Transcript Platons mytiska skildring av skapelsen.pdf

Platons mytiska skildring av skapelsen
I dialogen Timaios framläggs en mytisk skildring av världens skapelse. Myten vill ge oss
berättelser om det tidlösa. I Timaios vill Platon att vi skall skönja idévärlden och det
godas idé. I myten berättas det som inte kan sägas.
Platon gör inte anspråk på sanningen, när han i Timaios utvecklar sina teorier om världen och människan. Sinnevärlden har skapats av en gudomlig byggmästare,
Demiurgen. Denne skapade inte världen ur intet. Demiurgen skapade sinnevärlden av
den blinda och motspänstiga nödvändigheten (grek. ananke) eller materien. Mönstret
eller ritningen vid detta skapande var idévärlden. Det onda som finns i världen beror
på att skaparen inte lyckas "övertala" nödvändigheten att bli fullkomlig.
Man kan inte säga att världen skapats vid en viss tidpunkt, ty med världens uppkomst
skapades tiden själv.
"..och på samma gång som han ordnade världen, gjorde han en i tal framskridande bild av
den evighet, som är orörlig och i vila. Denna bild kallar vi tid. Ty då det före världens
skapelse ej fanns dagar och nätter och månader och år, lät han dessa uppstå samtidigt med
världen."
Platon liknar naturen med en barnmorska. Förlossningen består i att överföra idéerna
till materiell form. Han liknar materien (som också identifieras med det tredimensionella rummet) vid modern (mottagaren) och idéerna med fadern (givaren). De så uppkomna arterna i sinnevärlden är barnen. I den platonska filosofin är alltså både naturen
och materien kvinnliga. Om naturen nu skall bli så ändamålsenligt och vackert inrättad
som möjligt så måste mottagaren vara fri från alla former eller idéer.
"Det som skall i sig mottaga alla olika slag, måste därför självt vara fritt från varje form,
alldeles som de, som tillverka välluktande salvor, först söka att med alla konstens medel göra
den vätska, som skall upptaga luktämnena, så luktfri som möjligt."
Denna syn liknar Platons och Aristoteles syn på fortplantningen. Mannen är givaren
med sin säd och kvinnan är bara en mottagare av denna.
Demiurgen formade världen till en ändamålsenlig organism med förnuft och själ. Denna består i sin tur av fyra stora grupper: himlakropparna, fåglarna, fiskarna och landdjuren, som svarar mot de fyra elementen: eld, luft, vatten och jord. Var och en av
dessa grupper är i sin tur en bild av hela världen.
Även människan är ändamålsenligt inrättad med förnuft och själ. Genom sin själ är
människan en länk mellan idévärld och sinnevärld.
I Timaios finns många tankar om människan som ett mikrokosmos; den ordning och
harmoni som finns hos människan, har en motsvarighet i den stora världen, makrokosmos. Denna mikrokosmosidé blir en vanlig tanke i medeltidens kosmologiska
system. Denna överensstämmelse mellan mikrokosmos och makrokosmos finns också i
antikens fysiologiska och medicinska teorier.