Transcript Untitled - Fishing Garner

I
ett längre historiskt perspektiv är
trollingfisket inget annat än en modern variant av betydligt äldre fOlmer
av "släpfiske". Så länge människan
nyttjat flytetyg av olika slag har det också
fallit sig naturligt att dra beten efter demvare sig drivkällan varit vind eller handkraft. Härtill krävs varken rulle eller spöbara lina jämte lämpligt bete. Faktum är ju
att den klassiska svenska dragrodden det s k svirvelfisket - brukades - och
brukas på en del håll än idag med endast
drag"och lina, liggande i slingor på båtbotten
eller upplindad på en enkel vinda. Spinnoch haspelutrustningar blev dock snabbt
flertalet dragroddares självklara val- och
när så utombordaren dök upp, knöts banden till trollingfisket.
Tyvärr har dragroddens faktiska förtjänster kommit lite i skymundan. Även
om likheterna mellan trolling och dragrodd
är stora finns klara skillnader. Och flera av
dem är till dragroddens fördel!
Trots att jag sedan många år är en entusiastisk trollingutövare fiskar jag numera
åter en hel del med enbart åror och armar
som drivkälla. "Back to basics" - tillbaka
till det grundläggande - som engelsmännen fyndigt uttrycker det.
Bättre en vobbler där fisken
finns än fem i tomt vatten
Orsakerna är flera. För det första har jag
flera vatten inpå knutarna där trollingfiske
ej är tillåtet.
För det andra finns det i trollingfisket
inbyggt en lättvindighet, som kan vara
vinnande - men också förödande. Även
den mest erfarne, normalt sett mycket aktive
fiskaren riskerar fastna i ett stereotypt trollande i jämn, variationsfattig och kanske
för hög fart, utan genomgripande kursändringar och med endast sporadiska kontakter med bottentopografin.
Att fångstchanserna skulle stå i direkt
proportion till antalet beten är en annan av
trollingfiskets frestande tankefällor... Inte
minst har jag själv fallit häri! Mer än en
gång har jag kommit på mig själv med att
nyttja trollingbåtens suveräna kapacitet
genom att skicka ut fyra-fem vobbler istället för en enda som sannolikt hade varit
bättre... Resulterande i att det varit betydligt svårare att styra båten - och att riskerna för komplicerande och tidsödande
lintrassel och bottennapp ökat.
Inte sällan har jag av rädsla för sistnämnda trollat alltför långt ut från de produktiva djupbranterna.
Förvisso ett friktionsfritt fiske - utan
bottennapp och lintrassel - men också
utan fisk... Fyra-fem vobbler som betar av
livlösa vattenvolymer kan ju inte konkurrera med en enda som med exakthet lotsas
dit fisken står!
Dragrodd i synnerhet av den typ som här
ska behandlas - är i allmänhet mindre
bekväm och mer aktivitetskrävande, vilket
inte sällan ger bättre resultat.
Inget för stora vattenvidder
Det förtjänar dock att påpekas att dragrodd
inte är ett realistiskt alternativ vid fiske på
stora, vindpinade vattenvidder efter framför allt pelagiskt levande fisk som .Iax,
öring, röding - och ibland gädda och gös.
Här kommer trollingbåtens kapacitet till
sin största rätt; med hjälp av flera spön,
jämte t ex djupriggar och planerboards kan
skiftande djup över stora områden sökas av
effektivt. Även vid hårt väder och i farter
upp mot fyra-fem knop. Något som inte ens
den mest uthållige roddaren mäktar med i
längden!
Men i mindre och mer skyddade vatten
kan alltså dragrodd vara det verkligt vinnande valet. Frank Leverin iTrollhättanbekant fÖr SPORTFISKES läsare från flera
reportage om fisket i Qöta älvs övre lopp
- har under en tioårsperiod samlat på sig
övertygande kunskaper och erfarenheter,
som inspirerat mina egna framgångsrika
dragroddsförsök. Den minnesgode läsaren
kommer kanske ihåg en bild i Fiskejournalen nr 2-88 på Frank i en egendomlig
pose - roende med spöt i ena handen!
En udda teknik som varken Frank eller
jag sett praktiseras någon annanstans än
just i Göta älv nedströms Vargön. Där har
nestorn bland vargöfiskarna - Åke
Ehnberg - träget rott efter gädda, gös och
storöring med blyade, flytande Rapala~
vobbler eller dess finska föregångare
Pentjäe, och korta spinnspön fastklämda
mot årorna sedan 1940!
Otympligt i början
När Frank själv började fiska i älven för
tiotalet år sedan såg han med viss förvåning denna dragroddform bedrivas. Förklaringen kom snabbt när han själv började
praktisera den. Rodden med spöt i ena
handen producerade betydligt mera fisk än
när spöt placerades vid båtrelingen.
Snart utvecklade Frank metoden till en
än mera optimerad form. De korta
Dragrodd med spöt i handen skänker fiskaren suverän \kontroll över betesrörelser, bottenkontakt - och fisk! Med ett grepp om spöts främre handtag,
några centimeter framför rullfästet med pekfinger och tumme, samtidigt som
åran fattas med övriga fingrar, är det möjligt att styra både bete och båt.
Spöt följer årans pendlande rörelser varvid betet får en mycket oregelbunden
- och lockande gång.
.
Mars 1991
47
DRAGRODDEN ... FORTS
Vårlig dragrodd i välkända storgäddevatten i Göta älv nedströms Vargön. Roddaren praktiserar den på platsen
beprövade dragrodden med spöt i handen.
spinnspöna byttes mot lite längre och
styvare haspelspön, som gav betydligt bättre
roddbalans och beteskontroll. Spiralsänkena som tidigare anbringades direkt på
linan byttes mot bombsänken, som fästa
via en tunnare bräcktafs till ett trevägslekande på huvudl inan bidrog till att minska
betesförlusterna. De flytande Rapalavobblerna behöll dock Frank. De var med sin
flytkraft och grundgående gång en av förutsättningarna för metoden. Med halvannan meter Iina mellan sänke och bete kunde
vobblern fiskas i anslutning till botten utan
större risk för bottennapp.
För den oinvigde kan dragrodd med spöt
i handen verka otympligt och besvärligt.
Och det är det också ofta i början. Men man
lär sig snabbt tekniken - och inser lika
raskt raden av fördelar, som alltså inte
sällan gör den överlägsen trolling eller mer
traditionell dragrodd.
Ojämn gång ger mer hugg
Vid rodden följer spöt årans pendlande
rörelser varvid betet får en mycket ojämn
gång. Likheterna med svirvelfisket där
roddaren ofta höll linan i ena handen är
slående. Och att en oregelbunden inspinning är effektiv vet ju varje erfaren
spinnfiskare!
48
Mars 1991
Erfarenheterna talar entydigt för att det
rörliga spöt fiskar betydligt bättre än det
som fixerats i båten. Ofta har jag t ex rott
med två spön tacklade med samma tackel,
sänkesvikt och vobbler; det ena placerat i
spöhållare, det andra fört med enaäJ·greppet.
Och hitintills har det rörliga spöt tagit nästan all fisk! Den kritiske kan påpeka att
även trollingfiskaren kan skapa en oregelbunden betesgång - bl a genom att köra i
sick-sack och variera gaspådraget - eller
genom att helt enkelt sitta och rycka i spöt
kontinuerligt. Förstnämnda utgör förvisso
en av den framgångsrike trollingfiskarens
hörnstenar, men ger inte alls samma växlande gång som den aktuella dragroddsformen. Och att under ett helt trollingpass
sitta och rycka i spöt kräver mycket självdisciplin. Roddaren däremot har inget val
- så länge han ror med spöt i handen får
betet sin attraktiva gång. Slutar han, upphör också bete - och båt - att röra sig!
I USA finns speciella motoriserade
spöhållare, som vid trollingfiske regelbundet rycker i spöt! Intressant att nämna är
också att en av amerikas mest framgångsrika c1l'arterskeppare med inriktning på
trolling efter striped bass har sin speciella
taktik. Istället för att tillåta att fiskarna
sitter avspänt med varsin öl på akterdäck i
väntan på hugg, tvingar han dem att springa
runt och oupphörligen aktivera betena genom att rycka i spöna! Effektivt - men
som sagt krävande!
Bättre fartkontroll
Till trollingfiskets baksidor hör att
utombordaren ofta ger för hög fart även vid
minsta möjliga gaspådrag. Dragroddaren
har bättre möjligheter att reglera betets fart
i det lägre fartregistret- i princip ända ned
till noll! Samtidigt som fiskaren vilar på
årorna och båten stannar upp kan han med
pumpande spörörelser, ungefär som vid
jiggfiske, ge betet en viss gäng. Detta kan
vara mycket effektivt-speciellt vid fiske
efter trög fisk i kyliga vatten.
Effektivare bottenkontakt
Till dragroddens effektivitet bidrar också
att bottenkonturen kan följas mycket noggrant. När spöt tillsammans med årorna
förs bakåt efter varje årtag sjunker sänket
snabbt mot botten - varpå fiskaren genom
spöklingan - eller via en titt på den
slackande linan - exakt kan avgöra när
botten är nådd. Därtill är det oftast lätt att
känna om vobblern rör sig rätt eller inte.
SPORTFISKE
Något som inte alltid syns i spötoppen när
spöt placerats i spöhållare.
'
Rappare mothugg
Med ett enda spö i handen besitter roddaren
en suverän huggkontroll. Minsta stöt registreras - och kan momentant besvaras
med ett rappt, kraftfullt mothugg - enklast genom att fiskaren med sitt spö vräker
sig bakåt. Här ligger trollingfiskaren med
kanske tre-fyra spön i spöhållare i lä. Vid
trolling i högre farter på kanske fyra-fem
knop, som t ex vid laxfisket på Vänern, har
detta inte så stor betydelse eftersom fisken
då krokas effektivt av båtens kraftfulla
förflyttning.
Men vid långsam trolling med flera spön
t ex under årets kallare månader är det
mycket svårare. Kanske tittar fiskaren på
ekolodet, på styrbords spö, på termosen
med lockande, värmande kaffe - 'eller
bara ut i tomma intet - just när en liten
ristning i babords spö diskret signalerar
fiskkontakt. .. Givetvis med missad
krokning som resultat.Faktiskt är det möjligt att trolla en hel dag utan att märka att
man haft flera tillslag! Och även om man
ser hugget är det svårt att hinna kroka
fisken. Sådant upplever man sällan vid
dragrodd med spöt i handen. Oavsett koncentrationsgrad blir man direkt varse om
en fisk gör sig anmäld i andra linändan.
Frank och jag nyttjar dragroddstekniken
framför allt under årets kallare månader;
vanligen från september till april. Inte sällan kan fisket vara bra under de rena vinter-
månaderna - om isförhållandena tillåter
- och roddtempot anpassas till fiskens
låga aktivitet.
Företrädelsevis fiskar vi med inriktning
på storgädda i vatten, som också bjuder på
abborre och gös - jämte enstaka storöring
som bonus.
Redskapen
Vanligtvis använder vi 8-9 fots styva
haspelspön i kolfiber för vikter upp till 6070 gram. Frank föredrar spön med korta
handtag för att inte stöta i låret eller fastna
i kläderna under rodden. Eftersom det idag
kan vara svårt att hitta annat än spön med
långa handtag, kan man tvingas korta buttdelen ett par decimeter. Själv störs jag inte
av ett långt handtag utan stödjer det mot
underarmen under rodden.
Själva fattningen med handen kring åra
och spö är också en fråga för den personliga smaken. Detkan vara en fördel att slipa
ned årans handtag något för att underlätta
greppet. Bäst balans brukar man få genom
att gripa om spöts främre korkhandtag några
cm framför rullfästet med pekfinger och
tumme, samtidigt som åran fattas med övriga tre fingrar.
Som huvudlina brukar vi 0,40 lina och
som bräcktafs till sänket 0,30. Ett urval
bombsänken i vikter mellan 20 och 100
gram, med tyngdpunkten på 30-70
grammare, garanterar täckning för de varierande djup och strömförhållanden som
förekommer. Eftersträva lägsta möjliga
sänkesvikt som ger bottenkontakt med en
linlängd på upp till 25-30 meter, gärna
kortare.
Vobbler med f1vtkraft
Grundkonceptet för den här metoden förutsätter också användandet aven vobbler
med liten haksked för grund gång och en
flytkraft som gör att den stiger sakta från
botten då rodden tillfälligt stoppas. Frank
håller sig fortfarande mest till Rapala Original Floating 18 cm i färgerna Black Gold
och RT. Själv har jag fäst mig vid Abu's
gamla 18 cm flytande Killermodell. En
suverän gäddvobbler som faktiskt tillverkades av amerikanska REBEL - och som
lyckligtvis fortfarande finns på marknaden
- nu under namnet REBEL Minnow!
Naturligtvis finns det i det övermättade
vobblerutbudet en rad andra fungerande
typer. Bombers 15 centimeters Long A
modeller, Cisco Kids 600-S, en lite missförstådd grundgående variant av klassikern
600, och den näst största Swim Whizzen,
fäst i den främre nosöglan är några exempel som fiskar mycket bra. Den största
Swim Whizzen har i mitt tycke för stor
flytkraft vid långsam rodd. Det behövs
sänkesvikter uppåt 40-50 gram för att
överhuvudtaget hålla tacklet vid botten!
Vid lite snabbare rodd är den dock ett bra
val.
Rapalas ledade 13 centimeters vobbler
ärp g a sin brant ställda sked egentligen lite
för djupgående för det här fisket. Den går
helt enkelt i botten för lätt. Vid vintrigt
mycket långsamt fiske övervinner dock
flytkraften skedens neddragande förmåga
- och dess yviga gång kommer helt till sin
rätt alldeles över botten!
Håller sig varm
Sammanfattningsvis har denna speciella
dragrodd med spöt i handen en rad kvaliteter som gör den till ett konkurrenskraftigt
alternativ till trolling och traditionell
dragrodd - och även spinnfiske med för
den delen. Faktiskt förenar den vissa av
spinnfiskets fördelar - som möjligheterna till en variationsrik betesföring och
fingerfin direktkontakt med bete och fisk
- med trollingens och dragroddens kanske största förtjänst; täckandet av stora
vattenytor.
Att man därtill håller sig varm och pigg
under fiskepasset gör inte saken sämre!
Det är en väsentlig skillnad mellan att rooch att sitta still vid båtmotorn i snöglopp
och isande nordan en heldag i mars. Och så
slipper man ju släpa med motor och
Vid hugg har roddaren
optimala möjligheter att kroka
fisken. Minsta stöt registreras
- och kan momentant besvaras
med ett rappt, kraftfullt mothugg.
SPORTFISKE
Mars 1991
49
DRAG RODDEN ... FORTS
bensintank - liksom att höra motorljud
och känna osen från avgaserna. Inte minst
viktigt att beakta i dessa miljömedvetna
dagar! Det är bara att vässa årorna och ge
sig ut!
Till sist en brasklapp! Dragroddsentusiasten bör beakta att han inte betraktas
som en handredskapsfiskare av lagskrivarna bakom det "fria handredskapsfisket"!
Så något besvär ska man inte göra sig
innanför 300-metersgränsen i våra stora
insjöar eller längs södra ostkusten. Som
sagt; metoden som sådan kräverju användning av båt... - vilket inte är tillåtet.
I sanning en mycket gåtfull sportfiskebegränsning!
M
Dragrodd med spöt i handen kan
ge hisnande upplevelser. Det anspråkslösa hugget från en romstinn
16,65 kilosgädda på 15 meter lina,
förmedlat via fingertopparna, är väl
värt att vänta på! Artikelförfattaren
med sitt livs krokodil
tagen på en blyad Killer i Göta älv
i mars 1989, efter en serie av korta
men intensiva eftermiddagspass.
Så korta att något klädbyteinte
hanns med efter avslutat arbete!
Därav slipsknuten under termooverallen, om nu någon undrade...
50
Mars 1991
SPORTFISKE
Dragrodd med spöt
i handen ger
möjligheter till stora
variationer i betets
gång. I princip följer
dock sänket och
vobblern ett
grundmönster som
presenteras
i teckningen. I själva
årtaget accelereras
vobblern framåt - och nedåt
p g a hakskedens neddragande
förmåga, medan sänket lyfts upp från botten. När
sedan årorna stannas upp och förs bakåt sjunker sänket mot
botten - medan vobblern stannar upp och sakta börjar stiga uppåt.
Denna sakta stigande vobbler kan vara mycket lockande - speciellt vid låg temperatur då
gäddan är trög. Det lönar sig därför oft~ att vila på årorna - så att gäddan hinner i kapp
vobblern som flyter upp mot högre vattenlager. Hugget blir sällan explosivt. Gäddan tycks följa efter
och försiktigt gripa vobblerna bakifrån. Ibland känns det en försiktig stöt i spöt - ofta inget alls...
När så årorna förs framåt igen sitter en gädda där med vobblern som en cigarr i käften! Frank Leverin har
passande döpt detta till "cigarrhugg"!
Tafsen mellan vobbler och lekande har samma diameter som huvudlinan - och en längd mellan 1-2 meter
beroende på vobblertyp och roddhastighet. Bräcktafsen på ca 25-50 cm, ska vara tunnare än huvudlinan.
Som alternativ till bombsänken, kan på steniga sänkesförbrukande bottnar användas
speciella långa ståltrådsförlängda sänken.
f-
Ett urval vobbler av flytande, grundgående typ som passar för den
speciella dragroddstekniken. Till vänster från ovan; Rebel Minnow 18 cm samt
samma vobbler med Abu's namn Killer, Rapala Original Floating 18 cm, Bomber oledade
och ledade Long A-modeller; båda 15 cm, och Rapala Jointed 13 cm. Till höger från ovan;
\
Swim Whizz största modeller samt Cisco Kid 600-5, en speciellt grundgående variant av den klassi$ka
Cisco Kid-vobblern. Därtill visas ett urval bombsänken samt några exempel på långa,
ståltrådsförlängda sänken avsedda för fiske i steniga vatten där risken att fastna är stor (se teckning).
SPORTFISKE
Mars 1991
51