare var det säkert några som påverkades
starkt. Nazismen var också spridd inom den svenska
officerskåren.
Vintern 1939-40 blev mycket kall. Temperaturer på 25 o var inte ovanligt. För min del förfrös jag en fot två
gånger och en hand en gång. Genom den ihållande kylan
blev det bränslebrist, koks var då det vanligaste bränslet i
större byggnader. För att spara bränsle stängdes alla
landets skolor en vecka i februari och vi fick åka hem.
Detta ”kokslov” kom igen följande kalla vintrar och var
början till skolornas vintersportlov.
Men även efter den kallaste vinter kommer det en vår.
Det gällde även vintern 1940. För vår del betydde det först
studentskrivningar. Det gick ganska bra för mig men jag
hade ett fel på fysikskrivningen. Det var på en av de
enklaste uppgifterna som jag gjort ett enkelt räknefel. Vid
genomgången visade lektor Åhlander sitt missnöje mycket
klart, det var ett slarvfel. Det ansågs då som en fjäder i
hatten för en lärare att ha en elev som skrivit A. Nu blev
det a.
Så småningom kom ”muntan”, det muntliga förhöret för
studentexamen. Jag tror att vi var tre i min grupp. I varje
fall hade vi fyra ämnen: jag tror det var engelska, historia,
specialmatematik och kemi. Engelska och specialmatematik var inte mycket att göra åt i form av förberedelser. Jag koncentrerade mig till slut på kemi som var mitt
svagaste ämne, detsamma gällde egentligen även för de
andra i gruppen. Men förhöret i kemi gick utmärkt och
censorn, som var kemiprofessor, sade att det var det bästa
förhöret i kemi på 20 år i Härnösand. Vilket väl mest
innebar att han ansåg att det hade varit dåliga kemiförhör
under lång tid.
Visst var vi glada när meddelandet kom att alla var
godkända! Vi rusade ut och togs emot av föräldrar och
andra.
Den stora studentfesten var på Sankt Petri-logen.
Lärarna gick omkring och gratulerade oss och lade bort
titlarna, som det hette. Med andra ord kunde vi nu säga du
till dem.Alkoholen var nog orsaken till mitt mindre väl
överlagda svar när vår lärare i engelska kom och gratulerade mig till det muntliga förhöret. Han frågade om jag lagt
ner mycket tid på förberedelser. Jag svarade: ”Nej, jag
hade inte tid med engelska”.
Firandet - med sång - fortsatte hela natten och följande
morgon gick vi ner till hamnen och längs kajerna. Då kom
polisen och sade att nu hade vi firat nog. Det tyckte nog
egentligen vi också, i varje fall var vi så trötta att vi snäll
gick hem och lade oss.
Jag sov ett par timmar, sedan packade jag, gick på ett
möte med de nyblivna studenterna på läroverket och tog
bussen hem. Därmed var det den 6 juni 1940 och den
delen av livet var avslutat.
Jubiléumsmiddagen (forts.)
50-årsjubilarer
Fr. v. Elof Sedin, Per-GunnarKåhrström,
8
MärtaPerlinger (Kjerrolf), Olle Näsman, Ulla Törnsten
Håk
anWal
l
,I
ngr
i
dHeds
t
r
öm,Er
i
kCent
er
v
al
l
oc
h
Guni
l
l
aMar
k
gr
en(
Hj
el
mer
)al
l
a-63
Roddarlaget 50-års
jubilerade
Under Jubiléum 2003 möttes också roddlaget som vann allt d.v.s Triangelrodden
mot ”Teknis”, och ”Semis” fyra gånger.
Under åren 1949 – 1952 hade läroverket ett roddarlag
som firade triumfer. Tävlingen gick varje höst i hamnbassängen i Härnösand. Banan var c:a 2000 m taktiken var
alltid densamma, gå ut hårt och satsa på en långspurt. 1719-åriga pojkar mot betydligt större män. Men vi hade en
”tajming” och vilja. Det räckte.
50-år senare, ett jubiléum borde vara på sin plats. 3:an,
P-G Kåhrström samlade roddarna. Tyvärr fanns 2:an
Bengt Öberg ej mer.
Träningsrodden. Timingen ej så bra som tidigare.
Skevringen dålig
Givetvis skulle detta jubiléum fullbordas med en paradrodd. Vår ordförande i Kamratföreningen, Kerstin uttryckte dock före rodden tvivel på att det kunde gå säkert
till. ”Att släppa ut 70-åriga män med en sådan båt! Vad
Karl-Ivar Böttiger cox, Bo Redin 1:a, Olov Berlin stroke, PerGunnar Kåhrström 3:a, Ragnar Holmberg 2:a (ersättare för
Bengt Öberg).
som helst kan ju hända!”
Härnö Roddklubb lånade oss samma båt som vi vann i
50 år tidigare. På fredagen tränade vi på Södra Sundet och
gjorde en runda kring Mellanholmen. Jag kan lova er: Det
kändes inte alls som för 50 år sedan.
Under träningens tidigaste del ropade ”stroken” plötsligt
och högt kommandot ”LIGG”, d.v.s låt årorna vila. Coxen,
förvånad: ”Vad nu? Det är väl jag som ger kommandon
här?” Stroken förklarade sig: ”Jo, men lånboken var i
vägen för åran. Coxens kommentar: ” Så var det aldrig
förr!”
Paradrodden på lördagen gick helt enligt planerna.
Dock borde publiken varit större.
Olov Berlin
student 1953
40-årsjubilarer
,Monica Dahne (Toreskog), Ragnar Holmberg, Ingemar Uhlin
9
Fortsättning från sidan 1
framföra den i, nämligen det gamla gymnasiets aula
nuvarande Landgrenskolan. Härnösands Musiksällskap
Symfoniorkester och Motettkören framför musiken under
ledning av Patrik Eriksson, Kapellsbergs musikskola.
Gunnar Bucht kommer att vara närvarande.
Kompositörens ursprungliga instrumentuppsättning kan
läsas på insidan av partiturets försättsblad nedan.
Landgren-skolans aula
den 8 maj 2004 kl 18.00
Kantat vid
Härnösands Gymnasium
350-års jubiléum
Kompositör: Gunnar Bucht
Text:
Bertil Malmberg
Dirigent: Patrik Eriksson
Härnösands musiksällskaps symfoniorkester
Härnösands motettkör
Övrigt program :
L.v Beethoven: Symf. Nr 1
W. A. Mozart: Eine kleine Nachtmusik
Ett stycke med enbart kör
Biljetter kan beställas hos
Brita Hatt tel. 0611 - 17222
Fortsättning från sidan 1
ORKESTER
1Flöjt
2 Oboer
2Klarinetter i B
2 Fagotter
2 Horn i F
2 Trumpeter i C
1 Basun
2 Pukor
1. violiner (vl I)
2.
”
( ” II)
altfioler
celli
Kontrabasar
som författare. Hennes debut kom 1994 med En av dessa
nätter, korta berättelser i landsbygdsmiljö. För dem fick
hon Katapultpriset. Därefter följde Utan pengar, utan
bikin, 1998 och Vänta på vind, år 2003. Nästa år kommer en roman.
Fortsättning från sidan 1
”Gladha snus snusbusbus”
Ytterligare ett bidrag till kamratföreningens skolminnen har lämnats av Anthe Sandelin student 1965. På
vår hemsida kan du läsa om vad som en gång inträffade
då rektor oväntat dök upp på en lektion
Fortsättning från sidan 1
väster om Saltviksstrand. Bron blir c:a 1 km lång, vilket är
avsevärt kortare än Höga Kustenbron men ändå imponerande. Kom ihåg att Nybrogatan är precis 1 km. Ett par
olika förslag på bansträckningen finns fortfarande men
den här beskrivna har föreslagit av GD för Banverket.
Frågan i rubriken besvaras ej här, men storleken på
projektet föranleder banverkat att starta informationskontor i både Härnösand och Sundsvall. Banverkat har
också startat en informationstidning Två nummer har
utkommit. Informationskontoret i Härnösand ligger f.d.
Hagrafs kontorsbyggnad på Djuphamnsvägen.
Hemsida: www.banverket.se/adalsbanan
Ludvig Nordström-sällskapets novellpris till Cecilia Davidsson
Ludvig Nordström-sällskapets styrelse har beslutat
tilldela Cecilia Davidsson, Stockholm, sitt novellpris för
2004. Priset, som har instiftats av sällskapet i samarbete med Härnösands kommun och Härnösands
Läroverks/gymnasiums kamratförening, är på 25.000.
Novellpriset har tidigare tillfallit Inger Edelfelt (1998),
Stewe Claeson (2000) och Hans Gunnarsson (2002).
Juryns motivering för val av pristagare lyder:
”Cecilia Davidsson tilldelas priset för sin skicklighet att
i korta berättelser utan egentlig början eller slut på en
stilsäker prosa och med sinne för överraskande och
gåtfulla detaljer och kärv humor göra inlevelsefulla
iakttagelser av mänskliga relationer präglade av diffus
oro och oklar längtan.”
11
Allan Parkman,
student -43
Jubileum tid för reflektion
ver varje studentjubileum svävar Sätherbergs
Studentsång med dess förföriska ord om
”studentens lyckliga dag” och ”inga sorger än i våra
sinnen bo” och ”den ljusnande framtid är vår”. För hur
många blev den det? När jag på hösten 1952 efter tre
terminer som studentkårsordförande i Uppsala hälsade
de bortåt 2000 nya recentiorerna välkomna till universitetet, visste jag betydligt mer om att vara student:
”Se dig omkring”, sa jag, ”se på kamraten till vänster,
se på kamraten till höger! En av er kommer - statistiskt sett - att lämna universitetet utan examen men
med en redig studieskuld att släpa på, kanske för
resten av livet.” Yttrandet spreds sedan av media och
blev en brysk markör för akademikerkrisens och
studentproletariatets dystra verklighet. Jag misstänker,
att de flesta av er, som just nu sitter här och firar er
studentexamen, tillhör en studentikos gräddfil, de som
lyckats, Men var är alla de andra, de som inte velat
eller inte vågat komma hit? Kan det möjligen ha med
skolan att göra? Var den kanske inte så bra, som vi
trodde och tror?
ag skulle tro, att rektorerna Bucht och Silén och
alla deras lärare på skolan levde i övertygelsen
att ”vi lära inte för skolan utan för livet”, som filosofen
Seneca d.y. en gång formulerat principen. Det var nog
också den illusion, som vi elever på 40- och 50-talen levde
i. Vi trodde att våra mödosamt inpluggade fakta och
regler och glosor och årtal skulle vara den säkra
kunskapsgrund vi behövde för våra studier och karriärer.
Därför slet vi med tyskan i stället för engelskan, därför
Ö
J
Redaktion
Olov Berlin tel 0611 - 27107
epost [email protected]
Thord Bylund
Rose Olevard
Kerstin Selander
Marie-Charlott Sigeman
Layout: Olov Berlin
Hemsidan:
http://w1.611.telia.com/u6~1102569/
eller www.harnosand.se klicka Kutur
och fritid /Föreningar/Härnösands
läroverks/gymnasiums kamratförening
12
tragglade vi med grammatikens ”die Heeringe der Ostsee..” när det var direktläsning och talövningar vi skulle
komma att behöva. Vi kunde mycket om Bellman och
Franzen men inget om Gullberg och proletärförfattarna, vi
kunde vår Gustav Adolf och Karl XII men visste föga om
liberalismen och marxismen, och vi trodde att de dagliga
morgonbönerna eo ipso skulle påverka och förädla vår
karaktär. 40-talet var en pedagogisk idyll, om ock i krigets
skugga.
å anade vad som väntade oss runt knuten. Freden
öppnade gränser och behov av nya språkkunskaper,
TV:n förändrade familjelivets former, ”the Pill” gav en ny
kärlek utan fruktan men släppte loss en sexualfixering, som
härjar än, mikrochipset blev till datorn, som revolutionerade
hela arbetslivet, den nya kemin gav oss underbara mediciner men också förödande droger, genforskningen öppnade
dörrar, som vi knappast än har vågat glänta på. Hela den
världen var och i viss mån är vi oförberedda på, valhänta
och skärrade. Vi hade lärt för skolan och examen men inte
för det liv som blev vårt. Och i skolans värld bröt den stora
vilsenhetens och förvirringens tid in med ständigt skiftande
mål och metoder, ämnen och betygssystem.
ag har ofta i mitt arbete inom skolan de senare
J
decennierna upplevt situationen som mer eller
mindre kaotisk. Mycket har förbättrats, t.ex. elevvården
och lärarutbildningen, men lovande pedagogiska lösningar
och framsteg har oftast stäckts av politiska doktriner och
sociala utopier. Jag såg i går kväll en logga på den gamla
Johannesbäckskolan här mittemot: ”Nationellt centrum för
flexibelt tänkande.” Vilken underbar devis det skulle vara
på dörren till Skolverket på Valhallavägen!
en när vi nu firar våra examina och minns och
hyllar våra gamla lärare, låt oss göra det med
tacksamhet för det vi fick av fasta och rejäla kunskaper,
som ju ofta är både roliga och nyttiga att ha om än inte
alltid så tillämpbara, och låt oss fortsätta sökandet efter
bättre och mera adekvata kunskaper och färdigheter att
tackla framtidens problem med än de vi fick. Men framför
allt: låt oss aldrig tappa tron på och hoppet om en ljus och
trygg tillvaro för våra barn och barnbarn. Den ljusnande
framtid må bli - om inte vår - så i alla fall deras! Och med
den drömmen och förhoppningen ska vi sjunga Studentsången!
F
M
Allan Parkman har varit rektor för Enskede Gymnasium
och Fjellstedska skolan i Uppsala
Kallar sig själv skolman