Transcript Infoblad

Den nya
italienska
romanen
Fyra unga författare i Stockholm
mars - april - maj
2012
Författarträffar
Valeria Parrella
Torsdag 29 mars, kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet, Gärdesgatan 14
Fri entré
Silvia Avallone
Onsdag 25 april, kl. 19:00
Internationell Författarscen, Kulturhuset
Biljettpris 90 / 45 kr
Michela Murgia
Tisdag 8 maj, kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet, Gärdesgatan 14
Fri entré
Nicola Lagioia
Onsdag 30 maj, kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet, Gärdesgatan 14
Fri entré
Samtliga samtal sker på italienska, med tolkning till svenska
läs mer på:
www.iicstockholm.esteri.it
www.kulturhuset.stockholm.se
De unga italienska skönlitterära författarna är tämligen
okända i Sverige. Detta bör dock inte alls de svenska läsarna
lastas för. Bortsett från några få undantag har den svenska
förlagsbranschen förhållit sig ganska sval gentemot den
italienska bokmarknaden. Men efter år av tvekan och tvivel
så har nu denna nästan orörda mark äntligen börjat utforskas,
dels tack vare stora och befästa förlag såsom Brombergs och
Natur & Kultur, men också tack vare mindre men modiga
förläggare såsom Astor, samt ytterligare några som kommer
att låta tala om sig.
Dessa aktörer kommer att kunna skörda frukterna av sina
ansträngningar under våren 2012, som kommer att bli en vår
i Italiens förtecken, då Stockholm kommer att gästas av fyra
italienska författare ur den unga generationen: Valeria Parrella,
Silvia Avallone, Michela Murgia och Nicola Lagioia.
Deras respektive romaner utforskar olika sfärer av
dagens komplexa italienska samhälle. De vill alla berätta om
de sår och trauman som tynger dagens sociala verklighet i
Italien, som i sig kan vara oerhört motsägelsefull. Detta gör
de genom att berätta om relationer mellan generationerna och
det är just familjebanden som blir deras gemensamma röda
tråd, trots att deras romaner är så väldigt olika varandra.
Murgias Själamakerskan tar sig an den rurala världens
gamla riter och traditioner, medan Avallones Stål benar ut
den hemska förödelse som dagens postmoderna samhälle
ibland skapar. Dessutom två böcker som låter oss med nya
ögon upptäcka Syditaliens verklighet, Neapels i Parrellas
Avskedsbrev och Apuliens i Lagioias Återkomsten, som båda
bubblar av samhällsspänningar och moraliska bryderier.
Fyra böcker att upptäcka, som skrivits av fyra oerhört
talangfulla författare.
Paolo Grossi
Direktör
Italienska Kulturinstitutet
“Carlo Maurilio Lerici”
Valeria Parrella
Om författaren:
Om boken:
Valeria Parrella (f. 1974) är en av förnyarna
av den italienska samtidsprosan. Hon slog
igenom med novellsamlingen Mosca più balena
(2003) och är översatt till flera språk.
Clelia älskar teatern, hon älskar sin hemstad
och hon älskar Gianni. Men livet erbjuder
så mycket mer, en upptäckt som blir allt
tydligare ju längre bort hon kommer från
honom. När hon blir chef för en teater med
knappa resurser måste hon kompromissa mer
än hon hade förväntat sig. Steg för steg närmar
hon sig en självbild som hon inte känner igen
och tar avstånd från. Att leva innebär för
Clelia att på en och samma gång omfatta nuet,
det förflutna och framtiden. I den första delen
tecknar Parrella Clelias släktträd med alla dess
brokiga förgreningar, i den andra står kärleken
till Gianni i fokus och i den tredje gestaltas
karriärens dilemman och motsättningar. Dåtid,
nutid och framtid vävs samman på ett skickligt
sätt. Avskedsbrev är en uppgörelse och ett
farväl till ett samhälle som förirrat sig. Känslan
av att något nytt, inte bara kan, utan måste
ta vid är lika kompromisslös och ärlig som
Parrellas nyskapande prosa. Avskedsbrev är en
roman om makt och politik, kärlek och konst,
och motsättningarna mellan dessa. Individens
ansvar i dessa motsättningar gestaltas och
problematiseras på ett inträngande vis.
Avskedsbrev är hennes andra roman på
svenska. 2011 utgavs Väntrum (Lo spazio
bianco, 2009) som fick ett varmt mottagande
hos såväl kritiker som läsare. Valeria Parrella
besöker Stockholm i slutet av mars i samband
med utgivningen av Avskedsbrev.
Torsdag 29 mars
kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet
Gärdesgatan 14
Fri entré
Avskedsbrev
Astor förlag, 2012
När jag gick upp för Sanità för
att ta den nya teatern i besittning,
överföll mig staden med dånet av
skotrar som störtade fram från
Moiareiello, med gathörn beväpnade
av knarkhandeln, med skränet från
fönstren på bottenvåningarna och
med japanska turister i långa köer
längs Fontanellekyrkogården. Gator
som en gång avslutades i trappor var
nu sönderstyckade och åter öppnade,
gator som en gång lystes upp av lyktor
i smidesjärn var nu stängda av soffor
och magnolior, stegen var hastiga steg,
i varje rörelse bryska ryckningar och
ett gigantiskt öga följde mig: kvarterets
öga som såg mig anlända och som ville
veta om mig först av allt och till varje
pris. Teatern hade bara en salong som
var godkänd av myndigheterna samt
en röd grundtanke.
Varje gång vi öppnar gallergrinden
betalar vi sjuhundra euro till
banken, sa ägaren när han visade mig
utrymmena och presenterade mig
för dem där inne vilka alla visade sig
vara medlemmar av en förening medan
ingen var anställd. Vi hade så mycket
skulder att kronofogden kom och
gjorde utmätningar varje vecka och
som utmätningsbart pekade vi alltid ut
ett föremål: filmkameran, för den hade
blivit fastsatt med svetslåga vid golvet
och var omöjlig att ta med sig. Sedan
lät vi allt annat material försvinna från
regissörskuren och från scenrummet.
Vi lät killarna från kvarteret varna
oss, i utbyte lät vi dem spela fotboll
på gården och vi köpte till och med
ett riktigt mål med nät åt dem. Bara
ett, för i andra änden lutade det brant
och hur som helst tillhörde gården ett
parkeringsbolag som var minst sagt
aggressivt.(…)
Men under tiden höll teatern
på att gå under, även om vi lyckades
sätta upp två föreställningar till
ingen kostnad alls, en Viviani
och en originaluppsättning med
improvisationer som gjorts av
kvinnorna i kvarteret, som båda gick
hyggligt och till och med fick en del
kritiker med sig, de som hade behov
av oss för att vara trovärdiga när de
sedan talade väl om de enormt dyra
men inte nyskapande uppsättningarna
på institutionsteatrarna. Något rörde
i vart fall på sig och den ekonomiska
vändningen blev att hyra ut den
stora scenen åt ett danskompani som
kontinuerligt hade kurser, lektioner
och workshops, och till slut debuter
med svindyra framträdanden för
småflickor utan talang men med
mammor med stor plånbok. Detta
räddade oss inte men skonade oss
dock från den sista utmätningen. När
kommuntjänstemannen förvarnade oss
att de skulle ta fåtöljerna måste jag i
största hast ringa farbror Raffaele och
Gianni och alla som jag fortfarande
kände i staden, och beväpnade
med skiftnycklar och skruvdragare
skruvade vi bort trehundra stolar
mellan scenen och läktaren och gömde
dem därnere, i den lilla salongen
som inte ens var registrerad på
fastighetskontoret.
Översättning av Ida Andersen
Silvia Avallone
Om författaren:
Om boken:
Silvia Avallone (född 1984) debuterade med
romanen Stål, som väckte stor uppmärksamhet
i Italien och nominerades till Italiens finaste
litterära pris, Premio Strega. Boken har sålt
över 300 000 exemplar i hemlandet och blivit
en bästsäljare i Frankrike och Nederländerna.
Hon bor i Bologna.
De bästa vännerna Anna och Francesca bor i
ett nedslitet bostadskomplex i den italienska
kuststaden Piombino. I horisonten skymtar
Elba, men på Via Stalingrado är det kring
stålverket livet rör sig.
Onsdag 25 april
kl. 19:00
Internationell Författarscen
Kulturhuset
Biljettpris 90 / 45 kr
Flickorna är 13 år, på väg att ta steget in i
vuxenvärlden och är heta föremål för männens
och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett
fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett
liv tillsammans långt borta från föräldrarna
och stålverket. Anna har stora planer för sitt
liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller
politiker. Francesca drömmer om att bli velina,
att jobba på tv eller bli modell.
Stål är en gripande skildring av två unga
flickors vänskap och hur de tillsammans
möter omgivningens krav och förväntningar.
Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild
av livet på Italiens baksida.
Stål
Natur & Kultur, 2012
Ögat betade av detaljerna på
avstånd: snörena på bikinins överdel
och underdel, lite tång som fastnat på
höften. De spända musklerna ovanför
knäet, vadens rundning, den sandiga
ankeln. Ögat blev stort och rött av sin
djupdykning i linsen.
Tonårskroppen hoppade ut ur
synfältet och slängde sig i vattnet.
Sekunden efteråt, när objektivet
riktats åt rätt håll och skärpan ställts
in, syntes den igen med ett stort, blont
hårsvall högst upp. Och ett skratt som
var så våldsamt att man skakades av
det även på så långt håll, bara genom
att se det. Som om man försvann in
i det, mellan de vita tänderna. Och
skrattgroparna, och navelns grop, och
den mellan skulderbladen och allt det
andra.
Hon lekte som man gör i hennes
ålder och anade inte att hon var
iakttagen. Hon gapade stort. Vad sa
hon? Och till vem? Hon kastade sig
in i en våg och dök upp ur vattnet
med bikiniöverdelen på sned. Ett
myggbett på axeln. Mannens pupill
drog ihop sig och vidgades som om
den påverkades av en drog.
Enrico tittade på sin dotter, han
kunde inte låta bli. Han spionerade
på Francesca från balkongen, efter
lunch, när det inte var hans skift på
Lucchini. Han följde henne, studerade
henne genom fiskekikaren. Francesca
trippade fram i vattenbrynet med sin
kompis Anna, de jagade varandra,
tog i varandra, drog varandra i håret,
och han satt orörlig där uppe med
en cigarr i handen och svettades.
Jättelik, med genomblöt undertröja
och ögonen uppspärrade, sysselsatte
han sig i den vansinniga hettan.
Han hade hållit koll på henne, så
kallade han det i alla fall, sen hon hade
börjat gå ner till havet med vissa äldre
killar, några typer som han inte trodde
något gott om. Som rökte, säkert hasch
också. Och när han sa det till sin fru,
när han pratade om det där slöddret
som hans dotter umgicks med, skrek
han som en galning. De röker hasch,
de tar kokain, de säljer knark, och de
där vill knulla min dotter! Det sista
sa han inte rakt ut. Han slog näven i
bordet eller i väggen.
Översättning av Johanna Hedenberg
Michela Murgia
Om författaren:
Om boken:
Michela Murgia föddes 1972 på Sardinien.
Hon debuterade 2005 och har skrivit en
handfull böcker, men det var med romanen
Accabadora (2009) som hon fick sitt verkliga
genombrott i hemlandet Italien och övriga
Europa. Michela Murgia har belönats med sex
litterära priser, bland annat Premio Campiello,
för sin finstämda berättelse.
När Maria är sex år adopteras hon helt
osentimentalt bort av sin mor till den äldre,
välbärgade och ensamstående kvinnan Tzia
Bonaria Urrai. Vad hon inte vet är att den
respekt och fruktan som många känner för
Tzia Bonaria beror på att hon är en accabadora.
Ordet är sardiskt och betyder »hon som
avslutar». Byborna anser att eftersom det
bara är kvinnor som kan ge liv, är det endast
kvinnor som får avsluta liv.
Tisdag 8 maj
kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet
Gärdesgatan 14
Fri entré
När det står klart för Maria vad Bonaria Urrai
ägnar sig åt när hon smyger iväg om nätterna,
ställs hennes lojalitet på prov. Vem har
egentligen rätt att bestämma över liv och död?
Själamakerskan berör starkt med sina
övertygande
kvinnoporträtt
och
sin
konstnärliga och språkliga integritet. Bokens
handling utspelar sig i 1950-talets Sardinien
och Turin.
“Murgia’s debut novel is an original work
of serious accomplishment from a young
writer whose future books will be eagerly
anticipated.” -Independent
Själamakerskan
Brombergs förlag, 2012
Om Bonaria Urrai inte blivit född
rik, skulle hon nog ha gått samma öde
till mötes som alla kvinnor som blivit
utan man, och hade inte kunnat skaffa
sig en själadotter. Som änka efter en
man som aldrig gift sig med henne,
skulle hon under andra förhållanden
kanske ha blivit prostituerad eller
möjligen
hemvårdarinna
eller
klosternunna bakom evigt stängda
fönsterluckor och svartklädd intill
döddagar.
Det som berövat henne brudklänning
var kriget, även om en och annan i
byn hävdade att det inte var sant
att Raffaele Zincu hade stupat vid
floden Piave: troligare var att han,
slug som han var, hade hittat en
kvinna där borta och besparat sig
resan hem för att förklara. Kanske
var det därför som Bonaria Urrai var
gammal redan när hon var ung, och
ingen natt föreföll Maria så svart som
hennes kjol. Men änkor efter levande
äkta män var byn full av, det visste
kvinnorna som skvallrade och även
Bonaria Urrai visste det. Så när hon
varje morgon gick till bageriet för att
köpa färskt bröd, höll hon huvudet
högt, stannade aldrig för att prata och
gick raka vägen hem.
Det svåraste för Bonaria när det
gällde beslutet att skaffa en själadotter
hade inte varit folks nyfikenhet, utan
flickans sätt att reagera på sin nya
hemmiljö.
I sex års tid hade Maria delat
nattluften i ett enda rum med sina
tre systrar och därför vant sig vid
att det utrymme som tillhörde henne
inte sträckte sig längre än hennes arm
kunde nå.
Ankomsten till Bonaria Urrais
hem rubbade denna inre geografi;
mellan dessa väggar hade hon så stor
plats till sitt förfogande att det tog
henne ett par veckor att inse att det i
de många rummens dörrar inte skulle
dyka upp någon som sa ”Rör inte det,
det är mitt”.
Bonaria gjorde aldrig misstaget
att be henne känna sig som hemma
och slängde heller inte ur sig några
andra sådana där floskler som används
för att påminna gäster om att de inte
alls befinner sig i sitt eget hem. Hon
nöjde sig med att vänta på att de
utrymmen som stått tomma i åratal
gradvis skulle forma sig efter flickan,
och när dörrarna till alla rummen efter
en månad hade öppnats och förblivit
öppna, kände hon att hon inte hade
gjort fel när hon låtit huset sköta
det hela. När Maria väl kände sig
hemmastadd i huset, började hon så
smått visa sig mer nyfiken på kvinnan
som fört henne dit.
Översättning av Barbro Andersson
Nicola Lagioia
Om författaren:
Om boken:
Nicola Lagioia (f. 1973) brukar nämnas som
en av de främsta författarna i Italiens yngre
författargeneration. Han debuterade med romanen Tre sistemi per sbarazzarsi di Tolstoj
(senza risparmiare se stessi) 2001 och har sedan dess skrivit en rad romaner, noveller och
texter. Återkomsten är hans första roman på
svenska. Han mottog det prestigefyllda Premio Viareggio 2010 för romanen. I samband
med att Återkomsten publiceras besöker han
Sverige i slutet av maj.
Återkomsten (Riportando tutto a casa) är en
resa i det italienska åttiotalet. Den beskriver
ett samhälle i en ohejdad ekonomisk utvecklingsfas, där alla styrs av begäret efter pengar
och jakten på statusprylar, där den kommersiella TV:n gör sin entré och tar makten över människorna. Romanen är en personlig uppgörelse
med ett trauma utan datum under författarens
ungdomsår, som bearbetas genom att återupplivas. Det är berättelsen om tre unga indivder
som utforskar sin stad och gör sina livserfarenhet genom att upptäcka dess olika sidor. Bari
är en stad med olika sidor: å ena sidan finns
de finare kvarteren där de själva bor, en skyddad, trygg borgerlig miljö; å andra sidan finns
kvarteren där drogerna flödar och maffian är
ständigt närvarande. Läsaren får möta två vitt
skilda världar, som påverkar varandra genom
en ständig och oförutsägbar växelverkan. Romanens tre huvudkaraktärer blir både vittnen
och offer för staden. Vissa klarar sig, andra dukar under. Lagioia ger liv åt det förflutna och
förvandlar sorgliga och traumatiska upplevelser till en grym och brutal berättelse, men samtidigt andas texten både humor och ironi.
Onsdag 30 maj
kl. 18:30
Italienska Kulturinstitutet
Gärdesgatan 14
Fri entré
Återkomsten
Astor förlag, 2012
Pappa hade räddat sig ur
fattigdomen bara genom att förlita sig
på sin egen förmåga och oförmåga.
Därför kunde han nu sväva över
privatskolans enformiga lågland utan
flygcertifikat. Och ändå hade han
sedan en tid tillbaka börjat använda
sig av vissa klyschor. “Du har fått
en chans som jag aldrig fick”, var en
förkortning av Hamlets monolog till
sina familjemedlemmar: och det lät
på precis samma sätt i alla landets
bostadsrätter.
Hans svackor i originalitet gick
det året hand i hand med affärernas
dynamik. Han var nedbruten av ett
slavarbete som innebar att kryssa
fram och tillbaka genom provinserna
i en vit skåpbil fullpackad med
knypplade spetsar, av upprivande
möten med bankdirektörer som hade
finansiell terrorism som sin specialitet
(kidnappningen på Aldo Moro rörde
inte alls upp samma känslor av sorg
och förvirring i mitt hem, som hotet
att få sin bankkredit indragen), och
uppförde sig framför mig och mamma
som en fullständigt schizofren varelse
som ena dagen påstod att vi stod på
ruinens brant och andra dagen att
vi var rika eller stenrika, framtidens
herrar som dyrkade de schweiziska
kreditinstitutens vita kors mot sin
röda bakgrund.
Min far kom från generationer
av icke-ägande, hans förfäder hade
arbetat jordar som tillhörde andra,
städat andras dass, slagits i krig som
de aldrig fattade vem som vann, utan
att få det sofistikerade borgerliga
konceptet förödmjukelse i utbyte,
utan under seklernas gång andra
gåvor, som arkebusering, vräkning,
dårhus, blodförgiftning, barnadöd
och så vidare. Men nu kunde man se
en ljusning. Det låg optimism i luften.
Höstvindarna gav näring åt våra
frusna hjärtans obändiga längtan efter
statusprylar: sportbilar av märket
Ferrari, minkpälsar från Pavia, och till
och med knypplade spetsar och andra
dyrbara linnevaror ...
Översättning av Helena Monti
FIAT 5oo POP Kärlek från 134.900 kr.*
Standardutrustad med: 7 airbags, ESP med Hill holder, fjärrstyrt centrallås, dimljus fram,
Blue&Me™ Bluetooth® handsfree med röststyrning och mediaspelare. Hitta den 500 som
passar dig på fiat.se
JUST NU KÖP TILL LOUNGE PAKET FÖR
ENDAST 3.900 KR (värde 12.000 kr)
• ACC-klimatanläggning • 15” aluminiumfälgar •
• Delbart/fällbart
Tonat panoramaglastak
säte • Kromkit
* Priset är baserat på Fiat 500 1.2 POP. Miljöklass Euro 5, bränsleförbrukning vid blandad körning 4,3-5,1 l/100 km.
CO2 -utsläpp 92-119 g/km. Bilen på bilden kan vara extrautrustad. Lokala avvikelser kan förekomma.
fiat.se