Transcript Reportage om Kenya

Intryck om Kenya
När vi sitter i soffan
och klagar om den
tiominut långa
reklamen mellan vår
favorit tv-serie, ligger
folk och gråter på
andra sidan klotet
om deras enda son
har fått malaria. Följ
mitt besök i slummen i huvudstaden Nairobi.
Jag känner hur fotstegen närmare en av Nairobis slummar blir svårare för varje steg. Det
kan bero på antalet tuggummin som börjar samla sig, som en tårta med flera lager med
färg av rosa och grönt, under min skosula. Men antagligen beror det på att samhället runt
min syn blir värre och värre, relativt till vårt samhälle hemma det vara. Jag är säker på att
det finns mycket värre ställen än det jag befinner mig på nu. Lukten av sopor, inga tunnor
finns, och av sopor som fanns innan elden hade tagit tag, som nu har skapat en ny lukt.
Solen steker allt som strålarna når, och allt som den inte når är redan upptaget av
människor. Barnen ligger ihop-rullande, i ”hus” och skuggor av träd, som små köttbullar
som dem så gärna skulle vilja äta. Flugor flyger runt i rundor nära illaluktande föremål.
Flugorna finns överallt. Husen som dessa folk bor i stod rad på rad, och tätt intill varandra.
Väggarna hade höjden på ca. två meter, och var gjorda av kornas avföring och lera. Gräs
var packat ovanpå väggarna för skydd mot regn. Ett plåttak, som låg utan hjälpmedel,
avslutar deras material för boende.
Detta är folks hem i Kenya, i huvud- och stor-staden Nairobi. Detta folket lever utan ”riktigt”
hem, och antalet personer i slummarna i Nairobi finns ingen direkt siffra på (ibland 500 000
människor, men ibland uppskattas en hel miljon)
. Ett hem utan elektricitet, vatten och sängar. De lever utan sjukvård, och i ett land som
Kenya där malaria och matsjukdomar finns, är detta otroligt jobbigt. Men när en stad som
Nairobi, där klasserna är så tydligt uppdelade är det svårt att göra något åt det. De med
välbetalt jobb lever liv i stora hus, med egen kock och egna vaktmästare och vakter. När
de som inte har ett jobb alls får leva som dessa gör här, i en slumm. Antalet folk växer och
växer eftersom ”man” vill ha fler barn, som kan hjälpa en senare i livet. Ingen vet hur
mycket folk det egentligen finns i Kenya, på grund av det. Detta gör så att hela landet går
under om arbetslösheten och bostadslösheten växer. Uppror och kalabalik kommer att
ske, och kanske t.o.m. inbördeskrig.
Hur kan man då hjälpa dessa folk? Många nya jobb ges redan ut till jobb som handlar om
turism. Många arbetar med safari-turer och andra guide-turer, vilket är bara bra. Men
problemet ligger på den linjen som utmärker överklass från underklass. Dessa klasser
måste arbeta tillsammans för att få ett bättre samhälle.
Med ett huvud fullt med tankar hör jag plötsligt ett högt låtande ”bang”! Det hade kunnat
vara en bil vars hjul exploderande i en snäv kurva, men ingen bil syns till när jag tittar
intensivt på denna fottrampande
grusiga väg som jag nu står på. Till
min förvåning upptäcker jag en
redan parkerad polisbil bakom min
rygg, vars nyputsade blanka färger
passar inte in i den miljön som den
befinner sig i. Jag hör folk skrika,
samtidigt som dem springer mot mig
och formar sig som en halvcirkel
runt butiken som bilen står placerad
framför, vilket tyder på att saken
gäller något mycket värre än mina
ursprungliga tankar, och
förhoppningar. Jag ser en polis inne
i butiken, med gevär i hand, som ger
en blick till en knappt nio-år pojke.
En pojke med ett chockerande
ansikte. Polisen går ut genom den vidöppna dörren, och ut ur affären. Folket förflyttar sig
från utsidan av butiken till insidan, efter polisen, geväret, har kört iväg med sin bil. Pojken
gömmer sig under en stol, vid skyltfönstret, som han från början satt på. Jag tränger mig
igenom folkmassan och ser en nerriven gardin, vars funktion var en bakdörr, flera 1000kenyanska shilling-sedlar utsprida på en byro, där kassaapparaten skulle stått i våra
butiker, och på golvet, samt en skjuten man. Mannen har flera hål där kulor gått igenom,
och blod som rann över hans vita t-shirt med tryck på. Folk pratar med stor aggressivitet
med varandra, vissa gråter, vissa svimmar, vissa lämnar butiken, och vissa lägger sig på
knä framför mannen. Men alla har något gemensamt: ett frågande ansiktsutryck. (Det
beror nog på något annat än att dem inte förstår vad folk säger, vilket mitt fall var.) Alla
förutom pojken vid skyltfönstret, som jag tog i hand och gick ut till en öde väg och tomma
hus. Det var tur att hans pappa hade lärt pojken att alltid göra som vuxna säger, annars
hade han nog inte velat gå ut och lämna mannen i butiken. Denne man var pojkens
pappa, berättade pojken på engelska.
Pojken och hans pappa hade stått och skött i ordning butiken som i vanliga fall, när en
rånare kom in. Pappan visste direkt att han skulle bli rånad. Ingen kunde bli så exalterad
av korkskruvarna som butiken enskilt sålde. Han slängde lådan, som innehöll pengarna,
och skrek till son att gömma sig. Pappan slängde sig efter telefonen. Rånaren såg detta.
Han skrattade och sade: ”Polisen kommer aldrig hinna hit”, under tiden han höll ett gevär
siktat mot pappan. Nu var fallet att denna pappan slog inte numret till polisstationen, utan
till en enskild polisbil. Den polisbilen kördes i vanliga fall av en nära vän till pappan, som
visste att om telefonen ringde i bilen så skulle han direkt köra till affären och hjälpa till med
det som i så fall behövdes. Men fallet var så att denna kompis var på semester, och bilen
hade gets till en annan polis, som var omedveten om dealen hans föra förare hade kommit
överens om. Så när föraren så butikens adress i sin polis telefon antog han direkt att något
allvarligt händer på den platsen, eftersom enda fallet att någon ringer till telefonen i
polisbilen, och inte i radion, var bara om allvarliga fall. I affären hade rånaren stuckit så fort
syrener hördes, och pappan hade precis börjat plocka upp återstående kenyanska-shilling
från golvet, samt med en son som fortfarande var i chock, när polisen kom instörtande.
Polisen tittade snabbt hur situationen såg ut: en kille som plockar pengar med en
skräckslagen pojke vid sidan. Utan att tveka, och utan att se något gevär i sikte, sköt
polisen mannen, pappan: bang! Polisen lämnade byggnaden, med tanken av ett avklarat
jobb.
Efter jag har pratat färdigt med pojken så hör vi en åkande bil. En ny polisbil kommer
farande och stannar rakt framför oss. Någon inne i butiken har ringt polisstationen och
sagt att dem har skjutit fel man, och hans egna pojke har fått bevittna det hela.
Polisstationen har sedan ringt polisen som utförde misstaget och frågade om pojken som
har bevittnat händelsen, om han var den enda.
Mitt emot mig står en pojke i nio-års åldern, en pojke som har sett sin egen fader skjutas
till döden, en pojke som är det
enda vittnet till vad snart
skulle har lett till en skandal.
En skandal om polisen i
Nairobi. Dörrarna i bilen
öppnar sig, och ut stiger två
polismän. Hela skaran av folk
tittar på, utan att säga något,
utan att protestera, utan att
andas, när två polismän tar
med sig en nio-år gammal
pojke in i deras bil. Bilen kör
iväg. Inte jag, rånaren eller
hela skaran av folk, som lever
sitt liv i ett hus gjort av koskit
och lera, kommer någonsin se
denna pojke igen. Inget av
detta har någonsin hänt, säger dem uppsatta i Kenya.
Att ett gevär skjuts av i samband av rån är inget ovanligt i Kenya, men när ett oskyldigt
barn blir inblandat skapar det stora demonstrationer och uppror. Polisen får otroligt mycket
kritik och folk inom polisen förlorar jobb.
Beslut utan dom tas ofta av poliser direkt på brottsplatsen, och om man ser det helt
praktiskt så är det ett mycket snabbare och smidigare sätt att ta hand om lagen. Men på
alla andra vis så är det ett väldigt dåligt sätt, för att folk kan råka illa ut som är oskyldiga.
Man kan göra uppror mot dessa saker, men om man vill göra något åt saker som dessa
och inte vill göra något våldsamt av det (som ett uppror) kan man t.ex. kontakta någon
rörelse som kämpar emot din valda sak, använda sociala medier eftersom det är ett nära
perfekt medel för att sprida och skapa grupper, och rörelser om en viss sak, eller ta
kontakt med journalister/politiker som kan professionellt föra fram händelser på ett
sofistikerat sätt.
Kenya är ett land som behöver så många förbättringar. Folk lever utan hem, och utan
rättigheter. Poliser som tror att allt dem gör är rätt, oavsett vad de gör. Ett regelsystem som
inte följs av många, och det gör ingen någonting åt. Korruption är något som varje dag
utnyttjas både av poliser och personerna som ligger över den normala klassen. Antingen
kör polisen en till stationen, efter man har blivit stoppad efter man har kört för fort, eller så
ger man dem ”diskret” ett par lappar med värde. Länder ger Kenya pengar för till exempel:
att laga vägarna. 12 miljoner får landet, när ”på något sätt” bara arbetarna får 1 miljon att
arbeta med. Detta halvt-laglösa land kommer att få konsekvenser, och förhoppningsvis på
ett fredligt vis. Att andra länder, vars sätt fungerar bättre, ingriper är vitalt för landets
levnad.
Källor: (Nära alla källor har jag fått efter själv fått uppleva samhället som dem lever i, och
från personerna som jag träffade under min resa i Kenya. Inget förutom faktarutan har
kommit från internett.)
Historia om ”Barnet med hans fader”: Henrik Bredberg, en journalist inom Sydsvenskan.
Viss fakta: Jonas Frankel, rektorn på den svenska skolan i Kenya.
Bilder: Tagna av mig.