Transcript Masayo har full koll - Göteborgs Symfoniker

Pris 40 kr
Syskon i symfonikerna
En tjuvtitt på nästa säsong!
Världens bästa kammarorkester
47 strängar och sju pedaler:
Masayo har full koll
1
Slå ett slag för miljön!
Ansvarig utgivare
Urban Ward
redaktör
Stefan Nävermyr
skribenter
Ylva Bentancor, Anders Carlsson,
Sten Cranner, Rolf Haglund, Stig
Jacobsson, Katarina A Karlsson,
Jan Ling, Rolf Martinsson, Stefan
Nävermyr, Lovisa Pihl, Johan
Scherwin, Ingrid Sturegård, Nicola
Boruvka, Ingmar von Heijne och
Kaija Saariaho
foto
Chris Christodoulou, Nicole
Chaud, Nicola Boruvka, Benjamin
Ealovega, Stina Gullander, Mat
Hennek, Nicola Chuard, Peter
Frennesson, Youri Lenquette,
Alix Leveau, Camilla Lindqvist,
Arne Nilsson, Katarina Nyberg,
Sofia Paunovic, Lovisa Pihl,
Jared Scott, Lennart Sjöberg,
Ingrid Sturegård, Henrik Tobin,
Simon van Boxtel och
Lars Wallsten
formgivning
Magdalena Nilsson
Vi skickar ut Podiet till alla abonnenter och det innebär
att många får dubbla exemplar. Räcker det med ett?
Några av er har kontaktat oss och tycker det är onödigt
med ett överflödigt nummer som hamnar i pappers
återvinningen. Hör av dig till oss så deltar du i utlottningen av en trerätters middag i restaurangen.
Vi skulle också vilja citera den respekterade och
vederhäftiga musiktidskriften Opus som delat ut en
ny utmärkelse:
”Med ett konsekvent och sprudlande formspråk
fokuserar marknadsföringen på konsertupplevelsen
och hur musiken tar oss med till fantastiska platser där vi
sitter i vår stol. Reklamens lekfullhet matchas med knivskarp
professionalism och både traditionella och nya mediekanaler används skickligt för att kommunicera kvalitet och
nytänkande. Göteborgs Symfoniker håller sitt varumärke,
publiken och utmärkelsen ”Årets Marknadsteam” i ett fast
grepp.”
Vi tackar Opus marknadsansvarige Jonas Söderström
för de orden och hoppas få se er alla i våra stolar i år.
Mycket nöje!
Stefan Nävermyr
TRYCKERI
Billes Tryckeri AB
Det är så här vi vill se honom –
rakt framifrån!
Snart är det verklighet. I höst kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker
i närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett
projekt som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala
utsändningar kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt.
Vi stöder kvalitet och utveckling.
Prenumeration
Säsongens fyra nummer160 kr.
Kontakta biljettkontoret.
Prenumeration ingår för
konsertabonnenter.
KONTAKT
[email protected]
031-726 53 45
Biljettkontoret
031-726 53 10
hemsida
www.gso.se
ADRESS
Göteborgs Konserthus
Götaplatsen
412 56 Göteborg
OMslag
Masayo Matsuo
Foto Anna Hult
Citatet:
”Min musik förstås bäst av barn och djur.”
Igor Stravinsky
3
På parkett
6 Mario Venzago är tillbaka
8 Symfonikernas harpist Masayo Matsuo
12 Barnen tar över Konserthuset
16 Chick Corea & Gary Burton
20 Brad Mehldau Trio
22 Popical: Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och Daniel Lemma
6
8
12
16
20
22
På podiet
Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid 27-85.
30
34
38
58
45
41
49
70
64
55
77
80
I foajén
Fråga Stefan 86 Pizza Ryderberg 88 Syskon i Symfonikerna 90 Spanienturné 94 Slagverksrummet 96
Tjuvkik på säsongen 2012-2013 98 Ragnarök 100 7 frågor 102 Symfonikrysset 105 Året var 1936 106
Hallå där, Erik Risberg 107 Krönika av Ingrid Sturegård och Nicola Boruvka 108 El Sistema Venezuela 110
Nytt & blandat 111
88
4
90
94
96
98
100
110
5
Gästspel av förre chefdirigenten
Mario Venzago
TEXT stefan nävermyr
Foto alberto venzago
Vad har du gjort på sistone?
– Jag har varit i Bergen i Norge, turnerat i Australien
och arbetat med ett stort inspelningsprojekt: Bruckners
samtliga symfonier. Nummer 4 och 7 med Basels
symfoniorkester har kommit ut och nyligen spelade jag
in symfoni nr 8 med Konzerthaus-Orchester Berlin och
andra symfonin med Northern Sinfonia. Jag är särskilt
nöjd med ”nollan”, hans tidiga symfoni, för ögonblicket
mitt favoritverk. Vi spelade in den och första symfonin med Tapiola Sinfonietta. Mina tolkningar har helt
andra tempi än de man traditionellt hör i Bruckner.
Jag gör dem snabbare och utan vibrato, med anpassade besättningar. I den andra symfonin är det bara sex
förstavioliner, till exempel. Jag tacklar musiken mer
som Schubertsymfonier utan tyngd och patetik.
Du fick en ny orkester 2010?
– Det stämmer. Jag är chefdirigent för Berns symfoniorkester som jag har haft ett långvarigt samarbete
med. Orkestern organiserades om förra året – den är
både symfoniorkester och operaorkester – vilket har
inneburit en hel del administrativt arbete. Nu kan jag
koncentrera mig på musiken och programsättningen.
Jag är mycket tacksam över att få arbeta med denna
fina schweiziska orkester som bland annat haft Charles
Dutoit, Peter Maag, Paul Kletzki och Dmitrij Kitajenko
som chefdirigenter. Min närmaste företrädare var
Andrey Boreyko.
Du var senast i Göteborg i april 2010, hur känns det
att komma tillbaka?
– Jag är stormförtjust och ser fram emot att träffa
orkestern. Jag får lite hälsningar då och då från musiker
när jag är ute och dirigerar. Det ska bli roligt att få
arbeta med Göteborgs Symfoniker igen. Jag dirigerade
Brahms första symfoni förra gången vilket var en fin
upplevelse.
Du gjorde också en framgångsrik turné med
Göteborgs Symfoniker i Schweiz våren 2008. Vad har
du för minnen från den?
– Det var en ära att få turnera med Sveriges
Nationalorkester i mitt hemland Schweiz. Det blev en
rad fina konserter. Mot slutet spelade vi Schumanns
tredje symfoni med en frihet och spontanitet som
man sällan upplever. Viviane Hagner var lysande i
Mendelssohns violinkonsert.
6
Stenhammar hörde till dina upptäckter i Göteborg.
Framför du hans musik utomlands också?
– Jadå, jag gör uvertyren Excelsior! och har även spelat
in de två pianokonserterna med Malmö symfoniorkester och Niklas Sivelöv. Hans andra symfoni är storartad.
Du tar din favorittonsättare Schumann med på
gästspelet i Göteborg?
– Violinkonserten, ja. Den har jag dirigerat fler gånger
än något annat verk. Jag har gjort den 60 gånger
med violinister som Gidon Kremer, Frank Peter
Zimmermann och Thomas Zehetmair. Det är den sene
Schumann, på väg att försvinna in i sinnessjukdomen
vilket avspeglas i musiken. Det är ett verk som med
sin känslighet och tragik ligger mig varmt om hjärtat.
Men det är ett virtuost och svårspelat verk, mycket
krävande för solisten. Jag gjorde den senast med
Thomas Zehetmair i Düsseldorf där jag blivit utnämnd
till orkesterns Schumann-dirigent. Schumann var själv
dirigent för Düsseldorfs symfoniorkester så för mig är
det en ära att få förvalta det arvet. Man kan säga att jag
är hans sentida efterträdare!
Honegger var landsman till dig så jag antar att du
framfört en hel del av hans musik?
– Det har jag gjort och varje gång jag tar mig an ett
av hans verk försöker jag hitta nya infallsvinklar.
Honeggers musik kan inte bara spelas som noterad, då
kan den bli grå och enahanda. Man måste skärpa till
den och utnyttja dynamiken. Hans andra symfoni, ”den
liturgiska”, skrevs strax efter andra världskriget och är
fylld av en religiös känsla. Jag har dirigerat den många
gånger så det känns bra att med dessa erfarenheter göra
den i Göteborg.
Sedan andra sviten ur Ravels Daphnis och Chloé som
du också gjort åtskilliga gånger. Ingen risk att det blir
rutin?
– Absolut inte! Det är fantastiskt välskriven och skickligt orkestrerad musik som man aldrig blir färdig med.
Jag har gjort den med Göteborgs Symfoniker vid flera
tillfällen och tycker denna typ av repertoar passar både
orkestern och salen väldigt bra.
Vad säger du om kammarkonserten du leder tillsammans med vår konsertmästare Per Enoksson och
musiker ur orkestern?
– Det blir en fin blandning av 1910-talets jazzinfluerade
Milhaud och Brahms första serenad i sin ursprungliga
kammarbesättning. Ett fantastiskt program.
7
Harpa:
Masayo Matsuo
TEXT stefan nävermyr
Foto anna hult
Nytt foto på Masayo
I
bland händer det att Masayo Matsuo plockar
fram ett konsertprogram från hyllan i
Örgrytevillan och bläddrar bland konserterna. Hon har samlat alla program sedan hon
började i orkestern 1972.
– När jag tänker efter är det otroligt hur många
konserter det blir. Under högsäsong är det en
konsert i veckan så det är många verk jag spelat
genom åren.
Hon övar oftast hemma där hon har två
harpor, en modern och en gammal trotjänare
som byggdes 1939. Den har fått en ny hals och
renoverad klanglåda och klingar utmärkt. Hon
har instrumentet i vardagsrummet så hon kan
sätta sig och spela precis när det passar. Som
konsertbesökare ser man mest armarnas och
händernas graciösa rörelser över strängarna men
mycket av hemligheten bakom en fin harpinsats
ligger i fotarbetet.
– Harpan fulländades på 1800-talet med dubbelpedalen som tillät att man kunde spela alla toner.
Pedalen kortar strängen i två steg så att man kan
spela en halv respektive en hel ton högre.
För att täcka hela registret krävs det sju pedaler
så det gäller verkligen att harpisten har en bra
koordination. Fotarbetet sker ju bråkdelen av
en sekund innan strängen knäpps och är det en
stämma med knepig rytmik och hopp mellan
8
tonarterna – låt oss säga Stravinsky – kan man få
se ett fotarbete värdigt en skicklig balettdansös.
Masayo är snabb, det kan jag intyga.
Med dubbelpedalen löste den franske instrumentmakaren Érard problemet med att det
skulle finnas tillräckligt utrymme mellan varje
sträng samtidigt som man skulle kunna spela
skalans alla tolv toner och även nå strängarna
längst bort. Voila! Franska tonsättare som Berlioz
och Bizet var snabba med att utnyttja den nya
dubbelpedalharpan och landsmän som Debussy
och Ravel förde traditionen vidare. Érards
konkurrent Pleyel försökte i slutet av 1800-talet
ta upp kampen med en kromatisk harpa där
han fördelade strängarna i två korsade plan så
att man fick plats med samtliga halvtoner som
kunde spelas med valfri hand, en briljant idé,
men pedalharpan var lättare att spela så Pleyels
instrument slog aldrig igenom. Trots att Debussy
specialskrev sina Danses sacrées et profane för
den kromatiska harpan.
Pedalharpan behöll sin position och är i
konstruktionen i stort oförändrad än i dag. Det
är ett praktiskt men känsligt instrument.
– Harpans basregister har metallindade strängar
men högre upp är det sensträngar och de är
mycket känsliga för luftfuktighet. Före en repetition eller konsert är jag alltid först på podiet
9
för att stämma harpan så att jag inte stör mina
kolleger alltför mycket.
Många håller säkert med om att det kan vara
nog så knepigt att stämma en sexsträngad gitarr.
Harpan har 47 strängar och det är en helt annan
sak.
– Ibland skojar jag med vår pianostämmare
Bengt och säger att han får ta över jobbet, säger
Masayo och skrattar.
Men hon är rutinerad och klarar att göra en
finjustering på fem-tio minuter.
När en ny säsong är lagd går hon genast
igenom vilka verk som har harpstämma. Det är
förstås romantiken som dominerar då harpan
var en nyhet och snabbt omhuldades av många
kompositörer, liksom tonsättare från 1900-talet
och framåt. Masayo har sina favoriter:
– Sjostakovitj, Prokofjev, Mahler och Richard
Strauss!
I vintras spelade hon Mahlers femte symfoni
med sitt berömda adagietto där harpan har en
viktig roll:
– Det är enkelt men väldigt vackert och
effektfullt skrivet. Att få spela denna fina musik
tillsammans med stråkarna under Nikolaj
Znaiders ledning var underbart, berättar hon.
Denna säsong bjuder också på en och annan
överraskning.
– Efter alla år har jag spelat en stor del av repertoaren så jag tänker att det inte kan bli mycket
nytt, men varje år finns det några nya utmaningar, och det älskar jag.
Dit hör Esa-Pekka Salonens orkesterverk Helix
som skrevs till BBC Proms 2005. Här behandlas harpan professionellt. En del andra samtida
tonsättare har inte samma kunskap om instrumentet och hur det fungerar.
– De kan skriva en stämma för tio fingrar men vi
spelar bara med åtta, lillfingrarna används inte.
Vi är inte som pianister, säger Masayo med ett
roat leende.
Nu i vår får hon också nöjet att spela
Stravinskys Petrusjka och Ravels Svit nr 2 ur
balettmusiken till Daphnis och Chloé.
– Stravinsky är rytmiskt krävande men mycket
spännande och i Daphnis et Chloé har harpan
uppgifter genom hela sviten. Det är två
harpstämmor och den andra stämman kommer
att spelas av min före detta elev Liv Dahlén, en
mycket duktig harpist som studerar i Cardiff. De
konserterna ser jag fram emot!
”De kan skriva
en stämma för tio
fingrar men vi spelar
bara med åtta”
10
11
Barnen tar över
Konserthuset
TEXT & foto lovisa pihl
J
ag kommer tydligt ihåg första gången jag gick
på konsert. Alla tredjeklassare åkte tillsammans till Konserthuset som var stort och
mäktigt. Det är en häftig känsla när man för
första gången hör och ser en hel orkester men
den vackra byggnaden och de finklädda musikerna gör också intryck. För mig var det som att
besöka en annan värld. Historien som berättades vid konserten handlade om en djungel och
instrumenten kopplades ihop med olika djur. Jag
satt och lyssnade efter ormen, zebran och fågeln
och efteråt pratade vi om vilket instrument
man gillade bäst och ville börja spela. Dessa
minnen kommer tydligt tillbaka när jag lyssnar
på konserten Himmel och jord tillsammans med
tusen lågstadiebarn.
I dag finns GSOPULS, ett team som arbetar
med konserter för barn och unga. De har många
olika idéer och planer om hur man gör musik
12
och skapar konserter som ger nya upplevelser för
unga. Till exempel har de workshops ihop med
barnen. Låt oss återvända till Konserthuset en
grå dag i höstas. Huset är belamrat med gummistövlar och ryggsäckar, Stora salens podium är
inplastat och hundra barn får i mindre grupper
besöka tre stationer. I garderobshallen träffar de
producenten Petra Kloo Vik som berättar vad
en symfoniorkester är och visar bilder på de
olika instrumentfamiljerna. På stora scenen tar
regissör Svante Grogarn och kontrabaskvartetten
emot. Alla får ett papper och kritor och börjar
rita till toner av kontrabaskvartetten. De spelar
bland annat ett stycke om en hund som är ute
på promenad och har väldigt svårt att gå fint när
han ser en annan hund. Det inspirerar till många
spännande konstverk.
I Stenhammarsalen möts vi av tonsättaren
Paula af Malmborg Ward. Här finns också en
13
Drillar & draköron
Ett program kring Ane Gustavssons och Lennart Hellsings musikbok
Det är många instrument som ska samsas i en symfoniorkester. Här lär du känna dem.
Lyssnar du noga kan du höra kontrabasen brumma som en björn, klarinetten som
väcker våren till liv och oboen som får en kobra att dansa i Samarkand. Ayla Kabaca
hjälper oss på vägen.
Dirigent Torodd Wigum
Presentatör Ayla Kabaca
trumpetare och en cellist som berättar om sina instrument. Också här får barnen måla men denna gång
längs en tidslinje. Orm eller berg och dalar är inspirationen. Efteråt ställs alla teckningar på notställ och
tolkas av musikerna. Det blir många skratt men också
stolta miner bland de små kompositörerna när de hör
sitt allra första verk spelas!
– Det är intressant att visa att musik inte bara finns
utan att det faktiskt kommer någonstans ifrån. Barnen
får vara med att påverka i stunden när musiken skapas.
Det är också intressant för musikerna som påminns
om den skapande processen och att vi faktiskt gör detta
tillsammans, säger tonsättaren och workshopledaren
Paula af Malmborg Ward.
Några veckor senare är det dags för konsert. Foajén
och garderobshallen är som vanligt fyllda av tusen
minglande gäster. Enda skillnaden är att medelåldern
är ungefär sju år och aktiviteten är lite högre än vanligt.
Liksom förväntningarna. Klassvis slussas barnen in i
stora salen. Vissa känner säkert igen sig från workshopen men denna gång sitter de i salongen i stället för på
podiet. Någon drar en hand över de vinröda stolstygen, en annan gungar på stolen och en tredje testar
akustiken med ett litet rop. Med så kommer en ensam
musiker in på scenen och publiken tystnar och lyssnar,
först lite okoncentrerat men sedan allt mer fokuserat på
oboesolot. Resten av orkestern kommer intågande, de
går sakta och spelar andra satsen ur Beethovens sjunde
symfoni och gestaltar ett begravningståg. Den här
konserten handlar om döden. Och livet. Efteråt berät-
14
tar Youssef, åtta år, att det handlar om en fågel som
heter Erika som dör. Hennes ägare blev jätteledsen men
så lyssnade hon på musik och då kändes det bättre.
GSOPULS fortsätter arbetet med att skapa musik för
den unga publiken. Våren bjuder bland annat på Den
musikaliska kroppen med musik som komponeras
med hjälp av barn ute i skolorna, Sportlovsorkestern
som övar varje dag under sportlovet under ledning av
orkesterns musiker och den årliga utomhuskonserten i
Slottsskogen där unga musiker från Göteborg inleder.
Barnen får träffa musiker, känna på instrumenten,
lyssna på konserter och vara med i workshop i sin egen
skola. GSOpuls är ett projekt i olika former men med
ett gemensamt mål: alla barn ska få en möjlighet att
göra Konserthuset till sitt eget.
www.gso.se/puls
www.facebook.se/gsopuls
pa i
Finns att kö
familjekonserter i stora salen
21 januari kl 15 Musikaliskt möte med barn från
El Sistema–Göteborg Fri entré
17 februari kl 18 Sportlovsorkestern
10 mars kl 13 & 15 Drillar & draköron
5 maj kl 13 & 15 Den musikaliska kroppen
0 kr.
ret. Pris 15
biljettkonto
GSOPULS
Skolkonserter 6-9/3
familjekonsert 10/3 kl 13 & 15
Chick Corea & Gary Burton
An Evening with Duets
TEXT Johan scherwin
Stjärnkonstellation. För ovanlighetens skull sitter ordet som gjutet.
Vibrafonisten Gary Burton och pianisten Chick Corea är helt enkelt
två av jazzens främsta instrumentalister. 25 mars gästar de Göteborgs
Konserthus.
P
å programmet står, med hyfsat stor säkerhet, musik av namn som Paul McCartney,
Antonio Carlos Jobim, Kurt Weill och
Chick Corea. I alla fall om man ska döma av
duons aktuella cd, Hot House, som lånat sitt
namn av en Charlie Parker-låt. Men riktigt säker
kan man inte vara. Efter 40 år har duon byggt
upp en lika omfattande som mångfacetterad
repertoar, och de är inte främmande för att
improvisera.
– Vi kan plocka upp vad som helst. Det handlar
bara om att hitta ett intressant sätt att tolka och
gestalta musiken på. I stunden. Både för oss och
för publiken, säger Gary Burton i telefon från
hemmet i Florida.
Tveklöst kan de välja vad som helst. Gary
Burton beskrivs oftast som en av de två främsta
vibrafonisterna som kom fram under 1900-talets
16
andra hälft (Bobby Hutcherson var den andre),
en musiker som tack vare sin unika fyrklubbsteknik kan låta som två tre musiker samtidigt.
Chick Corea å sin sida brukar tillsammans
med Keith Jarrett och Herbie Hancock rankas
som en av de viktigaste nu levande jazzpianisterna, en extremt mångsidig musiker som är lika
hemtam på piano som på elpiano och synt.
Corea är också den av de två som väljer repertoar. Han skriver oavbrutet nytt eller arrangerar
gammalt, han väljer och vrakar och har så gjort
sedan den första gemensamma konserten 1972.
– Vi blev ombedda att göra något ihop på en
jazzfestival i Tyskland, som ett slags experiment.
Men vi fann varandra direkt, och året därpå gav
vi ut den första plattan, Crystal Silence. Sedan
dess har vi gjort något tillsammans varje år,
säger Gary Burton.
Kanske kände de två igen autodidakten i den
andre. För en sak Gary Burton och Chick Corea
har gemensamt är att de i princip är självlärda.
Den sexårige Gary blev ”tilldelad” vibrafonen av
sina föräldrar som tyckte att de tre barnen skulle
lära sig ett instrument var. En kvinna på samma
gata lärde honom grunderna, därefter tog han
mest ut låtar som han hörde på radion.
– Det var först i 18-årsåldern som jag upptäckte jazzen och verkligen blev seriöst intresserad
av vibrafonen. För mig var jazz något oerhört
spännande.
Några år senare hamnade han hos George
Shearing och därefter hos Stan Getz i tre år. 1967
bildade han sin första egna grupp, som bland
annat sett gitarristerna Larry Coryell och Pat
Metheny passera revy.
17
18
Och deras gemensamma kreativitet har inte
mattats med åren.
– Det är bara lite annorlunda nu mot när vi
började. Vi har mognat som musiker. Vi kan
spela mer komplexa och genomarbetade saker
och i en lång rad olika stilar nu. På något sätt har
vi ju vuxit upp tillsammans och kan varandra
utan och innan. Det är extremt inspirerande och
ger oss en otrolig frihet.
Gary Burton säger att han under alla gemensamma år bara väntat på den stund då de två
skulle tröttna på varandra. Men det ögonblicket
har aldrig kommit.
– Och nu har jag faktiskt börjat tro att vi håller
på tills en av oss trillar av pinn.
piazzolla
forever!
Göteborgs Symfoniker - en del av
Chick Corea slog sig ned vid pianot som
fyraåring och var tidigt inspirerad av pianister
som Horace Silver och Bud Powell. De första
avgörande anhalterna i hans spirande karriär
var hos Mongo Santamaria och Willie Bobo. I
slutet av 1960-talet, precis när det var dags för
jazzen att blomma ut som fusion, fick Miles
Davis upp ögonen för honom. Därefter har han
stått i spetsen för grupper som Return to Forever
och skrivit en lång rad klassiker, med Spain som
ohotad kronjuvel.
Gary Burton är just hemkommen från New
York när vi hörs. Där han uppträtt på den legendariska jazzklubben Blue Note – tillsammans
med Chick Corea.
– Chick firar sin 70-årsdag med att uppträda där i en månad. Och han byter sättning
var tredje dag. Jag avlöste gitarristen John
McLaughlin och efter mig stod sångaren Bobby
McFerrin på tur. Chick har sådan otrolig energi!
säger Gary Burton entusiastiskt.
Han fortsätter med att beskriva Chick Corea
som oavbrutet upptagen med olika saker.
– Han skriver musik, gör plattor, turnerar
med olika grupper och projekt, är solist med
orkestrar ... Och han behärskar vilken musik
som helst. Tango, fusion, jazz… Han är utan
jämförelse den mest produktive och mångsidige
musiker jag någonsin stött på! Och allt det där
tar han med sig in i vårt samarbete.
Gary Burtons karriär har sett rätt annorlunda
ut. Sedan tidigt 70-tal har han varvat livet som
musiker med att vara lärare på och till slut rektor
för den legendariska jazzskolan Berklee i Boston.
De dryga 30 åren på skolan, innan han gick i
pension för ett tiotal år sedan, vill han inte på
något sätt vara utan.
– Där fick jag ständigt möta nya musikaliska
uttryck och unga musiker, och det har hållit mig
alert.
Och när han ska förklara det speciella med
duon som sättning vaknar den vältalige pedagogen i honom till liv.
– Att spela solo är som att ge ett tal. Med en
grupp bjuds publiken på en paneldiskussion. I
en duo för man ett samtal. I mina ögon är det
den mest intima musikaliska sättning som finns.
Och den lämnar så mycket öppet. Man kan växla
roller med varandra, gå från komp till solo utan
minsta problem. Har man dessutom, som vi två
har, en speciell och djup kontakt, då är det utan
tvekan det mest kreativa musikaliska uttrycket.
Låt dig svepas med i den argentinska
tangon när Astor Piazzollas kronprins
Richard Galliano spelar mästarens
vackraste musik med sin septett.
stora salen 25 mars kl 18.00
Introduktion av Sven-Eric Dahlberg kl 17.00
stora salen xxx
richard galliano
13 februari kl 19.30
19
B
lyg har han aldrig varit, pianisten Brad
Mehldau. Medveten om sin egen kapacitet
fick han en del att höja på ögonbrynen
när han fastslog att han och hans triomusiker var
harmoniskt mycket äventyrligare än exempelvis
Bill Evans trio. Hans poäng var uppenbar : jazzen
kan och måste utvecklas och då krävs djärva
musikaliska forskningsresande som tar risker för
att sätta flaggan på nya toppar.
För Brad Mehldau trio blev det en resa som
resulterade i ett musikaliskt monument om fem
Brad
Mehldau
Trio
TEXT stefan nävermyr
Foto michael wilson
album: The Art of the Trio. Här ville han och
hans medmusiker, basisten Larry Grenadier –
som bland annat spelat med Gary Burton – och
den spanske trummisen Jorge Rossy (senare
ersatt av Jeff Ballard) utforska pianotrions alla
möjligheter och erövra nya musikaliska dimensioner. Brad Mehldau är i grund och botten en
intellektuell musiker vilket ger hans improvisationer en unik täthet och klarhet i det strukturella upplägget. Låter det komplicerat? Som
lyssnare upplever man det på ett helt annat sätt:
spännande, fantasifullt och fullständigt självklart.
Här finns ett slags fast grund som överraskningarna kan studsa mot och hans medmusiker Larry
Grenadier och Jeff Ballard kan passa och kontra
så att Mehldau får sträcka sig till det yttersta,
men han gör det så elegant och smidigt att
publiken häpnar. Men på deras senaste CD Brad
Mehldau Trio Live har han avstått från att ställa
sig själv i strålkastarljuset:
– Ett genomgående kännetecken i musiken på
Live är att idéerna fått tid att utvecklas tills de är
20
mogna, för mig är det en tydlig utveckling av vårt
sound de senaste åren. Det kan bero på att det
är just live – det finns inga tidsrestriktioner, bara
ett tidsblock på 75 minuter som ska fyllas med
musik precis som vi vill – men jag tror att det
handlar om att vi lyssnat intensivt på varandra
på scenen: ett tätt, nära lyssnande som resulterar i att vi alla kan identifiera när en nyckelidé i
musiken stiger upp och kräver uppmärksamhet,
och sedan ett gemensamt åtagande att vänta och
se vart idén tar oss.
– I den processen, under ett framträdande, finns
det en medvetenhet oss tre emellan att det inte är
någon brådska att påskynda och avsluta skeendet.
För mig som bandledare har det inneburit att jag
inte styrt mot någon speciell ritning i ett givet
ögonblick. De i mitt tycke bästa framförandena,
de som hamnat på skivan, är de där jag är minst
högljudd i uttrycket: då lyser Larry och Jeff
starkast.
Skivan innehåller vid sidan av eget material
också poplåtar som Oasis Wonderwall och
Soundgardens Black Hole Sun.
Mångsidige Brad Mehldau har också verkat
utanför trioformatet. Bland annat projektet
Love Songs med Anne Sofie von Otter där
han skapade nya inramningar åt sångerskan
i klassiska kärlekssånger av Jacques Brel,
Lennon/McCartney, Richard Rodgers, Joni
Mitchell och många fler. ”Brad Mehldau är en
fantastisk pianist”, säger Anne Sofie von Otter
som framträdde och turnerade med honom
2010/2011. Han har tidigare gjort ett liknande
samarbete med amerikanska stjärnsopranen
Renée Fleming. Många berömda jazzmusiker
har också samarbetat med Brad Mehldau: Joshua
Redman, Pat Metheny, Charlie Haden och Lee
Konitz, för att nämna några. Regissörer som
Stanley Kubrick och Wim Wenders har använt
Brad Mehldaus musik i sina filmer.
Få jazzgrupper kan leverera ett så utsökt spel
som Brad Mehldau trio. Trion som konstellation
är i mångt och mycket den idealiska jazzkombon med förmåga att briljera i allt från känsliga
ballader till komplexa, rytmiska improvisationer
och rakt, okomplicerat sväng. Samspelet kan nå
oanade höjder, särskilt om musikerna arbetat tätt
ihop. Och det har Brad Mehldau trio definitivt
gjort.
STORA SALEN 4 mars kl 19.30
stora salen
14 & 15 december kl 19.30
21
Popical:
Rebecka Törnqvist, Sara
Isaksson och Daniel Lemma
I vår kommer tre artistprofiler till Konserthuset under rubriken Popical
där de spelar sina egna låtar tillsammans med musiker ur Göteborgs
Symfoniker. Först ut är Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson och en månad
senare tar Daniel Lemma plats på scen.
TEXT Lovisa pihl
S
ångerskorna Rebecka Törnqvist och Sara
Isaksson har samarbetat sedan mitten av
1990-talet.
– Vi sjöng en duett på Rebeckas skiva Tremble
My Heart och sedan dess har vi gjort återkommande samarbeten. Både i bandet Gloria, som
gav ut två skivor, och 2005 med skivan Fire In
the Hole där vi spelade in akustiska versioner av
Steely Dans låtar. Den musik vi hittills har gjort
tillsammans är väl någon slags popmusik, i vid
bemärkelse säger Sara Isaksson.
Öppenhet för olika slags musik kännetecknar
också Daniel Lemma som kommer med sitt band
i mars. Han slog igenom med filmmusiken till
Josef Fares film Jalla! Jalla! och skivan Morning
Train från 2001, med singeln If I Used to Love
You. Daniel Lemma har också bott i New York
och arbetat som musiker. Där är musikklimatet
annorlunda.
– Det var väldigt mycket mer business i USA,
folk som försökte tjäna pengar. Jag spelade in en
skiva där men den kom aldrig ut utan fastnade
i byråkratin. Det var en spännande tid men jag
trivs väldigt bra i Göteborg.
Och Daniel är ett bekant ansikte i musikgöteborg. Han har sin studio i kulturhuset Oceanen
där han också arrangerar klubbar och driver
det egna skivbolaget Dextramusic. Det innebär
22
mycket arbete att vara frilansande musiker men
också en annan frihet, inte minst artistiskt.
– Jag har hållit på ett tag nu och vet ungefär vad
jag vill göra, var jag vill placera mig musikaliskt.
Det är alltid svårt och kanske inte heller nödvändigt att sätta etikett på sin egen musik men jag
inspireras av bland annat amerikansk folkmusik
som country och blues.
För Daniel Lemma har det aldrig funnits något
alternativ till att arbeta som musiker.
– Jag tror att man måste vara lite naiv för att
lyckas. Eller rättare sagt: inte bara det. Man måste
samtidigt vara väldigt realistisk. Det kanske
är balansen mellan de två tillstånden som är
nyckeln! Det kan vara en väldigt osäker tillvaro
men för mig har det alltid ordnat sig. Och friheten som det innebär att vara självständig är alla
gånger värd den osäkerhet som det kan innebära.
Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist har
under många år varit ”sina egna” sångerskor
och sjungit både solo och i olika konstellationer.
Utöver att sjunga i olika sammanhang avslutar Sara Isaksson just nu psykologstudier och
Rebecka Törnqvist skriver musik.
– Bortsett från studier så har vi arbetat uteslutande med musik i någon form de senaste 15 åren.
De största skillnaderna mot att vara anställd
musiker är nog dels bristen på ekonomisk trygg23
het, dels att vi arbetar i sammanhang där man
själv har det slutgiltiga konstnärliga ansvaret,
säger de.
Även om många av Symfonikernas musiker
är vana att spela i olika kontexter skiljer sig en
Popicalkonsert från en orkesterkonsert. Både
popgruppen och orkestermusikerna är i ett
nytt sammanhang. Rebecka och Sara beskriver
sin relation till klassisk musik som relationen
till vilken annan musik som helst. Rebecka
Törnqvist förklarar:
– All musik som av någon anledning fångar ens
intresse och vidgar ens värld är oumbärlig. Jag
besökte Göteborgs Konserthus i september och
hörde Göteborgs Symfoniker spela Mahlers sjua.
Helt fantastiskt!
Inför Popicalkonserten förbereder de sig
genom att välja ut låtar och instrumentering och
diskuterar med den som arrangerar musiken.
Och repeterar förstås!
– Den som skiljer sig från vanligt bandarbete är
att det är fler musiker och att man får lyxen att
jobba med en arrangör, säger de.
Arrangören för denna liksom alla andra
Popical-konserter heter Martin Schaub. Han är
musiker, sångare och kompositör i bandet West
of Eden. Det var också han, tillsammans med
en orkestermedlem, som kom med idén till att
göra konserter där popartister och musiker ur
Göteborgs Symfoniker får mötas. Det är den
femte säsongen med Popical-konserter och
det har blivit flera spännande möten mellan
Symfonikerna och artister som Veronica Maggio,
Soundtrack of Our Lives, Miss Li, Loney Dear,
Christian Kjellvander och Salem Al Fakir. I
somras gjordes också en utomhuskonsert på
Kulturkalaset med Timo Räisänen och musiker
ur Göteborgs Symfoniker.
Ungefär ett halvår före varje Popicalkonsert
väljer Martin Schaub och artisterna låtar och
vilka instrument som ska vara med. Sedan
skriver han arrangemangen för Symfonikerna.
Martin är ofta med som dirigent under själva
konserten.
– Att spela tillsammans med ett popband kan
kräva en annan sorts lyhördhet eftersom mycket
sker i stunden. Det kan bli oväntade pauser och
reaktioner från publiken på ett helt annat sätt än
vid en klassisk konsert. Men många av musikerna
i Symfonikerna tycker att det är en spännande
utmaning och ett kul avbrott från deras vanliga
repertoar. I själva mötet mellan popartisterna
och Symfonikerna uppstår något helt nytt, säger
Martin Schaub.
amadou & mariam
Två skickliga musiker
från Mali som gjort succé
både i Afrika och Europa.
Martin Schaub
stenhammarsalen
Rebecka törnqvist & Sara isaksson
17 februari kl 21.00
daniel lemma
16 mars kl 21.00
24
5 mars kl 19.30
programsidorna
konsertER
DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER
KALENDARIUM
28
Samtliga konserter på Konserthuset
18 & 19 jan
34
Göteborgs Symfoniker & Alexander Shelley
KAMMARKONSERT 22 jan
38
Mario Venzago och Per Enoksson med vänner
26 & 27 JAN
40
Göteborgs Symfoniker & Mario Venzago
2 & 4 FEB
44
Göteborgs Symfoniker & Krzysztof Urbanski
8, 9 & 10 FEB
48
Göteborgs Symfoniker & Shi-Yeon Sung
23 & 24 FEB
53
Göteborgs Symfoniker & Juanjo Mena
1, 2 & 3 MARS
58
Göteborgs Symfoniker & Christian Zacharias
KAMMARKONSERT 4 MARS
62
Christian Zacharias & musiker ur Göteborgs Symfoniker
9 MARS
64
Håkan Hardenberger & Academy of St Martin
in the Fields
70
Göteborgs Symfoniker & Pablo Heras-Casado
16 MARS
76
Kungliga Filharmonikerna & Sakari Oramo
21 & 22 MARS
80
Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel
14 & 15 MARS
Familjekonserterna 21 januari & 10 mars, Sportlovsorkestern 17 februari samt Ragnarök 19-20 april
presenteras i separata program. Se www.gso.se för dagsaktuellt kalendarium.
26
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
tisdag 17 jan KL 18.00 Stenhammarsalen
föreläsning med sixten nordström
ONSDAG 18 jan KL 19.30
TORSDAG 19 jan KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER & alexander shelley
terés löf piano
LÖRDAG 21 JAN KL 15.00
FAMILJEKONSERT Fri entré
Göteborgs Symfoniker i musikaliskt möte
med barn från El Sistema-Göteborg.
söndag 22 jan kl 16.00 & 19.30
gift – ett livsfarligt ämne
Anna Mannheimer & Peter Apelgren
arr CS Nöje
SÖNDAG 22 jan KL 18.00 Stenhammarsalen
Kammarkonsert
Mario venzago &
Per enoksson med vänner
MÅNDAG 23 jan KL 19.30 Stenhammarsalen
nefertiti på konserthuset
goran kajfes med subtropic arkestra
TORSDAG 26 JAN KL 19.30
the blanks
arr Kulturbolaget KB West
kalendarium
fredAG 10 feb KL 18.00
after work
Inklusive mat och dryck efter konserten
gÖTEBORGS SYMFONIKER & shi-yeon sung
jakob koranyi cello
LÖRDAG 11 feb KL 11.00 Götaplatsfoajén
FIKASTRÅKET
månDAG 13 feb KL 19.30
richard galliano septett
piazzolla forever
TISDAG 14 feb KL 18.00 Stenhammarsalen
föreläsning med sixten nordström
fredag 17 feb KL 18.00 Stenhammarsalen
sportlovsorkestern & thord svedlund
freDAG 17 feb KL 21.00 Stenhammarsalen
popical:
rebecka törnqvist och sara isaksson
med musiker ur Göteborgs Symfoniker
måndag 20 feb KL 19.30
tisdag 21 feb KL 19.30
onsdag 22 feb KL 14.00 & 19.30
sicken tyken tid – en äkta göteborgsrevy
arr Nya Revyteatern
torsdAG 26 jan KL 19.30
fredAG 27 jan KL 18.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER & mario venzago
thomas zehetmair violin
torsdag 23 feb KL 19.30
freDAG 24 feb KL 18.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER & juanjo mena
manskör ur göteborgs symfoniska kör
pär lindskog tenor
torsdAG 2 feb KL 19.30
lördAG 4 feb KL 15.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& krzysztof urbanski
jan lisiecki piano
måndag 27 feb KL 19.30
tisdag 28 feb KL 19.30
onsdag 29 feb KL 14.00 & 19.30
sicken tyken tid – en äkta göteborgsrevy
arr Nya Revyteatern
onsdAG 8 feb KL 19.30
torsdAG 9 feb KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER & shi-yeon sung
jaKob koranyi cello
onSDAG 29 feb KL 19.30
mikael wiehe
arr PK Musik & United Stage
28
torsdag 1 mars KL 19.30
lördag 3 mars KL 15.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& christian zacharias piano
fredAG 2 mars KL 18.00
after work
Inklusive mat och dryck efter konserten
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& christian zacharias piano
onsdag 14 mars KL 19.30
torsdag 15 mars KL 15.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER,
GÖTEBORGS SYMFONiska kör
& pablo heras-casado
Ingela bohlin sopran
fredag 16 mars KL 18.00
kungliga filharmonikerna & sakari oramo
nancy Zhou violin
SÖNDAG 4 mars KL 18.00 Stenhammarsalen
Kammarkonsert
med musiker ur göteborgs symfoniker
freDAG 16 mars KL 21.00 Stenhammarsalen
popical: daniel lemma
med musiker ur Göteborgs Symfoniker
sönDAG 4 mars KL 19.30 Stora salen
nefertiti på konserthuset
brad mehldau trio
LÖRDAG 17 mars KL 11.00 Götaplatsfoajén
FIKASTRÅKET
måndag 5 mars 19.30
Världen i konserthuset
amadou & mariam
6-9 mars KL 9.00 & 10.30
skolkonserter
drillar och draköron
göteborgs symfoniker
& torodd wigum
presentatör ayla kaBAcA
tisdag 6 MARS KL 19.30
onsdag 7 mars KL 14.00 & 19.30
sicken tyken tid – en äkta göteborgsrevy
arr Nya Revyteatern
FREdag 9 mars KL 18.00
ACADEMY OF ST MARTIN IN THE FIELDS
& HÅKAN HARDENBERGER trumpet
lördag 10 mars KL 13.00 & 15.00
familjekonsert
drillar och draköron
göteborgs symfoniker
& torodd wigum
presentatör ayla kaBAcA
tisDAG 20 mars KL 19.30
joe bonamassa
arr Kulturbolaget KB West & Live Nation
onsdag 21 mars KL 19.30
torsdag 22 mars KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER & gustavo dudamel
fredag 23 mars KL 19.00
michelle wågsjö & bengt forsberg
arr SCB Global
SÖNDAG 25 mars KL 18.00
chick corea och gary burton
lördag 31 mars KL 19.30
magnus betnér
arr FTW Productions
lördag 14 april KL 19.30
jill johnson
arr Live Nation & Nöjet
29
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
den sammansatte liszt
Franz Liszt fyllde nyligen 200 år vilket bland annat uppmärksammades av en musikforskare i Guldheden.
Han skrev en bok om den sällsynt moderne tonsättaren som blandade högt och lågt och med sin motsägelsefullhet blev en frisk fläkt i det europeiska musiklivet.
Här har Jan Ling för Podiets räkning tecknat ett porträtt av den remarkable tonsättaren inför framförandet
av En Faustsymfoni den 23 & 24 februari. För ytterligare fördjupningar rekommenderar vi hans läsvärda bok
Franz Liszt och 1800-talets konstmusik.
Vem var denne Franz Liszt, vars 200-åriga födelsedag firades den 22 oktober 2011 med pianomaraton, symfonikonserter och föreläsningar världen
över? Själv kunde han ibland presentera sig som
halv zigenare, halv munk. Men egentligen bestod
han och hans liv av musik, musik och åter musik.
Eftersom han trodde på Gud kan vi gott föreställa
oss att han nu är i musikens himmel, sittande på
musikens helgons, den heliga Cecilias, högra sida
och smuttande på sin favoritkonjak. Om han i så fall
har möjlighet att blicka ned på jordelivet skulle han
med all säkerhet bli förvånad över att hans musik har
blivit så populär! Möjligen drömde han om detta när
han var ung och omåttligt framgångsrik som pianist
och debattör. Men på ålderns höst, då motgångarna
hopade sig både privat och i yrkeslivet som tonsättare
var detta något han aldrig skulle kunna ha föreställt
sig. Nej, som kompositör kände sig nog den gamle
Franz ganska misslyckad. Inte blev saken bättre av
att vare sig hans vän Frédéric Chopin under sin korta
levnad eller Johannes Brahms under sin betydligt
längre jordiska vistelse fann hans tonsättningar vara
värda så mycket som ett vitten. Brahms tyckte helt
enkelt illa om dem. Det gick väl an så länge Franz
komponerade för piano, dels sådana stycken som
var överkomliga för amatörer och dels sådana som
krävde pianovirtuosens teknik. Men de senare årens
symfoniska dikter, symfonier och mässor gjorde
ingen succé. Snarare motsatsen. De symfoniska
dikterna fick han själv köpa hos förläggaren och
lämna till vänner med förhoppning att någon skulle ta
mod till sig att framföra dem. När de väl någon gång
stod på programmen, ofta lanserade av Liszt själv och
med honom själv som dirigent, var kritiken blandad.
Och publiken? Ja, den var ofta kallsinnig och oförstående. Franz beklagar sig bittert för svärsonen
30
Richard Wagner om dessa ständiga motgångar som
också hade allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Men Richard tänkte bara på sig själv. Han fortsatte
skoningslöst sitt livslånga pungslående av denne
musikens grand seigneur, oavsett att denne nu var
närmast på obestånd.
Nej, tonsättandet var som sagt ingen lönsam
sysselsättning för Franz på gamla dagar. Som
45-åring hade han definitivt övergivit det offentliga
klaverspelandet där han på 1830- och 1840-talen
hade varit absolut bäst i världen. Det fanns visserligen
konkurrenter, men de låg på milsvitt avstånd. Hans
”farväl till pianot” hade skett på inrådan av Franz
sista stora kärlek: furstinnan Caroline Wittgenstein.
Hon hade i sin tur lämnat godset i Ukraina och
smugglat sig genom ett krigande Europa 1848 för
att få leva tillsammans med denne karismatiske man.
Gemensamt hade de inte bara konsten och litteraturen utan även katolicismen. Caroline kombinerade
sin tro med skarpa angrepp på den katolska kyrkan
som hon fann moraliskt förtappad. Kanske var det
för att uppfylla just hennes önskan att få leva med en
stor tonsättare som fick pianohusaren Franz att byta
yrke till det betydligt mindre lukrativa och glamorösa
tonsättarkallet? Caroline hade nog tänkt sig Franz
som samtidens motsvarighet till 1500-talets Giovanni
Pierluigi da Palestrina. ”Min egen Palestrina” kallade i
varje fall påven Pius den IX honom skämtsamt för när
de vandrade i klostergången vid Laterankyrkan i Rom.
Likt katten hade Franz Liszt minst nio liv. I ett liv var
han underbarn, i ett senare skede eftersökt och firad
pianist. Han införde bland annat konsertformen att
ensam och utan noter spela solo en hel kväll, detta
som kom att kallas recital. Han var också de stora
gesternas man med högt svängande armar och yvigt
skakande hår!
Men Franz var
också en lysande
pedagog. Redan i tonåren, något år efter det att
familjen anlänt till Paris, var
han eftersökt som pianolärare, särskilt av salongens unga
damer. På ålderns höst kom han att
samla världens elit av pianobegåvningar
till Weimar där de fick en lämplig dos handpåläggelse
för att förmedla hans pianoarv. Knappast någon
pianist kan idag räkna sig vid sidan av det pianistträd
som har Franz Liszt som rot.
Franz Liszt sysslade också redan som ung med
kvalificerad välgörenhet, spelade på fängelser och
sjukhus utan ersättning och skrev revolutionär musik
och gav ekonomiskt stöd till de utfattiga väveriarbetarna i Lyon. Senare gick de stora gagerna han
fick vid sina berömda pianoaftnar med festklädda
honoratiores på podiet till välgörenhet. Men åtskilligt spenderade han också på hedersgästerna vid
efterföljande bankett.
När Franz lämnade virtuoslivets kringflackande liv
städslades han som kapellmästare och hovlakej vid
det furstliga lilleputthovet i Weimar. Här organiserade
han en förstklassig opera- och orkesterverksamhet
med flera uruppföranden av skyddslingen Richard
Wagners och andra tonsättares operor. Samtidigt
utvecklade han konsten att dirigera. Han nöjde sig
inte med att på dåtida sedvanligt sätt helt simpelt
ange takten utan tolkade musiken med hjälp av hela
kroppen, viftade vilt och ohämmat med armarna,
hoppade runt för att markera takten, spände ögonen
i falskspelare och blinkade uppmuntrande åt perfekta
insatser. Franz var också beredd att axla ansvar för
att organisera sina tonsättarkolleger så att de fick
upphovsrätt till sina verk
och därmed inkomster
som gav dem en drägligare
tillvaro.
I all uppräkning höll jag på att
glömma en sak: han utvecklade
sig också till en ledande skribent
om musikaliska ting. Han startade en
musiktidning där han skrev vassa debattartiklar. Dessutom hann han med att skriva en generös
bok om vännen Frédéric Chopin året efter dennes
bortgång. Om sina vänner romerna, dem som han
enligt tidens sed kallade zigenare, skrev han senare
en mycket omdebatterad bok som särskilt upprörde
de ungerska nationalisterna (Liszt ansåg nämligen
att romernas musik var själva ursprunget till den
ungerska folkmusiken). Han lärde känna sina romer
redan i barndomens Raiding där de hade sitt läger i
byns utkant. Sedan sökte han upp dem oavsett om
han var i Moskva, Kiev eller Budapest för att lyssna
och lära av deras musik. Den omsatte han sedan i
sina berömda rapsodier för att förmedla sina musikaliska upplevelser till en publik som kanske inte skulle
uppskatta zigenarkapellens framföranden på fiol och
cimbalom.
Det var också som barn i Raiding han med pappa
Adam som förmedlare lärde känna franciskanermunkarna. Ofta besökte han klostret tillsammans med
pappan. Han döptes också till Franz på förslag av
Adam och mamma Anna Lager, detta för att hedra
denna ärevördiga munkorden. Redan som barn var
han djupt troende enligt hans första biograf och
beundrarinna Lina Ramann. Gud följde honom sedan
i vått som torrt genom livet. Apropå vått så spottade
han inte i glaset. Ryktet säger att han på ålderns
höst konsumerade riklig mängd vin och konjak varje
31
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
dag. Att röka turkisk pipa med
varierande innehåll var också inne
bland konstnärskretsar i Paris på
1830-talet och Franz var en flitig
piprökare. Senare övergick han
som tur var helt till saftiga cigarrer.
Han var utan tvekan en sammansatt person. Tomas Tranströmer diktar
om honom att han ”är van att bära sin
resväska genom snöglopp och solsken” vilket
sannolikt associerar till hans bakgrund som franciskaner och hans förhållande till sin betjänt. Detta
kunde ta sig absurda vändningar. Franz kunde till
exempel låta betjänten bo i hotellets lyxsvit medan
han själv bodde i minsta vindsrummet. Eller så
satte han sig i tredje klassens tågkupé och befallde
betjänten att åka första klass! Men i grunden var
han en djup humanist som i de flesta lägen ville allas
väl. Detta gällde tyvärr inte hans första stora kärlek,
Marie d’Agoult, efter den tragiska brytningen och den
följande kampen om barnens framtid. Franz var en
fullblodsegoist som beträffande kärleksaffärer skulle
ha passat in i 1960-talets hippierörelse. När den
kvinna som betytt så mycket för honom känslomässigt, intellektuellt och även musikaliskt inte längre
stod ut med honom – hon som lämnat man, barn
och överklassen för hans skull – så räckte franciskanerandan inte till för att han som ensam vårdnadshavare skulle ge henne anständiga möjligheter att
träffa sina barn. De bodde hos sin farmor Anna
Lager. Deras fisförnäma mormor, Marie d’Agoults
mor, erkände av konvenans aldrig barnens existens.
Men katastrofen drabbade alla
efter en tid. Den begåvade sonen
Daniel, född 1839, dog i influensa 1859 och älsklingsdottern
Blandine, född 1835, dog 1862.
Dottern som överlevde hette
Cosima och levde fram till 1939,
nära 100 år gammal. Hon hade starka
gener som, efter äktenskapet med Liszts
favoritelev Hans von Bülow, korsades med
Richard Wagners och deras äktenskap resulterade i
dynamiska efterlevande som fortfarande regerar med
fast hand i Bayreuth.
Det var i Bayreuth som Richard Wagner förverkligade drömmen om ett festspelscentrum, detta som
svärfadern förgäves försökt skapa i Weimar. Det var
också där, vid ett besök hos dottern Cosima, som
Franz Liszt avled. Hans sista beundrarinna, en elev,
fick betrakta honom genom fönstret, förbjuden att
närvara i sjukrummet av Cosima. Dottern serverade
inte heller pappan någon avskedskonjak.
Jan Ling
after work
Ni vet vad man vill ha på en After Work: något gott att äta och dricka, schysst mingel, en mysig miljö och bra priser.
Allt detta kan många trevliga etablissemang på Avenyn erbjuda men det är bara Konserthuset som har Göteborgs
Symfoniker. Gör som så många andra: gå på en timmes konsert och njut av den sköna stämningen vid våra After
Work-kvällar. Konsert, mat och dryck för endast 300 kr.
Konserten startar kl 18 med efterföljande mat och mingel ca kl 19.
10 februari kl 18
2 mars kl 18
smetana uvertyr till brudköpet
dvorák cellokonsert h-moll
C p e bach symfoni e-moll
zimmermann kyrkmarknadsdanser från rhEn
c p e bach klaverkonsert d-moll
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT shi-yeon sung
jaKob koranyi cello
32
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT & solist Christian zacharias piano
33
53 10
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
18 & 19 januari
terés löf
2001 erhöll Terés Löf sitt solistdiplom
och debuterade i Brahms första pianokonsert med Kungliga filharmonikerna.
Sedan dess har hon frilansat som solist
och kammarmusiker och turnerat både
i Sverige och utomlands. Terés Löf
har framträtt som solist med de flesta
svenska orkestrar och gav 2007 ett
kritikerrosat framförande av Poulencs
dubbelkonsert tillsammans med
pianisten Johan Ullén och Sveriges
Radios symfoniorkester. I sin pianotrio samarbetar hon med violinisten Klara Hellgren och cellisten
Kati Raitinen. Terés Löf har gjort
flera radioinspelningar för SR
P2 samt medverkat i SVT, bland
annat i Musikspegeln, Veckans
konsert (Gershwins pianokonsert) och Berwaldhallens
Trettondagskonsert då hon
spelade Lowell Liebermanns
pianokonsert med Sveriges
Radios symfoniorkester.
2005 kom en CD på Caprice
Records där hon spelar
Mozarts Pianosonat nr 12
och pianokvintetten med
Amadékvintetten.
Alexander Shelley
31-årige Alexander Shelley har snabbt etablerat
sig som en av de mest intressanta dirigentbegåvningarna i sin generation. 2005 vann han
förstapris i dirigenttävlingen i Leeds och förra
säsongen gjorde han framgångsrika debuter i USA
och Sydamerika samt med europeiska orkestrar
som BBC Symphony Orchestra och Bordeauxs
34
Nationalorkester. Han är redan väl etablerad i
Norden där han bland annat dirigerat Sveriges
Radios symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Det Kongeliges orkester. Alexander Shelly
är chefdirigent för Nürnbergs symfoniorkester och
konstnärlig ledare för ett framtidsprojekt med Tyska
kammarfilharmonin i Bremen.
Foto Torsten Hönig
35
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
ONSDAG 18 jan KL 19.30
TORSDAG 19 jan KL 19.30
salonen helix 9 min
beethoven pianokonsert nr 2 30 min
PAUS
Stravinsky petrusjka 42 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT Alexander shelley
terés löf piano
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Esa-Pekka Salonen (f 1958)
Helix
Esa-Pekka Salonen var redan från början en
mångsidig musiker: han spelade horn och studerade
komposition och dirigering. Efter hand blev intresset för dirigering allt starkare och han inledde redan
som 20-åring en karriär som ledde till chefskap
för Sveriges Radios symfoniorkester, Los Angeles
Philharmonic och Philharmoniaorkestern i London.
Som tonsättare har Esa-Pekka Salonen uppvisat
flera olika stilriktningar. Hans förläggare ger en kort
historik som är talande: ”I slutet av 1970-talet, när
han studerade för Rautavaara vid Sibeliusakademin,
komponerade han i en lyrisk, neoromantisk stil. Efter
att ha studerat i Italien för Donatoni och Castiglioni
gick han över till strikta seriella principer, särskilt i
den serie solostycken som fått titeln Yta. Sedan hans
dirigentkarriär fått fart 1983 blev det inte mycket tid
över till att komponera, men i mitten av 1990-talet
började han åter komponera, ofta i större format med
en ny känsla av energi, livsglädje och orkesterbriljans.”
Esa-Pekka Salonen har sedan dess komponerat
flera stora orkesterverk, bland dem Foreign Bodies
(2001), Insomnia (2002, framfört av Göteborgs
Symfoniker och Gustavo Dudamel 2009) samt
Wing on Wing som var en gåva till Los Angeles
Philharmonic och fick sitt uruppförande 2004 i
orkesterns nya hem, Walt Disney Concert Hall. 2005
komponerade han Helix för BBC Proms. Han skriver
själv om verket:
“Jag bestämde mig för att skriva ett uvertyrlikt
stycke med hyllningskaraktär som ändå skulle vara
strikt strukturerat och grundat på en kontinuerlig
process. Helix form kan beskrivas som en spiral,
eller mer akademiskt en kurva som cirklar runt en
36
18 & 19 januari
kon och har ett konstant vinkelförhållande mot en
linje parallell med konens bas. Helix är i grunden
ett nio minuter lånt accelerando. Tempot ökas men
frasernas notvärden blir motsvarande längre. Därför
ändras endast materialets relation till pulsen, inte
nödvändigtvis intrycket av hastigheten. Därav spiralmetaforen: materialet (vilket huvudsakligen består
av två olika fraser) skjuts framåt genom ständigt
mindre koncentriska cirklar tills det når en punkt
där det måste stanna eftersom det inte längre finns
någon väg att gå. Det musikaliska uttrycket genomgår drastiska förändringar under loppet av dessa nio
minuter: den idylliska, nästan pastorala öppningsfrasen för piccolo och kontrafagott återvänder långt
senare i horn och trumpeter, fortissimo, omgiven av
en väldigt livlig tuttiorkester. I den avslutande delen
framstår materialet i ett nästan maniskt ljus.”
Esa-Pekka Salonens anseende som tonsättare har
förstärkts ytterligare de senaste åren. 2007 dirigerade han själv uruppförandet av sin pianokonsert
med New York Philharmonic och Yefim Bronfman
som solist. Två år senare uruppförde Leila Josefowicz
violinkonserten som belönades med 2012 års
Grawemeyerpris, ett av världens mest prestigefyllda
kompositionspriser. Bland tidigare prisvinnare finns
György Ligeti, Witold Lutoslawski och Pierre Boulez,
så man kan verkligen säga att Esa-Pekka Salonen
hamnat i fint sällskap.
Ste fan Näve r myr
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 2 B-dur op 19
Allegro con brio
Adagio
Rondo: Molto allegro
”Jag uppskattar konsertens värde endast till tio
dukater, emedan jag, som jag redan skrivit, inte anser
att det är en av mina bästa.” Ja, så skrev Beethoven
själv i ett brev till förläggaren Hofmeister 1801. Det
är ett märkligt dokument. Han hade ju då inte skrivit
speciellt många konserter! I själva verket skrevs
denna konsert 1795, och den som fått beteckningen
nr 1 skrevs inte förrän året därefter. Men å andra
sidan skrev han också en onumrerad pianokonsert
i Ess-dur redan som 14-åring. Eftervärlden har i alla
fall sett den andra pianokonsertens kvalitéer och
värderat den helt annorlunda. I synnerhet finalen är
lysande briljant musik.
Om man tycker att B-durkonserten har mycket
av Mozart i sig så är det egentligen inte så konstigt.
Det var bara fyra år sedan Mozart gått ur tiden och
den unge Beethoven hade ännu inte funnit sin egen
stil. Mozarts då tio år gamla pianokonsert nr 18 går i
samma tonart och har exakt samma instrumentering.
Beethoven skrev pianokonserten till den egna
offentliga debutkonserten som pianist. Den ägde
rum i Wien den 29 mars 1795 och som vanligt blev
musiken färdig i allra sista stund. ”Först två dagar
före framförandet skrev han rondot, och då hade
han dessutom besvärliga koliksmärtor som ständigt
plågade honom. I kammaren satt fyra notskrivare
som fick sida efter sida, vartefter de komponerades.”
Denna metod skiljer sig mycket från mästarens
kommande arbetssätt då han kunde bearbeta sina
motiv otaliga gånger innan han var nöjd. Den här
gången tvingades han improvisera en del solopartier
som han ännu inte hunnit komponera. Men å andra
sidan var han redan då känd som en av Wiens allra
mest begåvade improvisatörer.
Liksom första satsen innehåller också adagiot
mer finess än den sorgfria ytan låter påskina. Den till
synes konventionella, dekorativa långsamma satsen
förebådar i själva verket romantikerna Schubert och
Mendelssohn. Finalen är mer jordnära och på ett
strålande glatt humör.
Stig Jacobsson
Igor Stravinsky (1882-1971)
Petrusjka, balett i fyra scener (1947)
Marknad vid fastlagstiden
Hos Petrusjka
Hos Moren
Moren och Petrusjkas död
Det är en natt i februari 1911, i Beaulieu i södra
Frankrike. Igor Stravinsky har en obehaglig mardröm:
han tror han blivit puckelryggig och vaknar skräckslagen med svåra smärtor i ryggen. En tillkallad
läkare konstaterar att Stravinsky har drabbats av akut
nikotinförgiftning – han har rökt för mycket under det
intensiva komponerandet av Petrusjka.
Arbetet med det som kom att bli Petrusjka – ”Lille
Peter”, en rollfigur i den ryska dockteatern – började i
augusti 1910. Stravinsky bodde i Lausanne och hade
efter succén med Eldfågeln i Paris börjat skissa på
Våroffer. Men han tog sig ett uppfriskande avbrott
med ”ett orkesterverk där pianot spelar huvudrollen,
ett slags Konzertstück.” Han såg bilden av ”en docka
som plötsligt får liv och retar upp orkestern med
djävulska arpeggiokaskader som orkestern besvarar
med hotfulla trumpetstötar.”
Detta tvådelade konsertstycke spelade Stravinsky
för Ryska balettens ledare Sergej Djagilev som
beställt både Eldfågeln och Våroffer. Djagilev blev
eld och lågor och övertalade Stravinsky att göra en
balett av musiken. Handlingen skrev de tillsammans.
Baletten utspelar sig på fastlagsmarknaden i St
Petersburg, på Admiralitetstorget, ”med alla människor, alla stånd, den traditionsenliga lilla teatern, trollkarlen med alla sina konster, och dockorna som får
liv – Petrusjka, hans rival moren och ballerinan – och
deras kärlekstragedi som slutar med Petrusjkas död.”
Konsertstyckets två satser blev balettens andra scen,
Hos Petrusjka (ursprungligen kallad Petrusjkas skrik)
och Rysk dans i den första scenen.
Stravinsky komponerade baletten på resande fot i
Lausanne, Clarens och Beaulieu. Nikotinförgiftningen
gav långsamt med sig men det dröjde flera månader
innan han blev helt frisk. Den 26 maj 1911 fullbordades Petrusjka i Rom där Ryska baletten befann sig
på turné.
Om föregångaren Eldfågeln är romantiskt
prunkande – och inte så litet påverkad av RimskijKorsakov – är Petrusjka mer rytmiskt kärv med
skarpa, ryska färgklickar. Stråkarna spelar inte alls
samma roll som i Eldfågeln och orkestreringen är
mer dynamisk, stundtals concerto grosso-artad med
ett flertal utmanande solon, inte minst för trumpetarna. Där finns också de välkända positivmelodierna
i gnistrande och glimmande instrumentation. En av
dem hörde Stravinsky på gatan utanför sitt hotellrum
i Beaulieu. Positivhalaren lär senare ha krävt och fått
royaltypengar för Stravinskys ”lån”. Den unge Pierre
Monteux anförtroddes uppgiften att dirigera uruppförandet. Koreografin ansvarade Michel Fokine för. Med
Vaslav Nijinsky och Tamara Karsavina i huvudrollerna
blev premiären på Théatre du Chatelet i Paris den 13
juni 1911 en stor succé.
35 år senare hade Stravinsky tagit klivet över
Atlanten och blivit amerikansk medborgare. Vad han
egentligen tänkte när han 1946 satte sig vid skrivbordet i Hollywood för att revidera Petrusjka vet vi inte,
men det är väl troligt att fyra faktorer var avgörande:
eliminering av kopieringsfel, ny klarare instrumentering i linje med hans senaste utveckling, mindre
besättning för att stimulera fler konsertframföranden
och framförallt målet att skapa en ny, copyrightskyddad version som säkrade framtida inkomster. Han
lyckades i alla delar. De enda som möjligtvis knorrar
är de som uppskattar den större och något färgrikare orkestreringen från 1911, originalet som Pierre
Monteux kallade ”min Petrusjka” och som fortfarande
har en särskild lockelse för habituéer.
Ste fan Näve r myr
37
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
22 januari
Johannes Brahms (1833-1897)
Serenad nr 1 D-dur op 11
Allegro molto
Scherzo: Allegro non troppo
Adagio non troppo
Menuett
Scherzo: Allegro
Rondo: Allegro
SÖNDAG 22 jan KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
milhaud la création du monde 15 min
PAUS
brahms serenad nr 1 45 min
Per Enoksson & Mats Enoksson violin
Per Högberg viola
Johan Stern cello
Jenny Ryderberg kontrabas
Anders Jonhäll & Tina Ljungkvist flöjt
Mårten Larsson oboe
Urban Claesson & Ola Persson klarinett
Anders Engström fagott
Sebastian Wilke altsaxofon
Lisa Ford horn
Per Ivarsson & Paul Spjuth kornett
Jens Kristian SØgaard trombone
Erik Risberg piano
Roger Carlsson & Kenneth Franzén slagverk
dirigent mario venzago
Darius Milhaud (1892-1974)
La création du monde
Det är svårt att finna en svensk motsvarighet till
det portugisiska ordet ”saudade”, ett brasilianskt
uttryck som närmast beskriver en längtan efter något
förflutet och förlorat, en nostalgisk känsla av vemod
och saknad och en symbol för något som funnits
hos människan men för alltid gått förlorat. Jag kan
inte låta bli att tänka på vårt svenska vemod, ibland
gränsande till svårmod, minnet efter ljus och glädje
som i avstånd med tiden fått en melankolisk färgning.
Det finns något vi delar, brasilianarna och vi.
Darius Milhaud, denne omåttlige tonsättare och
livsälskare, var bekant med begreppet saudade. Han
var inte bara kompositör utan också sekreterare till
författaren och diplomaten Paul Claudel som en tid
var Frankrikes ambassadör i Brasilien. Där gjorde
Milhaud ett försök att återskapa det brasilianska
stämningsläget i sviten Saudades do Brasil men den
stundtals skramliga skildringen lyckades inte riktigt
fånga den brasilianska själen. Musiken är fjärran
från den finstämdhet sydamerikaner som Barrios,
Villa-Lobos och bossanovaprofilerna Antonio Carlos
Jobim, Luiz Bonfa och João Gilberto uttrycker så
fint i sin musik. (Hela bossanovavågen startade för
övrigt 1958 med låten Chega de saudade, ”Ingen
mer saudade”, komponerad av Jobim och framförd av
João Gilberto.)
Men i La création du monde fann Milhaud det rätta
uttrycket, i det inledande och avslutande motivet som
spelas av en expressiv altsaxofon. Det är talande att
denna avsaknad och längtan så starkt träder fram i
ett orkesterverk som skildrar en tid som fortfarande
tycks oss gåtfull och främmande: jordens skapelse
38
och människans ursprung. I detta stycke musik
förenas också det brasilianska med det svenska:
Milhaud skrev La création du monde på beställning
av Svenska baletten i Paris, den tidens mest vågade
och experimentella balettrupp som övertagit krona,
spira och mantel från Djagilevs Ryska balett. Milhaud
välkomnade tillfället att få komponera ”en jazzbalett med klassisk känsla” baserad på en ”afrikansk
skapelsemyt” av den karismatiske Blaise Cendrars.
Jean Börlin använde i sin koreografi primitiva danser
med svartmålade kroppar och bastkjolar. I Milhauds
kantiga musik finns också inslag av den nya jazzmusiken (vilken ännu inte fått epitetet jazz utan kallades
stomp, ragtime och hot) som uppskattades för sin råa
och raka uttryckskraft och sitt hetsiga utspel. Milhaud
hade under en USA-resa 1922 tillbringat många
kvällar på teatrar och dansrestauranger i Harlem,
New York, där jazzen härskade. Han tog orkesterbesättningen från en musikal av den svarte tonsättaren Maceo Pinkard men bytte en av altviolinerna
till en altsax i La création du monde. Och rytmerna
återanvände han inte utan besvär i mellandelarna
som är fulla av förskjutna motiv och synkoper – balettens stjärndansare Jean Börlin kan inte haft det lätt
med stegen – i slagverk, piano och blåsinstrument
som härmar Harlems jazzband, inklusive glissandon
i stråkar och tromboner. Milhaud hade väl inte en
naturlig känsla för ”swing” men La création du monde
är ett mycket intressant exempel på den experimentlusta och upptäckarglädje som präglar 1920-talets
franska musikliv.
Ste fan Näve r myr
Mellan 1857 och 1859 var den unge Johannes
Brahms anställd som pianolärare och körledare vid
furstehovet i Detmold. Det var hans första musikaliska anställning. Han hade gott om tid att ägna
sig åt studier av Mozarts och Haydns partitur och
detta satte djupa spår när han 1858 började skriva
en nonett som han fullbordade och uruppförde i
Hamburg året därpå.
Redan innan detta skedde hade han bestämt
sig för att skriva om hela verket för orkester och
med ledning av erfarenheterna från framförandet
fullbordade han omarbetningen året därpå. Resultatet
blev den tjugofemårige Brahms första orkesterverk
– Serenad nr 1 i D-dur. Det första framförandet av
verket i denna form ägde rum den 3 mars 1860 och
leddes av Joseph Joachim. Det är ett i hög grad
fullgånget mästerverk som vi i dag vet rymmer åtskilliga av de egenskaper som vi lärt oss förknippa med
”typiskt Brahms”.
Det är uppenbart att Brahms hade den klassiska
epokens divertimento i tankarna när han komponerade sin serenad, och många forskare har letat efter
den ursprungliga nonetten. Men Brahms var alltid
noga med att förstöra alla skisser och tidiga versioner
av sina kompositioner, så om man vill spela musiken
i originalform måste man använda sig av sentida
rekonstruktioner. Kvällens version har gjorts av Jorge
Rotter.
Redan i första satsens inledning märker man att
upphovsmannen studerat Haydns musik ingående.
Huvudtemat visar stort släktskap med början av
dennes Londonsymfoni (nr 104) och ett tema ur
samma symfonis final dyker upp i femte satsen.
I detta scherzo hittar man också anspelningar på
Beethovens andra symfoni och violinsonat op 24.
Men sådana här kollegiala hälsningar är annars
sällsynta och de sex satserna utmärks av ett härligt
melodiskt musicerande där kammarmusiken lyser
igenom också i orkesterversionen, inte minst i
menuetten. Det kraftfulla slutrondot mjukas upp av
två lyriska episoder innan hela serenaden efter en
överraskande vändning mot moll slutar i strålande
dur.
Stig Jacobsson
39
BILJETTKONTORET
031-726 53 10
BILJETTKONTORET
031-7265310
BOKA
PÅ NÄTET:
WWW.GSO.SE
BOKA
PÅ NÄTET:
WWW.GSO.SE
26 & 27 januari
Foto Albert Venzago
Foto Keith Pattison
Mario venzago
thomas zehetmair
Schweiziske Mario Venzago var 2004-2007 chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han fick sin musikutbildning i Zürich och Wien och inledde sin karriär
som pianist hos radion i Lugano. Han har bland
annat varit chefdirigent hos Heidelbergoperan och
Grazoperan, för Tyska kammarfilharmonin i Bremen,
Baskiska Nationalorkestern, Basels symfoniorkester
och Indianapolis Symphony. År 2010 utsågs han
till chefdirigent för Berns symfoniorkester. Mario
Venzago har bland annat samarbetat med Berlins
filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig,
Münchens symfoniorkester, London Philharmonic,
BBC Symphony Orchestra, La Scalaorkestern i
Milano och NHK-orkestern i Tokyo. I Nordamerika
har han framträtt med Boston Symphony,
Philadelphiaorkestern, Toronto Symphony och
Baltimore Symphony. Han har också bjudits in till de
Tyske Thomas Zehetmair har högt anseende som
violinist, dirigent och kammarmusiker världen över.
Han är chefdirigent för Northern Sinfonia i England
och Artistic partner hos Saint Paul Chamber
Orchestra i USA. Thomas Zehetmair har gjort ett stort
antal hyllade skivinspelningar både som violinist och
dirigent. Flera av dem har fått internationella utmär-
40
prestigefyllda festivalerna i Salzburg och Luzern. Med
Göteborgs Symfoniker har Mario Venzago spelat in
samlings-CDn Europe’s Finest (GSO), Alban Bergs
orkestermusik (Chandos), Kent Olofssons Corde
(Phono Suecia) samt Rosenbergs symfonier nr 3
& 6 och orkestermusik av Gubaidulina (BIS). Han
har också spelat in Robert Schumanns samtliga
symfonier och orkestermusik av Ravel med Basels
symfoniorkester (Novalis) samt operor av Schoeck
och orkestermusik av Nono, Stravinsky, Sjostakovitj
och Schönberg. Flera av skivutgåvorna har belönats
med internationella priser som Grand Prix du Disque,
Diapason d’Or och Edisonpriset. Hans senaste
skivprojekt är Bruckners samtliga symfonier med
olika orkestrar vilket inleddes förra året med symfonierna nr 4 & 7 (cpo).
kelser, däribland tre Gramophone Awards. Denna
säsong debuterar Thomas Zehetmair som dirigent
vid festspelen i Salzburg. Han gör även konserter
med Bayerska Radions symfoniorkester, orkestern i
Lyon och Helsingfors radiosymfoniker samt turnerar i
Spanien med Ensemble Orchestral de Paris.
41
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
26 & 27 januari
torsdag 26 jan KL 19.30
freDAG 27 jan KL 18.00
honegger symfoni nr 3 ”den liturgiska” 33 min
PAUS
schumann violinkonsert 27 min
RAVEL svit nr 2 ur daphnis och chloé 16 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT mario venzago
thomas zehetmair violin
Konsertmästare Per Enoksson
Arthur Honegger (1892–1955)
Symfoni nr 3 ”Den liturgiska”
Dies iræ
De profundis clamavi ad te
Dona nobis pacem
Robert Schumann (1810–1856)
Violinkonsert d-moll
In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo
Langsam
Lebhaft, doch nicht schnell
Maurice Ravel (1875-1937)
Svit nr 2 ur Daphnis och Chloé
Lever du jour
Pantomime
Danse générale
Honeggers Symfoni nr 3 är ett humanistiskt credo
skriven efter krigsslutet, åren 1945–1946, och
uruppförd 17 augusti av Tonhalleorkestern i Zürich
under Charles Münchs ledning. Honegger skrev själv
en mycket lång programförklaring där han underströk
att han avsåg att fånga den moderna människans
revolt mot de senare årens flod av barbari, dumhet,
lidande, mekanisering och byråkrati genom att skildra
hennes inre kamp mot ett blint öde och hennes
längtan efter lycka, fred och en gudomlig försyn.
Symfonin innebar försöket att förnya det eviga
dramat med de tre huvudpersonerna olyckan, lyckan
och den utsatta människan.
I satsen med titel från dödsmässans Dies iræ målar
han upp fasan för en gudomlig vrede och förföljda
folks känslor av att stå inför en blind slump. Vredens
dag! Lyssnaren ges inte tid för eftertanke. Stormen
rasar obarmhärtigt på och raserar allt i sin väg. Först i
slutet uppträder fågeln. Vilken fågel? Det ska visa sig.
Men nu gäller det inte att sjunga, bara klaga.
Davidspsalmen De profundis (Ur djupen ropar jag
till dig, Herre) fångar en smärtsam insikt: hur känslan
av att vara övergiven av Gud krävt all hans kraft. Inga
formler dög, menar Honegger, ständigt gällde klassikernas förbud mot att vända sig om. Tonsättaren
fortsätter beskriva musiken: Ständigt börja från
början. Bön gav inget hopp. På ett ställe i satsen
skanderar de tre lägsta instrumenten – kontrabasar, kontrafagott och piano – dödsmässans ord: De
profundis… I slutet återkommer dock fågeltemat; nu
vet vi att det är fredens duva med budskapet: Gud är
döv, himlen stängd, kvar står bara Claudels ord om
Jeanne d’Arc på bålet: hoppet är stort, glädjen är stor,
kärleken är stor, men störst är Gud.
Sista satsen, Dona nobis pacem (Ge oss fred),
uttrycker enligt Honegger till en början avståndstagande från all kollektiv dumhet i en robotartad
marsch på ett idiotiskt tema. Den är alla formulär och
reglementen, allt habegär, innan upproret samlas upp
i ett skallande skrik: Dona nobis pacem… Molnen
blåser undan, solen går upp och för sista gången
sjunger fågeln.
Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten,
mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre
veckor 1853, 11 september–3 oktober. Schumann
hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som
redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert
men han förbryllades när han fick Schumanns verk.
Provspelningar gick si och så. Omdömet blev ”viss
avmattning och tillkämpad energi”. Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann
ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av
Joachims son Johannes och deponerades 1907 i
Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före
1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra
satsen med titeln ”Schumanns sista musiktanke” i
sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann
på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats
för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I
mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn,
violinisten Jelly d’ Arányi, att hon mött Schumanns
ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades
existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav
spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny
Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden
Mendelssohns populära violinkonsert. Schotts förlag
fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg
Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin
för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den
3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades
efter tyska diplomatkontakter, medan d’Arányi sade
sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte
inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin
av Georg Kulenkampff och Berlins filharmoniker
26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith
(brännmärkt för sin ”entartete Musik”) anonymt
reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins
skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid
Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket
den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi
nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript.
Svitens inledning hör till det mest förtrollande i orkesterlitteraturen: en liten ostinatofigur i träblåset som
växer till ett hänförande och färgsprakande orkestercrescendo – en vidunderlig skildring av en soluppgång. Den ständigt upprepade flöjtfiguren hade Ravel
i snarlik form redan utnyttjat i Introduktion och allegro
för flöjt, klarinett, harpa och stråkkvartett 1905. Det är
också en typ av ostinato som långt senare fungerade
som byggsten i Philip Glass och andra minimalisters
musikskapande. Baletten Daphnis och Chloé från
1912 är Ravels mästerverk. Han skrev musiken på
uppdrag av Ryska balettens chef Sergej Djagilev
som också beställt verk som Eldfågeln, Petrusjka och
Våroffer av Stravinsky, Jeux av Debussy, Den trekantiga hatten av de Falla och Parade av Satie. Historien
om Daphnis och Chloé var en bearbetning av den
grekisk-romerske poeten Longus berättelse från
100-talet. Daphnis och Chloé utspelar sig förmodligen på ön Lesbos, Longus hemvist.
Ravels två orkestersviter utgör i princip första
och andra halvan av baletten. Det mysteriösa partiet
för kör à cappella uteslöts av praktiska skäl. Svit
nr 2 skildrar således den lyckliga delen, när Chloé
har räddats från sjörövarna av guden Pan. Hennes
älskade Daphnis ligger och sover när solen går upp.
Vid uppvaknandet träder Chloé fram, och de båda
fåraherdarna kastar sig i armarna på varandra. Pan
har räddat Chloé till åminnelse av nymfen Syrinx,
och Daphnis och Chloé spelar upp en pantomim om
Pans suktan efter Syrinx, som rymmer in i vassen och
försvinner. Pan blir bedrövad och tillverkar en flöjt av
vassrör, på vilken han spelar en melankolisk melodi
(illustrerat av ett långt, vackert flöjtsolo). Daphnis
och Chloé dansar sedan tillsammans med andra
ungdomar, och sviten avslutas med en vild backanal.
Slutdansen är en virtuos uppvisning i konsten att
bygga upp en kulmination. Motiv och taktart komprimeras, orkestern växer och melodin stiger. Det blir
tätare, hetsigare och starkare, för att till slut utmynna
i en storartad explosion som i efterklangen tonar
ut i intet. Ravel visste att det inte finns något mer
verkningsfullt än en stor orkesters tystnad.
Rolf Haglund
Ste fan Näve r myr
Rolf Haglund
42
43
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
2 & 4 februari
Krzysztof urbanski
jan
lisiecki
Foto Andras Schram
44
Den kanadensiske pianisten Jan Lisiecki, född
1995, debuterade som solist med orkester vid nio
års ålder och har sedan dess framträtt som solist
mer än 100 gånger både med orkestrar i Kanada
och i övriga världen. Han har gästat bland annat
Montreals symfoniorkester, Québecs symfoniker,
Minnesotaorkestern, Sinfonietta Cracovia och
Sinfonia Varsovia. I januari 2010 hade Jan Lisiecki
äran att öppna firandet av Chopins 200-årsdag i
byn där tonsättaren föddes, Zelazowa Wola utanför
Warszawa. 2010 skrev Jan Lisiecki ett exklusivt
skivkontrakt med Deutsche Grammophon och året
efter beskrevs han av kritikerna som en ”extraordinär
begåvning” och ”en av de mest sensationella unga
artisterna”.
Foto Ole-Einar Andersen, Adresseavisen
Den unge polske dirigenten Krzysztof Urbanski,
född 1982, blev 2010 chefdirigent för Trondheims
symfoniorkester och är sedan 2011 chefdirigent
för Indianapolis Symphony Orchestra. Han har
bland annat dirigerat Tokyos symfoniorkester,
WDR-orkestern i Köln, Oslo filharmoniker, Wiens
symfoniker, Finska Radions symfoniorkester, Tyska
kammarfilharmonin i Bremen, National Symphony
Orchestra of Washington och Los Angeles
Philharmonic. Den polska repertoaren spelar en
viktig roll för Krzysztof Urbanski och han arbetar
regelbundet med de stora polska orkestrarna,
bland annat Sinfonia Varsovia och Polska Radions
Nationalorkester i Katowice och Warszawas filharmoniska orkester där han var biträdande dirigent
2007-2009. Han är även professor i orkesterdirigering vid Universitetet i Indianapolis.
45
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
2 & 4 februari
torsdag 2 feb KL 19.30
lörDAG 4 feb KL 15.00
kilar orawa 10 min
chopin pianokonsert nr 1 39 min
PAUS
lutoslawski konsert för orkester 29 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT krzysztof urbanski
jan lisiecki piano
Konsertmästare Vlad Stanculeasa
Wojcieck Kilar (f 1932)
Orawa för stråkorkester
Wojcieck Kilar gjorde en dygd av Stravinskys ord:
tonsättaren ska vara som ett träd som bär frukt en
gång om året. Däremot kom bruksmusiken oftare,
i över 130 filmer, däribland Francis Ford Coppolas
Dracula och Pianisten och en rad Wajda- och
Kieslowski-filmer.
Kilar föddes 1932 i Lwów i dåvarande Polen (från
1945 del av Ukraina). Han återvände aldrig. Sovjets
övertagande – bolsjevikerna, sade han själv – var
alltför smärtsamt. Han studerade i Katowice, Kraków
och senare för Nadia Boulanger i Paris. Szymanowski
var tidigt en ledstjärna. Båda inspirerades av
Tatrabergens folkmusik som en fristad från tidsandan.
Orawa är en region med 1400-talsanor, kring
floden Orava. Nu är namnet oftast Podhala. Landets
huvuddel ligger i norra Slovakien men det går också
in i Polen och upp i Tatrabergen. Etnologerna berättar
om en styvsint befolkning känd för sin patriotism,
bestående av rövare och herdar. Här var också
Polens största utvandrardistrikt. Kilar betonar dock
att han i dessa trakter bara är turist. Höglandets
folkmusik, kallad góralska, utfördes av två fiolbesläktade folkinstrument (gesliki) jämte blåsorkestrar,
ofta pipor av olika storlek. En rytmiskt växlingsrik,
heterofon, dissonant musik användes till dans med
improviserad text över en durartad podhala-skala.
Orawa skrevs 1986 för 15 stråkar. Szymanowski
jämförde Tatramusiken med fyndet av ett smyckeskrin. För Kilar var ”höglandsorkestrarna någonting
fenomenalt, en total musik på sina egna villkor”. Kilar
mötte den dock hos invandrare i Chicago, dit han for
enbart för musikens skull. Stycket avbildar bergsnaturen och fångar ”hela essensen” av höglandsmusiken i
Tatra genom att bygga ut den folkliga originalklangen
med största möjliga intensitet.
Rolf Haglund
Frédéric Chopin (1810–1849)
Pianokonsert nr 1 e-moll op 11
Allegro maestoso
Romans: Larghetto
Rondo: Vivace
Witold Lutosławski (1913–1994)
Konsert för orkester
Intrada: Allegro maestoso
Capriccio notturno e arioso: Vivace
Passacaglia, toccata e corale: Andante con moto
Chopin var 20 år när han skrev Pianokonsert nr 1 år
1830. Fast tio opustal skiljer den från nr 2 op 21
är de samtida – nr 2 skrevs faktiskt redan 1829.
Han uruppförde själv båda som solist i Warszawa
1830, men inte som vi är vana. Först ut var nr 2, den
17 mars 1830, men med en hornserenad inlagd
mellan de första satserna. Veckan därpå gavs samma
konsert, men nu med violinsolo på samma ställe.
Succé, och en sonett skrevs till Chopins ära. En
förläggare bad om hans porträtt men fick nej; Chopin
vägrade se sig på omslagen till smörgåspaket.
Konsert nr 1 stod i tur vid tredje konserten den 11
oktober 1830 inför fullsatt sal, men nu med en aria
mellan de första satserna i denna avskedskonsert,
den allra sista gången han spelade i staden. Chopin
spelade helt utan nervositet, som om han varit ensam
med den inlånade ”daggfriskt pärlande” flygeln: ”Fyra
inropningar utan en enda vissling.”
Nummerproblemet uppstod när han bosatt sig i
Paris 1832 och förläggaren refuserade konserten
i f-moll (nr 2) som alltför svår för att spela hemma.
I stället spelade Chopin nr 1 vid debutkonserten i
Salle Pleyel den 26 februari, överväldigad av stadens
kulturliv, inför Hiller, Liszt och Berlioz. Värre blev tillvaron när kolera bröt ut i april och fick musikerna att fly.
Då hade han redan lärt sig urskilja alla ”divor, åsnor
och charlataner” bakom deras eleganta fasader.
En ständig tvistefråga är om Chopin skrivit orkestersatsen själv. Nu råder inga tvivel. Han behärskade
orkestreringskonsten, även om han inskränkt orkestern till ren bakgrund till pianot. Mönstret är Dusseks
och Hummels virtuoskonserter. Den tillägnades
Kalkbrenner (”en Paganinis like, överlägsen alla
andra pianister”) som ansåg Chopin behöva lektioner i tre år. Denne avslog. Han ville inte bli imitatör.
Första satsen låter solisten briljera särskilt i codan.
En långsam romans går i huvudsak i dur med drag av
hans sena nocturner. Slutrondot är en snabb synkoperad variant av folkdansen krakowiak med virvlande
solokapricer över instrumentets hela register.
Lutosławskis Konsert för orkester tillkom i en för
honom svår tid. Hela kriget drog han sig fram som
cafémusiker, dagligen från december 1939 till juli
1944. Efter kriget arbetade han i det ödelagda
Warszawa på polska radions musikavdelning. Han
kom också i konflikt med den nya nomenklaturan,
klassad som formalist sedan första symfonin gjort
skandal 1949 och därefter inte spelades på tio år.
Efter uruppförandet sade polska kulturministern
inför dussintals vittnen att en sådan tonsättare
borde bli överkörd av spårvagn. Lutosławski hade
då länge försörjt sig på barn-, teater- och filmmusik
men förtvivlade om sitt eget tonspråk, tills dirigenten
Witold Rowicki 1950 bad honom skriva något relativt
lätt för de unga musikerna i Warszawas nya filharmoniker. Arbetet kom att ta fyra år. I desperation såg
han det omöjligt att gå vidare på linjen från Liten svit
1950, byggd på folkmusik, trots att den delvis rehabiliterat honom inför maktapparaten. Han berättade: ”I
en kritisk stund i mitt liv hjälpte beställningen mig och
återställde också mitt psyke.” Även om orkesterkonserten bevarade folktematiken, strävade han denna
gång efter en större barockartad konstruktion. Efter
en inledande Intrada, spelad détaché à la Bach och
Händel (med omväxlande ned- och uppstråk med
en ton per stråk) följde en passacaglia, en toccata
och ett capriccio, alla dock folkloristiskt kryddade på
– som han själv trodde – ett helt nytt och unikt sätt.
Stycket blev ett av hans mest populära. Dessutom
fick både dirigent och orkester visa sin virtuositet.
För att testa prövade han själv att studera in stycket
som dirigent. Han fortsatte kultivera denna stil i sina
kompositioner fram till Danspreludier 1955, dock
utan att bli helt nöjd. Utgångspunkten för orkesterkonserten hade varit att skriva efter bästa förmåga,
men han tvangs snart inse att han ännu inte kunde
skriva som han egentligen ville. Därför såg han
Konsert för orkester som ett marginellt verk. Den
uruppfördes under Rowickis ledning 26 november
1954.
Rolf Haglund
46
Rolf HaglunD
47
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
8, 9 & 10 februari
jaKob koranyi
När svenske Jakob Koranyi år 2009 tilldelades
andrapriset samt specialpriset för bästa tolkning av
Sjostakovitjs första cellokonsert vid Rostropovitjtävlingen i Paris befäste han sin ställning som en
av Europas mest intressanta unga solister. Han har
tilldelats priser och stipendier från en rad internationella festivaler och stiftelser och fortsätter nu att
bygga sin karriär som en av solisterna i Rising Stars
2011/2012 där utvalda unga solister får framträda
i ledande europeiska konserthus. Jakob Koranyi
har bland annat framträtt med Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester, Orchèstre
de Paris, Helsingborgs symfoniorkester, Nordiska
kammarorkestern och Uppsala Kammarorkester
med dirigenter som Okku Kamu, Eiji Oue, Krzysztof
Urbanski, Andrew Manze, Stefan Solyom, Susanna
Mälkki och Paul Mägi. Jakob Koranyi är också
en hängiven kammarmusiker och har gästat flera
stora festivaler. Han vann Solistpriset 2006 vilket
resulterade i en kritikerrosad debutskiva med verk
av Brahms, Britten och Ligeti (Caprice) som fick
tidskriften The Strad att utse honom till ”en kraft att
räkna med”.
Foto Svenska Konsertbyråm
shi-yeon sung
Koreanska Shi-Yeon Sung har vunnit flera stora
dirigenttävlingar, bland annat den internationella
Georg Solti-tävlingen i Frankfurt, som första kvinna
någonsin. Hon har samarbetat med ett stort antal
orkestrar, inklusive Berlins filharmoniker, Nürnbergs
symfoniker och Brandenburgs symfoniorkester.
Shi-Yeon Sung föddes 1975 i Sydkorea och började tidigt spela piano. Hon gav sin första solokonsert
som 13-åring. 1998 kom hon till Europa för att fortsätta sina pianostudier och när hon 2001 påbörjat
sina dirigentstudier vid Hanns Eisler-konservatoriet
i Berlin dröjde det inte länge innan hon blev ett
erkänt namn på dirigentpulten. Debuten ägde rum i
Mozarts Trollflöjten i Berlin 2002 och hon har sedan
dess dirigerat och assisterat vid ett flertal operaproduktioner i Tyskland. 2004 vann hon förstapris vid
Solingens internationella tävling för kvinnliga dirigenter och hon har sedan dess blivit en internationellt
eftertraktad dirigent.
Foto Anna-Lena Ahlström
48
49
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
onsdag 8 feb KL 19.30
torsDAG 9 feb KL 19.30
smetana uvertyr till brudköpet 7 min
nielsen symfoni nr 2
”de fyra temperamenten” 38 min
PAUS
dvorák cellokonsert h-moll 41 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT shi-yeon sung
jaKob koranyi cello
Konsertmästare Per Enoksson
Introduktion kl 18.30 av Ingrid Sturegård
freDAG 10 feb KL 18.00
After Work-konsert
smetana uvertyr till brudköpet 7 min
dvorák cellokonsert h-moll 41 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT shi-yeon sung
jaKob koranyi cello
Konsertmästare Per Enoksson
Bedrich Smetana (1824-1884)
Uvertyr till Brudköpet
Bedrich Smetana är den för sin tid störste musiker
som under en längre tid har varit boende och
verksam i Göteborg, 1856–1861. Han föddes i
Litomysl i Böhmen och studerade i Prag, den del
av Centraleuropa som under denna tid har kommit
att kallas för Europas musikkonservatorium, och var
bekant med såväl paret Schumann som Franz Liszt,
så det är svårt att förstå varför en sådan bjässe reste
till Europas utkanter och slog sig ned i det då kulturellt underutvecklade Göteborg. Själva får vi vara
tacksamma; han uträttade mycket här.
Orsaken till att Smetana återvände till hemlandet
är desto tydligare: en greve, Jan Harach, utlyste en
kompositionstävling för en opera med ett nationellt
tema. Detta var under en tid då habsburgarna visserligen började släppa på greppet men fortfarande hade
det politiska läget under full kontroll. Resultatet blev
Brandenburgarna i Böhmen, den första av totalt åtta
operor och den musikform som blev den viktigaste
för Smetana. Han vann visserligen tävlingen, men det
var framför allt med opera nr 2, Brudköpet, som han
slog igenom och redan under sin levnad blev högt
älskad och respekterad som den tjeckiska musikens
fader. Operan blev omåttligt populär och började
50
8, 9 & 10 februari
också snart sitt segertåg i utlandet. För Smetana
själv innebar framgången emellertid också en viss
bitterhet. Kontrakt och rättigheter var så oförmånligt
skrivna att han inte fick någon del av de ekonomiska
framgångarna. I synnerhet från 1874, när Smetana på
mycket kort tid blev helt döv och därmed inte längre
kunde arbeta som pianist och kapellmästare, hade
del av operans vinster varit välkomna.
Under sin Göteborgsperiod komponerade
Smetana tre symfoniska dikter för orkester: Richard
III, Wallensteins läger och Hakon Jarl. I övrigt var
det framför allt för piano han skrev, och då oftast
salongspolkor. Polkan var en populär dans som
tonsättare, inte minst Smetana, ofta tog som
utgångspunkt för konstnärligt förfinade varianter. För
Smetana blev polkan en symbol för det folkliga och
det tjeckiska, vilket man hör inte minst i Brudköpet,
som sprudlar av glad folkmusik och polkarytmer.
Handlingen till Brudköpet skrevs av samma librettoförfattare som till Brandenburgarna i Böhmen,
Karel Sabina. Smetana blev omgående fascinerad
av berättelsen och skrev löpande ner olika melodier
och idéer allt efter som Sabina levererade nya texter.
Uvertyren däremot har få gemensamheter vad gäller
teman och motiv med operan i övrigt. Den komponerades och framfördes vid en konsertafton i den tjeckiska konstnärsföreningen, till och med innan Smetana
hade börjat tonsätta texten. Musiken i sig är redan
från början sprudlande och folkloristisk, samtidigt
som tonsättaren snart spinner en väv med ett kontrapunktiskt fugato som rullar på och överlagrar allt mer
och mer energi tills det blommar ut i breda polkarytmer. Några lugnare partier tjänar som vilopunkter
innan de snabba löpningarna och fugatona från
inledningen återkommer och stressar upp uvertyren
till en pampig avslutning som uvertyrmässigt avslutas
med ett utropstecken: Var så god! Nu börjar spelet.
Anders Carlsson
Carl Nielsen (1865-1931)
Symfoni nr 2 op 16 ”De fyra temperamenten”
Allegro collerico
Allegro comodo e flemmatico
Andante melancolico
Allegro sanguineo
När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för
Göteborgs Symfoniker passade han på att framföra
sin andra symfoni från 1902, ”De fyra temperamenten”. Hans intryck av orkestern under dessa år är
rörande: ”Nu har jag haft repetition med orkestern
och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att
spela med dessa människor, ty de följer min minsta
vink och visar mig så stor respekt att jag nästan
blir generad.” Orkestern hade säkerligen Nielsens
debut i Göteborg i februari 1914 i gott minne, liksom
Stenhammars tidigare framföranden av symfonierna
nr 1, 3 och 4 samt uvertyren Helios och delar ur
operan Maskarade. Orkestern kunde – och tyckte om
– sin Nielsen.
Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har
själv berättat dess historia:
”Idén till symfonin De fyra temperamenten fick
jag för många år sedan i en bykrog på Själland.
När jag med min hustru och några vänner drack
ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild,
som hängde på väggen i en gammal förgylld ram.
Bilden var indelad i fyra fält, i vilka ”temperament” var
framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska,
det melankoliska och det sangvinska. Kolerikern satt
till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed
han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret
fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och
ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt.
Det andra tre bilderna var lika komiska och mina
vänner och jag själv hade hjärtinnerligt roligt åt denna
skildring av de mänskliga temperamenten.”
I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling
han mött:
”Han hade ett litet drag av stillsam melankoli,
varför man kände behov av att vara god mot honom.
Han var gärna litet bekväm och lättjefull och satt ofta
under varma sommardagar sysslolös i hamnen. Jag
har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam
valstakt och med tanke på detta rörelsemoment har
jag genomfört satsen Allegro comodo e flemmatico
och försökt att fasthålla ett stämningstillstånd, som är
helt fjärran från energi och känsla. Endast en enstaka
gång blir det ett kraftuttryck – ett forte. Vad skedde
då? Föll det en tunna i vattnet från ett av skeppen
i hamnen som störde pojken, där han låg på rygg
och drömde ute på vågbrytaren? Vem vet det? Men
hur som helst, efter någon minut är allt lugnt igen.
Ynglingen somnar in. Vattnet är åter blankt som en
stor spegel.”
Den tredje satsen skildrar melankolin och där
verkar det musikaliska materialet ha tagit sin
egen riktning: ”Andante malincolico vill uttrycka
en melankolisk människas karaktär, men här som
alltid i tonernas värld är en titel eller ett program
endast en pekpinne. Det komponisten vill har mindre
betydelse än det tonerna uttrycker, det som musikens
innersta väsen fordrar.” Carl Nielsen talar om ”ett
starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett
litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand
utvecklas och når en klimax av klagan och smärta.”
I den avslutande satsen gestaltas en självgod
typ: ”I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra
grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst
fram i tron att hela världen tillhör honom och att
stekta sparvar skall flyga in i munnen utan något
besvär eller arbete. Under en kort minut blir han likväl
ängslig och snappar efter luft i häftiga synkoper, men
detta är snart glömt. Även om musiken nu går i moll
ger hans glada och något övermodiga natur sig dock
tillkänna.”
Symfonin gick hem både hos publik och kritiker
den 18 februari 1920: ”Programmet mottogs av den
fåtaliga publiken med stor förtjusning. De blommor
kapellmästaren fick mottaga, inneburo ett varmt tack
och ett välkommen åter.” (Göteborgs-Posten)
Ste fan Näve r myr
Antonín Dvorák (1841-1904)
Cellokonsert h-moll op 104
Allegro
Adagio ma non troppo
Finale: Allegro moderato
När det nya konservatoriet i New York skulle utse
Amerikas första professor i komposition menade
dess grundare, mrs Jeanette Thurber, att endast
världens främste tonsättare kunde komma i fråga.
Valet föll på Antonín Dvorák som utsågs till institutionens direktör 1892. Han stannade på denna post
fram till 1895. Det var inspirerande och produktiva år
även för den skapande konstnären Dvorák. Det första
verk han skrev ”over there” var den symfoni som fått
tillnamnet ”Från nya världen”, hans nionde. Därefter
kom en rad verk som räknas till hans bästa och som
präglas av Amerikas turbulenta livsstil, men än mer av
hans hemlängtan. Hemlängtan var också skälet till att
han inte stannade längre i den amerikanska metropolen. I själva verket tillbringade han allt längre perioder
bland landsmän i den böhmiska enklaven Spillville.
Det verk som avslutar denna period i hans liv är cellokonserten, och dess finalcoda fick inte sin slutgiltiga
utformning förrän efter hans återkomst till Prag.
I själva verket är detta hans andra cellokonsert,
men den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk
som han aldrig orkestrerade. Inspiration till den nu
aktuella cellokonserten fick Dvorák efter att ha hört
51
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
en cellokonsert av den berömde operettkomponisten
Victor Herbert. Han var en firad cellist i New York
Philharmonic men också en framgångsrik tonsättare av seriös musik. Men Herberts konsert var bara
en tankeväckare, Dvorák gick så mycket längre, och
fyllde sin konsert med en överväldigande romantik.
Det är inte bara det uttrycksfulla användandet av
soloinstrumentet som bidragit till detta, utan även den
färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar så stor
roll.
Den kände förläggaren Simrock köpte rättigheterna för 6000 mark och meddelade tonsättaren att
han ämnade trycka konserten med professor Hanus
Wihans kadens i sista satsens sluttakter. Dvorák
reagerade ytterst kraftfullt på detta meddelande och
trots att konserten tillägnats vännen Wihan, cellist
i Tjeckiska kvartetten, skrev han till Simrock: ”Jag
måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit
det! Ni får verket endast om ni lovar att inte tillåta
någon göra ändringar – vännen Wihan inte undantagen – utan min kännedom och mitt medgivande
– och heller inte den kadens som Wihan lagt till sista
satsen. Jag sade Wihan rent ut när han visade mig
den, att det var omöjligt att lägga till ett sådant parti.
Finalen avrundas med ett gradvis diminuendo – som
en suck – med reminiscenser av första och andra
satsen – solot dör bort, och sväller igen – de sista
23 & 24 februari
takterna tas upp av orkestern och det hela slutar
stormigt. Det var min tanke och jag kan inte avvika
från den.”
Wihan, som tidigare uruppfört Dvoráks kortare
verk Waldesruhe och Rondo för cello och orkester,
tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London
den 19 mars 1896 till Leo Stern som solist och med
tonsättaren själv som dirigent. Med tiden försonades
Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten
tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra
något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen
till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär
svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat
en av hennes älsklingsmelodier i den andra av Fyra
sånger op 82, Lämna mig ensam. Reminiscenser av
sången lät han nu också ingå i codan och med denna
personliga bakgrund kan vi lättare förstå varför han
reagerade så skarpt mot Wihans säkert välmenande
tillägg.
För att betona verkets betydelse har man ibland
kallat cellokonserten för ”Dvoráks tionde symfoni”.
Och Brahms frågade sig: ”Varför i all världen har jag
inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?” Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten.
Stig Jacobsson
Foto Anna Hult
manskör ur göteborgs symfoniska kör
Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och
Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en
av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i
Göteborg, och blev körens första repetitör. Wilhelm
Stenhammar hade skapat sig en position i Göteborgs
musikliv genom tio års arbete med Göteborgs
Symfoniker. Den 8 december 1917 debuterade kören
i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar
som solist vid flygeln.
De yngsta körmedlemmarna är runt 20 år medan
de äldsta har passerat pensionsåldern. En del
körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan
andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de
dock gemensamt: stor körvana. Många har börjat sin
körbana i kyrkokörer, student- och universitetskörer
eller andra sångsammanhang. Dessutom har alla
genomgått de obligatoriska provsjungningarna som
återkommer vart tredje år.
Göteborgs Symfoniska Kör är en ideell förening
som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören
medverkar i konserter och föreställningar i såväl
orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför
blandad och repertoaren omfattande.
Kören repeterar regelbundet med kormästare
Christina Hörnell och symfonikernas pianist Erik
Risberg. I samband med konserter utökas antalet
repetitioner så att kören arbetar flera kvällar i följd.
Då med den gästdirigent som ska leda framförandet,
tillsammans med solister och orkester.
Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid
konserter i bland annat Royal Albert Hall och i
Canterbury Cathedral i England. I februari 1995
deltog kören och Symfonikerna i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och 1999 deltog kören i en
turné till Kina med Göteborgs Symfoniker.
christina hörnell
2010 utsågs Christina Hörnell till kormästare för
Göteborgs Symfoniska Kör. Hon är också kormästare
vid Kungliga Operan i Stockholm sedan 1994. Hon
utbildades vid Musikhögskolan i Stockholm med Eric
Ericson och Kjell Ingebretsen som lärare och har varit
verksam som sångare, bland annat i Eric Ericsons
Kammarkör. Christina Hörnell arbetar som lärare vid
dirigent- och kyrkomusikutbildningar i såväl Sverige
52
som utomlands och har även
dirigentuppdrag hos ensembler som
Radiokören, Dalasinfoniettan och
Vadstenaakademin. 1991-2007 var
hon dirigent för Akademiska kören
i Stockholm och 2005 assisterande kormästare vid festspelen i
Bayreuth.
53
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
23 & 24 februari
pÄr lindskog
Efter studier på operahögskolan i Göteborg och fortsatta studier i Berlin
anställdes den svenske tenoren Pär Lindskog av Staatsoper Berlin. Där
medverkade han i operor av Weber, Janácek och Wagner med dirigenter som
Daniel Barenboim, Michael Gielen, Simone Young och Donald Runnicles.
Pär Lindskog sjöng sin första Siegfried i Kungliga Operans Ringcykel, först
i Siegfried 2006/2007 och sedan i Ragnarök säsongen därpå. De senaste
säsongerna har han framträtt på Teatro Real i Madrid, Washington National
Opera, Staatsoper Hamburg, La Monnaie i Bryssel och på Opera Australia.
Pär Lindskog har även sjungit Schönbergs Gurrelieder med David Zinman
vid festivalen i Aspen, USA. Denna säsong framträder han som Sergej i
Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk på GöteborgsOperan.
juanjO mena
Från och med denna säsong är Juanjo Mena
chefdirigent för BBC Philharmonic i Manchester.
Han är en av Spaniens mest ansedda dirigenter och
arbetar regelbundet med alla de stora orkestrarna i
sitt hemland, bland dem Spanska Nationalorkestern
och den spanska radio- och TV-orkestern. Han
var konstnärlig ledare och chefdirigent för Bilbaos
symfoniorkester 1999-2008 och är för närvarande
förste gästdirigent för Bergens filharmoniker. Juanjo
Mena har dirigerat Boston Symphony, Chicago
Symphony och Baltimore Symphony. Bland solister
han samarbetat med finns Frank Peter Zimmermann,
Lang Lang, Elisabeth Leonskaja, Viktoria Mullova
och Truls Mørk. Juanjo Menas inspelning av Gabriel
Piernés orkestermusik med BBC Philharmonic
(Chandos) erhöll högsta betyg i Gramophone i mars
2011. Framtida skivprojekt inkluderar orkesterverk
av Manuel de Falla.
Foto Sussie Ahlburg
54
55
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
23 & 24 februari
TORSDAG 23 feb KL 19.30
freDAG 24 feb KL 18.00
saariaho laterna magica 20 min
PAUS
liszt en faustsymfoni 72 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
manskör ur göteborgs symfoniska kör
kormästare christina hörnell
DIRIGENT juanjo mena
pÄr lindskog tenor
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Kaija Saariaho (f 1952)
Laterna magica
Laterna magica anspelar på Ingmar Bergmans självbiografi. Jag upptäckte efter många år att jag hade
boken när jag städade mina bokhyllor hösten 2007.
Efter hand som jag läste boken framstod variationen av musikaliska motiv i olika tempi som en av
grundidéerna till det orkesterverk jag då påbörjat.
Laterna magican, den första apparat som skapade
illusionen av rörliga bilder, blev en symbol för detta.
När man vevar apparaten allt snabbare försvinner
de enskilda bilderna och ögat ser i stället en bild i
rörelse.
Musikaliskt sett understryker olika tempi olika
parametrar: det rytmiska flödet förstärks vid relativt
snabba tempi, medan fina nyanser kräver mer tid och
rymd för att örat ska kunna tolka och uppskatta dem.
När jag arbetade med olika tempi blev rytmer av
olika slag en bärande del av styckets identitet: en
eldig dansrytm inspirerad av flamencon, en växlande,
en asymmetrisk rytm hämtad från vårt tal och ett
accelererande ostinato som i sista hand förlorar sin
rytmiska prägel och blir till en väv.
I kontrast till detta framstod en musik utan tydlig
rytm eller puls. Detta material domineras av tydligt
uppfattbara, färgrika skikt och luftiga strukturer, som
den förenade klangfärgen hos sex horn som avskiljer
orkesterfraserna. Detta bruk av hornen pekar mot
Ingmar Bergmans film Viskningar och rop där scenerna ofta växlar med rena sekvenser i färgen rött.
När jag läste biografin rördes jag också av hur
Ingmar Bergman berättade om de olika slags ljus
hans favoritfotograf, Sven Nyqvist, lyckades fånga
med sin kamera. Delar av texten fann sin väg in i
stycket, på tyska, för verket beställdes av Berlins
filharmoniker. På svenska lyder utdraget som följer:
Milt, farligt, drömlikt, livligt, dött, klart, disigt, hett,
starkt, naket, plötsligt, mörkt, vårlikt, inträngande,
tryckande, indirekt, sensuellt, övermäktigt, inskränkande, giftigt, lugnande, starkt ljus. Ljus.
Franz Liszt (1811-1886)
En Faustsymfoni
Faust
Gretchen
Mefistofeles
Från antiken och ända fram till 1700-talet kunde en
man gråta offentligt utan att behöva skämmas, skriver
idéhistorikern Claes Ekenholm, men på 1800-talet
växte självbehärskningen fram som ett nytt manlighetsideal. Enligt böcker i etikett från 1800-talets
början skulle en man visa upp en så orörlig fasad
som möjligt. Något som kan verka svårt att tro när
man tänker på de känslosvall som förekommer i
1800-talets musik. En av de mest inflytelserika
författarna och byggarna av den tidens manlighet var poeten Goethe, inte minst genom romanen
Faust. Dessa drygt 700 sidor var ett måste för varje
europeisk, intellektuell man. Att inte ha läst legenden
om mannen som trotsar Gud för att vinna visdom var
direkt pinsamt. Denna skam fick Liszt erfara när han
var bara 19 år. Han gick på en konsert med Hector
Berlioz Fausts fördömelse och fick inför Berlioz
erkänna att han faktiskt inte läst boken.
Berlioz själv var en man av den gamla stammen
och så känslosam att han nästan ramlade av dirigentpulten när han dirigerade sin egen musik, så rörd blev
han. Den här krocken mellan extrema känslor och
behärskning är kanske ett exempel på hur det går till
när ett ideal försvinner och ersätts av ett annat.
Lästipset från Berlioz ledde till en djupdykning i
Goethes Faust för Liszts del. Ändå kom han inte till
skott förrän 1854 med sin Faustsymfoni, men då gick
det fort, på två månader hade han fullbordat hela
symfonin. Ändå blev han tydligen inte riktigt nöjd, för
han återvände till musiken flera gånger under sitt liv
för att ändra och lägga till. Det finns till exempel två
kompletta slut. Det med trumpeter, orgel, trombon,
harpa, slagverk och kör som vi hör ikväll komponerades 1857. Så sent som 1880 lade Liszt till elva takter
i den andra satsen.
Av titeln ”En Faustsymfoni i tre karaktärsteckningar efter Goethe” förstår vi att Liszt är intresserad
av hur de tre rollfigurerna är, mer än vad de gör.
Beskrivningen av Faust tar nästan en halvtimme och
visar hur skickligt Liszt hanterar en symfoniorkester.
Han låter den bli summan av flera olika kammarmusikensembler. Det ger honom möjlighet att vrida och
vända på sina motiv och låta dem genomlysas av
olika klangfärger. Mefistofeles har inga egna ledmotiv
som Gretchen och Faust. Det kan han inte ha,
eftersom han är motståndare till skapelsen, allt han
kan är att förstöra. Så i Mefistofelessatsen hör vi bara
Fausts egna motiv genom djävulens förvridna tankar.
Och när Faust flyr från djävulen gör han det i en fuga
– eftersom fuga och flykt egentligen är samma ord.
I sina tidigare symfoniska poem bearbetar Liszt
också manliga rollmodeller (Hamlet, Mazeppa,
Orpheus, Tasso, Prometheus), män som tampas med
dilemman av olika slag. Och nog är Liszts version av
Faust en hyllning till manligheten så god som någon
när manskör och tenorsolist sjunger Goethes ord om
hur det ”evigt-kvinnliga” flyttar gränserna för ”här”
och ”det obeskrivliga”? Pretentiöst, tycker kanske
någon? Självklart, det är ju själva avsikten! Liszts En
Faustsymfoni är ett gränslöst, ohämmat kärleksförhållande med idéer om här och bortom, det fasta som
förflyktigas, rim som rimmar, monologer som aldrig
tar slut.
Katar i na A Kar lsson
Kaija Saar iaho
56
57
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
1, 2 & 3 mars
christian zacharias
Symfonikernas förste gästdirigent Christian
Zacharias är också en lysande pianist. Han gjorde
nyligen sin debut i Carnegie Hall och New York
Times kritiker Vivien Schweizer blev imponerad:
”Christian Zacharias framstod som en man som
inte längre behöver bevisa något, och erbjöd ett
nedtonat, förfinat musicerande med oantastlig
smak.” Dessa kvalitéer har han visat åtskilliga
gånger i Göteborg som pianist, kammarmusiker och
dirigent, och därtill en osviklig förmåga att få gamla
wienklassiker, romantiker och 1900-talstonsättare att framstå som nya – levande, färggranna och
angelägna. Sedan han utsågs till Förste gästdirigent
för Göteborgs Symfoniker 2002 har han bland
annat framfört Schuberts nio symfonier, en cykel
som tilldragit sig stort intresse. Han har också lett
orkestern på turnéer till Spanien, Tyskland och
Italien. Gästspelen där han dirigerar, framträder som
solist med Göteborgs Symfoniker och även spelar
kammarmusik med orkesterns musiker har blivit
mycket uppskattade både av publik och kritiker.
Christian Zacharias är eftertraktad som gästdirigent och har bland annat framträtt med New
York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic och
Skotska kammarorkestern. I vintras dirigerade
Christian Zacharias Mozarts Figaros bröllop vid
Palaisoperan i Liège och före Göteborgsbesöket
var han gästdirigent hos Residentieorkestern i Haag
samt symfoniorkestrarna i Barcelona och Santiago
de Compostela, Spanien.
Christian Zacharias är sedan år 2000 chefdirigent
för Lausannes kammarorkester i Schweiz och 2009
utsågs han till Artistic Partner hos St Paul Chamber
Orchestra i Minnesota. Han har spelat in ett stort
antal skivor, bland annat Schuberts pianosonater
komplett samt Beethovens och Mozarts samtliga
pianokonserter (EMI). Tillsammans med Lausannes
kammarorkester har han spelat in symfonier och
pianokonserter av Mozart, Chopin och Schumann
(MDG).
Foto Marc Vanappelghem
58
59
BILJETTKONTORET 031-7265310
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
1, 2 & 3 mars
TORSDAG 1 mars KL 19.30
lörDAG 3 mars KL 15.00
C p e bach symfoni e-moll 11 min
zimmermann kyrkmarknadsdanser
från rhen 6 min
c p e bach klaverkonsert d-moll 24 min
PAUS
schumann symfoni nr 3 ”rhensymfonin” 34 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT & solist Christian zacharias piano
Konsertmästare Per Enoksson
fredAG 2 mars KL 18.00
After Work-konsert
C p e bach symfoni e-moll 11 min
zimmermann kyrkmarknadsdanser
från rhen
6 min
c p e bach klaverkonsert d-moll 24 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT & solist Christian zacharias piano
Konsertmästare Per Enoksson
Carl Philipp Emanuel Bach (1714-1788)
Symfoni e-moll W 178
Allegro assai
Andante moderato
Allegro
Klaverkonsert d-moll W 23
Allegro
Poco andante
Allegro assai
Sebastian Bach hade sju barn med sin syssling, Maria
Barbara Bach. 13 med sångerskan Anna Magdalena
Wilcke. Hälften av barnaskaran nådde vuxen ålder.
Fyra av pojkarna känner vi som tonsättare. Ingen
överraskning. Så hade det gått till i sex tidigare
Bachgenerationer – och i alla andra musiksläkter:
musikersöner utbildades i pappas yrke. Barn kan.
Carl Philipp Emanuel, son nummer två, föddes
1714. Han var nio år gammal då pappa fick kyrkomusikledarjobbet i storstaden Leipzig. Familjen bodde i
Thomasskolan, tätt-tätt inpå de 54 internateleverna,
de som skulle sköta musiken i fyra kyrkor. Fick
Bachpojkarna hoppa in i det eviga sjungandet och
spelandet? Det var formellt mot reglerna, men nog
behövdes de. Emanuel var emellanåt en av dem som
60
skrev ut stämmor till gudstjänsternas kantater. Han
hoppade in i Pappas ”umgänges-konsertverksamhet” i Zimmermanns café på Katarinagränd nära
Stortorget. Där spelade han i pappas konserter för
en, två, tre, fyra cembali.
Själv kom han sedan att skriva ett 60-tal klaverkonserter (finns inspelade på BIS). Köparna behövde
bara samla ihop en handfull musiker för att kunna
spela dem i sluten krets. C P E själv framförde dem
mer eller mindre offentligt också. De flesta kom till
under hans 30 år hos Fredrik den store i Berlin –
dock sällan använda just i hovmiljön; kungen slog
ifrån sig sådan laddad och apart musik. Han spelade
egna – och framför allt Quantz 300 – flöjtkonserter.
Italienskt klingande operor var hans stora intresse
innan krigen tog över hans liv.
Emanuel däremot förknippas – och förknippades – med ”Empfindsamkeit”, ”Musik aus der Seele”,
”Sprechende Musik”. (”Känslosam och talande musik,
från själen.”) Han improviserade och gav sig hän vid
sitt klavikord. Han höll isär ögonblickets musik på
kammaren från sådan enklare vara som skulle säljas
på marknaden. Han var i och för sig klart intresserad av att just sälja, denne mycket rationelle och
ordningsamme man.
”Länge leve ordningen och driftigheten!” skrev
han till förläggaren Breitkopf. Ett exempel på
denna Ordnung var hans upprepade försök att
rädda faderns överväldigande – och överspelade
–”omkringfladdrande” manuskript, som han sade.
Utan Emanuel skulle vi ha förlorat ännu mycket mer
av Sebastians ack så otryckta musik.
Sina egna kompositioner moderniserade han
energiskt och systematiskt. Det gäller även klaverkonserten i d-moll, ursprungligen från 1748 (nr 23 i
Wotquennes katalog, 177 i Helms).
Läste pappa den musiken där borta i Leipzig?
Pappa visste att Musiken måste förändras!
Gör vi det?
Ungefär ett tjog kompositioner kallade Emanuel
”Sinfonia”. De tio sista, från 1770- och 1780-talen när
han arbetade i Hamburg, tillhör hans mest ”talande”
och ”experimentella” musik. Den i e-moll på dagens
program skrev han 1756. Det år en av hans blivande
största beundrare föddes: Joannes Chrysostomus
Wolfgangus Theophilus… som han heter i Salzburgs
dopregister.
Ingemar von Heijne
Bernd Alois Zimmermann (1918-1970)
Kyrkmarknadsdanser från Rhen
1. Tempo di valse comodo
2. Allegretto
3. Allegretto
4. Allegro comodo
5. Alla marcia
Robert Schumann (1810–1856)
Symfoni nr 3 Ess-dur ”Rhensymfonin”
Lebhaft
Scherzo
Unbeschäftigt
Feierlich
Lebhaft
Den tyske tonsättaren B A Zimmermann är mest
berömd för sin opera Soldater som är ett modernistiskt mästerverk och en av få samtida operor som
funnit en plats i repertoaren. Hans konstnärliga syn
har sammanfattats i några rader: ”Det gamla speglas
fortfarande i det nya, det folkliga i det konstfulla, allt
återspeglas i allt: en tidens cirkelgång.”
Zimmermann var lärare i komposition i Köln och
hade nära kopplingar till modernismens Darmstadt.
Till skillnad från många av dess anhängare hade
Zimmermann en underfundig humor som kunde ta
ironiska och dråpliga former. Han skrev bland annat
musik till en balett som utgick från Alfred Jarrys
komiska och absurda pjäs Kung Ubu. I Zimmermanns
estetik finns en kärlek till den vanliga människan, ett
humanistiskt drag, som väcker sympati.
Vid sidan av orkesterverk i olika former samt
konserter för violin, oboe och cello skrev han också
pastischer på äldre musik. Dit hör Kyrkmarknadsdanser från Rhen som han skissade 1950 och
orkestrerade 1962. Här visar Zimmermann att
han väl kände till seder och traditioner från byarna
längs Rhen. Kyrkmarknader hålls ofta på våren och
sommaren och är riktiga folkfester med korvstånd,
skjutbanor, lotterier, öltält, dans samt karuseller och
fyrverkeri, ungefär som i svenska folkparker.
Zimmermann har mycket skickligt imiterat de
bleckblåsorkestrar som spelade upp till dans vid
festligheterna men ger dem samtidigt en egen
prägel med känsla för musikalisk situationskomik.
Betoningar hamnar på ”fel” ställen och plötsliga
taktväxlingar sätter dansrytmen ur spel. Och när
bastuban alternerar med träblåsarnas uppstudsiga
utsmyckningar kan man inte låta bli att le.
Schumanns Symfoni nr 3, ”Rhensymfonin”, från 1850
är hans allra sista. Den fjärde symfonin op 120
skrevs redan 1841. Den tredje tillkom sedan han
1849 blivit orkesterledare i Düsseldorf och på en
båtutflykt till Köln hösten 1850 överväldigats av
Kölnerdomens storslagenhet. Nu ville han hylla sin
nya hemtrakt. Men hans artikel Neue Sinfonien für
Orchester avslöjar djupare avsikter. Som republikan var han djupt berörd av 1848 års revolution
och drömde om en ny tysk konst som med idealet
Beethoven (och Shakespeare) ledde utvecklingen
på nya vägar. Kölnerdomen blev en sådan politisk
och kulturell symbol. Troligen tänkte han sig en
rapsodisk/realistisk musik i stil med Beethovens
Pastoralsymfoni eller Berlioz Symphonie fantastique,
i den ”heroiska” tonarten Ess-dur. Arbetet gick raskt.
Han började skissa 7 november, direkt vid hemkomsten från ett nytt Kölnbesök, där hans pianokonsert
framförts. En månad senare var verket färdigskissat
och instrumenterat, tänkt för hans abonnemangskonsert i Düsseldorf 6 februari 1851. Omedelbart
därefter omarbetade han partituret för en konsert
i Köln 25 februari, och först därpå, efter en andra
konsert i Düsseldorf 13 mars, sände han det för
publicering. Hans femsatsiga form återspeglar delvis
Pastoralsymfonins folklivskaraktär. En första beskrivning talade om ”ett friskt, livligt stycke rhenskt liv” i
första satsen, förmodligen präglad av upplevelserna
på båtresan. Scherzot har enligt samma källa drag av
en folkfest i vinskörden, kanske också den upplevd
på avstånd från båten. Tredje satsen är en idyll,
när Rhenlandskapet upplevs från en av de många
borgarna längs floden. De båda sista satserna hänger
tätt samman. Den fjärde kallades först ”Med karaktär av att ackompanjera en festlig ceremoni”. Kölns
ärkebiskop hade den 12 november 1850 upphöjts till
kardinal, vilket firades med en stor ceremoni i kyrkan.
De tre trombonerna i satsen kan tolkas som de tre
dignitärer som förrättade akten, vid vilken Schumann
dock inte var närvarande. Finalen speglar folkfesten
efteråt.
stefan Nävermyr
Rolf Haglund
61
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
4 mars
ensemblen
SÖNDAG 4 mars KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
schubert sonatin nr 2 för piano och violin 20 min
Vid kvällens kammarkonsert har några av
Symfonikernas ledande musiker samlats kring
Christian Zacharias, orkesterns förste gästdirigent
och en pianist av rang: andraviolinernas båda stämle-
stråktrio d 471 7 min
PAUS
brahms pianokvintett 37 min
marja inkinen engström & terje skomedal violin
tuula fleivik viola, ernst simon glaser cello
christian zacharias piano
Franz Schubert (1797-1828)
Sonatin för piano och violin nr 2 a-moll D 385
Allegro moderato
Andante
Menuetto: Allegro. Trio
Allegro
Franz Schubert var tidigt ute. Innan han fyllde 20 år
hade han skrivit fyra symfonier, elva stråkkvartetter
och många av sina mest kända sånger, som Erlkönig
och Heidenröslein. Det mesta av detta komponerades för hemmet där han själv spelade viola, bröderna
Ferdinand och Ignaz violin och fadern cello. När han i
mars-april 1816 komponerade tre sonatiner hade han
åter sin begåvade och tonsättande bror Ferdinand
i tankarna. På manuskriptet betecknade Schubert
dem som ”Sonate für Pianoforte mit Begleitung der
Violine”, alltså som sonater för piano med violinackompanjemang, men det är i högsta grad fråga om
kompositioner där instrumenten är osedvanligt väl
integrerade. Den ackompanjerade sonaten var en ny
genre för Schubert men redan i den andra sonaten
finns det inga tvivel om vem som är upphovsmannen.
Som synes kallade Schubert sina verk för sonater
och vad innehåll och spellängd beträffar så är det
förvisso motiverat att kalla dem sonater. Den andra
är omkring 20 minuter lång. Men förläggaren Anton
Diabelli var angelägen om att få sälja så många
exemplar som möjligt av dessa ljuvliga kompositioner
och eftersom hemmamusicerandet under denna tid
var utbrett vände han sig till det rika borgerskap som
menade att det i varje hem skulle finnas ett piano.
Begreppet sonat skulle kanske få någon att dra
öronen åt sig och tro att det rörde sig om komplicerade och långa kompositioner, varför han valde att kalla
dem sonatiner. Det är fråga om melodiska vitamininjektioner, men de kom inte ut i tryck förrän långt efter
tonsättarens död, 1836, och då som op 137 – ett
fantasinummer.
62
Den andra sonatinen har fyra satser. Första
satsens huvudtema är lite kantigt med stora språng,
det andra är kraftfullt och presenteras av pianot
för att sedan tas upp av violinen. Därpå följer ett
sångbart andante i F-dur, inte långt från en menuett,
där melodierna växelvis presenteras av båda instrumenten. Den tredje satsen (d-moll) kallas menuett,
men har mer av ett scherzo över sig. Den virtuosa
rondofinalen består av tre teman och slutar med
en coda som ännu en gång presenterar verkets
inledande tema.
Stig Jacobsson
Franz Schubert (1797-1828)
Stråktrio B-dur D 471
Allegro
1816 var ett avgörande år för Schubert. Trött på
lärartjänsten i sin faders skola och med en musikalisk
karriär i blickfånget beslöt han sig för att byta bana.
Kanske ska vi vara tacksamma att han inte fick den
oansenliga musiklärartjänst han sökte i Ljubljana
utan i stället gav sig ut på den osäkra banan som fri
och obunden tonsättare. Studierna vid konservatoriet
var avslutade, men han fortsatte ta privatlektioner för
Antonio Salieri fram till slutet av 1816.
Samma år skrevs förmodligen stråktrion i B-dur,
ett fragment och ett typiskt inledningsallegro som
med all säkerhet skulle följts av ytterligare två eller
tre satser. Arbetet fullföljdes aldrig så vi vet inte
om fragmentet någonsin framfördes. Men visst
kittlar tanken att det kanske spelades tillsammans
med kvällens sonatin i familjens hägn någon kulen
höstkväll i 1800-talets Wien.
Stefan Nävermyr
dare Marja Inkinen Engström och Terje Skomedal,
altviolinernas alternerande stämledare Tuula Fleivik
och solocellisten Ernst Simon Glaser.
Johannes Brahms (1833-1897)
Pianokvintett f-moll op 34a
Allegro non troppo
Andante, un poco adagio
Scherzo: Allegro
Finale: Poco sostenuto. Allegro non troppo
Kammarmusiken var synnerligen viktig för Brahms
och han skrev i de flesta former; sonater för violin,
cello och klarinett, stråkkvartetter, stråkkvintetter och
stråksextetter, klarinett- och horntrior, en klarinettkvintett, pianotrior, pianokvartetter – men bara en
pianokvintett, den nu aktuella i f-moll opus 34a.
Få tonsättare har varit mer självkritiska än
Johannes Brahms. Han hade dessutom som vana
att förinta alla skisser och omarbetningar så det är
i allmänhet svårt att följa ett verks tillblivelse. Men
just när det gäller pianokvintetten vet man att den
ursprungligen, 1861-1862, komponerades som en
stråkkvintett (två violiner, viola och två celli). Han tog
med sig kvintetten när han lämnade Hamburg för att
för första gången besöka Wien och ville gärna höra
experternas åsikt om verket. Han fick då veta att den
var alldeles för svårspelad. Därför bearbetade han
den 1864 som en sonat för två pianon (op 34b), som
han även spelade tillsammans med Karl Tausig under
en konsert i april 1864 med måttlig framgång. Clara
Schumann hade varit mycket förtjust i den ursprungliga versionen för stråkkvintett och skrev ”Snälla
Johannes, lyd för en gångs skull mitt råd och skriv om
verket igen”. Han följde rådet och skrev den slutgiltiga versionen för pianokvintett i Lichtenthal och Wien
1864, publicerad året därpå. Verket fick vänta på sitt
uruppförande till den 24 mars 1868 då det framfördes i Paris.
Första satsens klara tema presenteras nästan
unisont av piano, förstafiol och cello. Ur detta utvecklas ett härligt C-durtema, ett energiskt pianomotiv
som driver den lugna inledningen mot en mycket
rörlig musik, ända till den avslutande codan, som
knyter an till den lugna inledningen. Den andra
satsen, Ass-dur, leder oss bort från kamp och oro
genom en trösterik dröm. Till en början är det piano
som leder musiken till stråkarnas ackompanjemang
i pianissimo. Scherzot i c-moll består av tre mycket
olika teman; ett synkoperat, ett skarpt rytmiskt och
ett jordnära kraftfullt som strävar fram ur nattdimmorna. Normalt brukade Brahms göra finalen till sina
verks höjdpunkter men den här gången är scherzot
särskilt fängslande på grund av sin okonventionella
form och outtömliga fantasi. Finalen börjar lidelsefullt
i cellon och utvecklas till en dansant livfullhet med
lyriska sidotankar. Verket slutar med att stegras till ett
jagande presto.
Stig Jacobsson
63
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
9 mars
håkan hardenberger
Foto Bill Page
Academy of st martin in the fields
Trumpetaren och dirigenten Håkan Hardenberger
började studera trumpet i Malmö och fortsatte
sedan vid Pariskonservatoriet för Pierre Thibaud
och i Los Angeles för Thomas Stevens. Sedan
många år framträder Håkan Hardenberger med
världens ledande orkestrar, bland dem Los Angeles
Philharmonic, Chicago Symphony, London
Philharmonic, London Symphony Orchestra och
Wiens filharmoniker. Bland dirigenter han samarbetar med finns Pierre Boulez, Alan Gilbert, Neeme
Järvi, Esa-Pekka Salonen och Tomas Dausgaard.
Håkan Hardenberger gästar regelbundet festiva64
lerna i Luzern och Salzburg samt BBC Proms i
London. Bland de många verk som komponerats
direkt för honom finns musik av bland andra Sir
Harrison Birtwistle, Hans Werner Henze, Rolf
Martinsson och Arvo Pärt.
Håkan Hardenberger har gjort ett stort antal
skivinspelningar. Bland dem en CD med verk av
Turnage, Eötvös och Gruber med Peter Eötvös och
Göteborgs Symfoniker (Deutsche Grammophon)
samt trumpetkonserter av Martinsson, Pärt
och Tamberg med Neeme Järvi och Göteborgs
Symfoniker (BIS).
Foto Marco Borggreve
”De typiska kännetecknen för akademins sound –
briljant, lätt, reserverat, till och med artigt – var fortfarande där i alerta och snygga framföranden av två
tidiga symfonier i halsbrytande tempi.” (Washington
Post, 2010)
Academy of St Martin in the Fields – en av
världens finaste kammarorkestrar – är berömd för
sitt förfinade sound som kan härledas till de utomordentliga musikerna. Ensemblen grundades 1958 av
en grupp ledande Londonmusiker som arbetade utan
dirigent och gav sin första konsert den 13 november
1959 i kyrkan som gav orkestern dess namn. I dag
ger akademin runt 100 konserter årligen över hela
världen, med upp till 15 turnéer varje säsong. 1993
erhöll Academy of St Martin in the Fields som första
och enda orkester The Queen’s Award for Export.
Ingen annan orkester och dirigent har gjort så
många skivinspelningar tillsammans som Academy of
St Martin in the Fields och dess grundare Sir Neville
Marriner, totalt över 500 skivor. Ursprungligen ledde
Sir Neville orkestern från sin violin på förstapulten,
och den lilla ensemblens flexibilitet och goda humör
är fortfarande akademins adelsmärke. Denna tradition fortsätter med utnämnandet av violinvirtuosen
Joshua Bell som ny konstnärlig ledare.
Vid sidan av framträdanden med livstidsordföranden Sir Neville, förste gästdirigenten Murray Perahia
och konstnärlige ledaren Joshua Bell samarbetar
orkestern med några av vår tids mest lysande
musiker, bland dem Julia Fischer, Julian Rachlin,
Janine Jansen och Anthony Marwood. I säsongens
konsertserie i London medverkar Gabriela Montero,
Joshua Bell och Anthony Marwood. Ensemblen
gör turnéer i Europa med Murray Perahia, Jaime
Martin, Sir Neville Marriner, Julia Fischer och Håkan
Hardenberger samt en USA-turné i 15 städer med
Joshua Bell.
Akademin har också startat projektet Outward
Sound med aktiviteter för folk i olika åldrar med
olika bakgrund och behov, en möjlighet för dem som
annars inte har tillgång till musik.
Academy of St Martin in the Fields tackar sin
huvudsponsor Siemens för dess stöd.
65
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
freDAG 9 mars KL 18.00
gästspel
mozart Divertimento 15 min
hertel trumpetkonsert nr 1 10 min
9 mars
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Divertimento D-dur K 136
Allegro
Andante
Presto
Johann Wilhelm Hertel (1727-1789)
Trumpetkonsert nr 1 Ess-dur
Allegro
Adagio
Vivace
Redan i mycket unga år gav sig Mozart ut på långa
och strapatsrika konsertresor. Tillsammans med
pappa Leopold, och mestadels även resten av
familjen, besökte han bland annat Frankrike, England
och Italien. Särskilt Italien kom unge Wolfgang att
betrakta som sitt musikaliska hemland och hans far
ägnade åtskilligt arbete åt att försöka finna en fast
tjänst åt det unga geniet i något furstepalats i detta
musikintresserade land. Förgäves.
I början av 1772 reste far och son för tredje och
sista gången till Italien. Wolfgang hade fått beställning på en ny opera från Milano och nu skulle de åka
dit för att han på ort och ställe ta itu med Lucio Silla
(K 135) och för att få möjlighet att skräddarsy arior
för sångarna. För att ge sig själv bästa förutsättningar
att ostört kunna arbeta med detta krävande projekt
hade Wolfgang hemma i Salzburg under den senaste
tiden ägnat sig åt att komponera tre små stråksymfonier (även kallade Salzburgsymfonier nr 1-3). Den
16-årige mästaren visste av erfarenhet att adelsmän
skulle bjuda hem honom och förvänta sig att få höra
nyskriven musik. Men den detaljen hade han alltså nu
tänkt på i förväg – och när forskarna insåg detta gav
man verket ett nytt Köchelnummer som passar bättre
i kronologin. Det visade sig att han kalkylerat rätt,
för dessa verk framfördes åtminstone en gång hos
den inflytelserike greven Firmian, kejsarinnan Maria
Theresias högra hand i Lombardiet. Om den intresserade adelsmannen förfogade över blåsare kunde
sådana lätt fogas till den fyrstämmiga stråksatsen.
Det står ”Divertimento” på manuskriptet, men ordet
är inte skrivet med Wolfgangs handstil. I det begreppet ingår att musiken ska vara lättsam, utåtriktad
och underhållande – och det stämmer förvisso in
på denna musik, som dessutom anpassats till de
tänkta förhållandena genom att låna drag av italiensk
komisk opera. Men av ett divertimento skulle man
traditionellt dessutom kunna vänta sig en eller två
menuetter, och sådana saknas här helt, varför beteckningen rent formellt inte är helt korrekt. I det första av
dessa tre divertimenton, det som spelas här, omger
två snabba satser en långsam sats och allt har en
betagande charm.
Johann Wilhelm Hertel var en tysk tonsättare från
en mycket musikalisk släkt där såväl far som farfar
varit betydande tonsättare. Fadern var verksam som
kapellmästare i Berlin och i hans orkester anställdes
Johann Wilhelm sjutton år gammal som violinist.
Därefter verkade han som hovtonsättare först i
Strelitz och från 1754 i Schwerin. Som tonsättare var
han mest influerad av samtida tonsättare som Carl
Philipp Emanuel Bach, Frantisek Benda och bröderna
Graun. Han komponerade åtskillig musik, däribland
tre trumpetkonserter och flera andra verk med
betydelsefulla trumpetstämmor. Detta tyder på att
det i hans närmaste omgivning fanns en framstående
trumpetare, och man har tagit för givet att det var den
i Leipzig födde Johann Georg Hoese (1727-1801)
som 1747 anställts som hov- och fälttrumpetare just
i Schwerin. Han gjorde sig där snabbt känd som en
enastående trumpetsolist.
Hertel komponerade i en traditionell men charmerande stil, och hans första trumpetkonsert skrevs
troligen strax efter ankomsten till Schwerin och inspirerades av orkesterns berömda solist. Han tordes
därför skriva virtuos musik med ett livfullt musikanteri och med utsökta rytmiska motiv och oväntade
löpningar och språng.
britten simple symphony 16 min
PAUS
planel trumpetkonsert 16 min
barber adagio för stråkar 8 min
mitchell both sides now 6 min
weill speak low 4 min
legrand sans toi 5 min
walton två stycken för stråkar 5 min
martinsson airy flight 5 min
lundgren the seagull 7 min
piazzolla oblivion 4 min
academy of saint martin in the fields
KONSERTMÄSTARE Alexander Janiczek
dirigent & solist håkan hardenberger trumpet
66
Benjamin Britten (1913-1976)
Simple Symphony op 4
Boisterous Bourée
Playful Pizzicato
Sentimental Saraband
Frolicsome Finale
Benjamin Britten föddes på Sankta Cecilias dag och
denna musikens skyddsgudinna tog honom under sitt
beskydd på ett remarkabelt sätt. Han komponerade
från fem års ålder och kom i sin konstnärliga gärning
aldrig att kompromissa med sin övertygelse. Han
skulle med tiden bli Englands främste tonsättare,
med en produktion av imponerande mångsidighet.
Han skulle bli en framstående pianist och dirigent,
och han skulle grunda musikfestivalen i Aldeburgh
som gav eko runt om i världen.
Mellan sitt nionde och tolfte levnadsår komponerade han de sånger och pianostycken som han 1934
arrangerade för stråkorkester och gav samlingsnamnet Simple Symphony. I detta stycke har alltså några
av hans allra tidigaste musikaliska idéer förevigats
och fått en genial utformning. Han hade hunnit bli
en ung man på 21 år men var redan en professionell pianist och en välutbildad tonsättare med fast
förlagskontrakt. Den lilla symfonin visade sig med
sin lekfullhet och finurlighet vara ett lyckokast som
belönats med en stadig plats på världsrepertoaren.
Robert Planel (1908-1994)
Trumpetkonsert
Largement: Animé et bien rythmé
Lent et très calme
Vivace: Gai et léger
Som så många andra kända (och faktiskt mest
mindre kända) unga franska tonsättare tilldelades
även Robert Planel det prestigeladdade Rompriset
(1933) som möjliggjorde ett par års fritt uppehälle
i Rom. Men det blev väl ingen ”stor” tonsättare av
honom, även om han skrivit en del förnämlig kammarmusik, en balett, och denna mycket attraktiva och
ofta spelade trumpetkonsert, skriven 1966. Stilistiskt
kan han jämföras med franska tonsättare som Ibert
och Françaix.
Den omedelbara inspirationen till trumpetkonserten
var den internationellt uppskattade franska trumpetvirtuosen Maurice André som tillägnades konserten
och även uruppförde den. Musiken är typiskt franskt
underhållande och tar mer fasta på lyriken än på
trumpetens förmåga att åstadkomma smattrande
marschtoner.
Första satsen är betecknad som brett framåtdrivande, vilket kan tyckas svårt att kombinera med tillägget
rörlig och starkt rytmisk. Solostämmans två teman
lyfter fram trumpeten som signalinstrument med en
symfonisk fanfar. Den andra satsen är en nostalgisk
aria, långsam och mycket lugn och med ackompanjemang av sordinerade stråkar. Finalen är ett rondo där
en folklig trumpetmelodi bildar den återkommande
episoden. Konserten slutar med en coda med rötter i
första satsens inledande tema.
Samuel Barber (1910-1981)
Adagio för stråkar op 11
Tack vare dess andliga och högtidliga kvaliteter har
Barbers Adagio spelats vid minneshögtider som
minnesgudstjänsten för Franklin Roosevelt 1945
och prinsessan Graces av Monaco begravning 1982,
förutom vid tonsättarens egen jordfästning. 28 år
gammal utsågs Barber till kompositionsprofessor
67
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
vid Curtis Institute där han själv studerat några år
tidigare. Då hade han redan vunnit Pulitzerpriset två
år i rad, och han skulle senare få det ytterligare två
gånger. Som tonsättare blev han kanske mest älskad
för sitt Adagio för stråkar, ursprungligen andra satsen
i en stråkkvartett i h-moll från 1936. Det var Arturo
Toscanini som övertalade honom att arrangera detta
adagio och den store dirigenten uruppförde stycket
med sin NBC Symphony 1938, för att därefter ofta ta
med det på sitt program.
Joni Mitchell (f 1943)
Both Sides Now (arr Roland Pöntinen)
Denna konsert rymmer som synes också ett antal
kortare verk av mer populär karaktär. De är alla
arrangerade av Roland Pöntinen (f 1963) som väl
av de flesta är mest känd som en mångsidig och
utomordentlig pianist. Men han har även gjort sig ett
namn som tonsättare och arrangör.
Den kanadensisk-amerikanska sångerskan och
låtskriverskan Joni Mitchell (född som Roberta Joan
Anderson 1943) komponerade 1967 Both Sides
Now, som nog kan sägas vara hennes mest kända
sång, inspirerad av en passage ur Saul Bellows
roman Henderson the Rain King.
Kurt Weill (1900-1950)
Speak Low (arr Roland Pöntinen)
Kurt Weill var en betydelsefull klassisk tonsättare
som bland annat studerat tolvtonsmusik för Arnold
Schönberg. Men han blev mest uppskattad för
sina samarbeten med Bertolt Brecht, inte minst för
sångerna i Tolvskillingsoperan. Under andra världskriget emigrerade han till USA och blev en uppskattad
tonsättare av Broadwaymusikaler. Speak Low ingick i
musikalen One Touch of Venus från 1943.
Michel Legrand (f 1932)
Sans toi (arr Roland Pöntinen)
Michel Legrand slog tidigt igenom som en driven
jazzmusiker men har kanske blivit mest känd för
sin filmmusik, för vilken han belönats med tre
Oscarstatyetter. Sans Toi ingår bland annat i filmen
Paraplyerna i Cherbourg från 1964.
68
9 mars
William Walton (1902-1983)
Två stycken för stråkar
Passacaglia: The Death of Falstaff
Touch Her Soft Lips and Part
Mitt under brinnande krig spelade man i England
in en film på uppdrag av informationsministeriet.
Förutom att man hade höga konstnärliga ambitioner
strävade man efter att stärka moralen på hemmafronten. Det var fråga om en filmatisering av den sista av
William Shakespeares tre historiska krönikor, Henry V.
Kungens laglösa regim och omättliga festande gav
gott om stoff till en dramatisk handling, väl lämpad
att filmas, och det var ingen mindre än Sir Laurence
Olivier som svarade för denna legendariska version
som snabbt efter premiären på Carlton i London
den 22 november 1944 blev en klassiker. Filmen
hade samma politiska sprängkraft vid detta tillfälle
som pjäsen haft år 1600. Om det var ett kavalleri
som skulle ta sig över Themsen eller Luftwaffe som
hotade från luften spelade mindre roll.
Musiken till filmen komponerades av Sir William
Walton, och även den blev så uppskattad att den
fått leva vidare på konsertestraderna i form av ett
halvdussin sviter. Men de två styckena för stråkorkester frigjorde tonsättaren själv ur sitt filmpartitur. Det
första kallas The Death of Falstaff och är ett gripande
litet sorgestycke, det andra är den kärleksvisa som
hör till kung Henrys uppvaktning av Katherine.
Stig Jacobsson
Rolf Martinsson (f 1956)
Airy Flight
Airy Flight, för trumpet och stråkar, är en bossa
komponerad för och tillägnad Håkan Hardenberger.
Under samarbetet med Håkan Hardenberger i min
trumpetkonsert Bridge talade vi mycket om harmonik
och de jazzassociationer som finns i verket. Redan
tidigt föddes tankarna på att skriva en bossa för
honom då vi båda har en fascination för de latinamerikanska rytmerna. Det naturliga tillfället kom när jag
fick veta att Håkan skulle turnera med The Academy
of St Martin in the Fields våren 2012 i samband med
sin 50-årsdag. Airy Flight blev min present.
Harmoniken i Airy Flight är hämtad från barocken
med sina vackra ackordiska vändningar, förhållningar
och neapolitanska sextackord. Rytmen och de melodiska improvisationsliknande melodislingorna ger
dock helt andra stilistiska associationer men fader
Bach finns där i bakgrunden hela tiden. Titeln Airy
Flight associerar till blåsinstrumentet men framförallt
till musikens karaktär med en cool, elegant och lätt
tillbakalutad känsla i ”up-tempo”.
Rolf Marti n sson
Jan Lundgren (f 1966)
The Seagull (Arr Roland Pöntinen)
Den svenska jazzpianisten Jan Lundgren (f 1966)
hör till våra internationellt mest uppskattade och
kända i branschen, och han har spelat tillsammans
med världseliten på området. Han är också lärare
vid Musikhögskolan i Malmö och en framstående
tonsättare.
Astor Piazzolla (1921-1992)
Oblivion
Man har spekulerat om tangon har sina rötter i
Afrika, i Spanien, eller på Kuba. Det var i alla fall i
Sydamerika dansformen kom att slå rot och utvecklas. I slummen i Buenos Aires blev den under andra
hälften av 1800-talet inåtvänd och melankolisk i
tonspråket. Men den visade sig vara mycket livskraftig och det dröjde inte länge förrän tangon också
hittade till konsertestraden. Argentinaren Astor
Piazzolla skrev mängder av tangoinspirerade konsertstycken som blivit mycket populära runt om i världen.
Omkring 1940 började han, välutbildad och lärd
elev till Alberto Ginastera i Buenos Aires och Nadia
Boulanger i Paris, att använda tangon som utgångspunkt för sina konsertverk. Han skrev stora tangor i
sviter för orkester, eller tangor för kammarensemble.
Han kallades King of Tango Music och hans stycken
känns naturligt improviserade i en pastellfärgad
impressionistisk stil. Hans nostalgiskt poetiska tango
Oblivion skrevs ursprungligen till Marco Bellocchios
film Enrico IV (1984) efter Pirandellos drama och
med Claudia Cardinal och Marcello Mastroianni som
skådespelare – men musiken har överlevt filmen och
blivit ett av Piazzollas mest berömda stycken.
Stig Jacobsson
69
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
14 & 15 mars
pablo heras-casado
Dirigenten Pablo Heras-Casado har en bred
repertoar som innefattar både klassisk musik
och moderna verk. Under säsongen 2011/2012
debuterar han med bland annat Berlins filharmoniker, Mahler Chamber Orchestra och Rotterdams
filharmoniker. I USA samarbetar han återigen
med San Francisco Symphony och Los Angeles
Philharmonic. Ytterligare höjdpunkter är en produktion av Glucks Ifigenia på Tauris för Canadian Opera
Company och en turné med Freiburgs barockorkes-
ter i mars 2012. I maj 2011 dirigerade han världspremiären av Hosokawas opera Matsukaze med
La Monnaie på gästspel i Berlin – en föreställning
som också gavs i Warszawa, Luxemburg och på
Staatsoper Berlin. Tidigare har han dirigerat Boston
och Chicago Symphony, Clevelandorkestern,
Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Franska
Radions filharmoniker, BBC Philharmonic och
NHK-orkestern i Tokyo.
ingela bohlin
Sopranen
Ingela Bohlin
är en av de
internationellt mest
eftertraktade
svenska sångerskorna. Hon är född och uppvuxen
i Lund. Efter att ha avlagt sångpedagogexamen
vid Musikhögskolan i Malmö fortsatte hon sina
studier vid Operastudio 67 och Operahögskolan i
Stockholm där hon tog examen 2002. Ingela Bohlin
är ofta anlitad som solist i konsertsammanhang och
har bland annat framträtt i Faurés Requiem, Haydns
Skapelsen, Händels Messias, Lars-Erik Larssons
Förklädd gud, Monteverdis Mariavesper, Mozarts
Requiem och Exsultate jubilate samt Pergolesis
Stabat mater. Bland aktuella engagemang finns
Bachs Matteuspassionen i Glyndebourne, Susanna
i Figaros Bröllop av Mozart på GöteborgsOperan
och Bachs Juloratorium med Tonhalleorkestern i
Zürich under ledning av Paul McCreesh.
Göteborgs Symfoniska Kör presenteras på sid 53.
Foto Miguel Peñalver
70
71
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
14 & 15 mars
ONSDAG 14 mars KL 19.30
torsdag 15 mars KL 19.30
ravel alborada del gracioso 7 min
fauré svit ur pelléas och mélisande 19 min
debussy iberia 20 min
PAUS
poulenc stabat mater
33 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
göteborgs symfoniska kör
kormästare christina hörnell
DIRIGENT pablo heras-casado
ingela bohlin sopran
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Maurice Ravel (1875-1937)
Alborada del gracioso
Ravel var aldrig så impressionistisk som i pianosviten
Miroirs, ”speglingar”, eller ”reflexer”. Han fick inspiration till sviten 1905 under en båtresa längs Hollands
kanaler på en yacht som ägdes av miljonären Alfred
Edwards, ägare av tidningen Le Matin. Ravel tycks ha
haft en lycklig och rofylld tid ombord vilket avspeglas i musikens fantasifullhet och egenart. Pianot var
Ravels instrument och han visade med Miroirs att han
kunde locka fram valörer, nyanser och kulörer som
ingen annan, helt i klass med Debussys första preludiebok. Impressionism, intryck av ett motiv eller en
situation snarare än en avbildning av desamma, var ju
från början en konstnärlig riktning och hur diskuterad
den än må vara både inom konsten och musiken ger
den trots allt en vägvisning om den estetiska riktningen. Impressionismens inneboende vaghet kan
tyckas som en motsättning mot Ravels in i minsta
detalj avvägda och kalkylerade arbete, men musiken
finns där med titlar och en notbild som vid framförandet omvandlas till klangliga uttryck av sällan hört slag.
Pianosviten består av fem satser: Nattfjärilar, Sorgsna
fåglar, En bark på oceanen, Narrens morgonsång och
Klockornas dal. Ravel orkestrerade två av dem själv.
En bark på havet blev han aldrig riktigt nöjd med,
förmodligen för att det med sina vågsvall var en alltför
realistisk musikalisk marin redan från början, men
Narrens morgonsång, Alborada del gracioso, verkar
han ha varit stolt över.
72
Titeln ger oss två ledtrådar: den spanska anknytningen och referensen till ”morgonsång” (på franska
aubade), en motsvarighet till den serenad medeltidens trubadur hälsade sin älskade med. Men
morgonsång kan också vara en sång som skildrar
när två älskande tar farväl på morgonen, efter en
natt tillsammans, och då tillkommer plötsligt amorösa
implikationer. Kanske ska vi inte dra för höga växlar
på det, men nog sjuder det av spansk passion i
mellandelen där stråkarnas legatovågor går höga mot
de omgivande delarnas kontrasterande pizzicaton,
möjligen Ravels imitation av en luta.
Inspelningar av Alborada del gracioso användes flitigt som demospår när man på 1950- och
1960-talen i radio- och TV-butiker demonstrerade
stereoanläggningarnas fördelar. Ett utmärkt val! Jag
kan rekommendera Leopold Stokowskis fina version
med Franska radions nationalorkester från 1958,
inspelad med endast två mikrofoner och konkurrenskraftig än idag. Men ingen inspelning slår ett
liveframförande av Alborada del gracioso, med en
nationalorkester i en vacker konsertsal som hyllats
för sin akustik av internationell expertis.
Stefan Nävermyr
Gabriel Fauré (1845-1924)
PellÉas och MÉlisande, skådespelsmusik op 80
Förspel: Quasi adagio
Spinnerskan: Andantino quasi allegretto
Sicilienne
Melisandes död: Molto adagio
”Symbolismen” var den litterära riktningen på
modet vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal.
Fransmännen var ”avantgardet” som låg i ”täten” och
bland rörelsens föregångare fanns landslagsmän
som Baudelaire, Mallarmé och lagkaptenen själv:
Paul Verlaine. Man sökte sig bort från realismen och
sökte nya djup i bilder och metaforer av symboliskt
slag, ting, stämningar och platser som med sin blotta
närvaro väckte nya – eller uråldriga – känslor av
gripande och gåtfullt slag i människans inre djup.
En annan franskspråkig representant för symbolismen var belgaren Maurice Maeterlinck. Hans
versdrama Pelléas och Mélisande om förbjuden
kärlek fick med sin förtätade stämning, hemlighetsfulla gestaltning och mörka fonder läsarnas hjärtan
att bulta av passion, spänning och rädsla. Pjäsen blev
en framgång i Europa och tillsammans med sagospelet Fågel blå gick Maeterlincks segertåg hela vägen
till svenska akademin i Stockholm som 1911 gav
honom Nobelpriset i litteratur.
Tonsättare tävlade om att göra opera av Pelléas
och Mélisande, Debussy var först och skapade ett
subtilt mästerverk, Schönberg fick se sig slagen på
upploppet och bearbetade materialet till en symfonisk
dikt. Fauré skrev skådespelsmusik, liksom Sibelius
och den i dag bortglömde engelske impressionisten
Cyril Scott. Alla tycks ha blivit starkt inspirerade av
Maeterlincks mångbottnade drama.
Gabriel Fauré tycktes sällsynt lämpad att skriva
denna musik. Han kände av stämningslägen och
uttryck med en utsökt fingertoppskänsla. Paradoxalt
nog var det mest en slump att han blev tillfrågad:
Debussy tackade nej när den engelska skådespelerskan Mrs Patrick Campbell bad om musik till en
uppsättning av Pelléas och Mélisande i London och
hon vände sig i stället till Fauré vars musik nyligen
spelats i samma stad. Han tog uppdraget men hade
bara någon månad på sig. Orkestreringen överlät han
därför till sin elev Charles Koechlin, denne märklige
och produktive tonsättare, som under Faurés vägledning gjorde ett fint arbete. Musiken spelades allra
första gången vid en föreställning på Prince of Wales
Theatre den 21 juni 1898. När sviten skulle publiceras utökade Fauré orkestreringen något.
Svitens titlar talar för sig själva. ”Spinnerskan” är
en scen där Mélisande sitter vid spinnrocken och
samtalar med sin styvson Yniold och sin svåger
Pelléas (som hon är förälskad i). Siciliennen är ett
intermezzo mellan två scener. I dramats peripeti dödar
Mélisandes make Golaud sin bror Pélleas och senare
avlider Mélisande i barnsäng när hon föder en liten
och klen dotter. Tragedin är fullbordad. Tilläggas kan
att förspelet med sina dystra klanger då och då ekar
svagt av Tristan och Isolde, också det ett tragiskt
kärleksdrama.
Ste fan Näve r myr
73
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
Claude Debussy (1862- 1918)
Iberia ur Images
På gator och vägar
Nattens dofter
Morgonen en festdag
Efter Claude Debussys riktigt stora genombrott med
operan Pelléas och Mélisande år 1902 började det
växa fram en rörelse i Frankrike som kallade sig
”debussyister”. Gruppen uppstod i musikerkåren
och grundade sin filosofi i behovet att bryta med de
romantiska idealen och kanske framförallt med den
wagnerianska stilen som färgat musiklivet i hela
Centraleuropa under lång tid. Man hade tröttnat
på svulstiga dramer och starka känslostormar, och
Debussys musik ansågs representera ett nytt och
mindre högstämt sätt att förhålla sig till musik.
Detta skedde mitt i impressionismens centrum,
Paris, och Debussy blev snabbt utsedd till den
impressionistiska musikens nya ledstjärna. Men själv
var han djupt besvärad av gruppen. Han hade ingen
lust att vara ledare eller föregångsbild för den ”nya
skolan”. I ett affekterat uttalande ska han ha sagt att
”debussyisterna tar livet av mig!”.
Debussy hade redan tidigt under sin karriär
utmärkt sig som bångstyrig och egensinnig. Han
utmanade sin publik med dissonanta ackord och
ovanliga klanger. Kritik avfärdade han med en
överlägsen attityd. Men vid tiden för Pelléas och
Mélisande, i början på 1900-talet, hade han blivit
40 år gammal och befäst sin position i musiklivet.
Allas ögon vilade på honom. Det diskuterades vitt
och brett om hans privatliv, äktenskap och personliga förehavanden. Ett mediedrev motsvarande dem
i vår tid byggdes upp. Man förfasade sig över att
han precis före sekelskiftet gifte sig med en kvinna,
sömmerskan Rosalie Textier, som inte på något plan
kunde leva upp till den intellektuella status som
hennes nyblivne man åtnjöt. Debussy sa sig själv, i
alla fall i början av äktenskapet, uppskatta precis den
egenskapen; att musik för henne var något enkelt,
74
14 & 15 mars
naivt och okomplicerat. Och man förfasade sig återigen då han bara efter några års äktenskap lämnade
Rosalie Textier och inledde en relation med den rika
och gifta sångerskan Emma Bardac. När de sedan
gifte sig ansåg vännerna runt Debussy att han sålt
sig för pengar. De vände honom ryggen.
Bortsett från allt skvaller hade tiden med Emma
Bardac många positiva sidor. Han kunde ägna sig
åt sitt komponerande, äktenskapet var till en början
lyckligt och de fick en dotter som han avgudade.
Men känslan av frid hade svårt att infinna sig.
Framgångarna hade fyllt hans sociala liv med
intresserade beundrare, men i avsaknad av djupare
vänskapsrelationer drog han sig alltmer undan.
Det var under den här perioden han skrev Images
pour orchestre, ”bilder” eller ”tavlor” för orkester,
en komposition i tre delar där varje sektion har sin
geografiska tillhörighet: Gigues bygger på en engelsk
dans, Iberia är tillägnad Spanien och Rondes de
printemps utspelar sig på den franska landsbygden.
Av de tre delarna var det Iberia som satte det största
avtrycket i historien.
Tydligen hade Debussy bara varit över gränsen till
Spanien en enda gång, och då stannade han bara
några timmar. Men något under detta korta besök
satte spår och det krävs ett stort mod att bygga
ett helt verk på en så flyktig upplevelse. Ingen av
Spaniens dåtida tonsättare skulle ha vågat sig på
att använda kastanjetter så som Debussy gjorde,
kanske just för att han var fransman och de spanjorer. Men denna självklara och en aning naiva tolkning
av en främmande plats som bygger på en liten dos
kunskap, en större dos fantasi och troligen en hel del
förutfattade meningar, gick hem. Och i motsats till
den roll han tilldelats av debussyisterna som talade
om att ”frigöra musiken från det mänskliga”, ansåg
kritikerkåren att Claude Debussy i Ibéria inte bara
hittat sitt personliga uttryck utan även lyckats med att
lyfta fram just det mänskliga i musiken.
Ylva Bentancor
Francis Poulenc (1899-1963)
Stabat mater
Stabat mater är texten från 1200-talet om Jesu
moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika
från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan
inget göra för honom än detta enda, att stå där så att
han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är
tonsatt många gånger och det verkar vara just Marias
envisa, trofasta lojalitet som flera tonsättare tar fasta
på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet.
Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias
förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan
känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till
livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning
av Stabat mater en blandning av sorg, ilska, trötthet,
uppgivenhet men också hopp.
Det som fick Poulenc att skriva musiken var att
hans vän, konstnären Christian Bérard, dog 1949.
Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell.
Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka
sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst
eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc
som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade 1936
vallfärdat till den svarta jungfrun i Rocamadour. Där
fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse.
Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan
med jesusbarnet i knäet som han kunde kombinera
sin gudstro med sin livsföring? Den svarta jungfrun
förändrade hans liv för alltid. Hans egen mor dog
när han var 16 år och hans far två år senare. Kanske
var det monumentet över moderligheten som rörde
honom så, kanske det faktum att jungfrun var svart,
avvikande, precis som han själv?
Som för många homosexuella män var vänskapen
otroligt viktig för Poulenc. När vännen Bérard avlidit
återvände tonsättaren till Rocamadour och den svarta
jungfrun. Det var där han fick idén att skriva ett stabat
mater för att hedra Bérard.
Som tonsättare var Poulenc i stort sett självlärd men 1921 vände han sig till kollegan Charles
Koechlin för att få lektioner, trots att han dittills hade
klarat sig bra och blivit erkänd som tonsättare utan
formell utbildning. Han ingick i tonsättargruppen Les
six, tillsammans med Auric, Honegger, Tailleferre,
Milhaud och Durey. En grupp som svetsades samman
mer av vänskap än av något annat. Germaine
Tailleferre, den enda kvinnliga medlemmen, har skrivit
om vilken trofast vän Poulenc var. Hemma hos henne
hade han en egen fåtölj för sina besök.
Musiken Poulenc skrev före andra världskriget var
mestadels lättsam, men efter sin religiösa upplevelse
beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både
munk och gamäng.
Själv beskrev han 1942 sin musik så här:
”Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor, Ravel
eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny
musik som inte har något emot att använda andra
kompositörers tonalitet. Var det inte så det var med
Mozart-Schubert?”
Igor är förstås Stravinsky. Vad Schubert och
Poulenc beträffar finns det flera paralleller: förmågan
att skriva vackra melodier, deras stora produktion
för piano, sångerna, deras känsla för vänskap och
möjligtvis deras sexuella läggning.
Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och
fick samma år kritikernas pris i USA som årets bästa
körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det
djupt mänskliga som förenar oss alla: dödens bitterhet och obegriplighet.
Katar i na A Kar lsson
75
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
16 mars
sakari oramo
Foto Jurek Holzer
Foto Mats Lundqvist
Kungliga filharmonikerna
Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har
sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset mitt i
Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya
och bredda den traditionella symfoniska repertoaren,
till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna
uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande
arbeten med spelmusikkonserter.
Finländaren Sakari Oramo är Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare.
Bland orkesterns tidigare chefdirigenter finns legendarer som Fritz Busch, Antal Dorati, Gennady
nancy zhou
Rozhdestvensky, Yuri Ahronovitch och Paavo
Berglund. Sakari Oramos företrädare var amerikanen
Alan Gilbert 2000–08.
Med turnéer har orkestern befäst sin ställning på
den internationella arenan, på senare år med framträdanden i bland annat London, Tokyo, New York och
Aten. 2010 genomfördes en stor Japanturné med
Sakari Oramo: tio konserter på elva dagar. Det var
den fjärde turnén i Japan i orkesterns historia.
Orkestern medverkar varje år vid högtidligheterna i
samband med Nobelprisutdelningen och vid utdelningen av Polar Music Prize.
Foto Heikki Tuuli
76
2008 tillträdde Sakari Oramo som Kungliga
Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige
rådgivare. Han är även chefdirigent för Finska
Radions symfoniorkester och huvuddirigent vid
operan i Karleby (Kokkola) i Finland. 2004 utsågs
Sakari Oramo till hedersdoktor vid University of
Central England i Birmingham som ett erkännande
av hans ”outstanding contribution to the musical life
of the city” för de år han var chefdirigent för City of
Birmingham Symphony Orchestra. Han har även
tilldelats en Honorary OBE, Officer of the British
Empire.
Sakari Oramo har dirigerat orkestrar som
Berlinfilharmonikerna, San Francisco Symphony
Orchestra, Bayerska radions orkester,
Staatskapelle Dresden, New York Philharmonic och
Concertgebouworkestern. Han finns representerad
på ett flertal CD utgivna av Warner Classics, Ondine,
Philips och Hyperion. Med Kungliga Filharmonikerna
har han bland annat spelat in Schumanns samtliga
symfonier (Sony Classical) som fått lovord i bland
annat tysk press: ”Med den här inspelningen har
Sakari Oramo placerat sig i täten av klungan med de
största Schumanntolkarna!”
Amerikanska violinisten Nancy Zhou började
spela violin för sin far, den kände tonsättaren och
musikern Long Zhou, när hon var fyra år och gav
sin första konsert året efter. Studierna för pappan
pågick 1997-2010. Hon har också tagit lektioner
för Jaime Laredo och medverkat i mästarklasser
för Nadja Salerno-Sonnenberg, Peter Oundjian
och Pinchas Zukerman. Nancy Zhou har placerat
sig väl i ett flertal violintävlingar och gick bland
annat till finalen i Sibeliustävlingen 2010 där hon
erhöll specialpriset för bästa framförande av Kaija
Saariahos Tocar för violin och piano. Nancy Zhou
har framträtt som solist med ett flertal amerikanska orkestrar. Hon är sedan 2008 också stipendiat hos Anne-Sophie Mutters stiftelse Circle of
Friends vilket innebär att hon bland annat spelat
Mendelssohns oktett med Anne-Sophie Mutter
vid turnéer i Europa, inklusive ett framträdande vid
prestigefyllda Verbierfestivalen. Hon fortsätter turner
med Circle of Friends i Sydöstasien 2013 och i USA
2014.
77
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
freDAG 16 mars KL 18.00
gästspel
sibelius violinkonsert 32 min
PAUS
16 mars
Jean Sibelius (1865-1957)
Violinkonsert d-moll op 47
Allegro moderato
Adagio di molto
Allegro, ma non tanto
elgar symfoni nr 1 52 min
kungliga filharmonikerna
DIRIGENT sakari oramo
nancy zhou violin
Konsertmästare Joakim Svenheden
78
I sin ungdom var Sibelius en mycket god violinist
och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att
ha studerat i Berlin och Wien var det som violinist
han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt
fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det
är naturligtvis många tonsättare som varit violinister,
men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela
elva verk för violin och orkester, men inte något enda
verk för andra soloinstrument och orkester. Det är
också märkligt att det allra första av dessa stycken
blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin
skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna
för violin och orkester faktiskt är tämligen lättviktiga
småstycken.
Violinkonserten skrevs mellan den andra och
den tredje symfonin sommaren 1903 på familjen
Järnefelts gård i Lohja fyra mil utanför Helsingfors.
Dottern i huset, Aino, skulle snart bli hans hustru.
Konserten uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Novácek som
solist. Framförandet blev ingen större framgång och
Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa
avsnitt. Konserten reviderades därför sommaren
1905 och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin.
Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den
finska mytologin (främst nationaleposet Kalevala)
som han så ofta inspirerats av, dels för att han här
strävade efter att kombinera en virtuos solostämma
med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade
han de traditionella formerna på ett mycket personligt
sätt och förnyade därmed en genre som vid den här
tiden började få rykte om sig att vara på utdöende.
Över orkesterns grubblande d-mollharmonier
sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat och som även tas upp av de djupa träblåsarna
innan det leder över till en bred violinkadens. Första
satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform som ger den en nästan rapsodisk karaktär.
Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också
längre än de följande två tillsammans.
Den långsamma satsen börjar med en vemodig
träblåsarfras som ger eko också hos övriga blåsare.
Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt.
Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det
avslutande allegrot har kallats en polonäs för isbjörnar och är ett rondo med bara två teman. Det första
presenteras av violinen och det andra av orkestern.
Musiken är mycket virtuos och även om solisten
dominerar så blir aldrig orkesterpartiet ointressant.
Stig Jacobsson
Edward Elgar (1857-1934)
Symfoni nr 1 Ass-dur op 55
Andante. Nobilmente e semplice. Allegro
Allegro molto
Adagio
Lento. Allegro
(satserna två och tre spelas i en följd)
Må vara att Edward Elgar blivit mest känd för den
första marschen i Pomp and Circumstances, och att
han genom det verket blivit själva sinnebilden för
engelsk musik. Men hans roll i det brittiska musiklivet
är mycket större än så. Han är det viktigaste skälet till
att England mot slutet av 1800-talet inte längre hade
anledning att kallas ”landet utan musik”. Före Elgar
hade man inte haft någon internationellt erkänd stor
mästare sedan Purcells död 1695.
På många sätt personifierade Elgar den edwardianska eran, både genom att skapa en nationell
engelsk tonkonst och genom att han var en ”self
made man”. Han hade börjat med de berömda tomma
händerna på landsbygden och med egen begåvning
strävat upp till de främsta positioner en tonsättare
kunde nå i det dåtida England, och till en internationell berömmelse. Elgar var inte den förste som skrev
symfonier i England, men de två han fullbordade är
de tidigaste från öriket som fortfarande spelas på
världens konsertestrader.
Han skulle hinna fylla 50 år innan han började
skriva sin första symfoni (1907-1908), och det
skedde delvis under en resa till Italien. Den 27 juni
1907 noterade Alice Elgar i sin dagbok att hennes
make spelat ”en storslagen, vacker melodi” – den
skulle senare visa sig vara Nobilmente-temat i första
satsen. Men han satte inte på allvar igång symfoniskapandet förrän i oktober, och arbetet drog ut på
tiden. Den 3 december 1908 kunde symfonin i alla
fall uruppföras i Manchester av den tidens stjärndirigent Hans Richter som också fått sig symfonin
tillägnad med orden ”en sann konstnär och en sann
vän”. Symfonin mottogs med största förtjusning och
inom ett år hade den spelats över 100 gånger på
de främsta musikestraderna i Europa, Amerika och
Australien. Det är en mäktig och magnifik symfoni
med en speltid strax under en timme.
Symfonin börjar i Ass-dur med edwardiansk
storslagenhet, men går snart över i ett lidelsefullt
allegro i den avlägsna tonarten d-moll. Häri ligger
mycket av symfonins idé: att förena två till synes
oförenliga storheter. Han utför denna bragd i en
mycket fri och personlig sonatform där nya teman
och tonarter dyker upp.
Den andra satsen är ett femdelat scherzo i fissmoll vars B-durtrio kan leda tankarna till Dvorák.
Elgars gode vän August J Jaeger (han som stått
modell till Nimrod-episoden i Enigmavariationerna)
hävdade att satsen utstrålade verklig glädje och var
bland det mest storslagna av sitt slag i hela symfonilitteraturen. Utan paus följer den långsamma satsen,
ett adagio i D-dur, vars huvudtema i själva verket är
en rytmiskt annorlunda variant av scherzots livfulla
tema. Såväl Jaeger som dirigenten Richter menade
att detta var en av de bästa långsamma satser som
komponerats efter Beethoven. I finalen återkommer
efter ett inledande, mysteriöst Lento första satsens
d-moll. Ett par teman behandlas med stor fantasifullhet och utmynnar i ett avslutande och triumferande
Grandioso i Ass-dur.
Stig Jacobsson
79
BILJETTKONTORET 031-7265310
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
21 & 22 mars
gustavo dudamel
Göteborgs Symfonikers chefdirigent Gustavo
Dudamel föddes i Venezuela 1981 och var från tidig
ålder fast besluten att ägna sig åt klassisk musik.
Han började spela violin i Venezuelas omtalade
musikprojekt El Sistema och fortsatte studera vid
hemlandets latinamerikanska akademi fram till 1996
då han började sina dirigeringsstudier under Rodolfo
Saglimbeni i Caracas. Redan samma år blev han
chefdirigent för Amadeusorkestern, en kammarensemble, och 1999 utsågs han till chefdirigent för
Simón Bolívar-orkestern.
2004 vann Gustavo Dudamel den allra första
Gustav Mahler-tävlingen i dirigering i Bamberg och
sommaren 2005 debuterade han med Göteborgs
Symfoniker i Birmingham och vid BBC Proms i Royal
Albert Hall. Samarbetet blev en omedelbar framgång,
både konstnärligt och publikt, och vid en extrainsatt
konsert med Mahlers Symfoni nr 5 den 12 april 2006
offentliggjordes att han blivit ny chefdirigent för
Göteborgs Symfoniker från och med hösten 2007.
Gustavo Dudamel arbetar med flera projekt där
han med musiken som utgångspunkt vill förbättra
barns levnadsförhållanden och framtid. Till de projek-
ten hör El Sistema i Göteborg. Gustavo Dudamel har
vunnit otaliga priser för sina musikaliska prestationer
och för sitt sociala arbete. 2009 utsågs han till en av
de 100 mest inflytelserika personerna i världen av
Time Magazine och 2010 blev han årets göteborgare.
Det senaste året har Gustavo Dudamel turnerat i Europa med Los Angeles Philharmonic samt
i Sydamerika och Europa med Simón Bolívarorkestern, inklusive bejublade framträdanden i
Salzburg och vid London Proms. Gustavo Dudamel
har spelat in ett flertal CD med Simón Bolívarorkestern och Los Angeles Philharmonic och förra
året kom den första skivutgåvan med Göteborgs
Symfoniker: en box på Deutsche Grammophon med
Bruckners nionde symfoni, Nielsens symfonier nr 4
& 5 samt Sibelius andra symfoni. Gustavo Dudamel
utsågs till Artist of the Year av musiktidskriften
Gramophones läsare 2011.
När Gustavo Dudamels kontrakt som chefdirigent går ut fortsätter han att arbeta med Göteborgs
Symfoniker som orkesterns hedersdirigent. Gustavo
Dudamel är även chefdirigent för Los Angeles
Philharmonic.
Foto Luis Cobelo
80
81
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
ONSDAG 21 mars KL 19.30
torsdag 22 mars KL 19.30
r strauss don juan 18 min
haydn symfoni nr 103 ”med pukvirveln” 29 min
PAUS
r strauss also sprach zarathustra 32 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT gustavo dudamel
Konsertmästare Per Enoksson & Sara Trobäck Hesselink
Introduktion kl 18.30 av Jan Alm
Richard Strauss (1864-1949)
Don Juan op 20
Richard Strauss skrev sin första symfoni som
16-åring och den andra följde bara något år senare.
Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal
började skriva den imponerande serie symfoniska
dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte
med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till
Eulenspiegel och andra.
Han fick den första idén till Don Juan när han i juli
1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans
Ende, men den direkta inspirationen kom när han
läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan (skrivet
1844). Musiken komponerade Strauss mellan hösten
1887 och följande sommar och han uruppförde själv
sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar
den 11 november 1889. I ett brev meddelade den
nöjde 24-åringen sin far att det hela var ”jättekul”.
Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga
instrumentationskonst som skulle utmärka resten av
hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin
överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk.
Strauss ville ”ut och iväg till nya erövringar så länge
ungdomens heta puls slår”. Redan 1886 hade han
utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men
den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd.
Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga
pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka
en passionens höga visa.
Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin
utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt
ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och
mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl
som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara
erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på
ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen
utmanas på duell låter han sig genomborras till döds.
82
21 & 22 mars
Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska
avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora
gester – han låter det bara ske.
Stig Jacobsson
joseph HAYDN (1732-1809)
Symfoni nr 103 Ess-dur ”Med pukvirveln”
Adagio. Allegro con spirito
Andante più tosto allegretto
Menuet
Allegro con spirito
Nu var det måndagen 2 mars 1795 på The King’s
Theatre i London. Dags för säsongens fjärde abonnemangskonsert. Herrarna Brida och Morelli sjunger.
Madame Morichelli likaså: arior av Bianchi, Gazzaniga,
Haydn och Mozzart (!) samt en ny terzett av Martini.
Mr Ashe presenterar en egen flöjtkonsert. Violinisten
Viotti spelar sin ”concertante” för två fioler och
orkester med sin elev, Herr Libon. Herr Vogel bidrar
med en operauvertyr. Allra först ges en Overture
(= symfoni) av Reichardt, allra sist en Final utan
angiven upphovsman. En skuffelse att notera:
sångerskan Banti har blivit sjuk. Hon har många
”admirers, or rather adorers” – som Morning
Chronicles recensent skrev dagen efterpå.
Beundrare och tillbedjare av lite annat slag fick
utdelning i form av en splitter ny symfoni:
”A new Overture by the fertile and enchanting
Haydn, which, as usual, had continual strokes of
genius, both in air and harmony. The Introduction
excited the deepest attention, the Allegro charmed,
the Andante was encored (bisserades), the Minuets,
especially the Trio, were playful and sweet, and
the last movement was equal, if not superior to the
preceeding.”
Alltså: Haydn, den produktive och förhäxande
mannen från kontinenten, erbjöd som vanligt ideliga
genidrag, både melodiskt och harmoniskt; inte minst
den långsamma introduktionen fick alla lyssnare att
koncentrera sig…
Det tror jag det: vem hade någonsin hört en
sådan början? Man kan undra hur Haydn instruerat
pukslagaren under repetition från sin cembalo mitt i
den jättelika orkestern: drygt 60 man stark. Han och
konsertmästaren ledde som vanligt framförandet i
samarbete.
Han var i stan på tredje året, snart 64 år gammal.
Den uppskattade violinisten och fiffige entreprenören Salomon hade lyckats locka över kapellmästarn
från kontinenten, i två omgångar rentav, med början
redan 1791, när nämligen en ny Furst Eszterházy
med ett penndrag avskaffat sin föregångares
hovorkester som fungerat i Eisenstadt och ute på
slottet Eszterháza, i nuvarande Ungern. Trotjänaren
Haydn fick en rejäl pension men ytterst få uppgifter.
Han tackade ja till London och reste dit i Salomons
sällskap. Han skrev i brev hem till en beundrarinna i
Wien, fru von Genzinger:
”Min ankomst gjorde stor sensation över hela
staden och jag sprang runt till alla tidningarna i
dagarna tre. Alla ville lära känna mig. Jag har fått
lov att spisa på lokal sex gånger hittills. Om jag ville
skulle jag kunna äta ute varenda dag, men jag måste
ju i första hand tänka på min hälsa och mitt arbete…”
Ett mycket annorlunda liv för en gammal man
blev det, sannerligen! Välbetalda, offentliga jobb!
Uppskattande publik! Maffig, professionell orkester!
Spännande umgänge också. En månad före just
denna konsert hade till och med kronprinsen av
England inbjudit honom till en soaré hemma hos
Hertigen av York. All musik var haydnsk. Han satt vid
cembalon mest hela kvällen. Man fick honom rentav
att sjunga en liten sång: Ich bin der verliebteste.
Gamle, stundtals förvirrade kungen, som annars bara
uppskattade salig Händels musik, konverserade
och presenterade honom för drottningen. Några
veckor senare fick han spela för henne i Buckingham
Palace.
37 av originalpartiturets 40 sidor har råkat överleva
– så här långt… En av mellanhänderna på den
långa vägen fram till oss var ingen mindre än Luigi
Cherubini. När han var i Wien 1806 för att övervaka
framförandet av sin opera Faniska måtte han dagen
före premiären fått symfonin i present av den vid det
laget mycket trötte upphovsmannen.
På första notbladet kan man läsa följande ord
av Cherubinis hand: In Nomine Domini – di me
Giuseppe Haydn mp (med egen hand) 795* Londra.
I ng e mar von H e ij n e
*På Haydns tid skrev man inte ut de första 1000 åren i
vår tideräkning, varför årtalet 1795 sålunda blev 795.
Richard Strauss (1864-1949)
Also sprach Zarathustra op 30
I oktober 1894 hade den 30-årige Richard Strauss
blivit assistent till Münchenoperans chefdirigent
Hermann Levi. Han fick ta ett allt större ansvar men
ville absolut inte ge upp sitt komponerande. All fritid
ägnade han åt att arbeta på en ny stor symfonisk
dikt ”fritt komponerad efter Friedrich Nietzsche”. Det
skulle visa sig att den var så fritt formad att filosofen
själv ställde sig mycket negativ till Strauss uppläggning av verket. I augusti 1896 avgick Levi och
Strauss utsågs till ny förstedirigent. Då var kompositionen Also sprach Zarathustra, ”Sålunda talade
Zarathustra”, redan fullbordad och uruppförandet
ägde rum den 27 november med tonsättaren själv
som dirigent vid en konsert i Frankfurt.
Musiken är på intet sätt en musikalisk översättning
av Nietzsches kontroversiella teorier om övermänniskan. Nej, här finns överhuvudtaget inte mycket
filosoferande, sådant var den jordnära tonsättaren
främmande för, men desto mer hade han ryckts
med av bokens levande och episka språk. Strauss
såg de positiva sidorna av författarens budskap:
frihetskravet, längtan till en bättre värld, handlingskraften. Naturskildringarna var den viktigaste
inspirationskällan.
Den omfattande orkesterdikten sönderfaller i nio
avsnitt vars titlar stämmer överens med namnen på
kapitel i boken (men inte alltid i samma ordning).
Mellan dessa finns bara tre generalpauser, resten går
i ett svep. Som motto placerade han Nietzsches ”Ode
till solen” med uppmaningen att ”Alltför länge har vi
drömt om musik, låt oss nu vakna. Vi var sömngångare, låt oss nu gå ut i dagen…” Hela verket inleds med
soluppgången: efter långa, malande och mycket låga
C i kontrabasar, kontrafagott och orgel bryter solen
fram i tonerna C, G och C2. Sannolikt är detta den
mest strålande soluppgången i hela musikhistorien.
Dess strålkraft har långt senare använts i många
olika sammanhang som måste ha varit Strauss
främmande. Musiken används bland annat som motiv
i science fiction-filmen 2001 – ett rymdäventyr.
De följande partierna har titlarna: ”Om invånarna i
eftervärlden” med ett ledmotiv från den gregorianska
sekvensen Credo in unum Deum, ”Jag tror på den
ende Guden”, ”Om den stora längtan”, ”Om glädjen
och passionerna” där oboen intonerar en sorgemelodi. Det är ungdomens drömmar som begravs, nu finns
ingen återvändo till elfenbenstornet, ”Gravsången”,
”Om vetenskapen” med en parodisk, akademisk
fuga, där den kromatiska skalans alla tolv toner
återfinns, ”Konvalescenten”, ”Dansvisa” med valsliknande rytmer, flödande färger och ett framträdande
violinsolo. ”Nattvandrarens sång” är en hjärtknipande
avskedssång där naturskildringen återkommer i
försonande C-dur i basarna. Just C-dur får i musiken
representera människan och naturen, medan H-dur
representerar universum – två tonarter som ligger
mycket långt från varandra. Ingen av dem går vid
styckets slut segrande ur kampen.
Stig Jacobsson
83
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
Tidigare framföranden
C P E Bach
Symfoni e-moll och Klaverkonsert d-moll framförs för första
gången.
Bar b e r
Adagio för stråkar har spelats sex gånger.
B e ethove n
Pianokonsert nr 2 har spelats 29 gånger.
Bland solisterna: Hans Leygraf (1950,
1956, 1967 & 1970), Daniel Barenboim
med Engelska kammarorkestern (1968),
Christian Zacharias (1993, 1999 & 2008),
Emanuel Ax (1995), Boris Berman (2002)
och Lars Vogt (2011).
B rah m s
Serenad nr 1 rekonstruerad för nonett av Jorge Rotter
spelas för första gången. Pianokvintetten har spelats en
gång tidigare (1991).
B r itte n
Simple Symphony har spelats tre gånger.
Chopi n
Pianokonsert nr 1 har spelats 27 gånger. Bland solisterna:
Astrid Berwald (1907), Carl Tillius (1933), Symfonikernas
chefdirigent Sixten Eckerberg (1943), Annie Fisher (1945),
Shura Cherkassky (1949), Martha Argerich (1968), Bella
Davidovich (1979) och Olli Mustonen (1988).
De b ussy
Iberia har spelats tre gånger.
Dvorák
Cellokonserten har spelats 72 gånger.
Bland solisterna: Gregor Pjatigorskij
(1932), Emanuel Feuermann (1937),
Gaspar Cassadó (1940, 1946 & 1963),
Symfonikernas solocellist Guido Vecchi
(åtta gånger 1943-1975), Pierre
Fournier (1949, 1957, 1958 & 1971),
Antonio Janigro (1952), Janos Starker
(1963), Jacqueline du Pré (1969), Mstislav Rostropovitj
(1979), Lynn Harrell (1982), Frans Helmerson (23
gånger 1983-1991 inklusive turnéer och skivinspelning),
Mischa Maisky (1993), Raphael Wallfisch (1996) och
Symfonikernas solocellist Claes Gunnarsson (1998).
84
E lgar
Symfoni nr 1 har spelats fyra gånger. Dirigenter: Clarence
Raybould (1947), Raymond Leppard (1977) och James
Loughran (två gånger 1990).
Fau ré
Svit ur Pelléas och Mélisande har spelats sex gånger. Bland
dirigenterna: Desiré-Émile Inghelbrecht (1932), Zubin
Mehta (1962) och Charles Dutoit (1977).
Haydn
Symfoni nr 103 ”Med pukvirveln” har spelats 21 gånger.
Bland dirigenterna: Wilhelm Stenhammar (1912), Carl
Nielsen (1919), Franz Schalk (1929), Otmar Suitner (1975)
och Neeme Järvi (1988).
H e rte l
Trumpetkonsert nr 1 spelas för första gången.
Hon egg e r
Symfoni nr 3 ”Den liturgiska” har spelats åtta gånger.
Dirigenter: Stig Westerberg (1948), Gunnar Staern (1970),
Robert Satanowski (1981), Finn Rosengren (1992) och
Thierry Fischer (2005).
Ki lar
Orawa spelas för första gången.
Li s zt
En Faustsymfoni har framförts tre gånger. Dirigenter: Tor
Aulin (1910 &1911 vid 100-årsfirandet av Liszts födelse)
och Norman del Mar (1977).
Lutos laws ki
Konsert för orkester har spelats 17 gånger. Bland dirigenterna: Sergiu Comissiona (1968), Witold Lutoslawski (1974)
Jan Krenz (1976 & 1982) och Hugh Wolff (sju gånger 1989
inklusive en Sverigeturné).
Marti n sson
Airy Light för trumpet och stråkorkester spelas för första
gången.
M i lhau d
Le création du monde spelas för första gången.
N i e ls e n
Symfoni nr 2 ”De fyra temperamenten”
har spelats 41 gånger. Bland dirigenterna: Carl Nielsen (1920), Sixten
Eckerberg (fyra gånger 1953-1957),
John Frandsen (1958), Sir Charles
Mackerras (1965), Myung-Whun Chung
(fyra gånger 1983) och Neeme Järvi
(elva gånger 1990-1993 inklusive en
turné till Schweiz).
Piaz zolla
Oblivion för trumpet och stråkar spelas för första gången.
Plan e l
Trumpetkonserten spelas för första gången.
Pou le nc
Stabat mater framförs för första gången.
Rave l
Svit nr 2 ur Daphnis och Chloé har spelats 32 gånger.
Bland dirigenterna: Igor Markevitch (1953); Albert Wolff
(1957 & 1960), Charles Dutoit (1976), Mariss Jansons
(1978), Philippe Entremont (1988), Myung-Whun Chung
(1983), Gennady Rozhdestvensky (1993) och Mario
Venzago (2005). Alborada del gracioso har spelats nio
gånger.
Saar iaho
Laterna magica spelas för första
gången.
Sch u man n
Violinkonserten har spelats fyra gånger. Solister: Johan
Jernberg (1941), Wolfgang Marschner (1971) och Antje
Weithaas (två gånger 2005). Symfoni nr 3 ”Rhensymfonin”
har spelats 25 gånger. Bland dirigenterna: Wilhelm
Stenhammar (1909, 1911 & 1914), Dean Dixon (1954),
Otmar Suitner (1976), Elyakum Shapirra (1980), Neeme
Järvi (1996) och Mario Venzago (åtta gånger 2008 inklusive en turné till England och Schweiz).
S i b e li us
Violinkonserten har spelats 88 gånger.
Bland solisterna: Itzhak Perlman
(1969), Gidon Kremer (1977), Henryk
Szeryng (1979), Viktoria Mullova
(1991), Maxim Vengerov (1994), Vadim
Repin (1997), Nikolaj Znaider (2000),
Julian Rachlin (nio gånger 2002-2009
inklusive en turné till England) och
Sergey Khachatryan (2008).
S m etana
Uvertyr till Brudköpet har spelats 73 gånger.
R Strauss
Don Juan har spelats 45 gånger. Bland dirigenterna:
Heinrich Hammer (tre gånger 1906), Max Fiedler (1933),
Hilding Rosenberg (1936), Bruno Walter (1950), Nicolai
Malko (1952), Charles Dutoit (1977), och Neeme Järvi (sex
gånger 1991 inklusive en turné till Japan). Also sprach
Zarathustra har spelats sju gånger sedan första framförandet 1972 med Otmar Suitner.
Stravi n s ky
Petrusjka i 1947 års version har spelats 30 gånger.
Salon e n
Helix framförs för första gången.
Sch u b e rt
Sonatin nr 2 för piano och violin samt
Stråktrio D 471 spelas för första
gången.
Walton
Två stycken för stråkar ur filmmusiken till Henry V har
spelats en gång tidigare.
Z i m m e r man n
Kyrkmarknadsdanser från Rhen spelas för första gången.
Mozart
Divertimento K136 har spelats sex gånger.
85
Fråga Stefan
Skicka dina frågor om musik, Konserthuset, orkestern och Symfonikernas verksamhet i
allmänhet till vår redaktör Stefan Nävermyr så letar han fram svaren: [email protected]
När får vi höra Saint-Saëns orgelsymfoni
igen? Är stor orgelälskare och tycker det
var alltför längesedan vi fick uppleva
Konserthusets magnifika orgel.
Gunnar, Lerum
Visst har vi en fin orgel, men som alla vet är
orglar komplicerade instrument som behöver
tillsyn och underhåll. Konserthusets orgel
kräver en helrenovering vilket är en dyr och
tidskrävande historia. Arbetet med att hitta
en lösning pågår och orkesterns pianist och
organist Erik Risberg är en av dem som driver
frågan vidare. Vi välkomnar sponsorer till
projektet som beräknas kosta minst en miljon
kronor. Alla som väntar på Saint-Saëns orgelsymfoni och andra stora verk för orgel får ha
tålamod. Under tiden tar vi hjälp av elektroniken. När Gustavo Dudamel och Göteborgs
Symfoniker framför Richard Strauss Also
sprach Zarathustra i mars gör Konserthusets
nya digitalorgel debut. ”En utmärkt lösning
tills den riktiga orgeln är återställd”, säger Erik
Risberg.
Varför är den vackra dricksfontänen i foajén
inte i gång? Design är ju både form och
funktion.
Margareta, Rannebergen
Dricksfontänen fyllde en gång sin uppgift
och läskade många torra strupar. På den
gamla bilden intill ser vi glasen stå uppradade längs kanten. Men att använda glas
som går från mun till mun är ingen bra idé i
förkylningstider, förmodligen var det därför
man stängde av fontänen för omkring 40 år
sedan. Till- och frånflödet är efter så lång tid
heller inte i bästa skick. Det fick vi erfara för
några år sedan när en hyresgäst obetänksamt
vred på kranen och orsakade en läcka som
var besvärlig att reparera: ekparketten fick
brytas upp. Vattenledningarna är ingjutna i
betong och har sedan 1935 vittrat och rostat
sönder. Av skälen ovan är reparation inte
aktuellt. Dricksröret i fontänen, en replik av
Orreforsoriginalet som spruckit, är för övrigt
bara en attrapp: en solid stav som endast
uppfyller fontänens krav på ”form”.
Foto Arne Nilsson
86
87
pizza
ryderberg
*
TEXT stefan nävermyr Foto anna hult
Får vi lov att presentera Jenny Ryderberg, basist i Göteborgs Symfoniker och medlem i det
hemliga sällskapet ”vi som hellre äter än lagar mat”. Vi är fler än ni tror – tänk på det nästa
gång någon blinkar nervöst när svartrotsskum eller färserad antilop nämns.
Jenny ägnar sig hellre åt musik och läsning än matlagning, men ibland får hon vänner på middag och då har
hon den perfekta lösningen: pizza. Pizza kräver deg,
och deg kan göras på många sätt. Jenny adopterade ett
prima recept från Systrarna Voltaires mat, det förmodligen minst tummade och mest fläckfria exemplaret
av denna utmärkta kokbok i hela Göteborg. Jenny har
själv bidragit med tre viktiga utvecklingssteg i pizzabakandets konst.
– Jag använder ekologiskt vetemjöl som är obehandlat
och gräddar bättre.
Och det andra knepet?
– Att toppa pizzan med rostbiff, den färdigskivade
variant man kan köpa i vilken matbutik som helst.
Kanongott.
Och den tredje hemligheten?
– Jag använder olika sorters ost, vilka sorter som helst.
Ju mer ost desto bättre.
Blev det gott? Jag frågade lunchgästen och baskollegan Marc Grue som endast lyckades nicka belåtet
mellan munsbitarna. Fotografen Anna Hult skulle
förmodligen ha tagit fler bildvarianter också om hon
inte distraherats av den ljuvliga doften från ugnen. Hon
gav till slut efter för frestelsen och släppte kameror och
blixtar för att hugga i med kniv och gaffel.
Pizzan fixar man på en halvtimme, det är bara
jäsningen som innebär en timmes väntan.
– Då får jag tid att arbeta med hammare och städ i
min smyckeverkstad, det kan bli en ring eller ett par
örhängen. Passar utmärkt. Eller också umgås jag med
vännerna. Ännu bättre!
*Jenny vill betona att hon inte ens på långt håll är släkt
med Biff Rydberg. Han kommer från Stockholm.
Degen:
25 g jäst
1,5 dl vatten
2 msk olivolja
0,5 tsk salt
4,5 dl vetemjöl
Lös upp jästen i 37-gradigt vatten.
Blanda i olja, salt och mjölet lite i taget
till en smidig deg.
Låt jäsa i en timme. Kavla ut degen i en
smord långpanna.
88
Fyllning:
Blanda en eller två pressade vitlöksklyftor i en deciliter tomatpuré och bred ut
över degen. Toppa med massor av färsk
spenat, rostbiff, färsk tomat och en
kruka basilika. Täck med ost, vilken som
helst bara det är mycket!
Baka i ugn i 20-25 min på 175 grader.
Salta, strö över rucolasallad och servera.
Smaklig måltid!
89
Syskon i
Symfonikerna
TEXT stefan nävermyr
Foto anna hult
Det var i Småland allting började. Musiken ljöd
ständigt i hemmet i Huskvarna. Stråkar, piano,
blåsare, sopraner och tenorer – det klingade
aldrig enahanda från Robertsons!
För pappa Karl-Olof Robertson cirklade allt
kring musik. Han var organist, pianist, körledare och musiklärare – en kyrkomusiker som
studerat komposition för Lars-Erik Larsson vid
musikaliska akademin i Stockholm. Karl-Olof
Robertson blev en välkänd tonsättarprofil inom
den nordiska kyrkomusiken och komponerade
även världslig musik. Han skrev till exempel
musiken till Alf Henriksons humoristiska
Huskvarnaskildring Bara tusen korta år samt en
hel del kammarmusik. Många har säkert sjungit
någon av Karl-Olof Robertsons melodier utan
att veta om det – han är representerad med
tio psalmer i svenska psalmboken. Han var en
inspirationens man som komponerade intensivt
när andan föll på, vid pianot eller i sängen om så
krävdes. Ett beställningsverk – som en blåskvintett till Länsmusiken i Jönköping – kunde bli
90
klart på ett par veckor. Hustrun Karin sjöng alt i
körerna, skötte hushållet och organiserade familjen Robertsons vardag.
Vad händer i ett hem där det från morgon till
kväll musiceras med glädje och målmedvetenhet, och där sångare och musiker med allehanda
instrument knallar in och ut genom dörrarna?
Barnen blir förstås nyfikna. De tittar, undrar
och lyssnar. Det här är spännande! Och till slut
uppenbarar sig en lockande tanke: vill prova
själv. Ingrid fick lektioner i piano och violin.
Efter några år tog violinen överhand på allvar.
Anders provade också violin men det var inte
så kul.
– Flöjt däremot var mitt instrument i unga år och
fars vackra cello som stod lutad mot väggen såg
alltid frestande ut, berättar Anders Robertson.
Instrumentet låg precis rätt i händerna så
det blev cellon han satsade på. Efter studier för
pappan – som studerat cello för Hovkapellets
Carl Lindhe och gärna rev av en Bachsvit då
och då – fortsatte han på Musikhögskolan i
91
Göteborg för cellopedagogerna Maja Vogl och
Guido Vecchi. Anders Robertson utvecklades
till en fullfjädrad cellist och erbjöds 1981 platsen
efter Filip Berg i Göteborgs Symfoniker, något
år före stämkollegerna Gregor Wybraniec, Karin
Knutson och smålänningen Urban Ward som
numera är kommunikationschef i Konserthuset.
Detta var under de år när Volvo satsade pengar
och sponsrade 20 musiker så att Göteborgs
Symfoniker äntligen kunde bli fullstor orkester.
Ingrid hade efter studier för Harald Thedéen
och Sven Karpe på Musikhögskolan i Stockholm
blivit fast anställd hos Norrköpings symfoniorkester. Hon vikarierade också ett år i Kungliga
filharmonikerna och bedrev fortsatta studier vid
Berlinfilharmonikernas orkesterskola med deras
konsertmästare Leon Spierer som lärare.
– Då fick jag också möjlighet att vikariera i
Berlins filharmoniker, bland annat med Herbert
von Karajan som dirigent. Det var en upplevelse.
Vid flera konserter var jag den enda kvinnliga
musikern, berättar Ingrid.
Efter Berlinvistelsen erbjöds hon tjänst
i Sveriges Radios Symfoniorkester där hon
stannade i två år. Då sökte Göteborgs Symfoniker
en tredje konsertmästare. Hon provspelade
92
med framgång. Året var 1984. I orkestern fann
hon också sin man, Håkan Sjönnemo, som var
stämledare för andraviolinerna. De levde tillsammans, arbetade tillsammans, spelade kammarmusik tillsammans och fick tre döttrar. Två
tänker bli musiker, den ena cellist och den andra
pianist och kyrkomusiker. Håkan gick bort 2007.
Ingrid Sjönnemo har som tredje konsertmästare suttit i första pulten åtskilliga gånger under
sin karriär. Det är ett tufft arbete som också
ställer krav på att man ska kunna hoppa in om
ordinarie konsertmästare behöver ersättas.
– Jag har alltid sagt att när jag fyller 55 ska jag
trappa ner. Var sak har sin tid, så det känns bra
att bli en i tuttistämman.
Hon njuter varje gång Mozart och Schumann
står på programmet, eller Dvorák. Där håller
Anders med.
– När vi gör Dvoráks åtta lyfter man på hatten,
det är ju skrivet som om han själv var cellist.
Nu har de spelat tillsammans i orkestern i
närmare 30 år och i kammarensembler ännu
längre.
– Tillsammans har vi finslipat tolkningar för att
de ska bli riktigt, riktigt njutbara, säger Ingrid.
– Vi tänker och tycker lika om musik. Jag har
haft dig som en klanglig och musikalisk förebild,
säger Anders med blicken på sin syster.
– Vi gillar varandras spel, fortsätter Ingrid.
Anders nickar:
– Vi vill inte bara spela fort och felfritt, utan
också med inlevelse och värme.
I slutet av 1990-talet fick de den spännande
uppgiften att vara solister i Brahms dubbelkonsert med Jönköpings Sinfonietta på en
liten turné med tre konserter i södra Sverige.
Pianotrio och stråkkvartett har de spelat mycket
ihop, men det är egentligen två helt olika saker:
– I kvartetten ska ingen sticka ut, ensemblen ska
oftast klinga som ett instrument, om det inte är
solopassager förstås. Men i trion ska alla sticka
ut, där gäller det att ta för sig solistiskt annars
blir det bara piano med komp, säger Ingrid.
– I triomusik spelar violin och cello väldigt ofta
i oktaver och då gäller det att få till balansen.
Pianot är ljudstarkt och måste få spela ut när det
behövs annars blir det bara mesigt. Och då måste
vi matcha klangen. Det är kul att spela trio, säger
Anders.
Kammarmusiken gör dem till bättre orkestermusiker, det är de eniga om.
Under alla år har de regelbundet återvänt till
Huskvarna för att spela. Robertsontrion, Ingrid,
Anders och pappa Karl-Olof på piano, turnerade
flitigt i Småland och kringliggande landskap
fram till 2005.
Fyra år senare gick Karl-Olof Robertson bort.
Han skrev musik direkt för trion och en del av
detta har Ingrid och Anders samt orkesterkollegerna Pernilla Carlzon, violin, och Anna
Raihle, viola, spelat in på en CD* producerad
av Symfonikernas basist Jan Alm. Här ingår ett
konsertpreludium och I svensk folkton för pianotrio samt en fullödig stråkkvartett från 1946,
reviderad 1994.
Anders Robertson håller i det hela:
– Jag samlar in och redigerar notmaterialet
till fars outgivna verk så att de blir tillgängliga
digitalt, ett inspirerande sidoprojekt till arbetet i
orkestern. Målet är att sprida kompositionerna.
Tonspråket är melodiskt och lättillgängligt. Jag
vill kalla honom en romantisk Dag Wirén.
Under våren fortsätter Ingrid Sjönnemo
och Anders Robertson att bidra till Göteborgs
Symfonikers mäktiga orkesterklang. Det blir
bland annat konserter med två av deras favoriter:
Schumann i januari och Dvorák i februari. Det är
bara att lyfta på hatten, Anders!
*Finns i Konserthusets skivshop.
93
tre huvudstäder på en vecka:
Stockholm, Lissabon, Madrid
I
mars åker Göteborgs Symfoniker och Gustavo
Dudamel på turné till Sydeuropa.
– Jag ser fram emot att åka med Göteborgs
Symfoniker till Portugal och Spanien. Det är en viktig
turné, min sista som orkesterns chefdirigent, så vi
kommer att ge allt, säger Gustavo Dudamel.
Med konserterna i Göteborg och Stockholm inräknade ger orkestern åtta konserter på elva dagar vilcccket
torde vara något av ett rekord. För att klara detta har
man chartrat ett eget plan, ett McDonnell Douglas
MD-87 som efter resan från Göteborg kommer att flyga
skytteltrafik mellan städerna på iberiska halvön.
Programmet blir detsamma som i Göteborg: Richard
Strauss Don Juan och Also sprach Zarathustra med
Haydns Symfoni nr 103 ”med pukvirveln” som intermezzo. Strauss verk har en stor besättning. Erik Risberg
tar med sig den nya Nordorgeln, en digital orgel, som
härmed får göra sitt eldprov i Also sprach Zarathustra.
Det blir för övrigt tufft för den lastbil som ska frakta
klädkistor, två harpor, kontrabasar och orkesterns
övriga instrument från Stockholm till Lissabon: en fyra
dagars resa på 360 mil…
Kolla reserapporter på vår hemsida, facebook och
youtube!
Nya skribenter i detta nummer
Anders Carlsson
Katarina A Karlsson
Musikforskare som
skrev sin doktorsavhandling om
musiklivet i Göteborg
och de orkesterbildningar som ledde
fram till bildandet av
Göteborgs orkesterförening 1905, i dag Göteborgs Symfoniker.
Till vardags arbetar Anders Carlsson som
forskningssamordnare vid Högskolan för
scen och musik vid Göteborgs universitet.
Sångerska och
journalist. Har
nyligen lagt fram
sin avhandling
i musikalisk
gestaltning vid
Konstnärliga
fakulteten,
Göteborgs universitet. Avhandlingsämnet
är kvinnliga berättarjag i sånger av
Thomas Campion (1567-1620). Som
journalist har hon arbetat på Sveriges
Radio P1 och P2 under många år, bland
annat med Mitt i Musiken, som presentatör, producent, redaktör och programledare. Hon har spelat in två CD med eget
material: Vaniljdrömmar (Imogena) och Du
som har vingar (Prophone). Hennes fasta
hemvist är Rilkeensemblen under Gunnar
Erikssons ledning.
Ylva Bentancor
Tonsättare, bor och
arbetar i Berlin.
Efter utbildning i
komposition vid
Musikhögskolan
i Stockholm har
hon arbetat med
beställningsverk och
var under perioden
2002-2004 redaktör för tidskriften Nutida
musik. I dag arbetar hon främst med en
kombination av berättande radiokonst och
kammarmusik.
MANLIGA och kvinnliga KÖRSÅNGARE
till vårt nästa projekt
21 mars Göteborg
22 mars Göteborg
23 mars Stockholm
27 mars Lissabon
28 mars La Coruña
29 mars Oviedo
30 mars Murcia
31 mars Madrid
Cavalleria rusticana
Mascagni) och Puccinis Le
(”På Sicilien” av
Villi
med två konsertanta framföranden den 22 april i Göteborgs
Konserthus under ledning av Finn Rosengren, med kormästare
Ida Rosén Hamrå.
Vi ska vara minst 150 körsångare att matcha symfoniorkestern och några
av landets främsta yngre operasolister. Vi välkomnar därför fler körvana
sångare – främst mansröster, men även fler kvinnostämmor får plats.
Repetition onsdagar 18.45-21.15 i Hvitfeldtskas Södra aula med
start 25 januari (kom och prova på då!) samt 2-3 lördagar på dagtid.
Mer info om kören och anmälan hittar du på:
w w w.gbgkonser tkor. se
Vill du vara med så anmäl dig omgående så vi hinner få noter till alla!
Välkommen!
94
www.gbgkonsertkor.se
95
Ordning och reda
bland buller och bång
TEXT & foto Lovisa piHl
N
är man byggde om Konserthuset fick
alla sektioner i orkestern nya rum.
Som slagverkare är man hänvisad till
att främst vara på jobbet och öva, med tanke
på grannar och familjemedlemmar. Därför fick
slagverksrummet en central plats. Det är lite
större än de övriga rummen och uppdelat i tre
delar. Rummet i mitten är så väl ljudisolerat att
någon med full kraft kan öva på pukor utan att
störa och dessutom ligger det en decimeter högre
än de två övriga rummen och är isolerat med
flytande golv, ”sjoop” låter det när man stänger
dörren.
Slagverkarna samlade ihop möbler från
olika håll i huset, ramade in fotografier av äldre
musiker och skaffade en stor TV. Detta var innan
platt-TV:n tagit över marknaden så slagverkarnas TV är också stor på djupet. Men här har
man tänkt kreativt och gjort en liten skrivhörna
under, Rogers hörna, där man kan slå sig ner när
man behöver arbetsro.
Det första man lägger märke till när man
kommer in i slagverksrummet är alla prylar.
Här finns hundratals trumstockar i alla möjliga
färger och utföranden. Trumstockarnas storlek,
form och material är helt avgörande för klangen.
På hyllor som växer längs med rummens
väggar och på golvet står olika slagverk som
tempelklockor, xylofoner, konservburkar,
trianglar, pukor, bongotrummor, tamburiner,
krukor, marimbor, vibrafoner, metallofoner,
gongar, klockspel och cymbaler. För att nämna
några. Det andra som man lägger märke till är
ordningen. Spikraka rader med instrument,
stabila upphängningar och tydliga skyltar. När
gästspelande artister tittar in i slagverksrummet suckar de avundsjukt. Här hittar man hur
lätt som helst varje instrument. Till och med
soffbordet är en trumma med en glasskiva på,
eller? Det ser i alla fall ut
så, men tittar man noga
hittar man ett barskåp. För
att passa tiden kan man
ställa klockan på det lilla
trumsetet i fönstret som
börjar spela när det är
dags att gå.
Utöver själva övandet lägger slagverkarna
mycket tid på instrumentvård. Skinnen ska
bytas, trumstockarna ska hållas efter och delar
ska lagas. De gör i princip allt själva, bara stora
reparationer skickas iväg. De är fem personer
anställda i slagverkssektionen, tre slagverkare,
en pukslagare och en som alternerar mellan
pukor och slagverk. Traditionellt har fler män
än kvinnor spelat slagverk och det återspeglas
också hos Göteborgs Symfoniker där alla är män.
Men könsfördelningen på slagverksutbildningen
nuförtiden är ungefär 50/50 och provspelningarna
helt anonyma så snart lär detta ändras också i
orkestrarna. Och jag tror att kvinnorna kommer
att trivas i slagverksrummet, här är det lätt att
känna sig välkommen.
Symfonikernas slagverkare Kenneth Franzén.
96
97
Jukka-Pekka Saraste
Leila Josefowicz
Jukka-Pekka, Neeme
& Leila
Nyfiken på nästa säsong? Då har du kommit rätt. Här avslöjar planeringschef Sten Cranner några heta namn för säsongen 2012/2013.
TEXT sten cranner
I juni i år gör Gustavo Dudamel sina sista
konserter som orkesterns chefdirigent vilket
innebär att fältet för gästdirigenter blivit större
den kommande säsongen. Vi har bland annat
glädjen att få presentera den finske kosmopoliten Jukka-Pekka Saraste som har Beethovens
”Eroica” och Thomas Adès violinkonsert
med sig. Solist: Leila Josefowicz som tidigare
spelat Prokofjevs första violinkonsert med
orkestern. Legendariske dirigenten Stanislaw
Skrowaczewski var i Göteborg första gången
1970 och fyllde nyligen 88 år. I december dirigerar han en av sina specialiteter: Bruckners
fjärde symfoni, ”Den romantiska”.
Unge dirigenten David Afkham fick fem
fyrar i GP och stående ovationer efter sin debut
med Göteborgs Symfoniker i november. Han
återkommer i september för att bland annat
dirigera Halmstadsbon Tommie Haglunds cellokonsert med orkesterns egen solocellist Ernst
Simon Glaser. Neeme Järvi är också på ingång
med musik av Kurt Atterberg, symfonierna ska
spelas in för skivbolaget Chandos.
Och så Gustavo Dudamel, förstås. Honom får
vi se igen i juni 2013, förmodligen med Dvoráks
nionde symfoni, ”Från nya världen”.
Och nämnde jag Peer Gynt komplett? Med
norske Eivind Gullberg Jensen. Nu har jag
avslöjat mer än vad som var tänkt, men det må
väl vara hänt. Hela nästa säsong presenteras i
april när generalprogrammet är klart. Något att
se fram emot för oss alla!
David Afkham
Eivind Gullberg Jensen
Neeme Järvi
98
99
TEXT stefan nävermyr
I
april får Göteborgs Symfoniker fint besök:
dirigenten Kent Nagano dirigerar Richard
Wagners opera Ragnarök, den avslutande
delen i Nibelungens ring, med en uppsättning
internationella sångsolister. Operan delas upp
och framförs under två kvällar den 19 & 20 april.
Kent Nagano har tidigare gjort både Valkyrian
(2002) och Rhenguldet (2005) i hyllade
framföranden med Göteborgs Symfoniker och
när en möjlighet gavs att även ge Ragnarök
konsertant tackade Göteborgs Symfoniker ja.
Helen Wessman, VD och konstnärlig chef för
Göteborgs Symfoniker, är mycket glad:
- Vår plan har hela tiden varit att framföra
alla fyra operorna i Nibelungens ring, men det
har varit svårt att hitta en period eftersom Kent
Nagano är så hårt bokad. När vi nu fick denna
oväntade möjlighet, sedan en annan orkester
tvingats ställa in, tog vi chansen.
Det innebär att det ursprungliga programmet
för konserterna den 19 & 20 april utgår.
Ragnarök, eller Götterdämmerung som
den fjärde och avslutande operan i jätteverket
Nibelungens ring heter i original, är i nordisk
mytologi skildringen av jordens undergång. I
Wagners värld blev det en mångbottnad
gestaltning av civilisationens kris.
Wagners ambitioner kände inte
några gränser när han skapade
”allkonstverket” Nibelungens
ring som enbart skulle framföras
i hans eget musikaliska tempel i
Bayreuth: han trodde att detta var
konstens hela framtid, vilket visade
sig vara en orealistisk dröm. Men
han sprängde definitivt operakonstens gränser med sitt storslagna
verk.
I Ragnarök får vi följa med på
en musikalisk resa som för oss från
100
Siegfrieds färd längs Rhen till hans död och den
omskakande begravningsmarschen. Hela äventyret avslutas med Brünnhildes enormt krävande
avskedsmonolog som slutar med att hon kastar
sig i ragnarökens förtärande eld.
Amerikanen Kent Nagano har haft givande
samarbeten med ett flertal orkestrar i Europa
vilket lett till chefskap för Deutsches SymphonieOrchester Berlin och Bayerska statsoperan
i München där han inte överraskande blivit
omtalad för sitt kreativa förvaltande av
Wagnertraditionen.
Med sin enorma arbetskapacitet och sitt
brinnande engagemang är han den idealiske
uttolkaren av Wagners stora operor. Att han
tillsammans med Symfonikernas musiker
gjorde Wagner rättvisa konstaterade både publik
och kritiker vid hans tidigare besök: ”2002
gästade Kent Nagano Göteborgs Konserthus i
ett fullständigt briljant framförande av Richard
Wagners Valkyrian. Göteborgssymfonikerna
gav sitt yttersta och visade världsklass… Nu
återkommer denna konstellation i Rhenguldet
och frågan är om de inte överträffar sig själva
denna gång. Två intensiva repetitionsveckor med
fokus på ett enda framförande ger självklart en
spela-för-livet-nerv som sällan kan uppstå på
ett operahus. Det är nästan så att man frågar sig:
behövs verkligen teatern?” (Martin Nyström,
Dagens Nyheter)
Musikerna var vid hans gästspel begeistrade
och berättar fortfarande om dessa konsertanta
framföranden när man talar om höjdpunkter
i orkesterns historia. Och nu är det Ragnaröks
tur. Sångsolisterna är i skrivande stund inte klara
men förhandlingar pågår med Wagnersångare av
högsta klass.
Operan framförs bara en gång, uppdelad på
två kvällar. Vi rekommenderar alla intresserade
att redan nu boka biljetter.
w agner
vårens stora
överraskning!
..
Ragnarok
7
frågor
En snabbpresentation av medarbetare på podiet eller
kontoret som alla arbetar för att du ska få en så bra
konsertupplevelse som möjligt. Den här gången tar vi
pulsen på Pernilla Carlzon, violinist i orkestern.
Hemlig last
Att ligga i soffan och läsa inredningsmagasin.
Hobby
Fotograferar, syr, snickrar och bloggar. Under våren
och sommaren hittas jag ofta ute i trädgården… Då
glömmer jag bort tid och rum och bara är.
Min oas
På en filt i gräset en solig sommardag, eller när jag
och hunden Wilma promenerar längs Vätterns kant i
Västanvik där mina föräldrar bor. Där hämtar jag kraft
och känner mig lycklig!
Favoritmusik
När jag sätter på musik hemma så blir det något lugnt
och avkopplande, Bachs cellosviter eller Norah Jones,
boka bord i
konserthusets
restaurang!
À la carte-meny efter säsong.
Öppnar två timmar före konsertstart.
Boka i biljettkontoret, via telefon eller genom
webbformuläret på vår hemsida.
www.gso.se
Michael Bublé, Keith Jarret, Diana Krall. Att spela en
riktigt bra folklåt med en spelvän kan få mig att rysa av
lycka! Favoritmusik är all musik som berör mig.
Mitt livs överraskning
Beskedet att jag fått provår i Göteborgs Symfoniker, helt
klart! Ett underbart jobb på en underbar arbetsplats.
Mitt tips
Se en möjlighet i varje svårighet, och inte en svårighet
i varje möjlighet. Stanna upp ibland och se vad mycket
fint du har!
Äter helst
Riktigt god husmanskost kan vara fantastiskt.
Symfonikrysset 3
VINN EN HELKVÄLL på konserthuset!
1. Vårtige Franz
2. Flyhänt klubbmusiker som spelat med Stan Getz
3. Gillar uppenbarligen Hertel och Piazzolla
4. Vår Christian
5. Typ av stycke som bland annat inleder Brudköpet
6. Så många strängar har Masayo på sin lyra
7. Vet vilken bas degen ska ha
8. Inleder världens skapelse
9. Tyske David återkommer nästa säsong
10. Ingrid och Anders
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Ledtrådar hittar du i detta magasin.
Skicka in rätt ord (den grå lodräta raden) senast den 7 april till [email protected] eller
till Podiet, Göteborgs Konserthus, 412 56 Göteborg.
Vinnaren får två biljetter till en valfri konsert med Göteborgs Symfoniker och en
trerätters middag för två i restaurangen.
Pjotr var mannen
I Symfonikrysset nummer ett var Tjajkovskij den rätta lösningen. Det kunde Marianne Lundeberg i
Stocksund som härmed får biljetter och middag som pris. Grattis!
104
105
P
å 1930-talet höll världen på att återhämta sig
efter den stora börskraschen 1929. Tyskland
hade efter första världskrigets nederlag och den
enorma inflationen på 1920-talet åter blivit en nation
på marsch, vilket manifesterades av nazisterna i den
stora sommarolympiaden i Berlin 1936. Oron började
spridas i övriga Europa.
I det tyskvänliga Ungern, en
gång centralmakt i kejsardömet
Österrike-Ungern, blev tiderna
svåra för minoriteter och oliktänkande. En av dem som kände
av snålblåsten var en ungersk
violinist, en av Franz
Liszt-akademins lysande
stjärnor som undervisats
både av Jenö Hubay och
Leo Weiner. När han
tagit sitt solistdiplom i
Budapest ställde han in
siktet på en karriär som
violinist. Men hur skulle
en judisk musiker kunna
utvecklas och inleda en
yrkeskarriär i tider som
dessa? Möjligheterna
var begränsade. Tills en
regional orkester i norra
Europa satte in annons
i europeiska musiktidskrifter: ”Konsertmästare
sökes till Göteborgs
orkesterförening”.
I orkesterföreningens
minnesskrift 1935-1945
nämns anställningen
bara med några få ord: ”I juni 1936 engagerades som
förste konsertmästare den 23-årige Endre Wolf från
Budapest.” Hans föregångare i Göteborg var inte okänd:
den berömde violinisten Bronislav Gimpel som ville
vidga vyerna och upptäcka världen. Han blev några år
senare konsertmästare hos Otto Klemperer och Los
Angeles Philharmonic.
Endre Wolf var ung, spelsugen och ambitiös. Kanske
tog han artistporträttet på bilden i Budapest, kanske i
Göteborg. Vi vet inte. Men bilden behövdes verkligen:
under första säsongen var han solist med orkestern
flera gånger. Det hör till att man inleder sejouren
med en violinkonsert, men Endre Wolf gjorde sex
framträdanden som solist 1936/1937! Först Tjajkovskijs
violinkonsert med chefdirigenten Tor Mann den 18
oktober, sedan Fibichs Poem med Hjalmar Meissner,
Mozarts fjärde violinkonsert
med Tor Mann, Bruchs första
violinkonsert med Herbert von
Karajan, Bachs dubbelkonsert
i d-moll med kollegan Tage
Broström och dirigenten Ernest
Ansermet samt uruppförandet
av Torsten Ahlbergs violinkonsert med Tor Mann.
Det säger något om Endre
Wolfs kapacitet. Under sin
period som konsertmästare 1936-1946 gjorde han
en lång rad solistframträdanden med flera av
tidens främsta dirigenter.
Ett särskilt äventyr var
när Endre Wolf efter
ett Englandsbesök 1945
återvände till Sverige och
Göteborg i ett mörklagt
plan tillsammans med
William Walton för att
spela dennes violinkonsert. Endre Wolf kom att
återvända regelbundet
som solist med Göteborgs
Symfoniker ända fram
till 1973 då han spelade
Beethovens violinkonsert
med Sergiu Comissiona – det blev sammanlagt 132
soloframträdanden med orkestern.
Efter tiden i Göteborg blev Endre Wolf på Sir John
Barbirollis rekommendation professor i Manchester,
senare i Edsberg utanför Stockholm där han bland
annat hade Symfonikernas förre konsertmästare
Christer Thorvaldsson som elev: ”Han var en fantastisk
violinist, den störste vi haft, och sträng men rak och
ärlig pedagog. Han har varit avgörande för min karriär.”
Endre Wolf avled i Skåne förra året, 97 år gammal.
Året var
1936
106
Hallå där,
Erik Risberg
Du tar det piano i januari?
– Ja, vi ska göra Stravinskys Petrusjka och det blir
lika spännande som vanligt!
Vad har du för
utmaning som
pianist där?
– Det var ursprungligen ett konsertstycke
för piano och orkester
så min stämma är
ovanligt omfattande och knepig.
Stravinsky var ju
ingen pianist så han
skrev nyskapande
på ett sätt som ingen
annan under denna
tid, Charles Ives undantagen.
Kan du ge något exempel?
– Upp- och nedgångarna i Danse russe, när pianot
gör entré, måste man öva in ordentligt. Oktaver
har man inprogrammerade i huvudet men här
gäller det att tänka bort dem, det här är något helt
annat: massiva ackord på bara de vita tangenterna.
Helt fantastiskt.
Det är några snirklande löpningar på slutet också,
innan trumpetfanfarerna sätter in?
– Det stämmer. Där spelar man med högerhanden över vänsterhanden så det finns inte mycket
utrymme att röra sig på. Där gäller det att hålla
fingrarna i styr.
Det låter som om pianostämman i Petrusjka är
krävande?
– Jag spelar på den i princip varje vecka. Man vet
aldrig när någon ringer och behöver en pianist till
Petrusjka, det händer faktiskt då och då. För några
år sedan hoppade jag in och spelade flera balettföreställningar på Göteborgsoperan med kort
varsel. Mycket trevligt.
GöteborgS
KONSERTHUS
TISDAG 24 APRIL
BILJETTER: BILJETTKASSAN 031-726 53 10
WWW.GSO.SE, BLIXTEN.SE
MALENAERNMAN.COM
107
”Nicola & Ingrid Svensk,
M
örkret och kylan i Göteborg är påfallande,
vilket gör att vår resa till Venezuela känns
väldigt avlägsen och snudd på overklig, men
låt oss göra ett försök att dela några av våra varma och
ljusa minnen med er.
Att färdas till Venezuela tar 14 timmar med flyg,
men fröet till resan såddes redan för ett par år sedan.
Ett trevligt samtal med Gustavo då vi pratade om hans
rötter i El Sistema avslutades med att han på sitt ivriga
sätt sa: ”You have to come to visit Venezuela!”
Vi bestämde oss för att satsa på idén och vi vill tacka
von Sydows stipendiefond och Vänföreningen för deras
ekonomiska bidrag. Tiden före resan hade vi fjärilar
i magen. Att resa till Caracas förstod vi var inte helt
okomplicerat. Vad vi än läste om Caracas stod det alltid
hur farligt det var på grund av den höga kriminaliteten.
Gustavo hade dock försäkrat oss om att vi skulle bli väl
omhändertagna.
Den 29 oktober bar det av från Landvetter, med
mellanlandning i Frankfurt. På flygplatsen i Caracas
fick vi syn på en chaufför med skylten: Nicola, Ingrid
SVENSK. Den benämningen levde vi sedan med vid
hotellincheckningar, frukostmatsalar och alla ställen vi
besökte.
I Venezuela blev vi gång på gång varse att Gustavo
hjälpt oss på allra bästa sätt med förberedelserna. Vart
vi än kom blev vi presenterade som medlemmar i
”Orquesta de Gotemburgo”, inbjudna till Venezuela av
Gustavo Dudamel. Detta gav hög status.
Första veckan var vi i Caracas. Vi fick besöka El
Sistemas nya musikcentrum som invigdes i februari
2011. Ett imponerande bygge. Fem symfoniorkestrar kunde samtidigt ge konserter eller repetera och
där fanns 94 övningsrum av varierande storlek.
Varenda kvadratmeter i byggnaden var ämnad att
på bästa tänkbara sätt ägnas åt musik. Då det var
108
Beethovenfestival under två veckor hade vi möjlighet
att lyssna på olika orkestrar och konserter, men även
repetitioner med Gustavo och Simón Bolívar-orkestern.
Vi var mycket imponerade över deras spel… vilket
engagemang!
Under första veckan besökte vi även La Rinconada,
El Sistemas äldsta ”nucleo” (musikskola) i landet.
Den startade 1976 och har nu 1200 elever och ett
80-tal lärare. De huserar i travbanans gamla lokaler
för undervisning tre till fyra timmar om dagen, sex
dagar i veckan. Vi tänkte som jämförelse på de svenska
musikskolelärarna och vad de förväntas prestera med
en 20-minuterslektion i veckan. Beslutsfattare borde
förstå värdet av den verksamhet kulturskolorna i
Sverige har byggt upp under decennier och bevilja
bidrag därefter.
La Rinconada var uppdelad på en äldre och en yngre
avdelning och särskilt den yngre höll en mycket hög
standard. Vi fick se ett brett urval: rytmik med tvååringar, orkester med papier maché-instrument för att
de skulle vänja sig vid orkestersituationen, individuella
lektioner, stämrep, olika orkestrar… Vi passade på att
spela i en av ungdomsorkestrarna. Alla elever lade ner
hela sin själ i orkesterspelet och här sparades verkligen
inte på krutet!
Andra veckan åkte Gustavo och en mindre del av
orkestern till Las Vegas för att medverka på Latin
Grammy Award. För oss stod en resa till Gustavos
hemstad Barquisimeto på programmet. Han hade
pratat så varmt om staden, om människorna och om
musikskolan. Det gick inte att ta miste på att hans
hjärta fanns där.
Vår chaufför Manuel körde oss dit. Resan tog sex
timmar så vi fick möjlighet att se det lantliga Venezuela
genom bilrutan. Vacker natur, men också arma
människor som sliter för att få livet att gå ihop. Manuel
Orquesta de Gotemburgo”
var en underbar samtalspartner som kunde svara på
frågor om det mesta: landet, geografin, politik, utbildning, löner, kultur, traditioner… Dessutom hade vi
språkstudier med honom. Han blev bättre på engelska
och vi på spanska!
I Barquisimeto fick vi fem helt fantastiska dagar. I en
musikskola som för 18 år sedan byggdes för 700 elever
undervisas nu 3000 elever av hängivna lärare och äldre
elever. Alla rum och korridorer togs i anspråk och det
spelades även utomhus. Hela miljön präglades familjärt
av värme, glädje och musikanteri. Barnen var underbara. Vi fick kramar och pussar vart vi än kom och vi
har nu många nya vänner som vi tack vare internet kan
hålla kontakt med.
Vi guidades runt på skolan och kom i kontakt med
en mängd olika lärare och aktiviteter, samtidigt som vi
undervisade 15-20 elever var under dessa dagar. Skolan
har också gjort sig känd för sin musikundervisning
av barn och ungdomar med olika funktionshinder,
både fysiska och psykiska. De möttes med respekt och
värme av fantastiska pedagoger och det hela
var mycket gripande. Bland annat har de en
”kör” för dövstumma. I stället för att sjunga
har de översatt text och musik till handrörelser som de framför i mörker med vita
handskar på händerna, med en sjungande kör
i bakgrunden.
Vi lämnade Barquisimeto med vemod och
tungt hjärta. Vi hade verkligen hunnit fästa oss
vid människorna som givit så mycket av sig
själva på ett helt naturligt sätt. Kanske skulle vi
heller aldrig ses igen…
Sista helgen blev emellertid en grand final i
Caracas. Fredag kväll gavs Beethovens nionde
symfoni med Diego Matheuz som dirigent.
Orkestern klingade fint och kören bestod av
150 skönsjungande medlemmar! (Diego kanske ni
minns från Götaplatskonserten 2008.)
På lördagen fick vi chansen att repetera Beethovens
tredje symfoni, Eroican, med Gustavo och Simón
Bolívar-orkestern och på söndagen spelade vi på
konserten i universitetets stora sal inför 2800 åhörare.
Stämningen var minst sagt hög! Som ni förstår var det
jättehäftigt och en upplevelse för livet.
Efteråt träffade vi en mycket trött men glad Gustavo i
hans dirigentrum. Vi tackade för konserten och för allt
han gjort för oss under dessa två och en halv veckor. Vi
var rörda och mycket lyckliga.
Vi har gjort en omtumlande resa med mycket starka
intryck, en resa för livet. Framförallt minns vi barnen,
deras iver och glädje men också deras hårda och målinriktade arbete.
Vi känner stor glädje och tacksamhet över att besöket
i Venezuela kunde bli verklighet och vi har redan börjat
drömma om ett återbesök.
Ingrid Sturegård & Nicola Boruvka
109
El Sistema
Venezuela
Symfonikernas violinister Ingrid Sturegård
och Nicola Boruvka har besökt El Sistema
i Venezuela. Läs mer på föregående
uppslag.
Ingrid och Nicola utanför musikcentrat i Caracas.
Cellostämman med pappersinstrument som de tillverkat
tillsammans med sina föräldrar.
Gustavo repeterar med sin egen orkester.
110
En av La Rinconadas unga elever. Se sån
stil hon har!
Nytt & blandat
Vi fick pengar!
Peter McKinnon avliden
Orkesterns fagottist Emily
Hultmark har fått 2011 års
stipendium ur Sten Allan
Olssons stiftelse för forskning
och kultur. Stipendiet är på
150 000 kr och i motiveringen
kan man läsa: ”Emily Hultmark
är en mycket skicklig fagottist,
som med osviklig stilkänsla och
varm, uttrycksfull ton tar sig an
repertoaren för instrumentet i
alla dess former.”
Flera anställda i Göteborgs
Symfoniker AB har erhållit
stipendier från Stiftelsen Fru
Mary von Sydows, född Wijk,
donationsfond. Violinisten
Marja Inkinen Engström har
fått 25 000 kr för att studera
för Mi-Kyung Lee i Berlin.
Hvilakvartetten har fått 40
000 kr för en fördjupning av
kvartettspelet. Trumpetaren
Börje Westerlund har fått 25
000 kr för en studieresa där
han ska delta i orkesterrepetitioner i New York och Boston.
Hornisten Ingrid Kornfält
Orkesterns förre bastrombonist
Peter McKinnon har avlidit efter en
tids sjukdom. Han gick i pension i
våras efter närmare 40 år i orkestern. Skotten Peter McKinnon var
en hängiven musiker och en mycket
omtyckt arbetskamrat, alltid positiv
och med ett stort hjärta. Våra tankar
går till hans familj.
Wallin och cellisten Karin
Knutson har fått 30 000 kr för
en studieresa till London. Och
biträdande orkesterchefen
Martin Söderlund har fått
30 000 kr för att delta i turnéer
med Phiharmoniaorkestern i
London. Grattis!
Grammy för Symfonikerna?
En veteran tackar för sig
Chansen finns! Eller snarare
till ljudteknikern Torbjörn
Samuelsson som blivit
nominerad i kategorin ”Best
Engineered Album” för sin
inspelning av Weinbergs
tredje symfoni och fjärde
sviten ur baletten Guldnyckeln
med Göteborgs Symfoniker.
Dirigenten Thord Svedlund
ska också nämnas, drivkraften och eldsjälen bakom
Weinbergprojektet för skivbolaget Chandos. Bland världens
alla klassiska skivutgåvor 2011
har fem nominerats till en
Legendariske holländske cembalisten
och dirigenten Gustav Leonhardt,
83, har givit sin sista konsert.
Vacklande hälsa gör att han kliver av
scenen tidigare än planerat. Gustav
Leonhardt var tillsammans med
Nikolaus Harnoncourt en pionjär
inom återupptäckten av äldre tiders
musik. Bland hans elever finns
Christopher Hogwood, Philippe
Herreweghe och Ton Koopman.
Gustav Leonhardt gav sin sista
konsert den 12 december på Théâtre
des Bouffes du Nord à Paris för ett
fullsatt hus av beundrare, de flesta
musiker och tidigare elever.
Grammy
i denna
kategori,
så det är en stor ära att vara
med i detta exklusiva sällskap.
Har du ännu inte skaffat
denna välklingande CD med
personlig och färgrik musik av
tonsättaren som var vän med
Sjostakovitj väntar en riktig
upptäckt. Finns i Konserthusets
skivshop.
Vinnaren tillkännages vid
Grammygalan i Los Angeles
den 12 februari.
111
göteborgs symfoniker
sveriges nationalorkester
Ingrid Sjönnemo
violin 2
Marja Inkinen engström*
terje skomedal*
Åsa Rudner**
Lars Alexandersson
Maria Andersson
Per-Olof Appelin
Pernilla Carlzon
Catherine Claesson
Jan Engdahl
Leonard Haight
Annica Kroon
Jan Lindahl
Elin Stjärna
Ingrid Sturegård
Thord Svedlund
vakant
vakant
viola
Per Högberg*
Lars Mårtensson*
Tuula Fleivik**
Susanne Brunström
Karin Claesson
Nils Edin
Henrik Edström
Björn Johannesson
Magnus Lundén
Kejo Millholm
Bo Olsson
EllInor Rossing
vakant
chefdirigent
gustavo dudamel
förste
gästdirigent
Christian Zacharias
chefdirigent
emeritus
neeme järvi
112
förste
KONSERTMÄSTARE
Per Enoksson
Sara Trobäck Hesselink
alternerande
förste KONSERTMÄSTARE
Vlad stanculeasa
andre
KONSERTMÄSTARE
vakant
tredje
KONSERTMÄSTARE
Vakant
violin 1
Nicola Boruvka
Yury Efimov
Mats Enoksson
Helena Frankmar
Bengt Gustafsson
Annika Hjelm
Cecilia Hultkrantz
Michael Karlsson
Helena Kollback
Heuman
Bertil Lindh
LOtte Lybeck Pehrsson
Hans Malm
Ann-Christin Raschdorf
Kristina Ryberg
cello
Ernst Simon
Glaser solocellist
Claes Gunnarsson
solocellist
Johan Stern*
Pia Enblom
Paula Gustafsson apola
Erik Hammarberg
oscar kleväng
Karin Knutson
petra lundin
Anders Robertson
Gregor Wybraniec
VAKANT
kontrabas
Hans Adler*
Bo Eklund*
Jan Alm**
Charles DeRamus
Jennifer Downing Olsson
Marc Grue
Erik Mofjell
Ida Rostrup
Jenny Ryderberg
flöjt
Anders Jonhäll*
Håvard Lysebo**
tina ljungkvist
Kenneth Wihlborg
(även piccolaflöjt)
oboe
Mårten Larsson*
carolina grinne**
Niklas Wallin**
engelskt horn
Björn Bohlin (även oboe)
klarinett
Urban Claesson*
Selena Markson Adler**
(även essklarinett)
Henrik Nordqvist
Ragnar Arnberg
(även basklarinett)
fagott
Arne Nilsson*
Anders Engström**
emily hultmark
Christer Nyström
(även kontrafagott)
Krister Petersson
trumpet
Bengt Danielsson*
per ivarsson*
Paul Spjuth**
Börje Westerlund**
trombone
Lars -Göran dimle*
Ingemar Roos**
vakant
bastrombone
Jens Kristian Søgaard
tuba
Morten Agerup
harpa
Masayo Matsuo
piano/celesta
Erik Risberg
pukor
Hans Hernqvist*
martiN ödlund**
slagverk
Roger Carlsson*
Fredrik Björlin**
Kenneth Franzén
*stämledare
**alternerande stämledare
Göteborgs Symfoniker tillämpar
rotation inom stråkstämmorna
horn
Lisa Ford*
Per Göran**
Kristina Borg
Dick Gustavsson
Ingrid Kornfält Wallin
113
Nästa nummer av Podiet kommer
i början av april.
Stor final med Gustavo Dudamel!
Vår chefdirigent förvandlas till hedersdirigent med ett passande verk:
Mahlers andra symfoni, ”Uppståndelsesymfonin”.
Nordiskt gästspel av toppklass
Oslo filharmoniska orkester och danske Nikolaj Znaider visar
klorna i Bartóks andra violinkonsert.
Trumpetare med stil
tack till alla
som gör det möjligt:
för ste h uvu ds p on sor
Möt jazzikonen Palle Mikkelborg
och Per Ivarson, ny stämledare
i Göteborgs Symfoniker.
Neeme Järvi hyllar Sverige
Orkesterns förre chefdirigent
återvänder till Slottsskogen för ett
leda Sveriges Nationalorkester
på nationaldagen och inleder
ett inspelningsprojekt med
Kurt Atterbergs samtliga
symfonier.
för ste d onator
h uvu ds p on sor e r
s p on sor e r
Concordia Maritime AB · Göteborg Energi AB · Göteborgs Hamn AB · Göteborg & Co · Castellum AB · Higabgruppen · Handelsbanken
Elite Park Avenue Hotel · AstraZeneca · Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB · Billes Tryckeri AB · Erséus Arkitekter AB · Akzo Nobel
Sjätte AP-fonden · White Arkitekter AB · Älvstranden Utveckling AB · Lanark AB · AB Gullringsbo Egendomar · Prové AB
114
DEN SOM SE R FR A M ÅT M Å ST E OC K SÅ B L I C K A BA K ÅT
I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Vår uppgift är både hälso- och sjukvård
och hållbar regional utveckling. Men också att bygga broar. Idag är Västra Götaland en
stark tillväxtregion. Vi bygger framtiden både på historiska arv och på nutidens kreativa
gestaltning. Genom såväl bronsålderns hällristningar som audiovisuell spetskompetens.
Därför är vi lika stolta över världsarvet i Tanum som världsstjärnorna i Trollhättan.
Tillsammans bidrar de till det goda livet.
www.vgregion.se
116