Transcript 2011/2 Tema: Världen efter 11/9

Antirasistisk tidskrift #2 2011 60 kronor
MANA
VÄRLDEN EFTER 11/9
TERRORISM ♥ MIGRATION
DEN MUSLIMSKA KVINNAN
KVINNOR GIFTA MED DANSKAR
CENSURERAD ANTIRASIST TAR TILL ORDA
WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE
Tidskriften MANA bevakar och diskuterar
samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst
och partipolitiskt obunden tidskrift som
kommer ut med 4 nummer per år.
Skrattgropar
i
Ny diktbok av Mauritz Tistelö
Air FinlAnd introducerAr
MAss deportAtion clAss!
Air Finland erbjuder nu möjligheten att resa i Mass Deportation Class!
Detta sker i samarbete med svenska staten* och Migrationsverket och
innebär gratis** gruppresor till Baghdad för alla irakier som inte fått
uppehållstillstånd! Missa inte detta förmånliga erbjudande!
Oy Air Finland Ltd är ett finskt flygbolag grundat i januari år 2002.
Bolaget ägs av 5 finländska proffs inom luftfart, finansiering och
turismmarknadsföring. Vi är ett semester- och deportationsflygbolag.
Våra kunder är semesterresenärer som köper våra flyg direkt på vår
webbtjänst eller från auktoriserade resebyråer. Dessutom använder
researrangörer som Migrationsverket våra flyg i paketresor, för att
kunna garantera flyg av god kvalitet och service på kundernas eget språk.
Vid behov erbjuds även poliseskort!
Hittills under 2011 har ca ett plan i månaden gått från Stockholm eller
Göteborg till Baghdad, mer eller mindre fullsatta med ofrivilliga resenärer
som äntligen ska få komma hem. Vissa har vistats i Sverige i 10 år och har
hunnit bygga upp sina liv i det svenska samhället, men nu får de äntligen
chansen att återvända dit de hör hemma. Vårt motto är: En nation, en ras!
http://airfinland.wordpress.com/
a
Mauritz Tistelö utkommer nu med andra boken i Den okända
trilogin "Skräckpolska". I ”Skrattgropar” ställs våra bilder mot
varandra, vi möts i ovana situationer, våra självbilder ifrågasätts
och när vi går hem märker vi att vi är
många som går längs stigen.
Beställ boken på www.fabuc.com
eller www.troglodyt.com
50 kr + porto
ANSVARIG UTGIVARE:
Florencia Rovira Torres
TEMAREDAKTÖR:
Catherine Holt
REDAKTIONSSEKRETERARE:
Natacha López
ART DIRECTOR:
Jan Petterson
BILDCHEF:
Sarah Hirani
REDAKTION:
Nadia Mazzoni, Catherine Holt, Jesper
Klemedsson, Maja Sager, Emma
Eleonorasdotter, Nazem Tahvilzadeh, Sarah
Hirani, Serhat Daran, Katarina Lind, Rebecca
Selberg, John Åberg, Florencia Rovira Torres,
Leandro Schclarek Mulinari
SKRIBENTER:
Catherine Holt, Robert Olsson, Emma
Söderman, Maria Holm, Florencia Rovira
Torres, Leandro Schlarek Mulinari, Anna
Björklund, Maria Holm, Sissela Nordling
Blanco, Carlos Rojas, Maria BrendlerLindqvist, Birgitta Vega, Sanna Vestin,
Elinor Hermansson, Maja Sager, Ina Wood,
Stefan de Vylder, John Åberg, Emma
Eleonorasdotter.
FOTOGRAFER: Maria Svensson, Yonas
Millares, Gabriela Balbontin, Maria Holm,
Tina Enghoff
ILLUSTRATÖRER: Halfdan Livstræt Pisket,
Tanja Metelitsa, Nadia Mazzoni, Sarah
Katarina Hirani, Jan Petterson, Joe Sacco
OMSLAG:
Halfdan Livstræt Pisket,
www.sygnok.tk
ÖVERSÄTTNING: Abigail Sykes
KORREKTUR: Björn Kumm
TRYCKERI: Trydells
ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana
PRENUMERATIONER: För prenumerations­
ärenden kontakta
[email protected]
KONTAKT
[email protected]
ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A,
214 45 Malmö.
ISSN 1403-6886
BANKGIRO: 221-6943
Mana ©2011
TEMASIDOR 20-33
VÄRLDEN EFTER 11/9
En ny värld har byggts på ruinerna från terrordådet den
11 september 2001. Repressionen mot sociala rörelser har
blivit hårdare, medborgerliga och mänskliga rättigheter har
trampats ned och högre murar har rests mot flyktingar.
Mana vill med detta nummer granska de nya rasistiska
föreställningar och uttryck som har åtföljt ”kriget mot
terrorismen”.
09 – Våra liv – våran kamp! Carlos Rojas
om varför man inte får överlämna förorternas
öden i andras händer.
10 – ”Synnerligen ömmande” används
lagom ofta enligt utredare. Efter att
begreppet humanitära skäl bytts ut mot
”synnerligen ömmande omständigheter” har
andelen asylsökande som får stanna, eftersom de
klassas i denna kategori, sjunkit till sju procent av
uppehållstillstånden.
28 – Kvinnoförtryckande muslimer
& toleranta västerlänningar. En ny
berättelse har tagit form under kriget mot
terrorismen. Den utmålar muslimer och islam
som kvinnoförtryckande medan västvärlden
definieras som jämställd och tolerant.
31 – en skön ny värld. Victorio Reyes från
Albany, New York, om den ökade diskriminering
och rasism som olika grupper drabbats av sedan
terrorattentatet.
12 – Som man frågar får man svar.
Journalisten Sanna Vestin analyserar regeringens
kartläggning av asylkategorin ”synnerligen
ömmande omständigheter”.
32 – Terroriststämplade. USA:s korståg
mot ”terrorn” har fått konsekvenser för sociala
rörelser runtom i världen, bland annat för
mapuchefolket i Chile .
14 – 16, 17 eller 18 år? Maria Brendler om
UNHCR:s riktlinjer när det gäller åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn.
UTRIKES
16 – Konstpausen/ Remaking Art
History. Mana presenterar den censurerade
konstnären Yonas Millares.
18 – Rapport från motståndet/ Det
ockuperade Västsahara. Elinor
Hermansson, från Nätverket för ett fritt Västsahara, om sina upplevelser i det ockuperade
området.
TEMA: VÄRLDEN EFTER 11/9
34 – I bärplockarnas land. Mana har
träffat några av bärplockarna i den fattiga
Chaiyaphumprovinsen i Thailand där flera av
dem kämpar med att bli kvitt sina skulder. Och
frågat: hur kommer det att gå i år?
40 – De höjda matpriserna – en
nödvändig kris. Nationalekonomen Stefan
de Vylder förklarar varför en höjning av
matpriserna är något att glädjas över.
KULTUR
22 – Högre murar efter 11 sep­
tember . I kölvattnet av 11 september – med
terrorhotet som uppenbart svepskäl – har redan
restriktiva migrationslagar skruvats åt ytterligare.
42 – Kvinnor utan rättigheter.
Intervju med fotografen Tina Enghoff, aktuell med
en utställning om kvinnor som flyttat till Danmark
för kärlekens skull och blivit offer för invandringspolitiken.
25 – Ett krig utan lagar. Ina Woods
sätter in mordet på Bin Ladin i ett större sammanhang där alla som ses som terrorister och hela
befolkningar avhumaniserats.
46 – recensioner av bland annat Elfenbenskusten: en utmaning för FN och Afrika och Revolution i Egypten.
WWW.TIDSKRIFTENMANA.NU
03
MANA 2 2011
AVRÄTTNINGEN
AV BIN LADIN
ATT KOMMA IN
GENOM ETT NÅLSÖGA
TILLBAKA I THAILAND
INA WOOD BESKRIVER
HUR RASIFIERING OCH
AVHUMANISERING HAR
SKAPAT ETT KRIG UTAN
LAGAR.
KONST OM
DE MEST UTSATTA
DEN NYA UTLÄNNINGSLAGEN
HAR INTE GJORT DET LÄTTARE
FÖR ASYLSÖKANDE ATT FÅ
STANNA.
REPORTAGE OM LIVET
EFTER BÄRKATASTROFEN
OCH OM VAD SOM
KAN VÄNTA FRAMTIDA
BÄRPLOCKARE.
UTSTÄLLNINGEN ”JAG ÄR
INGENTING” SKILDRAR
UTLÄNDSKA KVINNOR
SOM BLIVIT SLAVAR HOS
DANSKA MÄN.
24
10
34
42
LEDARE
HUR VI ALLA BLIVIT
TERRORISTER
Ä
CALAIS
TEXT:CATHERINE
HOLT
ven om samhällsutvecklingen inte främst bör ses som en serie av händelser utan som resultatet av långsiktiga processer
så finns det ändå ögonblick i historien som länge kommer att
leva kvar i mänsklighetens kollektiva minne. Attacken mot
World Trade Center och amerikanska försvarsdepartementet
Pentagon den 11 september 2001 är ett av de ögonblicken – inte bara
eller ens främst på grund av dess brutalitet, utan på grund av den
samhällsutveckling som denna händelse möjliggjorde. Det är nu tio
år sedan USA:s president förklarade sitt ”krig mot terrorn” som svar
på attackerna. Detta krig fortsätter än i dag att skörda människoliv i
Afghanistan och Irak. Men kriget förs även på hemmafronten. Västvärldens statsmakter och massmedier har underblåst en rädsla för
terrorism – och likhetstecken har kommit att sättas mellan terroristen och muslimen. Rädslan för denna nya fiende har utnyttjats av
statsmakter i väst och runt om i världen för att legitimera ett tillbakadragande av tidigare vunna medborgerliga och mänskliga rättigheter och en förnyad repression mot sociala rörelser. Detta har inte sällan skett i namn av försvar av påstått västerländska värderingar som
tolerans eller jämställdhet. I detta nummer av Mana som går under
temat ”Världen efter 11/9” vill vi undersöka denna sköna nya värld
som har byggts på ruinerna av ett fruktansvärt terrordåd.
Redaktionsmedlemmen Maja Sager inleder detta tema med ett
reportage om förändringarna i migrationspolitiken sedan den 11 september. Hon har talat med forskare, advokater och aktivister i USA
och Storbritannien som bekräftar bilden av hårdare migrationslagar
i kölvattnet efter den 11 september. Detta har drabbat migranter i allmänhet och muslimska och arabiska migranter i synnerhet.
Ina Woods fortsätter temat med att skriva om det rättsvidriga
mordet på Usama Bin Ladin. Detta mord avslöjar enligt henne hur
tidigare normer för hur krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skall behandlas har satts på undantag. Denna utveckling har
samtidigt åtföljts av en avhumanisering av dem som ses som terrorister och i förlängningen av hela befolkningar i Mellanöstern.
04
MANA 2 2011
Woods upptäcker att ”kriget mot terrorismen” är en speciell sorts
krig. Det är nämligen helt plötsligt inte längre ett krig när det gäller
skyldigheten att följa internationellt erkända krigslagar.
Rasismen är inte bara föreställningar eller strukturer. Den känns
in på bara skinnet. Victorio Reyes, medborgare i USA med latin­
amerikanskt ursprung, skriver här i en krönika om den ökande rasismen i USA efter den 11 september och hur han möts med rädsla och
misstänksamhet på flygplatsen på väg hem från Mexiko. Han frågar
sig hur vi skall kunna bekämpa rasismen i en miljö av fylld av rädsla.
I ”kriget mot terrorismen” har en ny fiende till västvärlden utmålats – muslimen. En nygammal diskurs där sociala problem ges kulturella eller religiösa förklaringar har fått vind i seglen – ett tydligt
exempel på detta har varit synen på muslimska mäns förtryck och
våld mot kvinnor. Undertecknad undersöker hur föreställningar om
den muslimska kvinnan har gett legitimitet åt västvärldens nykoloniala intressen och vilka konsekvenser denna utveckling har fått för
den feministiska kampen.
I många länder har USA:s jakt på terrorism utnyttjats för att ge
­legitimitet åt en hård repression mot oppositionella grupper. Redaktionsmedlemmen och journalisten Leandro Schclarek Mulinari
­avslutar temat med att undersöka hur mapuche-folkets kamp i Chile
har påverkats av ”kriget mot terrorismen”. Det nya internationella
klimat som skapades efter den 11 september har utnyttjats av chilenska staten för att legitimera detta förtryck, och solidariteten med
mapuches kamp har blivit svårare, när medierna lyckats framställa
dem som terrorister.
Mana vill med temat för detta nummer undersöka de nya rasistiska praktiker och föreställningar som har åtföljt ”kriget mot terrorismen”. Rasismen är ingenting nytt, men den förnyar sig ständigt.
I kampen mot rasismen måste vi ständigt vara uppmärksamma på
dess nya former och användningsområden. Manas förhoppning är
att med detta nummer ge verktyg för att förstå den nya värld i vilken
vi lever och kämpar.
FOTO: MARIA SVENSSON
TEMAREDAKTÖR
Fransk polis hindrar­papperslösa från att äta
I Calais finns omkring 200 papperslösa migranter. De flesta är på väg mot
England, där de har släkt och det sägs
finnas möjlighet till ett drägligt liv
som papperslös. Rykten går även om
chans till uppehållstillstånd. För dem
som väntar på att en dag ta sig över
Engelska kanalen har det skapats ett
samhälle, vilande på ideella krafter
som inte baseras på medborgarskap.
Det är ett papperslöst samhälle vilket
provocerar folkvalda politiker och har
använts som incitament för att hålla
en oproportionellt stor polisstyrka
vars huvuduppgift är att omöjliggöra
allt stöd till papperslösa i Calais. Under sommaren försvåras situationen
ytterligare, eftersom de välgörenhets-
organisationer som genom avtal med
staden fått tillstånd att servera mat på
hänvisade platser, har gått på semester. Folkkök från hela Europa sluter
upp och organiserar matlag för människor som utan dessa ansträngningar
skulle gått utan mat. Något så fundamentalt som tillgång till mat ses som
en provokation av polis och den politiska makten. Med jämna mellanrum
tvingas folkköken skaffa nya platser
att servera maten på, eftersom polisen
genomför massarresteringar i samband med måltiderna. Andra gånger
förvägras människor att ta del av måltiderna genom att polisen förbjuder
dem att vistas på platsen.
Eftersom flyktingarna förvägras rätten
till bostäder tvingas de söka sig till
ockuperade hus, som många gånger
utgör en ohälsosam miljö. Tidigare i
våras tilltog polisens insatser för att
göra situationen ohållbar för de omkring hundra personer som bodde i
den största ockuperade byggnaden,
Africa House. Internationella No
Border-aktivister från hela Europa
samlades för att kunna varna de boende för polisens räder, som oftast inträffade tidigt på morgonen då de
flesta sov. De som inte hann fly upp
på taken arresterades. Vid dessa räder
greps också barn vilket inte sällan ledde till att de separerades från sina föräldrar. Africa House är i dag evakuerat och rivet. Kampen fortsätter
mellan politikernas nolltolerans gentemot stödet för de papperslösas
struktur och människors strävan efter
en dräglig tillvaro. I tider då Calais
ska fungera som OS-by 2012, då OSturisterna får frikort över kanalen, talas det även om politikernas planerade ”storstädning” för att stolt kunna
visa upp sig på tv-skärmar världen
över. Det mesta pekar på att Calais
som OS-by kommer att bidra till ytterligare utsatthet för människor som
i dag förvägras sina mest fundamen­
tala rättigheter.
Robert Olsson
och Emma Söderman
05
MANA 2 2011
HISTORIKER OM KRAVALLERNA: ”VITA HAR BLIVIT SVARTA”
I efterdyningarna till kravallerna i England söker
många svar på varför de inträffat. Olika teorier
läggs fram. David Cameron pratar om kriminella
och om hårda konsekvenser. Labour-ledaren Ed
Miliband har till en början hållit med för att inte
verka tolerant gentemot våld och plundring. Nu
försöker han distansera sig från Cameron och kräver en offentlig utredning av händelserna och säger
att det inte finns några enkla förklaringar – det går
inte att avfärda händelserna som verk av kriminella
utan man måste lyssna till människorna i de utsatta
områdena för att förstå.
En förklaring som har väckt starka känslor är
historikern David Starkeys påstående att problemet är att ”vita blivit svarta”, ett uttalande som han
framförde i BBC-programmet Newsnight.
I programmet beskriver Starkey kravallerna som
något ytligt, ”shopping med våld”, en förlängning av
kommersialismen och vad som hänt är att en betydande del av ”chavs. [ett nedsättande ord för vit arbetarklassungdom] har blivit svarta, vita har blivit
svarta” ”Ett specifikt slags våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit mode” och har enligt Starkey anammats av vita och svarta, tjejer och
killar. Övriga gäster i programmet ifrågasätter Starkeys uttalande och kallar dem förolämpande.
DANSKT VÄNSTERPARTI MOT KLINIK FÖR PAPPERSLÖSA
Faran med Starkeys uttalande är att det spär på
existerande motsättningar i ett ”vi”- och ”dom”samhälle.
Att tala om en homogen svart kultur som i sig
kriminell är rasistiskt. Men han har en poäng: kravallerna handlar inte om svarta eller vita utan det
handlar om ett segregerat samhälle, mellan dem
som har och dem som inte har och så länge politikerna inte vill inse det kommer det att fortsätta finnas en generation av ungdomar som inte ser någon
framtid.
Birgitta Vega
rörelsen just nu kämpar för, som att få bort lagen
om steriliseringstvång för transsexuella och kampen för en rättssäker asylprocess för att få ett slut
på utvisningar av hbtq-flyktingar, hamnar gång på
gång i skymundan, när medierna ska rapportera
om fest­liga Pride. Det passar inte riktigt in i den
nationella självbilden att svenska staten för en politik som strider mot mänskliga rättigheter.
Motviljan till allt som inte är en smekning medhårs
blir också uppenbar, när myndigheter som Migrationsverket deltar i Pride med tält men tackar nej
till inbjudan till en programpunkt som handlar om
uppehålla sig olagligt i landet. Dansk Folkeparti kräver därför att polisen ska ingripa både mot klinikens
patienter och mot dess personal. Och Socialistisk
Folkeparti, landets största parti till vänster om socialdemokraterna, stöder inte heller kliniken. Till DR
Nyheder säger Jonas Dahl, partiets talesman i sjukvårdsfrågor, att polisen bör gripa de papperslösa
som besöker kliniken. ”När det finns lagstiftning är
det polisens uppgift att försäkra sig om att den följs.”
Utspelet har dock väckt kritik internt och folketingsgruppens det är väl talesman som menas eller
har SF också en biträdande talman i folketinget har
därför gått ut med ett uttalande där han skriver att
partiet självklart stöder papperslösas rätt till akut
behandling. Men han uttalar sig inte om vare sig
papperslösas rätt till primärvård eller polisens lämpliga agerande mot de papperslösa som besöker kliniken. ”Vi skall inte blanda oss i polisens arbete på
denna nivå.” SF visar sig alltså som ett fegt, ryggradslöst parti i ett land där rasismen är så hegemonisk att inte ens vänstern står upp för självklara humanistiska värderingar.
Catherine Holt
NORGE OCH HOTET FRÅN ISLAM
DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN MÅSTE UTMANAS PÅ PRIDE
I takt med att hbtq-rörelsen tagit större plats i den
offentliga debatten har dess bemötande förändrats.
När det inte längre är lika rumsrent att vara öppen
med sin homofobi och transfobi tar sig detta i stället uttryck i olika försök att avradikalisera sexualpolitiska och feministiska debatter. Pride har gått
från att vara en hatad och förlöjligad festival till att
bli en festival som från många håll kramas ihjäl i
försök att upprätthålla en god nationell självbild.
Genom att framställa Sverige som öppet, jämställt
och tolerant osynliggörs den diskriminering som
finns i Sverige. De frågor som stora delar av hbtq-
I Köpenhamn öppnar snart en hälsoklinik vars syfte är att ge både akut och primär vård till papperslösa. Initiativtagare är bland annat danska läkarföreningen och Röda Korset. Det rasistiska partiet
Dansk Folkeparti har inte oväntat rasat mot kliniken och kallar den en ”politisk provokation”, och
trots vad många kanske förväntar sig ger inte heller
den danska vänstern kliniken sitt självklara stöd.
De danska borgerliga partier som sedan 2001 styr
landet med stöd från Dansk Folkeparti har gjort sig
kända för sin rasistiska politik. Det är nu straffbart –
upp till två års fängelse – att hjälpa utlänningar att
just Migrationsverkets brister. Medverkan i Pride
blir en enkel biljett för verket att hävda ”medvetenhet” utan att egentligen förändra någonting. I stället skriver dess rättschef debattartiklar i Dagens Nyheter där han förklarar att han känner sig hotad av
programpunkten. Att det upplevs som hotfullt att
Pride politiseras borde vara en varningsklocka. Ett
klart tecken på att kampen mot heteronormen och
kampen mot nationalism måste slå sina säckar
ihop för att utmana den svenska självbilden.
Sissela Nordling Blanco
Nu kan man läsa det i alla tidningar: Det ÄR terrorism, trots att det var en norrman som gjorde det.
Men frågorna kvarstår ändå. Man har så svårt att ta
in att dådet faktiskt måste sägas ha politiska förtecken. Ledarskribenten Maria Haldesten frågar sig på
allvar i Göteborgsposten den 23 juli, under rubriken
”Dåre, extremist eller terrorist?”: ”…skall Utöyadådet ens kallas terrorism? Eller är det frågan om en
sällsynt våldsam variant av extremism, där aktören
råkar vara en världsfrånvänd sociopat?”
Högerextrema dåd har förvisso varit frekventa i
vår tid. Men de har knappast varit lika spektakulära
som al-Qaidas attacker, och de tycks ha väldigt olika
förklaringar. Galenskap är bara en. Peter Mangs, Lasermannen, Oklahoma-bombaren och SMR, vem är
beredd att dra dem över samma kam?
Därför var det ju inte så konstigt att man tänkte
sig att det var muslimer som gjorde det. Att ledarskribenter och krönikörer på Sveriges samtliga dagsoch kvällstidningar skrev det. På ett paradoxalt sätt i
samma tidningar där Anders Behring Breiviks bild
kunde avslöjas.
Krönikor och ledare hade redan lämnats in när
kvällsredaktionerna plitade ner de allra senaste uppgifterna från Norge innan tidningarna gick till tryck.
Man blev följaktligen varnad för det muslimska hotet av såväl vänster- och högerskribenter samtidigt
som man såg Breiviks medaljprydda porträttbilder, i
samma tidningar.
Lena Mellin, i likhet med kollegor medievärlden
över, drar i en krönika i Aftonbladet vid sidan om
Breiviks egna foton av sig själv, paralleller till den 11
september och till Taimour Abdulwahabs misslyckade attack i Stockholm i julas. Hon frågar sig: ”Vad
vill den misstänkte bakom gårdagens dåd att Norge
ska göra? Låta bli att utvisa Mulla Krekar? Dra sig ur
Afghanistan? Lämna Libyen? Skippa medlemskapet
i Nato?” Hon vet det inte, men varnar: ”Det enda
man med säkerhet vet är att dåden i går inte var de
sista i Europa. Eller i Norden.”
Mediernas svepande omdömen, enahanda vinkling och eviga uppräkningar av genomförda och
misslyckade islamistiska attentat, utförda av ensamma eller grupper av muslimer, suddar ut gränserna
mellan högerextremisternas islamofobi, Sverigedemokraternas islamofobi, ledarskribenternas islamofobi och en helt allmängiltig islamofobi. Samma ambitiöst målade hotbild låg för allas våra ögon.
Högern ur fokus.
Emma Eleonorasdotter
EN BORTGLÖMD MASSAKER FYLLER 50 ÅR
Sönderslagna kroppar som flyter runt i floden Seine. Blåslagna kvinno- och manskroppar, vissa med
strypmärken – algeriska kroppar.
Ett minne av den bestialiska repression, kolonialism och rasism mot algerier och muslimer som
Frankrike under lång tid förnekat och aktivt dolt
genom censur.
Den 17 september 1961 slog fransk polis blodigt ner den fredliga demonstration i Paris som Algeriets Nationella Befrielsefront (FLN) kallat till
mot det utegångsförbud för muslimer som införts
två veckor tidigare av polisprefekt Maurice Papon.
Mellan 30 000 och 40 000 kvinnor, män och barn
tågade längs boulevarderna men möttes av skott
och batongslag. Grupper av män och kvinnor ring-
MANA 2 2011
ades in och slogs till marken för att sedan slängas i
floden antingen redan döda eller döende. Först
1997 erkändes massakern av franska myndigheter.
Det officiella bokslutet: 200 döda, 12 000 arresteringar och 2 000 algerier som skickades till interneringslägret i Béni Messous i Algeriet. Glömska och
tystnad döljer fortfarande minnet av massakern i
det franska medvetandet.
Mana rekommenderar en filmkväll med den superba thrillern Dolt hot (Caché) från 2005. Den
­österrikiske filmskaparen Michael Haneke är en av
de senaste som uppmärksammat det skändliga
­dådet internationellt.
Florencia Rovira Torres
MANA 2 2011
Våra liv – våran kamp!
Hej då polisen, kulturinstitu­tioner och kommuner!
Carlos Rojas från Gringo har
fått nog av sina samarbetspartners.
DEBATT
SERIEFRÄMJANDET PRESENTERAR:
TANKEVERKET
HÖSTEN 2011
17
DAGENS INTERREGNUM OCH DESS TREFALDIGA UTMANING
Onsdag kl 16:00 Stora scenen
ZYGMUNT BAUMAN
15
DEMOKRATI OCH POPULISM – ÄR DE FÖRENLIGA?
Torsdag kl 19:00 Stora scenen
CHANTAL MOUFFE, ERNESTO LACLAU och PEO HANSEN
29
KAPITALISTISK REALISM
Torsdag kl 19:00 Kägelbanan
MARK FISHER och SAMIRA ARIADAD
24
KAN VI FORTFARANDE TALA OM DEMOKRATI?
Måndag kl 19:00 Stora scenen
JACQUES RANCIÈRE och KIM WEST
14
KAPITALETS GÅTA
Måndag kl 19:00 Stora scenen
DAVID HARVEY och CATHARINA THÖRN
SEP
SEP
OKT
NOV
4
DEC
Tusen tecknare, tusen historier,
Tusen Serier!
STRATEGIER PÅ VÄG MOT DET ETISKA
Söndag kl 19:00 Stora scenen
GAYATRI CHAKRAVORTY SPIVAK och MIKELA LUNDAHL
MER INFORMATION: [email protected] / www.tankeverket.com
Biljettförsäljning via Södra teatern
www.tusenserier.com
fall201_A5.indd 1
5/13/11 2:10 PM
Illustration: Aida Ghardagian
AUG
Alltför länge har svensk seriekultur
varit just Svensk seriekultur.
Projektet Tusen Serier har kommit
för att ändra på det och öppna upp
för fler röster.
Det som hände när jag gick i skolan är samma sak som hänt nu när jag går i livet. Tills
jag började gymnasiet hade jag aldrig träffat
dem som vi kallade för svennar. I grundskolan i Alby och Vårby hade vi pratat om dem,
de som bodde i villor, de som inte ”bröt”, de
som var finare. Vi hade träffat dem på de utbyten som Vårbyskolans högstadieelever
hade med Segeltorpsskolans diton. Skälen
till utbytet var att vi skulle integreras och att
de behövde en hemkunskapssal, vilket vi
hade men inte de. På det enda utbyte jag
minns gick vi på bio. Sån bra integrationsidé!
När vi började gymnasiet – det var på den
tiden du inte valde skola utan hamnade i nån
som fanns i din kommun – blandades vi för
första gången. Det var i Huddingegymnasiet
och jag minns hur vi från Vårby höll ihop
första dagarna, trots att vi som hamnat i samma klass knappt kände varann. ”Vilka töntar”, ”vi kan inte vara med dom”, ”dom är
konstiga”. Vi såg ingen öppning till umgänge.
Jag minns att jag pratade med nån när vi
skulle fotas första dagen. Var gick du? Aha,
där. Var gick jag? Aha, där. Hade det inte varit för att en konstig svennekille i min klass
gillade ett otippat lag i spanska ligan hade jag
nog bytt klass ganska snabbt. För i vår klass,
den som hade nästan högst intagningspoäng,
var vi minoritet, vi från orten. I det fallet Flemingsberg och Vårby. De andra var från villa- och radhusmattorna i kommunen. Delar
jag inte hade trampat på innan min mamma
visade mig var skolan låg och hur jag skulle
ta mig dit någon vecka före uppropet.
Det var inte bara majoriteten av mina
klasskamrater som var från villamattorna.
Det var också alla lärare. Alla! Inte en skalle
var från orten, inte ett lärararsle hade suttit
på tunnelbana varje dag i sitt liv. Jag såg det
inte då, men i efterhand är det solklart för
mig. Det var första gången jag la mig i händerna på en massa människor som jag gav
makt över min framtid och som inte någonstans kunde fatta var jag kom ifrån. Som kun-
de ta sig friheten att tycka att jag var mer
korkad för att jag kom ifrån det jag kom
ifrån. Eller att jag var sämre på svenska. Som
min svensklärare, som systematiskt särbehandlade alla som hade miljonprogramsdialekt. Som på ett utvecklingssamtal sa till mig
att trots att hon gett mig så dåliga betyg såg
hon att jag hade en potential, och snabbt til�lade: ”Men du kommer aldrig att kunna utveckla den”.
I den sekunden bestämde jag mig för att
sluta gå på hennes lektioner. Jag började
skolka precis så mycket att jag inte skulle bli
stekt, och startade i stället en tidning på nätet, där jag fick skriva som jag ville, det jag
trodde på. Det är elva år sen nu. Och historien har sen upprepat sig i den lite större kontext som är livet och vår samhällsstruktur.
Ett drygt decennium har jag först skrivit
och sen mer handfast jobbat för miljonprogrammen. Jag har velat förändra det som behövt förändras. Och förra sommaren insåg
jag att jag trampat vatten. Inte för att jag
gjort dåliga saker eller haft dåliga intentioner. Utan för att jag lagt möjligheten till förändring i händerna på samhället, precis som
jag först la mig i händerna på skolan och
mina lärare.
Och samhället är tyvärr inte intresserat av
samma förändring som jag. Varför? För att
samhället är summan av individerna som utgör det. Där de mäktigaste individerna är de
som styr kursen. Och det finns inte tillräckligt många tillräckligt mäktiga individer som
bryr sig om miljonprogrammen, för de har
inga band till dem. Har du inga band till orten är du lika intresserad av miljonprogrammen som jag som icke-alkoholist eller ickeanhörig är av Spritpartiet, eller av Psoriasisförbundet eftersom jag inte har psoriasis.
Det har inget att göra med att det är oviktiga
saker, bara med att jag inte har ett känslomässigt band till alkoholism eller psoriasis.
Varför är det här viktigt att konstatera och
förhålla sig till? För att det betyder att vi inte
kan förlita oss på någon annan än oss själva.
Visst kan alla som vill engagera sig gärna få
det, oavsett var de levt sina liv. Men jag kommer inte att räkna med det, och därför inte
heller hänga upp förändringen på dessa.
Jag har konstaterat det här efter ett drygt
hundratal samarbeten som jag varit involverad i. Allt från snuten till banker till kulturinstitutioner till olika företag… En person har
varit engagerad, den har tjatat in ”projektet”
internt, och så har det gått… ett tag. Tills
vd:n eller gd:n inte längre tyckte det var prioriterat. Kan jag i efterhand konstatera att
just de bankerna, just polisen, just de kulturinstitutionerna var de viktigaste att jobba
med? Nej, det kan jag inte. Hade jag satt mig
och själv valt vad jag absolut helst skulle göra
hade det nog inte varit det som de ville göra.
Hade jag frågat miljonprogrammens invånare vad de helst ville förändra, hade det inte
rimmat med det som mina partners genom
åren önskat förändra.
Så nu byter jag mode. Tittar på hur vi kan
förändra det som behöver förändras utan att
tigga pengar från någon annan. Vi kan öka
kvaliteten på skolorna utan att blanda in
kommunen eller Skolverket eller ens rektorn, för att ta ett exempel. Med tillräcklig
samlad kunskap och tillräckligt mycket engagerade människor kan vi mobilisera en rörelse och en trend som får de riktigt bra lärarna
att välja att jobba på våra skolor, i stället för
att de ska fortsätta lottas med lärarna som
gud glömde, som det på många platser är i
dag. En sån mobilisering behöver man inte
Skolverkets blessing för, bara lite pr-smarthet, och att följa redan beprövade modeller
som finns kring hur man får bra lärare att
söka sig ”ut”.
På samma sätt tror jag de flesta förändringar som måste till kan förverkligas: ökad
sysselsättning, lägre sjukhälsotal, ökade inkomster, större chanser för företagarna, korrigeringen av mediebilden. Det gäller bara
att hitta nycklarna för varje område och sätta
i gång och snurra. Det behöver inte ens kosta
nåt.
Jag vill inte att mitt liv ska vara en förstorad upprepning av grundskolan och gymnasiet. Att någon ska behöva ge mina idéer sin
välsignelse för att jag ska kunna röra mig
framåt. Vi är tillräckligt många och tillräckligt bildade och etablerade nu för att fixa det
på egen hand i stället för att hoppas på hjälp
från andra.
”Synnerligen ömmande” används lagom enligt utredare.
Tidigare var det för många som fick uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Men efter att begreppet humanitära skäl bytts ut mot ”synnerligen ömmande
omständigheter” hamnar nu endast sju procent av dem som får uppehållstillstånd i denna kategori. Detta framgår av en kartläggning som regeringen
beställt.
Å
r 2004 gavs 70 procent av uppehållstillstånden för
asylsökande av humanitära skäl – alltså inte av
flyktingskäl eller skyddsbehov. År 2007, då den
nuvarande Utlänningslagen infördes, var andelen
uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” nere i 23 procent. Enligt Utvärderingsutredningen som kom 2009 kunde det eventuellt
fortfarande vara så att paragrafen om synnerligen ömmande omständigheter användes i för stor utsträckning.
Regeringen beslutade att gå vidare och låta kartlägga den
frågan separat. Uppdraget gick till hovrättsrådet Eva
Lönqvist.
I början av maj i år presenterade Eva Lönqvist sin
kartläggning, utan förslag till åtgärder. Frågan om det
fortfarande är för många som får uppehållstillstånd med
hänvisning till ömmande omständigheter besvaras med
nej – det är lagom nu.
År 2010 var andelen uppehållstillstånd på grund av
synnerligen ömmande omständigheter nere i sju procent.
Kartläggningen omfattar alla vägledande domar från
Migrationsöverdomstolen och rättsliga ställningstaganden från Migrationsverket. Dessutom ingår ett urval av
vanliga beslut från Migrationsverket och migrationsdomstolarna år 2009-2010. Andra synpunkter än de
skriftliga besluten med myndigheternas motiveringar har
inte tagits med.
I de granskade besluten är det främst hälsotillstånd,
anpassning till Sverige och utlänningens situation i hemlandet som vägs in. I de flesta bifallen har beslutsfattarna
ansett att det råder synnerligen ömmande skäl av hälso­
skäl, ibland sammanvägt med annat.
Det krävs speciella skäl för att sjukdom ska ge uppehållstillstånd. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Migrationsöverdomstolen har slagit fast att det spelar
roll om det finns vård i hemlandet, men inte huruvida
vården är dålig eller den enskilde asylsökanden kommer
att få tillgång till den. Eva Lönqvist påpekar att praxis
växlar och att alla beslut inte följer högsta instans. Det
förekommer till exempel att beslutsfattaren tar hänsyn
till huruvida den sjuke faktiskt kommer att få tillgång till
vård.
Vid psykiska sjukdomar väger beslutsfattare ibland in
att sjukdomen har orsakats av traumatisering i hemlan-
10
MANA 2 2011
det. Detta har också Migrationsöverdomstolen gjort,
men då gällde det ett barn och det fanns fler omständigheter.
För barnfamiljer är anpassningen till Sverige en lika
vanlig orsak till uppehållstillstånd som hälsan. Detta beror på att det egentligen är fråga om gamla ärenden.
De som söker asyl är inte bara nyanlända utan också
personer som har preskriberade avslagsbeslut bakom sig.
Mer än en tredjedel av de granskade bifallsbesluten från
Migrationsverket år 2009 rör sådana personer, och år
2010 var det 60 procent.
Dessa har i stor utsträckning fått stanna på grund av
sin anpassning till Sverige.
Eva Lönqvist påpekar att Migrationsverket ibland väger in anpassning som uppstått under olaglig vistelsetid,
i strid med Migrationsöverdomstolens praxis.
För ensamkommande barn är bilden helt annorlunda.
För de allra flesta ensamkommande barnen utgörs ”synnerligen ömmande omständigheter” av situationen i
hemlandet.
Även vuxna åberopar ofta sin anpassning här eller situationen i hemlandet, men det leder sällan till uppehållstillstånd.
Eva Lönqvists slutsats är att migrationsdomstolarna
har följt intentionerna i lagens förarbeten och Migrationsöverdomstolens praxis. Det framgår att Migrationsöverdomstolen i stor utsträckning följer beslut från den
tidigare Utlänningsnämnden, den som var så kritiserad
att den till slut lades ner. Trots detta diskuterar Eva Lönqvist inte alls huruvida Migrationsöverdomstolens beslut kan tänkas skilja sig från vad som var lagstiftarens avsikt.
Slutsatsen när det gäller Migrationsverkets beslut är
att inga asylsökande får avslag om de har något av de skäl
som i lagen räknas som synnerligen ömmande omständigheter. Snarast tycks Eva Lönqvist anse att en del av
Migrationsverkets beslutsfattare är lite för släpphänta:
”vissa omständigheter har ansetts som synnerligen ömmande i något större utsträckning än vad som följer av
gällande rätt och Migrationsöverdomstolens avgöranden”, skriver hon.
Sammanfattningsvis konstaterar Eva Lönqvist att bestämmelsen om ömmande omständigheter nu har den
”undantagskaraktär” som var lagstiftarens avsikt.
”MIGRATIONS­
ÖVERDOMSTOLEN
HAR SLAGIT FAST
ATT DET SPELAR
ROLL OM DET
FINNS VÅRD I
HEMLANDET,
MEN INTE HURUVIDA VÅRDEN
ÄR DÅLIG ELLER
DEN ENSKILDE
ASYL­SÖKANDEN
KOMMER ATT FÅ
TILLGÅNG TILL
DEN.”
TEXT:SANNA
VESTIN
FRILANSJOURNALIST
ILLUSTRATION:
TANJA METELITSA
11
MANA 2 2011
E
SOM MAN FRÅGAR
FÅR MAN SVAR
ANALYS. FÖR ATT FÖRSTÅ VARFÖR
REGERINGENS UTREDARE FRÄMST ÄR
UTE EFTER ATT PARAGRAFEN OM ÖMMANDE
OMSTÄNDIGHETER INTE SKA ANVÄNDAS
FÖR MYCKET MÅSTE MAN GÅ TILLBAKA
TILL HUR SITUATIONEN VAR INNAN DEN
NUVARANDE UTLÄNNINGSLAGEN TRÄDDE
I KRAFT I MARS 2006. DÅ FICK DE ALLRA
FLESTA ASYLSÖKANDE AVSLAG, ÅTMINSTONE TILL ATT BÖRJA MED. DE SOM
ÄNDÅ FICK STANNA FICK DET OFTAST AV
”HUMANITÄRA SKÄL”, MEDAN ANDELEN
SOM BEVILJADES FLYKTINGSTATUS VAR
FÖRSVINNANDE LITEN.
12
MANA 2 2011
n del asylsökande har rent humanitära skäl, som
fysiska sjukdomar och handikapp, att familjen
kommer att splittras eller att barn borde få stanna
i familjehem. Människor med sådana skäl får inte
uppehållstillstånd i någon större utsträckning
med den nuvarande lagen men det fick de inte heller tidigare.
Att humanitära skäl ändå dominerade tidigare be­
rodde på tre saker:
1) V
åldsamma konflikter, etnisk rensning, social
­utstötning och annat som tvingade människor på
flykt, utan att passa in i Sveriges snäva tolkning av
flyktingbegreppet, definierades som ”humanitära
skäl”.
2) M
änniskor, som inte blev insläppta i sina hemländer eller vilkas avvisning inte kunde ”verkställas”
på grund av oroligheter eller praktiska hinder, fick
till slut stanna på grund av lång vistelsetid i Sverige
– alltså ”humanitära skäl”.
3) B
eviskraven och misstron från myndigheterna hade
växt så att allt fler med berättelser om hot och förföljelse fick avslag men vågade inte åka hem. Till
slut var de så nedbrutna av sina gamla trauman plus
otryggheten och utanförskapet som gömda att de
blev psykiskt sjuka och fick stanna – av humanitära
skäl.
I grund och botten var problemet inte att för många fick
stanna av humanitära skäl utan att människors skyddsbehov inte erkändes.
Nu har lagen ändrats. De flesta som söker asyl får fortfarande avslag. Men punkt 1 är åtgärdad. De som i dag får
stanna för att de kommer från krigsområden i Somalia
och Afghanistan räknas som ”skyddsbehövande”. Risk för
övergrepp, social utstötning et cetera, definieras som
skyddsbehov om risken erkänns.
Problemet med att människors skyddsbehov inte
­erkänns finns ändå kvar. Även om stora grupper vars skäl
tidigare klassades som humanitära nu anses ha skydds­
behov, är bevisbördan fortfarande alltför stor för många
asylsökande med individuella skäl.
Bland annat gäller det etniska minoriteter, kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld, dissidenter från auktoritära
stater...
Migrationsöverdomstolen – vars beslut inte ifrågasätts
alls i regeringens kartläggning – har slagit fast att om skäl
som är av skyddskaraktär inte räcker för uppehållstillstånd som skyddsbehövande, får de inte heller bedömas
som ”ömmande omständigheter”.
Punkt 2 – praktiska verkställighetshinder – tycktes till
en början bli kvar och tillämpas mer konsekvent, till fördel för de asylsökande. Tusentals irakier fick till exempel
stanna eftersom FN:s flyktingorgan UNHCR sagt att de
inte fick återsändas mot sin vilja. Vistelsetiden i Sverige
beräknades bli så lång att Migrationsverket beviljade
u­ ppehållstillstånd av ”synnerligen ömmande omständigheter”. Det var därför andelen sådana beslut fortfarande
låg på 23 procent i Utvärderingsutredningens statistik.
Sedan ingrep Migrationsöverdomstolen och beslutade, dels att Migrationsverket inte behöver följa UNHCR,
dels att vistelsetid i sig inte är ett skäl för uppehållstillstånd. Irakier började få avslag och deporteras. Andra
blev kvar i limbo.
I dag finns åter tusentals människor från olika länder
med utvisningsbeslut som inte går att verkställa men
som ändå inte får uppehållstillstånd. Detta drabbar till
exempel statslösa palestinier.
Punkt 3, den som handlar om de misstrodda, gömda
och nedbrutna, har ”åtgärdats” genom att det blivit svårare att söka på nytt efter avslag. ”Synnerligen ömmande
omständigheter” anges fortfarande när det visar sig att
en utvisning inte gått att verkställa - men oftast får man
vänta fyra år tills beslutet preskriberas.
När riksdagen antog den nuvarande utlännings­
lagen,hänvisade man till följande uttalande från socialförsäkringsutskottet angående humanitära skäl:
“Utskottet vill framhålla att någon skärpning i förhållande till nuvarande tillämpning inte är avsedd. Beträffande prövningen av ärenden som rör barn är syftet med
förslaget tvärtom, vilket regeringen särskilt anger, att
mildra nuvarande praxis (...)”
Men den formuleringen har inte lyckats övertyga juristerna att ”synnerligen ömmande omständigheter” inte
skulle vara en snävare bedömning än ”humanitära skäl”.
Eva Lönqvist konstaterar i sin kartläggning att bestämmelsen om ömmande omständigheter har fått den
undantagskaraktär som var lagstiftarens avsikt. Men hon
skiljer inte mellan avsikten att rensa ut de ”humanitära
skäl” som egentligen borde definieras som skyddsbehov,
avsikten att undvika att människor blir hängande kvar i
Sverige med utvisningsbeslut som inte går att verkställa
och avsikten att mildra praxis för egentliga humanitära
skäl, åtminstone för barn.
I regeringsalliansens överenskommelse med Miljöpartiet framhålls att man vill hitta en långsiktig lösning för
”de kategorier som oavsiktligt hamnat utanför tillämpningsområdet” men bara om ”det av den pågående kartläggningen av bestämmelsen om uppehållstillstånd på
grund av synnerligen ömmande omständigheter framgår
att bestämmelsen tillämpats på annat sätt än vad lagstiftaren avsett”. Miljöpartiet har en brant uppförsbacke i
förhandlingarna, om partiet vill hävda att det kriteriet är
uppfyllt, eftersom regeringens kartläggning säger precis
det motsatta.
”I DAG FINNS ÅTER
TUSENTALS MÄNNISKOR FRÅN OLIKA
LÄNDER MED UTVISNINGSBESLUT SOM
INTE GÅR ATT VERKSTÄLLA MEN SOM
ÄNDÅ INTE FÅR UPPEHÅLLSTILLSTÅND.
DETTA DRABBAR TILL
­EXEMPEL STATS­LÖSA
PALESTINIER.”
TEXT:SANNA
VESTIN
FRILANSJOURNALIST
13
MANA 2 2011
Krönika/
16, 17 eller 18 år?
Hur ska man beakta barnkonventionens intentioner
när man inte vet vem som är barn? Frågan ställs på sin
spets när ensamkommande flyktingbarn som inte kan
bevisa sin ålder söker asyl i Europa. Under en hårt reglerad invandring resulterar målsättningen om att skydda
barns rättigheter i att ensamkommande flyktingbarn genomgår ovetenskapliga och många gånger kränkande
åldersbedömningar. Kan det verkligen vara syftet med
barnkonventionen? Den har trots allt tillkommit i en
värld där en tredjedel av alla födslar inte ens registreras
innan barnet fyller fem år. Många barn i världen har
inte papper på sin ålder – men barnkonventionen gäller
även för dem.
För ensamkommande asylsökande ungdomar har
det stor betydelse om de bedöms vara över eller under
18. De som bedöms vara under 18 tas om hand av kommunerna och får samma rätt till omsorg som svenska
barn utan föräldrar. De tilldelas en god man, de får rätt
till vård på samma villkor som svenska barn och de kan
inte avvisas från Sverige om det inte finns en vuxen som
kan ta ansvar för barnet i mottagarlandet.
Enligt Migrationsverket är det den asylsökande som
ska bevisa att han eller hon är minderårig. Om det uppstår tvivel om åldern kan den asylsökande ”erbjudas” en
åldersbedömning. Men alla metoder för åldersbedömning är osäkra. De medicinska undersökningarna, röntgen av handskelett och tänder, har stora felmarginaler.
Dels ger den normala variationen i pubertetsutveckling
ett spann på flera år, dels saknas kunskap om hur socioekonomiska och etniska faktorer påverkar skelett- och
tandutveckling. Felmarginalerna gör det omöjligt att
avgöra på vilken sida 18-årsstrecket en ungdom i övre
tonåren hamnar, den åldersgrupp som de flesta ensamkommande barn tillhör. Efter kritik har användningen
av de medicinska metoderna minskat i Sverige. I dag
görs bedömningen huvudsakligen utifrån det intryck av
åldern som Migrationsverkets handläggare får vid intervjuer med den asylsökande samt insamlade uppgifter
från exempelvis polis, skola och socialtjänst. Inte heller
den metoden kan ge något säkert födelsedatum.
Frågan är varför fastställandet av exakt ålder är nödvändigt. När barn tillskrivs särskilda rättigheter är det
inte enbart för att de är fysiskt svaga utan också för att
de är psykiskt sårbara. Åldersbedömningen borde därför inte enbart syfta till att fastställa ålder utan också till
att utvärdera den asylsökandes behov av stöd. Ett sådant förhållningssätt har stöd i UNHCR:s riktlinjer för
åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn.
Riktlinjerna avfärdar inte medicinska metoder men
konstaterar att felmarginaler måste tillåtas. De fastslår
också att åldersbedömningar inte enbart ska ta hänsyn
till barnets utseende utan också till dess psykiska mog-
14
MANA 2 2011
Maria Brendler
är läkarstudent.
ILLUSTRATION:
NADIA MAZZONI
nad. Den vägledande principen ska vara huruvida individen uppvisar ”omogenhet och sårbarhet som kräver extra
sensitiv behandling”.
I nya riktlinjer från 2009 för UNHCR tanken att se till
behov snarare än exakt ålder ett steg längre. I dem fastslås
att riktlinjerna kan gälla även för ungdomar över 18 då de
kan ha hindrats i sin utveckling och psykiska mognad till
följd av den förföljelse de utsatts för.
Eftersom det inte är möjligt att med säkerhet avgöra
exakt ålder bör ungdomarnas egna uppgifter väga tungt
och åldersbedömning enbart vara en sista utväg. Om en
åldersbedömning trots allt görs måste det ske på ett sätt
som tar hänsyn till metodernas felmarginaler och som
både ser till barnets fysiska och psykiska mognad. En sådan åldersbedömning kan göras av barnläkare och barnpsykologer i form av en helhetsbedömning
av barnets ålder och behov. I de fall då ålder fastställs
måste det åtminstone vara möjligt att överklaga beslutet.
Genom att ta sin utgångspunkt i UNHCR:s riktlinjer
kan åldersbedömningarna vidgas till att utreda barnets
samtliga behov. Därmed kan de bli ett verktyg i förverkligandet av barnkonventionen.
Källor:
Guidelines on Policies and Procedures in dealing with
Unaccompanied Children Seeking Asylum. UNHCR, 1997.
Guidelines on International Protection: Child Asylum
Claims under Articles 1 (A) and 1 (F) of the 1951
Convention and/or 1967 Protocol relating to the
Status of Refugees. UNHCR, 2009.
FAKTA/ÅLDERSBESTÄMNING
AV ENSAMKOMMANDE
”FÖR ENSAMKOMMANDE ASYLSÖKANDE UNGA HAR
DET STOR BETYDELSE OM DE BEDÖMS VARA ÖVER
ELLER UNDER 18.
DE SOM BEDÖMS
VARA UNDER 18
TAS OM HAND
AV KOMMUNERNA OCH FÅR
SAMMA RÄTT TILL
OMSORG SOM
SVENSKA BARN
UTAN FÖRÄLDRAR.”
• Statistik från UNHCR visar att 4–5 procent av alla asylsökningar i industrialiserade länder görs av barn själva,
det vill säga ensamkommande flyktingbarn. Könsfördelningen varierar mycket mellan de mottagande länderna.
I England är mer än 50 procent av de ensamkommande
barnen flickor medan siffror för hela Europa visar på
72 procent pojkar.
• Åldersbestämning kan vara en komplicerad, lång och ofta
omtvistad process. Det är sällan möjligt att med absolut
säkerhet fastställa ålder, även med hjälp av mer sofistikerade metoder. Vissa består av påträngande, kulturellt
okänsliga och skrämmande kroppsundersökningar.
• Vanligast är åldersbestämning via skelettet där handled
röntgas och tandröntgen. Men det förekommer även
andra metoder. Exempelvis i Österrike har läkare använt
ultraljudsundersökning av organ för att fastställa åldern.
• Sverige har hittills i år mottagit 821 ensamkommande
flyktingbarn.
15
MANA 2 2011
FOTO: YONAS MILLARES
Prickigt, är det den nya antirasismen?
Remaking Art History
Mina resor till Sydamerika har fått mig att uppleva stora klasskillnader, hur ekonomiska förutsättningar, livsöden, hudfärg, språk och etnicitet hänger ihop med maktstrukturer. Det här ”maktspelet” kunde
jag också se på min egen skola. Varför fanns det inte en större dynamik och variation mellan dem som studerade där? Jag tänkte att konsten ju borde spegla samhället.
Den elitistiska miljö jag befann mig i var i stort sett genomgående
helvit. Väggar, tak, människorna… och den konst som prydde miljön var enbart i grekisk antik stil… till exempel helvita gipsavgjutningar.
Jag såg dem som maktsymboler. Ju längre jag kom i min utbildning inom konst desto snävare och mer "utanför samhället" tycktes
den bli. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom. Att det skulle bli friare, öppnare.
Tillsammans med en annan student, Andreas R Andersson,
­sprejade jag tre av skolans maktsymboler: Afrodite, ett stort vitt hästhuvud och en mans torso.
Utformningen och mediet – sprayburkarna – var anpassade efter
16
MANA 2 2011
de aktivistiska handlingarna. Det handlade om snabbhet, tydlig läsbarhet, stark energi och färg.
De vita statyerna var faktiskt bemålade under antiken – det finns
det arkeologiska bevis för. Men den västerländska kulturen använde
sig av den helvita estetiken i stället. Den var idealisk under uppbyggnaden av Tredje riket och även under koloniseringen av Nord- och
Sydamerika.
”Remaking art history” handlade om att sätta fingret på vissa normer och traditioner inom ett elitistiskt forum. Att öppna upp och
ifrågasätta.
När det blev dags för mitt examensarbete berättade jag om projektet för handledare och prefekt. De blev provocerade – jag fick skriva
om det i min uppsats men inte ställa ut verken.
Dessutom blev jag polisanmäld, tog mitt ansvar, erkände, fick
­böter på 20 000. Enligt Konstfacks agerande är det alltså okej att
egenhändigt göra konst av tunnelbanevagnar och att utmana psykiatrin genom att fejka en psykos.
Men att utmana inom skolans ramar är alltså inte okej. Eller har
det att göra med att mina åsikter är för besvärliga att ha att göra med?
Har det med mitt namn, min hårfärg och hudfärg att göra?
Konstpausen
… hierarkier?
… varför ser det ut som det gör?… homogenitet?
regler… att bryta mot normen…vad händer då?
att ta ut konsten i offentligheten…..att bidra med en diskussion i konstdebatten… att
ifrågasätta… var kommer dessa skönhetsideal ifrån?
varför ser det ut som det gör?
Jag tänkte till en början skriva om det ”nya” Sverige… ett Sverige där klasskillnaderna blir
tydligare och tydligare… för att ta en anekdot...
jag är uppvuxen i Sverige…här har jag min familj…men jag har också en chilensk familj som jag
brukar besöka så ofta jag kan… det har gjort att jag
haft möjligheten att uppleva stora motsatser… klasskillnader… livsvillkor…
livsöden… hur fattigdom och utbildning påverkar människor…..alkoholism…
kriminalitet… abort…adoption…sjukdom…analfabetism…..språk…hudfärg…
… under midsommar följde jag med mina svenska föräldrar till min mormors äldreboende…
hon heter Vivi-Ann… ”här bor Bara svenskar, faktiskt… eller det flyttade in en turkisk kvinna
här bredvid för ett tag sen….hon är den enda…och
hon grät hela tiden……men hennes familj hälsar på henne hela tiden… ja utlänningarna
brukar ju ta mer hand om sina gamla…alltså inom familjen… annars så är det ju många
utlänningar som jobbar nere i restaurangen…och som assistenter…min assistent är jättesnäll…
hon är från Iran… i cafeterian jobbar en svart negerkille förresten…han är bra… han är ganska
lång…”
Det slår mig hur ett klassamhälle börjat byggas upp här i Sverige med…
precis som jag sett i Chile… och jag ser det i skolan jag går på… det var verkligen en klassresa
bara att börja där… konsten… konsten är väl någonting för folk som har ett starkt behov av att
uttrycka sej. Kan man utbilda sej till konstnär?? hmm… man kan utbilda sej till att prata om
konst…..vad fan är
konst egentligen…..för mej är det ett personligt uttryck… som är livsnödvändigt
för vad händer om man inte får möjligheten att uttrycka sej…
och speciellt inom en konsthögskola… ska man inte få undersöka friare former av uttryck…
även om dom är politiska och provocerande…var går gränsen egentligen??
Tydligen har jag gått över gränsen… när dom flesta av mina lärare börjar ignorera mig… när
dom svarar mej med sin tystnad… när vissa politiska partier hurrar för att dom hittat en
svartskalle som bryter mot lagen…
man ska inte sätta sej emot…..var duktig! var snäll! säg inte emot! alla är lika.
alla ska få lika mycket tid … om någonting blir jobbigt så håller vi käften.
Yonas Millares, konstnär
17
MANA 2 2011
Rapport från motståndet/
Det ockuperade Västsahara
”en faktabestyckad isärplockning av samtiden…
med osviklig solidaritet med jordens missgynnade”
Anna Hellgren i Aftonbladet
I Sverige är det inte många som har hört talas om det,
men under min resa i det av Marocko ockuperade
Västsahara pratar varenda västsaharier om det. Gdem
Izik, det stora protestlägret där omkring 20 000 västsaharier samlades i protest mot ockupationen – Gdem
Izik, som enligt bland andra Noam Chomsky var den
egentliga starten på upprorsvågen i Nordafrika. Den
8 november 2010, efter cirka fyra veckor av fredliga
protester, gick marockansk polis och militär in i lägret
med tårgas, batonger och vapen, misshandlade och
drev ut människorna ur lägret, som sedan brändes och
jämnades med marken.
Sedan 2005, då den fredliga västsahariska intifadan
började, avlöser protesterna varandra, trots brutal repression. Snabba manifestationer, slagord till stöd för
befrielserörelsen Polisario och för den Västsahariska
republiken, flaggor som målas på väggar och kastas
upp på telefonledningar där de hänger som en symbol
för motstånd och hopp.
Under dagarna i Västsahara träffar jag massor av
människor, som trots den marockanska polisens övervakning struntar i de risker det innebär att träffa oss,
bara de får berätta. De vill att omvärlden ska få veta vad
som händer i Västsahara.
Det är den 15-åriga tjejen vars pappa fängslats efter
Gdem Izik. Hon har inte fått någon information om
varför eller när rättegång ska hållas. Det är den gamla
kvinnan som suttit tio år i ett hemligt marockanskt
fängelse för att hon stöttat Polisario. Under tiden i
fängelset fick hon utstå hunger, misshandel och tortyr
och bevittna hur en medfånge, en höggravid kvinna,
födde sitt barn under pågående tortyr, upphängd i ett
rep. Det är männen i fiskerifacket som protesterar mot
den illegala plundringen av Västsaharas naturresurser.
Det är familjen till den hungerstrejkande mannen i de
västsahariska flyktinglägren i Algeriet, som i protest
mot att han inte fått träffa sin familj på många år, vägrat
äta på tre veckor. Det är systern till en 14-årig pojke
som dödats av marockansk polis, och som blivit erbjuden pengar och ett nytt hus för att hålla tyst och sluta
försöka ta reda på vad som egentligen hände hennes
bror. Det är ”Västsaharas Nelson Mandela”, Sidi Mohammad Daddach, som tillbringat 25 år i ett hemligt
fängelse. Det är vår vän Ahmed som berättar om olika
tortyrmetoder han och hans vänner fått utstå på grund
av sin kamp för frihet, och som glatt säger att han hoppas att Polisario ska ta upp den väpnade kampen igen.
Han är beredd att offra livet för att andra ska få leva i
frihet.
Efter några dagar blir det uppenbart att det inte
finns en enda västsaharisk familj som inte har en bror,
18
MANA 2 2011
Elinor Hermansson
Nätverket för ett
fritt Västsahara
syster, mamma, son, pappa eller dotter som sitter i
fängelse, som är försvunnen, som har blivit torterad eller misshandlad. Förtrycket finns överallt, och det tar
sig många olika uttryck. Men det gör även motståndet.
Ett myller av organisationer, aktivistgrupper, kvinnoforum, fackföreningar och fristående aktivister kämpar
trots våldet och de godtyckliga fängslandena. De kämpar för det de har all rätt i världen till. Det som både
FN och internationella domstolen i Haag slagit fast att
de har rätt till: ett fritt Västsahara.
Gdem Izik är den största västsahariska protesten
­sedan vapenvilan mellan Marocko och Polisario 1991.
Många lyser upp när de talar om det. Där, i lägret,
fanns hopp. Och de talar om ett nytt Gdem Izik.
Efter att ha kommit hem från denna resa har vi blåst
liv i Nätverket för ett fritt Västsahara igen. Vi håller
som bäst på att dra igång en kampanj för att lyfta upp
Västsaharafrågan på dagordningen. Efter upprorsvågen
i Nordafrika i vintras beslutade EU-parlamentet att se
över sin relation till regionen; man har sagt att mänskliga rättigheter och demokrati ska väga tyngre i denna
politik i framtiden. Marocko ses – otroligt nog – som
ett gott exempel bland länderna i regionen, men detta
är en möjlighet att få ockupationen av Västsahara uppmärksammad. Västsaharierna kämpar för sin rätt att
bestämma om landets framtid och det är mer än dags
att Afrikas sista koloni får sin självständighet.
”Frågar sig någon i framtiden vad 00-talet handlade om
kan de gå tillbaka hit och få bestickande svar.”
Stefan Jonsson i Helsingborgs Dagblad
Till frihetens försvar
För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester runt om i världen.
Optimismen var stark.
Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. I dag regerar
borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten.
Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia.
I artikelsamlingen Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år.
Beställ genom att ringa eller sms:a namn och adress till 070-6965720,
eller maila på [email protected].
Vad är hemmet för dig? Är det en plats där du hittar dig
själv ätandes direkt ur kylskåpet för att stilla en växande
tristess, leker du där
”GDEM IZIK ÄR
DEN STÖRSTA
VÄSTSAHARISKA PROTEST
SEDAN VAPENVILAN MELLAN
MAROCKO OCH
POLISARIO
1991. MÅNGA
LYSER UPP NÄR
DE TALAR OM
DET. DÄR, I
LÄGRET, FANNS
HOPP. OCH DE
TALAR OM ETT
NYTT GDEM
IZIK.”
du vet att du inte står ut med att ha de fyra väggarna stirran-‐
des mot dig. Är det den yta som du äntligen kan andas
på; glömma bort dina privilegier eller dina misslyckade soci-‐
ala försök. Vilka bor du med, bor du själv, är ni tre eller fyra
eller fem. Varför bor du med dem. Ser de dig för den du är? Stöd människor i Sverige som vår rasistiska regering
vägrar att ge papper
-‐ Ge ett bidrag till Nätverket Ing-‐
en Människa är Illegal Stockholm Pg: 47 25 43-‐8 Pris: 100 kr + 36
kr frakt
Hopsnackat är den första
boken i en serie på temat
Folkrörelse på arbetsplatsen. Den
handlar om det mest grundläggande för arbetsplatskamp och
facklig rörelse:
Att snacka ihop sig om vad som
ska göras.
Hopsnackat är en antologi som
innehåller 35 korta berättelser av
anonyma författare från 25 olika
arbetsplatser.
Redakör för antologin är
Frances Tuuloskorpi, som i ett
avslutande avsnitt sammanfattar
egna och andras erfarenheter av
att försöka använda och utveckla
kollektiv styrka tillsammans med
sina arbetskamrater. Boken är
tänkt att bli den första i en serie böcker och häften på temat Folkrörelse
på arbetsplatsen.
Eller maila: [email protected]
om du kan erbjuda bostäder för längre eller kortare tid -­‐ Köpes i handeln.
Info om mängdrabatt finns på www.folkrorelselinjen.nu
TEMA: VÄRLDEN EFTER 11/9
En ny värld har byggts på ruinerna från
terrordådet den 11 september 2001.
Repressionen mot sociala rörelser har
blivit hårdare, medborgerliga och
mänskliga rättigheter har trampats
ned och högre murar har rests mot
flyktingar. Mana vill med detta
nummer granska de nya rasistiska
föreställningar och uttryck som har
åtföljt ”kriget mot terrorismen”.
20
MANA 2 2011
21
MANA 2 2011
TEXT: MAJA SAGER
REDAKTIONSMEDLEM
Högre murar efter 11 september. I kölvattnet av 11 september – med terrorhotet som
uppenbart svepskäl – har redan restriktiva migrationslagar kommit att dras åt ytterligare,
särskilt i USA och Storbritannien. Mana tittar närmare på hur kontrollen av olika migranter
har ökat både vid och innanför dessa länders gränser.
’’D
en rädsla som 11 september väckte har använts av
dem som redan tidigare ville stoppa eller begränsa
invandringen. Sedan 11 september har man börjat beskriva begränsad invandring och striktare gränskontroll som en förutsättning för ett tryggare USA.”
Det säger Aarti Kohli som är forskare och politisk rådgivare i frågor
om migration i USA. Hon menar att det är tydligt att många av de
­lagar som tillkommit i antiterrorprojektet namn egentligen syftar till
att begränsa invandringen i stort.
– 75 procent av USA:s 11 miljoner papperslösa migranter är från
Latinamerika, och trots att denna migration generellt inte brukar ses
som ett potentiellt terrorhot har många av de direkta och indirekta
förändringar som skett i migrationspolitiken kommit att drabba denna grupp. Sedan 11 september har stora summor pengar satts in i både
yttre och inre gränskontroll.
Sammanblandningen av migrationskontroll och antiterrorverksamhet syns även på institutionell nivå: i USA tillkom efter 11 september Department for Homeland Security som utöver frågor om
säkerhet och terrorism även kommit att ansvara för alla frågor rörande migration. Även i Storbritannien har Home Office (inrikesdepartementet) ansvaret för både migrationsfrågorna och arbetet mot terrorism.
De förstärkningar av den yttre gränskontrollen Kohli talar om
handlar dels om satsningar på teknologi och andra resurser för gränsbevakning – antalet patruller som bevakar USA:s gränser har sedan
1999 ökat från 2 000 till 22 000 idag – dels om villkoren för visum eller uppehållstillstånd.
– Sedan 11 september har det blivit så att man måste gå igenom en
bakgrundskontroll av FBI för att få visum eller asyl. Den kontrollen
tar ofta lång tid, och om man blir nekad är det inte säkert man får
veta varför. Det har förekommit fall med kvotflyktingar som inte får
stanna men inte har en aning om varför.
En indirekt konsekvens av de ökade yttre kontrollerna är ökad
dödlighet vid gränserna till följd av att folk tvingas korsa gränsen på
farliga platser eftersom de säkraste övergångarna är hårt kontrollerade.
ÖKAD INRE KONTROLL
Men de förändringar Kohli fokuserar mest på är den inre kontroll
som ökar på ett mer indirekt men ändå tydligt sätt.
– En central förändring sedan 11 september är tanken att man ska
kunna identifiera sig genom någon form av nationellt id-kort eller
körkort. Det är ju normalt i Europa, men historiskt har det i USA
setts som en kränkning av den individuella friheten att staten ska
kunna tvinga en att redovisa sin identitet. Något nationellt id-kort
finns ännu inte, men däremot kan man inte längre få körkort utan att
22
MANA 2 2011
visa uppehållstillstånd. I ett bilburet land som USA innebär detta att
nästan åtta miljoner papperslösa tvingas köra bil utan körkort. Och
genom att samtidigt instifta hårdare lagar mot just bilkörning utan
körkort har man effektivt ringat in de papperslösa.
Den stora förändring Kohli talar om har sin bakgrund i att den lokala polisen tidigare inte hade något att göra med gränspolisen. Men
genom ökad kriminalisering av den typ av regelbrott man ofta tvingas begå som papperslös – köra bil utan körkort, leva med förfalskade
dokument – och genom rutinmässig kontroll gentemot migrationsdatabaserna har gränspolisen fått ett slags närvaro även inne i landet,
på lokala polisstationer och på vägarna. Konsekvenserna av småbrott
blir oproportionerliga när den misstänkte automatiskt kollas mot
gränspolisens register och därmed kan riskera deportation.
Dessa förändringar innebär också en ökad rasifiering av polis- och
säkerhetsarbetet i stort. Kohli berättar att det rapporterats om att så
kallad racial profiling – rasprofilering – har kommit att karaktärisera
polisens arbete i en del delstater. Polisen stoppar gärna latinamerikaner för att få en anledning att köra deras uppgifter mot gränspolisens
register och deportera dem.
ISLAMOFOBISK MIGRATIONSPOLITIK
Medan Kohli främst talar om generella restriktioner av migrationen
har brittiska advokaten Frances Webber erfarit mer specifikt islamofoba effekter av migrationspolitiken efter 11 september. Webber har
engagerat sig för migranters rättigheter i den London-baserade organisationen Institute of Race Relations sedan slutet av sextiotalet.
Hon har försvarat många migranter som hotats av avvisning eller hållits i förvar på grund av misstankar om terrorbrott. Webber beskriver
11 september som en historisk händelse som har accelererat en redan
existerande repression av rasifierade medborgare och migranter i den
nationella säkerhetens och terrorbekämpningens namn.
– Det första som hände här i Storbritannien efter 11 september var
att man antog Security Act 2001. Den innebar att utlänningar som
misstänktes för internationell terrorism och inte kunde utvisas eftersom de riskerar att utsättas för tortyr i hemlandet fängslades på obestämd tid. Fjorton personer sattes i högsäkerhetsfängelse utan rättegång i tre år, tills högsta domstolen dömde ut denna typ av frihetsberövande som olaglig eftersom den bara kunde tillämpas mot utlänningar.
2005 ersattes lagen av så kallade control orders, som gäller både
medborgare och andra och innebär en form av husarrest med strikta
begränsningar av människors frihet. Det innebär till exempel besöksoch utegångsförbud stora delar av dygnet, fotboja, blockerad tillgång
till internet, telefon och dator. Villkor och gränser för exempelvis
utegångsförbud inom control orders har varit föremål för protester
och människorättskampanjer. Villkoren har därför förbättrats efter-
hand, och regeringen planerar nu att ersätta control orders med en
­liknande men något mindre repressiv mekanism.
Men control orders – och därmed de lättnader som nu kämpats
fram – gäller bara medborgare och utlänningar som är skyddade från
utvisning av tortyrkonventionen. De migranter som Home Office
har möjlighet att utvisa omfattas inte av dessa lättnader. Eftersom
processen för överklagande är långsam även i Storbritannien är väntan på deportation ofta lång. Under tiden placeras terrormisstänkta
under liknande villkor som control orders men med långt mer utvidgade nivåer av frihetsberövande och kränkta rättigheter. Medan den
övre gränsen för utegångsförbud nu är nere på sexton timmar för
medborgare och andra under control orders, kan migranter som är på
så kallad immigration bail, i väntan på avvisning, få utegångsförbud
upp till 24 timmar.
Samtidigt har själva bedömningen av risken för tortyr vid utvisning också förändrats. I dag tecknar Storbritannien avtal med stater
som är kända för att använda tortyr. De lovar att inte utsätta personer
som Storbritannien deporterat för tortyr och dessa avtal använder
man som grund för att komma runt FN:s tortyrkonvention.
– Men vi har protesterat mot detta förfarande – man kan inte lita
på de här avtalen, berättar Webber. Helt nyligen var det några män
som blev deporterade till Algeriet och genast fängslades, torterades
och nu sitter i fängelse.
Webber har försvarat människor som suttit i husarrest eller förvar,
misstänkta för terrorbrott, och hon vittnar om personliga tragedier
sådana anklagelser kan leda till. En man satt i husarrest i flera år. Han
kunde inte gå ut till parken och leka med sina barn, och när hans fru
var gravid kunde inte barnmorskan komma hem till dem – vilket
barnmorskan ofta gör i Storbritannien.
Webber fokuserar sin kritik på själva villkoren för frihetsberövande och deportering. Hon har svårare att säga något om de faktiska
anklagelserna. Eftersom bevisen i dessa ärenden oftast är hemliga,
har varken advokater eller den anklagade möjlighet att direkt bemöta
anklagelserna. Men de delar av bevisföringen som är öppna är oftast
enbart baserade på lösa indicier.
– Det är inte så att bevisen är fabricerade utan snarare utgör de en
mosaik – utifrån lösa fragment bygger åklagaren en hel bild. Med
den metoden kan man ju bygga vilken bild man vill! I ett fall jag jobbade med bestod bevisningen av att sex män kände varandra och att
en av männens svärfar var inblandad i något slags kampgrupp i Pakistan. Det var allt vi hade att gå på. En annan gång byggde bevisföringen på ett testamente som hittades i en mans hem och var skrivet på
ett ganska våldsamt och blodtörstigt språk. Men saken var den att
mannen skrivit testamentet när han satt i fängelse i Jordanien och
följaktligen var väldigt arg.
– Många av fallen bygger på lösa samband. Att X känner Y eller att
säkerhetspolisen anser att någon verkar vara ”säkerhetsmedveten”,
det vill säga att polisen tycker att någon beter sig på ett särskilt sätt
för att undvika övervakning och avlyssning. Att ta en annan väg hem
än vanligt eller att samtala under promenad kan tolkas som att man
är ”säkerhetsmedveten”.
En annan förändring i migrationspolitiken som snart ska genomföras i Storbritannien är införandet av ”elektroniska gränser”. Med ett
nytt program som kallas e-borders ska man med hjälp av passagerarinformation och biometriska register skärpa uppsikten över utomeuropeiska personers resor in och ut ur landet. Minst 24 timmar före
avgång måste transportbolagen ge information till Home Office om
sina passagerare beträffande sådant som var biljetten bokades, hur
många passagerare som bokade tillsammans, vilket kreditkort som
användes för betalningen och hur personen rest tidigare.
– Det nya med e-borders är att transportbolagen måste tillhandahålla informationen i förväg. På så sätt kan Home Office stoppa folk
redan innan de kommit ombord på planet. Dessa regler ser ut att
vara införda för att hantera terrorism men kan uppenbarligen användas för att stoppa vem som helst. Nu måste alla som får visum för att
resa in i Storbritannien lämna fingeravtryck som sedan kollas vid inresan, så på det sättet blir det omöjligt att resa med falska dokument.
Som alla känner till, drabbar detta även asylsökande som inte har någon annan utväg än falska papper.
KONTINUITET OCH FÖRÄNDRING
– Det är en missuppfattning, säger Tariq Mehmood, att världen har
förändrats sedan 11 september. Migrationspolitiken har varit restriktiv sedan 60-talet. Kontroll och repression gentemot migranter är en
grundpelare i Storbritanniens och Västs imperialism. Vad som hänt
är att den repression som redan fanns på plats har accelererat till den
omfattning vi ser idag. En ny rasism har etablerats – islamofobin –
men den gamla rasismen finns kvar.
Tariq Mehmoods ilska hörs rakt igenom telefonlinjen från Manchester. Han är författare, människorättsaktivist och har agerat som
talesperson för en solidaritetskampanj för”the North West 10”, en
grupp pakistanska studenter som greps i april 2009 misstänkta för
förberedelse till terrorbrott. Samtliga släpptes några dagar senare.
Varken bevis eller åtal kom någonsin att framläggas, men de togs genast i förvar och en process inleddes för att deportera dem av ”förebyggande skäl”. I dag har alla utom en lämnat landet frivilligt, och
Mehmood vittnar om hur deras liv slagits i spillror.
– Flera av dem hade utnyttjat familjens alla besparingar för att
komma hit och skaffa sig en utbildning.
Mehmoods egen livshistoria understryker hans påstående att det i
grunden är samma system och strukturer som drabbar migranter och
muslimer nu som före 11 september 2001. Det är i år exakt 30 år sedan
han och elva andra unga pakistaner stod anklagade för terror-relaterade brott efter att ha organiserat självförsvar mot återkommande rasistiska våldsdåd och hot från skinnhuvuden mot Bradfords asiatiska
befolkning. De hade också engagerat sig i organisationen United
Black Youth League mot deportationer och rasism i poliskåren.
”Bradford 12” kom gruppen av unga att kallas i den omfattande kampanj som startades i solidaritet med männen. De blev så småningom
frikända, och fallet kom att bli en milstolpe i den brittiska antirasismens historia.
Idag ser Mehmood alltså händelserna för 30 år sedan upprepas.
Men trots den vikt han lägger vid kontinuiteten i repressionen nämner han många förändringar.
I arbetet med att ge stöd och kräva upprättelse åt ”the North West
10” upplevde han tydligt solidariteten från de sociala rörelserna. Den
verkar till stor del saknas i dag.
– En stor skillnad i dag är att folk är så rädda. När vi startade kampanjen var folk rädda att ansluta sig, för de vet att då blir de övervakade. Ingen vill associeras med personer om de ens misstänkts för
terror-relaterade brott. Stödet från icke-muslimer är också mindre i
dag. Det kvittar om du är skyldig eller ej – alla blir rädda för dig.
23
MANA 2 2011
ETT KRIG UTAN LAGAR
Nästan tio år efter attackerna mot World Trade Center sköts Usama Bin Ladin
ihjäl på order av USA:s president. Händelsen har lovprisats av stora delar av det
internationella samfundet. Ina Woods sätter in avrättningen i ett större
sammanhang där alla som ses som terrorister, och i förlängningen hela
befolkningar i Mellanöstern, har avhumaniserats.
TEXT:INA WOOD
FRILANSJOURNALIST
ÖVERSÄT TNING:
ABIGAIL SYKES
BILD: SARAH KATARINA
HIRANI
J
ag fick reda på det via Facebook. På förmiddagen
den 2 maj, när jag kajkade omkring mitt i ”En fjäril
landade på mitt cykelstyre – glad vår!”, lade jag märke till en länk till crazydogtshirts.com: ”Obama got
Osama t-shirt! Snygga färger! Snabb leverans med
USPS!” Jag förstod att något hade hänt, men eftersom det
redan fanns en t-shirt, var det kanske gammalt, något jag
hade missat – vad kan man annars vänta sig om man följer världsnyheterna via Facebook?
Följande kväll stod jag på en trampmaskin på gymmet
och såg på när Frankrikes och Tysklands utrikesministrar
förklarade att Bin Ladins död var ”en seger för alla demokratier” och dessutom ”goda nyheter för alla fredsälskande och fritt tänkande människor i världen”. Facebook
igen: ”Vilket toppenslut på en schyst helg! Usama är död,
en ond människa mindre på denna jord :0).” Vid det laget
hade en rad hoptrasslade orosmoln till sist börjat samlas i
mitt huvud. Var det som skett lagligt? Under vilka förutsättningar får man skjuta en obeväpnad person i huvudet? Varför dumpade de honom i havet? Allt skulle framstå som normalt. Obama förklarade i tv lugnt och faderligt att ”hans död borde välkomnas av alla som tror på
fred och mänsklig värdighet”. Här i Sverige stämde Carl
Bildt in och sade att ”en värld utan Usama bin Ladin är en
bättre värld. Hans hat var ett hot mot oss alla”. Det internationella samfundet tycktes anse att det var okej, till och
med storartat. Men min röriga lilla hjärna kopplade till
Saddam, Rwanda och nazister och kom gång på gång
fram till detsamma: rättegång, rättegång, rättegång.
Den första nyhetsrapporteringen och reaktionerna
från internationella ledare normaliserade det som hänt,
men det var i själva verket någonting nytt och annorlun-
25
MANA 2 2011
da, kanske unikt: USA:s president hade helt öppet gett
order att begå mord. I de flesta moderna stater går det
inte att separera föreställningen om rättvisa från rättsväsendets normer och praxis. I Bin Ladins fall uteblev plötsligt dessa normer och denna praxis. Jag tror att en av de
faktorer som förvandlade öppet mord till ett acceptabelt
alternativ var den rasifierade avhumaniseringen av en
fiende vilket kan ha mycket mer omfattande konsekvenser för människor som anses tillhöra denna ”grupp”.
Låt oss ta en titt på den moderna tidens mest utpräglade demoner – nazisterna – och hur man tog itu med dem
efter andra världskriget. Storbritannien ville se en lösning
typ ”skippa rättegång, skjut dem i huvudet”, men USA
satte stopp. USA:s högsta domstol fastslog att avrättningar som inte föregåtts av rättegång skulle ”bryta mot upprepade löften” och eventuellt väcka misstankar om skamliga bakomliggande motiv. Detta ledde till Nürnbergrättegångarna som skapade normer för krigsbrott och brott
mot mänskligheten. Sedan dess har rättegångar och tribunaler varit den mest accepterade metoden att hantera personer som anklagas för brott mot mänskligheten. Bara tre
veckor efter att Bin Ladins kropp dumpats till havs tillfångatogs Radko Mladic i Serbien och fick en medicinsk
undersökning för att säkerställa att han skulle klara en rättegång. Kanske bestod problemet i Bin Ladins ”statslöshet”: kan ett sådant åtal väckas mot individer som inte är
representanter för en stat eller ingår i en officiellt erkänd
krigsmakt? Svaret är ja. Exempelvis dömdes två nunnor i
juni 2001 för brott mot mänskligheten för att de deltagit i
en massaker under folkmordet i Rwanda. Ännu en motsägelse är att flera medlemmar av al-Qaida just nu inväntar
rättegång för sin roll i attentaten den 11 september 2001 –
bland dem Khalid Sheikh Mohammed, som av USA:s
försvarsdepartement betecknas som ”hjärnan bakom angreppen den 11 september”. Var inte 9/11 det viktigaste
skälet till att USA jagade Bin Ladin? Varför ställa den
främste gärningsmannen inför rätta men skjuta galjonsfiguren? Och även om han inte skjutits lägger man märke
till en annan sorts rättvisa även i Khalid Sheikh Mohammeds fall: han har hållits fången (och torterats, vilket vi
kommer till senare) i åtta år utan rättegång. För att begripa denna nya rättvisa måste vi blicka tillbaka genom den
dimma som skymmer vår förståelse av ”kriget mot terrorismen”.
PAPPER, SIFFROR, BOJOR OCH NYCKLAR...
Den 20 september 2001 förkunnade president Bush att
”vårt krig mot terrorismen börjar med al-Qaida, men det
tar inte slut därmed. Det kommer inte att upphöra förrän
varje terroristgrupp på global nivå har hittats, stoppats
och besegrats.” Är detta en krigsförklaring? Vissa skulle
säga att det inte är det eftersom internationell lag kräver
att officiella krigsförklaringar görs av stater mot andra stater. Kanske är ”kriget” i ”kriget mot terrorismen” inte krig
i officiell mening utan ett mer dramatiskt sätt att säga
26
MANA 2 2011
”kampanj”. Pansarfordonen, bomberna och dödssiffrorna
tyder dock på ett krig i dess mest bokstavliga bemärkelse.
När det gäller ”terror”-delen ansluter sig kriget mot terrorismen trots sin internationella räckvidd inte till någon
internationell juridisk konsensus kring vad terrorism faktiskt är. Mångtydigheten har gett USA betydande fördelar. Kriget mot terrorismen är på alla sätt ett mycket påtagligt krig när det gäller att legitimera USA:s militära insatser men rökridåerna sprider sig på nytt så fort beteckningen ”krig” inbegriper krigets lagar.
Ett viktigt exempel på detta är regeringen Bushs beslut
att fångar på Guantánamobasen inte uppfyller villkoren
för krigsfångars status eller rättigheter enligt Genèvekonventionerna. Genèvekonventionerna stipulerar att man
inte får tortera krigsfångar, och det är regler som införlivats med amerikansk militärlagstiftning. För att kringgå
dessa begränsningar bestämde Bush i februari 2002 att tillfångatagna talibaner och al-Qaida-medlemmar helt enkelt
inte kunde betraktas som krigsfångar. För att undvika att
bryta mot inhemsk lagstiftning mot tortyr framförde man
därefter en rad rationaliseringar och ursäkter, däribland
följande nya definition av vad som räknas som tortyr:
Om fysisk smärta skall räknas som tortyr måste den
vara lika intensiv som den smärta som följer på allvarlig fysisk skada, exempelvis organsvikt, nedsatt
kroppsfunktion eller till och med död. Om renodlad
psykisk smärta eller psykiskt lidande skall räknas
som tortyr enligt paragraf 2340 måste den resultera
i betydande psykisk skada av rimlig varaktighet,
det vill säga bestå i månader eller till och med år.
Som resultat av denna policy kom en rad anmälningar av
tortyr från fångar och militär personal på Guantánamobasen. Christopher Arendt, före detta kriminalvårdare på
Guantánamo, berättar om den avhumaniseringsprocess
han deltog i där: ”Papper, siffror, bojor och nycklar, allt
skulle redovisas, men ingenting utöver papper och bojor
och siffror och nycklar...”
På ett poetiskt sätt fångar Arendt vad sociologen Zygmunt Bauman identifierar som det som krävs för att bryta
ner moraliska invändningar mot brutalt våld: våldet sanktioneras genom officiella order, handlingar blir rutin och
våldets offer avhumaniseras.
På hemmaplan infriade Bush sitt löfte att föra ett ”idéernas krig”. ”Terroristernas undre värld” fanns ”på andra
sidan oceaner och kontinenter, på bergstoppar och i grottor”, i ”avlägsna djungler och öknar”. Det fanns ett antal
”ondskans axelmakter” som ”hyllar tyranni och död som
sitt ideal och sin tro”, varnade han oss samtidigt som han
förklarade att USA nu skulle inleda krig mot Irak. Jag
minns hur min mor då misstog sig och trodde att hennes
förmåga till kritiskt tänkande egentligen var exempel på
förvirring: ”Jag förstår bara inte vad al-Qaida har med
Irak att göra.”
”BARA TRE VECKOR
EFTER ATT BIN
LADINS KROPP
­DUMPATS TILL HAVS
TILLFÅNGATOGS
RADKO MLADIC
I SERBIEN OCH
FICK EN MEDICINSK
UNDERSÖKNING FÖR
ATT SÄKERSTÄLLA
ATT HAN SKULLE
KLARA EN RÄTTEGÅNG.”
Våren 2004 avslöjade över 1 000 foton systematisk tortyr av irakiska fångar på det amerikanska fängelset i Abu
Ghraib. Fotona visade hur amerikanska soldater skadade,
slog, förnedrade, förödmjukade, sexuellt utnyttjade, våldtog och dödade irakiska krigsfångar som ofta var nakna
och/eller hade säck över huvudet. Vad har Guantánamo
med Abu Ghraib att göra? Varför skulle de pressade villkoren för fångar som var talibaner och al-Qaida-medlemmar tillämpas på vad som helt klart var krigsfångar i Irak?
Fotona från Abu Ghraib förkroppsligar Bushs retorik och
politik: den oriktiga sammanblandningen av Irak med
terrorism, och avhumaniseringen av alla som ses som terrorister.
SKAPANDET AV ”DEN ANDRE”
Bush formulerade det så här: ”Antingen är du med oss eller med terroristerna.” Vilka är dessa två olika lag, som
också beskrivs av Bush som ”frihet gentemot rädsla, rättvisa gentemot grymhet”? Retoriken kan också ses som ett
exempel på hur man skapar ”den andre”: man definierar
en grupp som helt utanför och underlägsen den ”normala” gruppen som är ”vi”. De ”andra” borde i det här fallet
syfta enbart på al-Qaida-terroristerna, men som vi såg tidigare tycks dess betydelse utvidgas till att omfatta en
större grupp människor. Vilka ingår i den här gruppen?
Den officiella 9/11-kommissionens rapport beskriver
Bushs och hans rådgivares tidiga reaktioner på angreppen. Det som kom att kallas det globala ”kriget mot terrorismen” betecknades först som ett ”fälttåg” som skulle
riktas mot ”internationella terrororganisationer i Mellanöstern”. Kriget mot terrorismen har alltid varit kriget mot
terroristerna från Mellanöstern. När Bush gör ett första
försök att peka ut en misstänkt, börjar han med Irak och
associerar sedan fritt via Palestina vidare till Iran. Det här
kriget har haft rasifierade parametrar från första början.
Att slå ihop Mellanösterns länder och folkslag till en
enda grupp och blanda ihop den gruppen med terrorism
är ingenting nytt. I boken Covering Islam (Att bevaka
­islam) erinrar sig Edward Said att tidiga misstankar mot
”islamistiska terrorister” öppet luftades i medierna
­omedelbart efter bombdådet i Oklahoma City 1995, tills
gärningsmannen visade sig vara en vit protestant. Said
­ägnade flera decennier åt att utforska det fenomen han
gav namnet ”orientalism”: förminskandet av hela den
muslimska världen till ”ett ondskefullt väsen utan tankeförmåga”. Det han tar upp i sin forskning är rasifiering:
ideologier, antaganden, övertygelser och handlingar som
reducerar ”de andra” till förmodad underlägsenhet baserad på ras eller ”kultur”. I Krigets ramar visar Judith ­Butler
vart detta tänkande har lett och kommer att leda, näm­
ligen:
...till ett specifikt utnyttjande av utvalda befolkningar, av liv som inte riktigt är liv, utmålat som
”möjligt att förinta” och ”inget att sörja över”…
­Sådana befolkningar är försumbara eller kan offras,
just för att de framställs som redan förlorade eller
förverkade; de utmålas som hot mot mänskligt liv i
dess nuvarande form snarare än som levande befolkningar i behov av skydd mot orättfärdigt statligt
våld, svält eller pandemier. Följaktligen går det inte
att sörja över sådana liv, när de går förlorade, eftersom förlusten av sådana befolkningar ses som en
nödvändighet för att skydda ”de levandes” liv, enligt
den förvridna logik som rationaliserar deras död.
Vi har lärt oss att selektivt tillämpa värdet av mänskligt liv
och det skydd som de mänskliga rättigheterna erbjuder.
Vi har låtit föreställningen att västerländska liv är värda
mer än liv i Mellanöstern påverka våra samhällen, vår politik, internationell lag och krigets lagar. Vi riktar oss inte i
smyg mot en fiende, vi avhumaniserar hela befolkningar.
Trots att Bin Ladin var obeväpnad och fjärran från något slagfält när han dödades, har USA senare hävdat att
han var ” ledare för en oppositionell styrka” och därmed
kunde skjutas snarare än dras inför rätta. Lagarna verkar
återigen dimmiga. Skulle samma principer gälla om
­al-Qaida-kämpar störtade in och sköt överbefälhavare
Obama?
När vi avhumaniserar en fiende, uppstår konsekvenser
för verkliga liv som ”är möjliga att sörja”. De civila dödssiffrorna i Irak, sedan invasionen tog sin början, uppskattas till över 100 000, vartill vi skulle kunna lägga mängder
av icke-terroristiska lik från Afghanistan, om vi bara kunde få fram tillförlitliga siffror. Lägg därtill ödelagda städer,
näringsliv i spillror, kidnappningar, tortyr och här hemma
spionage, hatbrott, utvisningar, inskränkningar av religionsfriheten. En kula i huvudet, ett lik i havet. Ett krig utan
lagar som driver vidare som en sjuk flod.
27
MANA 2 2011
I
september 1996 tog talibanrörelsen över makten i
­Afghanistan med våld. Kvinnor förbjöds att arbeta,
hämta sina barn från skolan och i vissa städer att göra
inköp. Flickskolorna stängdes och kvinnor spärrades
i praktiken in i sina hem. I november 2001, några
veckor efter att USA:s invasion av Afghanistan inleddes,
höll Laura Bush, USA:s dåvarande presidenthustru ett radiotal om ­Afghanistans kvinnor. Talibanregimen var nu
på tillbakagång, hävdade hon, och ”befolkningen i Afghanistan – i synnerhet kvinnorna – gläder sig.” Ett av USA:s
mål i ­Afghanistan var enligt Vita huset att befria kvinnorna från talibanernas brutala förtryck.
När George W. Bush vann presidentvalet 2001 hade
det till stor del varit genom att stödja sig på den högerkristna rörelsen i landet. Hans maktövertagande sågs som
en förlust för den feministiska rörelsen i USA och snart
började också Bush genomföra några av de antifeministiska reformer som de konservativa kristna förväntade sig
av honom. Hur kommer det sig att regeringen Bush nu
plötsligt talade om att rädda den afghanska kvinnan? Den
brittisk-pakistanske historikern och författaren Tariq Ali
berättar i sin bok Fundamentalisternas kamp en helt annan
historia. Det var USA som hjälpte talibanerna till makten,
och före den 11 september 2001 var det ingen i Washington som pratade om de afghanska kvinnorna.
Sociologiprofessorn Gargi Bhattacharyya skriver i sin
bok Dangerous Brown Men att ”kriget mot terrorismen”
har legitimerats med argument som har tagit nyckelkomponenter från progressiva sociala rörelser. Dessa argument var bland annat synen på kvinnors och homosexuellas rättigheter, mångkulturell samlevnad och maskulinitet. Islamsk religion och kultur kopplades samman med
kvinnoförtryck och det västerländska samhället med tolerans och jämställdhet. Terroristerna var människor som
inte förstod värdet av mänskliga rättigheter och mänskligt
liv, och västvärlden var därför tvungen att bekämpa fienden med ett barbari som kunde matcha deras. På så vis,
hävdar hon, har man kunnat argumentera för nödvändigheten av att använda metoder som inte följer internationella konventioner.
Edward Said skriver i sin inflytelserika bok från år 1978,
Orientalism, att Orienten i Västs världsbild ses som enbart
styrd av kultur och religion. Denna syn leder till att den
muslimska världen fråntas sin historia. Regeringen Bush
har i sina tal om kriget mot terrorismen ofta varit noga
med att påpeka att islamisterna utgör en liten minoritet
inom islam, men islamismen ses ändå som sprungen ur islamsk religion och kultur. I verkligheten spelar religiösa
och kulturella faktorer en ganska undanskymd roll när det
gäller att förstå islamismens framväxt.
BERÄTTELSEN OM ISLAMISTERNA
OCH DERAS KVINNOSYN
För att förstå islamismens framväxt i Afghanistan måste
man känna till landets historia. I Fundamentalisternas
28
MANA 2 2011
KVINNOFÖRTRYCKANDE
MUSLIMER & TOLERANTA
VÄSTERLÄNNINGAR
En berättelse har tagit form i kriget mot
terrorismen som utmålar muslimer och islam
som kvinnoförtryckande medan västvärlden
definieras som jämställd och tolerant.
Catherine Holt granskar denna berättelse,
vilka som tjänar på den, och vilka konsekvenser berättelsen får för kampen för
jämställdhet.
kamp beskriver Tariq Ali talibanernas väg till makten i
Afghanistan. Det är en skrämmande historia om ett land
vars befolkning offrades av stormakterna i deras kalla
krig.
I slutet av 70-talet kom en repressiv kommunistisk
­regim till makten i Kabul genom en statskupp. Denna
­regim började genomdriva en rad progressiva reformer,
ibland med väldigt repressiva metoder. Tvångsäktenskap
förbjöds och regimen satsade mycket på utbildning. Även
flickor skulle få utbildning i städerna. Men den kommunistiska PDPA-regimen fick inte sitta länge vid makten.
När USA började beväpna den religiösa oppositionen,
­invaderade Sovjetunionen landet för att rädda den hårt
ansatta regimen. I Pakistan utbildades unga fattiga
bondsöner i religiösa så kallade madrasa-skolor, med
stöd bland annat från USA. Dessa pojkar fick lära sig
sträng militär disciplin och en bokstavstolkning av
­Koranen och islam.
De mest lovande bland dessa så kallade talibaner –
elever – skickades till Afghanistan för att bekämpa den
sovjetiska invasionen. Talibanrörelsen representerar alltså inte bara en väldigt liten minoritet inom islam – den
har dessutom uppstått och stärkts av anledningar som har
ganska lite med islam att göra. Och Afghanistan är inget
isolerat fall. Över hela den muslimska världen har Väst finansierat och beväpnat islamistiska grupper för att främja
sina egna intressen i regionen och bekämpa det sovjetiska hotet. Detta har dock glömts bort i den allmänna debatten om muslimers kvinnosyn.
Hur såg den ideologi ut som kopplade samman kvinnors rättigheter med imperialistiska strävanden? Enligt
Bhattacharyya har grundtankarna bakom ”kriget mot terrorismen” varit att det finns absoluta och oöverstigliga
skillnader mellan kulturer och att den västerländska kulturen är hotad utifrån. I sitt radiotal i november 2001 hävdar presidenthustrun Laura Bush att ”civiliserade människor över hela världen” visar sin avsky för talibanernas
förtryck av kvinnorna eftersom ”vi i Afghanistan kan se
den värld som terroristerna skulle vilja tvinga på resten
av oss”. Den legitimerande berättelsen kring den 11 september har därmed enligt Bhattacharyya fått en rasialiserad karaktär. När George Bush pratade om kampen mot
ondskan förstod världen tydligt att han syftade på en viss
grupp människor som förkroppsligade denna ondska.
Det var också enligt Bhattacharyya en berättelse där
det fanns ständiga referenser till kvinnors kroppar. Frågor
av typen vilka kläder kvinnor får ha på sig och hur fritt de
får röra sig hamnade i centrum för debatten. Västerländska kvinnors förmåga att visa upp sina rättigheter med
sina egna kroppar blev ett mått på civilisation. Det var
alltså, menar Bhattacharyya, en begränsad syn på kvinnors rättigheter som fördes fram – en syn som fokuserade
på individuella rättigheter och individens valfrihet. Mer
kollektiva rättigheter som rätten till trygghet, förutsättningar att tillgodose grundläggande behov och frihet från
våld saknades i debatten. Man framhöll en erotiserad och
29
MANA 2 2011
marknadsvänlig kvinnlighet, och kvinnorna i Afghanistan
och andra muslimska länder antogs eftersträva den typ av
frihet som manifesteras genom fysisk öppenhet. Tanken
att en större fysisk öppenhet automatiskt skulle innebära
mer frihet ignorerade samtidigt den feministiska kritiken
mot sexualiseringen av kvinnan.
KULTURALISERINGEN AV VÅLDET MOT KVINNOR
Vilka konsekvenser har ”kriget mot terrorismen” och den
diskussion om jämställdhet som legitimerar den fått för
kvinnokampen i de av västvärlden ockuperade länderna?
Kan man tänka sig att ett större fokus på kvinnan fått en
positiv inverkan för jämställdheten?
Bhattacharyya tror tvärtom att arbetet för kvinnors
­rättigheter komprometteras av att kraven på jämställdhet
förs fram i skuggan av en militär ockupation. Svarta kvinnor och kvinnor från forna koloniserade länder har länge
argumenterat för att deras feministiska kamp bör utformas
och ledas av dem själva, av dem som själva lever och verkar
i den verklighet som de vill förändra. Detta står i skarp
kontrast till den berättelse som framställer kvinnor i den
muslimska världen som hjälplösa offer, som måste räddas
av väst.
Samtidigt har berättelsen om den muslimska kvinnan
även fått konsekvenser för jämställdheten i västvärlden, enligt Bhattacharyya. Synen på jämställdhet som en naturlig
del av den västerländska kulturen ignorerar den kvinnokamp som har förts och som förs här. Politiska skillnader
utraderas i den allmänna debatten och plötsligt ses den
västerländska kulturen som homogen. Det kvinnoförtryck
som man anklagar muslimer för kopplas samman med en
debatt om mångkulturens misslyckande.
Statsvetaren Maria Carbin har i sin doktorsavhandling
Mellan tystnad och tal undersökt synen på hedersvåld i
­Sveriges offentliga politik mellan åren 1995 och 2008.
­Carbin beskriver ett skifte i den offentliga politiken från
vad hon kallar en ”mångfaldsdiskurs” till en ”värderingsdiskurs”. Medan mångfaldsdiskursen såg kulturell mångfald som positiv bygger värderingsdiskursen på en gränsdragning mellan svenskt och icke-svenskt. Av värderingsdiskursen målas en hel region – Mellanöstern – upp som
problemets ursprung. Männen därifrån ses som mer patriarkala och mer våldsbenägna än de svenska männen.
­Invandrarflickor reduceras till antingen förtryckta i fam­
iljen eller fria efter att ha räddats av det svenska samhället.
Det är enligt Carbin ”värderingsdiskursen” som är den
dominerande i Sverige i dag. Skiftet från ”mångfaldsdiskurs” till ”värderingsdiskurs” hänger ihop med den 11 september och den efterföljande debatten om muslimer. Över
stora delar av Europa kom idéer om en minskad tolerans
inför kulturella skillnader att kopplas samman med minoritetskvinnors rättigheter. Det var en debatt som stundtals
gav bränsle åt högerextrema rörelsers rasistiska argumentation.
I Sverige kom mordet på Fadime Sahindal i början av
30
MANA 2 2011
TEXT:CATHRINE
HOLT
TEMAREDAKTÖR
ILLUSTRATION: SARAH
KATARINA HIRANI
”FRÅGOR AV TYPEN VILKA KLÄDER KVINNOR
FÅR HA PÅ SIG
OCH HUR FRITT
DE FÅR RÖRA
SIG HAMNADE
I CENTRUM
FÖR DEBATTEN.
VÄSTERLÄNDSKA KVINNORS
FÖRMÅGA ATT
VISA UPP SINA
RÄTTIGHETER
MED SINA EGNA
KROPPAR BLEV
ETT MÅTT PÅ
CIVILISATION.”
2002 att leda till en rubbning av ”mångfaldsdiskursen”.
Den rådande diskursen kritiserades utifrån tanken att
mångkultur och tolerans gentemot skillnader hade lett till
att det svenska samhället svikit de unga kvinnor som var
utsatta för hedersvåld. I mångfaldsdiskursen uppmärksammades enligt Carbin inte flickors situation som en fråga om våld utan istället som en fråga om generations- eller
kulturkonflikter. Våldet bagatelliserades. Carbin frågar sig
dock varför kritiken mot mångfaldsdiskursen kom att definiera tolerans och inte exempelvis rasism som problemet.
Både mångfaldsdiskursen och värderingsdiskursen har enligt Carbin satt kultur, etnicitet eller nationellt ursprung
som självklar utgångspunkt. Synen på det så kallade hedersvåldet har varit föremål för en kamp mellan å ena
­sidan dem som ser våldet som ett uttryck för mäns våld
mot kvinnor och dem som ser det som specifikt kulturellt
betingat hedersvåld.
Carbin menar att man bör löskoppla begreppet heder
och synen på våld mot kvinnor från vad hon kallar den
­rådande kulturella reduktionismen. Våldet bör i stället
­enligt henne förstås utifrån både etnicitet, klass och kön
utan att för den skull utesluta att det kan ha kulturella eller
religi­ösa förtecken.
HEDERSVÅLD SOM FÖRKLARING
Vilka konsekvenser får synen på mäns våld mot kvinnor
som kulturellt betingat för de muslimska kvinnor som utsätts för våld? Bernardita Nuñez är verksamhetsledare för
Terrafem, en ideell organisation som organiserar jourboende och jourtelefon för kvinnor med utländsk härkomst.
När jag ringer upp henne på hennes kontor i Stockholm,
berättar hon att de fördomar och föreställningar som finns
om invandrarkvinnor riskerar att leda till att de inte får
den hjälp som de har rätt till.
– I stället för att lyssna på vilken typ av våld kvinnan
utsätts för och vilken typ av hjälp hon behöver får hon
hjälp utifrån hur hon blir betraktad.
Nuñez är kritisk till begreppet ”hedersvåld”.
– I alla tider och i alla samhällen har man hittat ursäkter
för våldet. När man säger att handlingen utövas i hederns
namn är detta en bortförklaring från mannens sida.
Debatten om hedersvåld har enligt Nuñez ”kulturaliserat”
våldet, men våldet handlar varken om religion eller om
kultur utan om makt.
I sin bok Orientalism argumenterar litteraturprofessorn
Edward Said för att Väst har presenterat en bild av Orienten som ska göra det lättare att kolonisera området. Västs
bild av den muslimska världen kan alltså inte förstås utan
de bakomliggande intressen som den försöker dölja. Feministiska argument har sedan den 11 september missbrukats
i propagandan från krigshetsare över hela världen. Syftet
har varit att skapa rädsla för en viss folkgrupp för att legitimera västvärldens imperialistiska strävanden. Och kvinnorna både i Afghanistan och i Sverige har fått betala ett
högt pris.
Krönika/
En skön ny värld
Arabiska människor har betalat högsta priset för
USA:s säkerhetskultur efter 9/11. Diskriminering av
araber har i princip uppmuntrats. Vi andra ska känna
oss utsatta, får höra att vi är i fara, och ombeds att hjälpa till att anmäla ”misstänkta aktiviteter” eller människor. Den dominerande kulturen har definierat arabiska
människor som själva sinnebilden för ”misstänkta”, ungefär som japanska människor var under andra världskriget.
Men även latinamerikaner har varit utsatta för rasism efter 9/11. Sedan dess har gränssäkerheten
skärpts, med fokus nästan uteslutande på att hålla mexikanska människor borta.
Jag har flugit många gånger sedan 9/11 och med ett
undantag har jag aldrig haft några problem med den
korta passagen genom säkerhetskontrollerna. Undantaget kom 2007, när jag återvände hem från en semester i Mexiko. För en puertorican född i USA känns det
på sätt och vis invant att åka till Mexiko. Jag har rest till
Puerto Rico många gånger och det är tydligt att de forna spanska kolonierna delar viss släktskap. Vacker
spansk arkitektur är en sak som latinamerikanska länder har gemensamt. Tecken på folkmord och kolonisation som conquistadorerna lämnade efter sig till oss.
Jag tänkte mig in i hur det skulle vara att passera
tullen som mexikansk amerikan. Jag gissade att många
laglydiga medborgare skulle gå igenom med en klump i
magen. De skulle undra om de den här gången skulle
stoppas för noggrann kontroll och tas för inkräktare
med mål att stjäla en bit av den amerikanska drömmen. Dessa tankar dröjde sig kvar i huvudet på mig när
jag ryckte till mig väskan från bagagebandet.
När jag var på väg mot första kontrollstationen kommer en polisman fram till mig och ber mig följa med
honom. Han var latinamerikan, troligen av mexikanskt
ursprung, och sa att han ville leta igenom mina väskor
och att detta var en rutinkontroll. Jag vänder mig om
och ser alla andra gå åt ett helt annat håll. Polisen kan se
min frustration. Han frågar varför jag ser så nervös ut
och verkar övertygad om att jag har något att dölja.
Han trycker upp mig mot en avspärrning och säger
åt mig att inte röra mig. Jag säger åt honom att hålla
händerna borta. Han och hans kollega börjar febrilt gå
igenom mina saker, riva upp presenter och läsa mina
dagböcker. Samtidigt tänker jag så det knakar och försöker komma fram till om jag skrivit något som skulle
kunna misstolkas som legitimt skäl att hålla mig kvar
Jag förklarar för dem att jag tycker att deras sökande
är obefogat. Polisens kollega, en vit kvinna, flera år äldre än mig, tittar upp från min dagbok och säger till
mig: – Du är djupsinng.
Hon har insett att deras sökande varit förgäves. Det var
Victorio Reyes
Poet och aktivist
­bosatt i Albany
USA
nog spindelmanleksakerna som jag köpt till mina barn
som avgjorde saken. Hennes kollega tittar på mig, när
väskan är helt tom och alla mina saker ligger utspridda
över ett bord, och säger:
– Den här väskan känns tung. Jag ska röntga den.
När kontrollen i röntgenapparaten inte ger något, säger
han till mig att jag är fri att gå min väg och överlämnar
åt mig att plocka upp mina tillhörigheter och lägga tillbaka dem i väskan.
Jag kommer aldrig att få veta om jag stoppades den
dagen av en ren tillfällighet eller om rasism spelade in,
och det är det som är problemet. Makthavarna i vårt
land har krävt att vi avstår från vissa av våra rättigheter i
utbyte mot säkerhet. Jag ser inte denna kultur av rädsla
och granskning som en väg mot frihet. Den bör ses
som det hinder den i själva verket är. Jag tror inte att
vår rasistiska historia kan läkas i en miljö som präglas
av rädsla.
”JAG TROR INTE
ATT VÅR RASISTISKA HISTOIRA
KAN LÄKAS I EN
MILJÖ SOM
PRÄGLAS AV
RÄDSLA.”
31
MANA 2 2011
STÄMPLADE
Den 11 september 2001 innebar startskottet för USA:s korståg mot ”terrorn”.
De politiska konsekvenserna har blivit att sociala rörelser runt om i världen
stämplats som terrorister. Solidaritet har blivit svårare, menar Nilsa Rain som
i ett trettiotal år har kämpat för mapuchefolkets rättigheter.
TEXT:LEANDRO
SCHCLAREK
MULINARI
REDAKTIONSMEDLEM
32
MANA 2 2011
P
å andra sidan Atlanten, i det som idag benämns
Chile, kämpar ursprungsbefolkningen mapuche
för sin överlevnad. Fyra aktivister har för överfall på en åklagare dömts som terrorister till
mellan 20–25 års fängelse. Domstolen återupp­
livar gamla terroristlagar från Pinochet-tiden. De åtalade
hade inte en chans att försvara sig: åklagarsidan tillåts
bland annat använda vittnen vilkas identitet hålls dold
för försvaret. Därför inledde de åtalade en lång hungerstrejk. Kravet har varit en rättvis rättegång. Och att chi-
lenska staten ska inleda en dialog med mapuchefolkets
representanter.
I Malmö hålls en liten solidaritetsmanifestation till
stöd för de hungerstrejkande. En av talarna är Nilsa
Rain, som själv är mapuche. Hon studerar i Spanien, och
pendlar sedan ett par år tillbaka mellan Malmö och Spanien på grund av kärlek. Vid årsskiftet ska hon dock ta
med sig familjen hem till sin comunidad, sin ”gemenskap” i Chile. Det är där Nilsa Rain hör hemma.
Hon håller ett brandtal på Möllevångstorget och be-
AKTIVISM STÄMPLAT SOM TERRORISM
Den moderna chilenska statens framväxt har enligt Nilsa Rain gått hand i hand med förtryck av ursprungsfolken och parallell rovdrift av naturtillgångar, vilket bland
annat inneburit att marker förstörts genom skövling och
utsläpp samt uppförandet av pipelines, sopstationer och
annan infrastruktur. Nilsa Rains egen ”gemenskap”
klyvs av en motorväg som byggts utan hänsyn till att
den korsar en begravningsplats.
Mapuchefolkets motstånd, som inte minst riktat sig
mot multinationella bolag, bland annat från Sverige och
Norge, har stämplats som terrorhandlingar av chilenska
staten – trots att det inte kan anses att målet för de politiska aktionerna är att sprida rädsla. Snarare har det
främst handlat om sabotage och vad som kan beskrivas
som olaga intrång. Inte en enda statlig representant har
dött i konfrontationerna, framhåller Nilsa Rain.
– Vi gör motstånd beväpnade med påkar och stenar.
De svarar med helikoptrar och tungt beväpnad militär
och polis, säger hon.
Hur har mapuche-folkets kamp påverkats av den
11 september?
– Mitt folk har kämpat i århundraden och terroriserats
lika länge. Så det i sig är inget nytt, svarar Nilsa. Det som
framför allt förändrats de senaste åren är att förtryckets
teknologi blivit mer raffinerad och sofistikerad. De har
nya, mer effektiva vapen till sitt förfogande. Inte minst
spelar medierna en ny roll i den påstådda kampen mot
oss ”subversiva”. Genom medierna lyckas man framställa
oss som terrorister och då blir det svårt för många att
förstå vad vi egentligen vill och vilka vi är.
Ytterligare en sak, framhåller Nilsa, har förändrats
med ”kriget mot terrorn”. Det har blivit svårare att hitta
allianser. Som resultat av att USA lyckats bestämma dagordningen har solidaritetsrörelsen svårt att se klart. Det
internationella klimatet gör att alltför många accepterar
en tudelad världssyn, där ”goda” ställs mot ”onda” och
där man skiljer mellan ”bra” och ”dåligt” motstånd.
I förlängningen leder detta till att horisonten för vad
och hur man kan tänka begränsas, menar hon.
ETT ARV FRÅN DIKTAKTUREN
Ett par veckor efter solidaritetsmanifestationen där Nilsa Rain var huvudaktör, sitter hon vid sitt köksbord i
Malmöstadsdelen Sofielund och brer en macka. Hemmet pryds av mängder av affischer och politiska budskap. Orden ”jord” och ”territorium” återkommer på
flera av planscherna. På kylskåpet hänger ett foto från en
aktion där en bygemenskap krävt tillbaka ett landområde. Protesten innebar att man helt enkelt bosatte sig –
ockuperade – den mark man ansåg tillhöra byn. Hon
pekar på barnen på bilden, på gamlingarna och poängte-
rar att det är så här man jobbar: genom att hela familjer
deltar i protesterna.
– Ser de här ut som terrorister? frågar hon retoriskt.
Nilsa Rain påpekar att den inhemska politiken främst
påverkats av landets eget 11 september, det som ägde
rum 1973 då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades i en militärkupp. Augusto Pinochet inledde därefter ett skräckvälde som innebar att
motståndarna till hans regim stämplades som terrorister. På så sätt kunde mord, försvinnanden och tortyr
­legitimeras.
Antiterror-lagarna som tillämpas för att fängsla mapucheaktivister kom till år 1984 under Pinochets skräckvälde. Men trots demokratins framväxt har dessa lagar
inte avskaffats. 2010 ställdes ett sextiotal personer inför
rätta med hjälp av dessa och enligt vissa källor har upp
emot 1 000 mapucheaktivister fängslats de senaste tio
åren anklagade för terror. Kritiken mot den förda poli­
tiken har varit häftig, bland annat från Human Rights
Watch, som hävdar att rättsstatens principer sätts på undantag eftersom chilenska staten förvägrar människor
en rättvis rättegång. Kritik har även framförts av FN:s
kommitté för rasdiskrimineringens avskaffande som
­påpekat att lagarna tillämpas selektivt och ofta mot just
mapuchefolket, som kollektivt stämplas som terrorister.
Trots bitvis hårt internationellt fördömande har få
ändringar kommit till stånd i denna fråga efter dikta­
turen. Samtliga regeringar efter Pinochet har tillämpat
anti-terrorlagarna mot mapuchefolket och inte heller
under den socialdemokratiska presidenten Michelle
Bachelets styre blev det någon ändring. Hon hade i sin
valkampanj 2006 lovat slå in på en ny väg, eftersom hon
hade personlig erfarenhet av vad det innebär att utsättas
för denna typ av övergrepp. Väl vid makten fortsatte
hon emellertid politiken i samma hjulspår. Enligt flera
analytiker har detta möjliggjorts genom USA:s nya ut­
rikesdoktrin som tillåter regeringar att stämpla sociala
protester man har svårt att hantera som terrorhand­
lingar.
– Under Pinochets diktatur behövdes inga argument
för att motivera varför de förtryckte oss. Men nu behövs
det, säger Nilsa Rain och påpekar att USA:s nya doktrin
passat perfekt för de chilenska myndigheternas syften,
­eftersom den inhemska politiken kunnat utformas i linje
med det internationella klimat som uppstått.
Efter en 86 dagar lång hungerstrejk avblåste de fyra
mapucheledarna sin protest. De hade då förlorat mellan
20 och 25 kilo i vikt. Beslutet togs efter att landets högsta domstol utan ny rättegång beslutat sänka straffet för
de fyra dömda till mellan åtta och fjorton år. En överenskommelse har också nåtts med regeringen att skapa
en kommission till försvar för mapuchefolkets rättigheter. Hungerstrejken kan därmed framställas som en politisk framgång, men Nilsa Rain ser med oro på framtiden
för sitt folk:
– Ju mer vi växer i styrka, desto hårdare blir repres­
sionen.
FOTO: GABRIELA BALBONTIN
TERRORIST-
rättar att denna hungerstrejk bara är en i raden av liknande protester. Gång på gång upprepar hon att man
aldrig kommer att ge upp.
NILSA RAIN.
”KRITIK HAR ÄVEN
FRAMFÖRTS AV
FN:S KOMMITTÉ
FÖR RASDISKRIMINERINGENS
AVSKAFFANDE SOM
PÅPEKAT ATT LAGARNA TILLÄMPAS
SELEKTIVT OCH
OFTA MOT JUST
MAPUCHEFOLKET,
SOM KOLLEKTIVT
STÄMPLAS SOM
TERRORISTER.”
33
MANA 2 2011
TEXT:ANNA
BJÖRKLUND &
MARIA HOLM
FRILANSJOURNALISTER
MÅNGA AV DE
THAILÄNDSKA
BÄRPLOCKARE SOM
KOMMER TILL SVERIGE ÄR
FAT TIGA BÖNDER.
BILD: MARIA HOLM
I BÄRPLOCKARNAS LAND
FÖRRA ÅRET UPPMÄRKSAMMADES HUR MÅNGA ASIATISKA BÄRPLOCKARE SOM LOCKATS TILL SVERIGE TVINGADES
ÅTERVÄNDA TOMHÄNTA. MANA HAR TRÄFFAT NÅGRA AV BÄRPLOCKARNA I DEN FATTIGA CHAIYAPHUMPROVINSEN DÄR
FLERA AV DEM KÄMPAR MED ATT BLI KVITT SINA SKULDER. OCH FRÅGAN ÄR: HUR KOMMER DET ATT GÅ FÖR DEM SOM
KOMMER HIT I ÅR?
34
MANA 2 2011
35
MANA 2 2011
Hon anser att bärbranschens grundproblem ligger i
­antalet oseriösa mellanhänder, som tar ut höga serviceavgifter, samtidigt som kilopriset på bär har sjunkit de
senaste åren.
BOOM ÅR 2007
Om vi backar ungefär 15 år tillbaka i tiden var situationen annorlunda. När de första bärplockarna från Thailand kom till Sverige, bestod de främst av familjemedlemmar och släktingar till thailändska kvinnor som gift
sig med svenska män. Ofta fick de hjälp med att ordna
allt praktiskt som turistvisum, flygbiljett, mat och logi.
Sedan spred sig ryktet till närliggande byar och snart
åkte ytterligare en generation thailändare till Sverige
med vägledning och hjälp av dem som redan varit där.
År 2007, då Migrationsverket införde regler som öppnade upp för utländska bärplockare att åka till Sverige på
ett tre månaders långt arbetsvisum, exploderade antalet
thailändska säsongsarbetare: från några hundra i slutet
av 1990-talet till runt 8 000 år 2009.
– Bakom boomen med de thailändska säsongsarbetarna ligger en stor maffialik organisation med rekryteringsföretag i Thailand. De byter skepnad likt ormar som ömsar skinn, förklarar Junya.
SUPOD STRANGCHAT ÄR
EN AV BÄRPLOCKARNA
SOM VAR I ÅSELE FÖRRA
SOMMAREN. NU KÄMPAR
HAN FÖR AT T BLI KVIT T
SINA SKULDER.
”INNAN HAN
ÅKTE TILL SVERIGE BLEV HAN LOVAD EN VILODAG
I VECKAN, MEN
VÄL PÅ PLATS
FANNS VARKEN
TID FÖR ÅTERHÄMTNING ELLER
SJUKDOM.”
36
MANA 2 2011
V
id risfälten i utkanten av staden Kaeng Khra
ljuder surrande traktormotorer. Skördeperioden
har precis börjat och Supod Strangchat tar en
paus medan lunchen förbereds i trädskuggan.
Han är en av många som lyssnade på rekryteringsföretagens solskenshistorier i fjol. Landet med de
bärfyllda gröna skogarna gav förhoppningar om en bättre tillvaro – och för hårt arbetande jordbrukare låter två
månaders jobb i ett välutvecklat land som en överkomlig
ansträngning. Hos det lågutbildade och fattiga isanfolket
i nordöstra Thailand är det dessutom vanligt att en eller
flera familjemedlemmar måste arbeta utomlands för att
klara familjens försörjning under regnperioden då riset
växer till sig.
Supod blickar ut över skördemarken där de färdig­
vuxna risvipporna dignar. Han berättar hur han under
två månaders arbete i Åsele steg upp klockan tre varje
morgon och inte kom hem förrän elva på kvällen. Innan
han åkte till Sverige blev han lovad en vilodag i veckan,
men väl på plats fanns varken tid för återhämtning eller
sjukdom.
– Här i Thailand är det enklare. Jag får ordentligt med
mat, kan ta en paus när jag blir trött och har nära till familjen, förklarar Supod och nickar mot sin syster och
dotter som slutit upp vid träpallen där maten snart ska
dukas upp.
ÅRSLÖN I SKULDER
Ändå är livet inte som förut. Efter sverigevistelsen förra
sommaren har han skulder som motsvarar mer än hans
normala årsinkomst.
– Jag och min fru bråkar varje kväll när vi ska lägga
oss. Hon trodde att jag skulle komma hem med pengar,
men så blev det inte. Jag är orolig över att marken som
jag pantsatt ska tas ifrån mig.
Åsele-bärplockarnas fall är allt annat än unikt. Det
idag ökända företaget Lomsjö Bär, vars vd Ari Halli­
kainen misstänks för att ha tömt bolagets konton och
stuckit med bärplockarnas inkomster, är bara en skandal
i ­raden av brutna löften, bristfälliga arbetsvillkor och
obetalda löner.
Enligt rapporten The 2009 Blueberry fiasco in Sweden,
framtagen av thailändska Migrant Workers Union, har
den nordiska bärindustrin utvecklats till en korrumperad
marknad för oseriösa rekryteringsföretag och aktörer
som profiterar på fattiga människor.
– 70 dagar, 1 000 timmar, 3 000 kilo bär och 0 kronor i
vinst, blev slutekvationen för thailändska bärplockare
som besökte Sverige förra sommaren. Jag kan inte se det
på annat sätt än att det är slavarbete, säger rapportför­
fattaren Junya Lek Yimprasert, som de senaste 20 åren
arbetat för thailändska industri- och migrantarbetares
rättigheter.
RYKTEN OM STORA PENGAR
I Thailand finns flera rekryteringsföretag som opererar i
Sverige, bland annat Phumkacha, Siam Royal Services
Group, Sin Sunshine och Thai Blueberry. De riktar in sig
på thailändska byar där de vet att det finns många ouppfyllda drömmar. Ute på landsbygden surrar exotiska
namn som Kanada, USA, Nya Zeeland och Sverige, till
och med Sydafrika, Kina och Kazakstan, trots att där inte
finns något behov av utländsk arbetskraft. På radion
skvalar kampanjer om hur det enkelt går att tjäna pengar
utomlands och rykten om ”den där risbonden som lyckades förra året” går som en löpeld genom byarna.
– Jag hörde bara historier om dem som har haft tur
och hoppades att jag också skulle ha det, säger jordbrukaren Shalad.
I fjol arbetade han sin första sommar som bärplockare
i Sverige utan att få ihop några pengar alls. Eftersom han
är rädd för repressalier vill han inte uppge hela sitt namn
eller avslöja det thailändska företag han rekryterades av,
I CHAIYAPHUMPROVINSEN
FÖRSÖRJER SIG MÅNGA
GENOM RISODLING. EN AV
DEM ÄR SUPOD
STRANGCHATS SYSTER
SOMBOON TONGSU.
HÅRT ARBETE PRÄGLAR
TILLVARON FÖR DE
THAILÄNDSKA
BÄRPLOCKARE SOM
LURADES AV SVENSKA
LOMSJÖ BÄR.
37
MANA 2 2011
LÖNEGARANTIN TILL
TROTS KOMMER DET
AT T TA MÅNGA ÅR INNAN
KRAMPHAO CHAMNAN HAR
BETALAT AV LÅNEN HAN
TOG FÖR AT T ÅKA TILL
SVERIGE.
men berättar att det var en kille i trakten med svenskt påbrå som samlade ihop folk för att åka till Sverige.
De fick höra att det går att tjäna stora pengar i de bärfyllda skogarna, men i stället kom majoriteten hem med
skulder. Nu måste Shalad låna nya pengar av släktingar
och av andra överallt där han kan för att inte bli av med
huset och marken han pantsatt.
– Jag har förlorat så mycket… Jag hatar Sverige och
vill aldrig mer återvända.
NEDTYSTADE ÖDEN
Liksom många andra av bärplockarna har Shalad – trots
de hårda orden – lätt till ett leende. Oavsett stort lidande
är det viktigt att hålla god min utåt. För många föregicks
resan av en glädjefylld fest och höga förväntningar.
– Att tala öppet om ett misslyckande innebär att förlora ansiktet vilket är något av det värsta en thailändare kan
vara med om, förklarar en ung kvinna i byn.
Nedtystade öden tillsammans med intensiva rekryteringskampanjer har gjort det enkelt för agenterna att åka
ut i byarna kring Chaiyaphum för att sälja sina paketresor. En resa kostar normalt runt 30 000 kronor, vilket
motsvarar två årsinkomster för bönderna i nordöstra
Thailand. För att ha råd pantsätter folk sina marker och
tar lån av privatpersoner som doktorn eller butiksägaren
i byn eller en släkting som lyckats tidigare år.
För alla dem som inte klarar av att tjäna ihop nog med
pengar i Sverige – år 2009 var det omkring 80 procent
enligt Migrant Workers Union – väntar en tuff tillvaro.
– De får i stort sett ingen hjälp alls från de thailändska
myndigheterna. När de börjar jagas av lånehajarna är ett
vanligt scenario att barnen mister sin chans till högre utbildning eller måste sluta skolan helt, samt att bil, hus
och mark säljs. Många skiljer sig och åker i väg för att leta
jobb på andra håll, säger Junya Lek Yimprasert.
KRÄVDE HJÄLP AV PREMIÄRMINISTERN
Efter 2009 års bärsäsong slog utblottade bärplockare läger utanför regeringsbyggnaden i Bangkok och krävde
hjälp av premiärministern och arbetsmarknadsministern.
Men reaktionerna var svaga. I stället för en lösning på
38
MANA 2 2011
problemet var den enda respons de fick en uppmaning
om att dämpa sina protester.
Debatten har varit desto livligare i Sverige, vilket har
lett till att svenska Migrationsverket skärpt reglerna inför
kommande bärsäsong. Den nya kravlistan består bland
annat av lönegarantier, dokumenterad information till
bärplockarna om arbetsvillkor och krav på att arbetsgivaren har filial i Sverige för att arbetstillstånd ska bli aktuellt.
De hårdare reglerna tros vara en av orsakerna till att
Migrationsverket hittills har upplevt en dramatisk minskning i antalet ansökningar jämfört med tidigare år. År
2010 beviljades totalt 4 500 utländska bärplockare arbetstillstånd i Sverige vilket kan jämföras med 2 300 hittills i
år.
– Antalet ansökningar har minskat successivt sedan
2009. Att det är så många färre i år jämfört med förra året
beror till viss del på de nya reglerna, men också på att
ryktet om hur bärplockare utnyttjats har börjat sprida sig
i hemländerna, säger Sara Sundelius, pressinformatör på
Migrationsverket.
Enligt en uträkning som Kommunals avdelning i
Norrbotten har gjort riskerar utländska bärplockare som
kommer hit i år att bli skuldsatta trots de hårdare reglerna och en garantilön på 16 000 kronor. Kostnaden för resor och uppehälle som bemanningsföretagen normalt
fakturerar gör att utgifterna blir runt 10 000 kronor i månaden. Ekvationen går inte ihop.
– För att stävja den legala människohandeln borde
Sverige sätta press på och samarbeta med den thailändska regeringen så att rekryteringen kan ske utan mellanhänder, säger Junya.
Trots föregående katastrofår har några av dem som arbetade för Lomsjö Bär bestämt sig för att återvända till
Sverige i sommar, berättar hon.
– Det är inte ett särskilt logiskt beslut, men de är fast i
tänkandet att tjäna ihop pengar för att bli av med sina
skulder.
PÅ ÅTERVINNINGSSTATIONEN DÄR EN AV DE TIDIGARE
ÅSELE-BÄRPLOCKARNA ARBETAR TJÄNAR DE ANSTÄLLDA
CIRKA 40 KRONOR PER DAG.
MÅSTE TA NYA LÅN VARJE ÅR
Några kilometer bort från risfälten i Kaeng Khra jobbar
Kramphao Chamnan på en lokal återvinningsstation.
Där tjänar han ungefär 40 kronor om dagen, vilket
knappt räcker till att betala av räntan på skulderna han
ådragit sig i samband med Åsele-vistelsen förra sommaren.
– Varje år kommer jag få lov att ta nya lån för att kunna
betala av de gamla, förklarar Kramphao, som är glad att
hans barn är vuxna och kan försörja sig själva. Den ständiga oron inför att en dag inte kunna betala långivarna blandas med en dröm om att återigen vara skuldfri.
– Jag tänker hela tiden på hur jag ska kunna jobba hårdare för att tjäna ihop mer pengar. Min fru är väldigt fattig,
men jag förklarar för henne att det kommer att ordna sig,
säger Kramphao, innan han återgår till sitt arbete med att
stapla kartonger.
39
MANA 2 2011
Medan vi de senaste åren fått rapporter om
matkravaller från länder som Algeriet och Haiti,
varnar Oxfam för att matpriserna kommer att
fortsätta stiga och mer än dubbleras inom 20 år.
Men de höjda matpriserna är nödvändiga för att
världens fattiga bönder ska kunna överleva, menar
nationalekonomen Stefan de Vylder.
DE HÖJDA MATPRISERNA
– EN NÖDVÄNDIG KRIS
D
en långsiktiga utmaning vi står inför när det
­gäller världens livsmedelsförsörjning är enorm.
Fram till år 2050 bör tillgången till mat öka med
minst 50 procent, vilket är vad som skulle behövas för att: mätta två miljarder människor till,
när jordens befolkning har ökat från ­dagens sju till kanske nio miljarder eliminera hungern för den miljard som
i dag lider av svält samt förbättra kvaliteten på dieten för
de två miljarder människor som i dag kan anses felnärda.
Mycket vore vunnet om det gigantiska svinnet kunde
minskas. I våra rika länder kastar vi bort en tredjedel av
maten vi köper, i den fattiga delen av världen ser råttor,
insekter och dåliga lagringsförhållanden till att en lika
stor andel av skörden går förlorad. Men framför allt måste produktionen öka kraftigt. Och detta i en tid då världens jordbruksmark krymper till följd av urbanisering
och asfaltering och då klimatförändringar, jorderosion
och sjunkande grundvattennivåer hotar att varaktigt försämra betingelserna för jordbruk, inte minst i flera av
jordens allra fattigaste länder. Lägg till detta hotet om
ständigt ökande priser på olja, handelsgödsel och bekämpningsmedel. Hur ska det kemikaliestinna jordbruket i våra rika länder hantera en övergång till mindre oljeintensivt jordbruk?
Vi riskerar att stå inför en ny, global livsmedelskris.
Men den ”matkris” som skapat rubriker i år – liksom
40
MANA 2 2011
åren 2007-08 – är inte dessa långsiktiga hot, utan den
plötsliga uppgången av världsmarknadspriserna på mat.
Vad är det som har hänt, och hur allvarligt är det?
FRÅN MATBERG TILL MATBRIST
Den period som föregick de senaste årens prisuppgång
kännetecknades av extremt låga världsmarknadspriser på
livsmedel. Som en följd av snabb produktivitetsökning i
jordbruket, framför allt i Asien och i de rika industriländerna, ökade matproduktionen mycket snabbare än
­efterfrågan. 1980- och 90-talens jordbrukspolitiska
­debatt präglades i många länder av överskottsproblemet:
vad göra med de enorma veteberg, köttberg, smörberg
osv. som ständigt växte?
Svaret blev dumpning. De stora överskottsländerna
med USA och EU i spetsen vräkte ut sina överskott på
världsmarknaden och kom därigenom att dumpa priserna inte bara för jordbruksexportörer i syd, som till exempel Argentina, Brasilien och Thailand, utan även på fattiga länders hemmamarknader. Speciellt i Afrika söder om
Sahara ökade livsmedelsimporten dramatiskt, samtidigt
som det inhemska jordbruket stagnerade och fattigdomen ökade på landsbygden.
I början av 2000-talet var världsmarknadspriserna på
flertalet jordbruksprodukter lägre än någonsin. Bönderna i de rika industriländerna, som åtnjöt tullskydd, pris-
TEXT:STEFAN
DE VYLDER
NATIONALEKONOM
regleringar och statliga subventioner av olika slag, var
normalt skyddade från den dramatiska nedgången på
världsmarknaden. Men fattiga länders bönder drabbades
hårt, oavsett om de producerade livsmedel eller exportgrödor som te eller bomull. Bara några exempel på effekterna:
• Kött från EU kostar i många länder i Västafrika bara
hälften så mycket som det inhemskt producerade köttet.
• EU stöder etablerandet av tomatodling i flera länder
i Västafrika samtidigt som EU:s export av tomatkonserver slår undan benen på tomatodlingens lönsamhet.
• Trots att EU är en högkostnadsproducent av socker,
med produktionskostnader som ligger tre-fyra gånger
över kostnaderna i till exempel Brasilien, Dominikanska
Republiken eller Moçambique, står EU för en femtedel
av världens samlade sockerexport.
• Med hjälp av decenniers export av subventionerat
överskottsvete har EU och USA lyckats förmå en stor del
av Afrikas stadsbefolkning att äta bröd gjort på vete. Vete
kan endast odlas i ett fåtal länder i Afrika, men importen
av vete – som i dag står för två tredjedelar av Afrikas totala spannmålsimport – har förändrat konsumtionsmönstren i städerna radikalt.
Av Afrikas totala tillgång till spannmål svarar importerad spannmål för omkring en tredjedel. Detta innebär,
statistiskt sett, att i stort sett hela stadsbefolkningen försörjs med import.
De allra senaste åren har efterfrågan på mat hunnit i
fatt utbudet. Bland annat har ökad efterfrågan på kött i
Kina och andra snabbväxande länder i Asien, konkurrens
om majs och vete från starkt subventionerade biodrivmedel i USA och EU samt väder- och klimatfaktorer
gjort att världens livsmedelslager i dag är rekordlåga, och
marknaden är nervös. En omfattande spekulation i råvaror, inklusive livsmedel, anses också ha drivit upp priserna, och skapat ökad ryckighet, det vill säga snabba uppoch nedgångar.
Många oroas, med all rätt, över stigande matpriser,
speciellt i länder där över hälften av familjeinkomsten
går åt till mat. Stadsbefolkningen, och inte minst det
snabbt växande antalet fattiga i de fattiga ländernas storstäder, kommer i kläm när matpriserna stiger. Och
många småbönder som inte har mycket till överskott att
sälja är nettoköpare av livsmedel, och har på kort sikt intresse av billig mat. Men vad vi har bevittnat på världsmarknaden för livsmedel de senaste fyra-fem åren är endast en återhämtning efter decennier av sjunkande priser. På lite sikt är världens bönder, som faktiskt utgör den
överväldigande majoriteten av jordens fattiga, vinnare.
En minskning av fattigdomen måste gå hand i hand med
en förbättrad lönsamhet i jordbruket och växande inkomster för de miljarder människor som är beroende av
jordbruket för sin försörjning.
Men som alltid är det naturligtvis storbönderna, med
god tillgång till jord och kapital, som vinner mest på
­höjda matpriser.
BÖNDER I SYD – FATTIGA OCH MAKTLÖSA
Över hälften av arbetskraften i syd har jordbruk som huvudsaklig sysselsättning, eller åtminstone som bisyssla.
Indirekt spelar jordbruket en ännu viktigare roll, eftersom det utgör basen för landsbygdens näringsliv. Handel, transporter, småindustri med mera är starkt beroende av jordbruk. En höjning av böndernas inkomster
sprids därför som ringar på vattnet, och det finns omfattande belägg från en rad olika länder för att investeringar
i förbättrade villkor för jordbruksbefolkningen har långt
större effekter i form av ökad sysselsättning och minskad
fattigdom än motsvarande satsningar i städerna.
Trots de senaste årens accelererande urbanisering
finns det omkring 2,5 miljarder människor i syd som är
beroende av jordbruket för sin försörjning. Men småbönderna är i regel oorganiserade och saknar politiskt
­inflytande.
Städernas andel av världens fattiga ökar stadigt. Men
fortfarande är omkring två tredjedelar av jordens fattiga
bosatta på landsbygden, och de flesta av dessa försörjer
sig som småbönder, arrendatorer eller jordlösa lantarbetare. Varje diskussion om hur vi ska avskaffa världsfattigdomen måste ha böndernas levnadsvillkor och möjligheter att påverka sin situation som en självklar utgångspunkt.
Kvinnor är starkt överrepresenterade bland fattiga
bönder på landsbygden. I vissa regioner, som Afrika söder om Sahara, svarar kvinnor för betydligt mer än 60
procent av det totala arbetet inom jordbruket. Trots att
det är kvinnorna som utgör basen i ländernas livsmedelsförsörjning är kvinnorna genomgående diskriminerade
när det gäller ekonomiska och rättsliga frågor: kvinnor
har sämre tillgång till krediter och jordbruksrådgivning
än män, de förlorar ofta rätten till jorden om maken avlider (denna rätt övergår i många länder till mannens släktingar), och det är ofta mannen som ansvarar för försäljningen av eventuella överskott och som kontrollerar inkomsterna.
Mycket måste göras för att lösa jordens försörjningsproblem. Den största utmaningen är världsfattigdomen –
de som svälter svälter för att de är fattiga, inte för att det
saknas mat i världen. Men det behövs också mera mat,
och för detta krävs en rad saker. Krediter till småbönder.
Bättre infrastruktur på landsbygden. Starkare bondeorganisationer i syd. Reformer av handelspolitiken. Förstärkta rättigheter och möjligheter för den majoritet av
världens bönder som är kvinnor. Jordbruksforskning.
Och mycket därtill. Men en nödvändig, men långtifrån
tillräcklig, förutsättning för att vi ska lyckas föda jordens
växande befolkning är att bönder världen över får anständigt betalt för sitt slit.
”MYCKET VORE
VUNNET OM DET
GIGANTISKA SVINNET KUNDE MINSKAS. I VÅRA RIKA
LÄNDER KASTAR VI
BORT EN TREDJEDEL AV MATEN VI
KÖPER…”
41
MANA 2 2011
KVINNOR UTAN
RÄTTIGHETER
Som skräp som någon lämnat efter sig på en vildvuxen och
blomstrande äng – utnyttjade, övergivna och utlämnade.
Kvinnorna, som danska fotografen Tina Enghoff vill uppmärksamma, gifte sig med danska män och flyttade till Danmark.
Löftet om ett liv med kärlek och trygghet förbyttes i en mardröm. Utställningen ”Jag är ingenting” visar resultatet av den
danska migrationspolitiken, kvinnohat och en djupt rotad
rasism.
TEXT:FLORENCIA
ROVIRA TORRES
REDAKTIONSMEDLEM
FOTO: TINA ENGHOFF
”…NÄR HON FÖR
FÖRSTA GÅNGEN
BESÖKTE ETT
KVINNOKRISCENTRUM SLOG DET
HENNE ATT EN
ÖVERVÄGANDE
MAJORITET AV
KVINNORNA SOM
KOM DIT FÖR ATT
FÅ HJÄLP VAR AV
ANNAN ETNISK
BAKGRUND ÄN
DANSK.”
42
MANA 2 2011
’’B
landningen av vackert och ohyggligt är en bra mix.
Den gör att folk tycker om att titta på bilderna och
samtidigt får starka känslor.”
Fotografen Tina Enghoff får mig att känna mig precis så illa till mods som hon har avsett med sitt ”iscensatta dokumentärfotografi”. På Kulturhusets Galleri 3 i Stockholm
pryds väggarna fram till den 9 oktober av storskaliga porträtt i naturlandskap. Tina Enghoff leker med referenserna. Hon har medvetet
sökt efterlikna klassisk dansk målarkonst där naturen är den ultimata
skönheten och symboliserar frihet. Men den danska idyllen hemsöks
av anonyma gestalter som har något att berätta för oss. Historier om
ett liv under hot, misshandel, våldtäkt, livegenskap som vi får höra i
en videoinstallation där kvinnorna på porträtten med egna ord berättar om sina liv i äktenskap.
Tina Enghoff hade länge funderat på att arbeta med temat utsatta
kvinnor. Men när hon för första gången besökte ett kvinnokriscentrum slog det henne att en övervägande majoritet av kvinnorna som
kom dit för att få hjälp var av annan etnisk bakgrund än dansk.
– Jag tyckte att det var otroligt och började ställa mig frågor. Var
kommer de ifrån? Vilka är deras historier? Så jag började ta reda på
mer om denna grupp utsatta kvinnor. Det fanns kvinnor som var gifta
med män med ursprung i Pakistan eller Turkiet till exempel. Men det
som kändes mycket, mycket märkligt var att största andelen av de här
kvinnorna är gifta med etniskt danska män. Det handlar ofta om kvinnor som männen har träffat på nätet. De har åkt i väg till Thailand, Filippinerna, Kina eller Afrika för att ta med sig kvinnorna hem eller så
har kvinnorna kommit efter senare. Så har de hamnat i Danmark med
dessa män som misshandlar dem både fysiskt och psykiskt.
På danska heter konstprojektet som också blev en bok ”Syv”, sju,
efter den sjuårsregel som fram till 2010 betydde att kvinnor som flyt-
43
MANA 2 2011
tat till Danmark genom att gifta sig med danska män riskerade utvisning ifall de skilde sig från sina makar innan de varit gifta i sju år. En
regel som i praktiken inneburit att kvinnor som misshandlas och utnyttjas i hemmet har väldigt svårt att ta sig ur sin situation.
– Om folk visste hur förfärligt de här kvinnorna har det, skulle de
tycka att det var ok? frågar sig Tina Enghoff som menar att kvinnorna
är offer för en mycket allvarlig rasism då de möts av misstro från det
övriga samhället.
– Folk kan säga: ”Men det är ju bara en afrikansk kvinna. Hon har väl
ingen rätt att komma till vårt land och få ett liv här!” Eller: ”Det är väl
inte så hemskt som de säger”. Rasismen ligger i att man inte räknar de
här kvinnorna som någonting. En av kvinnorna säger det själv i en intervju: ”I’m nothing”, därav titeln på utställningen.
Att en kvinna som misshandlas av sin man kan få hjälp efter två års
äktenskap om hon går till myndigheterna, det betvivlar Tina Enghoff.
Problemet, menar hon, är att kvinnorna ofta försätts i en omöjlig situation då man ställer krav på dem att kunna bevisa att de blivit utsatta
för övergrepp vilket kan vara väldigt svårt särskilt när det gäller psykiskt våld eller våldtäkt. En av kvinnorna i utställningen vars man
tvingade henne att ha sex med män som betalade honom gick till polisen men fick svaret att det inte fanns några bevis. En tid senare upptäckte läkarna att hon hade blivit smittad med HIV.
Kvinnornas berättelser vittnar om att männen använder lagstiftningens hot om utvisning som ett verktyg för att kontrollera kvinnorna och få dem att stanna kvar.
– De tar hit kvinnor som blir slavar i hemmet. Och du kan tro att
44
MANA 2 2011
männen är medvetna om hur systemet fungerar och hur de kan använda sig av det! utbrister Tina Enghoff, när jag undrar om det verkligen handlar om en medveten strategi från männens sida. Enghoff förklarar att man i de här sammanhangen har börjat använda sig av begreppet ”contemporary slavery”, vår tids slaveri och jämför fenomenet
med trafficking:
– Det är mycket enklare att ha en kvinna som du är gift med än att
smuggla in en kvinna i landet illegalt.
Men det är inte bara de danska lagarna som avslöjar obarmhärtig
rasism. Kvinnorna upplever rasismen även i relationen med männen.
– Kvinnorna har väldigt svårt att förstå hur deras män kan gifta sig
med dem och samtidigt komma med väldigt nedvärderande rasistiska
kommentarer. En filippinsk kvinna berättade hur hennes man hela tiden upprepade: ”Du är dum, du är bara dum. Du kommer ju från Filippinerna! Du kan ju ingenting. Och eftersom du är dum så är din
dotter det också!”, berättar Enghoff.
När Tina Enghoff bestämde sig för göra konstprojektet ”Syv” kände hon omedelbart att hon skulle behöva arbeta med någon som kände till kvinnornas situation. Hon träffade Uzma Ahmed Andresen,
rådgivare i jämställdhets- och diskrimineringsfrågor, som hade den erfarenhet hon eftersökte.
I nästan tre år arbetade de med projektet. Målet var hela tiden att
göra mer än bara en utställning.
– Ett projekt som behandlar en så viktig fråga som denna kan man
inte bara låta stanna kvar i kultursfären, förklarar Tina Enghoff. Jag var
konstnären och fotografen, och Uzma var aktivisten som kunde förmedla vårt budskap vidare till en högre nivå.
I dag, ett år efter premiärutställningen i Danmark, arbetar Uzma
Ahmed Andresen vidare tillsammans med kvinnokriscentra med att
starta en organisation för att hjälpa dessa kvinnor.
Projektet har genomsyrats av långsiktiga mål, en stor ansvarskänsla
hos de båda initiativtagarna och en tydlig ambition att bygga upp en
relation till kvinnorna som de kunde känna sig trygga i. Tina Enghoff
berättar hur otroligt hårt det kändes att behöva lämna kvinnorna efter
fotograferingarna.
– Man började tänka: "Kan man hitta en ny man åt henne?”, "Kan
man gömma henne?” Men Uzma och jag kom överens om att vara ärliga och tydliga med att vi inte kunde rädda dem utan i stället få Danmark att uppmärksamma problemet. Det var några kvinnor som kom
och såg utställningen i Köpenhamn. Det var fantastiskt att se när de
såg sig själva hänga på väggen. Det ger dem en värdighet att vara en
del i det här projektet även om vi inte kunde hjälpa dem.
Tina Enghoff saknar helt den där auran av konstnärsmysticism.
Hon räds inte att beskriva och tala om sitt konstnärliga uttryck och intentionerna bakom det. Anledningen är att hon försvarar konsten som
ett medel för förändring, som förmedlare av ett budskap.
– Man måste ha en agenda i den konst man gör. Det finns alldeles
för mycket konst utan innehåll, som bara är yta. Vad kan man säga
med konst på ett annorlunda sätt? Kan man nå någon typ av mål med
sin konst? Det är frågor som motiverar mig som konstnär. Jag har
gjort projekt där jag har trott att jag kan nå ett mål men inte lyckats,
men jag har också lyckats lite grann ibland.
I Danmark har det kommit nya regler för familjeåterförening. Sjuårsregeln är avskaffad och i dess ställe råder nu ett väldigt oöverskådligt poängsystem där möjligheterna att få permanent uppehållstillstånd reducerats ytterligare. Den danska tidningen Politiken konsta­
terade i april i år att antalet utfärdade permanenta uppehållstillstånd
störtdykt sedan de nya reglerna införts. Tina Enghoff menar att situationen för kvinnorna hon följt också har förvärrats.
– Eftersom möjligheterna att få uppehållstillstånd inte så mycket
beror på tiden du varit gift utan huruvida du kan danska eller har en
universitetsutbildning, bland annat. Det är bara de duktigaste kvinnorna som klarar sig, men ingen av kvinnorna som är med i utställningen har en lång utbildning. De skulle aldrig klara de krav som ställs.
För hur ska man kunna lära sig danska när ens man slår en och förbjuder en att vara med andra människor?
Tina Enghoff andas en omisskännlig indignation, sprungen ur ett
djupt engagemang. Hon är speciellt besviken på att så få danska politiker vågar utmana den rasistiska debatten och menar också att nästan
alla läger i den politiska vänstern är skrämmande tysta. Ändå tillåter
hon sig stanna upp i sin upprördhet för att påvisa skäl till optimism.
– Jag kan ändå se att det inom konstvärlden mer och mer dyker upp
projekt som betyder något, som inte bara handlar om att göra vackra
bilder som ska hänga över någons soffa. Det sker så mycket i världen
nu att man som fotograf eller konstnär tvingas förhålla sig till det.
45
MANA 2 2011
INBLICKAR
I FÖRÄNDRINGENS AFRIKA
D
et är i en omvälvande tid som Leopard förlag
kommer ut med de två högaktuella böckerna
Elfenbenskusten: en utmaning för FN och Afrika,
skriven av Pierre Schori och Maud EdgrenSchori, och antologin Revolution i Egypten, skriven av Bitte Hammargren, Mattias Gardell, Per Björklund och Jan Hjärpe. I samma stund som Libyen bombas av NATO och Syrien står inför landsomfattande
massrevolter bjuder böckerna på intressant läsning. Bägge spänner dessutom över relaterade teman – humanitär
intervention och folkligt uppror.
Elfenbenskusten ger en intressant inblick i hur ett relativt välmående land hamnade i inbördeskrig och sedan
underkastas en fredsbevarande militär mission, ONUCI, under FN-stadgans kapitel 7 (som medger rätt att
använda militärt våld för att genomföra uppdraget).
Den detaljtunga boken har målet att delge erfarenheter
och förklara sammanhang, inte bara vad gäller Elfenbenskusten utan även Västafrika och Afrika i stort samt
ge en inblick i FN-systemet. Boken lever inte fullt upp
till detta utan tangerar att bli en dagboksskildring av
Pierre Schoris roll som representant för FN:s generalsekreterare och Maud Edgren-Schoris roll som genusrådgivare för FN. Den kritik som riktas mot FN känns också alltför diplomatisk, vilket inte är konstigt då den
kommer från personer inifrån FN-systemet.
Bokens främsta bidrag är beskrivningen av den problematik som framför allt kopplas till ivoritet, en ivoriansk version av modern nationell identitet. Den regionala interaktion i form av arbetskraftsinvandring, ekonomisk migration och flyktingströmmar som omgärdar
Västafrika ger en intressant inblick i en region präglad av
mångtydiga migrationsflöden. Den xenofobiska politik
som riktas mot de miljontals allogènes, med rötter i
grannländerna, som utgör 25 procent av Elfenbenskustens befolkning blir därför en regional angelägenhet. De
saknar ofta identitetshandlingar och det ifrågasätts ofta
om de är ”sanna” ivorianer. Det var också här den stora
stötestenen låg i konflikten mellan regeringssidan med
president Laurent Gbagbo i spetsen och Forces Nouvelles – regeringen krävde att Forces Nouvelles skulle lägga
ner sina vapen, medan Forces Nouvelles krävde identitetshandlingar och röstkort innan detta kunde genomföras. FN avgjorde tvisten genom att föreskriva att de
båda processerna skulle genomföras parallellt. Resultat:
status quo, uppskjutna presidentval och en uppdelning
av landet i nord och syd.
46
MANA 2 2011
Tråkigt nog skrivs boken inte färdig innan dramat i
Elfenbenskusten tar slut, men det står klart att bokens
narrativa insvepning gör Gbagbo till en skurk, medan
rebellerna Forces Nouvelles skonas från anklagelser om
sina brott och den internationellt erkände vinnaren i valet 2010, Alassanne Ouattara, ses som den rättmätige
segraren. Det politiska efterspelet, Ouattaras nära relationer till Frankrike och landets ekonomiska framtid
och beroendeställning problematiseras inte.
Boken om Egypten är välskriven och ger intressanta
inblickar från en rad olika egyptenkännare. Skildringar
av striderna på Tahrirtorget varvas med politiska bakgrundskildringar från Egypten och arabvärlden i stort
samt tematiska djupdykningar i Muslimska brödraskapet och den fackliga kampen i Egypten som pågått i det
tysta och beredde vägen för den massrörelse som fällde
Mubarak.
Mattias Gardells historiska beskrivning av Muslimska
brödraskapet målar upp en bild av en organisation som
gick från att vara en viktig gren av den antikoloniala
­befrielserörelsen till att utgöra en cellbaserad massrör­
else, aktiv inom allt från alfabetiseringskampanjer till
­företagsverksamhet. Dagens Muslimska brödraskap står
för en mild islamism, separerad från dess tidigare väpnade grenar, där den närmaste förebilden anges vara AKpartiet i Turkiet. Brödraskapet beskrivs som en mycket
välorganiserad rörelse som fyllde många av de få luckor
till spelrum som gavs inom Egyptens auktoritära system. De var viktiga för genomförandet av revolten, men
det muslimska spöke som målats upp i väst förkastas
kraftigt i boken (som understryker att stödet inte uppgår till mer än 25 procent inom befolkningen) och andra
krafter var minst lika avgörande.
Här fyller Per Björklund ett intressant tomrum. Ett
Egypten av andra dimensioner. Den våg av fackliga protester som med kraft inleddes 2008 beskrivs i stället som
avgörande för revolten. Likaså ger Bitte Hammargrens
illustrativa reportage intressanta perspektiv från både
alldagliga egyptier och centrala aktörer som deltog i
upproret på Tahrir. I sin helhet ger boken en intressant
inblick i den socio-ekonomiska grogrund och den politiska kamp som ledde till Mubaraks fall och bidrar inte
till den techno-orientalism som ofta präglar bevakningen
av upproren i Nordafrika och Mellanöstern. Snabba
kommunikationer i all ära, men det är inte Facebook,
Twitter och mobiltelefoner som Revolution i Egypten
handlar om. John Åberg, redaktionsmedlem
UTOMORDENTLIGT
REPORTAGE I TECKNAD FORM
BÖCKER
ELFENBENSKUSTEN:
EN UTMANING FÖR
FN OCH AFRIKA
Pierre Schori och
Maud Edgren-Schori
Leopard förlag
BÖCKER
REVOLUTION
I EGYPTEN
Bitte Hammargren,
Mattias Gardell, Per
Björklund, Jan Hjärpe
Leopard förlag
J
oe Saccos tecknarstil är inspirerad av Robert
Crumb, en annan amerikansk serietecknare känd
för sin buskishumor. Knappast alltså den illustratör man vill se ta tag i de svåra frågorna om Gaza.
Men Joe Sacco är förutom serietecknare också
journalist, och han gör verkligen sitt jobb. Researchen är
oerhört grundlig, intervjupersonerna många, mängder
av historiska fakta bäddas in i storyn och den helt öppna
berättelsen med honom själv, reportern, som en självklar del av den, gör att historien kommer nära. Den grova och osmickrande tecknarstilen blir också en tillgång.
Fokus hamnar på det mänskliga, berättelsen och upplevelserna. Faktiskt har jag svårt att föreställa mig en form
som kan göra en nutida reportageresa med syfte att gräva i två händelser på 1950-talet mera levande än Joe
­Saccos dokumentära tecknade serier. Och detta är en
väldigt ambitiös sådan – boken tog honom sex år att
teckna.
Vi får följa författaren till Gaza 2002 och 2003. Avsikten är att specifikt ta reda på vad som hände i Khan
Younis och Rafah hösten 1956, då två massakrer med flera hundra döda ska ha inträffat enligt fotnoterna till en
gammal FN-rapport. Insikten om hur dessa händelser
förpassats till historiens glömska driver Sacco att åka dit
för att själv se till att de dras fram i ljuset.
Berättelsen tar hela tiden sin utgångspunkt i Saccos
arbete som reporter på plats. Alltså får vi följa med i
oändliga bilköer vid checkpoints. Hus rivs, palestinier
dödas nästan dagligen av israelisk militär och fredsaktivisten Rachel Corries död under en israelisk bulldozer
inträffar när Sacco befinner sig i Rafah. Olika människor
förklarar gång på gång att det som händer nu är det han
borde skriva om. Att det aldrig har varit så illa och att
det som hänt för 50 år sedan knappast längre spelar någon roll.
Men de fruktansvärda historiska händelser som berättas för honom av ännu levande vittnen är utan tvekan
i behov av att berättas. Hundratals män radades upp och
arkebuserades, samtidigt som andra sköts godtyckligt på
gatan under en israelisk operation som ingen av de israeliska intervjupersonerna och inget dokument som Sacco får fram kan ge någon rimlig förklaring till. Det hela
tycks signifikativt för den palestinska historien. Blodbad
och sorg avlöser varandra i ett tempo som gör det omöjligt att bearbeta en händelse innan nästa är ett faktum.
Serieformen gör det möjligt att med hjälp av vittnens
beskrivningar, besök på plats och foton och dokument
från förr, visuellt skildra historierna. Sacco låter text och
bild samarbeta så att rädsla och väntan, minnesbilder
och subjektiva perspektiv bidrar till konkreta och på
många plan begripliga historier om dessa egentligen helt
ofattbara händelser.
Gaza: fotnoter till ett krig har, särskilt i USA och Israel, kritiserats för att vara ensidig och subjektiv. Ett svårsmält citat, som Sacco tar med i boken, och i intervjuer
återkommer till, är ett tal av Moshe Dayan som i april
1956 var överbefälhavare för den israeliska militären.
Det hölls vid en begravning av en personlig vän som dödats av en palestinier:
Låt oss denna dag inte beskylla mördarna. Hur
skulle de kunna annat än hata oss?
I åtta års tid har de suttit i flyktinglägren i Gaza
och sett på medan vi har gjort deras mark och
­deras byar, där de och deras förfäder tidigare levde,
till vårt hem.
Bortom… gränsen svämmar ett hav av hat och
hämndlystnad över.
Hämndlystnad som ser fram emot den dag då
­lugnet gör oss avtrubbade…
Då vi lyssnar till dem som talar ur illasinnat
­hyckleri och säger åt oss att lägga ned våra vapen.
Låt oss inte rädas att se med ärliga ögon på det som
genomsyrar och uppfyller våra arabiska grannars
liv, och som är vår generations öde. Det här är vårt
val: att stå beväpnade och redo, stränga och hårda
– för annars faller svärdet ur våra händer och våra
liv når ett för tidigt slut.
BÖCKER
FOTNOTER TILL
ETT KRIG
Joe Sacco
Galago
Med sådant sällsynt klarspråk från israeliskt håll som
objektiv utgångspunkt i förståelsen av vad som händer i
Gaza finns ingenting att anmärka på i Joe Saccos bok.
Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem
47
MANA 2 2011
B
POSTTIDNING
• TECKNAD AV JOE SACCO. UR BOKEN GAZA:
FOTNOTER TILL ET T KRIG SOM RECENSERAS I
DET TA NUMMER AV MANA .
MANA
Adress: Sevedsgatan 10 A
214 45 MALMÖ