Transcript Märkliga gäng - om knuttar, pattar och andra ynglingalag

Märkliga gäng –
om knuttar, pattar, bussar och andra ynglingalag
Hells Angels har nyligen etablerat sig i Eskilstuna. Skäggiga skinnklädda
män på motorcyklar sätter skräck i det civila samhället. Men redan för
tvåhundrafemtio år sedan härjades trakten av ett legendariskt gäng med
medeltida anor, som lät skägget växa, söp, slogs, styrketränade och red
runt i länet på stulna hästar. Deras historia slutade dock abrupt med ett
kungamord (!) i ett äppelträd på Julita gård.
Det kan tyckas som att gängmentalitet, kriminalitet och utanförskap präglar vårt
samhälle mer än någonsin: vi läser om bilbränder i förorterna, stenkastning mot
brandkår och bussar, och en svensk maffia på tillväxt som dagligen rekryterar
ynglingar på glid. När motorcykelklubben MC Sweden från Eskilstuna nyligen
uppgraderades till fullvärdiga medlemmar i den beryktade organisationen Hells
Angels så firade knuttarna natten lång i ett industriområde utanför stan.
Polismakten och många hederliga medborgare bävade: var inte detta ännu ett
tecken på en demokrati i förfall, och ett rövarsamhälle på frammarsch? En
snabb vy över gängens, kriminalitetens och den manliga dumhetens historia ger
oss dock lite perspektiv på händelsen.
Historisk dumhet
Etnologer och historiker har konstaterat att mer eller mindre hemliga
sammanslutningar av yngre män, som ställer sig vid sidan av samhället och
sätter upp sina egna regler och riter, har förekommit som ett tydligt sociologiskt
mönster över hela Europa åtminstone sedan tidig medeltid. Gängen tycks helt
enkelt vara en del av vår kultur.
Förr i tiden kallades gängen för ”ynglingalag”, och som namnet antyder var det
enbart den manliga delen av befolkningen som ägnade sig åt denna typ av
samfund. Det är ju också en gåta: varför är kvinnor så kloka att de sällan känner
ett behov av hemliga klubbar med särskilda kläder, hälsningar, riter och koder?
Frågan gäller i synnerhet sammanslutningar som ägnar sig åt att lyfta tunga
stenar, puckla på varandra, och knyta hedersband genom att utföra tvivelaktiga
tjänster åt andra. Gängen är ett fenomen som avslöjar manlig dumhet och
fåfänga på ett skoningslöst sätt.
Helgesta pattar
Att slåss och härja med sitt gäng var ett vanligt folknöje förr i tiden. Så fort
människor samlades och man mötte främlingar – vid beväring, logdanser,
marknader eller auktioner – så tycks de unga männen ha stått beredda att mäta
sina krafter med sockengrannarna.
Gängmedlem från Katrineholm? Invånarna i Stora Malm kallades för ”grisar” av sina elaka grannar.
Foto: Joshua Lutz, Wikimedia Commons
Som tändvätska vid dessa uppvisningar fungerade ofta de så kallade
sockenboöknamnen – en sorgligt bortglömd del av vår kulturhistoria. För
hundra år sedan hade nämligen de flesta socknar öknamn, som man begåvats
med av någon påhittig granne: det var Bergshammar vasselbukar, Lerbo gökar,
Flens bestar, Helgesta pattar, Årdala grynvältar, Vårdinge pannkakor och många
fler mustiga tillmälen. När det var auktion i Katrineholmstrakten, så kunde
räckte det alltså med ett enkelt ”nöff, nöff ” för att slagsmålet skulle bryta ut.
Stora malmarna kallades nämligen för ”grisar” av sina grannar.
Den som vill finna nya tillmälen att använda mot grannskapet kan ta del av
”hela listan” i tidskriften Fataburen från 1928, som är publicerad på projekt
Runebergs trevliga hemsida: http://runeberg.org/.
Samling vid pumpen
Ulf Peder Olrog har i den klassiska visan ”Samling vid pumpen” skildrat hur
den här typen av gänguppgörelser kunde gå till, i detta fall mellan Tunabergare
och Buskhyttabor. Det var ingen vacker syn, med fylla, tillhyggen och blod:
Å litra di slängde å dosera dängde,
å Laggarbo-drängen va på mej å klängde
å kniva di flög, å prisis mella ögo
så fick ja ett knogjärn, å näsa flög åv
”Dosera dängde” syftar säkert på det ganska effektiva tillhygget snusdosan, som
på den tiden ofta var gjord av mässing eller annan metall. Därmed kunde
”dosera” tillfoga betydligt mer skada än dagens futtiga pappaskar. Och i övrigt
viftade man alltså med glasflaskor, knivar och knogjärn – minst lika brutalt som
idag kan tyckas.
Öja bussar
Det mest välkända ynglingalaget i Sörmland är utan tvekan Öja bussar, som har
många legender knutna till sig. Ordet ”buss” betyder ursprungligen
”stridskamrat” eller ”pålitlig vän”.
Öja bussar är kända från slutet av 1700-talet, men förmodligen fanns sällskapet
långt tidigare. Det bestod av ett drygt dussin starka och dugliga ynglingar, i
åldern mellan konfirmation och giftermål. I just denna ålder stod de unga
männen nämligen utanför samhället: ynglingarna hade inte egna gårdar, inget
familjeansvar och deltog inte i bystämmorna. De kunde göra lite som de ville,
och gjorde det också.
Öja buss. Legendarisk gängmedlem från Öja med ”vrensken” i näven, avbildad av
fornforskaren Rickard Dybeck på 1870-talet
Istället för att bränna bilar, måla graffiti eller spela datorspel hela nätterna, drog
bussarna runt i bygden och snattade äpplen, stal ägg, lånade hästar för vilda
ritter och mycket annat kul. Men de hade samtidigt ett visst hederstänkande: det
hände till exempel att de omfördelade skörden från den rikes åker och ställde
över några havreskylar till den fattige. Ett slags Robin Hood-ideologi, med
andra ord.
Rena maffian
För att bli en buss krävdes styrka, mod och pålitlighet. Den som ville bli med i
laget måste först bevisa sin styrka med hjälp av de tre så kallade ”lyftestenarna”
som låg väster om Öja kyrka. Den största - kungsstenen - var alldeles rund och
en aln i omkrets, vilket borde innebära en vikt på knappa 300 kg. Enligt sägnen
var det bara bussarnas kung som kunde lyfta denna sten, och han måtte ha varit
stark: tyngden ligger visserligen en bit ifrån världsrekordet i marklyft (Andy
Bolton, 457,5 kg), men bussarna hade å andra sidan inte vikten serverad på en
greppvänlig stång.
När den fysiska styrkan var godkänd fick den blivande bussen svära en ed: att
hämnas sina bröder i trängda mål, att lyda lagets alla beslut, och att aldrig vittna
mot brödralaget om de kallades till tinget. Det senare var viktigt, för bussarna
var inte bara ett gäng glada gamänger med märkliga kläder (se bilden). De var
ofta indragna i rättsprocesser, och tycks därför ha anammat en kodex liknande
den sicilianska maffians: ”det bästa ordet är det man inte uttalar”.
Kungen sköts
Deras nattliga räder på ”lånade” hästar gick inte sällan över sockengränsen. I
Västermo socken fanns ”tussarna”, som verkar ha varit ett slags andra rangens
bussar – eller ”hangarounds” för att tala nutida språk. (Hangaround kallas de
knuttar och halvkriminella som gärna vill vara lika häftiga som Hells Angels
eller Bandidos, men som har en bit kvar).
Längre söderut fanns däremot de riktiga fienderna: Vingåkers vargar,
Österåkers korpar och Julita knutar. En sen natt när bussarna hade tagit sig över
Hjälmaren till Julita gård för att palla äpplen, rovor och annat gott, så blev de
omringade och instängda av gårdsfolket. Bussarna försökte slå sig fria med sina
fruktade knölpåkar (som kallades vrenskar), men mötte hårt motstånd i form av
eldvapen. En mynningsladdare flammade i natten och träffade självaste
bussekungen, där han satt uppkrupen i ett av äppelträden. Övriga bussar
lyckades till slut slå sig fria i ren desperation, de fick ned sin döende kung ur
trädet, upp på hästryggen och red så iväg norrut.
In i dimman
Detta tycks ha varit dödsstöten för bussarna, som inte skaffade sig en ny kung
efter mordet i Julita. Kanske ingen av dem orkade lyfta kungsstenen? De var
redan på dekis, och historien förtäljer att återstoden av gänget söp ner sig totalt
och försvann in i historiens dimma, tillsammans med hunner, bärsärkar och
andra arga unga män. Där kommer de att stanna: lyftestenarna ligger nämligen
säkert inmurade i Öja kyrka. Men den manliga dumhetens kultur lever nog
vidare i evighet – den tycks vara lika beständig som gråsten.
Johan Eriksson
Artikeln publicerad i Sörmlandsbygden 2009