Transcript Claes Gunnarsson - Göteborgs Symfoniker

100 sidor spännande läsning!
Pris 40 kr
Brahms med Bronfman
Två egensinniga jazzsångerskor:
Jeanette Lindström &
Dee Dee Bridgewater
Ett hemligt rum!
Jennifer har fått en ny orkester
Claes Gunnarsson
uruppför Albert Schnelzers
Pink Floyd-konsert
1
Ansvarig utgivare
Urban Ward
redaktör
Stefan Nävermyr
skribenter
Rolf Haglund, Stig Jacobsson,
Martina Jarminder, Jan Ling, Jörgen
Lundmark, Magdalena Nilsson, Stefan
Nävermyr, Gunilla Petersén, Lovisa
Pihl, Johan Scherwin, Per Stern,
Joakim Tillman, Ingmar von Heijne
och Erik Wallrup
foto
Lorenzo Agius, Peter Cederling, Jesse
Grant, Oscar Kleväng, Peter Knutson,
Stefan Nävermyr, Georg Oddner och
Lisa Thanner
formgivning
Magdalena Nilsson
TRYCKERI
Billes Tryckeri AB
Prenumeration
Säsongens fyra nummer160 kr.
Kontakta biljettkontoret.
Prenumeration ingår för
konsertabonnenter.
KONTAKT
[email protected]
031-726 53 45
Biljettkontoret
031-726 53 10
Det är så här vi vill se honom –
rakt framifrån!
Snart är det verklighet. Nästa år kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker i
närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt
som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar
kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt.
hemsida
www.gso.se
ADRESS
Göteborgs Konserthus
Götaplatsen
412 56 Göteborg
OMslag
Claes Gunnarsson
Foto Anna Hult
Hej och välkommen
till Podiet nr 2!
Vi har på redaktionen fått massor av respons
på vårt nya konsertmagasin Podiet från er
läsare, nästan alla positiva:
”Tack för den toppenbra tidningen!” (Kirsti)
”Verkligen en förnämlig tidskrift” (Klas)”
”Detta var bland det trevligaste man som
abonnent har upplevt på länge!” (Karin)
”Jag uppskattade att periodens program presenterades så att man i förväg kan läsa in sig
på informationen om musiken som man skall
gå och lyssna på.” (Monica)
”Utgivningen av tidningen Podiet är det bästa
som hänt!” (Majsan)
Många läsare tycker formatet är behändigare
än våra tidigare programblad medan några
tycker det är ”för tjockt för fickan”. Det sista
är svårt att göra någonting åt – vi vill inte
dra ned på innehållet! Men låt mig tipsa om
att våra verkkommentarer finns i utskriftsvänligt format på hemsidan och man kan
också läsa dem på våra storbildsskärmar i
foajén före konserterna.
Fortsätt skicka synpunkter till oss och tag
också chansen att få den där frågan du tänkt
på så länge besvarad i vårt forum ”Fråga
Stefan”, sid 70 i detta nummer.
Mycket nöje!
Stefan Nävermyr
Citatet:
”Om man hör dålig musik är det ens
plikt att dränka den i konversation”
Oscar Wilde
Vi stöder kvalitet och utveckling.
3
På parkett
Sköt dina
bankärenden
när du vill.
Var du vill.
6 Solocellist: Claes Gunnarsson
13 Popical: Me and My Army
14Planetafestivalen
16 Nefertiti på Konserthuset: Bugge Wesseltoft
18 Två jazzprofiler: Jeanette Lindström & Dee Dee Bridgewater
22 Uruppförande av Albert Schnelzer
26 Yefim Bronfman kommer till stan
30 GSOPULS
13
6
14
16
26
22
18
30
På podiet
Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid 33-69.
36
40
46
53
54
58
64
62
I foajén
Fråga Stefan 70 Halv åtta hos Maria 72 Musiker i blickfånget 74 Från Oslo och Reykjavik 76
Möt Claes Malmberg 78 Tillbakablick: säsongsöppningen 2011-2012 80 CD-recensioner 81
Ett hemligt rum 82 Podiets skribenter 84 Krönika av Lars Nyström 86 Hallå, Lisa Ford 88
7 frågor 91 Symfonikrysset 91 Året var 1976 92 Nytt & blandat 95
Välkommen in på närmaste SEB-kontor, ring oss
på 0771-365 365 eller besök oss på seb.se.
4
72
74
76
78
82
86
5
Solocellist:
Claes Gunnarsson
TEXT stefan nävermyr
Foto anna hult
Höstsäsongen 2011 gör han verkligen skäl för sin titel, solocellisten Claes Gunnarsson. Han går i
gång på utmaningar och att få lära sig solokonserter av Mieczyslaw Weinberg respektive Albert
Schnelzer har varit rena nöjet. Om detta, sin tid i London Symphony Orchestra och en hel del
annat berättar han i denna intervju.
W
einberg först. Som ingen kunnat
undgå håller Göteborgs Symfoniker
på att spela in några av de mest uppskattade och minst kända verken av den polskjudiskryske tonsättaren Mieczyslaw Weinberg
för skivbolaget Chandos. Han var god vän med
Sjostakovitj och verksam i Sovjet under större
delen av sitt liv. Tre CD har det blivit hittills – se
om mottagandet av den senaste på sid 81 – och
den fjärde är under arbete. Där ingår Weinbergs
Cellokonsert från 1948.
– Det är ett stort och omfattande verk, klart
mer krävande än den Fantasi för cello och orkester jag spelade på den första CD:n i serien. Jag
fick ägna stora delar av sommaren åt instuderingen men det var ett givande arbete, säger Claes
Gunnarsson.
Han fick trots allt några dagar över för att
ägna sig åt sin stora passion: segling. Ända sedan
uppväxten i Torslanda har han seglat längs kusten
och på havet under sommarhalvåret. Seglingen
har blivit en omistlig del av livet.
– Det är en underbar känsla när man har vindarna med sig och håller undan i bränningarna. I
år tog jag med Saga på en kort tur i skärgården så
att hon fick känna på båtlivet också.
Men sedan var det Weinberg som gällde. Claes
Gunnarssons version av fantasin fick idel lovord i
den internationella fackpressen: ”Claes Gunnarsson spelar med enorm schvung”, skrev Erik
Levi i BBC Music Magazine. Inspelningarna av
6
cellokonserten och Symfoni nr 20 ska redigeras
under hösten för utgivning till våren. För Claes
del är jobbet klart och han har redan gett sig i
kast med nästa projekt: uruppförandet av Albert
Schnelzers cellokonsert Crazy Diamond den 1-3
december. När vi hälsar på hemma hos honom,
sambon Hanna Eliasson (violinist som ibland
spelar i Symfonikerna) och tvååriga dottern Saga
7
i Mölnlycke är det solostämman till Schnelzers
cellokonsert som står på notstället. Jag kikar på
noterna och kommenterar obetänksamt ”det där
ser inte så komplicerat ut” innan jag ser tempoangivelserna och får en lektion av Claes hur trixig
fingersättningen kan vara.
– Albert Schnelzer skriver i block, kan man
säga. Lugna, nästan svävande partier följs av
intensiva och rytmiska avsnitt som kontrast.
Jag känner igen en del från hans tidigare musik,
kammarmusikverk jag spelat in tillsammans med
violinisten Tobias Ringborg och pianisten Per
Lundberg för skivbolaget Daphne.
Det finns också en annan intressant koppling.
Claes Gunnarsson var påtänkt som solist i ett
stycke för cello och orgel som Albert Schnelzer
skrev på beställning av göteborgsorganisten
Mikael Wahlin, ett stycke som refererar till Pink
Floyd, men Claes Gunnarsson blev upptagen
av annat och fick avstå från det uruppförandet.
Rockgruppen Pink Floyd figurerar också i cellokonserten som fått sitt namn efter en låt från
gruppens skiva Wish You Were Here.
När Claes Gunnarsson växte upp på 1970- och
1980-talen var det inte rockmusik han lyssnade
på i första hand. När hans klasskamrater var ute
och lekte eller köpte godis satt Claes Gunnarsson
och hans bäste kompis Larsa – numera solocellist
vid GöteborgsOperan – och diggade Dvoráks cellokonsert på ett kassettband om och om igen:
– Jag var helt fascinerad av musiken. Den
konserten har följt mig under hela karriären. Jag
tyckte det var fantastiskt att som tonåring få gå
att höra Frans Helmerson spela den med Neeme
Järvi och Göteborgs Symfoniker. Jag kunde inte
ens drömma om att få göra den själv.
Men det fick han.
– 1998 var ett viktigt år för mig. Jag fick låna
en cello från skolan i England, en Ruggieri som
klingar helt fantastiskt, jag vann flera tävlingar i
Europa, var Artist in Residence hos SR P2, blev
erbjuden att bli solocellist i Göteborgs Symfoniker och fick spela Dvoráks cellokonsert med
orkestern.
Claes Gunnarsson vara bara 22 år, ung och
orädd.
– Jag fick väldigt bra kontakt med Neeme Järvi
som stöttade och tog hand om mig vilket betydde
mycket den första tiden med orkestern.
Det blev en intensiv tid med inlärning av ny
repertoar – Claes Gunnarsson hade ju aldrig
8
Man har heller ingen anställningstrygghet i
arbetat i orkester förut, förutom i skolorkestrar
Londonorkestrarna, BBC Symphony undantaoch vid ett eller annat inhopp. Dessutom hade
gen, utan arbetar mer eller mindre frilans med
han som solocellist ansvar för stämman och kollegerna. Vid den tiden delade han uppdraget med uppdrag för varje konsert. Efter hand insåg Claes
Gunnarsson att han tyckte fördelarna med att
Leo Winland. Senare kom solocellisten Ernst
arbeta i en av världens mest ansedda orkestrar
Simon Glaser till orkestern:
inte uppvägde nackdelarna.
– Vi samarbetar väldigt bra, vi är gamla
– Visst spelar orkestern bra och visst är musistudiekompisar som pluggade ihop på Northern
kerna skickliga, men
College of Music
”Jag fick väldigt bra kontakt med Neeme samtidigt kände jag
i Manchester. När
Järvi som stöttade och tog hand om mig att något saknades:
säsongen är lagd går
vi igenom schemat
vilket betydde mycket den första tiden den där gemensamma, kollektiva känslan
och delar upp veckmed orkestern.”
när man hittar varann
orna. Vi har självklart
och är som en och samma kropp. Den infann sig
önskemål om både dirigenter och program men
inte i London. Så jag bestämde mig för att stanna
det är aldrig några problem att göra en fördelning. Vid viktiga konserter och tillfällen, Gustavo hos Göteborgs Symfoniker. Det finns mer själ
och hjärta här. För mig är Göteborgs Symfoniker
Dudamels veckor och turnéer till exempel, spelar
en av världens tio bästa orkestrar. Det finns så
vi båda två.
otroligt mycket kraft och begåvning här.
Efter att under sju-åtta år ha blivit en del av
Göteborgs Symfoniker kände Claes Gunnarsson
att han ville vidga sina vyer. Ett tillfälle yppade
sig att provspela som solocellist för London
Symphony Orchestra. Claes Gunnarsson antog
utmaningen och blev antagen. Under ett par
års tid spelade han till och från i en av världens
främsta orkestrar.
– Det var både spännande och pirrigt när jag
åkte över och skulle spela med dem för första
gången. Det jag omedelbart slogs av var vilken
hög nivå de höll redan från första repdagen,
en makalös fin precision och en snygg klang i
orkestern.
Det blev en sporre för Claes Gunnarsson att
vara lika väl förberedd och att prestera lika bra
som sina engelska kolleger. Han fick nya erfarenheter och möjlighet att arbeta med orkesterns
chefdirigent Valerij Gergijev och gästande dirigenter och solister av rang. Men Londonorkestrarna arbetar under andra förutsättningar: färre
repetitioner, fler konserter och större repertoar.
Det kunde bli tre olika program under en och
samma vecka.
– En gång åkte jag till London på fredag och
började jobba med en inspelning av Gubaidulinas violinkonsert med Anne Sophie Mutter
och Gergijev, fortsatt inspelning på lördag, och
sedan var det repetition av Sjostakovitjs trettonde
symfoni med Temirkanov på lördag kväll, genrep
på söndag och konsert söndag kväll. Och så nytt
program på måndag.
9
Att sambon Hanna vid samma tid blev gravid
underlättade beslutet. Lärdomarna från London
tog han med sig som ytterligare en erfarenhet i
det fortsatta dagliga arbetet i Göteborg.
Hur mycket övar han? Det beror på. Med ålder
och erfarenhet kommer ökad repertoarkännedom. Då behöver han bara friska upp minnet
från förra framförandet och det gör han gärna
med att lyssna på en bra inspelning av verket.
Är det ny musik känner han på stämman i god
tid inför konserten. Men det tål att upprepas att
musiker av den här kalibern – medlemmarna
i Göteborgs Symfoniker har en genomsnittlig
högskoleutbildning på 5-10 år – rent tekniskt
kan spela det mesta med kort förberedelse. Så är
hela orkesterverksamheten uppbyggd i Göteborg
och internationellt, med nya konsertprogram
varje vecka. Och det viktigaste arbetet sker under
orkesterrepetitionerna.
– Visst, så är det. Det går fort och man hinner
inte alltid ta in allt men för mig och mina kolleger är det ett sätt att leva. Ingenting slår att arbeta
som musiker.
För musik berör honom:
– De romantiska ryssarna, Tjajkovskij och
Rachmaninov, och sedan Sjostakovitj. Deras
musik tröttnar jag aldrig på – de talar direkt till
hjärtat.
Volvo Trucks
Renault Trucks
Claes Gunnarsson och sambon Hanna Eliasson
i en paus mellan repetitionerna.
TOMORROW’S WORLD
Mack Trucks
UD Trucks
Buses
On land, at sea and in the air, the demands of global commercial
transportation will continue to challenge both business and society.
Construction
Equipment
You can be sure one company with a long-term commitment to
quality, safety and environmental care has the vision to deliver
– Volvo Group.
Volvo Penta
Find out more on www.volvogroup.com
Financial Services
Volvo Aero
stora salen
1 december kl 19.30
3 december kl 15.00
stenhammarsalen
4 december kl 18.00
10
11
Nyår i Wien
Göteborgs Symfoniker - en del av
ValSer och polkor från familjen StrauSS tid
med GöteborGS Symfoniker
Me And My Army
TEXT lovisa piHl
Foto Fredrik Egerstrand
Gitarristen och sångaren Niels Nankler från Me And My Army berättar om bandet, musiken
och hur de laddar upp inför Popicalkonserten tillsammans med musiker ur Göteborgs Symfoniker
fredag den 18 november.
Hur låter Me And My Army?
– Ta en del glittrig västkustrock à la Fleetwood Mac, en
nypa Alan Parsons synthvärld, toppa med Crosby, Stills,
Nash & Youngs stämsång, smaka av med Björn och Bennys pricksäkra melodispråk och du är en god bit på väg…
Hur bildades bandet?
– Hösten 2009 arrangerade jag och London (keyboard)
en konsert med vårt andra band Roenik på Pusterviksbaren och hade en önskan om att förgylla kvällen med
ytterligare musikupptåg. Vi bjöd in våra vänner Andreas
Kleerup (gitarr, sång) och Patrik Herrström (trummor)
till en improvisatorisk festhöjare, men kom ut ur första
mötet med två nyskrivna låtar och ett band. Joel (bas)
och Helena (cello, synth och sång) anslöt senare på vägen
mot vad som kom att bli Me And My Army och vår första
fullängdare Thank God For Sending Demons.
Vilka instrument kommer man att få höra?
– Vi i bandet tar med oss våra instrument – gitarrer,
bas, trummor, cello och synthar, samt våra fyra röster.
Orkestern kommer att bidra med vackert stråk, horn och
slagverk.
Hur är ditt förhållande till klassisk musik och till
Göteborgs Symfoniker?
– Jag har ett mycket bra förhållande till och med Göteborgs Symfoniker. Vi har haft nöjet att spela tillsammans
två gånger tidigare och jag rös vid varje repetition. Jag
blir alltid lite stolt i mitt Göteborgshjärta när jag går förbi
konserthuset eller hör talas om Symfonikerna och dess
goda renommé världen över.
– Klassisk musik har sedan länge varit en stor del av mitt
musikkonsumerande. Inte minst under tiden då jag och
en god vän hade gult abonnemang, som vi hade valt för
att det innehöll så mycket Beethoven. Måste ha varit
2006/2007.
Hur förbereder ni er för att spela tillsammans med
Symfonikerna?
– Inte mycket utöver de gemensamma repetitionerna. Vår
musik innehåller redan symfoniska inslag och öppnar för
mer. Det kommer att bli fantastiskt.
stenhammarsalen 18 november kl 18.00
Joel Igor Hammad Magnusson, John London Rönneklev, Andreas Kleerup, Niels Nankler, Patrik Herrström & Helena Arlock.
trettonhelgen
5/1 kl 18 & 6/1 kl 15
konSerthUSet gÖtAPlAtSen. BIlJetter & InForMAtIon: tel 031-726 53 10. VArD. 12-18, lÖrD 11-15. WWW.gSo.Se
13
PLANETAFESTIVALEN
Musik för en fri värld
Musiker från världens alla hörn samlas i november i Göteborg för den firade Planetafestivalen.
Göteborgs Konserthus får besök av ”shaabimusikens kung” Hakim från Egypten, Belgiens sångstjärna Natacha Atlas som levererar en högst personlig kombination av arabisk musik, hiphop,
drum’n’bass och reggae, samt alternativbandet Abjeez med rötter i Iran som frontas av de två kvinnorna Safoura och Melody under parollen ”Musik för en fri värld”. Abjeez levererar sin egen mix
av reggae, jazz och pop med support av gitarristen och poeten Bardia och hiphopartisten Mahdar.
Planetas hela utbud 2-6 november presenteras i ett separat program och på www.planeta.se.
stora salen
STENHAMMARSALEN
hakim
2 november kl 19.30
natacha atlas
3 november kl 19.30
abjeez, bardia och mahdar
4 november kl 19.30
14
15
Det snöar på min flygel
TEXT stefan nävermyr
Foto henning hansen
H
an har kallats ”jazzens trollkarl” och
har utfört sina musikaliska tricks med
allt från traditionell jazztrio till svängig
klubbmusik med DJ, samplingar och schyssta
groves. Men de senaste åren har han tagit en paus
från allt detta för att göra det som för stunden
känns mest angeläget: solokonserter, ensam med
flygeln.
Nu kommer han till Göteborg och vår jazzserie
Nefertiti på Konserthuset med sin julkonsert It’s
snowing on my piano.
Bugge Wesseltoft hör till dem som på 1990-talet
förnyade norsk och europeisk jazz med djärva
synthsound, samplingar och ett tätt band som
eldade på pulsen och klangerna. Det blev internationella turnéer, festivalgig och sex skivor med
projektet New Conception of Jazz. Dessförinnan
hade Bugge Wesseltoft spelat med stora norska
jazzmusiker som saxofonisten Knut Risnaes,
basisten Arild Andersen och gitarristen Terje
Rypdal. Jazzen följde honom från barndomen:
pappan heter Erik Wesseltoft, känd jazzgitarrist.
Redan som treåring började Bugge Wesseltoft
klinka på pianot. Musiken blev genast hans vän
och han lät inte andra störa denna vänskap. Han
har kommit i flyktig beröring med traditionell
musikutbildning men är till största delen självlärd – han har mest plockat lärdom i mötet med
andra musiker. Den modellen tycks tala bäst till
hans kynne, att se musiken som en utforskning
och upplevelse snarare än en resa med början
och slut. Här finns till exempel möten med Jon
Eberson’s Jazz Punk Ensemble och sångerskan
Sidsel Endresen som han inledde ett långvarigt
samarbete med 1993. De har gjort tre CD tillsammans, den senaste Out Here in Jazzland kom
2002.
När Bugge Wesseltoft kände att New Conception of Jazz nått sina gränser vände han blickarna
åt ett nytt håll: Indien och projektet Ragatronics med norsk DJ och indiska musiker. Den
musikaliska omgivningen skalades ner ytterligare när han 2004 inledde ett soloprojekt som
fortfarande är under utveckling. Han håller just
nu på att spela in den tredje skivan som bygger
på standards, musik publiken kan utan och innan
men som han försöker hitta nya sidor av. Vid
konserten i Göteborg blir det en och annan av
dessa, Moon River till exempel, men framförallt
musik från den jul-CD som kom redan 1997 och
i dag har sålt i över 100 000 exemplar. Här gör
Bugge Wesseltoft egna tolkningar av sånger som
In Dulce Jubilo, O Little Town of Bethlehem och
Stilla natt.
Nästa år kommer han att starta efterföljare till
New Conception of Jazz med en amerikansk DJ,
fransk trumpetare och den svenskturkiske saxofonisten Ilhan Ersahin. Och i november åker han
till Brasilien för att framföra den filmmusik han
skrivit till den legendariska brasilianska stumfilmen Limite från 1930 vars nyutgåva producerats
av Martin Scorsese. Där medverkar bland annat
legendariska Nana Vasconcelos.
Men redan i februari är det dags för nästa
utmaning:
– Jag och min jazztrio ska spela Bachs Goldbergvariationer med Norska kammarorkestern.
Jag älskar Bach, fantastisk musik, och har spelat
hans sonater för violin och klavér tidigare. Men
det här blir en utmaning, jag har redan börjat
öva. Det blir Goldbergvariationerna på vårt sätt,
kan man säga.
stenhammarsalen 12 december kl 19.30
16
17
Sång rakt från hjärtat
TEXT johan scherwin
Foto johan tholson & jean-louis piraux
Två sångerskor, båda förnyare och bevarare av jazzen. Två musikaliska resenärer som
gillar ny outforskad terräng. I november gästar de Göteborgs Konserthus. Jeanette
Lindström med egen grupp, Dee Dee Bridgewater som solist hos Bohuslän Big Band.
H
on har verkligen begripit det där med
jazz! Hon har en mognad i röst och uttryck som förbluffar. Det är som att höra
en gammal själ i en ung sångerskas kropp!
Det var i mitten av 1990-talet som den legendariske storbandsledaren Quincy Jones hörde
Jeanette Lindström för första gången. Sedan dess
är hon en av Sveriges ledande jazzsångerskor och
kompositörer. 2010 fick hon en Grammis för sin
senaste CD, Attitude & Orbit Control.
Svenska recensenter var inte heller sena att
instämma. ”Attitude & Orbit Control är Jeanette
Lindströms bästa album hittills, lika bra att säga
det direkt”, skrev Svenska Dagbladet, medan
Dagens Nyheter uttryckte samma beundran i ett
mer poetiskt tonläge: ”rena rymdpromenaden
som börjar i det personliga och landar bland
stjärnorna”.
Själv säger Jeanette Lindström att Attitude &
Orbit Control är frukten av hennes lust att gå
vidare musikaliskt.
– Och den här gången ville jag det extra
mycket. Jag ville skriva på ett nytt sätt, jobba mer
med produktion och instrumentering och lägga
till sounds. Jag ville att det skulle bli ”Jeanettemusik”.
18
Med på färden mot detta okända musikaliska
land var Soft Machine-legenden Robert Wyatt
och medproducenten Magnus Öström (tidigare
trumslagare i Esbjörn Svensson Trio). Deras
medverkan ser hon som förlösande.
– Magnus realiserade verkligen mina musikaliska idéer men bidrog också med helt egna
uppslag. Och Robert gjorde mig glatt påmind om
att man får göra precis vad man vill. Att man kan
hålla sin kurs trots alla dragkrafter som vill annat.
Kort och gott att man kan ha Attitude & Orbit
Control.
Resultatet blev ett nytt band och en samling
starka låtar där popstruktur, utmejslade arrangemang och olika sound står tydligare i centrum
än tidigare under hennes karriär. Tillsammans en
helhet som kännetecknas av både lekfullhet och
allvar.
Nu hösten 2011 har hon hunnit turnera flitigt
med gruppen, främst i Sverige men också regelbundet i Frankrike och Tyskland där hon har en
både trogen och intresserad publik.
– Låtarna har börjat leva sitt eget liv och
bandet har blivit mer samspelt. Alla tar sig större
improvisatoriska friheter och det dynamiska draget har blivit markantare. Musiken är mer tydligt
19
svag och stark, gles och tät nu när allt har satt sig.
Det är en utveckling Jeanette Lindström hoppas
ta ett steg till. Hon planerar en ny skiva till 2012
och är just i färd med att skriva och samla material. Exakt hur det kommer att bli vet hon inte,
bara att den nya skivan blir en logisk fortsättning
på den inslagna vägen.
Att vara en av Sveriges främsta jazzsångerskor
innebär inte nödvändigtvis hur mycket arbete
som helst. Den svenska jazzscenen är trots sina
drygt hundra registrerade jazzklubbar svårflirtad,
har varit så länge och en omedelbar förändring
står inte att skönja.
Därför är det periodvis turnéer i utlandet som
gäller och emellanåt samarbeten
med svenska
storband och
orkestrar. Bland
annat har Jeanette
Lindström under åren varit en återkommande
solist hos Norrbotten Big Band, och helt nyligen
framträdde hon med Malmö symfoniorkester i ett
Beatles-program.
– Kul! Och en riktig utmaning att göra klassiker som She´s leaving home och Yesterday på sitt
eget sätt, säger hon.
Mångsidig som få alltså. Men ännu har ingen
kommit på tanken att applicera epitetet diva på
Jeanette Lindström. På höstens andra stora jazzsångerska, Dee Dee Bridgewater, sitter det dock
som en smäck.
– Jag såg henne på Umeå Jazzfestival 1995 och
slogs verkligen av hur bred hon är som artist,
säger Jeanette Lindström.
– Hon gör rena showgrejer med samma
proffsiga attityd som hon sjunger jazz. Imponerande!
Bortsett från det möjligen tvetydiga epitetet
har Dee Dee Bridgewater under en drygt 40årig karriär dragit på sig en lika gedigen som
mångsidig erfarenhet. Hennes röst täcker
fortfarande fyra oktaver, och hon verkar inte
det minsta intresserad av att slå ned på
takten – så länge det finns något som
intresserar och utmanar henne.
Under åren har hon bott växelvis i USA och i Paris och hon har
sökt sina rötter i Mali. Det senare
resulterade i den enastående plattan Red Earth. Hon har gestaltat
Billie Holiday i kabaretuppsättningen Lady Day
på scen i Paris och fått lysande recensioner för
det, och hon har vunnit en Tony (teaterns Oscar)
för sin medverkan i en Broadway-uppsättning av
Trollkarlen från Oz.
Redan under det kalla krigets dagar turnerade
hon i Sovjet och blev kanske oförskyllt stämplad
som politisk aktivist, åtminstone i CIA:s register.
Numera inskränker sig hennes politiska ambitioner till att vara FN-ambassadör.
Men framför allt är hon sångerska, eller rättare
sagt musiker som hon själv föredrar att kalla sig.
Mötet med den förste maken, trumpetaren Cecil
Bridgewater, var avgörande på fler än ett sätt. Han
intresserade
henne för jazz,
något denna då
blues-, soul- och
r&b-baserade
sångerska
knappt hört talas om. Sedan dess har hon varit en
kraftfull solist med storband eller stått i fronten
för egna mindre grupper. På kuppen har hon tolkat det mesta från Ella Fitzgerald till Kurt Weill.
Det är ingen avancerad gissning att hennes
konsert med suveränt flexibla Bohuslän Big Band
kan få en viss tonvikt på personliga favoriter
bland jazzens alla kärlekssånger, som på årsfärska
plattan Midnight sun. Eller att ett eller annat
spår från Billie Holidays repertoar dyker upp.
2011 fick hon sin senaste av tre grammisar för
Eleanora Fagan (1915-1959): To Billie With Love
From Dee Dee, en cd som hämtat sitt namn efter
Billie Holidays dopnamn.
Möjligen är det Dee Dee Bridgewaters sätt att
säga: ”Back to the roots”.
”Dee Dee Bridgewaters röst
täcker fyra oktaver”
20
Jeanette Lindström
Andreas Hourdakis gitarr
Jonas Östholm piano & keyboards
Thobias Gabrielson elbas
Ola Hultgren trummor
stenhammarsalen 14 november kl 19.30
dee dee bridgewater &
Bohuslän Big band
stora salen 28 november kl 19.30
21
5000 fans jublade
i Royal ”Albert” Hall!
Sugen på att trollbinda en jättepublik? Att få varje individ att lyssna koncentrerat på
minsta detalj i framförandet? Med bonusen att det du gjort kan komma att inspirera
och påverka människor i generation efter generation, i århundraden?
Vi talar inte om Idol, Eurovisionsschlagern eller andra efemära dagsländor. Nej, vill
du lämna ett permanent avtryck i historien – bli tonsättare.
TEXT stefan nävermyr
Foto hasse lindén & stefan nävermyr
Albert Schnelzer valde den vägen och han trivs
som fisken i vattnet. Ett av hans senaste verk är
cellokonserten Crazy Diamond som uruppförs
i Göteborg den 1 december. Om det var något
av skälen ovan som fick honom att bli tonsättare
ska jag låta vara osagt, framgångsrika och seriösa
konstnärer brukar ha djupare syften än så. Men
22
faktum är att han redan som knatte improviserade vid pianot hemma i Karlstad och efter
avslutade kompositionsstudier några decennier
senare har han levererat verk på löpande band till
en allt större musikalisk marknad.
– Jag är så lyckligt lottad att jag alltid har haft
fullt upp att göra. Det är jag tacksam för. Intresset
för min musik har ökat och numera måste jag
tacka nej till en del förfrågningar.
Han har skrivit en hyllad stråkkvartett till
världsberömda Brodskykvartetten och inspelningen av hans pianotrio Predatory Dances
(Daphne) utsågs till årets CD av Dagens Nyheter.
Det stora internationella genombrottet kom förra
året. Albert Schnelzer hade skrivit orkesterverket
A Freak in Burbank (filmkännare drar genast
slutsatser) för Svenska kammarorkestern i Örebro
som tog det med till en konsert vid BBC Proms i
Royal Albert Hall i London.
– Det var helt fantastiskt. BBC gjorde radiointervjuer och tonsättarpresentationer och i deras
stora programbok delade jag uppslag med Arvo
Pärt. Intresset var enormt från press och branschfolk. Konserten sändes live i radio och TV. Det
var en härlig och omtumlande upplevelse.
Albert Schnelzer kan vittna om att en Promskonsert i Royal Albert Hall, där Göteborgs Sym-
foniker medverkat fyra gånger, är något utöver
det vanliga.
– Det är en stor publik, kanske 5000-6000
personer, som verkligen är engagerad. Där låg
”prommers” mitt på golvet i picknickstil och
besökarna på ståplats var lika taggade som fotbollssupporters. Vilken stämning!
Svenska kammarorkestern och dess chefdirigent Thomas Dausgaard har också spelat verket
i Berlinfilharmonin samt i Köln, Wuppertal och
Hannover. Den här delen av arbetet – mötena
med musiker, dirigenter, orkestrar och arrangörer
– uppskattar Albert Schnelzer.
– Det är väldigt roligt. Förut åkte jag iväg på
de flesta framförandena av min musik men på
senare tid har jag fått gallra. Nu senast skulle A
Freak in Burbank framföras av en fin orkester i
Kanada men jag kände att det skulle ta för mycket
tid i anspråk för en konsert. Familjen och arbetet
kommer i första hand.
23
– Jag tycker det är en fin liknelse. Så kan det
Familjen är hustrun Anna, bibliotekarie, och
kännas, speciellt när man skriver stora orkesterbarnen Amanda, sju år, och Marcus, fyra år.
Hans tonsättarstudio ligger i musikerförbundet verk. Cellokonserten är ett ganska långt stycke
och komponerad för en förhållandevis stor orkesSYMF:s lokaler på Alströmergatan på Kungster. Då arbetar jag på makro/mikronivå där jag
holmen i Stockholm. Huvudstaden var inget
självklart val för värmlänningen Albert Schnelzer dels måste hålla ett sådant avstånd till materialet
att jag kan överblicka det, dels kan gå ner på mikefter studier vid musikhögskolan i Malmö och
ronivå när det behövs: ”Vänta nu, ska det vara ett
Royal College of Music i London men hustrun
Anna hade familj här och som frilansande tonsät- mezzoforte eller ett forte i piccolaflöjten?”. Man
måste ta de besluten för det är ingen annan som
tare är det bra att sitta i händelsernas centrum.
gör det åt en. Och varje enskilt beslut kanske
Likt många personer med kreativa yrken jag träfinte spelar så stor roll, men summan av dem gör
fat är Albert Schnelzer disciplinerad. På morgodet. Så man
nen lämnar
han barnen ”Jag mindes känslan jag hade när jag som tonår- färdas melde här
på dagis,
ing satt med LP-omslagen och lyssnade på musi- lan
två världarna
åker in till
ken. Det blev något slags nostalgihistoria och ett hela tiden
studion
när man
och arbetar, sätt att återuppleva de stämningarna.”
skriver.
lagar lunch
Den nya tekniken kan vara fantastisk. Datorn
i SYMF:s gemensamma kök, fortsätter arbeta
med sin stora skärm är ett viktigt arbetsredoch tar klockan fem tunnelbanan hem till huset
skap för Albert Schnelzer, även om papper och
i Spånga.
penna är oslagbara vad snabbhet och flexibilitet
– Jag försöker hålla regelbundna tider, det
beträffar. I kompositionsprogrammet Finale
fungerar bäst för mig. Men det är klart, är jag
lägger han inte bara upp hela verket med alla
mitt inne i en komposition och idéerna flödar så
stämmor, han kan också höra hur det låter med
slutför jag det. Och ska barnen hämtas anpassar
samplade instrument. Själv har han investerat i
jag tiderna.
ett instrumentbibliotek från Wien som innehålMen hur börjar han ett nytt verk? Det är en
ler instrumentens alla möjliga toner, nyanser,
gåta som han egentligen inte har något svar på.
och spelvariationer. Albert Schnelzer räcker över
– Det är med skräckblandad förtjusning man
lurarna (ett par AKG K240 för alla som undrar)
sätter i gång för då har man ju ingenting. Det är
och låter mig lyssna på en sats ur den kommande
ett tomt papper som ska fyllas. Det handlar om
violinkonserten han skriver på beställning av Oratt hitta det där tillståndet när saker börjar dyka
chestra of the Swan i Stratford-upon-Avon. Det
upp av egen kraft. Den engelske tonsättaren Tholåter imponerande – en hel orkester i all sin prakt.
mas Adès har beskrivit det väldigt bra. I början
– Den ska bli klar i oktober och uruppförs av
av hans karriär var det som att sitta och ratta in
Hugo Ticciati i Cadogan Hall i London den 12
olika stationer på en radioapparat så fick han in
maj 2012, berättar han.
nya idéer. Lite så är det – man har ett överflöd
Albert Schnelzer hör till de tonsättare vars
av idéer som det bara är att skriva ner. Men allt
personlighet reflekteras i musiken, i motsats till
eftersom man har hållit på och skrivit mer och
dem som sätter struktur och teknik främst, I den
mer musik så börjar man beta av allt det här, och
bemärkelsen är han romantiker. Han vill förtill slut börjar man kanske rentav återanvända
medla stämningslägen och känslor. Det är också
eller vidareutveckla en del av det man skrivit.
en av utgångspunkterna i cellokonserten Crazy
Tillståndet av ett ständigt flöde av idéer har av
Diamond.
naturliga skäl en tendens att avta under åren.
– Jag hade precis skrivit en konsert för den
Thomas Adès förklarade att när han numera
skriver ett stycke är det som att styra en jumbojet. framstående oboisten FranÇois Leleux, musik
Han vill ha översikt men samtidigt kontroll över
som är lätt, luftig och rytmisk, och kände att jag
alla småparametrarna.
ville göra något annorlunda den här gången. Min
Albert Schnelzer känner igen sig i det här
ingång var att skriva ett ganska lyriskt stycke med
resonemanget.
långa melodilinjer och klangsjok som färdades
24
i musiken och fanns i olika lager, klangbaserat
och inte så rytmiskt. Men ändå dramatiskt och
expressivt.
Med de tankarna dök idéer från förr upp: ett
stycke för cello och orgel som refererade till låtar
av Pink Floyd som Claes Gunnarsson egentligen
skulle ha uruppfört, om han inte fått förhinder.
Varför inte vidareutveckla de idéerna?
– Jag mindes känslan jag hade när jag som
tonåring satt med LP-omslagen och lyssnade på
musiken. Det blev något slags nostalgihistoria
och ett sätt att återuppleva de stämningarna.
Och så började det nya stycket få liv.
– Det visade sig vara ett bra sätt att få i gång
inspirationen och få ett grepp om vilken identitet
musiken skulle ha. Jag fick en väldigt stark känslomässig koppling och det behöver man när man
skriver ett stycke, man måste känna ”det här vill
jag verkligen göra”. Det finns inga citat från Pink
Floyd men de långa linjerna i deras musik har ju
ett släktskap med symfonisk musik. Inledningen
till låten Shine On You Crazy Diamond är ett
enda långt gitarrsolo som ligger på i princip
samma ackord i flera minuter, ett mollackord,
innan det första ackordsbytet kommer. Det är
otroligt effektfullt, med väldigt små medel, men
ändå är det ett slags ljuduniversum man träder in
i som är väldigt spännande.
Cellokonsertens satstitlar refererar till sångerna
Shine On You Crazy Diamond från LP:n Wish
You Were Here och Brain Damage från Dark Side
Of The Moon.
– Det de har gemensamt är att de handlar
om Syd Barrett som var med att bilda Pink
Floyd men sedan fick lämna bandet när han fick
psykiska problem efter drogmissbruk. När jag
lyssnade på låtarna i tonåren uppfylldes jag av ett
slags känsla av melankoli. Man förstod verkligen
att det här var en människa som levde i en annan
värld.
Nästa uppdrag är hans kanske viktigaste
hittills: ett stort orkesterverk som beställts
gemensamt av BBC Symphony och Sveriges
Radios symfoniorkester. Uruppförande i London
säsongen 2013/2014. Arbetet har redan påbörjats.
stora salen 1 december kl 19.30 &
2 december kl 15.00
25
Från Tasjkent till New York
TEXT jörgen lundmark
E
n av vår tids främsta pianister, Yefim
Bronfman, är på ingång till Göteborg.
Bronfmans virtuosa och kraftfulla spel
men även poetiska känslighet gör honom till en
del av det bästa inom den ryska pianotraditionen.
Ända sedan Franz Liszts besök 1842 har Ryssland utvecklats till att bli pianots förlovade land
där de berömda konservatorierna i Moskva och
S:t Petersburg fostrat några av pianohistoriens allra främsta instrumentalister. Redan som 15-åring
lämnade Yefim Bronfman dåvarande Sovjetunionen och flyttade till Israel med sina föräldrar.
Trots det är det uppenbart hur tydligt han bär
upp den ryska pianoskolans stolta traditioner.
Briljansen, den rika klangen, tyngden i spelet,
och på samma gång även en poetisk känslighet
och fantasirikedom känns igen från många av
Yefim Bonfmans ryska föregångare. Han är själv
dock mycket noga med att påpeka att det inte
innebär att han är en specialist på just rysk musik. ”Det skulle kännas begränsande”, som han uttryckte det i en intervju i brittiska Gramophone.
Yefim Bronfman, som ofta brukar kallas Fima,
föddes 1958 i Tasjkent. Han fick sina första pianolektioner av modern men de egentliga högre
musikstudierna tog vid efter flytten till Israel
1973. Efter bara två år gjorde han sin officiella
debut tillsammans med Montreals symfoniorkester under ledning av Zubin Mehta, en dirigent
han fortsatt att samarbeta med under hela sin
karriär både på konsert och på skiva.
Yefim Bronfman fortsatte sina studier vid Juilliard School of Music i New York, Curtis Institute
i Philadelphia och Marlboro Music. Bland hans
lärare återfinns Rudolf Firkusny, Leon Fleisher
och Rudolf Serkin.
Därefter har Fima befäst en mycket framgångsrik konsertkarriär med solistuppdrag hos de
främsta orkestrarna och med de mest berömda
26
Foto dario acosta
konserthusen. Förutom det nära samarbetat med
Zubin Mehta har han framträtt med många av
dagens stora dirigenter: Valerij Gergijev, EsaPekka Salonen, Mariss Jansons, James Levine och
Gustavo Dudamel. Med den sistnämnde kommer
han förutom Brahms att även spela Bartóks tredje
pianokonsert i oktober tillsammans med Los
Angeles Philharmonic.
Yefim Bronfman minns särskilt en konsert
1991 tillsammans med Isaac Stern. I publiken i
den amerikanska ambassaden i Moskva fanns
både Gorbatjov och George Bush. Det var 18
år sedan han senast spelat i Ryssland och den
kvällen räknar han som en milstolpe i karriären.
Tillsammans med Stern gav han därefter en serie
konserter i Ryssland och var även pianist på
violinistens avskedsturné med bland annat ett
framträdande i Stockholm.
Till skillnad från många av sina kolleger prioriterar Yefim Bronfman också kammarmusiken.
Han berättar i en intervju hur han i Ryssland hela
tiden fick höra att en solist inte skulle spela kammarmusik.
– Jag var litet av en ”bad boy” och ville göra
tvärtom. Naturligtvis finns det inga sådana
motsättningar. Att spela Brahms konserter utan
att ha spelat hans kvartetter vore inte samma sak.
Allt hör ihop.
Brahms andra konsert hör till de verk som
Yefim Bronfman framför flitigt just nu. I en som
vanligt välfylld konsertkalender ger han den vid
cirka 15 tillfällen under 2011. Hela säsongen
avspeglar Bronfmans mångsidighet med så skilda
verk som Bartóks tre pianokonserter, Liszts
andra, Tjajkovskijs första, Sjostakovitjs första,
Beethovens femte och Prokofjevs andra. Lägg
därtill ett antal soloaftnar och framträdanden
med mezzosopranen Magdalena Kožená och
flöjtisten Emmanuel Pahud, och bilden av en
komplett musiker framträder.
stora salen
14 & 15 december kl 19.30
27
vars multikulturella prägel är som att återvända
till sina rötter. ”Jag talar mer ryska här än någon
annanstans”, har han berättat. Han har tagit hela
USA till sitt hjärta, ett land som vet att välkomna
immigranter.
Yefim Bronfman har efter en lång karriär
etablerat sig bland världens ledande pianister,
men det är uppenbart att han redan tidigt var en
ytterst begåvad musiker. Det visar en videoinspelning med den 16-årige pianisten i Bachs
d-mollkonsert. Drygt 30 år senare – tillsammans
med Gergijev i Rachmaninovs tredje pianokonsert – känns fortfarande allvaret och det tydliga
flödet igen. Här är det dock en artist som har
nått höjden av sin förmåga, både musikaliskt och
tekniskt. Båda klippen finns på YouTube.
Bronfman om Göteborgskonserten
Hur länge har du spelat Brahms andra pianokonsert och hur ser du på verket?
– Det är en konsert som jag haft i min repertoar
litet över 20 år. Varje gång jag spelar den känns
det ändå som den första. Dess komplexitet och
omfång är alltid en utmaning för exekutören.
Både pianist och orkester måste vara extra alerta
i samspelet. Och målet är att balansera framförandet som ett stort kammarmusikverk.
– Till skillnad från Brahms första konsert, som
är mer symfonisk, är den andra mer ett ensemblestycke. Pianostämman är framträdande, men
det pågår hela tiden liksom en konversation
mellan instrumenten. Ta bara det inledande
hornsolot eller tredje satsens celloduett. Den andra konserten är även ett emotionellt mer moget
verk och har några av Brahms mest innerliga
och tonsköna passager.
Göteborgs Symfoniker - en del av
Det har även blivit en rad inspelningar genom
åren. Särskilt hans skivor med Prokofjevs sonater
och konserter är omtalade, liksom en skiva med
Stravinskys Tre satser ur Petrusjka och Musorgskijs Tavlor på en utställning. Under senare år
har Beethovens konserter tillsammans med
David Zinman och Tonhalleorkestern i Zürich
fått extra mycket beröm. Utan egen förskyllan
blev Yefim Bronfman även del av Joyce Hattosvindeln. ”Hennes” inspelningar av Rachmaninovs konserter är egentligen Bronfmans och
Salonens. I slutänden är det dock konserterna
som är viktigast för Fima – studioarbetet får mer
ses som en biprodukt av en framgångsrik karriär.
Inget går enligt pianisten upp emot att spela inför
en publik. Han har sitt hem i New York, en stad
Goran Bregovic and His Weddings and
Funerals Orchestra tävlar definitivt om titeln
Balkans svängigaste band. Bregovic slog
igenom stort med musiken till filmen Zigenarnas
tid och han har sedan dess fångat många nya
fans i flykten på sina internationella turnéer.
Senaste projektet Alkohol håller nu på att få en
uppföljare med Champagne for Gypsies som så
småningom också ska bli en ny CD.
Vad är ditt främsta mål med ett framförande?
– Att låta tonsättarens intentioner komma fram
på ett naturligt sätt utan att själv vara i vägen.
Några minnen från dina tidigare besök i
Sverige?
– Jag har spelat här ett antal gånger. I Göteborg
var jag tillsammans med NDR Hamburg och
Christoph von Dohnányi. Det var en minnesvärd resa, särskilt som Göteborgs konserthus är
ett av de främsta i Europa.
28
goran bregovic
20/11 kl 18.00
konSerTHUSeT gÖTaPlaTSen. bilJeTTer & inForMaTion: Tel 031-726 53 10. varD. 12-18, lÖrD 11-15. WWW.gSo.Se
Musiken fångade oss
Göteborgs Symfonikers satsning GSOPULS med konserter för barn och ungdom är i gång för
fullt med flera programpunkter under hösten. Här berättar teamet bakom konserten Himmel
och Jord om sina första möten med den klassiska musiken, vad som fick dem att välja musik
som yrke och hur man skapar musik för unga öron. Bland annat träffar de skolbarn från hela
Göteborg som kommer att vara delaktiga i utformningen och framförandet av kommande barnoch familjeföreställningar med Göteborgs Symfoniker.
TEXT Lovisa pihl
Foto heikki tuuli & ANNA HULT
ANNA-MARIA HELSING, DIRIGENT
Jag började spela piano och violin när jag
var fyra, fem år gammal. Min mamma och
pappa spelade och lyssnade ofta på musik
hemma. Tidigt gick jag fram till skivspelaren och valde vad vi skulle lyssna på. Ett
stycke som jag tyckte särskilt mycket om
var Tjajkovskijs violinkonsert. Pappa hade
partituret hemma och det blev väldigt tummat i kanten.
Jag är uppväxt i Österbotten i Finland
och ingen i min familj sysslade med musik
som yrke även om många var musikintresserade. Det var först sent i tonåren som jag
bestämde mig för att arbeta med musik.
Det är inte första gången jag dirigerar
en konsert som är riktad till barn och jag
har lärt mig att man inte ska ha förutfattade meningar om barns förmåga att ta
till sig musiken. Det har faktiskt visat sig
vara tvärt om, ofta uppskattar barnen de
stycken man tror är svåra. Det gäller att ha
höga ambitioner, barns nivå är den nivå
man låter dem ha.
paula af malmborg ward, tonsättare
Jag har flera starka musikaliska minnen från
barndomen. Min mamma är operasångerska och hon sjöng Amelia i Maskeradbalen
när hon var gravid med mig och när jag
var nyfödd. När jag själv arrangerade den
operan 1991 för SL:s blåsarsymfoniker på
Parkteatern i Stockholm fick jag enormt
tydliga flashbacks. Många av mina tidiga
minnen är just från operan. Musiken måste
ha påverkat mig redan då. Till exempel
så minns jag tydligt när jag som femåring
fick se mamma ta upp Johannes Döparens
blodiga huvud på ett silverfat, i Salome.
När jag var tio år fick jag en skiva med
Stravinskys Våroffer som var fascinerande
men lite obehaglig och jag vågade inte
30
lyssna på den när jag var ensam hemma.
Ett annat minne är när jag i åttonde klass
pryade och satt två veckor bredvid flöjtisten i Filharmonin och bara lyssnade när
de spelade Ravels Bolero. Jag fick ofta följa
med mamma och pappa till jobbet och det
blev början till min skolning inom opera
och klassisk musik. Lusten att själv bli
tonsättare kom nog smygande via teatern
och operan.
Det gäller att vara otroligt noggrann
när man skapar musik för barn, det är ett
stort ansvar men också ett väldigt lustfyllt
arbete. Jag vill visa på konstnärlig höjd och
på den potens som finns i musiken just för
att det är riktat till barn.
PETRA KLOO VIK, PRODUCENT
Mamma och pappa har berättat att jag ofta
dansade och sjöng som liten. Ingen i min
familj har arbetat med musik men intresset har alltid funnits där. Sången var från
början mitt huvudinstrument men att jag
fick en väldigt bra och inspirerande fiollärare gjorde att jag till sist valde att satsa
på fiolen.
När jag var elva år fick vi en skoluppgift
som handlade om att på ett lekfullt sätt
arbeta med musik från olika testband till
kassettbandspelaren. Där fanns bland annat Eine kleine Nachtmusik och den minns
jag tydligt. Uppgiften blev extra viktig för
mig. Jag arrangerade med trummor och
andra instrument och då upptäckte jag
att jag hade ett större intresse för klassisk
musik än de andra i klassen.
Senare åkte jag på flera fiolläger som kom
att betyda mycket. Jag blev kär, fick nya vänner och det blev en stor upplevelse. Där förstod jag också att man faktiskt kunde söka
till musikhögskolan och arbeta med musik
professionellt. Jag var 19 år när jag för första
gången fick chansen att spela i en fullskalig
symfoniorkester. Jag föll som en fura för
Tjajkovskijs femte symfoni. Man kan drabbas omedelbart av symfonisk musik men
ibland behövs det tid. Idag arbetar jag som
producent för barn- och ungdomsverksamheten och jag vill sänka trösklar och skrota
fördomar så att fler tar chansen att själva
spela, lyssna på andra och få möjligheten att
drabbas av den klassiska musiken.
Den olydiga ballongen av Alice Babs är den
SVANTE GROGARN, REGISSÖR
första sången jag minns och jag gillade den
skarpt. När jag senare i livet arbetade med
en kör och vi gjorde just den låten hittade
jag lätt tillbaka till barndomsenergin.
Jan Johanssons skiva Jazz på svenska är
den första instrumentala musik jag kommer ihåg och den gjorde ett stort intryck
på mig. Hemma spelades skivan ofta och
jag tyckte otroligt mycket om musiken. Jag
minns också när Jan Johansson dog och
att det var sorgligt och konstigt att någon
som kunde skapa något så vackert plötsligt
kunde dö. Jag lyssnar fortfarande ofta på
Jan Johansson.
Första gången jag besökte konserthuset
var 1978. Det var en konsert med Patti
Smith och jag fick följa med några äldre
vänner, jag var 17 år gammal. Hon slog
sönder gitarrer på scen och det hela slutade
konstigt nog med att vi hamnade på en
efterfest med Patti Smith på ett hotellrum
på Avenyn.
Jag besökte aldrig konserthuset som barn
och innan jag själv började arbeta här var
Symfonikerna ganska anonyma för mig. Nu
tycker jag det är fantastiskt att få uppleva
en symfoniorkester som bortom ord skapar
något tillsammans.
GSOPULS
stora salen 19 november kl 13.00 & 15.00
31
programsidorna
konsertER
DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER
Vi står för olerna.
KALENDARIUM
34
Samtliga konserter på Konserthuset
5 nov
40
Norska kammarorkestern & Leif Ove Andsnes
9, 10 & 11 nov
46
Göteborgs Symfoniker & Susanna Mälkki
KAMMARKONSERT 13 nov
52
Vlachkvartetten Prag
24 & 25 nov
55
Göteborgs Symfoniker & David Afkham
1 & 3 dec
58
Göteborgs Symfoniker & Nikolaj Znaider
KAMMARKONSERT 4 dec
62
Nikolaj Znaider och musiker ur Göteborgs Symfoniker
14 & 15 dec
64
Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel
Familjekonserten Himmel och jord 19 november samt JulJubel 8-10 december presenteras i separata program.
Se www.gso.se för dagsaktuellt kalendarium.
STOLT SPONSOR AV GÖTEBORGS SYMFONIKER .
32
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
kalendarium
ONSDAG 2 NOV KL 19.30
VÄRLDEN I KONSERTHUSET
HAKIM
löRdag 12 nov kl 15.00 & 19.00
proms 2011 med johnny logan
arr Göteborg Symphonic Band
TORSDAG 3 NOV KL 19.30 Stenhammarsalen
NATACHA ATLAS
world fusion orchestra
SÖNDAG 13 nov KL 18.00 Stenhammarsalen
Kammarkonsert
Vlachkvartetten Prag
freDAG 4 NOV KL 19.30 Stenhammarsalen
musik för en fri värld med
abjeez, bardia och mahdar
MÅNDAG 14 NOV KL 19.30 Stenhammarsalen
nefertiti på konserthuset
jeanette lindström
lördag 5 NOV KL 15.00
gästspel
norska kammarorkestern
dirigent & solist Leif ove Andsnes piano
TORSDAG 17 NOV KL 19.30
freDAG 18 NOV KL 19.30
melissa horn
arr PK Musik & United Stage
Tisdag 8 nov kl 18.00 Stenhammarsalen
Sixtens sexa
Föreläsning med Sixten Nordström
freDAG 18 nov KL 21.00 Stenhammarsalen
popical
Me and my army
musiker ur Göteborgs Symfoniker
TISDAG 8 NOV KL 19.30
Ryan adams
arr Woody West & Luger
ONSDAG 9 nov KL 19.30
TORSDAG 10 nov KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& susanna mälkki
per gross blockflöjt
FREDAG 11 NOV KL 18.00
After Work
Inklusive mat och dryck efter konserten
GÖTEBORGS SYMFONIKER &
susanna mälkki
per gross blockflöjt
FREdag 11 nov kl 19.30 Stenhammarsalen
en hyllning till eva cassidy med
Caroline Larsson & bengt Magnusson
arr Weeki Music
34
lördag 19 NOV KL 13.00 & 15.00
familjekonsert
himmel och jord
göteborgs symfoniker
& anna-maria helsing
presentatör tobias edvardson
söndag 20 nov 18.00
Världen i konserthuset
goran bregovic
TORSDAG 24 nov KL 19.30
FREDAG 25 nov KL 18.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER & david afkham
rudolf buchbinder piano
FREDAG 25 NOV KL 19.30 Stenhammarsalen
scott hamilton & jan lundgren quintet
arr Jazz Concerts.dk
LÖRDAG 26 nov KL 11.00 Götaplatsfoajén
FIKASTRÅKET
lördag 26 NOV KL 19.00
VÄRLDEN I KONSERTHUSET
shamsensemblen med
alireza ghorbani & naser razzazi
Tisdag 6 dec kl 18.00 Stenhammarsalen
Sixtens sexa
Föreläsning med Sixten Nordström
SÖNDAG 27 nov KL 15.00 & 19.00
händel messias
göteborgs kONSERTkör
arr Göteborgs Konsertkör
TORSDAG 8 dec KL 19.30
freDAG 9 dec KL 18.00
lörDAG 10 dec KL 15.00 & 19.00
JULJUBEL
göteborgs symfoniker &
christina hörnell
Göteborgs symfoniska kör
claes malmberg & Elin rombo
månDAG 28 nov KL 19.30
dee dee bridgewater &
bohuslän big band
SÖNDAG 11 dec KL 19.30
timbuktu & damn!
arr PK Musik & United Stage
TISDAG 29 nov KL 19.30
sarah dawn finer
arr Blixten & Co
MÅNDAG 12 dec KL 19.00
jul i folkton
med tomas von brömssen
arr Nöjet & MTA Production AB
onSDAG 1 DEC KL 19.30
lörDAG 3 dec KL 15.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& nikolaj znaider
claes gunnarsson cello
Fredag 2 dec KL 20.00
malena ernman
en klassisk julkonsert
arr Blixten & Co
MÅNDAG 12 dec KL 19.30 Stenhammarsalen
nefertiti på konserthuset
bugge wesseltoft
SÖNDAG 13 dec KL 19.30
peter & matilda
julen är här
arr PNM Music
SÖNDAG 4 dec KL 16.00
christmas show with
the glenn miller orchestra
arr Glenn Miller Orchestra, Scandinavia
onSDAG 14 DEC KL 19.30
torsDAG 15 dec KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER
& gustavo dudamel
yefim bronfman piano
SÖNDAG 4 dec KL 18.00 Stenhammarsalen
Kammarkonsert
nikolaj znaider
och musiker ur göteborgs Symfoniker
TISDAG 20 dec KL 19.00
christmas with nordic tenors
and the neumann strings
arr Unlimited Music
35
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
Beethoven i Göteborg
Den 5 november inleds en av säsongens stora satsningar: framförandena av
Beethovens fem pianokonserter. Den norske världspianisten Leif Ove Andsnes
ger oss en kanonstart med både första och tredje pianokonserterna. Beethoven
var själv en omtalad och hyllad pianist i Wiens musikliv, men vad hade hänt om
han tagit sin första pianokonsert med till Göteborg? Jan Ling, tidigare professor i
musikvetenskap och före detta rektor för Göteborgs Universitet, drar sig inte för
att spekulera i denna brännande fråga.
1801 spelade herr Stenman en Mozartkonsert i
stadens rådhus vid Gustaf Adolfs torg med benäget
bistånd av stadens musikamatörer. Beethovens
musik var däremot vid denna tidpunkt sannolikt
okänd i staden. Kanske hade man hört rykten om den
oförvägne mästarens framgångar i Wien. Först ett par
decennier senare meddelar tidningarna att körpartier ur Beethovens oratorium Kristus på Oljeberget framfördes av stadens Harmoniska sällskap.
Men inte ens vid seklets mitt hade göteborgarna vant
sig vid Ludwigs tongångar. Om detta skriver Bedrich
Smetana – inhyrd kapellmästare i Göteborg – i ett
brev till sin idol och vän Franz Liszt. Han påstår till och
med att man helt enkelt ”fruktar” Beethovens musik,
liksom Mendelssohns!
Låt oss nu förändra stadens musikhistoria och
föreställa oss att den 31-årige Beethoven av någon
outgrundlig anledning bestämt sig för att spela sin
första pianokonsert i Göteborg. I fantasin kan vi
föreställa oss att han i Wien av en tillfällighet träffat
någon av stadens ivriga amatörmusiker från släkterna Alströmer, Arwidsson eller Holterman som i
generationer ägnade mycket av sin fritid åt de sköna
konsterna. Den musikaliska bildningen var nämligen
hög bland stadens köpmän och honoratiores vid
denna tid, ja så hög att fiolstråken kan betraktas som
tidens motsvarighet till dagens kulturella attribut,
golfklubban.
Konserten som Beethoven då ömt skulle ha bevarat under färden från Wien till Hamburg med hästdiligens och sedan med segelskepp från Hamburg till
Göteborg bestod av nytryckta stämmor hos T. Mollo
& Co i Wien. Konserten hade redan varit klar tre år
tidigare men utsatts för diverse omarbetningar efter
framföranden från handskrift, alltid med Beethoven
36
själv som solist. Konserten var väl ingenting som
Beethoven direkt yvdes över. Han framhåller i ett brev
till den förläggare som var av betydelse för honom,
Breitkopf & Härtel:
”Den musikaliska politiken kräver att man håller sina
bästa konserter ett tag för sig själv.”
Det gällde tydligen inte denna första konsert som
redan före sitt tryck var presenterad för allmänheten.
Men hur står det då till med Beethoven vid denna
tid? Jo, mästaren är vid det här laget allvarligt störd
av sin öronsjukdom. Året efter, 1802, ska han skriva
sitt gripande Heiligenstadttestamente som förklarar
den bitterhet och förtvivlan som ibland gör att han
uppträder burdust och ibland rentav oförskämt! Men
innerst inne är han en ytterligt känslig natur och
längtar efter en kvinnas ömhet och kärlek. Tyvärr var
hans framgångar hos kvinnorna usla, trots att han
även som ung poet sökte vinna den sköna Rachel
Löwenstein med följande dikt:
Hur länge har min dystra blick
av bitter saknad bränt?
O, först med dig skall dagens ljus
för mig ha återvänt.
På alla mina stigar
har solen mist sitt sken,
Jag vandrar övergiven,
så sorgtyngd och allén.
Innan han nu tog den presumtiva hästdiligensen till
Hamburg för att sedan fortsätta per båt till Göteborg
hade han den 7 juli 1801 skrivit sitt brev till den
”odödligt älskade”:
Teckning Torbjörn Erikssom Foto Magdalena Nilsson
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
”Knappt har jag vaknat, så går mina tankar till dig,
min odödliga älskade, då och då glättiga, sedan åter
sorgsna, bidande ödets rådslut om det skall kunna
bönhöra oss. Leva kan jag bara antingen helt med dig
eller alls inte; ja, jag har beslutat att irra omkring i fjär�ran så länge, tills jag kan flyga i dina armar och kalla
mig helt hemma hos dig, tills jag omhägnad av dig kan
låta min själ stiga till inspirationens höjder. Ja, tyvärr
måste det bli så…”
År 1800 hade Beethoven träffat grevinnan och pianisten Giulietta Guicciardi
hos familjen Brunsvik och fallit till marken,
pladaskt förälskad! Men i tidens klassamhälle var ett äktenskap mellan en adelsdam och en ofrälse musiker helt omöjligt,
åtminstone enligt Giuliettas pappa.
Giulietta blev i varje fall odödlig genom
att få sig tillägnad Ludwigs sonat nr 14, ”Månskenssonaten”. Senare gifte hon sig ståndsmässigt med
greven Wenzel Robert von Gallenberg, som dessutom
var amatörtonsättare! Säkert en utmärkt lösning för
alla tre inblandade.
Nej, mestadels fann kvinnorna Ludwig som musiker himlastormande men som älskare eller rentav
make alltför lite tilldragande och dessutom svår att
manövrera. Ja, en del fann honom till och med ful
och motbjudande. Först när mästaren var död vände
grevinnorna på klacken och tävlade vem som skulle
kunna ha stått Ludwig nära!
Vi kan alltså tänka oss att Ludwig skulle ha haft
visst intresse för kvinnorna i sekelskiftets Göteborg
som bestod av idel skönheter. Om inte annat kunde
han säkert ha gjort sin kur för direktör John Halls
hustru Christina som aldrig sade nej till ett präktigt
kärleksäventyr.
Hur var då Beethoven som person? Ja, låt oss se
vilken möjlighet han hade att utvecklas som personlighet med den uppfostran han fick som barn. Hans
38
5 novemBER
pappa Johann, hovsångare, stod för hans musikaliska
bildning och allmänna uppfostran. Ett exempel på
Johann Beethovens undervisning av sonen ges i ett
brev daterat 6 november 1800 från Lisette Bernhard
till kompositören, pedagogen och pianotillverkaren
Andreas Streicher:
”… jag fick också höra från en tämligen framstående violinspelare vid namn Noist, från Bonn, landsman
till Beethoven, som känner honom väl. Hans farfar
Louis var liksom sonen Johann anställd vid det
kurfurstliga hovet i Köln, som bekostat Beethovens
resa till Wien. Noist berättade för mig att B. hade
blivit fruktansvärt misshandlad av sin far som pryglat
honom varje dag. Han trodde att hans märkliga natur
enbart kom sig därav.”
Bagaren Krupp som levde på samma gata (Bonngasse) har lämnat ytterligare vittnesbörd:
”Speciellt när Johann hade druckit behandlade han
Ludwig rått och ibland låste han in honom i källaren.”
Ja, det finns en rad liknande berättelser om hur
Ludwig exempelvis kördes upp mitt i natten av
Johann och hans dryckeskumpan för att tvinga en
gråtande Ludwig till klaveret för att öva. Naturligtvis
var Johanns ambition att utveckla sonens talang till
en inkomstbringande underbarnskarriär. Idag kan
man se betydligt mildare men dock motsvarande
scener på tennisbanan…
Huruvida detta skapade det temperament som
ibland gjorde Beethoven till tyrann mot tjänstefolket
och vännerna, men också stursk mot överheten,
är svårt att säga. Det är möjligen en uppgift åt en
historiskt sinnad psykolog att utreda. Hur som helst,
Ludwigs temperament kunde växla blixtsnabbt från
oförskämdheter den ena dagen till djup ånger och
vänskapsbetygelser den andra. Den kände och
uppskattade tonsättaren, pianisten och dirigenten Johann Nepomuk Hummel kunde exempelvis år 1799
ena dagen få ett brev som löd:
”Får jag be honom, att han aldrig mer kommer
till mig. Han är en falsk hund och falska hundar må
rackarna ta.”
En dag senare kom ett nytt brev:
”Nazerl, hjärtebror! Du är en ärlig karl och du hade
rätt, det inser jag nu. Kom alltså till mig i eftermiddag.
Du träffar också Schuppanzigh. Och vi bägge skall
krama och klappa om dig, så det är en lust åt det. Jag
omfamnar dig. Din Beethoven även kallad Klimpen.”
(Schuppanzigh var en berömd violinist.)
Skulle nu detta musikgeni med sådana utbrott
klara Göteborgsnoblessen? Jag är övertygad om att
han skulle ha blivit mäkta populär bland köpmännen
och officerarna från regementet! Här fanns åtskilliga likar bland dessa två grupper som i ena ögonblicket kunde uppträda som busar, i andra momentet
som änglar. Dessutom var man i Göteborg van vid
utländska exotiska besök och skulle galant ha klarat
konversationen på dåtidens internationella umgängesspråk, franska.
Hur kan vi då föreställa oss att Beethoven skulle
ha spelat i rådhuset och hur skulle amatörorkestern
ha klarat sin del av framförandet av mästarens första
pianokonsert? Vi går med frågan till en avhandling
skriven i Göteborg av Beethovenspecialisten Tilman
Skowroneck med titeln Beethoven the Pianist, 2007.
Det visar sig att det grova, hårda spelet som fick
hamrarna att knäckas och strängarna att brista sannolikt tillhör en äldre epok i Beethovens klaverspel,
ett minne från Bonntidens orgel- och klaverspel där
styrka och kraft var det primära. Det finns dråpliga
historier om detta: notvändare som hastar mellan
att fixa strängar och vända blad när Ludwig spelade. Men när Beethoven kommer till Wien blir han
alltmer känslig för nyanser och alltmer kräsen för
instrumentval och utvecklar ett personligt känsligt
och dramatiskt spel som vinner de flestas beundran.
Mycket har med de nya klaverinstrumenten att göra,
vad de tål av anslag och försök till orkesterspel med
varierande nyanser. Nu fanns det faktiskt fler klaver
i Göteborg som Ludwig kunde ha fått till disposition.
Bland dem en modell som tidigare var Beethovens
favoritinstrument. Det finns nu bevarat på Göteborgs
stadsmuseum. Instrumentet var tillverkat av den
nämnde Streichers svärfar, Johann Andreas Stein.
Men det fanns säkert än modernare att tillgå, bland
annat hade borgarmästarfrun ett allmänt beundrat
nytt hammarklaver.
Hur skulle då amatörerna ha klarat sig gentemot
Beethoven vid framförandet av pianokonserten i
rådhuset och vem skulle vi i så fall utse som tänkbar dirigent? Jag föreslår kommerserådet Patrick
Alströmer, före detta ledare för musiken i Utile Dulci i
Stockholm som dessutom spelat under ”den svenska
musikens fader” Johan Helmich Roman. Han hade
varit primarie i amatörorkestern och kände alla musikerna. Klangen i orkestern kanske skulle upplevas
som något ovan för Beethoven eftersom bristen på
cellospelande köpmän fick kompenseras av fagottspelande militärer. Men säkert hade han uppskattat
ambitionen!
Jan Ling
39
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
Foto Det Norske Kammerorkester
40
41
53 10
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
Leif Ove
Andsnes
norska
kammarorkestern
New York Times har kallat Leif Ove Andsnes ”en
pianist med storartad elegans, styrka och insikt”. Med
sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar
har Leif Ove Andsnes vunnit internationell uppskattning och av Wall Street Journal utsetts till ”en av de
mest begåvade musikerna i sin generation”. Leif Ove
Andsnes ger varje säsong solokonserter och framträder som solist i världens främsta konserthus med de
ledande orkestrarna. Förra säsongen var han Pianist
in Residence hos Berlinfilharmonin samt Artist in
Residence hos Bergenfilharmonin. Han spelar med
förkärlek kammarmusik, inte minst vid Risörfestivalen
i Norge som han är konstnärlig ledare för.
Beethoven spelar en framträdande roll för Leif
Ove Andsnes säsongen 2011-2012. Han spelar
tredje pianokonserten med BBC Symphony och Jiri
Belohlávek i London och på en turné i Spanien samt
första pianokonserten med Wiens symfoniker och
Andris Nelsons i Musikverein. Första pianokonserten
återkommer vid konserter med orkestrarna i Pittsburgh (Manfred Honeck), Montreal (Roger Norrington) och Boston (David Zinman). I Philadelphia spelar
han tredje pianokonserten med Herbert Blomstedt.
Andra höjdpunkter under säsongen är Rachmaninovs
tredje pianokonsert med NDR-orkestern i Hamburg
och NHK-orkestern i Tokyo. Som solopianist turnerar
han i Japan, USA (Carnegie Hall), Tyskland, Belgien,
Frankrike, England och Italien.
Leif Ove Andsnes har spelat in fler än 30 skivor för
EMI men har sedan en tid exklusivt skivkontrakt med
Sony Classical. Han har sju gånger nominerats för en
Grammy och har erhållit fem Gramophone Awards.
Bland hans mest uppmärksammade skivinspelningar
för EMI finns Griegs Lyriska stycken och pianokonserten med Mariss Jansons och Berlins filharmoniker,
Rachmaninovs pianokonserter nr 1-4 med Antonio
Pappano och Berlins filharmoniker samt Schuberts
sena pianosonater och sånger med Ian Bostridge.
Under Leif Ove Andsnes Italienturné med Mahler
Chamber Orchestra inleds liveinspelningarna av
Beethovens fem pianokonserter för Sony Classical.
Det var efter en sommarkurs 1975 som en samling
begåvade unga violinister med Terje Tönnesen i täten
bildade Norska kammarorkestern. Orkestern debuterade 1977 och blev omgående uppmärksammad
både i Norge och internationellt, bland annat för sin
inspelning av Griegs kompletta musik för stråkorkester. 1981 knöts violinisten Iona Brown från Academy
of St Martin in the Fields till orkestern som konstnärlig ledare, en position hon behöll till 2001. Norska
kammarorkestern har också samarbetat med Mstislav
Rostropovitj vilket ledde till en ökad internationell
uppmärksamhet och framträdanden med musiker
som Maurice André, James Galway, Radu Lupu,
Joshua Bell, Thomas Zehetmair, Andrew Manze och
inte minst landsmännen Truls Mörk och Leif Ove
Andsnes. Isabelle van Keulen är konstnärlig ledare
för detta gästspel. Pianisten Leif Ove Andsnes är
orkesterns gästledare och arbetar tillsammans med
Terje Tönnesen för att skapa en konstnärlig balans
mellan det nyskapande och det traditionsutvecklande
i orkesterns verksamhet. Norska kammarorkestern
har som ett av sina viktigaste mål att etablera nya
publikgrupper och att utveckla nya konsertkoncept
och presentationsformer, gärna på nya spelplatser.
Norska kammarorkestern har turnerat i Norge,
Europa, USA och Asien och arrangerar sedan 1995
sin egen biennal: Oslo vinternattsfestival med gäster
som Arvo Pärt och Eric Ericson. Bland orkesterns
kommande konserter finns Bachs Goldbergvariationer med norske pianisten Bugge Wesseltoft.
Norska kammarorkestern har gjort över 20 skivinspelningar, bland annat pianokonserter av Haydn
(EMI), Vivaldis De fyra årstiderna (Simax) samt två
CD med pianokonserter av Mozart med Leif Ove
Andsnes som solist (EMI). Den första av dessa sålde
på kort tid 40 000 exemplar i Norge.
Foto Tommy Normann
42
43
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
5 novemBER
de stora framgångsoperor som sedan följde:
Enleveringen ur seraljen, Figaros bröllop, Don Giogästspel
MOZART uvertyr till idomeneo 5 min
vanni, Così fan tutte, Titus och Trollflöjten. Här finns
BEETHOVEN pianoKONSERT NR 1 37 min
körer som deltar i handlingen enligt Glucks mönster,
PAUS
flera ensembler där Mozarts förmåga att ge varje
SJOSTAKOVITJ två stycken för stråkoktett 10 min
individ egna speciella känslor och uttryck visar sig för
BEETHOVEN pianoKONSERT NR 3 36 min
första gången, samt skickligt utmejslade arior med
norska kammarorkestern
sammanhängande recitativ.
Konstnärlig ledare Isabelle van Keulen
Redan i uvertyren hör man hans mästerliga förgästledare och solist leif ove andsnes piano
måga att genom en fantasifull orkesterbehandling
skapa dramatik och allvar med avbrott för de mest
ljuvliga melodislingor – allt ett förebådande av operans handling.
LÖRDAG 5 nov KL 15.00
G u n i lla Pete rsé n
Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Pianokonsert nr 1 C-dur op 15
Allegro con brio
Largo
Allegro scherzando
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Uvertyr till Idomeneo
Från juni 1777 till januari två år senare befann sig
Mozart på ständigt resande fot. Denna gång utan
sin far Leopold som måste göra tjänst i ärkebiskopens hovorkester i Salzburg, särskilt som sonen
sagt upp sig. Modern följde med i faderns ställe. Det
blev mest tunga år för Wolfgang Amadeus som för
första gången mötte ointresse hos tilltänkta arbetsgivare med svårigheter att både komponera och ge
konserter som följd. Dessutom avled modern ett par
månader efter ankomsten till Paris och den stora kärleken Aloysia Weber, som varit en ljusglimt i ett också
vänligt sinnat Mannheim, bröt deras förbindelse efter
kort tid. Mozart måste återvända till instängdheten i
Salzburg, som han hatade. Han återfick sin tjänst och
började komponera för hovets och stadens behov.
I oktober 1780 kom ”räddningen”. En operabeställning från München för den kommande januarikarnevalen. Dessutom skulle det vara en opera seria, den
seriösa operaform som Mozart ägnat flera verk under
sin ungdoms resor till Italien. Ämnet var också givet:
ur grekiska mytologin om kung Idomeneos tragiska
öde. För att undkomma en storm måste denne lova
havsguden att offra den första han mötte vid landstigningen. Det blev naturligtvis hans son Idamante!
En fruktansvärd historia med många förvecklingar
och stor kärlek som textförfattaren, abbén Giambattista Varesco i Salzburg, dock ändrade en smula
enligt en fransk förlaga, så att den fick ett lyckligt
slut. För Mozart blev Idomeneo hans viktiga ingång till
44
I en av sina mer elaka formuleringar talar Charles Rosen – som skrivit en av de mest inflytelserika böckerna om det sena 1700-talets musik, The Classical
Style – om den unge Beethoven som klassicerande
snarare än klassisk. Det låter kanske inte så farligt,
men som klassisk har man full förståelse för den stil
man befinner sig i, medan den klassicerande försöker
efterhärma det klassiska.
Inledningstakterna på Beethovens pianokonsert
nr 1 (egentligen hans andra) vore ett bra exempel på
det. Skulle inte de kunna leda ut i ännu en av Mozarts
pianokonserter? Svaret kommer raskt i nekande
form när Beethoven skruvar upp volymen på samma
tematiska material. Det låter lite fyrkantigt. Även om
också Mozart, och i än högre utsträckning Haydn,
hade ett öra för också det pampiga, är den fulla orkesterklangen betydligt större än någon av dem hade
skrivit. Istället hör vi Beethoven.
Sedan kommer nästa avsteg: det inledande
orkesteravsnittet är långt, verkligen långt. Man anar
redan att den unge tysken från Bonn är ute efter ett
perspektiv Mozart bara snuddat vid i någon av sina
pianokonserter. Dessutom finns en upprepning som
Mozart knappast tillåtit sig. Då kommer nästa överraskning: istället för att pianot inleder med det som
presenterats som huvudtema dyker nytt material upp
(vilket dock är ett grepp som också Mozart använde
sig av i sina senare konserter).
Nu är det inte på alla punkter säkert vad Beethoven spelade vid sitt första offentliga framträdande
som pianist i Wien, på Hofburgtheater 1795. Det har
till och med hävdats att det kan ha varit B-durkonserten, som alltså fick nummer 2, men om vi bortser
från detta radikala alternativ måste det framhållas att
det som alltifrån 1800 räknas som nummer 1 är en
reviderad version.
Däremot finns skisser kvar, bland annat till den
andra satsen, som åtminstone under en period var
planerad att gå i den i förhållande till förstasatsen
”neapolitanska” tonarten Dess-dur, det vill säga ett
spetsigt halvtonsteg upp. Det greppet finns hos
läraren Haydn. Nu blev det istället Ass-dur för detta
brett anlagda largo.
Slutsatsens goda humör är inget enkelt skämtlynne trots karaktärsbeteckningen ”scherzando”,
utan visar sig bullrigare och mer sammansatt än en
klassisk stil egentligen tillåter. Givetvis rör det sig
om ett rondo, men episoderna sticker av i oväntade
riktningar (bland annat med zigenaranknytning) och
de blixtrande passagerna som hör till är alls inte
finlemmade utan försedda med ordentlig muskulatur.
Åter är det otvetydig Beethoven.
E r i k Wallr u p, m us i kkr iti ke r svd
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Två stycken för stråkoktett op 11
Prélude: Adagio
Scherzo: Allegro molto
Vad tänkte han, stumfilmspianisten och musikstudenten, när han som 19-åring skrev sina två stycken
för åtta stråkar 1925? Skuggan av Beethoven finns
definitivt där både i stämföringen och de harmoniska
skiftningarna, men visst kan man också höra att
Sjostakovitj lyssnat på Richard Strauss och fransk
impressionism – även om han kanske själv inte var
riktigt medveten om det i denna musikaliskt formativa period av sitt konstnärskap. Det konstnärliga
klimatet var fortfarande ganska tillåtande i Sovjetunionen vid denna tid, innan den samtida sovjetiska
konsten på allvar anklagades för ”formalism” och
”borgerlig dekadens”.
Sjostakovitj sög åt sig musik från alla håll och här
hör vi för första gången influenser från de judiska
tongångar (östeuropeisk klezmer) som skulle
återkomma i stråkkvartetterna och många av hans
andra verk. Rastlösheten och de satiriska infallen är
däremot hans alldeles egna. Men har han inte lånat
en dramatisk fallande figur från Brahms violinkonsert
i förspelets mellandel? Så låter det i alla fall i mina
öron. Han driver med oss, den gode Sjostakovitj!
Ludwig van Beethoven (1771-1827)
Pianokonsert nr 3 c-moll op 37
Allegro con brio
Largo
Rondo: Allegro
Beethoven bär ända till och med pianokonserten nr 3
en egenartad stil i c-moll. I denna tonart finner vi inte
mindre än tio större kompositioner, nästan lika många
som Beethovens alla övriga mollverk tillsammans, och
åtta av dem är komponerade före 1803. Men i och
med sin c-mollkonsert nr 3 är det som om han gjort
sig av med det tonartstrauma han släpat på efter
det omskakande mötet med Mozarts Pianokonsert
nr 24 i samma tonart. Beethovens fåtaliga återstående c-mollkompositioner har helt andra musikaliska
ansikten.
Trots och fatalism utmärker Beethovens c-moll
fram till 1803, och med ett dovt och dystert unisono
– precis som i Mozarts tjugofjärde – öppnar tredje
pianokonserten. Och precis som hos förebilden låter
Beethoven solisten delta med kusligt flimrande arpeggier i codan efter den obligatoriska solokadensen.
Men sedan tar han det första steget in i den
romantiska konserttradition som präglas av större
spännvid i solistrollen. Yvig briljans står sida vid sida
med långa avsnitt av rent ”obligat” pianoackompanjemang och orkesterfyllnad. I c-mollkonsertens följande
satser finns exempel på bådadera, och i finalcodan
tar optimisten Beethoven över och ger konserten det
happy end som Mozarts förlaga aldrig fick.
Den tredje pianokonserten uruppfördes vid den
– också med beethovenska mått mätt – kaotiska
konsert den 5 april 1803 då även andra symfonin och
oratoriet Kristus på Oljeberget bars till dopet. Den
mesta repetitionstiden hade gått åt till oratoriet, och
Beethoven hade inte ens utskrivna noter till sin solostämma, som han till hälften improviserade – detta till
”bladlusen” Ignaz Seyfrieds fasa.
Trots sitt bristfälliga uruppförande var konserten
snabbt etablerad i skaran av unga pianister och har
aldrig fått se sin popularitet hotad ens sedan nr 4 och
i ännu högre grad nr 5 drog in med större raffinemang och starkare effekter.
Lars Sjöberg
Stefan Nävermyr
45
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
9, 10 & 11 novemBER
Per Gross
Foto John Andresen
Flöjtisten Per Gross började spela blockflöjt i kommunala musikskolan vid nio års ålder. Som 15-åring
debuterade han som solist i Stockholms konserthus
med Stockholms ungdomssymfoniorkester. 1998
blev Per Gross antagen vid Det Fynske Musikkonservatorium i Danmark. 2007 avslutade han två års diplomstudier för professor Clas Pehrsson vid Kungliga
musikhögskolan. Per Gross har även deltagit i mästarklasser i Sverige, Portugal, Tyskland, Ungern och
USA. Repertoarmässigt står han med det ena benet i
den tidiga musiken (1100-1750) och det andra benet
i den samtida och nya musiken.
Per Gross är aktiv som frilansmusiker i Sverige
och utlandet och har som solist och kammarmusiker
framträtt med ett flertal symfoniorkestrar. I september
2007 erövrade han andra pris i den prestigefyllda tävlingen Montreal International Recorder Competition.
Under 2008 har Per Gross medverkat i ett projekt
med Händelkantater under Peter van Heyghens
ledning på Badisches Staatstheater under de internationella Händelfestspelen i Karlsruhe i Tyskland.
Per Gross har även spelat med The Britten-Pears
Baroque Orchestra och countertenoren Andreas
Scholl inklusive framföranden av Händeloratoriet
Athalia med den engelske dirigenten Richard Egarr.
2008 vann Per Gross första pris i Ljunggrenska
tävlingen för unga musiker och samma år listades han
som en av årets musikpersonligheter av tidskriften
Opus. 2009 utnämndes han till årets stjärnskott av
Svenska Dagbladet.
Susanna Mälkki
Foto Simon Fowler
46
Dirigenten Susanna Mälkki är utbildad vid Sibeliusakademin och har bland annat studerat för Jorma
Panula och Leif Segerstam. Hon är en mångsidig
dirigent med bred repertoar och har gästat symfoniorkestrar, kammarorkestrar, nutida musikensembler
och operahus runt om i världen. Hon är för närvarande chefdirigent för Ensemble Intercontemporain i
Paris och var tidigare konstnärlig ledare för Stavangers symfoniorkester. Susanna Mälkki har bland annat
dirigerat Berlins filharmoniker, Münchens filharmoniker, Finska Radions symfoniorkester och Franska
Radions filharmoniker. Denna säsong gör hon debut
på La Scala i Milano och med Los Angeles Philharmonic. Hon återvänder också till Concertgebouworkestern och Bostons symfoniorkester. Susanna
Mälkki invaldes som utländsk ledamot av Kungliga
musikaliska akademin 2008. Mellan 1995 och
1998 var Susanna Mälkki cellist i Göteborgs
Symfoniker. Hon har dirigerat orkestern åtskilliga
gånger samt även gjort en CD-inspelning av Mahlersånger med Katarina Karnéus som solist (BIS).
47
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
9, 10 & 11 novemBER
Antonio Vivaldi (1678-1741)
Piccolaflöjtkonsert g-dur RV443
Allegro
Largo
Allegro molto
ONSDAG 9 nov KL 19.30
TORSDAG 10 nov KL 19.30
SIBELIUS en saga 18 min
vivaldi piccolaflöjtKONSERT 10 min
PAUS
börtz pipor och klockor 20 min
skrjabin le poème de l’extase 22 min
FREDAG 11 nov KL 18.00
After Work Inklusive mat och dryck efter konserten
vivaldi piccolaflöjtKONSERT 10 min
börtz pipor och klockor 20 min
SIBELIUS en saga 18 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT susanna mälkki
per gross blockflöjt
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Jean Sibelius (1865–1957)
En saga op 9
Jean Sibelius var periodare som ung. Den här gången
handlar det inte om hans kraftiga drickande, utan om
hans intensiva intresse för andra tonsättare. Under
komponerandet av Kullervosymfonin 1891–1892,
där den arkaiska runosången dyker upp i Sibelius
produktion, hade han en Brucknerperiod – som den
store Sibeliusbiografen Erik Tawaststjerna föreslår
ska ha räckt bara en kortare tid. Men den som hör
inledningen på En saga med Bruckner i åtanke kan
mycket väl föreställa sig en okänd symfoni av österrikaren.
Ändå finns det redan här något som inte passar
in i den centraleuropeiska sfären. Det är ett annat
skimmer, en annan atmosfär. Mer precist handlar det
om att det inte är någon religiös mystik som intoneras, utan en musik mer vänd mot mytologin. Ett yttre
tecken på det är att Sibelius under sin vistelse i Wien
och Berlin 1889–1891 också hade upptäckt den
schweiziske symbolisten Alfred Böcklins magiska
måleri. Dessutom är det så att stråksuset strax blir
avlöst av en stötig träblåspassage. Det arkaiska
etableras.
En saga tillhör Sibelius tondikter, just sådana Franz
Liszt hade etablerat som genre och som Richard
Strauss fortsatt verka i. Även om symfoniska dikter
inte sällan har ett litterärt underlag som kan vara väl
48
så utvecklat måste man ha i bakhuvudet att programmet lika ofta främst hade en kommunikativ roll. I
botten finns en musikalisk struktur som för tonsättarna var det väsentliga. Det gällde Liszt lika väl som
Strauss.
Det gällde även Sibelius. En kommentator har
tänkt sig Dantes Inferno som bakgrund, en annan
isbjörnsjakt. Själv sade Sibelius mot slutet av sin
levnad: ”Vill man nödvändigtvis söka en folkloristisk
grundval för En saga vore tondiktens stämning säkert
närmare Eddan än Kalevala.” En stämning alltså, inget
program.
Den musikaliska strukturen är, som så ofta i genren symfoniska dikter, sonatformens – men i utvidgad
version. Så hade Liszt gjort, likaså Strauss. Denna
struktur, med den basala tredelningen exposition, genomföring och repris, framträder relativt tydligt i den
slutliga versionen från 1902 medan den nästan fem
minuter längre ursprungsversionen från 1892 är betydligt mer mångskiftande. Bland annat skar Sibelius
bort ett längre avsnitt i genomföringen som presenterade ett helt nytt material. Dessutom är banden till
Bruckner tydligare där. Efter revisionen framträder en
tonsättare säker på sin egenart.
E r i k Wallr u p, m us i kkr iti ke r Svd
Låt mig för en gångs skull närma mig musiken från
ett ovanligt håll, vilket kan passa bra i detta fall.
Bilden av Vivaldi i Sverige under århundradenas lopp
känner jag inte till så väl men jag vet att italienaren i
princip var bortglömd i Europa tills musikforskarna i
slutet av 1800-talet upptäckte att Bach bearbetat en
hel del konserter av denne kreative musiklärare från
Venedig. Ganska inspirerade konserter, det där! Och
vid fortsatt grävande dök vissa årstider upp… Det
dröjde inte länge innan Vivaldi hade återupprättats.
I Göteborg då? Ja, 1800-talets borgerskap var nog
inte direkt disponerade för den italienska senbarocken och de mångtaliga violinkonserterna var säkerligen för svårspelade för de flesta. Men det kan finnas
undantag: musikforskaren Jan Ling har funnit ett ”väl
tummat” exemplar av en ”Konsert nr 7” i den samling
som tillhörde industrimannen, alingsåsaren och violinisten Patrick Alströmer (1733-1804), son till Jonas
Alströmer och instiftare av Musikaliska akademin, så
det är möjligt att Göteborgspubliken faktiskt hörde
Vivaldi redan för 200 år sedan.
I Göteborgs Symfonikers arkiv förekommer Vivaldi
första gången den 26 januari 1921. Då presenterade
kapellmästaren Michael Press – som tillsammans
med Carl Nielsen avlastade Wilhelm Stenhammar
under dennes sista år som chefdirigent – en konsert
av italienaren. Göteborgs-Posten ansåg uppenbarligen att tonsättaren behövde en liten introduktion:
”Symfonikonserten i går hade en mer än tvåhundraårig novitet på sitt program, en Concerto grosso av
den venetianske mästaren Antonio Vivaldi. Han har
haft en viss betydelse för violinkonsertens utveckling
och Johann Sebastian Bach aktade honom högt.”
Radion spelade säkert en del Vivaldi efter andra
världskriget men störst genomslag fick musiken i
andra sammanhang. Vid LP-skivans lansering på
1950-talet kom en rad inspelningar av De fyra årstiderna ut på marknaden, och i kölvattnet andra Vivaldikonserter. Regissören Bo Widerberg använde 1963
den långsamma satsen ur en violinkonsert i sin film
Barnvagnen (den övriga musiken stod Jan Johansson för) där musiken representerade borgarklassens
arvegods men också fick vara symbol för den djupa
och glädjefyllda konstupplevelsen. Filmens barock-LP
hade Bo Widerberg dock lånat från en film ur den
franska nya vågen. Många med mig minns säkert den
stämningsfulla TV-serien I Puerto hände mig inget
särskilt från 1971 där författaren Per Gunnar Evander i rollen som flanör och vardagsfilosof vandrar i
bergen vid Medelhavet. Här var det genomgående
”soundtracket” den långsamma satsen i Vivaldis
Piccolaflöjtkonsert. Ursprunget skrevs för ”flautino”,
italienskans ”liten flöjt”, och moderna forskare anser
att det handlade om en sopraninoblockflöjt, snäppet
ovanför altblockflöjten och motsvarande det vi kallar
piccolaflöjt. Men Vivaldi var också bekant med den
lilla tvärflöjten så riktigt säkra kan vi inte vara.
Per Gunnar Evanders TV-serie lämnade ett
starkt avtryck under en tid när det endast fanns två
TV-kanaler i Sverige och många program sågs av
miljoner tittare. Och bland tittarupplevelserna döljer
sig för många säkert det allra första kärleksmötet
med Vivaldi.
Stefan Nävermyr
49
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
9, 10 & 11 novemBER
Daniel Börtz
Daniel Börtz (f 1943)
Pipor och klockor
Pipor och klockor var Daniel Börtz andra verk för
blockflöjt och orkester på kort tid. Blockflöjtskonserten En gycklares berättelser skrevs 1999-2000 för
Dan Laurin och uruppfördes i februari 2001. Det var
precis vid den tidpunkten Daniel Börtz fick en förfrågan från Michala Petri om ett verk för blockflöjt och
orkester. Förfrågan hade dock inget med En gycklares berättelser att göra, utan hon hade hört trumpetkonserten Sånger och danser och imponerats av den.
Daniel Börtz kändes sig inte mogen att omedelbart
skriva ett nytt verk för samma besättning men efter
att ha komponerat den första delen av Hans namn
var Orestes kom inspirationen. Pipor och klockor är
alltså skrivet mitt under arbetet med oratoriet. Daniel
Börtz anser inte att blockflöjtsstycket påverkats av
det tyngre och tragiska verket, utan säger att det mer
utgör en musikantisk kontrast. Själv tycker jag dock
att det finns vissa likheter i harmonik och melodik.
I motsats till En gycklares berättelser har inte Pipor
och klockor undertiteln konsert. Tonsättaren ser den
mer som ett konsertstycke eller fantasi för blockflöjt
och orkester. Verket är också mindre till formatet
både vad gäller speltid och orkesterns storlek. Det
har inte heller den satsliknande storform som sätter
sin prägel på de fyra solokonserterna från 1990-talet.
Istället består det av kortare avsnitt av olika karaktär
som avlöser varandra. Verket börjar med ett lento
som återkommer flera gånger och utvecklas på olika
sätt. Mellan lentoavsnitten kommer partier med snabbare tempi från bara något rörligare till presto. I dessa
snabbare avsnitt finner man den typ av energisk och
drivande rytmik som är så typisk för Daniel Börtz senare musik. Också i soloinstrumentet växlar musikens
karaktär mellan avsnitten med allt från snabba figurer
50
till lyriskt sjungande melodik och multiphonics. Titeln
Pipor och klockor är ganska konkret och säger vad
det rör sig om. För det första är det, förutom soloinstrumentet, de övriga blåsinstrumenten som dominerar klangbilden. Stråkarna fungerar mer som skuggor
och ekon av det som sker i blåsstämmorna. För det
andra spelar rörklockor, crotales och thailändska
gongar en stor roll, men allusioner till klockklangen
förekommer också på andra sätt. Daniel Börtz
nämner exempelvis soloinstrumentets avslutande
bortdöende pendling mellan två toner.
Konserten uruppfördes den 25 september 2003
av Michala Petri och Danska Radions symfoniorkester under ledning av Thomas Dausgaard.
berättigande. Hans verk kallades banbrytande och
nyskapande – och allt annat som brukar tillskrivas en
klassisk kompositör som har lyckats tänka själv – och
upprörde givetvis också av samma anledning. För att
fullborda bilden upplevde han personliga tragedier
och var fysiskt klen. Hans välkända hypokondri visade
sig vara befogad: han dog tidigt av ett onödigt fall av
blodförgiftning. Men det är genimässigt som sig bör:
vem har hört talas om ett friskt eller lyckligt snille?
Liksom Wagner var Skrjabin engagerad i de mastodontiskt stora sammanhangen, som universum och
sammansmältandet av alla konstformer till ett kosmiskt spektakel som skulle ge svaret på alla frågor,
även den yttersta. Det perfekta verktyget för detta?
Enbart Skrjabins egen musik: blygsamhet var inte på
modet under hans storhetstid.
Hur uttrycker man då extas i musikalisk form? Le
poème de l’extase börjar med ett wagnerskt anslag:
de första takterna skulle kunna ha återfunnits i
Rhenguldet. Debussyklanger lägger sig senare som
en skir slöja över alltsammans. Verket har spöket av
en klassisk sonatform i grunden, men kompositören
har gjort ett medvetet val att slå sönder den, men
inte i alltför små bitar, med fragment som flyter runt i
floden av ljud som resultat.
Med reservationen att dessa indelningar faktiskt
inte stod i originalpartituret, så kallade Skrjabin styckets första del för ”hans själ i kärleksorgien”, vilket
troligtvis ska tolkas på ett mindre konkret och mer
esoteriskt sätt. Andra delen ”förverkligandet av en
fantastisk dröm” kan ses som en referens till musiken
i sig, till skillnad från musik som ett medel för att
skildra något annat, som den romantiska kärleken
mellan människor. Skrjabin såg musiken som det yttersta, som det färdiga verket, inte som paletten han
kunde använda för att måla en bild.
Den sista delen befäster detta med den svulstiga
titeln ”härligheten i hans egen musik”. Än en gång
skådar alltså kompositören inåt mot musikens kärna,
istället för att skildra yttervärlden med hjälp av musiken. Varför blev folk upprörda över detta väna och
vackra musikverk, som Le poème de l’extase är, trots
sina stora ambitioner? Som vanligt handlade det delvis om att verket var svårt att placera i ett fack. Kompositören kallade det en symfoni, fast det betedde sig
som ett annat djur. En symfoni som struntar inte bara
i traditionell tonalitet som den såg ut på Skrjabins tid
utan inte ens beter sig som en symfoni? Publiken
visste inte vad den skulle tycka och ingen visste var
man skulle klappa. Vissa kritiker undrade också vad
Skrjabin ville med stycket.
Men Le poème de l’extase fick en hängiven beundrarskara bland dem som fattade galoppen. Även om
intresset för Skrjabin dalade snabbt efter hans död
fick han och verket en andra storhetstid i slutet av
1900-talet, då det togs ur malpåse.
Marti na Jar m i n de r
Joaki m Ti llman
ALEXANDER skrjabin (1872-1915)
le poème de l’extase
Det är ingen tillfällighet att just Alexander Skrjabin
skrev ett verk med titeln Le poème de l’extase.
Extas är ett svårfångat begrepp, men att eftersträva en upplevelse bortom sinnena, att lyftas upp
och kontrolleras av något större var ett uttryck för
inte bara Skrjabins personlighet utan också hans
samtids romantiska genidyrkan; det manliga geniet
som likt en megafon ropade ut ett budskap om ett
högre tillstånd.
Skrjabin var inte ensam om att anse att just musik
var kanalen till det gudomliga och det extatiska: han
gick så långt som att påstå att han ville lyfta upp
musiken till regelrätt religion, även om det är svårt att
veta hur bokstavligt detta ska tolkas.
Han förkroppsligar på ett nästan parodiskt sätt
sinnebilden av geniet: på samma sätt som hans
samtid dyrkade hans geni dyrkade han sin egen
excentricitet som en konstform med eget existens-
after work
i konserthuset
Ni vet vad man vill ha på en After Work: något gott att äta och dricka,
schysst mingel, en mysig miljö och bra priser. Allt detta kan många
trevliga etablissemang på Avenyn erbjuda men det är bara Konserthuset som har Göteborgs Symfoniker. Gör som så många andra: gå
på en timmes konsert och njut av den sköna stämningen vid våra
After Work-kvällar. Konsert, mat och dryck för endast 300 kr.
Konserten startar kl 18 med efterföljande mat och mingel ca kl 19.
Kommande After Work-kvällar:
10 februari 2012
2 mars 2012
51
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
SÖNDAG 13 nov KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
MARTiNU stråkkvartett nr 7
”concerto da camera” 22 min
janácek stråkkvartett nr 1
”kreutzersonaten” 19 min
PAUS
dvorák stråkkvartett nr 14 35 min
vlachkvartetten prag
Jana Vlachová & Karel Stadtherr violin
JiRi
ˇ Kabát viola, Mikael Ericsson cello
13 novemBER
återhämtat sig och var därtill djupt deprimerad. Musiken tycks avslöja hur han gick tillbaka till klassikerna
och via dem sökte tröst i kontemplation och meditation, därav möjligen den titel han valde, Concerto da
camera, för musikens klassiskt tresatsiga form à la
Haydn. Men i stället för att präglas av sjukdom och
bekymmer blev den just kontemplativ och meditativ, rakt på sak och därtill ett av tonsättarens egna
favoritstycken. Första satsen känns optimistisk, den
långsamma andra har ansatser till multitonalitet, med
tjeckisk ton liksom finalen.
Rolf Hag lu n d
Bohuslav Martinu (1890–1959)
Stråkkvartett nr 7
”Concerto da camera”
Poco allegro
Andante
Allegro vivo
Bohuslav Martinu levde halva sitt liv i exil, ibland frivillig men oftast påtvingad, och inte minst serien om sju
stråkkvartetter har ofta prägeln av ett slags dagboksblad över dessa erfarenheter. Han hade en utpräglad
förmåga att leva i nuet, visserligen djupt opraktisk,
oftast utfattig och i allt vardagligt helt beroende av
franskfödda hustrun Charlotte, men obrytbar i sinnet,
i grund och botten en ständigt produktiv konkretist.
Sådana egenskaper kan skapa en världsmedborgare, och det blev Martinu, ända sedan han 1923
fått stipendium för att studera för Albert Roussel i
Paris. Han drabbades dock hårt av omständigheterna.
När andra världskriget bröt ut satt han i Paris som
ett slags kulturattaché för en tjeckisk (företrädesvis konstnärlig) motståndsrörelse i fransk exil. Vid
tyska ockupationen kunde han i sista stund gå i ny
exil i USA efter en äventyrlig flykt via Sydfrankrike,
Spanien och Portugal. Med sin tjeckiska bakgrund
kom han förstås i kläm i 1950-talets McCarthy-era,
samtidigt som hans USA-vistelse väckte misstankar hos den nya regimen i hemlandet när han ville
återvända. 1953 tog han sig åter till Europa, först till
Frankrike och Italien och från 1956 till Schweiz där
han dog i cancer 1959. Stilistiskt var han en smula
kameleont, alltid originell, oberäknelig och öppen
för nya tendenser, men ville inte kallas avantgardist
och inte heller neoklassicist. Sista kvartetten skrevs
1947 då han bott i USA i sex år. Sjätte kvartetten från
1946 hade delvis färgats av en olycka när han råkat
ramla ned från balkongen under sin sommarvisit som
kompositionslärare i Tanglewood. Han skadades
svårt och förlorade delvis både hörseln och minnet.
När han skrev sjunde kvartetten hade han ännu inte
52
Leoš Janácek (1854–1928)
Stråkkvartett nr 1 ”Kreutzersonaten”
Adagio. Con moto
Con moto
Con moto: Vivacce. Andante
Con moto: Adagio
I oktober 1923 inviterade Tjeckiska kvartetten (med
Josef Suk som andraviolinist) Leoš Janácek att
”skriva något” för ensemblen. Resultatet blev att
tonsättaren vid nästan 70 års ålder skrev sin första
stråkkvartett. Kvartetten med namnet Kreutzersonaten uruppfördes 1924 på Mozarteum i Prag.
Janácek utgick från Leo Tolstojs lilla roman Kreutzersonaten, som refererar till Beethovens violinsonat
för violinisten Rodolphe Kreutzer. Han hade tidigt
läst boken i ryskt original och 1907 skrivit en senare
förkommen pianotrio utifrån den. Sannolikt har han
också använt material därifrån i den senare kvartetten. Boken, om en man som av svartsjuka mördar
sin hustru, med en bredsida mot hela den för Tolstoj
motbjudande äktenskapsinstitutionen, var nog en
av de främsta orsakerna till att författaren aldrig fick
Nobelpriset. Vad hade då detta med Kreutzersonaten
att göra? Jo, det var denna musik som framkallat
romanfigurens svartsjuka. Mannen är så upprörd
att han vill förbjuda uppförandet av så passionerad
musik i salar där såväl män som ”urringade” kvinnor
sitter: ”Spela det och applådera, så äta glace och
dra det sista skvallret. Man spelar stycket och utför
sedan det vartill musiken har stämt en. Men framkallande av känsloenergi, som varken motsvarar tiden
eller rummet och ej kan omsättas i handling, måste
verka fördärvligt.” Musiken lämnar inga tvivel om att
Janácek helt tog den mördade kvinnans parti. Vi kan
nog uppfatta honom som en övertygad kvinnosaksriddare. Då han hört Tjeckiska kvartettens storartade
framförande mindes han sina känslor under arbetet.
Musiken tillkom på bara ett par veckor året före: ”Jag
var helt fylld av den arma, pinade, slagna och till döds
plågade kvinnans öde…” I fyra komplexa satser sökte
han fånga hela processens högspänning i skarpa rytmiska, melodiska och dynamiska kontraster, i ständig
växling mellan högsta dramatik och ångestfyllt grubbel. Då han senare for över Engelska kanalen i full
storm gjorde han anteckningar om elementens raseri
som han därpå hänvisade till när han fann engelska
musikers framförande alltför korrekt och petigt, rakt
motsatt attityd alltså till den intensitet hos Beethoven
som stört Tolstoj. Finns då någon musikalisk relation
mellan Beethovens sonat och Janáceks kvartett?
Inte så mycket, närmast i tredje satsens duett mellan
violin och cello med drag av Beethovens öppningssats. Men Janáceks avsikt var, enligt Suk, en moralisk
protest mot mäns despotiska attityd mot kvinnor.
Rolf Hag lu n d
Antonín Dvorák (1841–1904)
Stråkkvartett nr 14 Ass-dur op 105
Adagio ma non troppo. Allegro appassionato
Molto vivace
Lento e molto cantabile
Finale. Allegro non tanto
Dvoráks Ass-durkvartett nr 14 var hans allra sista,
fast den utgavs före nr 13. Den påbörjades redan
innan han 1895 återkom från tre USA-år. Väl hemma
avbröt han dock arbetet för att i november-december
sticka emellan med G-durkvartetten nr 13 men fortsatte genast med Ass-durkvartetten med slutstreck
dan före nyårsafton. Den uruppfördes av Rosékvartetten 20 oktober 1896. De två kvartetterna var hans
avsked inte bara till kammarmusik utan till ”absolut”
musik över huvud taget. I fortsättningen ägnade han
sig uteslutande åt symfoniska dikter och operor. Men
var det inte två sidor av samma mynt? De sista kvartetterna kom till i rena lyckan över att vara hemma,
och de symfoniska dikterna skrevs i samma anda:
”De är mera hållna i folkton: de är ballader, i varje
stycke med tre-fyra personer jag söker karakterisera.”
Karakterisering, av hemlandet, var kanske nyckelordet också i de sista kvartetterna. Dvoráks summa
fjorton kvartetter ger dem dock överdriven betydelse i
hans verklista. Vännen Brahms talade ju om Dvoráks outtömliga idérikedom, men till en början var
sovringens konst inte riktigt hans styrka. De första
Schubert-påverkade kvartetterna hade en spellängd
som gjort dem sällsynta på konserter: nr 1 och 2 tog
båda runt 49 minuter och nr 3 hela 70 minuter. Hans
slagnummer, den ”amerikanska” nr 12, är också hans
allra kortaste på under 25 minuter. Nr 2–4 skrevs
därtill för privatframföranden och ingick förmodligen
bland de fem kvartetter som Dvorák enligt egen
utsago rivit sönder och bränt 1887. De har dock
bevarats i kopior. Dvoráks produktion är med andra
ord inte alls så rak och självklar som den kan se ut i
nutida verklistor. Detta kan gälla även de båda sista
kvartetterna, färgade av ”lycksaligheten” över att vara
hemma igen. Ass-durkvartetten är en sammanfattning som går ända tillbaka till hans schubertska stil –
som den långsamma inledningen med cellosolot och
ett allegro som bygger vidare på redan presenterade
motiv. Andra satsen har drag av vaggsången i hans
opera Jakobinerna från1888, och det breda, innerliga
lentot bygger på en koralmelodi Dvorák komponerade på själva juldagen 1895. Den energiska finalen skulle senare återspeglas i den symfoniska dikten Hjältesång 1897. Men främst dominerar
lyckan över hemkomsten: ”Jag gläds åt en gudomlig
natur, latar mig och gör ingenting; jag är en latmask
och rör ej pennan.” Men där överdrev han. Alla berättar hur han ständigt var på högvarv och irriterad när
inget fanns att göra.
Rolf Haglund
vlachkvartetten prag
1982 bildade den tjeckiska
violinisten Jana Vlachová Vlachkvartetten Prag. Ensemblens
rötter går tillbaks till 1949 när
Vlachovás pappa – den erkände
violinisten, dirigenten och pedagogen Josef Vlach – grundade
den sedermera berömda Vlachkvartetten. Tidskriften The Strad
har kallat Vlachkvartetten Prag en
av världens främsta stråkkvartetter: ”Medlemmarnas samklang
och intonation är nästintill perfekta.
Deras sound är glasklart men blir
aldrig hårt eller vasst.” Ensemblen
har turnerat i Europa, Japan och Nya
Zeeland. När kvartetten besökte
USA vittnade Los Angeles Times
om ”den legendariska, centraleuropeiska stilen och den inlevelsefulla, mörka och fylliga klangen”.
Vlachkvartetten Prag har spelat in
Dvoráks och Janáceks stråkkvartetter för Naxos.
53
53 10
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
Foto Basta
54
24 & 25 novemBER
rudolf
buchbinder
David
Afkham
Österrikaren Rudolf Buchbinder är en internationellt etablerad pianist som regelbundet framträder
med orkestrar som Berlins filharmoniker, New York
Philharmonic, Franska Nationalorkestern, London
Philharmonic och Philadelphiaorkestern. Han har
samarbetat med flera av världens främsta dirigenter:
Claudio Abbado, Christoph von Dohnányi, Gustavo
Dudamel, Rafael Frühbeck de Burgos, Nikolaus
Harnoncourt, Lorin Maazel och Zubin Mehta. Rudolf
Buchbinder framträder också regelbundet på Salzburgs festspel och andra prestigefyllda festivaler runt
om i världen. Under säsongen 2010/2011 var Rudolf
Buchbinder Artist in Residence hos Staatskapelle
Dresden som dess första ”Capell-Virtuoso”.
Han har spelat in över 100 skivor, inklusive Mozarts
samtliga pianokonserter och Beethovens fem pianokonserter med Wiens symfoniorkester, Brahms två
pianokonserter med Concertgebouworkestern och
Nikolaus Harnoncourt samt Haydns pianosonater
– en box med 18 CD som belönats med Grand Prix
du Disque. Förra året gavs hans liveinspelningar av
Brahms båda pianokonserter med Israels filharmoniker och Zubin Mehta ut och tidigare i år kom Beethovens samtliga pianosonater inspelade live i berömda
Semperoper i Dresden. När Rudolf Buchbinder 2006
fyllde 60 år spelade han tolv av Mozarts pianokonserter med Wiens filharmoniker under Wiener
Festwochen, konsertinspelningar som finns på DVD.
I maj gjordes en liveinspelning av Beethovens fem
pianokonserter med Wiens filharmoniker som också
kommer att ges ut på DVD.
Den tyske dirigenten David Afkham (f 1983) har
vunnit flera stora priser, bland annat förstapriset i
Donatella Flick Conducting Competition där han
som del av priset blev dirigentassistent hos London
Symphony Orchestra. Han innehar för närvarande
tjänsten som biträdande dirigent i Gustav Mahler
Jugend Orchester och är även andradirigent hos Los
Angeles Philharmonic.
2010 debuterade David Afkham med Tonhalleorkestern i Zürich, Franska Radions Nationalorkester
samt vid festspelen i Salzburg. Framtida engagemang
inkluderar bland annat Deutsches Sinfonie-Orchester
Berlin, Wiens symfoniker, Gulbenkianorkestern i Lissabon och Mahler Chamber Orchestra.
David Afkham spelade som barn både fiol och piano. Han började som 15-åring studera piano, musikteori och dirigering och avslutade sin utbildning vid
Lisztakademin i Weimar. David Afkham var den förste
som erhöll stipendium från Bernard Haitinks fond för
unga begåvningar.
Foto Julian Luebbert
55
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
24 & 25 novemBER
TORSDAG 24 nov KL 19.30
FREDAG 25 nov KL 18.00
LIDHOLM greetings from an old world 17 min
hindemith mathis der maler 25 min
PAUS
Paul Hindemith (1895-1963)
Mathis der Maler, symfoni
Engelkonzert (Ruhig bewegt. Ziemlich lebhaft)
Grablegung (Sehr langsam)
Versuchung des heiligen Antonius (Sehr langsam. Sehr
lebhaft)
beethoven pianokonsert nr 5
”kejsarkonserten” 38 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT david afkham
rudolf buchbinder piano
Konsertmästare Per Enoksson
Introduktion 24 oktober kl 18.30 av Karin Knutson
Ingvar Lidholm (f 1921)
Greetings from an Old World
Orkesterverket Greetings from an Old World komponerades för Clarion Music Society i New York, som
beställde det med anledning av USA:s 200-årsjubileum. Uruppförandet ägde rum i Lincoln Center, New
York, i november 1976.
I den här kompositionen – Hälsningar från en
gammal värld – använder jag mig av traditionen med
klart uppfattbara klingande modeller av gestisk,
virtuos eller melodisk karaktär. Jag knyter också an
till traditionen genom att citera (och komponera med)
den gamla vandrarsången av Heinrich Isaac, Innsbruck, ich muss dich lassen, denna otroligt fulländade
musikaliska diamant. Texten till denna sång låter jag
symbolisera vad som ryms i begreppet emigration
och immigration, vandringen från den gamla till den
nya världen. ”Innsbruck, ich muss dich lassen, ich fahr’
dahin mein Strassen. In fremde Land’ dahin. Mein
Freud ist mir genomme, da ich nit weiss bekomme,
wo ich in Elend bin.”*
Längtan ut – längtan hem. Nya världar, nya perspektiv, ny samhörighet. Detta är något av innehållet i
Greetings from an Old World.
En av ”den nya världens” största poeter, Ezra
Pound, skrev i Canto LXXXI:
”Att ur luften ha samlat en livfull tradition och ur
ett fint gammalt öga den obesegrade lågan är ej
fåfänglighet.”
I ngvar Li dholm
*Innsbruck, jag måste lämna dig, jag går min väg mot
främmande land. Jag har förlorat glädjen, och kan inte
finna den igen, här i mitt elände.”
56
Med operan Mathis der Maler från 1934 hade den
tyske tonsättaren Paul Hindemith lagt fram sitt
musikaliska testamente. Operan, vars text tonsättaren själv skrivit, låter oss möta konstnären Mathis
Neidhart, alias Matthias Grünewald (1480-1529), när
denne arbetar med sitt mästerverk Isenheimaltaret.
Konstnärens dilemma i ett oroligt samhälle framstår
tydligt när Mathis förnekar sin konst för att ställa sig
i politikens tjänst och kämpa mot förtrycket under
bondeupproret i Sydtyskland 1524. Han upptäcker
dock att även böndernas levnadssätt är maktfullkomligt och återvänder till sin fria konstutövning.
Hindemith upplevde samma konflikt i hemlandet.
Han varken kunde eller ville välja sida vad gällde de
politiska ytterlighetsinriktningarna. Han valde därför
isolering, självständighet och så småningom emigration. Först till Turkiet och Schweiz, sedan till USA där
han bosatte sig permanent, verksam som omtyckt
kompositionslärare.
Operan Mathis der Maler fick inte framföras i Tyskland, nazisterna var rädda för dess tydliga symboliska
innehåll: revolt mot förtryck. Dirigenten Wilhelm
Furtwängler kämpade hårt för dess urpremiär 1935
men misslyckades och blev bannlyst från Tysklands
musikliv under ett år. 1938 uruppfördes dock operan
i Zürich med stor framgång. På Kungliga Teatern i
Stockholm gavs den 1950.
Parallellt med operan komponerade Paul Hindemith sin symfoni med samma titel. Operans uvertyr
blev symfonins första sats med titeln Änglakonsert
efter den första målningen på Grünewalds altarskåp i
Isenheim (Alsace). Här blandar Hindemith medeltida
kyrkomusik med folkton till en festlig och glad musik.
Välkänd är folkmelodin Es sungen drei Engel (Tre
änglar sjöng) som först introduceras av tromboner.
Satsens tre huvudmotiv ljuder och förändras i alla
symfonins instrumentgrupper. Till sist förenas de
med änglamelodin. Man kan se altarskåpets första
bild framför sig med musicerande änglaskaror på
molnbergen.
Den andra satsen – och altarbilden – bär överskriften Gravläggning och består av musik ur operans
sjätte scen, en långsam sats i en djupt tragisk stämning. Här klingar tomheten och saknaden efter någonting odefinierbart. Satsen anses bäst ge uttryck
för tonsättarens egen känslomässiga problematik
vad gällde viljan att följa sin vision i den nya musiken
och hans situation i en rigid omvärld. Han har också
lagt in typiska ”suckmotiv” mot slutet av satsen, från
1600- och 1700-talens musikaliska affektlära som
han ägnat många studier.
Tredje satsen, Den helige Antonius frestelse, är
hämtad ur intermezzot i operans sista scen. Antonius
slitningar mellan det onda och goda utkämpas av
olika klanggrupper i orkestern i omväxlande rytmer,
melodier, harmonier och dynamiska ytterligheter. Man
hör de plågades smärta i helvetet. Men förlossningen
kommer till sist. Melodin till Tomas av Aquinos sakramentshymn från 1200-talet Lauda Sion Salvatorem
– Sion, sjung till Frälsarens ära – ljuder plötsligt ”med
all kraft” i en kör av bleckblåsare.
Symfonin Mathis der Maler, som blivit Hindemiths
mest uppskattade och centrala verk, hann uruppföras
i Berlin 1934 före bannlysningen av Furtwängler. Instrumentalmusik ansågs ju inte heller kunna påverka
lyssnarna som en operatext, som får extra genomslagskraft av dess musik. Men det kan naturligtvis
diskuteras!
G u n i lla Pete rsé n
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 5 Ess-dur op 73
”Kejsarkonserten”
Allegro
Adagio un poco mosso
Rondo: Allegro ma non troppo
(sats två och tre spelas i en följd)
När Beethoven på 1790-talet lämnade sin barndomsstad Bonn för att slå sig ner i Wien var det
främst som pianist han blev känd och hyllad. Särskilt
beundrade man hans förmåga att improvisera. Det
förvånar därför inte att han gärna komponerade
pianomusik som han själv avsåg att framföra. Hans
32 pianosonater skulle komma att utveckla såväl
musikhistorien som pianospelet längs nya banor.
Hans första viktiga orkesterverk var också pianokonserter. Han skrev fem pianokonserter som alla är
mycket olika varandra. Femman är den längsta och
mest ambitiösa av dem alla, och utgör en höjdpunkt i
hans heroiska stil. Det kan vara värt att påminna om
att den har samma tonart som hans tredje symfoni,
Eroican, som ursprungligen skrevs för att hylla Napoleon. Men när Napoleon utnämnde sig till kejsare
rev Beethoven som bekant sönder dedikationen till
honom med orden: ”Så var han då inget mer än en
vanlig människa.”
Beethoven slutdaterade sin sista pianokonsert
1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro.
Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i aprilmaj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot
stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren
och sökte därför skydd i sin brors källare – inte av
rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med
huvudet nedborrat i en kudde.
Att femte pianokonserten kallas ”Kejsarkonserten”
har inget med Napoleon att göra, det har inte ens
med Beethoven att göra. Namnet hittades på av en
förläggare i London som lät trycka Beethovens femte
pianokonsert med tillnamnet The Emperor därför
att han tyckte namnet passade ihop med musikens
ståtliga karaktär.
Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven
efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och
körfantasin starkt reducerat sina offentliga framträdanden som pianist och han avsåg inte att själv spela
sin femte pianokonsert. Den var alltså fullbordad i
god tid före uruppförandet den 28 november 1811
vid en Gewandhauskonsert i Leipzig. Solisten hette
Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp
Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt
och man skrev i pressen att ”hela auditoriet kom i
hänryckning”. I februari året därpå spelades den för
första gången i Wien, då med Carl Czerny som solist.
Legenden berättar att Beethoven själv instruerat
honom om sina intentioner.
Solisten får inleda konserten med att dekorera tre
uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat
presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som
får en improviserande karaktär, men som är exakt
noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven
inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar
inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av
första satsen anger han tydligt att solisten ska spela
den i partituret angivna kadensen. Första satsen är
med god marginal den längsta.
Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i
den långsamma satsen en förklädd version av första
satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade
och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett
par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan
det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett
friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela
en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de
två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den
avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här
finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch!
Stig Jacobsson
57
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
1 & 3 decemBER
claes
gunnarsson
NIKOLAJ ZNAIDER
Danske Nikolaj Znaider är inte bara hyllad som en
av vår tids främsta violinister utan har som solist,
dirigent och kammarmusiker blivit en av vår tids
mest mångsidiga artister. Han har utsetts till förste
gästdirigent för Mariinskijorkestern i St Petersburg
och inbjudits som gästdirigent hos London Symphony Orchestra, Concertgebouworkestern, Münchens
filharmoniker, Tjeckiska filharmonikerna, Los Angeles
Philharmonic och Ryska Nationalorkestern. Denna
säsong är han Artist in Residence hos Staatskapelle
Dresden och 2012-2013 har han ”Carte Blanche”
hos Musikverein i Wien. Nikolaj Znaider har framträtt
med Göteborgs Symfoniker vid åtskilliga tillfällen
sedan debuten 1998, inklusive turnéer till Schweiz,
Holland och England. Han har också framträtt som
Foto George Lane
58
solist med Symfonikernas chefdirigent Gustavo
Dudamel och spelat in skivor med världsledande
orkestrar för bolagen RCA Red Seal och EMI Classics. Hans senaste inspelning är Elgars violinkonsert
med Sir Colin Davis och Staatskapelle Dresden.
Hans prisbelönta inspelningar av Brahms och
Korngolds violinkonserter med Wiens filharmoniker
och Valerij Gergijev samt Beethovens och Mendelssohns konserter med Zubin Mehta och Israels
filharmoniker har rosats av kritikerna, liksom den
kompletta utgåvan av Brahms musik för violin och
piano med Yefim Bronfman.
Den här gången får vi se Nikolaj Znaider i två olika
roller: som dirigent och kammarmusiker.
Sedan 1998 är Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han började spela cello och piano
när han var sju år och började på Musikhögskolan i
Göteborg när han var 16 år. 1996-1999 studerade
han vid Royal Northern College of Music för den kände cellisten Ralph Kirshbaum. Han har spelat med de
främsta svenska orkestrarna och inbjuds regelbundet
till ledande internationella festivaler som La Folle
Journée i Nantes, Music at Menlo i Kalifornien och
Yuri Temirkanovs Vinterfestival i St Petersburg. Claes
Gunnarsson har framträtt som solist i Europa, Asien
och Nordamerika. I början av sin karriär utsågs han till
Artist in Residence hos SR P2 och några år senare
gjorde han Londondebut i Brahms dubbelkonsert
i Queen Elisabeth Hall tillsammans med violinisten
Sara Trobäck Hesselink, förste konsertmästare för
Göteborgs Symfoniker. De bildade tillsammans med
pianisten Per Lundberg Trio Poseidon som turnerar
internationellt och har gjort flera skivinspelningar.
Claes Gunnarsson har framträtt som solist med Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat i Dvoráks
cellokonsert, Brahms dubbelkonsert och Beethovens
trippelkonsert med sina kolleger i Trio Poseidon
och Neeme Järvi, Richard Strauss Don Quijote med
Alexander Lazarev samt Sjostakovitjs cellokonsert nr
1 med Neeme Järvi.
Claes Gunnarsson är solist i Brahms dubbelkonsert, Beethovens trippelkonsert och Weinbergs
Fantasi för cello och orkester på det engelska skivbolaget Chandos. Weinbergs cellokonsert är planerad
för utgivning till våren.
59
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
1 & 3 decemBER
TORSDAG 1 dec KL 19.30
lörDAG 3 dec KL 15.00
schnelzer cellokonsert crazy diamond 22 min
uruppförande, Göteborgs Symfonikers beställningsverk
PAUS
mahler symfoni nr 5 72 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT nikolaj znaider
claes gunnarsson cello
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
© 1994 Emi records Ltd
Albert Schnelzer (f 1972)
Cellokonsert Crazy Diamond
“you shone like the sun”
“if the cloud bursts, thunder in your ear”
“re-arrange me ‘til I’m sane”
“trade your heroes for ghosts”
Syd Barrett
Sångaren och gitarristen Syd Barrett grundade
1965 popgruppen Pink Floyd tillsammans med
Richard Wright (klaviatur), Rogers Waters (bas)
och Nick Mason (trummor). Syd Barrett var
gruppens ledargestalt och skrev merparten av
låtarna till bandets debutalbum och hitsinglarna
Arnold Layne och See Emily Play. Pink Floyd var
det stora namnet på den psykedeliska scenen i
London 1966-1967 och en bidragande orsak var
Syd Barretts underfundiga texter och egensinniga melodier. Liksom många vid den här tiden
experimenterade han med droger, något som
snart fick allvarliga konsekvenser. Ett intensivt
LSD-missbruk medförde att han drabbades av
allvarliga psykiska besvär. Han lämnade gruppen och kom att leva resten av sitt liv i enskildhet, verksam som konstnär. Han dog 2006. Pink
Floyds LP Wish You Were Here från 1975 handlar till stor del om Syd Barrett och enligt ryktena
kom han till inspelningen för att han ville göra
“sin del” av Shine On You Crazy Diamond,
men han blev aldrig en del av Pink Floyd igen.
60
Att komponera är att måla sig själv i toner. Man
famlar i den egna bakgrunden och de egna erfarenheterna och försöker att gestalta något som
– förhoppningsvis – även har giltighet för andra. Cellokonserten Crazy Diamond blev för mig en djupdykning ner i min egen tidiga tonårstid där grupper som
Pink Floyd och Genesis fick samsas med Beethoven,
Stravinsky och en och annan jazzlåt. Syd Barrett var
en av Pink Floyds grundare men han fick tidigt lämna
gruppen när drogerna och en tilltagande sinnessjukdom tog överhanden. Sången Shine On You Crazy
Diamond är gruppens hyllning till den forne medlemmen som avled 2006. För mig personligen var dessa
album och sånger oerhört betydelsefulla under min
uppväxt. Syd var en närmast mytisk figur som man
inte visste så mycket mer om än att han hade tagit
droger och blivit galen. Men smärtan och saknaden i
sångerna gick igenom ändå. Under de tidiga tonåren
griper man efter alla halmstrån man kan hitta för att
försöka förstå omvärlden och sin plats i den. Jag har
inte använt mig av musikaliska citat eller överhuvudtaget tänkt särskilt mycket på Pink Floyds musik när
jag komponerat. Det viktiga var att försöka minnas
hur musiken påverkade mig. Varje sats har ett citat
från Pink Floyds sångtexter och dessa har fungerat
som ett slags katalysator för att frigöra min egen
musik, och därigenom min egen historia.
Albert Schnelzer
Gustav Mahler (1860–1911)
Symfoni nr 5 ciss-moll
1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng.
Wie ein Kondukt
2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz.
3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell
4. Adagietto. Sehr langsam
5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch
Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det
berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av
tre längre satser och följs av en likaledes omfattande
final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin,
där de två första satserna sitter ihop som en långsam
introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo
(symfonins formella mitt) och så adagiettot, som
leder över till den snabba finalen. Ändå är det många
lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som
en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags
emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt
och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns
tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och
med så att det emotiva blir än mer framträdande när
man inte är riktigt medveten.
Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i
bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar
till ”genremässig söthet genom sin insmickrande
klang”. När Luigi Visconti valde just denna sats som
centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig
(efter Thomas Manns novell men med en tonsättare,
inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir
svår att få bort från näthinnan när musiken åter får
stå på egen hand.
Den har kallats ”sång utan ord” (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att
Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der
Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den
strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade
”Wunderhornsymfonierna” (nr 2–4, alla med material
hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den
”abstrakta” femte symfonin faller samman. Faktum
är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma
satsen såsom kärleksgåva – istället för ett brev.
Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en
sorgmarsch med två trior som knappast får den täta
stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett
inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet
vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av
symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots
olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar
både två trior och en genomföring, men sedan också
i den tredje avdelningen.
Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kal�lade för ett rondo, men som andra försökt tyda som
en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av
olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte
förvånas om det dyker upp reminiscenser från den
tidigare satsen – fast den trånande erotiken har nu
blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen:
ett ja till livet.
E r i k Wallr u p, m us i kkr iti ke r Svd
61
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
SÖNDAG 4 dec KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
mozart klarinettkvintett 33 min
PAUS
brahms stråksextett nr 2 38 min
nikolaj znaider &
sara trobäck hesselink violin
lars mårtensson & tuula fleivik viola
ernst simon glaser & claEs gunnarsson cello
URBAN CLAESSON klarinett
4 decemBER
låna sig fram – bland annat hos frimurarbrodern
Puchberg som förde bok över transaktionerna och
sparade Mozarts ofta dramatiskt formulerade nödrop.
Om man läser dem och har för sig att en oroad och
stressad man måste skriva oroad musik så går man
på pumpen. Den teorin är fel. Det är klarinettkvintetten ett utmärkt exempel på.
I ng e mar von H e ij n e
Johannes Brahms (1833-1897)
Stråksextett nr 2 G-dur op 36
Allegro non troppo
Scherzo: Allegro non troppo
Poco Adagio
Poco Allegro
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Klarinettkvintett A-dur K 581
Allegro
Larghetto
Menuetto. Trio 1 & 2
Allegretto con Variazione. Adagio. Allegro
Klarinettkvintettens partitur finns inte bevarat.
Mozarts egna noter kan man ana bara i den lilla bok
där han noterade allt han komponerat. Där finns nämligen alltid de första takterna av varje verk inskrivna
så att han själv skulle kunna skilja på saker och ting.
Klarinettkvintetten är daterad 29 september 1789.
Själv kallade han stycket ”Stadlers kvintett” efter
mästarmusikern Anton Stadler som kvintetten
komponerades för. Denne man nöjde sig inte med
en vanlig klarinett. Han såg till att utvidga omfånget
nedåt med några toner. De kom förstås inte med
när kvintetten trycktes efter Mozarts död, det skulle
bara ha vållat förvirring hos dem som försökte sig på
att spela solostämman. Men det går att någorlunda
räkna ut var i kompositionen Stadler fick nöjet att
demonstrera ”sina” låga toner. Man kan skriva in dem
igen och det är numera rätt vanligt att man spelar
stämman på specialbyggda instrument som kan
konkurrera med Stadlers konstruktion.
Detta är musik från Mozarts magra år i Wien. Han
hade vant sig vid ett rätt överdådigt leverne under de
feta åren i mitten på 1780-talet och fick svårt att rätta
mun efter matsäck när kriget mot turkarna gjorde
att efterfrågan på musik och annan kultur sjönk. De
vanliga köparna lämnade stan och Mozart började
62
”Nu har jag frigjort mig från min sista kärlek!” skrev
Johannes Brahms till en god vän sedan han fullbordat sin andra stråksextett 1865. Kärleken var den
unga sångerskan Agathe von Siebold från Göttingen
som han blivit passionerat förälskad i under sommaren 1858. Då hade han försökt distansera sig från sitt
speciella förhållande till pianisten Clara Schumann,
den 14 år äldre änkan efter Robert och mor till sju
barn. Brahms skulle dock alltid betrakta Clara som
sin själsfrände, det hade börjat redan innan hennes
man hade hamnat på det sinnesjukhus där han avled
1856.
Johannes Brahms hade bott hos familjen Schumann i Düsseldorf under långa perioder sedan 1853
när Robert ”upptäckte” den unge tonsättaren och
pianisten och på alla sätt försökte hjälpa honom i
hans karriär. Och resten av sitt liv stöttade Brahms
Clara och barnen. Men någon fastare förbindelse
blev det inte trots att paret under sin drygt 40-åriga
brevväxling blev alltmera förtroliga med varandra. När
Brahms flyttade ifrån henne efter makens död och
träffade Agathe under sin tjänstgöring som dirigent i
Detmold, var hon riktigt svartsjuk. Det blev förlovning
med Agathe, men återigen kunde Brahms inte se sig
själv som äkta make med allt vad det innebar av krav
och osjälvständighet i förhållande till hans musikskapande. Han ville gärna fortsätta träffa henne, men
”utan bojor”. Varpå hon bröt till bådas förtvivlan och så
småningom gifte sig med en annan.
Johannes Brahms flyttade till Hamburg och
sedan Wien där han komponerade sin första av två
stråksextetter från början av 1860-talet. Det var
också hans första verk för enbart stråkar, senare
följde även tre stråkkvartetter och två stråkkvintetter.
Hans favoritinstrument pianot spelade annars ofta en
viktig roll i hans kammarmusikverk.
I den andra stråksextetten som påbörjades under
sommarvistelsen i Lichtental nära Baden-Baden
finns tydliga spår av båda dessa kvinnor som betytt
så mycket för Brahms. 1855 hade han i ett brev till
Clara bifogat en smärtsamt längtansfull melodi som
nu, under den andra sextettens tillkomst 1864-1865,
fick bilda huvudmotiv med fem variationer i den
långsamma tredje satsen och som även inleder hela
verket i form av ett par överstigande kvarter. Det var
hans enda sätt att våga visa Clara sin mångbottnade
kärlek medan hon ännu var gift med Robert och nu
visade han den igen. ”Jag talar i mina toner” som han
skrev till henne i ett brev långt senare.
Men som en hyllning och kanske bön om förlåtelse
till Agathe, som han aldrig återsett, lade han in hennes namn två gånger närmare slutet av första satsen,
tonerna A-G-A-D-H-E i första och andra violinen.
Dessa bildar utgångspunkt för ett vemodigt motiv.
Det är dock svårt att höra dem vid första genomlyssnandet om man inte kan gå igenom partituret innan.
Även i andra satsen, scherzot, har Brahms använt ett
av sina tidigare motiv, en gavott, vars sorgsna tonfall
bryts av en krampaktigt levnadsglad och folktoninspirerad trio i valstakt. Fjärde satsen har bråttom framåt
i nästan galopperande frihet – en kombination av
rondo och sonatform i älskvärd brahmsk melodirikedom.
Genom sin förläggare Simrock kunde Stråksextett
nr 2 uruppföras den 11 oktober 1866 i Boston, Massachussets. Den 20 november samma år spelades
den i Zürich och några månader senare i Brahms
hemstad Wien.
Gunilla Petersén
Ensemblen
Gästande violinisten, dirigenten och ”konsertmästaren” Nikolaj Znaider leder en meriterad skara musiker
vid kvällens kammarkonsert. De medverkande är alla
kända medlemmar i Göteborgs Symfoniker. Vi har
klarinetternas stämledare Urban Claesson (bilden)
som intar något av en soloroll i Mozarts klarinettkvintett, konsertmästaren Sara Trobäck Hesselink som
delar pult med Nikolaj Znaider, stämledarkamraterna
Claes Gunnarsson och Ernst Simon Glaser (cello)
samt stämledaren Lars Mårtensson och alternerande
stämledaren Tuula Fleivik från orkesterns altvioliner.
Foto Arne Nilsson
63
BILJETTKONTORET 031-7265310
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
14 & 15 decemBER
Gustavo Dudamel
Göteborgs Symfonikers chefdirigent Gustavo
Dudamel föddes i Venezuela 1981 och var från tidig
ålder fast besluten att ägna sig åt klassisk musik.
Han började spela violin i Venezuelas omtalade
musikprojekt El Sistema och fortsatte studera vid
hemlandets latinamerikanska akademi fram till 1996
då han började sina dirigeringsstudier under Rodolfo
Saglimbeni i Caracas. Redan samma år blev han
chefdirigent för Amadeusorkestern, en kammarensemble, och 1999 utsågs han till chefdirigent för
Simón Bolívar-orkestern.
2004 vann Gustavo Dudamel den allra första
Gustav Mahler-tävlingen i dirigering i Bamberg och
sommaren 2005 debuterade han med Göteborgs
Symfoniker i Birmingham och vid BBC Proms i Royal
Albert Hall. Samarbetet blev en omedelbar framgång,
både konstnärligt och publikt, och vid en extrainsatt
konsert med Mahlers Symfoni nr 5 den 12 april
2006 offentliggjordes att han blivit ny chefdirigent
för Göteborgs Symfoniker från och med hösten
2007.
Gustavo Dudamel arbetar med flera projekt där
han med musiken som utgångspunkt vill förbättra
barns levnadsförhållanden och framtid. Till de
projekten hör El Sistema Hammarkullen i Göteborg.
El Sistema har också startats på Hisingen. Gustavo
Dudamel har vunnit otaliga priser för sina musikaliska
prestationer och för sitt sociala arbete. 2009 utsågs
han till en av de 100 mest inflytelserika personerna
i världen av Time Magazine och 2010 blev han årets
göteborgare.
I år har Gustavo Dudamel turnerat i Europa med
Los Angeles Philharmonic samt i Sydamerika och
Europa med Simón Bolívar-orkestern, inklusive
bejublade framträdanden i Salzburg och vid London
Proms. Gustavo Dudamel har spelat in ett flertal
CD med Simón Bolívar-orkestern och Los Angeles
Philharmonic och nyligen kom den första skivutgåvan
med Göteborgs Symfoniker: en box på Deutsche
Grammophon med Bruckners nionde symfoni, Nielsens symfonier nr 4 & 5 samt Sibelius andra symfoni.
Gustavo Dudamel utsågs nyligen till Artist of the Year
av musiktidskriften Gramophones läsare.
När Gustavo Dudamels kontrakt som chefdirigent
går ut 2012 kommer han att fortsätta arbeta med
Göteborgs Symfoniker som orkesterns hedersdirigent. Gustavo Dudamel är även chefdirigent för Los
Angeles Philharmonic.
Yefim Bronfman
Ryskamerikanske Yefim Bronfman anses av både
kritiker och publik vara en av världens mest begåvade pianister. Han har hyllats över hela världen både
som soloartist och som solist med orkestrar. Denna
säsong gästar han bland annat Chicago Symphony
Orchestra och orkestrar i Los Angeles, Boston,
Philadelphia, Toronto, Amsterdam, Wien, Frankfurt
och Milano. Yefim Bronfman har gjort flera uppskattade skivinspelningar och 2009 nominerades hans
inspelning av Esa-Pekka Salonens Pianokonsert med
tonsättaren som dirigent för en Grammy (Deutsche
Grammophon). Yefim Bronfman föddes i Tasjkent i
Sovjetunionen 1958. Han flyttade till Israel 1973 och
studerade där för pianisten Arie Vardi vid Tel Avivs
universitet. I USA studerade han vid Juilliard, Marlboro
och Curtis Institute för Rudolf Firkusny, Leon Fleisher
och Rudolf Serkin.
Foto Anna Hult
Foto Dario Acosta
65
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
ONSDAG 14 dec KL 19.30
torsdag 15 dec KL 19.30
brahms pianokonsert nr 2 47 min
PAUS
mendelssohn symfoni nr 3
”den skotska” 38 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT gustavo dudamel
yefim bronfman piano
Konsertmästare Per Enoksson
Introduktion 14 december kl 18.30 av Erik Risberg
Johannes Brahms (1833-1897)
Pianokonsert nr 2 B-dur op 83
Allegro non troppo
Allegro appassionato
Andante
Allegretto grazioso
Redan Bach och hans samtida satte formerna för
den dåtida klaverkonserten, oftast för cembalo men
också för orgel och klavikord: en tredelad affär med
upplägget lagom, långsam, snabb. Wienklassikerna
förfinade pianofortekonserten med ett mer detaljerat
och logiskt uppbyggt schema. Inledningssatsen i sonatform – nästan alltid ett allegro, ”muntert, glättigt”
– var konsertens huvudsats och bärande balk. Den
långsamma satsen – andante, ”gående”, i promenadtakt – gick ofta i en närbesläktad molltonart och
finalen – allegro eller presto, ”snabbt” – var i nio fall
av tio ett livligt rondo: ett upprepat tema med ett par
kontrasterande utvikningar. Här fanns en inbyggd
balans och spänning som närmade sig idealet.
Så varför i herrans namn valde då Brahms att sätta
ett extra ben på den trebenta pall som stod så stabilt
och stadigt på egen hand? Ja, allt ska inte vara lätt
här i livet och en konstnär måste skapa och förnya
sig. Beprövade mallar och schabloner var ingenting
för Brahms. Trots att han betraktas som en traditionalist var han på många sätt innovativ och nyskapande, med sinnena öppna också utanför musikens
värld. Som Daniel Beller McKenna påpekat i boken
Brahms and the German Spirit var tonsättaren inte
66
14 & 15 decemBER
värdekonservativ utan liberal med en ideologi där tankens och andens frihet sattes högt. Välkänt är mötet
med Dvorák den 26 mars i Wien. Man diskuterade
religion och Dvorák bekände sig till en i vuxen ålder
bibehållen barnatro, något Brahms inte längre kunde
identifiera sig med: ”Jag har läst för mycket Schopenhauer och allt ter sig annorlunda för mig…” För
Dvorák var detta ett obegripligt ställningstagande. På
vägen hem beklagade han sig för hustrun och svärsonen Josef Suk: ”En sådan fin man, en sådan fin själ
– och han tror inte på någonting, inte på någonting!”
Ifrågasatte man Guds existens och människans
fria vilja så satt naturligtvis inte klassicismens gyllene
snitt säkert. Vad andra pianokonserten beträffar tycks
också slumpen och omständigheterna ha spelat en
avgörande roll. Det fjärde benet komponerades först:
andrasatsens scherzo skissades våren 1878 och var
ursprungligen avsett för violinkonserten. De övriga
satserna skrev Brahms i Bad Ischl sommaren 1878.
Berömd är hans ironiska kommentar i ett brev till
Elisabeth von Herzogen 1881: ”Har skrivit en liten,
mycket liten pianokonsert med ett litet, mycket litet
och milt scherzo.”
Visst finns det enskilda passager som är finstämda
i scherzot, men också grymt svårspelade. Richard Wilson gör flera intressanta iakttagelser i antologin The
Compleat Brahms. Bland annat om tidsuppfattningen
när orkestern går från moll till dur i övergången till trion: “Tempot minskar något och går samtidigt från ett
slag i takten till tre slag i takten. Därmed minskar och
ökar tempot samtidigt – en högst anmärkningsvärd
och märkligt upplyftande effekt. Pianot svarar med en
av de mest fruktade utmaningarna i hela pianolitteraturen – dubbla oktaver med mjuka övergångar
som rusar och slirar men inte får ljuda högre än en
viskning.”
Något i den fyrsatsiga strukturen skavde hos
Brahms. Han kände sig tvungen att motivera scherzots berättigande i ett brev till förläggaren Theodor
Billroth: ”Inledningssatsen är för enkel och före det
likaledes okomplicerade andantet krävs något starkt
och lidelsefullt”. När konserten skulle ges ut i version
för fyrhändigt piano blev han på nytt osäker: ”Borde vi
inte hellre stryka den andra satsen? Hela pjäsen har
blivit alldeles för lång.”
Kanske tyckte Brahms att solistens börda var för
tung. Han borde själv veta: efter uruppförandet i den
stora balsalen i Budapest den 9 november 1881
spelade han solostämman under en turné som bland
annat gick från Zürich i Schweiz över Strassburg
(den franska staden hade annekterats av Tyskland
efter fransk-tyska kriget 1871) och Wien i Österrike
till Berlin och Hamburg i Tyskland samt Amsterdam
i Holland. 20 konserter från december 1881 till
februari 1882. Brahms pianoteknik var inte längre
den bästa (”han spelar hårt och kantigt” tyckte Clara
Schumann) men han fuskade bra och kunde i stundens ögonblick överraska publiken med fantasifulla
fraseringar och inspirerade vändningar. Han uppskattade publikens jubel mer än han var villig att medge.
Framförandena med dirigenten och pianisten Hans
von Bülow kunde bli till rena cirkusnummer: Brahms
var solist i B-durkonserten med Bülow som dirigent
och efter paus spelade Bülow första pianokonserten
med Brahms bakom taktpinnen. Och ibland tvärtom!
Då skulle man ha varit med…
Ste fan Näve r myr
Felix Mendelssohn (1809–1847)
Symfoni nr 3 a-moll op 56 ”Den skotska ”
Andante con moto. Allegro un poco agitato
Scherzo: Vivace non troppo
Adagio
Allegro vivacissimo. Allegro maestoso assai
(satserna spelas i en följd)
Med tillkomsten av Mendelssohns skotska symfoni är
det möjligt att följa hur den romantiska kreativiteten
arbetade. Det poetiska elementet låg i centrum, men
var alls inte knutet till språket, utan kunde röra sig
mellan musik, landskap, litteratur och poesi. Därför
har symfonin sammankopplats med allt från den dåtida landskapskonsten till Walter Scotts romaner. Här
ska vi följa spåren av landskap – och historia.
Redan 1829 fick Mendelssohn de första klangidéerna till symfonin. Det var de stämningsmättade
inledningstakterna som dök upp när han under en
turistresa befann sig i klosterruinerna intill Maria
Stuarts slott Holyrood Palace i Skottland. Det var inte
första gången ett skotskt stämningsläge attraherat
Mendelssohn: året innan hade han i Berlin arbetat på
en skotsk sonat för piano, och det var det första verk
som bar spår av det som kommit att kallas Mendelssohns ossianska stil (efter de berömda dikterna
Ossians sånger). Men nu var han alltså på plats, i
Skottland.
Om startpunkten för symfonin kom som en ingivelse skulle slutförandet visa sig vara svårare. Ett par
år senare befann sig tonsättaren i Rom och hade då
med sig symfoniskisserna i bagaget, men endast under den tidiga vårvintern gick det bra att komponera,
för när våren drog fram över landet blev det omöjligt
för honom att fortsätta. Som han skrev i ett brev:
”Från 15 april till 15 maj råder den bästa årstiden i
Italien. Vem kan då förebrå mig att jag inte åter kan
försätta mig i de skotska dimstämningarna?”
Vad finns det då för skotska spår i symfonin?
Mendelssohn-biografen R Larry Todd pekar på att
inledningstakterna frambesvärjer stämningsläget i
ruinen medan huvudsatsens gungande 6/8-takt har
likheter med en ballad. Prov på Mendelssohns öra
för den skotska folkmusiken får lyssnaren i scherzot som förmodligen återspeglar det han fick höra
i Edinburgh under sin resa. Kan det sedan vara så
att Maria Stuarts tragiska öde sätter sin karaktär på
adagiots inledning som sedan vänder in i ett slags
bön? Den fjärde satsen ger i denna skotska läsning
ett prov på den krigiska och konfliktfulla historia som
varit skottarnas (inte för inte talade Mendelssohn om
Allegro guerriero, ett krigiskt allegro) medan slutliga
Allegro maestoso assai åter anknyter till den skotska
musikens särdrag (där den ”normala” skalans sju
toner inskränker sig till fem, pentatonik).
Den här beskrivningen ska inte förleda någon till
att tro att symfonin låter som en musikalisk reseguide, med utrymme för turistattraktioner, landskap, historia och kultur. Nej, det symfonin gör är att intonera
ett tonfall, poetiskt, ofta melankoliskt, ibland stridbart.
Skotskt eller inte förstår man ändå att Mendelssohn
inte kunde frammana tonfallet när han satt i Italien,
med solen stekande från himlen.
E r i k Wallr u p, m us I kkr iti ke r SvD
67
Göteborgs Symfoniker - en del av
Tidigare framföranden
BEETHOVEN
Pianokonsert nr 1 har spelats 34
gånger. Bland solisterna: Dame Myra
Hess (1939), Annie Fisher (1942),
Géza Anda (1957), Stephen Kovacevich (1972), Martha Argerich (1990),
Christian Zacharias (1999 & 2006)
och Per Tengstrand (2000).
Pianokonsert nr 3 har spelats 42
gånger. Bland solisterna: Artur Schnabel (1920), Vlado Perlemuter (1952),
Vladimir Ashkenazy (1965), Artur Rubinstein (1967), Emil
Gilels (1975) och Christian Zacharias (1999).
Pianokonsert nr 5 ”Kejsarkonserten” har spelats 78 gånger.
Bland solisterna: Eugen d’Albert (1906), Wilhelm Stenhammar (elva gånger 1906-1921), Rudolf Serkin (1935), Shura
Cherkassky (1939), Wilhelm Backhaus (1948), Solomon
(1954), Artur Rubinstein (1958), Sir Clifford Curzon (1959),
Alfred Brendel (1962 & 1965), Vladimir Ashkenazy (1966),
Emil Gilels (1967), Staffan Scheja (1991), Christian Zacharias (1999), Leif Ove Andsnes (1999) och Hélène Grimaud
(2004).
BRAHMS
Andra stråksextetten har spelats tre gånger.
Pianokonsert nr 2 har spelats 53 gånger. Bland solisterna:
Artur Schnabel (1907), Wilhelm Backhaus (1936), Edwin
Fischer (1948), Solomon (1948), Annie Fisher (1952), Käbi
Laretei (1954), Sir Clifford Curzon (1955), Artur Rubinstein
(1956), John Ogdon (1965), Daniel Barenboim (1968),
Claudio Arrau (1972), Stephen Kovacevich (1985), Murray
Perahia (1991), Lars Vogt (2000) och Garrick Ohlsson
(2010).
BÖRTZ
Pipor och klockor spelas för första gången.
dvorÁk
Stråkkvartett nr 14 har spelats fem gånger.
popical
me and my army
18/11 kl 21.00
konSerTHUSeT GÖTaplaTSen. BilJeTTer & inFormaTion: Tel 031-726 53 10. Vard. 12-18, lÖrd 11-15. WWW.GSo.Se
hindemith
Mathis der Maler har spelats 20 gånger. Bland dirigenterna:
Tor Mann (1935), Paul Hindemith (1952), Alberto Erede
(1956 & 1962), Stig Westerberg (1960, 1964 & 1976) och
Paavo Järvi (1996).
Horenstein (1969), Sir Georg Solti med Chicago Symphony
(1971), Charles Dutoit (1975) och Gustavo Dudamel (sex
gånger 2006-2007 inklusive gästspel i Paris och London).
Mendelssohn
Symfoni nr 3 ”Den skotska” har spelats 44 gånger.
Martinu
Stråkkvartett nr 7 ”Concerto da
camera” spelas för första gången.
Mozart
Uvertyr till Idomeneo har spelats 19 gånger men endast
tre gånger i vårt nuvarande Konserthus. Dirigenter: Issay
Dobrowen (1950), Jascha Horenstein (1969) och Charles
Dutoit (1977).
Klarinettkvintetten har spelats tio gånger.
Schnelzer
Cellokonserten Crazy Diamond uruppförs härmed.
Sibelius
En saga har spelats 82 gånger. Bland dirigenterna:
Wilhelm Stenhammar (tolv gånger 1909-1921),
Jean Sibelius (1911), Carl Nielsen (1920), Albert
Coates (1937), Wilhelm Furtwängler (1942) samt
den idoge Neeme Järvi (33 gånger 1990-2005
inklusive turnéer till Finland, Holland, Belgien,
Tyskland, England och Japan).
Sjostakovitj
Två stycken för stråkoktett framförs för första
gången.
Skrjabin
Le poème de l’extase har spelats
sju gånger. Dirigenter: Charles
Dutoit (1972), Jevgenij Svetlanov
(1978), Leif Segerstam (1983 &
1996) och Peter Eötvös (2005).
Janácek
Stråkkvartett nr 1 ”Kreutzersonaten” har spelats tre gånger.
LIDHOLM
Greetings from an Old World har spelats fem gånger.
VIVALDI
Piccolaflöjtkonserten har spelats tre gånger.
MAHLER
Symfoni nr 5 har spelats 34 gånger. Bland dirigenterna:
Ture Rangström (första framförandet, 1923), Jascha
69
Fråga Stefan
Skicka dina frågor om musik, konserthuset, orkestern och Symfonikernas verksamhet i
allmänhet till vår redaktör Stefan Nävermyr så letar han fram svaren: [email protected]
Varför har ni ingen textmaskin? Jag och
många andra tycker det är helt avgörande att man förstår vad sångerna handlar
om. Jag tänker på Mahlers Das Lied von
der Erde som ni framförde i oktober.
Det är för mörkt i salongen för att läsa
textblad och då missar man ju samtidigt
vad som händer på podiet. En textmaskin skulle lösa alla problem!
Kjell Bengtsson, Alingsås, regelbunden
konsertbesökare med Platinakort
Nu när skärmarna med sin rullande text
blivit självklara på alla operahus kan man
Jag och min väninna pratade om orkesterns skickliga musiker och märkte att
flera av dem, liksom vi, ”hängt med” i
en herrans massa år. Vad ligger medelåldern på i Göteborgs Symfoniker?
Karin och Ellen, Göteborg
Lagom, skulle man diplomatiskt kunna
säga. Men vi låter i stället statistikens kalla
fakta tala för sig. Genomsnittsåldern i
Oscar, 25
70
Johan, 47
verkligen undra det. Vi hade en maskin
till låns från GöteborgsOperan (bilden)
när vi gjorde Valkyrian med Kent Nagano
för några år sedan och det var uppskattat.
Jag tror egentligen det är en resursfråga:
textmaskinen går på en miljon eller två
och sedan tillkommer kostnader för
den partiturkunniga person som sköter
textflödet. Med relativt få vokala produktioner under säsongen är det en utgift
som jag tror inte känts berättigad. Men
det kan tas under övervägande igen, och
finns det någon sponsor som känner sig
manad så…
orkestern är 47 år, samma som cellisten
Johan Stern. Orkesterns yngste medlem är
cellisten Oscar Kleväng, 25 år, och äldst är
cellisten Lidia Turestedt, 67 år, som precis
gått i pension. Intressant att notera är att
medelåldern mellan män och kvinnor
skiljer sig: männen är i genomsnitt 49 år
och kvinnorna 42 år. Det kan möjligen
betyda att fler kvinnor än män anställts de
senaste åren.
Lidia, 67
Halv åtta
hos Maria
TEXT stefan nävermyr Foto Måns Pär fogelberg
Den här gången fick vi inte bara ett recept utan en hel trerättersmiddag.
Och det är inte så konstigt: Maria Stjernros stora intresse är matlagning.
Vilket betyg fick hon? Det avslöjar vi längre fram.
M
Marias kantarellsoppa
3-4 dl förvällda kantareller eller
blandsvamp
2–3 schalottenlökar
1–2 vitlöksklyftor
100 g smör
½ dl vitt vin
6 dl grönsaksbuljong
2 dl vispgrädde
72
Finhacka lök och vitlök och fräs i lite
smör tillsammans med svampen. Häll
över vinet och låt det puttra. Tillsätt
buljong och grädde. Låt allt sjuda i
ca 10 minuter. Mixa soppan slät och
klicka sedan i resten av smöret.
Värm soppan så att smöret smälter
och den blir lagom het. Smaka av
med salt och peppar.
Servera med bröd, kex och ost.
ånga av er läsare har mött Maria Stjernros
i Konserthuset. Som marknadsproducent
ansvarar hon för marknadsföring, annonsering och kampanjer men också för att abonnenter och
biljettköpare ska få en fin och minnesvärd konsertupplevelse. Hon har svarat på ett oräkneligt antal frågor och
löst en mängd biljettproblem under årens lopp. Uppstår
panik fixar Maria det. Hon är du och kompis med många
konsertbesökare.
– Jag älskar mitt arbete och publiken här i Konserthuset. Våra kunder är både kunniga och ställer höga krav.
Det gillar jag. Det är fantastiskt vilket engagemang de har
för musiken och Göteborgs Symfoniker, säger Maria.
På fritiden strosar hon gärna i saluhallen för att upptäcka nya råvaror eller välja ut en fin köttbit till helgen.
Och ett gott vin som passar till.
– Det finns inget som går upp mot att bjuda in vänner
på middag.
När hon bjöd in oss kolleger till villan i Bräcke på middag en kulen höstkväll hade hon valt ett lika enkelt som
passande tema: säsongens råvaror. Kantarellerna hade
Roger och Lars-Ove – servitörer i Konserthusets foajébar
– plockat i traktens svampskogar. Torskryggen kom från
den lokala fiskbilen och höstäpplena hade hon plockat
själv i trädgården. Pepparrotssås till torsken, vaniljsås till
äppelpajerna. Vitt vin och mineralvatten till maten samt
kaffe med avec till desserten. Jag kan lova att stämningen
var på topp… värmen kom både från kaminen och Maria
och hennes sambo Patrik som serverade med sedvanlig
elegans.
Några röster i sorlet:
– Vilket gott bröd, skicka korgen.
– Det är äkta vanilj i såsen, va?
– Perfekt tillagad torsk, så gott…
– Det var sting i pepparroten – den gick rätt upp i
näsan som den ska!
– En kopp kaffe till så är kvällen perfekt.
Så till poängen. Marias tema var perfekt - säsongens
råvaror i en fin kombination. Som värdinna är hon
generös och omtänksam och fick alla att trivas. Middagen serverades effektivt och i lagom tempo, man hann
njuta av både maten och sällskapet. Alla rätter smakade
förträffligt. Vi gäster var eniga: det blir nio poäng! Och
du vet vad det betyder, Maria: nästa gång du bjuder till
fest har du chans att få tio poäng…
Är du nyfiken på hela menyn, titta in på vår hemsida
www.gso.se/podiet/meny
73
Musiker i blickfånget
Jennifer Downing Olsson
TEXT stefan nävermyr Foto anna hult
Du har fått anställning i en ny orkester?
– Ja, i Grant Park Symphony Orchestra, Chicagos ”andra”
orkester. Jag har spelat med dem i flera år som vikarie
men nu har jag fått fast anställning. Det känns väldigt roligt! Merparten av musikerna kommer från Lyric Opera
of Chicago. En trumpetare kommer från Los Angeles
Philharmonic och arbetar med Gustavo Dudamel.
Och sedan blev du fast i Göteborg?
– Symfonikerna hade provspelning för en tjänst i basstämman och Charles fick jobbet. När det sedan blev en
ny vakans provspelade jag och blev antagen. Min man
Jimmy Olsson är frilansande trombonist här i stan och
spelar just nu i Gothenburg Wind Orchestra och arbetar
med El Sistema i Hammarkullen.
Så nu lämnar du Göteborgs Symfoniker?
– Inte alls, tvärtom! Det här innebär att jag kan fortsätta
spela med Göteborgs Symfoniker och samtidigt bibehålla
kontakten med USA och min familj där. Det är en perfekt
lösning för mig att få arbeta i Chicago på somrarna och
med Göteborgs Symfoniker under den övriga säsongen –
”the best of both worlds!”
Du har varit med på hela äventyret med vår chefdirigent Gustavo Dudamel. Hur har det varit?
– Otroligt. Han är en fantastisk människa och musiker
som får orkestern att överträffa sig själv. Konserterna
med honom är outstanding.
Då blir det arbete hela sommaren?
– Grant Park Symphony är aktiv från juni till augusti.
Vi har en utomhusscen i Millennium Park mitt i stan
där man gett gratiskonserter sedan 1930-talet. Vi ger
tre konserter varje vecka, med två olika program, så det
är väldigt intensivt. I somras var den finske dirigenten
Hannu Lintu hos oss en vecka, det var en höjdpunkt, han
är väldigt omtyckt där. Vi gjorde Kullervo av Sibelius med
två finska solister och en amerikansk kör som sjöng på
finska. Det var en fantastisk upplevelse.
Du kommer från Florida och hamnade i Göteborg.
Hur gick det till?
– Jag spelade i en studentorkester, Civic Orchestra of Chicago som är kopplad till Chicago Symphony, och tog privatlektioner när jag träffade en svensk student som gick
sin musikutbildning där. Vi blev tillsammans i Chicago
och när han var klar med sin utbildning och återvände
till Sverige följde jag med. Jag provspelade både för Sveriges Radios symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker
och fick ett ettårigt vikariat hos Radiosymfonikerna. Det
var ganska roligt: Charles DeRamus provspelade också
och fick ett ettårsvikariat i Göteborgs Symfoniker. Sedan
bytte vi så att vi arbetade halva tiden var hos respektive
orkester.
74
Du har jobb i två orkestrar, är gift och har en fyraårig
dotter. Hur får ni vardagen att fungera?
– Det funkar. Vi har min baskollega Jenny Ryderbergs
lillasyster som barnvakt. Vi turas om att sköta hemmet
och skriver in familjedagar i kalendern också. Favoritutflykten är en söndagspromenad i skogen.
Vi ser dig i de flesta konserterna med Göteborgs Symfoniker. Något särskilt du ser fram emot nu i vinter?
– Brahms är en höjdpunkt för mig. Han skriver alltid
spännande basstämmor som sitter bra. De är svåra men
inte alltför svåra. Man känner sig levande när man spelar
Brahms, det är härligt att spela hans orkestermusik. Vi
gör den andra pianokonserten med Yefim Bronfman och
Gustavo Dudamel i december. Och Mendelssohns tredje
symfoni, också den med en fantastisk basstämma, så det
ser jag verkligen fram emot.
Jag har hört att basstämmans instrument håller hög
klass?
– Vi har väldigt fina instrument. De senaste åren har vi
bytt upp oss efter hand och nästa gång är det min tur att
få ett nytt instrument. Jag tror inte det finns någon orkester i världen som har en sådan fin samling ”gamla italienare”. Jag håller utkik på den internationella marknaden
och så fort något intressant dyker upp vill jag provspela.
Det är jättespännande!
75
Turnérapport:
Oslo – Reykjavik
TEXT & Foto Magdalena nilsson
OSLO 16 september
REYKJAVIK 18 september
Rehnqvist tiger touch
mozart klarinettkonsert
tjajkovskij symfoni nr 6 ”pathetique”
dirigent gustavo dudamel
solist martin fröst bassettklarinett
Interiör och exteriör från Harpa, konserthuset i Reykjavik som fått
sitt namn efter den första vårmånaden då ljuset återvänder och
ger hopp åt mänskligheten.
76
D
et är spännande att åka på turné med
symfonikerna. Man får möjlighet att
umgås på ett helt annat sätt än till vardags hemma i konserthuset. Stämningen är hög
och förväntansfull. Schemat är alltid fulltecknat:
resor, repetitioner, transporter och akustikprov.
På hotellet hör man hur skalor och krävande
motiv från olika instrument smyger sig ut i korridorerna.
Ibland får man ändå några timmar över. På den
här turnén blev det till exempel tillfälle för varmt
källbad och ridtur på Island.
Efter en tre timmar lång busstur kom vi till
Oslo. Vi checkade in och åt lunch innan det var
dags att bege sig till Oslos konserthus där podiet
stod färdigdukat och väntade på att få tas i bruk
av Sveriges nationalorkester.
Scenteknikerna gör sin egen turné då de reser
på helt andra tider för att kunna ta emot instrument och konsertkläder som fraktas via lastbil
och flyg till nästa anhalt. Alla konserthus ser
olika ut och det måste teknikerna också anpassa
sig till. De tillbringar timmar med att fixa med logistiken kring en konsert. Instrument, stolar, notställ och konsertkläder ska packas upp och ställas
i ordning innan orkestern anländer. Och efter
konserten ska allt packas in i lastbilarna igen. En
försenad transport kan ställa hela logistiken på
ända och i värsta fall även påverka konserten.
Konserten i Oslo avlöpte helt enligt boken. Karin Rehnqvist fick ta emot välförtjänta ovationer
för sitt nyskrivna verk Tiger Touch (orkesterns
30-årspresent till Gustavo) och Martin Fröst gav
sitt finstämda extranummer och tackades med
jubel före paus. Konserthuset var fullsatt och att
döma av applåderna lämnade vi Oslo med fanan
i topp.
Dagen därpå var en resdag med en nästan tre
timmar lång flygresa till Island och busstransfer
till hotellet i centrala Reykjavik. Några passade
på att åka på upptäcktsfärd med hyrbilar medan
andra uppsökte Reykjaviks centrum för att äta
middag på restaurang. Lokala läckerheter som
valkött, lunnefågel, lamm och fisk låg på många
tallrikar. Syrad haj erbjöds som snack och det
faller inte in under epitetet läckerhet enligt mig.
Den svavelsmaken kan jag klara mig utan.
På söndagen var det samling på konserthuset
Harpa klockan 18 och därmed kunde vi ägna en
stor del av dagen till valfria övningar. Jag tillhörde
skaran som tog en lång ridtur på islandshäst.
Vi fick en skön utflykt i den vackra och karga
isländsla naturen. Andra beökte den Blå lagunen
för ett uppfriskande källbad.
Några mäktiga strofer ur Pathétique fick inleda
soundchecken. Gustavo såg nöjd ut. Efteråt svidade musikerna om medan publiken fyllde den
vackert röda Eldborgsalen till brädden. Det var
1800 hänförda och nöjda islänningar som senare
lämnade konserthuset medan vi bjöds på mingel
tillsammans med Reykjaviks symfoniker där
konserthuschefen Steinunn Birna Ragnarsdóttir
tackade orkestern för en fantastisk konsertkväll
och välkomnade oss tillbaka till Island och Harpa.
”Dudamel, that was awesome!” skrev en
isländsk recensent och jämförde sin upplevelse
med en rockkonsert. ”Tredje satsen var helt
otrolig i sin framfart. Man ville nästan ställa sig
upp och skrika. Överlag var det en mycket stark
upplevelse som jag sent ska glömma. Slutsats:
detta var utan tvekan en av de bästa konserterna i
Islands historia.”
Martin Frösts fantastiska klarinettspel och
Tjajkovskijs känsloexplosion i Pathétique är
härliga minnen från konserterna men det var
nog ändå Gustavos ord till publiken i Oslo innan
extranumret gavs som jag kommer att minnas
starkast från turnén. Efter en storm av applåder
klev han upp på pulten, stod tyst en stund, vände
sig sedan mot publiken och sade: ”… we love to
dedicate, to the soul of this wonderful country, a
piece by Giacomo Puccini which means; peace,
love and hope.” De orden rörde norrmännen som
lidit mycket efter sommarens vansinnesdåd. Det
var helt tyst i salongen.
Nu blickar vi framåt. Nästa turne blir med
Gustavo Dudamel till Spanien i mars 2012.
Vår turnédokumentation finns på gsoblogg.gso.se.
Turnéfilmen från Oslo-Reykjavik hittar du på Youtube.
77
JulJubel
med Claes Malmberg
TEXT Per Stern Foto Anna hult
N
är vi träffas över en kopp kaffe på ett fik
på Avenyn för att tala om JulJubel vet
Claes Malmberg ännu inte så mycket
mer om sin roll än att han ska vara konserternas
presentatör.
Men han vet att han gärna skulle vilja göra en
jullåt tillsammans med Symfonikerna.
– Det är de enda världsstjärnorna vi har i den
här stan, så det är klart att jag vill. Jag uppskattar
att Symfonikernas utbud innehåller både brett
och smalt, trots att de är en institution. Det säger
jag inte bara för att jag ska jobba ihop med dem.
Bredden är viktig, det är många andra kulturinstitutioner som glömmer det.
Hans egen favoritjulsång är O helga natt.
– Men jag kan lova publiken att det inte blir
den! Den är alldeles för fin för att förstöra.
Somliga låtar håller för att framföras av Claes
Malmberg, men inte den.
Hans allra tidigaste jular firades i Göteborg,
från tioårsåldern i Hindås dit familjen Malmberg
flyttade.
– Vi firade jul som de flesta andra med julgröt,
Kalle Anka och julklappar. Jag firar jul med mina
egna barn likadant, bara det att nu är jag äldst. Ja,
ibland kommer morsan och hälsar på och hon är
ju äldre.
Det faktum att han numera är buddist har
inte förändrat hans inställning till julfirande.
Det kristna inslaget stör honom
inte och han tycker att högtider
som jul och påsk fyller en viktig
funktion i en tid där perspektiven
är korta.
– Traditioner binder människor samman både med varandra
och historien. Jag tycker att man
ska visa respekt för religion och
religiösa människor. Idag talas det
så ofta om tro utifrån en vetenskaplig grund. Min utgångspunkt
är att vi egentligen vet väldigt lite.
78
För hans del får affärerna gärna ha stängt
åtminstone någon enstaka högtidsdag för att ge
utrymme åt att ha det lika långtråkigt som det
fanns möjlighet till när han var ung på 1970-talet.
– Som det var på långfredag på den tiden. Jag
tror att vi skulle må bra av att bara sitta hemma
på soffan en dag och inte ens gå till Konserthuset.
Eller se Claes Malmberg.
Hans finaste julklappsminne är en Batmandräkt som han fick när han var runt tio år.
– En annan jul fick jag ett par fotbollsskor som
jag blev väldigt glad för, jag tror det var ett par
Puma Pelé. Samtidigt var det väldigt frustrerande
eftersom det var vinter och jag måste vänta innan
jag kunde använda dem. Jag var orolig för att jag
skulle hinna växa ur dem. Men det gjorde jag
inte.
Claes Malmberg har just flyttat tillbaka med
fru och barn till sin barndoms och ungdoms stad
efter att ha bott i Malmö, Stockholm, Södertälje
och på Österlen. Det var här i Göteborg som han
som 16-åring gick in på en fri teater och frågade
om han fick vara med.
– Egentligen skulle jag bli plåtslagare, men jag
var så opraktisk.
Han fick vara med, och sedan dess har han
försörjt sig som skådespelare.
– Jag har inte varit arbetslös en dag. Jag har
haft en väldig tur.
Om det bara vore för skådespelaryrkets skull
hade nog Stockholm varit en bättre bostadsort,
anser han. Men det finns ju annat än jobb.
– Det är ingen jätteskillnad på städer, men
när jag kommer hit känns det att Göteborg är en
social stad. Det är lätt att få kontakt med folk och
atmosfären är avspänd. Det är inte så jädra noga
med saker och ting. Så ur ett mänskligt perspektiv föredrar jag Göteborg.
juljubel
stora salen 8 december kl 19.30, 9 december kl 18.00, 10 december kl 15.00 & 19.00
79
Säsongsöppningen 2011-2012!
Abonnemangssäsongen inleddes storstilat med Mahlers sjunde symfoni, ”Sång om natten”: tre utsålda konserter 8-10 september med Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker. GP:s Håkan Dahl gav konserten
fyra av fem fyrar och kallade Gustavo Dudamels tolkning ”både befriad och besjälad”. Musikerna ”tycktes
njuta av sina uppgifter… därigenom kunde varje stämma tala för sig själv och med egen kraft.” Vad tyckte
publiken om konserten? Vi frågade.
Helt enkelt lysande!
”Sibelius andra symfoni
framförs med sådan kraft
och friskhet att lyssnare säkert plockar fram Barbirollis
härliga inspelning med Royal
Philharmonic Orchestra som
jämförelse. Precis när man
trodde att Dudamel kanske
ska bli alldeles för sentimental i Sibelius mest bekymmerslösa symfoni så gör
han precis tvärtom. En kärv,
beslutsam tolkning framträder där musiken stundtals
klingar som Sibelius fyra.
I DGs framskjutna ljudbild
hör man hur varje enskild
sektion av Göteborgs Symfoniker arbetar – och hur väl
de spelar. Så mycket rymd och eftertanke; så många
överraskande växlingar i humör och stämningsläge; så
mycket att upptäcka i musiken vi trodde vi kände till.
Om bara DG behållit publikreaktionen för eftervärlden.
Hade denna skribent varit i Göteborg hade han ropat
efter mer.”
Andrew Mellor, BBC Music Reviews
”Göteborgs Symfonikers sound som Dudamel tog över
är mörkare och fylligare än vi är vana vid i Los Angeles
och Caracas soliga klimat. Känslan av tradition i Sveri-
Siv Atterdam
– Den var jättefin, verkligen jättefin. En fruktansvärt bra symfoni – jag
älskar Mahler. Dudamel
är helt fantastisk, jag har
hört honom många gånger. Han är helt enorm.
Bengt Kjellqvist
och Gunilla Gomér
– Det var så kraftfullt att
hela taket lyfte. Speciellt
mot slutet. Det är en lång
symfoni men vi tänkte ”så
fort det gick, är det redan
slut?” Fantastiskt av
musikerna att hålla på så
i en och en halv timme!
Marie Hernmarck
– Fantastisk. Hela
symfonin är makalös
och finalen går ju inte
av för hackor. Den är
så fantastisk att tårarna
bara flödar. Orkestern är
härlig, de är så duktiga
och så samspelta. En bra
start på säsongen!
Ulrika Nielsen
– Fantastisk. Helt makalöst. Förra veckan var det
Mendelssohns ”Italienska”,
en av mina favoritsymfonier, och nu Mahlers sjua.
Musik av ett helt annat
slag men en underbar
upplevelse. Och så dirigerar karln utantill!
(Bengts far hette Sven Kjellkvist och var under många år
hornist i Symfonikerna.)
ges andra stad är omisskännelig, men så är också Dudamels
förvaltande av sagda tradition.
Sibelius dirigerade sin andra
symfoni i Göteborg. Nielsen
dirigerade också orkestern i
sina fjärde och femte symfonier, också med i denna box.
Dudamel närmar sig partituren
med en medryckande känsla
av förundran när han lär sig
ovanlig och underbar musik
från musiker son har den i sitt
DNA. Men han eggar också
dessa svenskar. Det märkliga i
Nielsen fängslar. Dudamels
Sibelius seglar högt av lycka
och i slutet av symfonin är han i sjunde himlen (se
finalen på YouTube).”
Mark Swed, Los Angeles Times
”Nielsen dirigerade sin fjärde symfoni 1918 i Göteborg.
Denna outsläckliga bildar tillsammans med symfoni nr
5 en beundransvärd höjdpunkt. Här är musicerandet
fokuserat och virtuost, samtidigt äkta och naturligt.
Dudamel lyfter perfekt fram vad musikerna redan har i
blodet.”
Lars Hedblad, SvD
”Det här är underbart väl förberedda och genomgående
engagerade tolkningar under Thord Svedlunds genomtänkta ledning, realistiskt fångade av mikrofonerna i
Göteborgsorkesterns akustiskt ideala hem.”
Andrew Achenbach, Gramophone
”Det här är i korthet en oerhört attraktiv symfoni där
vitryska och polska influenser skickligt har vävts in i
den symfoniska strukturen och klätts i en fantasifull orkestrering… med sin sekvens av Prokofjev-lika danser
är den fjärde sviten ur Guldnyckeln en idealisk koppling
till den tredje symfonin, och båda verken återges med
energi och hängivenhet av Thord Svedlund och Göteborgs Symfoniker i denna praktfullt inspelade utgåva.”
Erik Levi, BBC Music Magazine
Se klippet från konserten på www.youtube.com, sökord mahler7dudamel.
80
81
Ett hemligt rum
Kaffekokaren puttrar hemtrevligt och en klocka tickar tryggt. I hörnet
står en kamin inramad av en soffgrupp i vinröd sammet. Utanför viner
höstvinden och det är skönt att vara innanför Konserthusets tjocka väggar. Jag sitter och fikar med fagottisten Arne Nilsson på den mysigaste
platsen i huset – träblåsrummet.
TEXT Lovisa piHl Foto anna hult & lovisa piHl
A
lla sektioner i orkestern har ett eget rum
där de kan öva med stämman och vårda
sina instrument. Träblåssektionen består
av flöjt, oboe, klarinett och fagott. Det är ett av de
ljusaste rummen i huset och det behövs bra ljus
för att kunna tillverka de rör som alstrar klangen.
Klarinettister köper sina rör (bilden) medan de
flesta fagottister och oboister tillverkar rören
själva. Arne Nilsson har spelat fagott i Göteborgs
Symfoniker sedan 1979. Under den tiden har
det hänt mycket. Orkestern har vuxit och blivit
omtalad i hela världen. Själva Konserthuset har
vuxit med en utbyggnad med fler övningsrum
och större sektionsrum.
– Jag tror att det är en viktig del i arbetet att
sitta och prata och fika före repetitioner och konserter. Det är ett sätt att förbereda sig och skapar
en god stämning. Speciellt viktigt är det för oss
som tillverkar rör – ett verkligt precisionsarbete,
berättar Arne Nilsson.
Ett rör tar ungefär en halvtimme att tillverka
och sen finjusterar man efter hand. Man kan
använda ett rör ungefär i en vecka och ofta har
man flera rör i gång samtidigt eftersom de blir lite
olika och lämpar sig för olika stycken. Rören är
tillverkade av en speciell vassort från sydeuropa.
– Det är mycket jobb med rören, ibland blir
det problem och det måste bara fungera som det
ska eftersom klangen påverkas så väldigt mycket
av rörets utformning. Jag lägger ner ungefär en
halvtimme om dagen på att tillverka och justera
rör, säger Arne Nilsson.
Träblåsrummet ligger i den nya utbyggnaden
belägen i den bakre delen av huset som är ritad
av White arkitekter och stod färdigt 1999. Men
atmosfären här inne är långt ifrån modern, utan
kan liknas mer vid ett brittiskt vardagsrum. På
väggarna sitter svartvita fotografier av pensionerade musiker, stora tavlor och djurhorn. Det
finns ett hörnskåp fyllt med böcker, tidningar och
skivor om man behöver ladda batterierna mellan repetitionerna. Före konsert är stämningen
”backstage” laddad och man kan nästan röra vid
alla nerver som finns i luften. Då är det extra
skönt för träblåsarna att efter konsertens slut gå
in i sitt rum, sätta sig i sammetssoffan, tända i
kaminen och bara slappna av.
Fagottisten Christer Nyström kopplar av i soffan
under konsertpausen.
82
83
ROLF HAGLUND
Skribent och radiojournalist som har arbetat
på SR P2 i mer än 30
år. Har skrivit det mesta
om nutida svensk konstmusik i två upplagor
av världens ledande
musiklexikon The Grove
Dictionary of Music and
Musicians samt skrivit
verkkommentarer till
orkestrarna i Stockholm,
Umeå, Växjö och Borås.
Han har också ansvarat
för texter till ett stort
antal skivutgåvor.
STIG JACOBSSON
Musikvetare och författare. Har skrivit verkkommentarer för flera
orkestrar, framförallt
Norrköpings symfoniorkester, för vilken han
även varit planeringsoch programchef. Han
är även recensent i
fack- och dagspress
och har skrivit biografier
över Bo Linde, Dmitrij
Sjostakovitj, Carl Nielsen
och Kurt Atterberg.
Martina Jarminder
Har varit musikkritiker i
Sydsvenska Dagbladet
samt kulturredaktör för
Blekinge Läns Tidning,
redaktör för Opus och
programredaktör för
84
Jan ling
Pensionerad musikforskare, tidigare professor
i musikvetenskap och
före detta rektor för Göteborgs universitet. Han
ägnar sitt otium åt att
spela piano och föreläsa.
Hans hjärta finns hos
Göteborgs Symfonikers
vänförening som under
många år fått ta del av
de första utkasten av
hans böcker om Patrick
Ahlströmer, Charles Burney och Franz Liszt.
Jörgen lundmark
Musikjournalist som
arbetar regelbundet för
tidskrifterna Opus och
Musik och ljudteknik
samt för dagspressen.
Har även skrivit verkkommentarer för olika
festivaler och skivproduktioner.
Magdalena
nilsson
Har arbetat på Göteborgs Konserthus sedan
1998, de senaste fem
åren på marknads-
avdelningen med att
framställa trycksaker,
uppdatera hemsidan och
sköta sociala medier.
Hon har också bloggat
för Göteborgs Symfoniker på flera av de
senaste årens turnéer.
Stefan Nävermyr
Podiets redaktör. Sedan
1980-talet verksam
som journalist med stort
musikintresse. Har varit
redaktör hos Kungliga
filharmonikerna och var
på 1990-talet skivproducent i Stockholm där han
arbetade med artister
som Rigmor Gustafsson,
Esbjörn Svensson Trio,
Alice Babs och Jeanette
Lindström.
Gunilla Petersén
Musikvetare samt teateroch konsthistoriker. Var
1981-2007 programredaktör hos Kungliga
Operan. Dessförinnan
redaktör hos Rikskonserter. Har skrivit om
musik i diverse tidskrifter
och bidragit med texter
till CD-utgåvor samt
skrivit verkkommentarer
till Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios
symfoniorkester och
Musica Vitae.
Lovisa Pihl
Skribenten Lovisa Pihl
arbetar på Backa Teater
och Hagateatern och
frilansar inom kulturområdet. Har en magisterexamen i kommunikation med inriktning på
litteraturvetenskap och
lingvistik och arbetade
under studietiden i Konserthusets reception.
Johan Scherwin
Har sedan tidigt 1980-tal
arbetat som musikjournalist och främst skrivit
om jazz. Har medverkat
regelbundet i bland
annat DN, Musik, Lira
och SR P2. Arbetar i
dag som webbredaktör
på Kulturrådet och
undervisar i journalistik
på Södertörns högskola.
Mycket förtjust i att höra
musik på scen, det vill
säga att gå på konserter.
Per Stern
Frilansjournalist från
Göteborg. Skriver om
historia, nostalgia och
kultur. Gillar gitarrsolon
från 1970-talet och
violinsolon av något äldre
datum.
Joakim Tillman
Docent i musikvetenskap
vid Stockholms universitet. Har skrivit om Daniel
Börtz, Ingvar Lidholm
och modernismen från
1960-talet och framåt.
Slutför för närvarande
ett forskningsprojekt
om Wagnerinfluenser
i svensk opera decennierna före och efter
sekelskiftet 1900.
Ingemar von Heijne
Radiojournalisten Ingemar von Heijne hör till SR
P2:s mest bekanta röster.
Ur hans memoarer: ”Benen räckte förvisso inte
ner till flygelns pedaler
men roligt var det nog
för 75 år sedan. Det blev
ingen körsång alls förrän
efter skolan (!). Kyrkan
fick den i stället. Studier i
musikhistorien framfödde
radioprataren, modell ”Ä”.”
Erik wallrup
Musikkritiker i Svenska
Dagbladet och doktorand
i musikvetenskap vid
Stockholms universitet
och universitet La Sapienza i Rom. Dessutom
författare som skrivit en
bok om Nietzsche och
lyssnandet (inte minst
det musikaliska). Hans
senaste roman Försoningen utkom på Atlantis
förlag 2011.
Fannys undulat är sjuk, veterinären säger att den inte kan leva mer. Och så är det. Sedan
blir det begravning i trädgården. En liten ask i jorden med en blomma på. Men var är
undulaten? Den kanske har flugit rakt upp i himmelen, säger Fanny.
GSOPULS
Orkestermusik från den stora repertoaren varvas med texter, bilder, tankar och känslor.
BeethOven, SiBeliuS, Wagner, iveS och af MalMBOrg Ward
gÖteBOrgS SYMfOniKer
dirigent anna-Maria helSing
PreSentatÖr tOBiaS edvardSOn
regiSSÖr Svante grOgarn
himmel och jord
med hela orkestern rakt in i livets stora frågor
19 /11 kl 13.00 & 15.00
KONSERTHUSET GÖTAPLATSEN. BILJETTER & INFORMATION TEL 031-726 53 10. VARD 12-18, LÖRD 11-15. WWW.GSO.SE
GÖTEBORGS SYMFONIKER ÄR SVERIGES NATIONALORKESTER. FÖRSTE HUVUDSPONSOR VOLVO. HUVUDSPONSORER SEB, GÖTEBORGS-POSTEN OCH SKF
Göteborgs Symfoniker - en del av
Kungliga filharmonikerna i Stockholm. Är
numera politisk redaktör
på Skånska Dagbladet.
Martina Jarminder är
utbildad sångerska.
Göteborgs Symfoniker - en del av
Våra skribenter
Vit limousin? Nej tack.
A
tt boka världsartister – både i geografisk och
bildlig bemärkelse – kan ha sina sidor. De flesta
artister jag stött på under mina år i branschen är
professionella och trevliga. De gör sitt jobb och vet vilka
villkor som gäller. En lyckad konsert och ett bra bemötande leder till nya inbjudningar. Men när det kommer
till kontrakt, agenter och personliga assistenter kan det
uppstå problem. Naturligtvis är det amerikanarna som
banat väg för en ny attityd – populärmusikens världsstjärnor kan kräva precis vad de vill. I USA är det omfattande och detaljerade kontrakt som gäller. Det handlar
om showbiz där allting måste vara reglerat och godkänt
av advokater. Den för min del mest besvärliga delen av
kontraktet är den så kallade ridern, artistens kravlista på
alla praktiska detaljer. Låt mig ta ett exempel. Vi skulle
nyligen ha besök av en jazzmusiker som är beryktad för
sin rider. Han har vid tidigare besök ratat hotellsängar
på fem olika hotell i Oslo och krävt att temperaturen
på hans lilla podium och scengolvet inte får skilja mer
än två grader samt att han måste ha bil från hotellet till
konserthuset, hur kort sträckan än må vara, och att bilen
absolut inte får vara vit. Varför? Kanske frös han en gång
fötterna av sig vid någon konsert, blev uttittad i den vita
limousinen eller fick ligga vaken en hel natt inför en
viktig konsert för att madrassen var knölig. Kanske är
hans krav berättigade, men för mig som seriös producent
uppstår inte sådana problem. Artisterna ska kunna lita på
att vi håller en hög standard. Detta är ett förtroende som
det tar år att bygga upp.
86
Artisterna är som regel ofta artiga och samarbetsvilliga. Om pianisten kräver att få en Yamahaflygel eller en
sällsynt Fazioli berättar jag om våra fina Steinwayflyglar
och då brukar de oftast vara med på noterna (och tangenterna). Jazzbasister reser sällan med sina instrument på
grund av höga transportkostnader på flyget, men där
har vi kontakter i stan och kan erbjuda en kontrabas av
hög klass. En bas som används av jazzmusiker har oftast
ett lägre stall än de basar som musikerna i Göteborgs
Symfoniker använder.
Vi talade om showbiz och i det paketet ingår resor,
visum och speciella villkor för gagerna. Att boka en
biljett från Pakistan till Göteborg är inga problem, men
att ordna visum är inte alltid lätt för artisterna. I det
här fallet hade slagverkaren lämnat för knapphändiga
uppgifter i sin ansökan och när jag talade med ambassaden i Islamabad kunde de ordna visum, men inte i tid
till konserten. Beviljas ett visum till Sverige beviljas det
också till EU vilket innebär en mer omfattande byråkratisk hantering. Artisten fick stanna hemma, pengarna för
flygbiljetten gick i sjön och konserten med ensemblen
från Baluchistan genomfördes utan nämnde slagverkare.
Sådant får man räkna med.
Gagerna överförs nästan alltid till artistens konto,
ibland via agenten eller någon mellanhand. Det är inte
alltid artisten vill ha pengarna överförda till sitt hemland,
av flera skäl… Jag har burit mycket pengar i kontanter på
Avenyn inför internationella gästspel. Men det sker inte
längre. Även i showbiz finns det en del fula fiskar och då
måste man se till att vara på den säkra sidan. När Göteborgs Symfoniker för många år sedan gav en konsert i
amfiteatern nedanför Partenon i Aten kändes situationen
osäker. Det gick så långt att jag krävde att få orkesterns
gage före konserten. Arrangören lämnade över en plastkasse full med drakmer, runt 100 000 kr i småsedlar, som
jag gömde undan i handbagaget på vägen hem. Det är
numera preskriberat.
Artistkontrakten kan som sagt vara detaljerade intill
löjlighetens gräns. Och ibland utan artistens vetskap. När
Cecilia Bartoli första gången besökte Göteborg 1996 stod
en espressomaskin med på ridern. Detta var långt innan
latte och barrista var vardagsord i göteborgskan så vi
hade ingen direkt lösning på problemet. Vår dåvarande
inspicient Johan Björkman och jag bestämde oss för att
avvakta. När sångerskan kom till Konserthuset tog vi upp
frågan om espressomaskinen. Hon tittade frågande på
oss:
– Espresso? Jag dricker inte kaffe.
Lars Nyström är en av tre producenter på Konserthusets
planeringsavdelning med huvudansvar för våra jazzserier
och Världen i Konserthuset. Han kom till Göteborgs Symfoniker som altviolinist 1973 och var 1982-1998 orkesterchef.
2004-2006 var han ansvarig för den klassiska musiken i
Vara Konserthus.
87
Göteborgs Konsertkör
presenterar
Hallå där,
Lisa Ford
Messias
Hur gick det när du och dina stämkolleger spelade
Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester i september?
Konserthuset, Göteborg
Sön 27 nov, kl 15.00 och 19.00
– Bra, det är alltid
roligt att spela tillsammans med Gustavo
Dudamel och en stor
ära att spela som solist
tillsammans med
orkestern.
Anna Jobrant, sopran
Amanda Flodin, alt
Martin Vanberg, tenor
John Kinell, bas
Ibland är det bra om det inte hörs
av Georg Friedrich Händel
Maskindelar ska inte höras.
Förutom energieffektiva kullager, tätningar och
smörjsystem har SKF ett stort sortiment av
instrument för att bland annat upptäcka maskinljud
och vibrationer. Så idag bidrar våra tusentals
produkter och tjänster till en bättre miljö, inte bara
genom bättre hushållning med naturens resurser,
utan även genom minskat buller.
Att minska friktion har varit vårt mål ända sedan
starten 1907. Att det sen i sin tur minskar oljud,
det bjuder vi på.
Dirigent, Mattias Alkman
Symfoniorkester
Göteborgs Konsertkör
The Power of Knowledge Engineering
Hur länge förberedde
ni er?
–Vi repeterade med
hornstämman i ungefär en månad. Jag har
känt till Schumanns
Konsertstycke för fyra
horn och orkester sen
jag var ung och många
av oss har spelat den
i andra sammanhang
men vi har aldrig
spelat den tillsammans med orkestern
tidigare. Det gör vi
gärna igen!
Biljetter finns i kassan
och via www.gso.se
Foto: Anna Hult
Vad gjorde du efter
konserten?
– Det är en stor
anspänning att vara
solist och efteråt vill
man umgås och prata
med kollegerna, det är alltid svårt att varva ner och
sova direkt efter en konsert. Dagen efter behöver man
tänka på något annat och vila innan det är dags att
sadla om och förbereda sig inför nästa program.
Läs mer om vårt arbete på
www.skf.com
Välkommen!
88
Vill du veta mer om oss?
Besök www.gbgkonsertkor.se
I samarbete med
89
VÄLKOMMEN TILL RÖRELSEFRIHETEN.
7
frågor
En snabbpresentation av medarbetare på podiet eller kontoret som alla arbetar för
att du ska få en så bra konsertupplevelse som möjligt. Den här gången tar vi pulsen på Marie-Louise Ljung, sponsoransvarig och viktig länk till Västra Götalandsregionen och alla våra sponsorer.
Favoritmusik
Hemlig last
En varm ostmacka till frukosten på helgerna. Grevéost på Louis Armstrong, Sibelius, Elvis, Ella Fitzgerald, Beatles
och Tjajkovskij ger mig alla gåshud.
hönökaka.
Hobby
Renovering och inredning. Har fixat till mina döttrars
bostäder i London och Göteborg och vårt sommarhus
från 1919 på Hyppeln i Göteborgs norra skärgård. Bräder
och takbjälkar ska fram!
Säg farväl till begränsningarna och välkommen till
rörelsefriheten. Med nya Volvo V60 Sportswagon
kommer du förmodligen hitta på lite mer, lite oftare.
Min oas
Verandan på sommarhuset. Här kan jag se havet storma,
solen gå ned och månen reflekteras i det spegelblanka
vattnet. Jag älskar att sitta och läsa i korgstolen med
levande ljus i kvällningen.
Mitt livs överraskning
När min dotter ringde från England och sade: ”Du ska
bli mormor.” Då kom tårarna. Och att sedan få hålla
barnbarnen i famnen… vilken lycka.
Mitt tips
Du är vad du tänker – du kan genomföra allt bara du
vill. Och som man bemöter andra blir man själv bemött,
allt går igen.
Äter helst
Nykokta havskräftor med dill, bröd och smör på Hyppeln en stjärnklar kväll.
Symfonikrysset 2
VINN EN HELKVÄLL på konserthuset!
1. Presto
2. Tolv dussin eller 144 st
3. Street No. 10 i London samt lågfrekvent musiker
4. Skarpskuren violinist från Danmark
5. Heter kryssets lösning i förnamn
6. Skrev målarsymfoni
7. Extasens mästare
8. Festival för all världens musik
1
2
3
4
5
6
7
8
Ledtrådar hittar du i detta magasin.
Skicka in rätt ord (den grå lodräta raden) senast den 7 januari till [email protected]
eller till Podiet, Göteborgs Konserthus, 412 56 Göteborg.
Vinnaren får två biljetter till en valfri konsert med Göteborgs Symfoniker och en
trerätters middag för två i restaurangen.
Nya Volvo V60 Sportswagon. Nu även med DRIVe.
90
NYA VOLVO V60 KOSTAR FR ÅN CA 23490 0:- (T3) - 3970 0 0:- (T6 AWD) E XKL LOK AL UTRUSTNING . BR ÄNSLEFÖRBRUKNING BL ANDAD KÖRNING 4, 5 L - 10, 2 L /10 0 KM .
KOLDIOXIDUTSL ÄPP CO2 G/KM 119 G (DRIV-E) - 237G (T6 AWD). MIL JÖKL ASS EURO5. BILEN PÅ BILDEN ÄR E X TR AUTRUSTAD. NÄR DU KÖPER EN NY VOLVO INGÅR
VALLTID VOLVO ASSISTANS SAMT VAGNSK AE- OCH ROSTSK YDDSGAR ANTI . W W W.VOLVOCARS . SE
Volvo. for life
91
D
intensifierades kontakten med schweizaren. När denna
bild tas i juni 1976 är kontraktet redan skrivet: Charles
Dutoit blir ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker.
Daphnis och Chloé är ett av hans specialnummer,
tillsammans med klassiker av Debussy och andra franska
tonsättare.”Visst gjorde han bra konserter. När vi spelade
Berlioz kunde han få det att koka i orkestern!” säger
Christer Thorvaldsson som i samma veva utsågs till
förste konsertmästare med Gustavo Garcia som förste
alternerande konsertmästare. Efter
Ehrlings matematiska krav på styrkegrad och intonation kom Dutoit
som en frisk fläkt: ”Han lade stor
vikt vid klangnyanser och dynamiska schatteringar ” minns dåvarande
intendenten Sven Kruckenberg. Vid
denna tid sällskapade Dutoit med
violinisten Kyung-Wha Chung och
de gjorde flera konserter tillsammans med Göteborgs
Symfoniker: Bruchs första violinkonsert och Prokofjevs
första violinkonsert inklusive gästspel i Halmstad, Aalborg och Århus. När paret slog upp ställde Kyung-Wha
Chung in konserter och fick ersättas av Silvia Marcovici.
Dutoit hade franska nerver och diskuterade inte gärna
alternativa tolkningar med orkestern. När Beethovens
nionde symfoni repeterades i september 1977 och delar
av orkestern inte ville följa stråksättningen i Dutoits eget
notmaterial slängde han taktpinnen i golvet och rusade
från podiet.
Samma år började han som chefdirigent för Orchestre
symphonique du Montreal som på 1980-talet hyllades
över hela världen för sina turnéer och skivinspelningar
(bland annat en mycket fin utgåva av Ravels kompletta
orkestermusik för Decca). När
det samarbetet började gnissla
2002 – orkestern tyckte Dutoit
var för självsvåldig – arbetade
han några år som frilansande
dirigent innan han 2008 blev
chefdirigent för Philadelphiaorkestern.
Charles Dutoit gjorde sin
sista konsert med Göteborgs
Symfoniker den 7 september
1979. Och även om hans tid här
blev kort kan man faktiskt säga
att han inledde sin långa internationella karriär i Göteborg…
Året var
1976
92
Claes Malmberg presenterar
JulJubel!
Göteborgs Symfoniker - en del av
et var en förändringens tid för Göteborgs
Symfoniker våren 1976. Den temperamentsfulle
Sixten Ehrling hade slutat som chefdirigent med
buller och bång – storslagen final med Verdis Requiem
i november 1975 – och orkestern stod utan konstnärligt
ledarskap. Konsertmästartjänster skulle också tillsättas.
På bilden ser vi på förstapulten Christer Thorvaldsson
som kommit till Göteborgs Symfoniker 1973. Han är en
av kandidaterna till den plats som förste konsertmästare
vilken blivit vakant efter Karl-Ove
Mannberg året innan. En annan är
mannen till höger om honom, polske
Adrian Brodecki (senare Nestor)
från Gävleborgs symfoniorkester,
och en tredje Helga Hussels som
syns till vänster med stort hårsvall.
En fjärde kandidat är Brodeckis
kollega från Gävle, Gustavo Garcia.
Längst till höger skymtar vi fiol och stråke tillhöriga den
ordinarie förste konsertmästaren Vaclav Rabl och till
vänster om dirigenten ser vi en ung Göran Holmstrand,
stämledare för cellostämman.
På notställen står Ravels Daphnis och Chloé, färgsprakande, uttrycksfull och krävande balettmusik som
får hela orkestern att stå på tårna. Denna musik passar dirigenten som hand i handske. Han kommer från
franska Schweiz och är precis på väg att etablera sig på
den internationella arenan. Orkesterledningen har haft
ögonen på honom sedan första konserten 1972 med
Göteborgs Symfoniker och dåvarande hustrun Martha
Argerich som solist – ”Framgången var nästan sensationell (Göteborgs Handels- och sjöfartstidning)” – och
när Ehrling brådstörtat lämnade Göteborg för New York
8-10 december
Göteborgs Symfoniker
Göteborgs Symfoniska Kör
Dirigent Christina Hörnell
Claes Malmberg & Elin Rombo
göteborgs konserthus. götaplatsen. WWW.gso.se 93
biljetter tel. 031-726 53 10. Vard. 12-18, lörd 11-15.
Nytt & blandat
Fint främmande
När Nobelpristagaren Mario
Vargas Llosa var i stan för
Bokmässan passade han på att
besöka Konserthuset.
GP rapporterade: ”Gustavo
Dudamel står i ljusblå pikétröja
framför ledigt klädda symfoniker och repar Robert Schumanns luriga konsertstycke
för fyra horn och orkester när
Herbert von Karajans dotter
Arabel har hälsat på i Göteborg
enkom för att gå på konsert
med Göteborgs Symfoniker
och Gustavo Dudamel. ”Jag och
min dotter avgudar Gustavo
Dudamel”, berättade hon och
den åttaåriga dottern glittrade
förväntansfullt med ögonen.
Arabel von Karajan tog med
Kurt Sanderling död
von Karajan och dottern åkt
utomlands för en konsert och
hon var glatt förvånad över
mottagandet. ”Alla är så vänliga
här i Göteborg, det har varit en
fantastisk resa”, förklarade hon
och hälsade att hon gärna kommer tillbaka. Hennes musikmak
skiljer sig en del från faderns:
hon spelar keyboard i en grupp
Plågade pingviner?
Nej, det handlar inte om
fångarnas kör utan om en
skara lyckliga, musiktörstande
pingviner som kommer att ge
konsert under Gustavo Dudamels ledning i ett avsnitt av
Sesame Street i början av nästa
år. Repetitionerna övervakas
av Elmo, den lurviga muppen
känd för sin bångstyrighet.
Mario Vargas Llosa och hans
coola fru Patricia smyger in i
salen. Det tar inte många takter
förrän Vargas Llosa är helt
förlorad i musiken. Väl ute ur
Konserthusets stora sal börjar
han ställa frågor om musiken,
om konserten, och om han kan
komma över ett par biljetter”. Han verkar ha fattat tycke
för Symfonikerna, 2010 års
Nobelpristagare, och han blev
genuint tacksam när han fick ett
exemplar av orkesterns DG-box
med symfonier av Bruckner,
Sibelius och Nielsen. Kanske
kan musiken inspirera till nya
litterära mästerverk.
94
intresse del av recensionerna
från pappa Herbert von Karajans gästspel i Göteborg i
februari 1937 då han dirigerade
Mozarts ”Jupitersymfoni” och
Beethovens ”Eroica”. Recensenterna imponerades av den
unge dirigentens ”drivna teknik
och utantillspel” och kal�lade honom ”sympatisk och
förtroendeingivande där han
stod – utan ens en pult till sitt
stöd – i skaran av sina medarbetare och med mjuka gester
(och flygande ”lejonman”)
ledde dem på de rätta vägarna
genom partiturets hemligheter”.
Detta var första gången Arabel
som ägnar sig åt improviserad
musik och hennes favoritband
är rapgruppen Beastie Boys.
Men på sistone har hon gjort en
ny upptäckt: Händels Concerti
grossi med Trevor Pinnock och
The English Concert.
En av
1900-talets stora
dirigenter har
avlidit,
två dagar
innan han skulle ha fyllt 99 år. Tyske
Kurt Sanderling ledde på 1950-talet
Leningrads filharmoniker tillsammans med Jevgenij Mravinskij. 1960
flyttade han till dåvarande DDR
och blev chefdirigent för Berlins
symfoniker. Sjostakovitj var nära vän
med Sanderling vars inspelningar av
symfonierna nr 10 och 15 räknas till
de absolut främsta. Kurt Sanderling
dirigerade Göteborgs Symfoniker
1987 i Sibelius andra symfoni: ”Det
var inte många takter som behövdes
för att känna pondusen i Kurt Sanderlings musikerskap. Den åskådbara
gestiken var ytterst anspråkslös, men
ingen borde ha anledning sväva i
tvivelsmål om färdriktningen. Det
samfällda resultatet blev också ett
orkesterspel av yppersta märke.”
(Håkan Dahl, GP)
På lån till Lausanne
Sabotage av
Domingo
Marja Inkinen Engström har på
inbjudan av Christian Zacharias
varit stämledare för andraviolinerna i Lausannes kammarorkester några veckor. Christian
Zacharias, förste gästdirigent
för Göteborgs Symfoniker, är
sedan år 2000 chefdirigent för
den schweiziska orkestern. Under Marja Inkinen Engströms
inhopp spelade Lausannes
kammarorkester Schumanns
fyra symfonier och flera av hans
konserter i ett projekt som innefattade skivinspelningar och
ett gästspel med tre konserter
vid en festival i Bukarest som
också hade London Symphony
Placido Domingos
dirigentkarriär går
inget vidare. När
han dirigerade
Tosca i Washington
skrev recensenten Anne Midgett:
”Alla föreställningarna hämmades, ja
rentav saboterades, av dirigenten…
i stället för att stödja sångarna överröstades de eller snubblade av hans
dirigering.” En surmulen Domingo
kallade recensionen ”stötande,
kränkande och skandalös”. Han
har nyligen kritiserats för att ha
spenderat för mycket pengar utan att
åstadkomma några intressanta uppsättningar på operan i Los Angeles
där han är chef.
Orchestra och Academy of St
Martin in the Fields som gäster.
– Det var mycket inspirerande och lärorikt, något jag tar
med mig i arbetet med Symfonikerna, säger Marja Inkinen
Engström.
I januari återvänder hon till
Lausanne för att avsluta inspelningarna för skivbolaget MDG.
95
violin 2
Marja Inkinen engström*
terje skomedal*
Åsa Rudner**
Lars Alexandersson
Maria Andersson
Per-Olof Appelin
Pernilla Carlzon
Catherine Claesson
Jan Engdahl
Leonard Haight
Annica Kroon
Jan Lindahl
Elin Stjärna
Ingrid Sturegård
Thord Svedlund
vakant
vakant
göteborgs symfoniker
sveriges nationalorkester
viola
Per Högberg*
Lars Mårtensson*
Tuula Fleivik**
Susanne Brunström
Karin Claesson
Nils Edin
Henrik Edström
Björn Johannesson
Magnus Lundén
Kejo Millholm
Bo Olsson
EllInor Rossing
vakant
chefdirigent
gustavo dudamel
förste
gästdirigent
Christian Zacharias
chefdirigent
emeritus
neeme järvi
96
förste
KONSERTMÄSTARE
Per Enoksson
Sara Trobäck Hesselink
alternerande
förste KONSERTMÄSTARE
Vlad stanculeasa
andre
KONSERTMÄSTARE
vakant
tredje
KONSERTMÄSTARE
Vakant
violin 1
Nicola Boruvka
Yury Efimov
Mats Enoksson
Helena Frankmar
Bengt Gustafsson
Annika Hjelm
Cecilia Hultkrantz
Michael Karlsson
Helena Kollback Heuman
Bertil Lindh
LOtte Lybeck Pehrsson
Hans Malm
Ann-Christin Raschdorf
Kristina Ryberg
Ingrid Sjönnemo
cello
Ernst Simon
Glaser solocellist
Claes Gunnarsson
solocellist
Johan Stern*
Pia Enblom
Paula Gustafsson apola
Erik Hammarberg
oscar kleväng
Karin Knutson
petra lundin
Anders Robertson
Gregor Wybraniec
VAKANT
kontrabas
Hans Adler*
Bo Eklund*
Jan Alm**
Charles DeRamus
Jennifer Downing Olsson
Marc Grue
Erik Mofjell
Ida Rostrup
Jenny Ryderberg
flöjt
Anders Jonhäll*
Håvard Lysebo**
tina ljungkvist
Kenneth Wihlborg
(även piccolaflöjt)
oboe
Mårten Larsson*
carolina grinne**
Niklas Wallin**
engelskt horn
Björn Bohlin (även oboe)
klarinett
Urban Claesson*
Selena Markson Adler**
(även essklarinett)
Henrik Nordqvist
Ragnar Arnberg
(även basklarinett)
fagott
Arne Nilsson*
Anders Engström**
emily hultmark
Christer Nyström
(även kontrafagott)
trumpet
Bengt Danielsson*
per ivarsson*
Paul Spjuth**
Börje Westerlund**
trombone
Lars -Göran dimle*
Ingemar Roos**
vakant
bastrombone
Jens Kristian Søgaard
tuba
Morten Agerup
harpa
Masayo Matsuo
piano/celesta
Erik Risberg
pukor
Hans Hernqvist*
martiN ödlund**
slagverk
Roger Carlsson*
Fredrik Björlin**
Kenneth Franzén
*stämledare
**alternerande stämledare
Göteborgs Symfoniker tillämpar
rotation inom stråkstämmorna
horn
Lisa Ford*
Per Göran**
Kristina Borg
Dick Gustavsson
Ingrid Kornfält Wallin
Krister Petersson
97
Nästa nummer av
Podiet kommer i
början av januari.
tack till alla
som gör det möjligt:
för ste h uvu ds p on sor
för ste d onator
Mario Venzago är tillbaka
Symfonikernas förre chefdirigent bjuder på en färggrann orkesterfresk:
Daphnis och Chloé av Ravel.
Världens bästa kammarorkester?
Academy of St Martin in the Fields gästspelar
i Göteborg med Håkan Hardenberger.
h uvu ds p on sor e r
Syskon i Symfonikerna
Ingrid och Anders berättar om familjen och musiken.
s p on sor e r
Chick Corea och Gary Burton
Finstämt och svängigt med två jazzlegendarer.
Göteborg Energi AB · Göteborgs Hamn AB · Göteborg & Co · Castellum AB · Higabgruppen · Handelsbanken · Elite Park Avenue Hotel
AstraZeneca AB · Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB · Billes Tryckeri AB · Erséus Arkitekter AB · Akzo Nobel · Sjätte AP-fonden
White Arkitekter AB · Älvstranden Utveckling AB · Lanark AB · AB Gullringsbo Egendomar · Prové AB
98
DEN SOM SE R FR A M ÅT M Å ST E OC K SÅ B L I C K A BA K ÅT
I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Vår uppgift är både hälso- och sjukvård
och hållbar regional utveckling. Men också att bygga broar. Idag är Västra Götaland en
stark tillväxtregion. Vi bygger framtiden både på historiska arv och på nutidens kreativa
gestaltning. Genom såväl bronsålderns hällristningar som audiovisuell spetskompetens.
Därför är vi lika stolta över världsarvet i Tanum som världsstjärnorna i Trollhättan.
Tillsammans bidrar de till det goda livet.
www.vgregion.se
100