”Under en gnistrande stjärnhimmel drog de vagnen ut till ön.”

Horkarlsholmen

Åran i min trädgård

Gunnar Ljunggren

Copyright Gunnar Ljunggren 2012

Sightseeing i Sigtuna, Sveriges äldsta stad. Grundad av Olof Skötkonung på 1000-talet. Vi går genom staden. Vår guide pekar på Rådhuset. Vi går in i Mariakyrkan, kvar sedan 1200-talet. Vi besöker S:t Pers och S:t Lars ruiner. Vi går Stora Gatan, Sveriges äldsta köpmansgata. Vi går förbi Sigtunastiftelsens klosterliknande byggnad och kommer fram till Ropsten där man förr kunde bli rodd över Mälaren till Vallbyvik på Håbolandet. Vi stannar för att en stund begrunda hur det kunde se ut på den tiden då folk stod nere vid stranden och ropade på rodd över sjön. Vid stranden ligger fortfarande en röd liten stuga. Ett minne från gångna tider. Överroddarens stuga. Längs strandpromenaden på väg tillbaka in mot Sigtuna, pekar vår guide på en obebodd liten ö som i lummig grönska speglar sig i Mälarens vatten mellan Sigtuna och Vallbyvik. Hon berättar att namnet på den den lilla ön i folkmun kallades Horkarlsholmen. Varför ön fått detta något märkliga namn visste hon inte. Det visade sig senare att det inte bara var i folkmun som ön kallades Horkarlsholmen, även på sjökortet stod den utmärkt som Horkarlsholmen. Hörde det ihop med trafiken över sjön? När jag senare på våren gräver i vår trädgård finner jag resterna av en gammal avbruten åra som måste ha flutit iland för länge länge sedan. Hade den kanske tillhört överroddaren vid Ropsten? Med lite fantasi kanske den skulle ge mig svaret på varför ön blivit döpt till Horkarlsholmen?

Katarina

På Storvreten en av gårdarna en bit uppåt Håbolandet bor Katarina. Katarina hade en gång blivit såld på auktion. Bonden på Storvreten var den som bjudit lägst för att ta han om henne. Han hade genast sett att det var en kraftig fin flicka som han skulle få mycket glädje av. På somrarna vallade hon kor och fick bo med dem i fähuset. Vintrarna arbetade hon i köket. För att slippa frysa i fähuset fick hon sova i ett skrymsle bakom den stora spisen i bakstugan.. Hon behandlas inte illa, mer som ett redskap, vilket som helst på gården. Åren går och Katarina växer upp till en blond, mycket vacker och ståtlig kvinna. Fortfarande får hon slita hårt från bittida till sent. När kvällen kommer, och hon äntligen kan gå till vila, har hon all möda i världen att hålla drängarna och även husbonden ifrån sig. De gånger bonden varit berusad har hon, för att slippa att bli utslängd, varit tvungen att följa med honom in på kammaren. Hade han varit på extra gott humör och hon varit honom till lags utan att krångla hade hon fått en extra slant. Katarina hade bitit ihop, och efter varje gång hade hon svurit på att det skulle vara den sista.

Maria

Sigtuna var på den här tiden ett viktigt handelscentrum. Krogarna låg tätt, välbesökta av både bönder, sjöfarande och kringresande handelsmän. En dag hade hon bara funnits där. Ingen visste var hon kom ifrån men krögaren hade genast anställt henne. Han hade förstått att hon skulle bli en tillgång för hans krog. Maria var en skönhet. Generöst tilltagen på rätta ställen, håret korpsvart och de bruna ögonen lovade mer än bara mat och dryck. Hon kunde få vilken karl som helst att lägga en extra slant på bordet när hon lutade sig fram för att fylla på mer öl. Erbjudanden om en extra slant för att följa med en gäst upp till något av krogens rum hade många gånger varit frestande, men hittills hade hon stått emot. Det fick räcka med att hon knäppte upp några extra knappar i blusen när hon serverade.

Katarina får en idé

S olen lyser från en klarblå himmel. Katarina är på ett strålande humör, glad att få lämna gården för några timmar. Hon har tagit på sig sin finaste kjol och en nystruken vit blus. Upprymd och fylld av glädje gnolar hon tyst för sig själv och tar några danssteg på stigen ner mot bryggan. Hon har korgar fyllda med grönsaker och ägg med sig som hon ska lämna till en av krogarna vid Stora Torget. För att tjäna en extra slant till sig själv har hon dessutom plockat blommor som hon tänker sälja på torget så snart hon blivit av med sina korgar. Nere vid bryggan står redan ett äldre par och väntar på att överroddaren ska komma från Ropsten och ta dem över till Sigtuna. Katarina hälsar glatt och tar några brödbitar från sin matsäck och kastar till andmamman och hennes dygnsgamla ungar som simmar tätt förbi bryggan.

Vattendropparna blänker från årorna när roddaren med lugna årtag kommer roende över sundet. Katarina hjälper det gamla paret ombord och hoppar sedan vigt ner och sätter sig på aktertoften. Den ljumma sommarvinden leker i hennes ljusa hår när de blir rodda över sundet. Snart är det Midsommar.

Trots att det är tidig morgon har redan mycket folk samlats på torget. Bönderna packar upp vad de har att sälja. Gårdfarihandlarna lägger upp färggranna tyger, vackra schalar, skor, stövlar och mycket annat som kan tänkas fresta folk från gårdarna runtomkring. Katarina går förbi deras stånd och beundrar alla vackra saker som ligger upplagda till försäljning. Hade hon haft pengar hade hon köpt en av de vackra schalarna. Krogarna har öppnat sina dörrar och fönsterluckor mot gatan för att vädra ut nattens rök och matos. Från en av krogarna kliver Maria ut i solljuset med sopkvasten i handen. Trots sin färggranna kjol och blus, ser hon blek och trött ut. Natten har varit lång. När hon får syn på Katarina som kommer gående över torget lång, ljus och solbränd, känner hon ett sting av avund. Men hon ser ändå alltid fram mot de dagar Katarina kommer med sina fullastade korgar och den lilla pratstund de brukar hinna med.

Så snart Katarina lämnat ifrån sig korgarna och Maria packat upp dem, sätter de sig på baksidan av krogen. Där sitter de tätt bredvid varandra och ser ut över det glittrande vattnet, njuter av tystnaden och de varma solstrålarna.

Med en djup suck beklagar sig Maria över sitt arbete. Den mörka rökiga krogen, de sena nätterna, gäster som tafsar på henne och den snåla krogvärden som inte vill ge henne ordentlig lön. Hon avundas Katarina och hennes arbete i friska luften.

Katarina förstår vad hon menar, men förklarar för henne att livet på landet inte heller är helt olikt hennes. Att vara piga på en gård innebär att stiga upp före alla andra. Se till att korna är mjölkade innan bondens familj och drängarna ska ha frukost. Sedan går dagen med hårt arbete både inomhus och på åkrarna och när kvällen kommer blir också hon ofredad av både drängar och godsägare. Så sitter de i solskenet och konstaterar att karlar är sig lika överallt. De får båda slita hårt för lite lön.

Ett fönster slås upp. Krogvärden sticker ut sitt huvud och undrar vart hans piga tagit vägen. Det är slut på friden. Maria går tillbaka in för att servera de första kroggästerna och Katarina går ut på torget för att sälja de blommor hon tagit med sig.

Hon sätter sig i skuggan under det stora trädet vid Rådhuset. Trots att hon bundit vackra buketter passerar folk utan att ens titta åt hennes blommor. Vid lunchtid har hon inte sålt en enda bukett. Innan hon börjar färden hemåt tar hon sin korg och går in på krogen till Maria för att be om ett glas vatten.

Maria tittar medlidsamt på Katarina. Hennes vackra väninna i sin finaste kjol och nystruken vit blus som inte sålt en enda bukett. Hon ger Katarina ett listigt leende och en liten djävul spelar i hennes mörka ögon. Hon ställer sig tätt framför Katarina och knäpper upp några knappar i hennes blus så att den yppiga barmen blottas. - Nu, säger hon till sin rodnande väninna, - gå ut och sätt dig vid dina blommor igen så får vi se om du lyckas bättre. Den första som kommer fram och köper en bukett är en fin herre i blå rock. Han lutar sig fram över henne och väljer länge. Förvånad tar hon emot en liten extra slant utöver vad buketten kostar. Sedan kommer den ena herren efter den andra och handlar av henne till och med prästen köper en bukett. Snart är alla blommor slut. Förvånad och glad skyndar Katarina in till Maria och viskar skrattande att affärerna gått mycket bättre än hon väntat. Maria bara ler. Säger åt henne att skynda sig hem och tänka efter vad hon lärt sig.

När Katarina kommer hem ligger hon länge på sin kammare och tänker på det enkla lilla knep Maria lärt henne. Män kanske var lättare att förstå sig på än vad hon tidigare trott. Några uppknäppta knappar i blusen och de hade till och med betalat en extra slant utöver vad buketten kostade. Hur mycket skulle de då betala för att få se lite mer? Tankarna går runt i hennes huvud och en plan börjar ta form. Här hade hon slitit för dålig lön och kämpat för att få vara ifred från karlar. Ändå hade hon fått lov att gå till sängs med husbonden för att få behålla jobbet. Nu fick det vara nog.

Nästa gång hon blev skickad med ärende till Sigtuna skulle hon berätta för Maria om sina planer. Vinden smeker den tunna tyllgardinen i hennes lilla sovkammare och koltrasten sjunger utanför det öppna fönstret. För första gången på mycket länge somnar Katarina med ett leende på läpparna.

Katarinas framtidsplaner som från början mest varit en tankelek hade nu fått fastare form. Det skulle emellertid dröja innan hon fick ett ärende in till Sigtuna igen. Det var skördetid och allt folk på gården var fullt sysselsatta. Hö skulle bärgas, säd skulle tröskas.

Höstmarknad

F olk från när och fjärran kommer resande till Sigtuna för att sälja sina varor eller byta till sig sådant de kunde behöva innan vintern satte stopp för all handel.

Den här gången skickade inte bonden från Storvreten sin piga ensam till staden. Tillsammans med Katarina och några drängar skulle även han själv och hans fru följa med.

Allt som skulle säljas på marknaden låg lastat på en kärra dragen av två stora arbetshästar. Längst bak på kärran sitter Katarina på en säck med hö. Hon njuter av det vackra vädret. Själv hade bonden och hans fru åkt före i en täckt vagn förspänd med ett vackert sto.

Resan skulle ta hela dagen och sedan skulle de stanna i Sigtuna i minst två dagar.

Färden går genom ett höstfagert Uppland. Nyskördade gula stubbåkrar kantar vägen. Då och då glimtar Mälarens vatten fram mellan björkar där också löven börjat bli gula. Katarina njuter och tänker på allt hon ska tala med Maria om när de kommer fram.

Drängarna och Katarina ska övernatta i ett rum ovanpå just den krogen där Maria är piga. Bonden och hans hustru ska bo på Värdshuset.

Det är sent på eftermiddagen när de äntligen kommer fram till Sigtuna. Många har redan slagit upp sina stånd vid torget och längs Stora Gatan. Katarina och drängarna ställer vagnen på bondens vanliga plats strax till höger om det lilla Rådhuset på torget. Så snart vagnen är på plats tar drängarna hand om hästarna. Borstar av dem vägdammet och ser till att de får hö, vatten och stallplats. Katarina skyndar sig till krogen för att se om Maria är där. Redan när hon sneddar över torget ser hon Maria i dörröppningen. Springande kommer hon Katarina till mötes och sluter henne i sin famn. Båda ler lyckligt.

Katarina håller på att spricka av iver att få berätta om sina planer för Maria. De är så mycket de ska tala om så snart de får tid.

Dagen har varit lång. Katarina och drängarna är hungriga. De sätter sig vid en bänk bakom krogen. På ett stycke rent linnetyg lägger Katarina upp nybakat bröd, ost, kokta ägg, ett stycke rökt fläsk och rökt gös. Maria kommer ut till dem med en kanna kallt vatten. Hon tittar hungrigt på allt det goda de dukat upp, men det ska dröja många timmar innan hon har arbetat färdigt. De båda flickorna har kommit överens om att ses så snart Maria slutat och då ska hon också få ta del av läckerheterna. Skymningen faller, Maria dukar av efter de sista gästerna, diskar, sopar av golvet ser till att alla ljus är släckta innan hon går ut till Katarina som väntar på deras vanliga plats bakom krogen. Katarina, som suttit och drömt sig bort i sina vilda planer, dukar nu fram av det hon sparat från deras tidigare måltid. Maria smugglar med sig en kanna vin. De svaga ljusen från Sigtuna speglar sig i Mälarens mörka vatten. De sätter sig tätt tillsammans i den ljumma höstkvällen och njuter av stillheten, maten och det kryddiga vinet. Äntligen kan Katarina berätta om sin vilda plan. Hon pekar ner mot stranden. Där bland alarna, övervuxen av buskar och torrt gräs, står en gammal cirkusvagn. En sådan, som förspänd av några hästar brukade dra cirkussällskap när de reste land och rike kring. Den hade för länge sedan tillhört några zigenare som under ett hett och häftigt bråk varit tvungna att hals över huvud fly från trakten. Vagnen hade blivit kvar. Den hade stått där så länge att den knappt syntes bakom all växtlighet. Den vagnen skulle de lägga beslag på.

Katarina hade vid ett tidigare tillfälle smugit sig ner och tittat in genom dörren där bak. Den var inredd med några britsar, skåp och ett matbord. Visserligen var allt ganska illa åtgånget, men med lite händighet skulle den passa hennes plan utmärkt. Nu skulle det bli slut på att stå till tjänst för klåfingriga män utan att få något i utbyte. I den vagnen skulle de, mot ersättning, kunna erbjuda hugade män en stunds avkoppling och en flykt från vekligheten. Naturligtvis kunde de inte använda vagnen där den stod nu. Den måste rullas undan till en mer avskild plats.

När Maria hör Katarinas vilda plan blir hon först betänksam men ju mer Katarina broderar ut deras framtid desto säkrare blir hon på att planen kanske inte var helt orimlig. De sitter tätt tillsammans i skymningen, äter och dricker med god aptit. Ingen av dem är van att dricka vin, så ju längre kvällen lider desto djärvare blir deras planer för framtiden.

Medan de diskuterar lämpliga platser att ställa vagnen kommer Katarina att tänka på en liten ö hon passerade varje gång hon blev rodd över vid Ropsten. Att placera vagnen på den lilla ön vore ju perfekt. Där skulle den kunna stå helt skyddad från insyn. Men hur skulle de få ut vagnen till ön och hur skulle de få dit sina gäster? Även om ön kändes som en utmärkt plats för vagnen var det kanske lite väl orealistisk. Efter höstmarknaden skiljs de utan att ha kommit på något bättre ställe för deras vagn. Varje gång de träffas under hösten och får en stund över arbetar flickorna med att få ordning på den gamla cirkusvagnen. De plockar ut de gamla britsarna, tömmer ut gamla intorkade matrester som fortfarande fanns i skåpen. Tvättar fönstren och skurar ur hela vagnen. När den var skinande ren inuti och doftade såpa sätter de upp gardiner vid fönstren. De monterar ihop de båda britsarna till en rymlig dubbelbädd, får tag i ett par stolar och sätter tillbaka det lilla bordet. På det hela taget är de ganska nöjda med vad de hittills åstadkommit. De var överens om att inte göra något utvändigt åt vagnen och noga med att arbeta utan att bli sedda. Nu var vagnen färdig men var skulle de ställa den? Skulle det vara möjligt att få ut vagnen till ön?

Vintern kom tidigt

D et hade inte kommit mycket snö men kölden var bitande kall. På gården vid Håbo hade man avverkat skog under förvintern. Nu skulle timret iväg till Sågen i Sigtuna för att säljas. Katarina sitter insvept i en fårskinnspäls på timmersläpet bredvid en av drängarna när hon som vanligt ska leverera ägg och rökt skinka till krogen. Solen skiner, snön gnistrar och isen ligger blank och svart över Mälaren. När de kommer ner mot stranden vid Vallbyvik och ska ge sig ut på isen blir hästen orolig. Försiktigt lockar drängen den att ta de första stegen ut på den mörka isen. Så snart den känner att isen bär sätter den full fart. När de full karriär passerar den lilla ön Katarina talat om slår det henne, som en blixt från klar himmel, att nu var naturligtvis rätta tillfället att ta ut vagnen dit. Vid Ropsten, ligger överroddarens båt uppdragen. En rökslinga stiger rakt upp från stugans skorsten. Det ska dröja länge än innan han får sina första uppdrag. Uppdrag som han ännu inte känner till. Vid sågen hoppar Katarina av släden och ger sig av till krogen för att leverera sina varor De har kommit överens om att träffas på krogen så snart timret är lossat.

Andfådd kommer hon in på krogen. Hon måste omgående delge Maria sin plan. Det var nu det måste ske. Nu var det rätta tillfället. I skydd av mörkret skulle de förmå drängen att med hjälp av hästen dra ut vagnen till ön.

De skulle säkert hinna innan de var tvungna att återvända hem. Men hur skulle de kunna övertala honom? - Kommer du ihåg vad jag lärde dig den gången du skulle sälja dina blommor, säger Maria. - Överlåt drängen till mig, så ska du se att det nog ordnar sig.

Dörren till krogen öppnas och in kom drängen rödblommig, hungrig och frusen. Timret var lossat, hästen hade fått både hö och vatten och stod nu stallad tills de skulle hem igen. Maria tar av honom storvästen och säger åt honom att sätta sig ner så ska han få något att äta och dricka. Hon går ut i köket och gör skär upp några skivor rökt skinka och gör i ordning ett stort stop med varmt vin. Innan hon går in för att servera honom knäpper hon upp ytterligare ett par knappar i blusen så att den största delen av hennes yppiga barm blottas. Med oskyldig min lutar hon sig över bordet och ställer ner mat och dryck framför honom. Under tiden han äter sätter hon sig mitt emot honom. Han äter och dricker utan att kunna ta ögonen från Maria. När han ätit sig mätt och druckit ytterligare ett stop av det varma vinet lutar sig Maria fram och ser allvarligt på honom med sina stora bruna rådjursögon. Med sin lenaste röst frågar hon smeksamt om han kan bevara en hemlighet. Han ler lite fånigt och nickar. I förtrolighet berättar hon för honom om vagnen och Katarinas och hennes planer för sommaren. Han lyssnar, men rusig av vinet, förstår han knappast vad hon talar om. Men med löfte om ett ny bägare vin när de kommer tillbaka, lovar han flickorna att dra ut vagnen till ön. I skydd av mörkret hämtar de hästen och kopplar den framför vagnen. Under den gnistrande stjärnhimlen drar de sakta ut vagnen mot ön. Det är kallt och bara fläckvis med snö på den svarta kärnisen. De stora järnskodda trähjulen knarrar betänkligt mot isen.. Framme vid ön finner de en slät liten strand där vagnen lätt kan ta sig upp. Mitt på ön, omgiven av buskar och träd stannar de i en glänta där de finner det lämpligt att placera vagnen. Där ska den stå och vänta tills isen går upp och vårsolen väcker träd och buskar till liv. Glada som barn tar de sig tillbaka över isen. Den här gången är hästen lugn och travar på i god fart. Han vet vad som väntar. Hö och ytterligare en stunds vila.

Drängen vet också vad som väntar. Han sitter gnolande bakom sin häst och känner redan hur det varma vinet ska tina hans frusna leder. Fortfarande är han omedveten om vad Maria tänker göra för att se till att han håller tyst om vad han varit med om.

Så snart de kommer tillbaka till krogen, ber Maria honom följa med till sitt lilla krypin bakom köket. Där får han sitt stop med varmt kryddigt vin och sen låter hon honom få uppleva varje ung mans önskedröm. Innan hon efteråt knäpper igen blusen visar hon honom det lilla smycket i form av en dödskalle som hon har hängande i en guldkedja runt halsen. De förut så milda rådjursögonen är nu kolsvarta. Hon lutar sig fram så att han tydligt ska se den grinande dödskallen som vilar i klyftan mellan hennes bröst. Med djupt allvar talar hon om för honom att dödskallen kan föra en förbannelse vidare. Om han så mycket som knystar om vad han varit med om i kväll så kommer dödskallen se till att han blir evigt förbannad och får brinna i helvetet när han dör.

Vettskrämd och omtumlad dricker han ur resten av sitt vin. Skyndar sig ut, tar på sig storvästen och mössan. Ber Katarina att göra sig färdig medan han hämtar hästen så att de omgående får komma iväg hemåt. Innan de lämnar krogen blinkar flickorna till varandra. Den svåraste biten av deras plan nu var avklarad. Redan i början på april var Mälarens is ett minne blott. Överroddaren stod nere vid stranden och tjärade botten på sin båt. Vintern hade varit hård. De pengar han tjänat under sommaren var slut. Fisket på vårkanten hade varit uselt, varken abborre eller gös hade synts till. Han hade fått leva på några insaltade sillar som blivit kvar i tunnan och de sista skrumpna potatisarna i potatislåren. Men så snart han fått båten i sjön skulle det nog bli bättre tider.

Katarina hade varit nere till stranden vid Vallbyvik flera gånger och ropat på roddaren utan att få svar, men idag kom han roende i solglittret över sundet. Det gick mycket långsamt, han verkade trött. När han når bryggan räcker hon honom korgarna med de varor hon ska leverera till krogen och kliver graciöst ner och sätter sig på aktertoften. Hon märker hur han tittar på korgarna med lysten blick. Hon förstår att han är hungrig. Nu var rätta tillfället att sätta nästa del av planen i verket. Roddaren var nämligen den som skulle se till att deras gäster kom till och från ön när de började sin nya verksamhet.

Försiktigt lyfter Katarina den rutiga duken som täcker en av korgarna. Med ett milt leende tar hon fram en korv och en bit rökt skinka. Gubbens ögon blir fuktiga och han slickar sig om munnen. Till ackompanjemang av måsarnas skri delger hon gubben sitt förslag till affärsuppgörelse, medan han sakta ror över sundet.

Hon betonar att det kommer att krävas både taktkänsla och sekretess om de ska lyckas.

Utan att riktigt förstå vad han ger sig in på, men medveten om att detta kan medföra en del extra inkomster under sommaren, accepterar gubben förslaget.

När Katarina kliver av båten sitter han med en korvbit i handen och ser henne med svängande höfter vandra in mot Sigtuna. Han ler i mjugg och tänker på kommande förtjänster.

Underbart är kort

A v vagnen ute på ön syntes ingenting från land. Den stod på den gröna lilla ängen där nu täta snår vuxit upp runt omkring som tillsammans med alarna nere vid stranden gav ett gott skydd mot insyn. Flickorna hade varit där och fyllt skåpen med allehanda godsaker som de plockat åt sig lite då och då under vintern och våren. De hade till och med kommit över en hel kagge med vin. Den stora bädden stod färdig med fräscha dunbolstrar, nymanglade lakan och kuddar med örngott.

De hade hängt rutiga gardiner vid de små fönstren. Hela vagnen doftade förföriskt av syren från en stor bukett i en vas på bordet. På dörren, ovanför trappan längst bak, hade de hängt en skylt där de med sirliga bokstäver skrivit ”Underbart är kort”.

Ön hade de döpt till Lycksalighetens Ö.

Allt var nu klart. De hade tänkt börja lite försiktigt och bara finnas där på sina lediga stunder Att skaffa kunder hade inte varit svårt. De första var stamgäster från krogen. Maria hade frestat dem med en stunds lycka om de gick ner till överroddaren och beställde en tur till Lycksalighetens Ö. Ryktet om vad som erbjöds på den lilla ön spred sig snabbt. Redan vid midsommartid sade både Katarina och Maria upp sig från sina respektive tjänster och hyrt ett rum av en kvinna i Viby by.

Gästerna, som de föredrog att kalla sina besökare, var av mycket skiftande slag. Det var krogens kunder, det var köpmän från staden, det var bönder, det var herrefolk.

Till och med skolläraren och klockaren hade varit där. En del kom för att få det som de inte fick hemma. Andra kom för att en stund få vila sitt trötta huvud i knäet hos någon som orkade lyssna på deras problem och få några tröstens ord.

Även om flickorna förstod att deras verksamhet inte stod i överensstämmelse med vad kyrkan och lagen sade, så kände de ändå, att de fyllde ett tomrum hos de män som besökte dem. Sommaren led mot sitt slut och dagarna blev kortare. Det började bli allt kallare i vagnen, som inte hade någon värme. De hade tagit dit en kamin för att kunna fortsätta ytterligare en tid men till slut varit tvungna att ge upp för säsongen. Vinden slet i träden runt vagnen. Det gick vita gäss på sjön och på den mörka hösthimlen slets molnen sönder till trasor.

De hade låst vagnen och satt nu på aktertoften i överroddarens båt. Lite frusna men nöjda med sommarens insatser. Överroddaren hade också haft goda tider. Aldrig förr hade han tjänat så mycket pengar som han gjort denna sommar.

Snart skulle isen sluta sig kring Lycksalighetens Ö.

Slottsvinter

N u satt de i det lilla rummet, som flickorna hyrde av damen i Viby by och räknar igenom sommarens förtjänster. De hade fått in mycket mer pengar än vad de räknat med så nu hade de två frågor de måste finna svar på. Den första var, hur skulle de förvalta sina pengar. Den andra, hur de skulle försörja sig under vintermånaderna? Att de skulle fortsätta med Lycksalighetens Ö nästa sommar, var de helt överens om. Att gå till banken med pengarna var inte att tänka på, de måste istället finna ett säkert ställe att

gömma dem. De lägger pengarna i en burk med tättslutande lock och gräver ner den i en stor myrstack som de flera gånger passerat när de gått genom skogen. Där skulle de ligga säkert.

Men vad skulle de göra hela vintern? Båda insåg att det vore helt ogörligt att söka arbete i Sigtuna, men i trakterna runt Sigtuna låg flera slott. I något av dessa skulle det säkert behövas tjänstefolk. De börjar med Venngarn, slottet som ligger närmast Sigtuna. Det är en solig och klar höstdag när de tillsammans vandrar längs de höstplöjda fälten. På ett potatisfält i närheten av slottet träffar de på några torparkvinnor sysselsatta med att plocka reda på de sista potatisarna som slottsherren inte orkat ta hand om. Katarina frågar artigt vem de ska tala med om arbete på slottet. En mager sliten kvinna reser sig upp och tittar misstänksamt på den långa ljusa kvinnan och den lilla mörka med de vackra ögonen. Utan att säga ett ord pekar hon med ett smutsigt finger, på en välklädd herre i ridstövlar som i makligt tempo spatserar omkring en bit bort med händerna på ryggen. Utan att vara helt säkra tycker både Katarina och Maria att det verkar något bekant över honom. De går försiktigt närmare och blir helt säkra. Det var en av gästerna på Lycksalighetens Ö. En generös och vänlig man som besökt dem flera gånger under sommaren. Han hade anförtrott dem sina mest hemliga drömmar och också fått dem uppfyllda. För att inte genera honom och kanske gå miste om en bra gäst till kommande sommar vänder de snabbt om och tar sig obemärkta tillbaka över fälten till Viby.

Nästa försök blir ett slott lite längre bort från Sigtuna. Steninge slott.

För att hinna fram i rimlig tid ger de sig av tidigt följande morgon. De hinner knappt lämna Viby innan de får skjuts en bit på vägen av en bonde på väg till Märsta . Den sista biten får de gå. Ingen av dem hade tidigare varit på Steninge, men de visste att det var ett stort slott med ett stort jordbruk. Fick de inte jobb på själva slottet kunde de kanske bli mjölkpigor. Fulla av förväntningar vandrar de hand i hand upp för den oändligt långa allén. I slutet av allén kommer de fram till en imponerande järngrind och strax bakom den ett litet stenhus. Katarina tar mod till sig och knackar på. De hade kommit rätt, detta var rättarens hus, men rättaren var inte hemma. Det är hans fru som öppnar. Hon ser lite sträng ut, men hon ser också att flickorna är både trötta och varma.

Hon ger dem ett glas vatten och ber dem sätta sig utanför och vänta tills hennes man kommer hem för middag. Med var sitt glas vatten i handen sätter de sig på trappan och ser drömmande

ner mot det vackra slottet och Mälaren som glittrande tittar fram mellan träden. Solen står högt, fågelstråk drar över himlen på väg söderut.

Genom det öppna köksfönstret kommer ljuvliga dofter, förmodligen kokar någon äppelmos. De blir bryskt väckta ur sina drömmar när en grov mansröst undrar vilka de är som sitter på hans farstutrappa. Förskräckta reser de sig upp och niger för mannen som står nedanför dem.

Han är klädd i en grön dubbelknäppt jaktrock, gröna ridbyxor och blanka ridstövlar. Den stora grå mustaschen och de svarta ögonen under buskiga ögonbryn ger honom ett grymt utseende. Med lätt darr på stämman framför Katarina deras ärende. Rättaren ställer sig bredbent med händerna i sidan och mönstrar dem uppifrån och ner. Ända sedan sensommaren har han sökt efter två nya pigor till slottet. Kravet från slottsherren var, att pigorna förutom att vara arbetsamma också skulle se representativa ut. Han ville att de förutom arbetet i köket skulle kunna användas vid serveringen när slottet hade sina middagar för finare folk från Stockholm. Nu verkade det som slumpen sett till att lösningen på hans problem satt på farstutrappan. Den säkerhet och den skönhet de här båda kvinnorna utstrålade, skulle säkert med råge fylla båda kraven. Med ett belåtet grymtande konstaterar han att de dessutom såg både friska och hälsosamma ut. Kunde de tänka sig att arbeta i köket och dessutom passa upp på slottets gäster så var de välkomna. Katarina och Maria tittar på varandra, var det något de kunde så var det köksarbete och ta hand om gäster. De niger artigt tackar för erbjudandet och ser en glimt av tillfredsställelse i de kolsvarta ögonen. Omgående ser han till att en av slottets unga kuskar spänner för en vagn och kör flickorna till Viby för att hämta upp sina tillhörigheter. Upprymda av hur lätt allt har gått sitter Katarina och Maria under sufletten i den lilla schäsen bakom kusken på väg för att hämta upp vad de kan behöva under vintern.

Innan han åker in till Viby vill emellertid kusken passa på att få ett glas öl på någon av krogarna i Sigtuna. Som två herrgårdsfröknar gör Katarina och Maria sin entré på Stora Torget. De ler mot några av sommarens gäster som knappast tror sina ögon. En del undrar oroligt vad som nu ska hända med Lycksalighetens Ö men flickorna lugnar dem och lovar att de kommer tillbaka så snart isarna släpper och svalan kommer tillbaka.

I Viby säger flickorna farväl till sin hyresvärdinna med löfte om att få komma tillbaka till sitt rum till sommaren. Vintern kommer och flickornas sysslor på slottet är mycket varierande.

De bor i ett litet rum under kavaljersflygeln. De arbetar i köket, de tvättar och manglar linnedukar, de putsar silver, de arrangerar och dekorerar borden när det bjuds till fest på slottet. Klädda i svarta klänningar med vita spetskragar, vita förkläden och små söta hättor på huvudet serverar de både grevar och grevinnor vid de stora middagarna.

De vackra flickorna, den ena lång och ljus som en sommarnatt, den andra mörk och lockande som Singoalla, blir genast mycket omtyckta av såväl slottsherren som hans gäster och alla som arbetar på slottet. De gör ett så bra arbete att de blir mer eller mindre oumbärliga. Vintern lider mot sitt slut, dagarna blir längre och ljusare. Svalorna är tillbaka. Oundvikligen närmar sig stunden då de är dags för dem att ta farväl och lämna slottet. Ingen kan förstå varför. Lite sorgsna men samtidigt glada lämnar de slottsherren och sina vänner med löfte om att komma tillbaka till hösten. I den spirande vårgrönskan vandrar Katarina och Maria iväg, samma väg som de kommit en vacker höstmorgon ett drygt halvår tidigare.

Sommaren kom och affärerna blomstrade återigen på Lycksalighetens Ö. Det blev höst och flickorna återvände till Steninge Slott. Somrar skulle följas av nya vintrar, alltid på Steninge Slott. De unga kvinnorna växte upp till unga damer och så småningom till mogna kvinnor.

Ryktet om Lycksalighetens Ö hade spridit sig långt utanför Sigtuna. Nya och gamla gäster roddes varje sommar ut till ön och vagnen med den lilla skylten Underbart är kort. Kapitalet i burken under myrstacken växte för varje år.

Lagens långa arm

R edan tidigt på morgonen en av de sista dagarna i augusti ser Maria hur roddaren är på väg ut till ön. Vid den tiden på dagen brukade de sällan ha några gäster. Hon ropar på Katarina som tar fram kikaren för att se vem den morgonpigga gästen kunde vara. I båten ser hon en man i uniform med blanka knappar. De anar genast oråd när de ser hans bistra min. Så snart han klivit iland förklarar han att han är utsänd av sedlighetspolisen i Stockholm. Med myndig stämma förklarar han att deras verksamhet strider mot lagen och omedelbart måste upphöra. De skulle ställas inför rätta och dömas. Innan han tar damerna med sig från ön vill han dock först inspektera ön och deras vagn. Överroddaren hade lämnat ön för att sköta sina vanliga sysslor. Katarina och Maria var nu ensamma med den bistre mannen i den fina uniformen. Det är en tryckande värme och mörka åskmoln seglade upp över Sigtuna. Medan

rättstjänaren med myndiga kliv går omkring och inspekterar ön frågar Maria oskyldigt om de kunde få bjuda på ett glas kallt vin medan de väntade på återfärden. Visserligen var detta mot reglementet men här ute skulle ju ingen se och förresten så var det så varmt att ett glas kallt vin inte kunde skada. Maria går in i vagnen, medan rättstjänaren sätter sig i trädgårdssoffan i skuggan under ett av de stora lövträden. Han knäpper upp uniformsrocken, sträcker på benen och sparkar av sig de grova skorna. Inne i vagnen knäpper Maria upp ytterligare ett par knappar i blusen medan hon slår upp vinet i en vacker glaskaraff. När hon kommer ut sitter redan Katarina tillsammans med rättstjänaren i trädgårdssoffan. Hon har lagt sin svala hand på hans knä och medan stora tårar trillar ner för hennes kinder berättar hon historien om sin sorgliga barndom. Rörd lyssnar han till den blonda kvinnans öde medan Maria lutar sig fram och fyller hans glas. Han flyttar blicken från Katarinas tårar till Marias svällande barm. Solen går i moln och åskan dundrar i fjärran. När molnet närmar sig ön och de första tunga regndropparna börjar falla föreslår flickorna att det kanske är tid att gå in och inspektera vagnen invändigt. Rättstjänaren tar sin uniformsrock och sina skor i handen och tillsammans går de mot vagnen för att inspektera. Innan han öppnar dörren läser han med ett leende på läpparna, den lilla skylten som hänger på dörren ”Underbart är kort” och tänker att det är ju sant. Snart är ju de här damernas lilla nöje över. Vad som sedan hände kan han efteråt inte förklara. Han såg den stora dubbelsängen med de mjuka bolstrarna och innan han visste ordet av fick han uppleva något som han bara läst om i förhörsprotokoll och i sedlighetsutredningar. Nu gjorde han det själv och dessutom med två damer samtidigt. Rufsig i håret och med ett saligt flin på läpparna sitter han några timmar senare i aktern på överroddarens båt. Han har lovat flickorna att inte lämna någon rapport till Stockholm under förutsättning att vagnen försvinner från ön och verksamheten omedelbart upphör.

Katarina och Maria förstår att tiden har runnit ut för deras sommarnöje. Det är dags att ta farväl av såväl ”Underbart är kort” som Lycksalighetens Ö.

En oförklarlig brand

S å snart roddaren och rättstjänaren försvunnit plockar de ihop allt de samlat på sig genom åren och stuvar in det i vagnen.

De letar fram en flaska fotogen, en flaska konjak och en flaska brännvin som de fått som gåvor från nöjda gäster och häller ut innehållet över sängen. För att gemensamt ta farväl av vagnen, tar de fram två askar tändstickor och tänder eld från varsitt håll. Elden får snabbt tag i de indränkta sängkläderna och snart står hela vagnen i ljusan låga. Med lågorna flammande bakom sig går de hand i hand ner och sätter sig vid stranden med den lilla skylten ”Underbart är kort” mellan sig. Den vill de spara som ett minne.

Tysta sitter de med tårar i ögonen och ser hur vagnen sakta brinner ner. Allt känns så vemodigt och sorgligt men så möts deras blickar och de brister ut i ett befriande skratt. Tänk ändå att vi genomförde våra planer. Roddaren har från sin stuga fått syn på elden och förstår att något förfärligt hänt. Han rusar ner till stranden och ger sig omedelbart ut för att rädda damerna. Han ror med så kraftiga årtag att ena åran går av och försvinner i det svarta vattnet. Paddlande med en åra tar han sig fram den sista biten till ön.

När han får syn på Katarina och Maria som skrattande sitter tätt tillsammans på stranden förstår han ingenting och vill heller inte fråga vad som hänt. Flickorna kliver ombord och sätter sig som vanligt på aktertoften. Med en åra paddlar han dem tillbaka. Han vänder sig om och ser röken som sakta stiger upp från ön. Han förstår att det nu är slut med extra förtjänster. I Sigtuna hade många sett röken ute på ön. Eftersom ön var obebodd och låg helt skild från fastlandet utgjorde eld inte något hot för bebyggelsen runt omkring. Elden falnade snabbt, röken försvann, och snart var allt som vanligt igen. Den enda av dem som observerat elden och sett ett nyhetsvärde i branden var den nye redaktören för lokaltidningen. En ung reporter som just kommit till Sigtuna Tidning efter sin volontärtjänstgöring på en frireligiös tidning i Värnamo. Här såg han sin chans att göra sitt namn känt i bygden. Han skyndar iväg till Ropsten och beordrar överroddaren att omedelbart ta honom över till ön.

Han vill med egna ögon se vad som förorsakat branden. Vad han finner är bara rykande rester av något som ser ut att en gång varit en liten stuga. Han sparkar runt i resterna och finner något som ser ut att en gång varit ett vagnshjul. Underligt?

På vägen tillbaka frågar han roddaren om han vet vad som hänt, men denne tittar bara stumt på den unge mannen och undrar om han tänkt betala eller inte.

Tillbaka i Ropsten finner reportern en man som med tom blick tittar ut mot den lilla ön. Han mumlar något tyst för sig själv medan stora tårar trillar nedför hans kinder. Han sätter sig bredvid den gråtande mannen. Mellan snyftningarna får han då höra hela historien om ”Lycksalighetens Ö” och ”Underbart är kort”. Detta var ju helt fantastiskt. Här fick han serverat en nyhet som helt säkert skulle skapa honom ett namn på hans nya arbetsplats. Dagen efter möttes lokaltidningens läsare av en stor fet rubrik på första sidan. STOR BRAND PÅ HORKARLSHOLME följd av en ingående artikel om vad som tilldragit sig på den lilla ön. I ett slag blev den lilla ön som av några kallats ”Lycksalighetens ö” för evig tid döpt till Horkarlsholmen. Märkligt nog hade det emellertid varit helt omöjligt för den unga reportern att få någon att berätta vilka de två kvinnorna var.

Nya tider

P å vägen hem till det gamla huset i Viby gräver Katarina och Maria för sista gången fram burken med pengarna ut myrstacken och går upp på sitt rum för att räkna igenom sina besparingar som nu vuxit till ett ansenligt kapital. Vad skulle de göra nu när ”Underbart är kort” var borta och det enda som återstod var en stor summa pengar. Utanför fönstret ligger deras hyresvärdinnas katt på förstukvisten och njuter av de sista solstrålarna och från köket doftar det nybakta bullar. De vet att Beata driver en liten kaffestuga inne i Sigtuna. Det är dit hon nu ska med bullarna hon bakat. Ofta har hon beklagat sig över hur tungt och tråkigt det är att ensam ha ansvaret för sin lilla servering och inte heller tjänade hon så mycket pengar att det gick att leva av det.

Skulle de våga fråga henne om hon ville göra något tillsammans med dem? ”Underbart är kort” fanns ju inte längre och nu hade de kapital. Visserligen hade de ingen erfarenhet av kaffestugor men båda var vana att ta hand om gäster både i slott och koja och det kunde ju inte vara någon nackdel. Några månader senare har kaffestugan i Sigtuna tre ägarinnor. Det lilla timmerhuset vid Stora Gatan är nymålat. Det har kommit in nya möbler. Köket har fått ny spis och en riktig bakugn. Det ligger rutiga dukar på borden och i de små fönstren med vita spetsgardiner står röda pelargoner. Beata står med uppkavlade ärmar framför den nya bakugnen och bakar bullar. Hon älskar sitt nya kök. Över sin bruna klänning har hon ett storrutigt förkläde. I köksträdgården bakom huset går Katarina omkring i grön kjol och nystruken vit blus och pysslar med sina blommor och grönsaker.

Maria har en vacker gredelin klänning. Som vanligt med några extra knappar uppknäppta i halsen. Hon lutar sig fram och serverar kaffe till en av sina tidigare gäster, en stilig herre, alltid klädd i blå rock. På trappan i trädgården ligger katten Esmeralda och håller ett vakande öga på Pricken, hennes nya kamrat, en liten livlig pudel som förgäves försöker få tag i en skata som retfullt hoppar framför nosen på honom.

Hur det gick senare i livet för Katarina, Maria och Beata är en helt annan historia.

Är detta den sanna historien om hur Horkarlsholmen fick sitt namn? Inte vet jag. Men vad är sanning? Ser du dig i en spegel så är ju höger vänster och vänster höger. Men sant är att Horkarlsholmen finns. Överroddarens stuga finns. Sigtuna finns och i min trädgård ligger en gammal avbruten åra.