Transcript 2011/1 Tema: Den rasifierade arbetaren

Antirasistisk tidskrift #1 2011 60 kronor
MANA
DEN RASIFIERADE ARBETAREN
STATARSAMHÄLLETS ÅTERKOMST
BEHOVET AV EN KOMPLEX KLASSBILD
TARIQ ALI OM REVOLTERNA I NORDAFRIKA
EGYPTEN EFTER UPPRORET
WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE
Tidskriften MANA bevakar och diskuterar
samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst
och partipolitiskt obunden tidskrift som
kommer ut med 4 nummer per år.
ANSVARIG UTGIVARE:
Rebecca Selberg
TEMAREDAKTÖR:
Leandro Schclarek Mulinari
REDAKTIONSSEKRETERARE:
Natacha López
ART DIRECTOR:
Jan Petterson
BILDCHEF:
Sarah Hirani
REDAKTION:
Nadia Mazzoni, Jesper Klemedsson,
Maja Sager, Natacha López, Emma
Eleonorasdotter, Nazem Tahvilzadeh, Sarah
Hirani, Serhat Daran, Aida Ghardagian,
Katarina Lind, Rebecca Selberg, John Åberg,
Florencia Rovira Torres, Leandro Schclarek
Mulinari.
SKRIBENTER:
Berolin Deniz, Britta Abotsi, Leandro
Schclarek Mulinari, Jesper Klemedsson,
Rasmus Jeppsson, Anders Neergaard,
Emma Eleonorasdotter, Tove Grönsroos,
Tariq Ali, Per Björklund, Catherine Holt,
Petter Larsson, Mariam Carlsson Kanyama,
Ylva Sjölin, Aida Ghardagian, Christina
Hansen.
FOTOGRAFER: Jesper Klemedsson, Britta
Abotsi, Terje Östling, Per B jörklund, Sarah
Carr
ILLUSTRATÖRER: Halfdan Livstræt Pisket,
Andreas Norberg, Jan Petterson, Sarah
Katarina Hirani
OMSLAG:
Sarah Katarina Hirani
ÖVERSÄTTNING: Maja Sager, Martin Bergqvist
KORREKTUR: Martin Bergqvist
TRYCKERI: Trydells
ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana
PRENUMERATIONER: För prenumerations­
ärenden kontakta
[email protected]
KONTAKT
[email protected]
ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A,
214 45 Malmö.
ISSN 1403-6886
BANKGIRO: 221-6943
Mana ©2011
RÄTTELSE: Bilden på sida 18–19
i Mana, nr 3-4/2010 illustrerades
av Seif Alhasani. www.seifalhasani.com
INTERNATIONELLT AKTIONSLÄGER
Hjälp oss göra krig till historia! Följ med till NEAT
militära övningsfält utanför Luleå, 22 – 29 juli 2011
warstartshere.com | ofog.org
TEMASIDOR 14-29
DEN RASIFIERADE ARBETAREN
Med detta tema vill Mana ta ställning mot ökade klyftor i samhället, men också uppmana till en ny strategi för solidaritet.
Då krävs det att man ser hur och varför klasstrukturen i Sverige
förändrats. Först genom att förstå rasismens roll för att skikta
samhället – hur ”ras” hänger samman med klass och även kön
– går det att lägga grunden för ett politiskt projekt som kan
börja utmana de rådande orättvisorna.
06 – På seglats mot Gaza igen. I slutet
av maj förra året toppade Ship to Gaza nyhetssändningar världen över. Nu, knappt ett år
senare, förbereds nästa konvoj.
08 – #Prataomrasism. Berolin Deniz,
ordförande för tankesmedjan Interfem, om vita
feministers osynliggörande av rasifierade kvinnors erfarenheter.
10 – konstpausen – någon oro för­
märks inte, alla äro glada och
vänliga. Konstverk av Kajsa Dahlberg.
12 – gömdas vardag blev doktors­
avhandling. Intervju med Mana-redaktionens Maja Sager som undersöker de papperslösas
vardag i Sverige.
TEMA: DEN RASIFIERADE ARBETAREN
16 – den nya arbetarklassen.
Den svenska arbetarklassen har genomgått en
omvandling och därför krävs ett intersektionellt
perspektiv, menar Anders Neergaard, docent
i sociologi.
20 – de nya statarna – tar skitjob­
ben ingen vill ha. De kommer från hela
världen och den svenska lagstiftningen gör dem
i princip livegna. Mana tittar närmare på gäst­
arbetarna och facken.
UTRIKES
30 – utrikeskrönikan/arkitekter
i flyktinglägren. Tove Grönroos reflek­
terar över konstkollektivet DAAR:s arkitektoniska arbete i Palestina.
31 – ett arabiskt 1848. Den brittisk-pale­
stinske författaren Tariq Ali om upproren i Nordafrika, dess möjligheter och västs för­hållande till
diktatorerna.
33 – en ny gryning över egypten.
Aktivister vittnar om hur armén har fortsatt att
använda våld mot demonstranter. Samtidigt har
det nu öppnats möjligheter till organisering som
egyptierna aldrig tidigare har haft.
38 – cerro de pasco. Bildreportage från
Cerro de Pasco vars befolkning är utsatt för ­giftiga
utsläpp från gruvan där man sedan 1600-talet
brutit mineraler. Nio av tio barn här lider av för
höga halter bly i blodet.
KULTUR
42 – rasexperiment på bioduken.
Mana deltog i ett seminarium med idéhistorikern
Edda Manga under Göteborgs filmfestival.
43 – Recensioner av bland annat Revolution
på 4 000 meters höjd och Serier mot rasism.
24 – klyftan mellan barn ökar. Enligt
Rädda Barnens Barnfattigdomsrapport 2010 är
barn till utlandsfödda föräldrar mycket oftare
­fattiga än barn till svenskfödda.
26 – agitera, utbilda, organisera!
Leandro Schclarek Mulinari om att vara den ende
blatten vid politiska och kulturella arrangemang
och om misslyckade försök att få med sig ”ickevita”.
WWW.TIDSKRIFTENMANA.NU
03
MANA 1 2011
REPORTAGE
FRÅN EGYPTEN
DE TAR SKITJOBBEN
INGEN VILL HA
KONSTPAUSEN
AKTIVISTER GLÄDS ÅT
OMVÄLVNINGARNA, MEN
KAMPEN FÖR ETT NYTT
SAMHÄLLE HAR BARA
BÖRJAT.
CERRO
DE PASCO
KOLLEKTIVAVTALEN HOTAS NÄR
MIGRANTARBETARNAS VILLKOR
BÖRJAR LIKNA STATARNAS.
MANAS SATSNING PÅ
KONST INLEDS MED 500
NAIVA SVENSKA VYKORT
FRÅN JERUSALEM.
FOTODOKUMENT
ÖVER HUR KORRUPTA
MAKT­HAVARE LÅTER
­PERUANSKA BARN FÖRGIFTAS AV GRUVBOLAG.
33
21
10
38
TEXT:LEANDRO
SCHCLAREK
MULINARI
TEMAREDAKTÖR
04
MANA 1 2011
är Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdom kom ut slog den många med häpnad. ”Är det
verkligen så här illa?” var det många som tänkte.
Risken för fattigdom bland barn till en ensamstående utlandsfödd förälder uppgår i Sverige till nästan
50 procent. Samtidigt som andelen fattiga barn till utlandsfödda föräldrar ökat, så har fattigdomen bland barn med
två föräldrar födda i Sverige minskat kraftigt. Utvecklingen
är ytterst oroande, verkar inte avstanna (eftersom den politiska viljan inte finns) – och bakom siffrorna framträder
konturerna av det nya Sverige där ursprung också har kommit att bli en klassmarkör. Detta är en av utgångspunkterna
för detta nummer av Mana som går under temat ”Den rasifierade arbetaren”.
Egentligen räcker det med att besöka en skola i Malmö
och höra eleverna tala i termer av ”bra skolor” och ”invandrarskolor”, för att inse att frågor om etnicitet kommit att
prägla vår samtid: att rasismen är ett av de mest innovativa
instrumenten för att hålla isär samhället och bevara orättvisor. Trots det är det alltför många som vägrar att erkänna
rasismen som en struktur som lever och frodas; som vägrar
se att Sverige förändrats och därmed också den svenska arbetarklassen.
Vi är i ett skriande behov av en ny praktik för ökad rättvisa, och då krävs det en förståelse för hur och varför arbetarklassen i Sverige kommit att bli rasifierad; varför den görs,
skapas och definieras som annorlunda än ”vi”.
Att förstå vad rasifiering är (att precis som människor
inte föds till kvinnor, så föds människor inte heller till
”blattar”) tillåter oss att se saker ur nya perspektiv och på
allvar börja formulera ett politiskt projekt som syftar till att
ge alla likvärdiga möjligheter. Ett sådant projekt kan inte
utgå från en enkelspårig och föråldrad klassanalys. Men det
går inte heller att vara en radikal antirasist utan att se att
kön och klass vävs samman i dagens kapitalistiska system.
Denna poäng gör sociologen Anders Neergaard som
­genom sju teser öppnar upp temat och ger sin syn på hur
arbetarklassen i Sverige har förändrats.
Temat fortsätter med ett reportage av journalisten Rasmus Jeppsson, där han belyser villkoren på arbetsmarknaden som vuxit fram, och som för tankarna till det gamla
statarsamhället. Fackets förvirrade förhållningssätt, inte
minst i relation till migrantarbetare, sätts under luppen
och diskuteras.
Emma Eleonorasdotter tar vid där detta temanummer
­började ta form, nämligen i Rädda Barnens senaste rapport
om barnfattigdom, och här diskuteras bland annat varför
skillnaderna mellan barn till svenska och utlandsfödda
­föräldrar ökar.
Undertecknad avslutar temat genom att lyssna på den
klassiska hip-hop-låten ”How We Gonna Make The Black
Nation Rise” och reflektera kring hur den rörelse som vill
organisera människor för förändring ska bli mer inkluderande. Det gäller då att utmana och erkänna de maktstrukturer som försvårar för vissa människor att få tillträde till de
rum som för andra är självklara att beträda.
Förhoppningen hos Manas redaktion är att med detta
tema inte bara ifrågasätta de föråldrade synsätten på arbetarklassen som är förhärskande bland vissa debattörer, utan
även att (upp)mana till en ny strategi för solidaritet, något
som är absolut nödvändigt i ett läge där de reaktionära krafterna i samhället inte verkar tappa i styrka.
FOTO: JESPER KLEMEDSSON
LEDARE
DEN RASIFIERADE
ARBETAREN
N
KHALED FÅR STANNA
De gula solblekta
­f yravåningshusen står kvar
som vanligt i Alvestas utkant. Tristessen ligger fortfarande som ett tungt täcke
över gårdarna. Det luktar
fortfarande på samma sätt i
trappuppgången. Men det
är ändå n
­ ågot som är annorlunda. Denna dag r­ opas
mitt namn g­ enom Khaleds
skrattsalvor uppe från
tredje­våningen. Visst, hans
gråa hår finns fortfarande
där, sömnbristen är fortfarande uppenbar och hans
familj sitter fortfarande fast
i Jordanien. Men för första
gången på tre och ett halvt
år ser jag åter liv i min väns
ögon.
Efter alla år i Sverige har
han nu äntligen fått uppehållstillstånd och efter fem
och ett halvt år kan han
träffa sin familj igen: fyra
döttrar och för första gången den son som frun flydde
höggravid med från Irak.
Men hur kan det vara
först nu som migrationsdomstolen insett det absurda i att neka någon uppehållstillstånd, som de ändå
inte kan skicka tillbaka
till Irak? För även om
­Khaled är född och uppvuxen i Bagdad vägrar
Irak att ta emot honom.
Han är ­nämligen ­pale­stinier.
Tre och ett halvt år i
­Sverige utan möjlighet till
arbete, förbjuden att läsa
svenska, förbjuden att lämna landet och lägg till detta
fem och ett halvt år utan sin
­familj. Även om K
­ haled åter
skrattar har han varit utsatt
för ett grovt brott mot en
människas mest grundläggande rättigheter.
Jesper Klemedsson
05
MANA 1 2011
på Seglats mot Gaza igen
I slutet av maj förra året toppade Ship
to Gaza nyhetssändningar världen
över. Nu, knappt ett år senare,
förbereds nästa konvoj.
’’V
i hoppas kunna segla med dubbelt så
många fartyg denna gång”, säger Dror
­Feiler som är talesperson för Ship to
Gaza.
Nio personer dödades och ett fyrtiotal skadades när israeliska armén i maj 2010 bordade konvojens sex fartyg. De var på väg till det stängda Gaza med
förnödenheter. Israels folkrättsligt ­illegala agerande på
internationellt vatten fördömdes hårt av världssam­
fundet.
Efter händelsen gjorde Israel vissa lättnader i sin
blockad av Gaza men enligt Ship to Gaza är de margi­
nella. Gaza har fortfarande ett stort behov av bland annat
sjukvårdsartiklar och byggmaterial för att återställa en
del av allt det som förstördes under kriget julen 2008.
Bland annat mediciner och cement hoppas nu föreningen Ship to Gaza med många samarbetspartners kunna
­leverera till Gazaborna.
Det var en fruktansvärd utgång förra gången.
Varför gör ni det igen?
– Det finns inget annat sätt att bryta blockaden. Vi kommer att resa igen, igen och igen. Vi vet att vi genom en
­sådan här resa inte kan lösa den komplicerade situation
som råder i Gaza. Bara för att laga de vattenbrunnar som
förstördes under kriget behövs 20 000 ton cement. Men
vi måste göra det vi kan. Förra gången ledde det till ökad
uppmärksamhet kring situationen i Gaza, vilket är viktigt för att nå en förändr ing. Det handlar också om att
slå vakt om vår självbild som människor. Vad är vi för
människor om vi vet vad som pågår men inte gör något?
Finns det inga andra vägar?
– Huvudproblemet är just att varken Israel eller Egypten
tillåter varorna att komma in i Gaza, och att våra politiker är passiva och bara ser på när folkrättsbrott begås.
Förra gången tog Israel våra fartyg. FN tog sedan hand
om godset så att det slutligen nådde Gaza. Men det
handlar inte om att vi enbart vill öka biståndet till Gaza.
Det handlar om en handelsblockad som måste brytas. ILLUSTRATION & FOTO: SHIP TO GAZA
06
MANA 1 2011
Tror du att förändringarna i Egypten kan bidra till att
det blir lättare att via Egypten komma in i Gaza?
– Det är omöjligt att veta. Vi kan inte spekulera i vad andra gör utan måste agera utifrån det läge som råder nu.
Hur gör ni för att minimera risken att det som skedde
förra gången sker igen?
– Vi kommer att ha ännu fler kända personligheter bland
passagerarna. Vi har en stor uppslutning från många håll
och kommer att blanda passagerarna på fartygen i större
utsträckning. Det kommer att finnas personer ombord
från skilda länder och religioner, och även personer som
är icke-troende. På så vis kan inte ett fartyg eller en
grupp utmålas som extremister eller något och vi blir
tydligare i vårt budskap att detta är en gemensam aktion
i kampen för de mänskliga rättigheterna. Vi kommer
också att förbereda alla passagerarna mer genom träning
i ickevåld.
”VI KOMMER ATT
RESA IGEN, IGEN
OCH IGEN.”
DROR FEILER, TALESPERSON FÖR SHIP TO GAZA.
Tror du att ni kommer att lyckas?
– Jag vet inte, men jag hoppas det. Den situation som nu
råder i Mellanöstern gör det svårare för Israel att agera
som de gjorde förra gången. Det kommer också att vara
en större b­ evakning av händelsen medialt. Med uppmärksamheten är det svårare för Israel att a­ nvända samma brutala metod igen.
Konvojen fick mycket stor medial uppmärksamhet
förra gången. Hur har det påverkat attityderna till er
förening och till arbetet?
– Mycket. Förra gången, innan seglatsen mot Gaza, tyckte folk att vi var blåögda drömmare. Nu vet de att vi har
gjort det. Vi har också fått med många fler länder, berömdheter, föreningar, fackförbund och så vidare. Intresset har varit stort både i Sverige och utomlands. Fler och
fler lokala grupper har startats och många vill vara med
och bidra. Därför tror och hoppas vi att vi denna gång
kan segla med ett dubbelt så stort antal fartyg.
Vad är det som främst behövs?
– Det ändras hela tiden vad som får tas in och inte, men
cement är något som det behövs mycket av för att kunna
bygga upp allt som förstördes. Vattenverket i Gaza är
också skadat och behovet av rent vatten är stort. Vi tittar
därför på avsaltningsmaskiner, solceller och annat som
kanske skulle kunna vara till hjälp. Sedan behövs också
mediciner.
På Ship to Gazas hemsida kan man köpa
såväl cement som sjömil.
07
MANA 1 2011
Krönikan/
#Prataomrasism
Det går en #prataomdet-våg genom Sverige. Det hela
började när författaren och journalisten Johanna Koljonen, i samband med rättegången mot Wikileaks
grundare Julian Assange, twittrade om sina erfarenheter av sexuella gråzoner, gränsdragningar och övertramp.
Med anledning av detta – mycket viktiga – offentliga
samtal bjöd en väletablerad feministisk organisation in
till ett panelsamtal i Stockholm med syfte att just prata
om det. När inbjudan damp ner i min inbox identifierade jag samtliga talare och moderatorn som vita. Med
ett höjt ögonbryn konstaterade jag att super-jämställda-jämlika-Sverige-här-finns-inte-rasism-här-finns-bara-fördomar-och-numera-i-och-med-SD-lite-främlingsfientlighet, konsekvent väljer att reproducera
vithet inom kulturdebatten och det offentliga samtalet.
”Så det är den vita erfarenheten av att prata om det
som ska diskuteras?” mejlfrågade jag arrangörerna. Till
svar fick jag: ”Vi hoppas på ett samtal där allas erfarenheter får utrymme. En av de frågor vi har tänkt ta upp
är just vem som är inkluderad i samtalet #prataomdet.
Hoppas att alla som vill och har möjlighet kan komma
på onsdag så att vi kan fortsätta diskussionen!”
Jaha, icke-vita kvinnor är välkomna att tillföra några
perspektiv från sidan. Bokstavligt och bildligt. Tolkningsföreträde och legitimitet i frågan ges ju talarna på
scenen. Inte någonstans i programmet framgick det att
ett av de viktiga teman för kvällen är just vilka som får
prata om det. Allra minst framgick det att man ämnade
problematisera den vita position utifrån vilken personerna skulle tala. Sexuella förbindelser och sexualiserat
våld – det må vara i gråzonen eller de facto rättsliga
övertramp – är inte fria från rasifiering. Tvärtom, det
finns åtskilliga erfarenheter och berättelser som vittnar
om hur sexism och rasism går hand i hand – ofta också
i samspel med andra maktstrukturer, i konstruktion av
kvinnor inte minst i sexuella praktiker.
Det är tröttsamt och ganska frustrerande att bli utsatt för dubbel bestraffning av vita feminister. Ena dagen anklagas vi för att inte vara med i svensk kvinnorörelse, andra dagen får vi höra att våra kunskaper, analyser och erfarenheter inte förtjänar plats på scenen. Det
är med stor kluvenhet som många rasifierade feminister förhåller sig till vita feministers välvillighet. Någonstans mellan det totala osynliggörandets ”Varför vill
inga invandrare vara med i vår organisation?” och ihjälkramandets ”Vi för ju samma kamp”, får jag god lust att
be dem hålla sig långt borta från mig och stoppa sin
välvillighet i påsen med alla övriga privilegier.
Det kryllar av vita personer som vill arbeta intersektionellt, tänka intersektionellt, ja, vara intersektionaliteten personifierad. Det är inne och säljbart. På genus-
08
MANA 1 2011
2 dikter från Kairo/
Av Christina Hansen
Berolin Deniz,
ordförande i den
antirasistiska och
feministiska
tankesmedjan
Interfem
företagarkurser föreläser personer med vita namn, vita
utseenden och vita hemsidor – som inte under någon
flik tar upp könskonstruktionernas rasifierade dimensioner eller rasism – om hur man kan göra intersektionalitet i praktiken.
Vita feminister kapitaliserar på kunskap producerad
av rasifierade kvinnor, kunskap som ofta är tillskansad
genom mycket smärta och uppoffringar. Det vill jag
prata om, och varför dessa röster bara får prata från sidan medan andra får scen, mikrofon, debattsidor och
megafon. Jag vill prata om rasism inom svensk kvinnorörelse. Låt oss #prataomrasism.
I centrum
Jag är redan här
i centrum kan vi röra på oss
jag har varit till alla
i fredags gjorde de oss illa
riktigt illa
men folk kom ut
vi är kvar. sover här
i centrum kan vi röra på oss
inte utanför huset
efter att polisen lämnat oss är det lugnt
försökte stjäla med vapen,
med stickor, knivar och sånt…
det är så vi känner
i centrum kan vi röra på oss
skrattar och sjunger
gjorde allt som vi gjorde
du kan inte vara inte aktiv
om du bor här. omöjligt
Trosbekännelser
Du har ingen aning
saker lugnar ner sig
människor börjar tänka
på bättre framtid eller mera kaos
internt är vi svaga
jag tror
jag har läst
konstitutionen
vi borde åtminstone
förändra under perioden
han är gammal och kommer snart att dö
åsikter baserade på få läsningar
inte många,
några böcker,
några artiklar
(Fragment ur Yasmine Abdul Aziz mejl
till mig 4 februari 2011 kl 17.45)
(Fragment ur mobilsamtal
med Adham Mubarak som står på
Tahrirtorget, Kairo 31 januari 2011 kl 22)
”DET KRYLLAR
AV VITA PERSONER SOM VILL
ARBETA INTERSEKTIONELLT.
DET ÄR INNE
OCH SÄLJBART.”
09
MANA 1 2011
Konstpausen
”Någon oro förmärks inte, alla
äro glada och vänliga (Vykort
från Jerusalem 26/3 1910–24/1
1999)” är ett verk bestående av
en samling med 500 vykort,
skick­ade från Jerusalem till
Sverige. Korten, som samlats
från antikvariat och
vykortshandlare över hela
Sverige, sträc­ker sig över en
period på nästan hundra år. De
har kategoriserats utifrån
meddelandets innehåll, såsom:
”Dom som skri­ver från Israel”,
”Dom som skriver från Pale­
stina”, ”Dom som längtar hem”,
”Dom som säger sig ha funnit
Det Heliga Landet”, samt utifrån
politiska händelser under staden
Jerusalems historia.
Ytterligare läsning:
www.kajsadahlberg.com
FOTO: LUNDS KONSTHALL / TERJE ÖSTLING
10
MANA 1 2011
GRÄNSKONTROLLER VID MÖLLEVÅNGSTORGET
Lördagen den 25 mars togs två papperslösa
arbetare av polisen på Möllevångstorget i Malmö.
En av de två männen, asylsökande från
Afghanistan som arbetade som grönsakshandlare
på torget, skickades sedan till förvaret i Gävle. Tre
dagar senare deporterades mannen från Sverige.
Av allt att döma hade hans resa planerats och
biljetten bokats i förväg av gränspolisen, innan
mannen greps under lördagsmarknadens sista
timmar.
Räder mot papperslösa arbetare intensifieras i
samma takt som massdeportationerna från
Sverige ökar. Arbetsplatser, särskilt de runt
Möllevångstorget, får regelbundna besök av
Skatteverket och gränspolisen. Sedan den nya lagen om obligatoriskt
certifierat kassaregister trädde i kraft i
januari 2010 har Skatteverket fått ökade
befogenheter att kontrollera företag som säljer
varor eller tjänster mot kontant betalning
Skatteverket är inte skyldiga att rapportera
om de upptäcker arbetare utan uppehålls-
tillstånd men de tar ofta med sig gränspolisen
vid sina oanmälda besök hos företagare.
Asylsökande som har fått beslut om avvisning
har inte rätt till något slags stöd för sitt uppehälle.
Den enda möjlighet för dessa att överleva är att ta
svartarbete, ofta till slavlöner.
På grund av Sveriges asyl- och
migrationspolitik och Skatteverkets val av
arbetsmetoder behandlas dessa hårt arbetande
migranter som ovälkomna slavar.
Aida Ghardagian
BRIST PÅ SJÄLVRANNSAKAN
I ”NY” MIGRATIONSPOLITIK
SVART ASAGUD IRRITERAR
OBEROENDE ÄR DET SOM
SKRÄMMER – INTE ISLAMISM KONSERVATIVA
Regeringen och Miljöpartiets migrationspolitiska överenskommelse innehåller många fina
formuleringar om idealen i svensk flyktingpolitik
men ger få svar på hur vi ska nå dit. Motsägelserna
duggar tätt. Sverige ska värna om asylrätten, men
partierna tycks inte se några större brister i denna.
Detta trots att minoritetsgrupper tvångsutvisas
till Irak, kvinnors och HBT-personers asylskäl
inte ges reell tyngd i bedömningar och politiska
aktivister skickas till Iran, Libyen och andra
diktaturer där de riskerar tortyr och död. Sverige
ska ha en human flyktingpolitik, men samtidigt
förklaras förvarstagande och tvångsutvisningar
som nödvändiga för asylsystemets ”hållbarhet”.
Sverige ska ta hänsyn till barns bästa, men hur
denna princip ska stärkas i asylprocessen nämns
inte.
Sverige ska verka för att UNHCR ska ha en
framträdande roll i EU:s flyktingpolitik, men
partierna verkar ha missat behovet att förtydliga
detta för migrationsmyndigheterna i Sverige, som
gång på gång ignorerar FN-organets
rekommendationer. Slutligen ställer sig
Miljöpartiet bakom EU:s gemensamma
asylpolitik och det påtalas att Sverige ska vara
med och ”fördjupa” det europeiska samarbetet.
Visserligen erkänns i överenskommelsen att
förhållandena i flera EU-länders flyktingmottagande är ”oacceptabla”, men ingenting sägs
om hur Sverige ska verka för att asylsökande som
är här inte ska återsändas till en tillvaro under
dessa förhållanden. Detta trots massiv kritik mot
överföringarna av barn till länder som Malta och
Italien, där barnens rättigheter kränks och de
tvingas bo i tältläger eller på gatan.
Hur har regeringen och Miljöpartiet tänkt göra
verklighet av alla vackra principer, om de inte ens
vågar se de faktiska problem som asylsökande
dagligen möter i asylprocessen? Glappet mellan
policy och praktik är stort i den svenska
flyktingpolitiken. Den migrationspolitiska
överenskommelsen visar detta med all önskvärd
tydlighet.
Ylva Sjölin
Mellanösterns folk kräver sin frihet och experter
vill gärna göra liknelser till Sovjetunionens fall,
men den enda ärliga och möjliga jämförelsen är
den med Rumänien och Nicolae Ceauşescu,
Östeuropas värsta diktator. Den man som väst
frenetiskt stödde in i det sista. Det är där
jämförelserna måste göras. Mellanösterns
diktaturer har stötts tills dess att det inte funnits
någon återvändo. Revolterna var helt enkelt
oåterkalleliga.
Västvärldens stödjande av olika gangstrar
innebar stabilitet för väst. USA och Europa
behövde inte bekymra sig över jobbigheter som
folkligt inflytande och demokrati. I själva verket
har de verkat för det motsatta. Glöm att vi sålde
vapen och kindpussades med galningen
Khadaffi, nu bombar vi Libyen! Väst har
tydligen inte lärt sig av sina misstag utan
fortsätter att stödja de framtida Khaddafis,
Mubaraks, Ben Alis, Saddams och allt vad de
heter. Vi köper deras olja, de köper våra vapen
och håller radikala islamister på mattan. Men
samtidigt stödjer väst just fundamentalistiska
stater i stil med Saudiarabien och har genom
historien stött islamistiska rörelser för att sätta
käppar i hjulet för det verkliga hotet: sekulär
nationalism, oberoende och demokrati. Och det
är fortfarande just oberoendet som är det som
skrämmer västmakterna mest. Oberoende,
demokratiska stater kan de inte kontrollera.
Vad vi dock måste ha i åtanke och vad
historien gång på gång visat är att de värsta
övergreppen ofta har skett efter att Natos
bomber börjat falla. Det bör vi beakta när såväl
vänster som höger i gemensam falsett lovordar
bombningarna.
Jesper Klemedsson
Då du håller detta nummer av Mana i din hand har
den nya Hollywoodfilmen Thor haft premiär. Vid
första anblick kommer Thor möjligen att framstå
som en vanlig äventyrskryddad actionfilm, med en
berättelse hämtad från den nordiska mytologin.
Filmen handlar om Thor, en arrogant krigare och
gud, som tvingas leva på jorden som straff för sina
gärningar. Men redan innan filmen gått upp på
världens biosalonger har den dragit till sig
uppmärksamhet, främst i USA.
Det är inte det faktum att filmen handlar om en
nordisk gud, från en främmande religion, som har
upprört USA:s stockkonservativa och snedvridna
kristna höger. Det godtas. I stället är det den
brittiske skådespelaren Idris Elba, som spelar guden
Heimdall, som upprör. Eller snarare hans hudfärg.
Att en svart skådespelare spelar en nordisk gud har
lett till att Thor har bojkottats av konservativa och
vitmaktgrupper i USA.
Vidare har rådet för konservativa medborgare i
USA, som motsätter sig äktenskap mellan svarta och
vita, inrättat en webbplats i protest och menar att en
svart man i rollen som nordisk gud ”har infört social ingenjörskonst i den europeiska mytologin”.
Protesterna tyder inte bara på rasismens starka
kvarlevnad, utan även på en skev verklighetsbild där
Hollywood förväntas leverera ”historiskt korrekta
framställningar”. Det är ju bara film, men verkligen
inte så bara. Det är ju social ingenjörskonst som
Hollywood trots allt är bäst på. Dess framställningar
har en djup påverkan på det kollektiva medvetandet
och spelar en politisk roll.
Medan konservativa grupper upprörs över Thor,
fortsätter de att njuta av filmer med vita egyptiska
faraoner och likaledes vita arabiska terrorister.
Filmen 300 ligger säkerligen på de upprördas topp
10-lista.
Skådespelaren Idris Elbas kommentar uppmärksammar den godtyckliga gränsen mellan
historisk korrekthet och fiktion: ”Thor har en hammare som flyger till honom när han knäpper
med fingrarna. Det är okej, men min hudfärg är fel?” Film är inte bara film, rasismens projektioner gör film till så mycket mer.
Denna gång av helt fel anledning.
John Åberg
11
MANA 1 2011
GÖMDAS VARDAG BLEV
DOKTORSAVHANDLING
Vad är ett medborgarskap? Vad är gränser? Och vilka är konsekvenserna av regleringen
av invandringen i det svenska välfärdssamhället? När Mana-redaktionens Maja Sager
undersöker de gömdas vardag i Sverige problematiserar hon vedertagna antaganden.
TEXT&FOTO:
BRITTA ABOTSI
REDAKTIONSMEDLEM
12
MANA 1 2011
’’J
ag ville börja i de enkla, nästan naiva frågorna och ifrågasätta självklara gränser. Därför
tog jag min utgångspunkt i genusvetenskapen som är ett ämnesområde som ifrågasätter givna grupperingar och kategorier. I min
avhandling diskuterar jag vad en medborgare egentligen
är. Sedan tar jag mig friheten att vända på vanliga resonemang och i stället för att fråga sig vad det skulle ge för
konsekvenser om Sverige slutade reglera invandringen,
frågar jag vad regleringen i sig leder till, berättar hon.
Everyday Clandestinity; Experiences on the Margins of
Citizenship and Migration Policies heter avhandlingen
som Maja Sager disputerade med på Lunds universitet i
slutet av februari.
– Clandestinity är svårt att översätta till svenska. Jag
valde det ordet eftersom det hänvisar till ordet ”gömda”
men ändå säger mer. Det är ett ord som fångar mer av det
aktörskap och den handlingskraft som krävs för att hålla
sig undan en utvisning, och på det sättet tycker jag att
det bättre beskriver situationen för den grupp människor
som jag träffat. Det handlar om asylsökande som fått avslag och sedan lever som gömda i Sverige, men ofta är de
inte helt gömda. De håller sig undan myndigheter men
är delaktiga i samhället, säger Maja Sager.
Att gömda och asylrätt skulle bli föremål för Maja Sagers avhandling är inte så konstigt. I tio år har hon varit
aktiv i Asylgruppen i Malmö och både hennes kandidatoch magisteruppsats behandlade på olika sätt asyl- och
migrationspolitik.
– Jag kom i kontakt med Asylgruppen för tio år sedan.
Det var en känsla av att upptäcka en helt ny aspekt av
Sverige. Det var surrealistiskt jämfört med den bild av
Sverige som ofta ges, säger hon.
Nio gömda personer har djupintervjuats, vilket kompletterats av intervjuer med asylrättsaktivister och experter.
Utifrån vardagsberättelserna har Sager gjort analyser
av vad det innebär att vara gömd i det svenska samhället.
På så vis blir boken ett tidsdokument över situationen
för papperslösa på 2000-talet.
– Jag diskuterar hur avsaknaden av uppehållstillstånd
och hotet om utvisning formar individens position på arbetsmarknaden och i familjelivet och föräldraskapet. Det
är en delvis ganska mörk bild som ju många i asylrättsrörelsen redan känner till. Men jag diskuterar också att den
här uteslutningen inte är helt kompakt. Tack vare olika
individuella och kollektiva strategier tar gömda del i
samhället. Det handlar om släktingar, vänner, aktivister
och professionella som hittar vägar så att de gömda får
tillgång till välfärdsservice, samt om den informella arbetsmarknaden som gör att de på en vardagsnivå är inkluderade i samhället, säger Maja Sager.
– De kan på så vis utöva ett aktivt medborgarskap i
samhället även om de inte är medborgare i nationalstaten. Det pratas mycket om det postnationella medborgarskapet där det nationella medborgarskapet tappar betydelse och människors tillhörighet i stället grundas i andra gemenskaper. Och visst kan man se att de jag intervjuat hittar lokala former för tillhörighet, men utifrån de
papperslösas perspektiv är det tydligt att det formella,
nationella medborgarskapet ändå är grundläggande för
deras situation. För dem är gränsen väldigt klar, även om
den går vid uppehållstillståndet i stället för vid själva
medborgarskapet, säger hon.
Det asylrättsrörelsen och andra gör, är att på ett plan
skapa en parallell fungerande vardag för denna grupp.
Om man bortser från de enskilda individerna, finns det
någon fara politiskt i att ett parallellsamhälle skapas?
– Visst skulle man kunna tolka det som att det asylrättsrörelsen gör handlar om välgörenhet i stället för om
att kämpa för att ge gruppen rättigheter. Välgörenhet är
ju aldrig ett alternativ till politiska och sociala rättigheter
eftersom det är stor skillnad på att behöva vädja om hjälp
och att så att säga ”äga” sociala rättigheter. Men när stödet till asylsökande och papperslösa ges som ett led i en
strävan efter just utökade rättigheter och en mer öppen
asyl- och migrationspolitik kan det tolkas som en politisk handling snarare än välgörenhet. Jag tycker det är
viktigt att asylrättsrörelsen inte deltar i att kategorisera
grupper av asylsökande och migranter eller i att göra bedömningar av människors skyddsskäl. Det är också viktigt att inte enbart behandla gömda som offer utan att se
dem som de handlingskraftiga personer de är, även om
de också är offer för den migrationspolitik som förs. Där
gäller det att hitta en balans, inte minst i kontakten med
medierna.
Under Maja Sagers forskningsarbete har mycket hänt
inom svensk flyktingpolitik, inte minst i debatten om
och synen på gruppen gömda.
– Gömda och papperslösa har gått från att vara närmast osynliga i debatten till att bli mer synliga som en
grupp invånare i Sverige.
Det syns exempelvis i Socialstyrelsens Social rapport.
Tittar man på de tre senaste upplagorna har gruppen
papperslösa gått från att över huvud taget inte nämnas
till att i den senaste rapporten diskuteras i ett eget kapitel. Samtidigt verkar synligheten också ha inneburit en
större acceptans bland allmänheten för att det är så här
det ser ut.
Bristen på rättigheter och det indirekta och direkta
våld som riktas mot papperslösa och asylsökande verkar
inte skapa så mycket upprördhet och protester som asylrättsrörelsen kanske trodde att det skulle göra, om man
bara lyckades synliggöra det för allmänheten.
Att också se gruppen gömda som aktiva medborgare
är något Maja Sager återkommer till flera gånger.
– Många gånger avpolitiseras de. De slutar ses som
politiska figurer i samhället och hamnar i polariseringen
mellan att beskrivas antingen som offer eller som kriminella.
”JAG KOM I KONTAKT MED ASYLGRUPPEN FÖR TIO
ÅR SEDAN. DET
VAR EN KÄNSLA AV
ATT UPPTÄCKA EN
HELT NY ASPEKT
AV SVERIGE. DET
VAR SURREALISTISKT…”
Hur kan man ändra på det?
– Jag tror att det handlar om organisering, och där har
också mycket hänt genom exempelvis Papperslösa
Stockholms och Syndikalisternas arbete. Gruppen papperslösa har börjat ses som en mer aktiv grupp, som ett
politiskt kollektiv som organiserar sig för gemensamma
intressen.
Några direkta lösningar på den problematiska situationen ger inte avhandlingen.
– Mina resonemang kan nog läsas som att vad man än
gör är det problematiskt och jag tror inte att det går att
hitta några konfliktfria lösningar. Men det är ändå relevant att göra motstånd och skapa alternativa sociala rättigheter så som papperslösa och asylrättsrörelsen gör.
För de enskilda individernas skull, men också som en
politisk handling.
FAKTA/
Avhandlingen i sin
helhet hittar du om du
söker på Maja Sager på:
http://www.lu.se/
forskning/avhandlingar
-och-publikationer
13
MANA 1 2011
Med detta tema vill Mana ta ställning mot ökade klyftor i samhället, men också uppmana till en ny strategi för solidaritet.
Då krävs det att man ser hur och varför klasstrukturen i Sverige
förändrats. Först genom att förstå rasismens roll för att skikta
samhället – hur ”ras” hänger samman med klass och även kön
– går det att lägga grunden för ett politiskt projekt som kan
börja utmana de rådande orättvisorna. ILLUSTRATION: ANDREAS NORBERG
Den rasifierade arbetaren
DEN NYA SVENSKA
ARBETARKLASSEN
Den svenska arbetarklassen har genomgått en omvandling och en skiktning som det krävs ett
intersektionellt perspektiv för att förstå. Genom sju teser sammanfattar sociologen och antirasisten
Anders Neergaard sin analys kring hur relationerna mellan kön, klass och etnicitet förändrats – och
vilka konsekvenser detta får för den rörelse som kämpar för människans befrielse.
TEXT:ANDERS
NEERGAARD
AKTIVIST & DOCENT
I SOCIOLOGI
ILLUSTRATION:
SARAH KATARINA HIRANI
”… KAPITALISMENS KLAS�STRUKTUR SAMVERKAR MED
ETT PATRIARKAT
SOM REDUCERAR KVINNAN
TILL EN MINDRE
VÄRD VARELSE
OCH EN STRUKTURELL RASISM
SOM UNDERGRÄVER FORMELLA RÄTTIGHETER FÖR
RASIFIERADE
GRUPPER…”
16
MANA 1 2011
A
rbetarklassen är ett abstrakt begrepp som har
det dubbla syftet att fånga en strukturell relation (arbete-kapital) och en rörelse eller aktör.
Men hur man än definierar arbetarklassen så är
dess medlemmar alltid mer än arbetare, de är
bland annat könade och rasifierade. I den här texten
kommer jag kortfattat att argumentera för några teser
som jag ser som viktiga för en klassanalys och för en
praktik för ökad rättvisa.
Först dock några definitioner på konfliktfyllda och
svåra begrepp som jag använder mig av i texten. Jag börjar med begreppet klass. Jag kommer att referera till klass
som en maktrelation baserad på position i produktionen.
Arbetarklass kännetecknas av en position utan ägande,
lite autonomi, lite makt och ofta med sämre arbetsvillkor
och lön än andra löntagare. Kön och köna refererar till
en speciell maktrelation, till patriarkala system. Det
handlar om hur biologiskt kön görs till en social relation
i vilken män dominerar kvinnor. Slutligen, i användningen av ordet rasifiering är jag inspirerad av den brittiske
sociologen Robert Miles definition: ”…under vissa historiska omständigheter och under bestämda materiella
villkor, tillskriver människor andra människor biologiska
kännetecken för att hålla isär, exkludera och dominera:
genom att återskapa idén om ’ras’ skapar de en rasifierad
andra samtidigt som de rasifierar sig själva” (1993:44,
egen översättning). Jag kommer för enkelhetens skull att
prata om rasifierade (rasifierad andra) och ”vita” (de som
rasifierar sig själva).
Tes 1: Klassklyftorna ökar. Sedan slutet av 80-talet har
klassklyftorna ökat i Sverige. Det här påståendet finns
det ett betydande empiriskt stöd för oavsett vilken definition man har av klass. Arbetslöshetsrisk, tuffare arbetsvillkor, ökade skillnader i lön (klassmässig lönespridning), skillnader i inkomster (kopplat till kapitalinkomster), relationen mellan vinst och löneandel. Det sker
samtidigt som det finns en generell process av ökad osäkerhet och informalisering som även drabbar högskoleutbildade och personer med övre mellanskiktsjobb, vilket till exempel Sennet (2000) skriver om. Det finns en
hel del material och många forskare som argumenterar
för att detta är globala processer, med begrepp som prekariat och informalisering.
I Sverige är det LO som i återkommande studier systematiskt följt utvecklingen av klassamhället (ofta utan
ett genus- eller rasifieringsperspektiv). I den senaste rapporten Makteliten – alltid mer, aldrig nog sammanfattas
att: ”Maktelitens inkomst före skatt jämfört med industriarbetarens var 2007 och 2008 de högsta under de 59
år som denna studie täcker.”
Vad som kännetecknar Sverige i ett internationellt
perspektiv är att klasspolariseringen går fortare än på andra håll, men från ett utgångsläge där klyftorna var mindre. Jag menar att det finns två samverkande faktorer
som förklarar den här utvecklingen i Sverige och internationellt: strukturella förändringar i produktionen som
gör kapitalet mer flexibelt samt arbetarrörelsens (själv-)
försvagning.
17
MANA 1 2011
”DEN SVENSKA
ARBETARKLASSEN BESTÅR
INTE BARA AV
FLER KVINNOR
OCH PERSONER
MED UTLÄNDSK
BAKGRUND, DEN
ÄR OCKSÅ TILL
BETYDANDE DEL
SKIKTAD MED
’VITA’ MÄN I DE
MINST DÅLIGA
POSITIONERNA
OCH RASIFIERADE KVINNOR I DE
SÄMSTA.”
Tes 2: Den interna klasskiktningen ökar. Parallellt med
ökade klassklyftor mellan å ena sidan en bred arbetarklass och å andra sidan kapitalister, inklusive övre mellanskiktet, så finns det även en process av intern klas�skiktning inom arbetarklassen, det vill säga att skillnader
både vad gäller arbetsvillkor och inkomst, mellan olika
grupper av arbetare inom Sverige ökar.
Det har länge funnits en arbetarklassromantik som
innebar att man tänkte att arbetare automatiskt skulle bli
kamrater och driva ett gemensamt projekt. Sådana positioner har rätteligen kritiserats men postkoloniala forskare och antirasister har ibland hamnat i motsatt position,
argumenterande att arbetarklassen egentligen inte finns
– och om den finns så är den rasistisk och patriarkal. Jag
förstår arbetarklassen både som individer som har någorlunda likartade arbetsvillkor och samtidigt som en politisk interpellation (ett skapande av ett gemensamt ”vi arbetare”) där skillnader mellan individer och grupper av
arbetare blir överkomna genom en politisk praktik (inte
nödvändigtvis på ett rättvist sätt). Ett sådant perspektiv
möjliggör användandet av begreppet arbetarklass men
synliggör också inbyggda spänningar och förekomsten av
skikt inom arbetarklassen. Det finns inget som automatiskt innebär att olika skikt av arbetare kan dra åt samma
håll. Ett klassiskt exempel på detta är spänningen mellan
industriarbetare och kommunalarbetare som inför LOkongressen 1986 formulerades av den dåvarande ordföranden för Metall. Leif Blomberg försvarade industriarbetarnas ställning som löneledande och anklagade Kommunals medlemmar för att vara som ”gökungar i boet”,
och hävdade att: ”När man fött upp dem så äter de dessutom upp morsan.” Ett annat exempel är hur Byggnads
länge jobbade mot utländska byggnadsarbetare i stället
för mot exploateringen av byggare. Ju större skillnader
det finns mellan skikt inom arbetarklassen, desto svårare
är det att mejsla ut arbetarklassen som en strukturell position och än svårare att se hur arbetarklassen skapas som
en inkluderande gemenskap och rörelse.
Tes 3: Klass görs alltid tillsammans med kön och rasifiering. Jag har nu hävdat att såväl klassklyftor som intern
klasskiktning ökat under de senaste decennierna, men
huvudsakligen isolerat diskussionen till enbart en fråga
om klass. Men samtidigt tillhör en människa flera maktrelationer. Det är därför inte meningsfullt att försöka förstå klassamhället utan att relatera det till en analys av såväl patriarkatet som den etniska regimen. Ingen människa är bara klass utan man är även bland annat könad och
rasifierad.
Ett litet tankeexperiment kan göras – kring en situation som i renodlad form inte ens existerade under apartheidregimen i Syd­afrika – tänk ett samhälle där alla i arbetarklassen var ­rasifierade, alla i lägre mellanskiktet var
”vita” kvinnor och alla i övre mellanskiktet såväl som kapitalister var ”vita” män. Det skulle vara omöjligt att enbart förstå ­detta samhälle med hjälp av en klassanalys, då
18
MANA 1 2011
egen­skaper utöver klass (kön och rasifiering) var så framträdande. Verkligheten är mer komplex och rörig än detta
exempel, men har samtidigt tydliga inslag av detta.
Ett sätt att åskådliggöra hur klass, kön och rasifiering
vävs samman är pigavdraget. Socialdemokraterna införde
aldrig hushållsnära tjänster trots en stark appell från en sminister med ansvar för bland annat integrations- och
jämställdhetsfrågor: ”Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som
flyktingar och som kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det.” ( Jens Orback, DN 31/10 2004).
Det var i stället högerregeringen som införde denna
reform och det blev de rasifierade (precis som Orback
hade sagt) som fick utföra detta arbete. Enligt SCB:s siffror (mars 2010) är cirka 80 procent av de som jobbar
inom denna näring i Stockholm och cirka 50 procent i
hela Sverige rasifierade; drygt 50 procent är kvinnor, och
de som utnyttjar pigavdragen är huvudsakligen höginkomsttagare. För den borgerliga regeringen är det bra
och naturligt att rasifierade (en del högutbildade, en del
med mindre utbildning) utför dessa jobb. ”Vita” från
övre mellanskiktet får service, samtidigt som man nyttjar
en hög arbetslöshet bland personer med utländsk bakgrund. RUT-avdraget utgör på så sätt en symbol för det
nya klassamhället – ett samhälle där klyftorna ökar och
där klass vävs samman med kön och rasifiering.
Tes 4: Den svenska arbetarklassen har förändrats. Att
kvinnor och/eller rasifierade generellt befinner sig inom
de lägre skikten av arbetarklassen är ingen slump. Det
handlar om hur kapitalismens klasstruktur samverkar
med ett patriarkat som reducerar kvinnan till en mindre
värd varelse och en strukturell rasism som undergräver
formella rättigheter för rasifierade grupper, exemplifierat
av Simona, vars verklighet lyftes fram i ett reportage i
Sveriges Radio (3/3 2010):
Simona tjänar 112 kronor i timmen före skatt och
jobbar oftast ungefär 25 timmar i veckan. Men det
varierar, beroende på hur mycket jobb det finns.
­Ibland blir det mer och ibland mindre, säger hon:
– Jag skulle hellre jobba heltid men man hinner inte
– det tar tid att gå från ett ställe till ett annat och det
finns heller inte så mycket jobb på måndagar och
­tisdagar och onsdagar, för människor vill hellre ha
städat i slutet av veckan.
Den nya svenska arbetarklassen består i högre grad av
kvinnor än män och i högre grad av personer med utländsk än svensk bakgrund. Vi ser ett könat och rasifierat
klassamhälle. Men även inom arbetarklassen finns denna
skiktning och jag lånar ännu en gång sociologen Miles
ord (skrivet om England) för att beskriva utvecklingen i
Sverige. Miles hävdar att rasifierade grupper kommit att:
”…inta en strukturellt distinkt position i de ekonomiska,
politiska och ideologiska relationerna i den brittiska kapitalismen, men inom arbetarklassens gränser. De utgör därför en fraktion av arbetarklassen vilken kan särskiljas som
• Aftonbladet (2/3
1998). ”Leif Blomberg en rasifierad fraktion” (1982:165, egen översättning).
Även om det är en förenkling, och även om facket fortpåstod att han var
farande domineras av ”vita” män så tycker jag att symboliblyg – men det han
visade var principfast
ken (tavlorna) som finns i LO:s konferensrum är ett sätt
oräddhet.” Osignerad. att både spegla en förändrad svensk arbetarklass och en
Tillgänglig på:
begynnande förståelse av detta. Bakom talarna finns den
http://wwwc.
berömda väggmålning som bland annat Olle Sahlström
aftonbladet.se/
kommenterat i sin bok Den röde patriarken (1998). Det rör
nyheter/9803/02/
sig om ett porträtt som föreställer arbetets blonda hjältar.
blom10.html
Sedan LO:s 100-års jubileum finns nu mittemot en mosaik
• de Los Reyes, P. &
av arbetare som speglar utseendet hos den nya svenska arMulinari, D. (2005).
Intersektionalitet:
betarklassen. Den svenska arbetarklassen består inte bara
kritiska reflektioner
av fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund, den
över (o)jämlikhetens
är också till betydande del skiktad med ”vita” män i de
landskap, Malmö,
minst dåliga positionerna och rasifierade kvinnor i de
Liber.
­sämsta.
REFERENSER:
• LO (2011). Makteliten – alltid mer,
aldrig nog: En studie
av inkomstutvecklingen för makteliten
perioden 1950 till
2009, Stockholm:
Landsorganisationen.
• McCall, L. (2001).
Complex Inequality.
Gender, Race and
Class in the New
Economy, New York,
Routledge.
• Miles, R. (1982).
Racism and Migrant
Labour, London,
Routledge & Kegan
Paul.
• Miles, R. (1993).
Racism After “Race
Relations”, London,
Routledge.
• Sennett, R. (2000).
När karaktären
krackelerar: människan i den nya ekonomin, Stockholm,
Atlas.
• Sveriges radio (3/3
2010). ”Få invandrare
nyttjar RUT-avdraget.” Jonasson, Anna.
Tillgänglig på:
http://sverigesradio.
se/sida/artikel.
aspx?program-id=3993& artikel=
3482476
Tes 5: Det är problematiskt att se klass utan att se rasifiering och kön. Som forskare har jag ett flertal gånger hört
att det bara är socioekonomisk position som är viktigt.
Det är sällan ens klass nämns, men detta är det tvättade
(avpolitiserade) begreppet för att säga att klass är det som
skall studeras. Inom den breda vänstern finns motsvarande idé, klyftorna i samhället är i huvudsak (eller ibland allena) en fråga om klass. Jag tror att det är analytiskt fel,
och jag tror att en sådan position gör det omöjligt att förstå (och därmed agera) i och mot dagens klassamhälle.
Jag menar att de ökande klassklyftorna och klasskiktningen inte kan förklaras om man inte tar hänsyn till genus och
rasifiering. Ju mer vi får ett klasslandskap där position är
kopplad till kön och/eller rasifiering, desto mer krävs en
mer komplex analys av hur dessa ojämlikhetsstrukturer
samspelar. Reinfeldt-regeringen har skapat det så kallade
RUT-avdraget, ett avdrag som gynnar huvudsakligen
”vita” höginkomsttagare, där problematiken med jämställdhet i någon grad löses genom en ställföreträdande
hemarbetare, ett jobb som utförs i huvudsak av rasifierade
arbetare.
Vi har en ny migrationslagstiftning som är utformad för
att passa arbetsgivarna och därmed skapa möjligheter för
att försämra löner och/eller anställningsvillkor. Vi har en
arbetslöshetsnivå som trots så kallade ”goda ekonomiska
tider” ligger på sju–åtta procent och som drabbar ungdomar, men först och främst personer med utländsk bakgrund (två–tre gånger så hög arbetslöshet).
En effekt av dessa skillnader är att verkligheten för arbetare varierar starkt och är kopplad till kön och etnicitet.
Skattesänkningar innebär först och främst förbättringar för
mellanskikt och kapitalägare men även för ”vita” manliga
arbetare. Försämringar i socialförsäkringar drabbar hela arbetarklassen, men främst ”vita” kvinnliga arbetare och i än
högre grad rasifierade (både manliga och kvinnliga) arbetare. Att skapa arbetarklassen som en aktör och rörelse (alltid
med spänningar och aldrig komplett) är centralt för en mer
progressiv politik, men det förutsätter att man vet att verkligheten för arbetare varierar kraftigt, vilket måste sätta avtryck i politiken.
Tes 6: Det är problematiskt att se rasism utan att se klass
och kön. Valundersökningar och enkätstudier tenderar att
visa att ”vita” manliga arbetare i högre grad stödjer rasistiska partier, att främlingsfientlighet som mäts med enkäter
är större bland ”vita” manliga arbetare. Motståndet mot
invandring är också störst i denna grupp. Sverige håller på
att bli ett samhälle med en allt mer markerad skiktning baserad på rasism mot muslimer, på hudfärg och rasifiering.
Som antirasist – forskare och/eller aktivist – finns det
goda skäl att fokusera på kampen mot rasism (och inte
lockas av en vänster som säger att klass är allt). Ändå kan
detta bli fel, på samma sätt som beskrivet ovan, fast omvänt. Strategier som går ut på att ta fram mångfaldsplaner
och diskrimineringslagstiftning för att utmana den strukturella rasismen – vilket lyftes fram under 1990- och
2000-talet med influenser från USA, England och EU –
var då och är fortfarande naiva. Det betyder inte att det är
tandlösa och oviktiga reformer, utan att de inte är tillräckliga och att de dessutom är funktionella för kapitalismen.
En antirasism som inte samtidigt slår mot kapitalistiska
strukturer kommer först och främst att stödja etablerandet
av ett rasifierat mellanskikt (på samma sätt som kvotering
av kvinnliga styrelseledamöter i aktiebolag är en jämställdhetsreform som är funktionell för kapitalismen). Dessa
former av kapitalistiska rättighetsrörelser innebär framsteg, men utan att ifrågasätta de grundläggande strukturer
som garanterar den strukturella rasismens överlevnad. Jag
har svårt att se en effektiv antirasism som inte samtidigt är
socialistisk.
EN LITEN BÖRJAN – I STÄLLET FÖR ETT SLUT.
Tes 7: En analys och praktik grundad i ett intersektionellt
perspektiv är en del av svaret. En rättviseanalys och/eller
en socialistisk, antirasistisk och feministisk praktik kräver
en förståelse av att dessa tre strukturer samverkar. Det
innebär att reformer i syfte att minska förtryck inte nödvändigtvis minskar (utan ibland till och med förstärker)
andra förtrycksstrukturer. En sådan analys kallas intersektionell (McCall 2001; de los Reyes & Mulinari 2005). Det
kräver en vilja att analysera effekter på flera led samtidigt,
att söka efter reformer som positivt påverkar flera maktstrukturer samtidigt, och en vilja att bygga allianser. Vare
sig man är intresserad av socialism, feminism e­ ller antirasism som analys och/eller praktik – så är det tuffa tider
med bitvis isande blåst. Att leta vindskydd blir då oftast att
kompromissa med makten på bekostnad av någon annans
krav på social rättvisa. En intersektionell analys och praktik handlar inte först och främst om att visa altruism gentemot andra förtryckta, det handlar paradoxalt nog om
möjligheten och styrkan i att bekämpa det förtryck som vi
själva ser som viktigast.
19
MANA 1 2011
De kommer från hela världen och städar svenskars hem eller plockar svenskars jordgubbar.
De kan bli lovade 22 000 i månadslön och sedan få 4 500. Och den svenska lagstiftningen gör
dem i princip livegna – den som klagar blir av med jobbet och skickas ut ur landet. Sveriges
nya statare slår undan benen på den svenska välfärdsmodellen. Mana tittar närmare på hur
fackföreningarna försöker återfå fotfästet.
J
DE NYA STATARNA
– TAR SKITJOBBEN
INGEN VILL HA
TEXT:RASMUS
JEPPSSON
JOURNALIST
ILLUSTRATION:
ANDREAS NORBERG
ag har en vän. Han kommer från ett land i östra
Afrika och lever sedan fem år illegalt i Sverige. Han
har städat hotell i Stockholm och restauranger i Göteborg för 30 kronor i timmen. I dag jobbar han på
en liten bondgård i Kalmar län. Lönen är kolsvart,
men han trivs på landet, och han slipper oroa sig för att
bli tagen av väktare i tunnelbanan.
Han är en av alla Sveriges nya gästarbetare. De kommer till landet på olika sätt. Vissa saknar papper, de kan
ha kommit hit som asylsökande, turister, studenter eller
ha träffat en svensk partner som det sedan tagit slut med.
Andra kommer hit på tillfälliga anställningar med stöd av
lagen om arbetskraftsinvandring som infördes 2008. De
tar skitjobben ingen annan vill ha: bärplockning, städning, restauranger, en del byggnadsarbete. Och många
som haft en tillfällig anställning blir kvar i Sverige när den
tagit slut och deras arbetstillstånd har gått ut.
De är en del av en internationell rörelse: 200 miljoner
människor lever idag i ett annat land än där de föddes.
Men bara nio procent söker asyl, de flesta har flyttat för
att få bättre levnadsvillkor.
FÖRVIRRADE FACKFÖRENINGAR
Mitt i denna nya verklighet står en förvirrad svensk fackföreningsrörelse. I hundra år har svenska arbetare slagits
för kollektivavtal med anständiga löner och en säker arbetsmiljö. Men plötsligt öppnar sig världen och där står
miljoner människor från fattigare länder, beredda att arbeta för sämre villkor. Öppningarna för arbetskraftsinvandring – EU-inträdet 1995, EU-utvidgningarna österut
2004 och 2007 och en ny lag 2008 – har tillsammans med
ökad arbetslöshet och en mängd nya osäkra anställningsformer totalt förändrat arbetsmarknaden.
Hotell- och restaurangbranschen är en av de branscher
där det i dag anställs tusentals gästarbetare. Hotell- och
Restaurangfacket, HRF, bestämde sig för att ta reda på
hur det ser ut på arbetsplatserna. En grupp från HRF besökte 54 arbetsplatser under tre månader. De skrämmande exemplen var många. Nästan ingen arbetsplats var
prickfri, och allvarliga lag- eller avtalsbrott hittades hos 33
av de 54 arbetsplatserna.
Emil Bäckström, ordförande i HRF:s Stockholms­
avdelning tar ett exempel.
– En anställd på en krog i Länna blev i anställningserbjudandet lovad 22 000 kronor i månaden. Men på anställningsbeviset var lönen sänkt till 16 000 kronor per
månad. Och när vi till slut lyckades få fram vad han faktiskt tjänat visade det sig att han fått 4 500 kronor per månad under de två månader han jobbat där.
För att kunna komma hit som gästarbetare måste man
ha ett erbjudande om anställning från en svensk arbetsgivare. Det erbjudandet ska leva upp till svenska kollektivavtalsnivåer. Men erbjudandet är inte bindande, när gästarbetaren väl är i Sverige kan han eller hon fullt lagligt få
ett helt annat anställningsavtal.
– Avtalen som visas för Migrationsverket är fejkade,
med lönesummor som aldrig blir verklighet, säger Lovisa
Lagerström Lantz, kommunikationschef på Hotell- och
Restaurangfacket.
Att organisera migrantarbetare i facket är svårt. Få vill
bli medlemmar, och få vill ta strid för bättre villkor.
– Vi träffade en diskare som jobbade 250 timmar i månaden. Han funderade faktiskt på att gå med hos oss, men
han ville ha garantier för att han inte skulle bli av med sitt
jobb om han blev medlem. Det kunde vi ju inte lämna,
säger Emil Bäckström.
Han menar att migrantarbetarna inte vågar ställa krav
eftersom de är oroliga för att skickas tillbaka. Orsaken är
att arbetstillståndet är knutet till arbetsplatsen. Blir man
av med jobbet har man tre månader på sig att hitta ett
nytt, annars måste man lämna landet.
– Det är svårt att organisera folk då. De vågar inte driva
något, vågar inte säga ifrån, säger Emil Bäckström.
Lovisa Lagerström Lantz håller med:
– Ingen protesterar. Folk accepterar vilka villkor som
helst. Du har rätt att protestera, men det finns en enorm
okunskap och en enorm rädsla.
FAKTA/
GÄSTARBETARE
Sverige har länge haft
mycket restriktiva
regler för arbetskraftsinvandring. Den 15
december 2008 infördes en ny lag som
öppnade för människor
från länder utanför EU.
Om en arbetsgivare vill
anställa en person från
ett land utanför EU
måste man visa upp ett
anställningserbjudande
för Migrationsverket,
som sedan tar beslut.
Anställningsvillkoren i
erbjudandet måste vara
i nivå med svenska
kollektivavtal.
Totalt beviljades 13
612 arbetstillstånd
under 2010. Den största
gruppen bland dessa
var lantarbetare.
Dessutom finns många
gästarbetare från
fattigare EU-länder i
Östeuropa.
(Källa: Migrationsverket.)
NYA LAGEN OM ARBETSKRAFTSINVANDRING
Den nya lagen från 2008 gjorde att det blev lättare för arbetsgivare att ta hit arbetare från andra delar av världen.
Det fungerar så att den som vill arbeta i Sverige måste visa
21
MANA 1 2011
FAKTA/
STATARE
Statare var forna
tiders lantarbetare.
De bodde och
arbetade på större
bondgårdar och fick
en stor del av sin lön
in natura. De hamnade ofta i skuld till
de storbönder de
arbetade för och blev
i praktiken mer eller
mindre livegna.
Statarsystemet fick
sitt genombrott i
Sverige på 1800-talet
och avskaffades formellt 1944.
(Källa: Nationalen­cyklopedin)
”…PÅ ANSTÄLLNINGSBEVISET VAR
LÖNEN SÄNKT
TILL 16 000
KRONOR PER
MÅNAD. OCH
NÄR VI TILL
SLUT LYCKADES
FÅ FRAM VAD
HAN FAKTISKT
TJÄNAT VISADE
DET SIG ATT
HAN FÅTT
4 500
­KRONOR.”
upp ett förslag till anställningsavtal för Migrationsverket.
Verket tar ställning till om anställningsvillkoren är rimliga. Facket är remissinstans men har ingen vetorätt. Migrationsverket kan välja att gå emot fackets rekommendationer.
– Vi får varenda ansökan. Antalet ansökningar ökar lavinartat. Men vi rekommenderar inte anställningar om
det inte finns kollektivavtal, säger Lovisa Lagerström
Lantz.
– Det var ju meningen att facket skulle ha någon form
av insyn och att arbetstillstånden skulle prövas mot arbetsmarknadens behov. Men i dag kan man ju påstå vad
som helst och få hit folk, säger hon.
Det verkar tydligt att människors drömmar utnyttjas.
Folk blir lovade en lön och får hälften, och de vågar inte
protestera av rädsla för att skickas hem. Men detta är
inte hela problemet. Emil Bäckström är bekymrad för att
konkurrensen kommer att leda till sänkta löner och försämrade villkor i hela branschen.
– Kommer det människor från ett annat land och tar
samma arbete som jag har fast till en mycket lägre lön så
kommer det att urholka kollektivavtalet. Och det blir en
taskig konkurrenssituation. Vilken restaurang ska kunna
konkurrera om restaurangen bredvid tar dit personal för
halva kostnaden?
I ansökningarna kan det stå att man söker exempelvis
en turkisk kock eller en asiatisk specialkock. Men detta
är tomma ord, enligt Emil Bäckström.
– Sedan kommer de hit och jobbar som restaurangbiträden och plockar disk eller diskar. Det ser bättre ut om
man söker en libanesisk kock. Precis som om det inte
skulle finnas några libanesiska kockar i Sverige.
SVENSKA MEDBORGARES VILLKOR PÅVERKAS
Under arbetet med undersökningen upptäckte HRF också att även de anställda som var svenska medborgare hade
villkor som var under kollektivavtalets.
– Arbetsgivarna vågar tänja på gränserna mer än de
gjorde förut. Det påverkar all personal, säger Emil Bäckström.
Två svenska tjejer som jobbade halvtid på en restaurang i Sollentuna fick exempelvis nöja sig med månads-
löner på 6 300 och 7 300 kronor, nästan 3 000 under kollektivavtalets lägstalön.
– Och det här är ändå ett ställe som har kollektivavtal.
Folk sitter som fågelholkar när man berättar om deras
rättigheter, säger Emil Bäckström.
– De här restaurangerna skulle aldrig någonsin ha
tecknat kollektivavtal om de inte skulle ta hit utländsk
personal. De vill bara få hit billig arbetskraft.
Under en längre tid har svenska fabriker flyttat till låglöneländer. Men det som nu händer är att allt mer av låglönearbetskraften kommer till Sverige.
– Nästan all produktion har flyttat utomlands. Däremot utförs tjänster i Sverige, det är svårt att flytta på sådant som hotell och restauranger, säger författaren och
debattören Anna-Lena Lodenius, som skrivit boken
Migrantarbetare: grundkurs om rörlighet, rättigheter
och globalisering.
Villkoren tenderar att bli mer och mer lika världen
över, menar hon, och jämför med USA och Storbritannien, där personer i låglöneyrken måste ha två eller flera
jobb för att alls kunna försörja sig.
– Vissa jobb, där det krävs specialistkunskaper blir något slags frälse som har väldigt sjysta villkor. Men den
stora mängden jobb är lågt arvoderade och med mer eller mindre usla villkor, säger Anna-Lena Lodenius.
Låglönekonkurrensen, den höga arbetslösheten och
de många otrygga anställningsformer som vuxit fram sedan 1990-talet har tillsammans lett till att arbetsgivarna
kan välja och vraka och att människor ställer upp på vilka villkor som helst för att få ett jobb, menar hon.
– Svenska ungdomar förväntas i dag jobba gratis i allt
högre grad. Det blir nästan hopplöst att få en hygglig
lön, man måste vara provanställd, och om man inte duger kanske man inte får någon lön alls.
STATARSYSTEMET ÅTERUPPVÄCKT
Fram till mitten på 1980-talet jämnades villkoren i det
svenska samhället ut. Löneskillnaderna minskade och
tryggheten för personer i låglöneyrken byggdes ut.
– Jag ser på de äldre män som jag träffade inom Kommunal i Skåne. De hade föräldrar och släktingar som
hade varit statare. De trodde att vi var på väg mot någon
EN DEL
HAR INGENPÅ
EN DEL HAR INGEN POSTKOD ATT
VINNA
POSTKOD ATT VINNA PÅ
Men om 400 personer skänker 100 kronor
Men om 400 personer skänker 100 kronor i månaden
blir
livet
i månaden såså
blir livet
lite lättare
för de som
förlorat i migrationspolitikens lotteri.
lite lättare för de som förlorat i migrationspolitikens lotteri.
Delta i 400/100 utmaningen
Postgiro 596851-6
Delta i 400/100 utmaningen Postgiro 596851-6 www.asylgruppenimalmo.org
www.asylgruppenimalmo.org
22
MANA 1 2011
sorts jämlikhet då på 80-talet. Men när migrantarbetarna
kom var det som att rycka undan mattan, säger Anna-Lena Lodenius.
Kommunalarna upplevde hur Sverige plötsligt fick
tillbaka statarsystemet, fast i ny form. Migrantarbetarna
var precis lika utsatta och beroende av arbetsgivarnas
välvilja som statarna på sin tid. Just att arbetstillståndet
är knutet till en viss arbetsgivare skapar problem som liknar dem under statartiden.
– Det blir en väldigt stark lojalitet. Man är bunden till
en arbetsgivare som man ska vara tacksam emot. Han är
snäll, han ger mig jobb. Det blir någon sorts feodalt förhållande.
Som exempel nämner Anna-Lena Lodenius den kortvariga moderata handelsministern Maria Borelius. Hon
tvingades avgå efter åtta dagar sedan det bland annat
kommit fram att hon hade anställt svart arbetskraft i
hemmet.
– Hon hade en filippinska i källaren. Kvinnan var nästan som en del av familjen: fick följa med på semestrarna
och fick avlagda kläder. Och man skickade presenter till
hennes familj på Filippinerna.
Anna-Lena Lodenius ser två faktorer som skulle kunna vara viktiga för en bättre utveckling. Det ena är att
villkoren i de fattigaste länderna måste bli bättre, kanske
med hjälp av bistånd. Det andra är att facken måste bli
bättre på att organisera människor.
– Facken måste bli mer flexibla. Kanske andra former
av medlemskap och att man skaffar tolkar.
Om facken inte lyckas ta tillvara migrantarbetarnas intressen ser hon en utveckling fylld av arbetsmarknadskonflikter utanför de stora fackens kontroll. Som exempel tar hon fackföreningen SAC Syndikalisterna. SAC
har med radikala medel vunnit vissa strider för papperslösa arbetare. En av de mest uppmärksammade just nu är
striden mot Berns, där strejkvakter från SAC protesterat
utanför Berns under många månader och krävt jobben
tillbaka eller skadestånd för personer som arbetat på bemanningsföretag med bland annat städning på Berns.
Striden är ännu inte avgjord.
Anna-Lena Lodenius ser inte denna typ av konflikter
som något att sträva efter. Hon vill ha en skärpning av
r­ egelverket och en uppryckning hos de stora fackförbunden.
– Papperslösa skulle behöva att de vanliga facken tog
strid för dem. Fack som har kraft och möjlighet att åstadkomma skillnad, säger Anna-Lena Lodenius.
TILLBAKA I SMÅLAND…
Min vän rycker på axlarna när jag säger att han borde organisera sig fackligt och kräva vettiga löner av alla sina
olika arbetsgivare. Han är aningen imponerad när jag berättar om Syndikalisternas metoder, men mycket tveksam för egen del. Jag känner ingen som jobbar så hårt som han. Vi har
jobbat tillsammans ett par gånger. Men efter krisen är det
svårt för papperslösa att få jobb, och man får vara tacksam för det lilla man får. Att bråka verkar inte vara en bra
idé när man hela tiden måste kämpa för att hitta jobb för
att klara morgondagen.
Min vän sätter sitt hopp till kärleken. Han hoppas
kunna träffa en svensk tjej och gifta sig. Men det är viktigt för honom med ärlighet, han vill inte utnyttja någon.
Så fort han träffar någon måste han berätta om sin situation, att han saknar papper och lever illegalt. Fler än en
tjej har dragit öronen åt sig i det läget. Som om det här
med att hitta kärlek inte var komplicerat nog från början.
FAKTA/
PAPPERSLÖSA
Personer som befinner sig i ett land
utan att ha uppe­hållstillstånd har
en mycket utsatt
position på arbetsmarknaden. Siffrorna på hur många
papperslösa som
befinner sig i Sverige
varierar kraftigt, från
10 000 till 35 000.
”BLIR MAN
AV MED JOBBET HAR MAN
TRE MÅNADER
PÅ SIG ATT
HITTA ETT NYTT,
­ANNARS MÅSTE
MAN LÄMNA
LANDET.”
MARXISM
FEMINISM
ORGANISATION
LÄS AKTIVISTKURSEN FÖRÄNDRA
VÄRLDEN WWW.KVARNBY.FHSK.SE
23
MANA 1 2011
familje­omsorgsavdelningen på Stadskontoret i Malmö,
en stad som enligt rapporten har en barnfattigdomsnivå
på 31 procent. När Mana ringer upp för att fråga hur Malmö stad hanterar detta, vill Vilén Johansson först och
främst problematisera rapportens fattigdomsbegrepp.
Dels menar hon att fattigdomsbenämningen sätter en
stämpel på folk, och dels att rapportens definition av fattigdom är felaktig, att de familjer som uppges vara fattiga
i själva verket har det bättre än vad en sådan definition
ger fog för.
– När man talar om fattigdom tänker man inte att det
handlar om att köpa en ny iPhone, man tänker på mat på
bordet, och det har man ju. Försörjningsstödsnormen i
Sverige är satt för att garantera en skälig levnadsnivå.
Vilket begrepp skulle du i stället vilja använda?
– Jag tycker att man kan tala om ekonomisk utsatthet.
Det handlar om att inte kunna göra det som andra kan.
Inte bara om nya iPhones eller lyxkonsumtion. Man kan
inte åka på semester, gå och bada när man vill, se en film
på bio när man vill.
KLYFTAN
MELLAN
BARN ÖKAR
Garanterar försörjningsstödet en skälig levnadsnivå?
– Det kan man förstås diskutera, men det ska det göra.
Om man lever länge på försörjningsstöd blir det svårare.
En ny rapport från Rädda Barnen om barnfattigdom i Sverige, visar att fattigdom bland barn
med två föräldrar födda i Sverige har minskat kraftigt de senaste tio åren. Men samtidigt har
andelen fattiga barn till utlandsfödda föräldrar ökat. Risken för fattigdom bland barn till en
ensamstående utlandsfödd förälder uppgår till nästan 50 procent.
TEXT: EMMA
ELEONORASDOTTER
REDAKTIONSMEDLEM
24
MANA 1 2011
R
apporten beskriver den ekonomiska utsattheten
som påfallande bland barn med utrikesfödda
föräldrar och barn i familjer som kommit till
Sverige under senare år. Av samtliga barn som
anlänt till Sverige de senaste två åren har barnfattigdomen fortsatt att öka och uppgår nu till drygt 70
procent. Av barn som bor med två föräldrar som är födda
i Sverige är andelen ekonomiskt utsatta endast 2,3 procent. 1991 uppgick denna andel till 6,8 procent, vilket
alltså innebär en kraftig minskning.
Mana har pratat med rapportförfattaren Tapio Salo-
nen, som också är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet och forskare vid Malmö högskola.
Varför ökar de ekonomiska skillnaderna mellan barn
till svenska och utlandsfödda föräldrar?
– Det har skett en omställning av det svenska samhället
och vi har fått ett nytt postindustriellt mönster. Lågtröskeljobben som fanns tidigare är nästan helt borta. De
som tidigare inte varit etablerade kommer inte in och de
får heller inget stöd av de offentliga socialförsäkringarna.
Birgitta Vilén Johansson är chef för individ- och
Vad gör man i Malmö för att motverka fattigdom?
– Det jobbas mycket på det på alla fronter och det handlar i stor utsträckning om jobben och arbetsmarknaden.
Men undersökningens senaste material är från 2008, och
då gick Sverige in i en kris. Det blir sannolikt ett ännu
sämre resultat för 2009 och 2010. Det kommer att bli
bättre när det blir en högkonjunktur.
Det är en analys som Tapio Salonen inte håller med
om.
– Oavsett konjunktur har vi sett dessa skillnader öka.
Just försörjningsstödet används som ett av två mått
som Rädda Barnens rapport utgår från i sin definition av
fattigdom. Familjer som erhåller försörjningsstöd ska enligt reglerna sakna några till buds stående medel att klara
sin egen försörjning, de ska alltså sakna pengar på banken, bil eller andra kapitaltillgångar. Sedan räknas en
normsumma ut för den som söker, med hänsyn till om
man bor samman med någon, har barn et cetera. Försörjningsstödet är endast aktuellt för den som bevisligen
­aktivt söker jobb enligt strikt formulerade regler.
Låg inkomststandard är det andra måttet. Detta är ett
mått som räknats ut av Statistiska Centralbyrån, och som
tar med i beräkningen både hushållets inkomster och utgifter. Men medan inkomsterna räknas samman utifrån
familjernas faktiska inkomster, räknas utgifterna ut enligt
en normerad uppskattning. En sjukdomsdrabbad familj
till exempel, med ett stort behov av mediciner, hamnar
alltså mycket sämre till när det gäller vad familjen faktiskt har att röra sig med än vad måttet ”låg inkomststandard” åsyftar.
Torbjörn Hjort är lektor vid Socialhögskolan i Lund och
forskar om konsumtionens betydelse i social mening.
– Rapporten talar ju i första hand om relativ fattigdom, om skillnader som mäts genom en jämförelse med
standardutvecklingen i övrigt. Denna har ökat, till skillnad från absolut fattigdom, som mäts vid ett specifikt
tillfälle utifrån vad som anses behövas för en nödvändig
konsumtion för ett drägligt liv i Sverige. Det man har sett
är att de sociala aspekterna är minst lika viktiga som de
materiella. Skammen, att inte ha tillgång till vissa saker,
upplevs som ett individuellt misslyckande. Om alla hade
fått kämpa, som i tredje världen, vore det inte skamligt
och därför en annan situation.
Enligt rapportens definition av fattigdom skulle
många vänners barn vara eller tidvis ha varit fattiga.
Mitt eget var när hon föddes snuddande nära.
– Ja, inkomstbaserade mått är ju otroligt trubbiga. Jag
brukar säga till studenterna att ni har alla, med få undantag, samma inkomst genom studiebidraget. Ändå vet ni
hur olika villkor ni lever under. Det handlar om kön, hälsa, var ni kommer ifrån, men kanske mest om det nätverk ni har. Man skulle kunna göra ännu mera omständliga och dyra undersökningar med intervjuer, men för att
få en indikation över hur det ser ut och förändras kan de
mått som används i rapporterna om barnfattigdom fungera bra.
Torbjörn Hjort har nyligen, tillsammans med Karin
M Ekström, skrivit om ekonomiskt utsatta ensamstående barnfamiljer i Konsumentverkets rapport Det blir
många nej. De har intervjuat både personer som ligger
under och några hundra kronor över fattigdomsgränsen.
Det har visat sig vara utan betydelse vilken av dessa
grupper man tillhör. Saknas andra tillgångar eller ett nätverk som kan hjälpa familjen blir vardagen för den som
har en låg inkomst en kamp för att samla ihop till det allra nödvändigaste.
Blöjorna till ettåringen tar alltid slut innan barnbidraget kommer. Andra står i kö för att få bröd från frivilligorganisationer. En intervjuperson talar om att slösa, och
menar då att köpa mat och kläder till sig själv. Samtidigt
talar intervjupersonerna parallellt med detta om behovet
av märkeskläder till barnen, avsaknad av dator, problemen med kontantkortet till sonens mobiltelefon och så
vidare.
”EN SJUKDOMSDRABBAD ­FAMILJ
TILL EXEMPEL,
MED ETT STORT
BEHOV AV MEDICINER, HAMNAR
ALLTSÅ MYCKET
SÄMRE TILL NÄR
DET GÄLLER VAD
FAMILJEN FAKTISKT HAR ATT
RÖRA SIG MED
ÄN VAD MÅTTET
’LÅG INKOMSTSTANDARD’
ÅSYFTAR.”
Vad betyder det att andelen fattiga barn till utlandsfödda är så stor och växer?
– Det är svårt att säga, men det är ett problem att skillnaderna ofta förklaras utifrån etnicitet. När människor precis invandrat till Sverige finns det självklart en etableringsperiod, då man inte kan förväntas generera samma
inkomster som de redan etablerade. Problemet i Sverige
är att den perioden är alldeles för lång. Många får inte in
en fot på arbetsmarknaden även efter en lång tid i landet.
Det leder inte bara till fattigdom utan också till andra
­sociala problem.
25
MANA 1 2011
Det politiska engagemanget har
alltför ofta bara en färg: privilegierad
vit. Utifrån reflektioner kring sitt eget
engagemang diskuterar Leandro
Schclarek Mulinari hur den rörelse
som vill organisera människor för
förändring ska kunna ändra på
detta missförhållande.
26
MANA 1 2011
AGITERA,
UTBILDA,
ORGANISERA!
27
MANA 1 2011
TEXT:LEANDRO
SCHCLAREK
MULINARI
REDAKTIONSMEDLEM
ILLUSTRATION: HALFDAN
LIVSTRÆT PISKET
WWW.SYGNOK.TK
”OM BLATTARNA
INTE KOMMER
TILL DIG, MÅSTE
DU GÅ TILL DEM.
SÅ TÄNKTE VI NÄR
VI PRATADE OM
VAR VI SKULLE
VISA ­FILMERNA.”
28
MANA 1 2011
M
edan jag skriver denna text strömmar Brother
D with the Collective Effort ur mina högtalare. Gruppen var på många sätt banbrytande
på 1980-talet: de var bland de första med att
producera medveten hip-hop och de var ett
musikaliskt svar på den svarta rörelsens på många sätt
framgångsrika kamp i USA. Låten ”How We Gonna
Make The Black Nation Rise” som har ett glatt och dansant sound, utgör en fond för denna artikel som är en reflektion kring engagemang med antirasistiskt fokus (sätt
därför gärna på den medan du läser texten).
Det låter kanske underligt att i dagens Sverige tala om
en ”svart nation”, men textraderna: ”My people, people,
can’t you see what’s really going on? Unemployment’s
high, the housing’s bad and the schools are teaching
wrong. Cancer in the water, pollution in the air, but you
party hard like you just don’t care” – är lika aktuella nu
som då.
Denna artikel har sin utgångspunkt i flera känslor:
Känslan som skapas i magen när jag stiger in i ett rum
med politiskt aktiva människor vars etniska enfald påminner om den i organisationer som Bevara Sverige
Svenskt. Samma känsla infinner sig även vid diverse kulturarrangemang, liksom på vissa uteställen samt, allt för
ofta, när jag sätter på tv:n. Men det handlar också om
känslan av en innerlig identifikation med rörelsen, samt
känslan av otillräcklighet: av att vi som gör anspråk på att
vilja organisera människor för förändring i Sverige inte
är tillräckligt bra på att få med oss människor med utländsk bakgrund, på att få med oss icke-vita människor.
Rasifierade grupper i allmänhet och den rasifierade
arbetarklassen i synnerhet lyser med sin frånvaro i allt
från partipolitiken till andra gräsrotsorganisationer, något som jag ser som ett strukturellt problem som för det
första måste erkännas som ett allvarligt hinder i kampen
för ett mer rättvist samhälle, och för det andra måste bekämpas.
SEVED I MALMÖ
Jag har en lång erfarenhet av att vara aktiv i olika typer av
organisationer och projekt med en antirasistisk agenda.
En som jag här stött på i olika sammanhang är Annie
Bolt, 25 år, som bland annat arbetat med den lokala
­hyresgästföreningen på Sevedsplan i Malmö där jag
­också bor.
– Alltså, situationen här är på många sätt värre än vad
den var med Newsec-lägenheterna på Rosengård. Vi gick
in i en trapp där det bodde människor vars dörr inte gick
att stänga. Och så hade familjen levt i flera år.
Det finns alltså mycket att göra i detta bostadsområde
– och ett av de forum där mitt engagemang har tagit sig
uttryck är i granntidningen Området. Detta var ett initiativ som bland annat kom från Annie och mig, och det var
tänkt som ett försök att få människor att skriva om Sevedsplan utifrån bostadsområdets horisont, en form av
medborgarjournalistik. Det skulle inte finnas några
pengar inblandade och tanken var att göra något för oss
själva – och under processens gång lära känna andra i
kvarteret. Denna punkt var viktig eftersom Sevedsplan är
ett av de områden som av Malmö stad identifierats som i
behov av extra stöd, något som gör att stora resurser från
kommunen riktas hit. Detta har i sin tur lett till att
många grannar kommit att bli projekttrötta.
I dagsläget har vi kommit ut med två nummer. Det
första numret blev en affisch-tidning och det andra en
vepa som hängde som en banderoll längs med en husvägg i området. Det har alltså på ett sätt gått ganska bra:
vi har haft roligt, vågat tänka annorlunda och framförallt,
i samband med produktionen av det andra numret, lyckades vi få flera nya skribenter – grannar – att söka sig till
”redaktionen”. Responsen har också varit stor från kommunen samt från flera lokala medier. Men just nu befinner sig verksamheten på is. Delvis har det att göra med
att initiativet blev sönderkramat från olika aktörer, men
kanske framför allt att denna typ av satsningar tar tid att
genomföra och tid är en dyrbar tillgång. Problemet med
den ”splittrade aktivisten”, som Annie beskriver det.
För min del handlar det också om att i slutändan var
majoriteten av dem som sökte sig till projektet inte den
typ av människor som jag hade tänkt att vi skulle arbeta
med. Sevedsplan befinner sig i en gentrifieringsprocess –
det som kan beskrivas som en form av urban kolonialism
– vilket innebär att nya grupper av människor flyttat in i
stadsdelen. Däribland sådana ”Möllan-blattar”, som Sadiq beskriver mig som. Vi ska strax återkomma till honom, men först vill jag sätta på pränt två av Annies reflektioner, som görs över en fika på pensionärsfiket Martins vid Malmös pulserande Möllan:
– Vem på Seved representerar jag egentligen? Inte ens
i hyresgästföreningen är vi jättebra på att få med oss de
som drabbas värst av problemen. Generellt tror jag att vi
är alldeles för dåliga på att rekrytera nya människor, på
att nå ut, säger hon.
Den andra reflektionen är följande:
– Efter ett tag som aktivist i Malmö känner man ju
nästan alla och det funkar tyvärr att vara få och trots det
göra mycket. Och då nöjer man sig, eftersom man tänker
att det räcker. Men vi måste arbeta på att bli bredare och
en viktig del i detta är att fundera kring sin egen roll.
BLATTEALIBIT?
Vem är jag i detta sammanhang, vem representerar jag?
Jag har funderat mycket kring denna typ av frågor, ibland
kanske för mycket, vilket lett till att jag dragit mig ur vissa sammanhang, men också att jag sökt mig till andra.
Till exempel till denna tidskrift – Mana. Detta har varit
en viktig plattform för människor vars hudfärg gör att de
in på kroppen känner av de rasistiska strukturer som
finns i samhället. Som baskettränare, inom idrottsrörelsen, har jag också känt att de etniska barriärerna i samhället utmanats. I andra sammanhang, i vissa organisationer och nätverk är man dock den enda, eller i alla fall
en av få, som passar bättre som pepparkaksgubbe än som
stjärngosse.
Jag har också fått möjligheten att via olika projekt arbeta med frågor om rasism. På många sätt har detta arbete varit mer framgångsrikt än det som jag genomfört ideellt, i att nå andra än bara de som är etniskt och socioekonomiskt privilegierade – även om dessa projekt alla
lidit av samma allvarliga sjukdom: projektberoende.
För två somrar sedan jobbade jag med en tidning som
gavs ut av ungdomar från socialt utsatta bostadsområden
i Malmö – Tala ut. En av deltagarna var Sadiq Popal, som
nu är 20 år gammal.
– Vi blev alla bättre på att läsa och skriva, och insåg att
det var roligt. Men du gjorde också så att vi kände oss
bra och fick självförtroende, berättar han som funderar
på att studera på universitetet till hösten. Till dess hankar han sig fram via ströjobb och bor kvar i föräldra­
hemmet.
Sadiq engagerade sig efter projektet i en satsning som
gjordes av Folkets Bio, och arbetade bland annat med att
visa film i Malmös ytterområden. Jag frågar honom varför han tror att det är så få som han själv i denna typ av
organisationer och han konstaterar torrt:
– Man måste känna sig välkommen och det gör man
inte i en förening där det bara är svenskar. Det är något
med hur de pratar och är, förklarar han.
I samband med intervjun försöker vi identifiera varför
det just är vissa och inte andras ”grej” att arbeta med film
– och vi diskuterar de osynliga kraftfält som gör att människor känner sig ovälkomna i vissa sammanhang. När
Sadiq ska förklara varför han gillade mig – varför han
kände sig välkommen och bekväm med att arbeta med
mig – förklarar han att jag är en sådan där ”Möllan-blatte”, något han ställer i relation till svenskar, men också
människor från ytterområden i Malmö som Holma och
Kroksbäck där människor, enligt honom, har en hårdare
attityd.
Vad är en ”Möllan-blatte” mer specifikt? Jag själv vill
gärna se det som en person som kan röra sig mellan samhället olika sfärer, som både kan göra sig hemmastadd
(om än som en outsider) i Lunds universitetsvärld och
som samtidigt kan handla på basaren på Möllevången
där diverse hudvårdsprodukter och andra varor säljs för
halva priset – utan att bli blåst för att den utstrålar osäkerhet. En ”Möllan-blatte” kan i bästa fall därmed verka
som en bro, men kan samtidigt också fungera som ett
blattealibi som inte utmanar de rasistiska strukturerna,
utan bara synliggör att det är ett något mer komplext
­fenomen.
Ordet ”välkommen” upprepas flera gånger av Sadiq
under intervjun. Och när jag ber honom reflektera kring
hur fler ska engageras, pekar han inte minst på behovet
av att skapa nya i­ ngångar:
– När jag visade filmer med Folkets Bio så drog jag
med mig folk som jag känner. Det är en bra strategi, för
då vågar folk som jag komma, säger han.
– Om blattarna inte kommer till dig, måste du gå till
dem. Så tänkte vi när vi pratade om var vi skulle visa filmerna.
HUR FÅ MED SIG FLER?
”You dippy dippy dive, so-socialize, but how we gonna
make the black nation rise?” – frågar Brother D i samband med hip-hopens guldålder. Frågan är lika aktuell i
dag som i går. Sadiq pekar på behovet av att skapa nya
kontaktytor och Annie lyfter fram problemet med att det
tar tid att skapa relationer – folk kommer inte bara för att
de blivit inbjudna via mejl eller Facebook. Det behövs
något mer, inte minst om syftet är att utmana maktstrukturer som försvårar för vissa människor att få tillträde till
rum som för andra är självklara att beträda. Detta är den
springande punkten: häri ligger utmaningen för alla oss
som trots goda ambitioner erkänner att vi måste bli bättre om det är så att vill organisera fler än de som ”alltid”
kommer.
Lika aktuell som den frågan är det svar som Brother D
får från en unison kör, som till gungande toner utropar:
”Agitate, educate, organize!”, eller ”Agitera, utbilda, organisera!” Svaret är tidskrävande – men också helt nödvändigt för att vi ska lyckas få upp frågor om orättvisor och
rasism på dagordningen. Och låten – om du inte redan
satt på den – är väl värd att låta sig inspireras av inför
fortsatta reflektioner på ämnet.
”RASIFIERADE
GRUPPER I ALLMÄNHET OCH
DEN RASIFIERADE ARBETARKLASSEN I SYNNERHET LYSER
MED SIN FRÅNVARO I ALLT FRÅN
PARTIPOLITIKEN
TILL ANDRA
GRÄSROTSORGANISATIONER…”
29
MANA 1 2011
Över s ät tning : Ma ja S ager & Ma rtin Bergqvist
Utrikeskrönikan/
Arkitekter i flyktinglägren
Mellanrummet. Flyktinglägrets ovissa väntan.
­Temporära byggnader, sand och damm.
Vi sitter i en sal på Iaspis, på en bakgata på västra
­Södermalm i Stockholm. Det är arkitekterna Sandi
Hilal och Alessandro Petti från arkitektur- och konstkollektivet DAAR (Decolonizing Architecture Art Residency) som pratar om sitt arbete i Palestina. De är
­arkitekter som varvar sitt förvärvsarbetande arkitekturskapande i Jerusalem med ideellt utövande i flykting­
läger.
Hilal berättar om tillståndet i lägren, om ovissheten,
minnena av de bostäder man har tvingats lämna,
dröm­men om återvändande, oavsett till vad. Flyktingarna upprepar mantrat om en plats som egentligen inte
längre existerar, som nu ockuperas av människor med
sannolikt liknande drömmar men med andra förutsättningar. Somliga, barn, kan inte ens minnas vad det
gamla hemmet var, lägret har alltid varit deras hem.
Medan föräldrarna vill tillbaka till den miljö som varit
deras trygga verklighet.
Dessa är grundförutsättningarna för DAAR:s ar­
bete. Människor som lever i en ständig väntan, somliga
vill vidare, andra vill tillbaka. Att förändra arkitekturen
här är svårt, då de flesta anser att varje försök att bygga,
att förändra sitt boende, är att acceptera situationen.
Detta trots att många levt här i snart tio år.
DAAR vill förändra situationen i lägret nu men tittar också på hur bosättningarna skulle kunna utnyttjas
i framtiden, om de nuvarande bosättarna ger sig av. De
har också undersökt den cirka fem meter breda linje
som skiljer de tre olika zonerna på Västbanken åt, och
funnit att detta är en fjärde, laglös, zon. DAAR har anlitat en advokat för att driva frågan om att detta område
ska ses som en autonom plats, men det är ett fall som
ännu inte är avslutat.
Många skulle kanske påstå att en arkitekts arbete
handlar om att rita byggnader. Jag skulle vilja påstå att
en arkitekts arbete handlar om att definiera problem
och möjligheter för att sedan hitta svar eller lösningar
på dessa.
Ett väldigt bostadskomplex, en mur eller ett lusthus
kan vara svaret på frågan, men svaret kan lika gärna
vara en kartläggning, en aktivitet eller ett omdefinierande av rådande arkitektur.
När människorna inte vill bygga nytt omdefinierar
DAAR i stället befintliga miljöer tillsammans med
dem. En militärbunker blir en bingohall och middagsbord kan placeras ut på oplanerade, kollektiva, ytor
mellan hus.
Fågelbon i ruiner möjliggör för fåglar att erövra
­resterna av krigets arkitektur. Det är steg på vägen i att
försöka förändra situationen, kanske till och med att
30
MANA 1 2011
Tove Grönroos
är arkitektstudent.
”DET ÄR
­OMÖJLIGT
ATT VARA
­NEUTRAL OCH
PRECIS SOM
SANDI HILAL
­SÄGER HANDLAR
NEUTRALITET
ALLTID OM ATT
TA DE STYRANDES PARTI.”
börja skapa nya byggnationer, inte bara fastna i väntan.
Att inta rumsligheter och fylla dessa med aktiviteter
hör inte till arkitektens traditionella uppgifter och kan
för många säkert uppfattas som aktivism snarare än
som arkitektur. Petti berättar om kollegor som inte anser det vara arkitektens uppgift att göra politiska ställningstaganden utan att denne enbart ska vara beställarens verktyg och förhålla sig neutralt till politiska konflikter.
Men det är omöjligt att vara neutral och precis som
Sandi Hilal säger handlar neutralitet alltid om att ta de
styrandes parti. Ett slott eller en skyskrapa må vara
överväldigande arkitektur men är trots allt resultatet av
någons makt över någon annan. Pyramiderna tjänade
inte folket utan byggdes, precis som Burj Khalifa, på
bekostnad av människors liv och livsvillkor.
Om arkitekten vill tjäna en kung kan slottet vara svaret på den ställda frågan eller bara resultatet av en åtlydd order. Då avgörs gränsen mellan arkitektur och
aktivism i slutändan bara av vem man väljer att tjäna,
och vilka metoder som är mest lämpliga för detta eller
som över huvud taget är möjliga.
Efter föreläsningen promenerar jag hemåt, över
­Liljeholmsbron. Under bron stod tidigare konstnären
och arkitekten Victor Marx ”färgglada bostadstorn” ett
hus för en hemlös, som revs av Vägverket 2010, ett år
efter att det uppförts. Tornet var en politisk kommentar men också en lösning på ett problem.
DAAR och Marx är några av få som visar att det
är möjligt att vidga begreppet arkitektur, till att inn­e­
bära något större än att bara skapa monument över
”vinnarna”.
ETT
ARABISKT
1848
När despoter understödda av väst blir utkastade har politiken förändrats för all
framtid. Men hur långt kan revolutionen sprida sig? Den brittisk-pakistanske
författaren Tariq Ali söker svar.
F
olkets vägran att kyssa eller nonchalera den påk
som i många decennier tuktat dem har öppnat för
ett nytt kapitel i arabvärldens historia. Och den
absurda, om än ofta åberopade, nykonservativa
uppfattningen att araber eller muslimer är fientligt inställda till demokrati har omintetgjorts. De som
förfäktade sådana idéer verkar idag vara de mest missnöjda: Israel och dess lobbyister i Euro-Amerika; vapenindustrin, som skyndar sig att sälja medan tid finns (den
brittiske premiärministern agerar dödens handelsman på
Abu Dhabis vapenmarknad); och Saudiarabiens belägrade härskare, som undrar om smittan kommer att sprida
sig till deras tyranniska kungadöme. Fram till denna dag
har de erbjudit fristad åt många despoter, men var ska
den kungliga familjen söka tillflykt när tiden är kommen? De måste vara medvetna om att deras skyddsherrar
kommer att hävda att de alltid varit för demokrati och
snabbt ta sina händer ifrån dem.
Om man ska göra en europeisk jämförelse är detta
1848, när de revolutionära omstörtningarna blott skonade Storbritannien och Spanien – även om Drottning Victoria, med chartisterna i åtanke, befarade något annat. I
ett brev till sin belägrade brorson på den belgiska tronen,
uttryckte hon sympati men undrade om ”vi alla kommer
att bli dödade i sömnen”. Oroligt vilar det huvud som bär
krona eller juvelklädd huvudbonad, och har miljarder
undanstoppade i utländska banker.
Liksom européerna 1848 kämpar det arabiska folket
mot utländsk dominans (en opinionsmätning visade ny-
ligen att 82 procent av egyptierna har en ”negativ inställning till USA”); mot kränkandet av deras demokratiska
rättigheter; mot en elit förblindad av sitt eget orättfärdiga
välstånd – och för ekonomisk rättvisa. Detta skiljer sig
från den första vågen av arabisk nationalism, som främst
handlade om att driva ut resterna av det brittiska imperiet från regionen. Under Nasser nationaliserade egyptierna Suezkanalen och invaderades av Storbritannien,
Frankrike och Israel – men detta skedde utan Washingtons tillstånd, och de tre tvingades därför att dra sig tillbaka.
Kairo triumferade. Den pro-brittiska monarkin störtades av revolutionen i Irak 1958, radikaler tog makten i
Damaskus, en äldre saudisk prins försökte genomföra en
palatskupp och flydde till Kairo efter att ha misslyckats,
väpnad kamp utbröt i Jemen och Oman, och det talades
ständigt om en arabisk nation med tre samverkande huvudstäder. En sidoeffekt var en säregen stadskupp i Libyen som förde Muammar Khaddafi, en ung, halvbildad officer, till makten. Hans saudiska fiender har alltid insisterat på att kuppen var iscensatt av brittisk säkerhetspolis,
precis som den som drev fram Idi Amin till makten i
Uganda. Khaddafis påstådda nationalism, modernism
och radikalism var enbart ett spel för gallerierna, precis
som hans spökskrivna science fiction-noveller. Det kom
aldrig hans eget folk till del. Trots oljerikedomarna vägrade han att ge libyerna utbildning, eller tillhandahålla
sjukvård eller subventionerade bostäder, och slösade i
stället pengar på absurda projekt utomlands. Ett sådant
TEXT: TARIQ ALI
FÖRFATTARE (ARTIKELN
SKREVS I SLUTET AV
FEBRUARI)
”DE ARABISKA
REVOLUTIONERNA, UTLÖSTA AV
DEN EKONOMISKA KRISEN, HAR
MOBILISERAT
MASSRÖRELSER, MEN INTE
ALLA DELAR AV
LIVET HAR BLIVIT IFRÅGASATTA. SOCIALA,
POLITISKA OCH
RELIGIÖSA RÄTTIGHETER HÅLLER PÅ ATT BLI
FÖREMÅL FÖR
HÄFTIGA KONFLIKTER I TUNISIEN, MEN ÄNNU
INTE NÅGON
ANNANSTANS.”
31
MANA 1 2011
var att omdirigera ett brittiskt flygplan med oppositionella socialistiska och kommunistiska sudaneser till Sudan,
och överlämna dem till landets diktator, Gaafar Nimeiry,
som lät hänga dem. Därmed ödelades möjligheten till radikala reformer i det landet, med förfärliga konsekvenser
som vi nu dagligen bevittnar. Där hemma upprätthöll han
en strikt klanbaserad struktur, i tron att han kunde splittra
och köpa klaner för att hålla sig kvar vid makten. Men inte
längre.
Israels seger i sexdagarskriget 1967 blev själaringningen
för arabisk nationalism. Interna konflikter i Syrien och
Irak resulterade i seger för högervridna baathister välsignade av Washington. Efter Nassers död och hans följeslagare Saadats pyrrhusseger mot Israel 1973, bestämde sig
Egyptens militära elit för att vända på nedgångarna, ta
emot miljarddollarstöd från USA och göra en överenskommelse med Tel Aviv. I gengäld mottogs dess diktator
som statsman av Euro-Amerika, precis som under en låg
tid hade varit fallet med Saddam Hussein. Om de bara låtit honom bli avsatt av sitt folk i stället för av ett elakartat
och destruktivt krig och en ockupation, med över en miljon döda och fem miljoner föräldralösa barn.
De arabiska revolutionerna, utlösta av den ekonomiska
krisen, har mobiliserat massrörelser, men inte alla delar av
livet har blivit ifrågasatta. Sociala, politiska och religiösa
rättigheter håller på att bli föremål för häftiga konflikter i
Tunisien, men ännu inte någon annanstans. Inga nya politiska partier har dykt upp, ett tecken på att de kommande
valens bataljer kommer att bli en strid mellan arabisk liberalism och konservatism i form av Muslimska Brödra­
skapet, som har islamisterna vid makten i Turkiet och
­Indonesien som förebilder, vilka är i tryggt förvar i
USA:s famn.
Den amerikanska hegemonin i regionen har bucklats
till men inte förstörts. De post-despotiska regimerna
kommer troligen att bli mer självständiga, med ett demokratiskt system som är nytt och subversivt och förhoppningsvis får nya konstitutioner som värnar om sociala och
politiska behov. Men militären i Egypten och Tunisien
kommer att säkerställa att inget överilat händer. Den stora
oron för Euro-Amerika är Bahrain. Om dess styrande avlägsnas från makten kommer det att bli svårt att förhindra
en demokratisk omvälvning i Saudiarabien. Har Washington råd att låta det hända? Eller kommer det att använda
vapenmakt för att hålla det wahabistiska tjuvstyret vid
makten?
För några decennier sedan tappade den store irakiske
poeten Mudhafar al-Nawab behärskningen, förargad av
en sammankomst mellan despoter som beskrevs som ett
arabiskt toppmöte:
...Mubarik, Mubarik,
Välstånd och god hälsa
Faxa nyheterna till FN.
Läger efter läger och Camp David,
Alla lägers Fader.
Förbannade vare era Fäders
Ruttna anhang;
Era kroppars stank tar över era näsborrar ...
Åh låtsas-toppmöte
Ledare
Må era ansikten svartna;
DEMONSTRATIONER I
KAIRO PÅ ”POLISENS DAG”
DEN 25 JANUARI, DÅ
PROTESTER MED
TUSENTALS DELTAGARE
ÄGDE RUM I FLERA AV
LANDETS STÄDER.
Fula era hängande magar
Fula era feta arslen
Varför förvånade över
Att era ansikten påminner om bådadera …
Toppmöten … toppmöten … toppmöten
Getter och får samlas,
Melodiska fjärtar
Låt Toppmötet vara
Låt inte Toppmötet vara
Låt Toppmötet bestämma;
Jag spottar på var och en av er
Kungar … Shejker .. Lakejer …
ad som än händer kommer arabiska toppmöten inte att
V
­förbli desamma. Poeten har fått sällskap av folket.
EN NY GRYNING
ÖVER EGYPTEN
Egyptens diktator Mubarak har fallit efter en folklig resning.
Men går militärledningens löfte om en snar övergång
till demokrati att lita på? Aktivister vittnar om
hur armén har fortsatt att använda sig av våld mot
demonstranter. Samtidigt har det nu öppnats
möjligheter till organisering som egypterna
aldrig tidigare har haft.
FOTO: SARAH CARR
32
MANA 1 2011
33
MANA 1 2011
RUMMET DÄR LEDNINGEN
SUT TIT FOTOGRAFERADES
AV DEMONSTRANTERNA
UNDER STORMNINGEN AV
SÄKERHETSPOLISENS
HÖGKVARTER I NASR CITY.
TEXT: PER
BJÖRKLUND
FRILANSJOURNALIST,
AKTUELL MED BOKEN
”ARVET EFTER MUBARAK – EGYPTENS KAMP
FÖR FRIHET”
”NÄR MUBARAK
AVGICK OCH
LÄMNADE ÖVER
MAKTEN TILL
GENERALERNA
VAR JAG MISSTÄNKSAM MOT
DEM FRÅN FÖRSTA BÖRJAN,
MEN NU ÄR JAG
ÖVERTYGAD OM
ATT DE FÖRSÖKER BEVARA SÅ
MYCKET SOM
MÖJLIGT AV DEN
GAMLA REGIMEN.”
34
MANA 1 2011
S
äkerhetspolisens högkvarter i Nasr City i Kairo
liknar en fästning. Innanför dess höga murar spärrades tusentals politiska fångar in och utsattes för
brutala förhör under Hosni Mubaraks nästan tre
decennier vid makten. Men lördagen den 5 mars,
tre veckor efter att Egyptens diktator störtats, inträffade
det otänkbara: den forna tortyrcentralen intogs av folket.
Hundratals demonstranter trängde sig in genom portarna
och sökte igenom den enorma byggnaden.
Salma Said var en av dem som var där. Efter flera år
som aktivist i demokratirörelsen Kifaya och nätverk som
jobbar med Palestina-solidaritet är hon van vid att känna
sig övervakad av säkerhetspolisen. Nu var rollerna plötsligt ombytta.
– Alla var överväldigade. Det var en märklig känsla att
leta igenom deras saker, precis som de brukade söka igenom våra, säger hon.
Det tog nästan en timme innan demonstranterna lyckades ta sig ned till rummen under jord med de viktigaste
arkiven och fångcellerna. Där visade tidiga fångar var de
suttit och hur de torterats. Många kunde inte hålla tillbaka tårarna – både av plågsamma minnen och av glädje
över det inträffade. ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig
att jag skulle uppleva den lyckligaste dagen i mitt liv i säkerhetspolisens källare”, twittrade en aktivist efteråt.
Salma Said säger att det mest surrealistiska ögonblicket var när hon vandrade runt i säkerhetspolisens kontor
och kök.
– Det såg ut som på vilket företag som helst. Det är så
svårt att förstå att agenterna som jobbade här var vanliga
människor med familj och barn, som betraktade det här
som sin arbetsplats.
Det var efter att demonstranter stormat säkerhetspolisens kontor i Alexandria kvällen innan och funnit högar
med strimlade dokument som folk strömmade till andra
av inrikesministeriets byggnader runt om i landet för att
rädda bevismaterial kring regimens brott. På vissa håll
ledde det till våldsamheter när säkerhetsagenter öppnade eld mot demonstranter som samlats på gatorna utanför. Men högkvarteret i Nasr City var redan utrymt när
demonstranterna kom dit. I stället var armén på plats för
att förhindra att någonting fördes ut.
– De visiterade alla som gick ut ur byggnaden – jag
tror att de var oroliga för att dokument som berörde de
själva skulle hamna i pressens händer. Men mycket var
redan förstört. Vi hittade ett helt rum fyllt halvvägs till
taket med strimlade dokument, säger Salma Said.
Redan nästa morgon samlades hundratals människor
utanför inrikesministeriet i centrala Kairo. Där stod de
kvar hela dagen och kvällen i hopp om att kunna ta sig in.
Men den här gången var arméns attityd annorlunda.
Framåt midnatt började soldaterna som vaktade byggnaden utan förvarning att skjuta i luften och driva bort demonstranterna med elbatonger och gevärskolvar.
– Soldaterna var som tokiga. De anklagade oss för att
ha provocerat dem och vägrade till och med att låta oss
hämta en man som låg medvetslös på marken, säger Salma Said.
MILITÄRENS AGERANDE
I dag är Salma drivande i ett nätverk som arbetar med att
uppmärksamma militärpolisens övergrepp och protestera mot att flera civila demonstranter ställts inför militärdomstolar efter Mubaraks fall. För henne liksom för
många andra aktivister var soldaternas agerande den dagen bara ytterligare ett bevis på att militärledningens löfte om en snar övergång till demokrati inte går att lita på.
– När Mubarak avgick och lämnade över makten till
generalerna var jag misstänksam mot dem från första
början, men nu är jag övertygad om att de försöker bevara så mycket som möjligt av den gamla regimen, säger
Salma.
– Situationen förändras från dag till dag, men det blir
definitivt värre och värre. Armén har använt våld mot demonstranter gång på gång de senaste veckorna, vare sig
det handlat om demonstrationer mot säkerhetspolisen
eller kristna som demonstrerade efter att en kyrka attackerats. Aktivister som gripits har kommit ut med sår över
hela kroppen och vittnat om tortyr, säger hon.
När inrikesministeriet en dryg vecka efter stormningen av säkerhetspolisens högkvarter tillkännagav att säkerhetspolisen skulle upplösas, välkomnades det som
ännu en seger för revolutionen. Men beskedet möttes
också av tvivel. Salma Said säger att hon inte litar på några löften förrän hon sett dem förverkligats.
– De har sagt att en ny säkerhetsorganisation ska bildas som ska ”skydda folket” och respektera de mänskliga
rättigheterna. Jag är orolig för att säkerhetspolisen kommer att finnas kvar men under ett nytt namn, säger hon.
Den kluvenhet som många känner inför beskedet om
säkerhetspolisens upplösning är typisk för den osäkerhet
som präglat situationen sedan Mubaraks fall. Hur man
än betraktar den egyptiska revolutionen är glaset samtidigt både halvfullt och halvtomt. Å ena sidan har revolutionen inte rubbat den mäktiga militären, som styrt landet sedan 1950-talet och har enorma ekonomiska intressen och privilegier att slå vakt om. Både i form av de företag och de industrier som militären kontrollerar – helt
utan civil insyn – och det generösa bistånd från USA på
1,3 miljarder dollar årligen. Å andra sidan har flera viktiga
segrar vunnits.
De interna säkerhetsstyrkorna har bannlysts från landets universitet, där studenter arrangerat de första kårvalen utan polisens inblandning på decennier. Den premiärminister som utsågs av Hosni Mubarak under protesterna, den förre flygvapenöversten Ahmed Shafik, har
tvingats att avgå. En lång rad höga företrädare för det
styrande partiet NDP har fängslats och väntar åtal för
korruption eller för att ha beordrat våld mot demonstranter.
Men Salma Said betonar att militären inte gjort några
eftergifter utan påtryckningar. Och alla framsteg kan
snabbt omintetgöras om folket inte är på sin vakt.
– Det viktigaste nu är att vi finner sätt att återvända
till gatan. Militären har hotat att demonstranter kan dömas till ”det strängaste straffet”, det vill säga döden, i särskilda säkerhetsdomstolar. Men vi har inte lyxen att vara
pessimistiska. Den sista ronden har inte börjat än. Alla
inom oppositionen känner likadant, även om vi har olika
åsikter om taktik: kampen fortsätter!
REVOLUTIONSDAGARNA
När egyptiska ungdomsrörelser utlyste en nationell
­protestdag mot polisbrutalitet och inflation på ”Polisens
dag” den 25 januari var det få som kunde föreställa sig att
Hosni Mubarak skulle vara störtad tre veckor senare.
­Visserligen förväntade sig många att Ben Alis fall i Tunisien skulle inspirera fler att gå ut på gatorna, men framåt
eftermiddagen stod det klart att något historiskt var på
väg att hända. Från stad efter stad rapporterades om demonstrationer med tusentals deltagare. I strategiskt viktiga Suez dödades två demonstranter i våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. I Kairo lyckades tusentals inta det symboliskt viktiga Midan al-Tahrir,
Befrielsens torg.
Aktivisten och bloggaren Mona Seif berättade efteråt i
en intervju med nättidningen Electronic Intifada om den
­nästan magiska förvandling som ägde rum på Kairos
­gator den dagen. Till en började handlade slagorden om
löner, jobb och de stränga undantagslagarna. Men när
flera mindre demonstrationer sammanstrålade och del­
tagarna plötsligt insåg att de var 20 000 människor som
rörde sig mot Tahrir ändrade protesten karaktär. Efter att
ha trängt tillbaka polisen och erövrat torget satte sig demonstranter spontant ner i grupper och skrev kravlistor
som alla började med punkten om Mubaraks avgång.
Fram till midnatt när demonstranterna till slut skingrades med tårgas och gummikulor var det ett slagord som
ekade gång på gång: ”Folket vill att regimen ska falla!”
Tre dagar senare, 28 januari, kom den verkliga urladdningen. Omedelbart efter bönen strömmade hundratusentals människor ut från moskéer runt om i landet. Efter
flera timmar av gatustrider som böljade fram och tillbaka
tvingades de centrala säkerhetsstyrkorna till reträtt. I Kairo stod det styrande Nationaldemokratiska partiets högkvarter snart i lågor och Tahrir intogs återigen av folket.
Fram till Mubaraks avgång 11 februari stod demonstrationen på Tahrir i centrum för världens uppmärksamhet.
Men revolutionen begränsades inte till det karnevalsliknande protestlägret på Tahrir – om demonstranterna på
torget var massrörelsens pulserande hjärta sträckte sig
”JAG HADE
­ALDRIG KUNNAT
FÖRESTÄLLA
MIG ATT JAG
SKULLE UPPLEVA
DEN LYCKLIGASTE DAGEN
I MITT LIV I
­SÄKERHETSPOLISENS
KÄLLARE.”
EN MAN VISAR SIT T
MISSNÖJE UNDER
DEMONSTRATIONERNA I
CENTRALA KAIRO DEN 26
JANUARI.
35
MANA 1 2011
DEN 5 MARS STORMADES
SÄKERHETSPOLISENS
HÖGKVARTER I NASR CITY
I ALEXANDRIA AV DEMONSTRANTER
” DÄR LIBERALA
AKTIVISTER
FRÄMST FOKUSERAR PÅ POLITISKA RÄTTIGHETER OCH
KAMP MOT KORRUPTION INSISTERAR VÄNSTERN PÅ ATT
REVOLUTIONEN
OCKSÅ MÅSTE
GÖRA SLUT PÅ
DECENNIER AV
NYLIBERAL POLITIK SOM MEDFÖRT DRAMATISKT VÄXANDE
KLYFTOR.”
36
MANA 1 2011
dess kropp över hela landet. Massiva protester i industristäder som Suez och Mahalla och Kairo-stadsdelar som
Imbaba och Shubra bekräftade också att inte bara en
­relativt välmående medelklass utan även arbetarklassen
deltog fullt ut i revolten mot Mubarak. Från första dagen
gick arbetare i Suez och på andra platser ut i strejk, och
när revolten gick in på sin tredje vecka rapporterades
­tiotals arbetarprotester eller strejker dagligen.
STREJKERNA OCH ARBETARPROTESTERNA
Egyptiska vänsteraktivister lyfter fram strejkvågen som
helt avgörande för revolutionens framgång. Även om de
inte var uttalat politiska var det uppenbart att alla fackliga aktioner, som genomfördes i öppen trots mot regimens varningar, var liktydiga med ett stöd för revolutionen. De sista dagarna innan Mubaraks fall spred sig protesterna till det statliga bussbolagets arbetare i Alexandria och Kairo och fackliga aktivister spred upprop med
maningar till total strejk i transportsektorn. Utan hotet
att ekonomin skulle lamslås kunde demonstranterna på
Befrielsetorget på sikt ha marginaliserats, precis som regimen hoppades.
Arbetarklassens snabba inträde på scenen som en
självständig kraft var troligen bara möjligt på grund av
erfarenheterna från de senaste årens våg av strejker och
sociala protester. Uppemot två miljoner arbetare och
tjänstemän har deltagit i över 3 000 strejker och andra
fackliga protester de senaste tio åren, enligt den amerikanske historikern Joel Beinin som specialiserat sig på
den egyptiska arbetarrörelsen. På otaliga arbetsplatser
runt om i landet fanns därmed en beredskap att ta strid
såväl som ett tydligt informellt ledarskap när revolten
mot Mubarak bröt ut. Men framförallt hade de återkommande protesterna bidragit till att bryta ned den mur av
rädsla som regimen byggt kring folket.
Strejkvågen upphörde inte med Mubaraks fall – snara-
re tycktes den bara bli starkare. De följande dagarna rapporterades 40 till 60 fackliga protester om dagen. I
många fall var ett av de viktigaste kraven avskedandet av
chefer som betraktades som korrupta eller som bedrivit
förföljelsekampanjer mot fackliga aktivister. På universitet och statliga tidningar lanserades kampanjer för att bli
av med rektorer och redaktörer som fått sina positioner
på grund av lojalitet med regimen snarare än egen kompetens.
I skuggan av den politiska maktkampen efter Mubaraks fall pågår nu en intensiv organisering bland arbetare
och tjänstemän. Den 3 mars samlades fackliga ledare för
att officiellt bilda en ny federation av fria fackföreningar –
utan att vänta på att lagen ska ändras så att man tillåter alternativ till den officiellt sanktionerade centralorganisationen EFTU, som i praktiken kontrollerats av regimen. I
de flesta stadsdelar i Kairo har vänsteraktivister tagit initiativ till ”folkliga kommittéer för att försvara revolutionen” och två nya vänsterpartier är redan på väg att bildas:
Folkets allians och Demokratiska arbetarpartiet. I industristaden Mahalla el-Kubra, ett viktigt symboliskt centrum för de senaste årens våg av strejker, har textilarbetare och vänsteraktivister samlats till stormöten för att diskutera hur man bäst organiserar sig, berättar den facklige
ledaren Mustafa Fouda.
– Det pågår en diskussion om huruvida vi borde försöka ta över den existerande fackliga organisationen, och
reformera den för att göra den demokratisk och till en genuin representant för arbetarnas intressen, eller om vi
måste bygga våra egna organisationer från grunden. Det
är möjligt att det under en tid kommer att finnas flera
konkurrerande fackliga federationer, precis som det kommer att finnas flera arbetarpartier som på sikt kan ingå allianser eller slås samman. Det är helt naturligt eftersom
det här är en rörelse som växer fram underifrån, säger
han.
För snart två år sedan fick Mustafa Fouda sparken från
sitt jobb efter att ha lett en demonstration mot företagsledningen på Misr Spinning and Weaving, Egyptens
största statsägda fabrik med över 20 000 anställda. Nu
hoppas han att alla avskedade eller omplacerade fackliga
ledare ska få återvända till sina jobb. Men framförallt att
revolutionen ska leda till verklig förändring, och inte bara
till ett skifte inom landets politiska ledning.
– Revolutionen har öppnat fantastiska möjligheter. Vi
kan mötas och organisera oss fritt på ett sätt som aldrig
var möjligt förut. Drömmen om ett eget parti för Egyptens arbetare kan snart vara verklighet, säger Mustafa
Fouda.
EFTER REVOLUTIONEN
Revolten mot Mubarak enade människor från olika klasser och ideologiska inriktningar i en massrörelse utan
tydligt ledarskap. Så länge det primära målet var att störta
Mubarak var avsaknaden av tydliga ledargestalter eller ett
färdigt politisk program en av rörelsens största styrkor.
Men det var inte svårt att förutsäga att rörelsen skulle splittras i samma ögonblick som den gemensamma fienden föll.
Där liberala aktivister främst fokuserar på politiska rättigheter och kamp mot korruption insisterar vänstern på
att revolutionen också måste göra slut på decennier av nyliberal politik som medfört dramatiskt växande klyftor. Omfattande privatiseringar och nedskärningar har lett till drastiskt försämrade villkor för miljontals arbetare och tjänstemän inom den offentliga sektorn. I den växande privata
sektorn har avsaknaden av fackföreningar inneburit att lönerna halkat efter prisutvecklingen och arbetsförhållanden
blivit allt hårdare. På landsbygden har 1950- och 1960-talets
progressiva jordlagar delvis upphävts vilket lett till att
hundratusentals småbönder drivits från sin jord. I Kairos
utkanter har exklusiva och muromgärdade villastäder växt
fram på statlig mark som sålts för vrakpriser till privata investerare, samtidigt som miljontals egyptier bor i extremt
tätbefolkade informella bostadsområden som ofta saknar
grundläggande infrastruktur som avlopp och rinnande vatten. Den stora striden står mellan de som vill bevara
grunddragen i den rådande ordningen och de som vill se
en radikal politik för social rättvisa – en kamp som knappast kommer att avgöras på veckor eller månader.
En första kraftmätning mellan Egyptens politiska l­ äger
efter Mubaraks fall blev den folkomröstning om förändringar av konstitutionen som ägde rum den 19 mars. En
kommitté med domare och juridiska experter utsedd av armén hade på kort tid arbetat fram reformer som bland annat skulle göra det lättare för oberoende kandidater att ställa upp i presidentvalet och slog fast att ingen president får
sitta mer än två mandatperioder. Medan Muslimska Brödraskapet helhjärtat ställde sig bakom reformerna har en
sällsynt enad vänster lika kraftfullt förkastat dem som ett
svek mot revolutionen.
Motståndarna menar att ett ja till reformerna innebär en
legitimering av en föråldrad konstitution som redan upphävts i sin helhet av revolutionen. De vill att en direktvald
konstituerande församling med representation från alla politiska krafter i landet ska skriva en ny konstitution innan
parlaments- och presidentval hålls. Annars finns risken att
dörren till mer genomgripande förändringar stängs för
överskådlig tid. Det liberala lägret är i sin tur mer splittrat:
DEN 28 JANUARI BRÖT REVOLUTIONEN UT MED EN ENORM KRAFT, DÅ
HUNDRATUSENTALS MÄNNISKOR STRÖMMADE UT UR MOSKÉERNA DIREKT
EFTER BÖNEN.
somliga förespråkar ett ja till reformerna trots att de hållermed om många av de principiella invändningarna,
med argumentet att det är den snabbaste vägen till civilt
styre.
Debatten om konstitutionen blev stundtals hätsk.
Muslimska Brödraskapet har anklagats för att ha slutit en
uppgörelse med militären om snabba parlamentsval innan resten av oppositionen hunnit organisera sig, för att
därefter kunna dominera skrivandet av en ny konstitution. Misstänksamheten gentemot Brödraskapets avsikter
blev inte mindre när företrädare för den islamistiska
­rörelsen förklarade att det är en ”religiös plikt” att rösta
ja, och anklagade nej-sidan för att vara finansierad av
USA. På själva valdagen rapporterades att Brödraskapets
anhängare var ute i full styrka vid många valstationer –
enligt kritiker ett försök att skrämma bort väljare – och
att man på vissa håll försökt övertala folk att rösta ja genom att dela ut matvaror och andra ”mutor”.
Det officiella resultatet av folkomröstningen blev en
förkrossande seger för ja-sidan, med 77 procent av rösterna.
Enligt Egyptiska organisationen för mänskliga rättigheter förekom oegentligheter på flera håll – till exempel
saknades domare i flera vallokaler. Men även inom nej-­
sidan medger många att valet ändå var relativt fritt. Några
menar i sin tur att hela striden om konstitutionen mest
varit en distraktion från det som verkligen betyder något.
– Det viktiga är inte folkomröstningens resultat utan
hur vi organiserar oss ute i landet, säger Kareem el-Beheiry, som skriver bloggen Egyptens arbetare.
Enligt Kareem är den folkliga rörelsen nu splittrad
mellan de som förespråkar fortsatta demonstrationer för
att utöva påtryckningar på militären, och de som betonar
behovet av organisering i kvarterskommittéer, fackföreningar och partier.
– Jag tror att vi behöver både och. Men det är svårt att
mobilisera till demonstrationer just nu eftersom många
har en positiv syn på armén och medierna inte vågar rapportera om de fall av övervåld och tortyr som förekommit. Att ifrågasätta militären är nu lika tabubelagt som
det en gång var att kritisera Mubarak, säger han.
Några dagar före folkomröstningen organiserade människorättsorganisationer en presskonferens där demonstranter och anhöriga till aktivister som gripits av armén
vittnade om svåra övergrepp från militärpolisens sida.
Inte en enda arabiskspråkig egyptisk tidning – inte ens
de oberoende som från början stödde revolten mot Mubarak – rapporterade från konferensen. Trots det säger
Kareem att han förblir optimistisk.
– Det finns nästan inte en stadsdel i Kairo som inte har
en folklig kommitté till revolutionens försvar. Nästan varje dag hålls möten där aktivister och arbetare diskuterar
hur vi kan föra kampen vidare. Arbetarklassen utgör majoriteten och vi kommer aldrig mer låta oss skrämmas,
­oavsett vad som händer. Min dröm är att vi en dag, inom
några år, kommer att se en man av folket som president!
SALMA SAID UNDER EN
DEMONSTRATION I KAIRO
FÖRRA SOMMAREN MOT
POLISBRUTALITET.
FOTO: SARAH CARR
MOSTAFA FOUDA
VARS DELTAGANDE I
DEMONSTRATIONEN
LEDDE TILL AT T HAN
FICK SPARKEN FRÅN
SIT T ARBETE.
FOTO: PER BJÖRKLUND
KAREEM EL-BEHEIRY.
FOTO: HOSSAM ­
EL-HAMALAWY
”ALLA INOM
OPPOSITIONEN
KÄNNER LIKADANT, ÄVEN OM
VI HAR OLIKA
ÅSIKTER OM
TAKTIK: KAMPEN FORT­
SÄTTER!”
37
MANA 1 2011
FAMILJEN PALMA STÅR UTANFÖR YT TERDÖRREN TILL SIT T HEM. FRÅN VÄNSTER:
MAICOL, SHIRLEY, TAIS OCH NELSI. BAKOM
BARNEN STÅR MARIA, MAMMAN I HUSET.
SAMTLIGA BARN LIDER AV BLYFÖRGIFTNING.
TOLVÅRIGA VLAMIDIR FAT TAS. BRODERN DOG
I NOVEMBER 2010 AV BLYFÖRGIFTNING.
VOLCAN, FÖRETAGET SOM DRIVER GRUVAN,
HAR KONSTANT IGNORERAT FAMILJENS ROP
PÅ HJÄLP.
– JAG KÄNNER AT T JAG INTE HAR NÅGOT
VÄRDE. DET ENDA HOPP JAG HAR INFÖR
FRAMTIDEN ÄR AT T FÅ TILLBAKA LITE AV MIN
VÄRDIGHET SOM MÄNNISKA. HADE VOLCAN
GET T OSS ERSÄT TNING ELLER I ALLA FALL EN
URSÄKT FÖR DEN SKADA DE VÅLLAT OSS
KÄNNER JAG AT T VI FÅT T NÅGOT TILLBAKA.
MEN INTE ENS NÄR VLADIMIR DOG ERBJÖD
DE OSS SIN HJÄLP, SÄGER MARIA.
BOSTÄDER TILL VÄNSTER. DUMPAT AVFALL FRÅN VOLCAN TILL HÖGER.
TVÅ POJKAR PASSAR PÅ ATT LEKA LITE MEDAN DE HÄMTAR HEM EN NYTVÄTTAD OVERALL.
MÅNGA AV STADENS INVÅNARE TJÄNAR EN EXTRA HACKA PÅ ATT TVÄTTA GRUVARBETARNAS
OVERALLER. MED OVERALLERNA KOMMER ÄVEN DET GIFTIGA DAMMET IN I HEMMEN.
CERRO DE PASCO
4 300 meter upp i de peruanska Anderna ligger Cerro de Pasco med sina 70 000 invånare. År 1630 upptäckte
spanjorerna silver i området och nu 427 år senare pågår fortfarande gruvdriften obehindrat under dygnets
samtliga timmar. Eftersom gruvan aldrig sover är det omöjligt att undkomma det konstanta oljudet från
maskiner och explosioner. Gruvans ägare har kommit och gått under åren, men sedan 1999 är det Volcan
Mining – ett peruanskt gruvföretag – som bryter koppar, zink, bly och silver i gruvan. Alldeles intill
38
MANA 1 2011
CARLOS ROLANDO, TILL HÖGER, FÖRSÖRJER SIG NU SOM BYGGNADSARBETARE
EFTERSOM DET I DAGSLÄGET INTE FINNS NÅGOT JOBB FÖR HONOM I GRUVAN.
gruvkanten börjar stadens bebyggelse och löper sedan runt hela den 1,8 km långa kratern. Det tar fem timmar
att ta sig ner till gruvans botten. Genom generationer har stadens befolkning varit utsatt för gruvans giftiga
gaser, slaggprodukter och utsläpp. Nio av tio barn från Cerro de Pasco lider av för höga halter bly i blodet.
Världshälsoorganisationen – WHO – rekommenderar en nivå som inte överstiger 10 mikrogram per deciliter
blod (ccg/dl). I Cerro de Pasco finns det barn så förgiftade att blyhalten i deras blod uppgår till 120 ccg/dl.
Blyförgiftning leder först till yrsel, glömska och koncentrationssvårigheter. För att sedan – när förgiftningen blir
39
MANA 1 2011
TAIS HAR 120 MIKROGRAM BLY PER DL
BLOD (CCG/DL). HENNES BROR VLAMIDIR
DOG I NOVEMBER 2010 NÄR HALTEN BLY I
HANS BLOD NÅT T 100 CCG/DL. TAIS KAN
VARKEN PRATA ELLER KOMMUNICERA PÅ
NÅGOT ANNAT SÄT T. FÅR HON INTE HJÄLP
SNART ÄR DET EN TIDSFRÅGA INNAN ÄVEN
HON DÖR.
NIO AV TIO BARN I CERRO DE PASCO ÄR BLYFÖRGIFTADE.
TVÅ AV CERRO DE PASCOS INVÅNARE STÅR FRAMFÖR ET T AV DE MÅNGA UTSLÄPP SOM
PLACERATS UT RUNT OM I STADEN. GRUVANS TUNNLAR LÖPER UNDER HELA SAMHÄLLET
OCH GIFTIGA GASER SLÄPPS OKONTROLLERAT UT BLAND STADENS INVÅNARE.
SYSTRARNA NELSI OCH SHIRLEY PALMA LEKER I FAMILJENS SOFFA. SOM ALLA SYSKON I
FAMILJEN HAR FLICKORNA HÖGA HALTER BLY I BLODET OCH NELSI BLIR LÄT T YR OCH
HAR SVÅRT AT T HÄNGA MED I SKOLAN.
värre – leda till mentala handikapp och till och med döden. Föroreningarna sträcker sig långt utanför stadens
gränser, där traktens bönder får se sina boskap och grödor dö. Stora vattendrag är så förgiftade att allt djurliv
sedan länge är borta. Volcan tar 80 procent av stadens vatten till gruvdriften och lämnar resterande 20 procent av
det förorenade vattnet åt stadens invånare. Det upptäcks konstant nya mineralfyndigheter vilket kräver att gruvan
expanderar. De hus och den mark som råkar ligga vid gruvans kant köps då upp av Volcan för en billig peng.
40
MANA 1 2011
De föroreningar och den förgiftning som Volcan nu under tolv års tid stått ansvariga för ignoreras helt av
företaget. På samma sätt ignoreras de familjer som drabbats av utsläppen. Familjerna står helt hjälplösa utan
någon på sin sida, mot ett företag som helt obehindrat – tack vare korrumperade makthavare – bryter de
rikedomar som samma förgiftade och fattiga befolkning har under sina fötter.
Text & Foto: Jesper Klemedsson, redaktionsmedlem
41
MANA 1 2011
RASEXPERIMENT PÅ BIODUKEN
G
öteborgs Internationella Filmfestival arrangerade i år tillsammans med Clandestino Institut ett
välbesökt seminarium på temat ”rasismens rötter”. Talare var Edda Manga, idéhistoriker och
aktivist som bland annat var en av passagerarna
ombord på Ship to Gaza-skeppet Mavi Marmara.
Edda Manga inleder seminariet med att påpeka att
­seminariets titel egentligen borde ha varit ”Rasismens
genealogi”. Man kan inte tala om rasismens rötter, anser
hon, då det inte finns en rasism och det inte heller finns
en orsak eller en rot till rasismen. Det finns olika rasismer som är anpassade till olika situationer. Manga ser
­rasismen som otrolig i sin anpassningsförmåga. Gamla
rasistiska diskurser finner ständigt nya användnings­
områden. Hon påpekar bland annat att både biologismen (tanken att människan i första hand styrs av bio­
logiska faktorer) och socialkonstruktivismen (tanken
att allting är socialt konstruerat) kan leda till rasism.
Edda Manga utgår i seminariet från spelfilmen Eks­
perimentet som visas på filmfestivalen. Filmen avhandlar
Danmarks koloniala förflutna på Grönland och Manga
ställer sig bland annat frågan om det finns något i filmen
som kan förklara dagens rasism i Danmark. Filmen baseras på verkliga händelser. År 1952 togs 22 grönländska
barn från sina familjer av den danska staten och flyttades
till danska familjer i Danmark. Efter två år flyttades de
tillbaka till ön och placerades på ett barnhem – inte långt
från sina familjer men fråntagna rätten att fritt kunna
träffa dem.
Efter andra världskriget var situationen allvarligare
på Grönland än på andra ställen. En allvarlig tuberkulos­
epidemi härjade. FN kritiserade Danmark för situationen på Grönland och påminde om att det fanns andra
makter som var beredda att ta över uppgiften att ”skapa
modernitet” på Grönland – till exempel USA.
Man kan tolka den rasism som grönlänningarna har
utsatts för på flera sätt, menar Manga. Rasismen kan ses
som en ideologi som växt fram ur behovet att legitimera
västlig dominans i världen. Då kan man förklara behandlingen av grönlänningarna utifrån behovet att legitimera
Danmarks koloniala anspråk gentemot andra länder.
Men Manga menar att rasismen också bygger på tanken
om ett land, ett folk.
Enligt Manga visar Eksperimentet att rasismen kan ta
sig många uttryck. Den kan till exempel anta formen av
en humanitär intervention – något som är mer komplext
42
MANA 1 2011
än ett rent förtryck. Tvångsförflyttningen av de grönländska barnen hade bland annat till syfte att stärka
­befolkningens hälsa. Detta biomedicinska experiment
lyckades. Alla barn blev friska och växte normalt.
Rasismen på Grönland tog sig också uttryck i att
­partikulär kunskap sågs som universell. Läraren på barnhemmet trodde inte att grönländska barn kunde bli ”riktiga danskar”. Han gjorde olika tester på barnen. Bland
annat fick barnen uppge namn på danska städer. Då de
lyckades dåligt menade man att detta bevisade att de
grönländska barnen befann sig på ett lägre utvecklingsstadium än de danska.
Även om ingen karaktär i filmen protesterar mot
­”civiliseringsprojektet” är inte alla överens med läraren
om att skillnaderna mellan de danska och de grönländska barnen är absoluta. Det finns även dem som ser skillnaderna som möjliga att överbrygga. Manga menar att
man kan känna igen denna skillnad i attityd från dagens
debatt om invandringen i Danmark. En debatt som utgår
från frågan om man kan göra ”riktiga danskar” av invandrarna.
Manga menar att man kan tolka Eksperimentet utifrån
ett liberalt synsätt, en tolkning som hon kritiserar. Enligt
det liberala synsättet blir historien ständigt bättre. Rasismen på 1950-talet ses som någonting skamligt som
­tillhör det förflutna. Skammen legitimerar tanken att
”vi vet bättre idag” och att vi idag är mer toleranta.
Manga förespråkar en marxistisk tolkning av filmen,
där rasismen hänger samman med ett produktionssätt
som måste legitimeras. Produktionssystemet är, enligt
henne, beroende av en klass människor som producerar
varor till väldigt låga priser och som hålls på en omänsklig levnadsnivå.
Manga hävdar att det i dagens välfärdsstater finns vad
hon kallar en biopolitisk rasism. Välfärdsstatens område
är att sörja för medborgarnas välstånd. Rasismen skiljer
mellan dem som staten ska vårda och dem vars liv är umbärliga.
Det är en stor styrka för Göteborgs Filmfestival att
den anordnar seminarier där aktuella samhällsfenomen
diskuteras. Att detta dessutom sker i samarbete med progressiva krafter som Clandestino Institut gör filmfestivalen inte bara till en viktig kulturbegivenhet, utan till en
opinionsbildande kraft, en arena för en pågående kamp
för ett annat samhälle. Det är precis vad kultur ska vara
– en kraft för människans frigörelse!
TEXT:CATHERINE
HOLT
STUDENT
BLÅÖGD EXOTISERING AV
BEFRIELSERÖRELSE
S
”ENLIGT DET
­LIBERALA SYNSÄTTET BLIR
HISTORIEN
STÄNDIGT BÄTTRE. RASISMEN
PÅ 1950-TALET
SES SOM NÅGONTING SKAMLIGT SOM TILLHÖR DET FÖRFLUTNA. SKAMMEN LEGITIMERAR TANKEN ATT
’VI VET BÄTTRE
IDAG’ OCH ATT
VI IDAG ÄR MER
TOLERANTA.”
lutet av 1960-talet. I Stockholm ringlar sig
köerna långa med vita svenskar som vill få
Stokely Carmichaels bok Black Power: The
Politics of Liberation in America signerad.
I USA anklagas Carmichael för ”svart
­rasism”. Relevansen av journalisten Oivvio Polites
ironiserande i White like me, hur han likt de vita
människor som lyssnar på Dead Prez eller sjunger
med i ”I’m black and I’m proud” borde finna avslappning i att lyssna på vit makt-musik är slående.
1970-tal och den unga universitetsläraren Angela
Davis får en mer framträdande roll i rörelsen.
Svenska journalister kommenterar ivrigt ”Denna
svarta radikala intellektuella marxist, den mest
­begåvade student hennes universitet någonsin haft”.
Omdömena och lovorden haglar om varandra.
Filmen The Black Power Mixtape, där regissören
Göran Olsson samlat svenska arkivfilmer från åren
1967–75 som berättade om den afro-amerikanska
medborgarrättsrörelsen, går i samma spår. I frågestunden efter en av de första visningarna av The
Black Power Mixtape, belyser regissören detta;
­Davis, Carmichael, Cleaver, alla hade de möjlighet
till utbildning. Den lågutbildade Malcolm X nämns
inte. Idiot savant, påpekar några av mina vänner
med anledning av fokuseringen på dessa svarta som
trots sitt handikapp blivit intellektuella.
1974 och drogerna flödar i Harlem. Talib Kweli
berättar att FBI pumpade in droger för att passivi­
sera de revolutionära impulser som blivit för starka
i slutet av 60-talet. I en närgående intervju filmas en
ung flickas ansikte när hon berättar om de sexuella
övergrepp hon utsatts för, hur detta ledde till
heroin­beroende och prostitution. Intervjun på­
minner om de obscena bilderna av svarta männi­
skor som 2010 kablades ut från Haiti. Kontrasten
mot de anonyma sjukhuskorridorer som filmades
när vita svenskar dog i tsunamin 2005 blir större.
På frågan om The Black Power Mixtape är
FOTO: THE BLACK POWER MIXTAPE 1967-1975
antirasistisk svarar Olsson svävande. ”Ja”, säger
han, den är inte direkt rasistisk, alltså är den antirasistisk. Sorgligt nog fungerar inte rasism så. Att,
som filmen gör, exotisera och förpacka svart befrielsekamp för vit konsumtion är inte bara rasistiskt
utan bidrar även till att urvattna antirasistiska budskap. Erykah Badus kommentar i slutet av filmen
om vikten av att dokumentera sin egen historia är
tyvärr alltför träffande.
FILM
THE BLACK
POWER MIXTAPE
1967–1975
Regi: Göran Olsson
Mariam Carlsson Kanyama
43
MANA
MANA112011
2011
UTMÄRKT GUIDE
TILL BOLIVIAS REVOLUTION
Den europeiska vänster som sökt ljuspunkter det
senaste decenniet – så präglat av amerikanska krig,
nedskärningspolitik och högerradikal frammarsch
– har fått blicka mot Syd, och då i synnerhet mot
den latinamerikanska vänstervåg som är på väg att
knäcka kontinentens mörka årtionden av militär­
styren och strukturanpassningsprogram.
En del har kommit stjärnögda av den socialismens gryning de skådat. Men journalisten Leandro
Schclarek Mulinari håller en nyktrare ton, när han i
den ambitiösa rapportboken Revolution på 4 000
meters höjd skildrar omvälvningarna i Bolivia. Att
han sympatiserar med Evo Morales och hans parti
MAS är en sak – skam vore väl annars – men boken
känns mer analytiskt och folkbildande, än agitatorisk. Så är också det som sker så stort att ingen
­romantisering behövs. Efter 500 år av förtryck tar
folkmajoriteten makten i ett av världens mest ojämlika länder.
Det är en konst att skriva om utländska politiska
förhållanden för en svensk publik. Risken är att det
blir så förenklat att det blir missvisande – eller obegripligt närsynt. Och visserligen studsar jag först för
alla organisationsnamn och förkortningar, men på
det stora hela lyckas Mulinari få till en fördjupande
berättelse som fungerar. Det här är baskursen för
den som vill kunna begripa – och värdera – dags­
nyheterna.
Att Evo Morales valdes till president var inte en
revolution, det var resultatet av en revolution, skriver han, och kanske kan man säga att boken skildrar
en tvåstegsraket: först ta makten, sedan använda
staten för att omvandla samhället.
I det första ledet ligger tyngdpunkten på kampen.
Det är i kampen rörelserna tränas och förenas. Det
handlar om rätten att odla koka, om gasen, om vattnet, men också, inser man, om representation, om
hur den fattiga majoriteten – inte minst indianerna
– organiserar sig och politiserar sig. Evo Morales är i
slutändan den som bäst förstår att förena de olika
rörelserna, inte minst därför att han inser att priset
för att samla en majoritet är att tona ner de mest
långtgående idéerna om indianskhet och kamp mot
allt västerländskt, som skrämmer bort stadsbor och
medelklass.
I det andra ledet handlar det om att med stats-
44
MANA 1 2011
makten i ryggen sjösätta ett slags intern avkolonisering. De utländska företagens makt ska kapas och
de inhemska ekonomiska strukturerna brytas ner.
Det sker, så klart, i direkt konfrontation med de
gamla eliterna och med inbördeskriget vid dörren.
Här hade jag kanske önskat mig lite mer inlevelse
i motståndarsidan. Det är ju inte särskilt svårt att
begripa den rädsla som kan gripa om sig under ett
gatans parlament, där den som kan mobilisera flest
anhängare får sin vilja fram. Jag tänker till exempel
på när den nya grundlagen ska skrivas, vilket drar ut
på tiden på grund av politiska blockeringar, och
upptrappat politiskt våld. Slutligen flyttar regeringen förhandlingarna till en militärförläggning dit
Morales anhängare anländer i tusental för att ”skydda” dem som förhandlar. Om en högerregering
gjort så är jag rätt säker på att vi talat om fascistmetoder.
En orsak till att kontrarevolutionen misslyckas är att
Bolivias grannländer ger Morales sitt stöd, berättar
Mulinari, och nosar vid vad jag annars tycker är
­bokens svarta hål: Bolivia i sitt regionala sammanhang. Det är naturligtvis möjligt att på nationell bas
genomföra omfattande reformer – och i Bolivia
­prövas nu var de gränserna går. Men ett ensamt
land kan idag inte bryta sig ur världssystemet utan
att förvandlas till ett Nordkorea eller, i bästa fall, ett
Iran, en avskuren pariastat straffad av kapitalflykt
och under ständigt militärt hot. Men det som ger
mig hopp om att demokratiseringen av Latinamerika ska kunna fördjupas är att försöken att samverka
vittnar om att de nya makthavarna har den insikten.
Och skulle jag önska mig en bok till av Mulinari
efter denna utmärkta guide till Bolivias omvälvning
– och det skulle jag förstås – så skulle den handla
om hur den samspelar med utvecklingen av ett progressivt regionalt block.
Petter Larsson, frilansjournalist
Anm. Då Leandro Schclarek Mulinari tillhör Mana-­
redaktionen har vi bett frilansjournalisten Petter
­Larsson, som inte har medverkat i Mana tidigare,
att recensera denna bok.
MUSLIMSKA VÄRLDEN EFTER
11 SEPTEMBER I FOKUS
BÖCKER
REVOLUTION PÅ
4 000 METERS
HÖJD
Leandro Schclarek
Mulinari
Murbruk förlag
You don’t like the truth – 4 days inside Guantánamo är
en dokumentär om Omar, en femtonårig kanadensisk pojke. Sommaren 2002 är han den ende överlevande när hans hem i Afghanistan bombas av ockupationsmakten. Han tillfångatas och hamnar i USA:s
fångläger på Guantánamo, anklagad för att ha mördat en amerikansk soldat. Han torteras fysiskt och
psykiskt. När hans landsmän kommer till Guantánamo tror han att det är för att hjälpa honom, men det
visar sig bli en fyra dagars lång psykisk tortyr av en
redan nedbruten pojke. Omar sitter nu nästan nio år
senare fortfarande i fängelse. Han är i strid med internationell lag dömd för krigsbrott och avtjänar ett
åtta år långt fängelsestraff.
You don’t like the truth är en viktig film om en samhällsordning där mänskliga rättigheter har reducerats
till meningslösa floskler. Endast en djupt rasistisk
samhällsordning kan beröva ett barn inte bara rätten
att få vara barn – utan också rätten till mänsklig värdighet.
Till skillnad från You don’t like the truth lyckas My
trip to Al-qaeda vare sig höja medvetandet hos publiken eller ställa de verkligt angelägna frågorna om vår
samtid. Dokumentären vill undersöka orsakerna
bakom den radikala islamismens framväxt. F
­ ilmen
lyckas dock inte tränga på djupet och någon verklig
förklaring får vi därför aldrig.
Framväxten av den radikala islamismen förklaras i
huvudsak utifrån psykologiska orsaker. Muslimska
män förnedras av västvärldens inblandning i Mellanöstern. Deras känsla av förnedring är dock inte naturlig eller legitim utan en känsla man väljer. Det är
angenämt för islamisterna att välja förnedringskänslan för den leder till hat – och hat är berusande. De
viktigaste förklaringarna till de islamistiska rörelsernas stärkande ignoreras, till exempel USA:s med­
vetna stöd till många av dessa rörelser.
Filmen ingår i en självgod liberal diskurs där
USA:s syften i världen framhålls som i grunden
goda. USA:s rätt till imperieherravälde ifrågasätts
inte – bara dess metoder.
den bosniske minröjaren Karims liv. Han och hans
underbetalda arbetskollegor har fått erbjudande om
att åka till Irak för att röja minor åt ockupanterna.
Det är bra betalt, och de tackar alla ja till
­erbjudandet. Men den filosofiske och religiöse
­Karim vägrar att tjäna en imperialistisk makt och ­
att underordna sig propagandans lögner.
Sevdah for Karim har många vackra scener fulla av
symbolik. Våldet är ständigt närvarande i ett land
som fortfarande präglas av det krig som utkämpades
där på 90-talet. Amputerade människor, ungdomar
som har växt upp utan sina föräldrar, vackra ängar
förvandlade till minfält. Filmen vittnar om de sår ett
krig lämnar men också om en önskan att begrava
­våldet.
Spelfilmen Son of Babylon, utspelar sig också i ett
krigshärjat land – Irak. Den är en vacker och gripande film om ett folk som sörjer förlusten av sina söner
och fäder. Det är dock tveksamt varför filmen ingår i
temablocket, då västs invasion av landet endast
­behandlas flyktigt.
I filmens centrum står den tolvårige Ahmed, en
kurdisk pojke från norra Irak. Hans far är försvunnen
sedan han tvingades att bli soldat i Saddams armé.
Tillsammans med sin farmor reser nu Ahmed genom
ett ödelagt landskap i sökandet efter sin far. Deras
resa leder dem till fängelser, moskéer och massgravar.
Ahmed och hans farmor möter en hjälpsam man
under sin resa. Det visar sig att han har deltagit i Saddams massaker på civila i kurdiska byar. Han söker
farmoderns förlåtelse. Filmens regissör Mohamed
Al-Daradji tror att det är i förmågan att förlåta som
hoppet för Iraks framtid finns. Hans film har därför
ett lyckligt slut, menar han. Själv sitter jag en lång
stund i biosalongen efter filmen, oförmögen att resa
mig upp, paralyserad av det oerhörda lidande som
väller fram på bioduken.
FILM
YOU DON´T LIKE
THE TRUTH –
4 DAYS INSIDE
GUANTÁNAMO
Regi: Luc Côté,
Patricio Henríquez
FILM
MY TRIP TO
AL-QAEDA
Regi: Alex Gibney
FILM
SEVDAH FOR
KARIM
Regi: Jasmin
Durakovic
FILM
SON OF BABYLON
Regi: Mohamed
Al-Daradji
Catherine Holt
Filmfestivalen visar under temablocket inte bara dokumentärer utan också två spelfilmer med ett starkt
samhällskritiskt innehåll. Sevdah for Karim, följer
45
MANA 1 2011
TECKNAD ANTI- PAPPERLÖSAS
RASISTISK
VERKLIGHET
KAKAFONI
FILM
abUSed: The
Postville Raid
Regi: Luis Argueta
Som man kan förvänta sig av en anBÖCKER
tologi med inte mindre än 38 medförfattare, är detta en spretig bok, på
alla plan. Här finns djupgående och
genomarbetade verk, träffande enrutingar, lågmäld humor, högljudda
käftsmällar och diskbänksgråa bilder
av vardagsrasism. Men här finns också serier som känns mer framkrystade.
Flera tecknare fokuserar på att beSERIER MOT
lysa mer subtila rasistiska yttranden
RASISM
och ställningstaganden. Andra anRed: Henri Gylander,
vänder serieformens gränslöshet i fiSofia Lindh, Robert
gurer som uttrycker sin mening bePettersson och
Emelie Stigwan.
tydligt mer radikalt än vad som pasOptimal Press
sar sig i verklighetens diskussioner.
Tinet Elmgren visar i sin självupplevda berättelse om en reskamrat som fäller rasistiska kommentarer ett av de privilegium som kommer med att vara
tecknare: en grymt rå bild av hur hon mosar rasistens skalle
med några hårda smällar.
Växlingarna mellan olika tecknare flyttar diskussionen
från det mest grundläggande, till djuplodande analyser,
från inbiten autonom-vänsterradikalism till diskussioner på
akademisk nivå, från personliga porträtt till kommentarer
som vänder sig till en bred publik, ungefär morgontidningsläsare i gemen.
En skränig Sjöbobo, tecknad av Joakim Pirinen, fäller
kommentaren ”Läbbaneiser? Väi traodde dei va judar!” på
samma uppslag som Elise Rosbergs mörka och suggestiva
”Människor” tar sin början, ett försök att med bilder och
kommentarer visa på människans sociala sårbarhet.
Kontrasten funkar inte riktigt. Det tar längre tid att
krångla sig ur ett tillbakalutat hånskratt över skånsk
bondrasism för att kasta sig in i en gestaltning av smärtsam
utsatthet.
Bokens myller av röster visar en bredd och en styrka hos
den antirasistiska serietecknarkåren, men när jag läser hela i
sträck blir det för mycket och till sist upplever jag den som
en kakofoni som dränker de enskilda rösterna. Mitt tips är
därför att läsa lite i taget. Helst en och en.
Emma Eleonorasdotter
46
MANA 1 2011
FILM
Illegal
Regi: Olivier MassetDepasse
Under 2010 kom två viktiga filmer som skildrade hur
människor som stämplas som ”illegala” behandlas av
västvärldens statsapparater.
abUSed : The Postville Raid, av regissören Luis Argueta, är en dokumentär om det öde som mötte papperslösa arbetare i Postville, en liten ort i södra USA.
I maj 2008 slog den federala polisen till mot nästan
400 människor med falska identitetspapper, som arbetade på ortens största arbetsplats, ett slakteri. Under rättsosäkra former dömdes de flesta av arbetarna
till fem månaders fängelse för identitetsstöld och blev
sedan utvisade. De flesta av arbetarna kom från Guatemala där arbetslöshet, fattigdom och undernäring
väntade vid hemkomsten. Efter polisens tillslag lyckades några engagerade jurister och människorättsaktivister visa hur slakteriet hänsynslöst hade utnyttjat
arbetarnas rättslösa status. Barnarbete, sexuella trakasserier och obetald övertid hade varit vanligt förekommande.
Filmen visar på hur stängda gränser skapar tragedier. Massutvisningen ledde till att familjer splittrades och att barn skildes från sina föräldrar. Men filmen visar också på den gränslösa solidaritet som i
kampen för mänsklig värdighet kan uppkomma mellan människor.
Samma fruktansvärda tragedi och gränslösa solidaritet möter oss i spelfilmen Illegal av regissören Olivier Masset-Depasse. Huvudpersonen, den ryska Tania, bor i Belgien tillsammans med sin sexårige son.
Hon får avslag på sin asylansökan och bränner sina
fingertoppar med ett strykjärn. Många år senare blir
hon fasttagen av polisen och skickad till ett förvar för
illegala invandrare. I denna råa fängelsemiljö tvingas
barnfamiljer vänta i veckor och månader på att utvisas ur landet. De intagna kämpar desperat mot myndigheternas psykiska utpressning. För dem som lyckas stå emot denna utpressning övergår den snart till
fysisk misshandel.
Den inhumana behandlingen av de intagna på förvaret är inte bara ett resultat av de statsanställdas rasism.
Våldet och förnedringen fyller ett viktigt syfte – att
bryta ned människors motståndskraft och tvinga
dem att ”frivilligt” gå med på att bli utvisade. Illegal
visar hur stängda gränser endast kan upprätthållas
med hjälp av en inhuman och repressiv statsapparat.
Catherine Holt, student
BEFRIELSEKAMP
I FAMILJEEPOS
FILM
HORS LA LOI/
OUTSIDE THE LAW
Regi: Rachid
Bouchareb
Outside the Law är ett politiskt drama om ett av
de fantastiska ögonblick i historien då ett koloniserat och hunsat folk reser sig för sin rätt till självbestämmande. Filmen följer tre algeriska bröders
öden under Algeriets befrielsekamp. Huvudkaraktärerna och de viktigaste händelserna i filmen
är enligt den franske0 regissören Rachid Bouchareb baserade på intervj0 xc4rd u05e047777 yr
med människor och deras berättelser om det historiska skeendet.
Filmens första scen utspelar sig 1925 i Algeriet
när bröderna är barn. Deras familj drivs bort från
sin jord av franska kolonister. Abdelkader måste
sluta i skolan trots att han är en av de bästa i sin
klass. När han som ung man 1945 deltar i en fredlig demonstration på Sétifs gator slutar denna i en
brutal massaker. Budskapet är tydligt: Algeriets
befrielse kan inte ske på fredlig väg. Abdelkader
hamnar i fängelse och får sin politiska och organisatoriska skolning av fängslade FLN-medlemmar.
Han kommer ut fast besluten att viga sitt liv åt
den antikoloniala kampen.
Abdelkaders bror Messaoud åker till Indokina
för att slåss som soldat i den franska armén och
kväva befrielserörelsen. Där växer hans medvetenhet om att den franska kolonialmakten är möjlig att besegra. Efter Frankrikes nederlag flyttar
Messaoud till Paris där hans bröder redan har slagit sig ned. Där börjar han tillsammans med brodern Abdelkader organisera algeriska arbetare
från slumområdena i FLN. Deras kamp övergår
alltmer till ett blodigt krig mot den repressiva
franska polisen.
Alla är dock inte gjorda för de uppoffringar
kampen kräver. Said, den yngsta brodern, väljer
en annan väg. En väg som kommer att tvinga
hans bröder till ett ödesdigert val.
Filmen är en storslagen betraktelse över historiens determinism och människans roll i samhällsutvecklingen. Den är en stundtals plågsam
berättelse om människans uppoffringar i hennes
kamp för att förverkliga historiens strävan. Outside the Law är ett mästerverk som bör ses av varje
anti-imperialist.
Catherine Holt, student
Bli en sponsor
du också!
Bli sponsor till MANA! Genom att
sponsra MANA hjälper ditt företag
eller din organisation till att skapa
ett mer tolerant samhälle. Välj
mellan flera alternativ på årsbasis
och kontakta oss för mer
information. Ditt företag eller
organisations logga kommer att
publiceras i varje nummer av
tidskriften och på vår hemsida
www.tidskriftenmana.se
B
POSTTIDNING
TECKNAD AV PONTUS LUNDKVIST.
UR BOKEN SERIER MOT RASISM.
MANA
Adress: Box 4514
203 20 MALMÖ