Transcript Herrgård 2000 ver 2 - Notable Productions

HERRGÅRD 2000
En etnologisk studie av landskapsupplevelser
på två herrgårdar i Sörmland.
Innehållsförteckning.
Inledning
Bakgrund
Herrgårdarna
Syfte
Frågeställningar, metod och material
Informanterna
Intervjumetodik: Var? När? Hur?
Den tidsödande transkriberingen
Vilka är aktörerna?
Att se och uppleva herrgårdslandskapet
Modernister, nostalgiker och pendlare
A- och B-Europa
Att acceptera förändringar
Den känsliga skogen
Gamla hus
Pendlarna
Rika minnen kontra färska ögon
Minneslängd och minneskapital
Ett antal bilder att konsumera eller en plats för rekreation?
Aktiva brukare och passiva konsumenter
Gemenskap kontra ökad privatisering
Revirpinket
Att rå sig själv
Det olösliga dilemmat
Mötet aktörer - fackmän
Mentala bilder
Det sörmländska landskapet
Det typiska herrgårdslandskapet
Bättre förr?
Hus med historia
Den kala skogen och det blommande vattnet
Jordbrukspolitiken - hotet mot det ”levande” landskapet?
Det styckade landskapet
Kulturarvet – en död eller levande herrgård?
Kulturturism
Källor och litteratur
Otryckta källor
Litteratur och tryckta källor
Sörmlands Museum
Sidan 3
2012-03-12
1
Inledning
Bakgrund
Denna rapport är resultatet av en sammanslagning av två olika
projekt som bedrivits vid Sörmlands Museum.
Dels utgör rapporten en av de länsvisa metodstudier inom RAÄ:s
projekt ”Nutida landskap med historia” som syftar till att
vidareutveckla metoder för att nå en fördjupad kunskap om hur
olika grupper i dagens samhälle uppfattar landskapet och dess
kulturvärden. Målsättningen är att utveckla former för dialog
mellan de antikvariska myndigheterna och allmänheten (RAÄ. PM
2000-02-11).
Dessutom ingår rapporten som en del i ett mer omfattande
projekt, initierat av Sörmlands Museum, kallat
”Herrgårdsstudie 2000”. Projektet, som ännu inte är avslutat,
syftar till att öka kunskapen om hur det sörmländska
herrgårdslandskapets delar och helheter värderas och upplevs.
Också här är syftet att öka dialogen mellan allmänhet och
professionell kulturmiljövård. Genom större förståelse för hur
landskapet upplevs och värdesätts borde förutsättningarna för
ett bättre förankrat och i förlängningen mer framgångsrikt
kulturmiljövårdsarbete öka.
Gemensamt för de två projekten är alltså målsättningen att
fokusera landskapet så som det uppfattas och upplevs för att
därigenom finna fruktbara metoder för en vidareutveckling av
kulturmiljövården.
Jag som har bedrivit dessa studier och författat denna rapport
heter Nicole Pergament och är utbildad etnolog vid Institutet
för folklivsforskning - Etnologiska institutionen vid
Stockholms Universitet. Jag är för närvarande projektanställd
på Sörmlands Museum.
Sörmlands Museum
Sidan 4
2012-03-12
Sörmlands Museum
Sidan 5
2012-03-12
1
Herrgårdarna
BILD: Karta.
BILDTEXT:
Valinge och Danbyholms ägor utmed sjön Yngaren.
Studien har pågått under sommaren och hösten 2000 på Danbyholm
och Valinge, två herrgårdar belägna utmed sjön Yngarens södra
strand, några mil väster om Nyköping. Valinges och Danbyholms
marker gränsar delvis till varandra och herrgårdarna har
tillsammans med ett flertal andra gods i århundranden präglat
landskapet runt sjön. Inom kulturmiljövården brukar man som
typiskt för detta herrgårdslandskap framhålla de storskaliga
åkerfälten, de många säteribyggnaderna, herrgårdsparkerna,
alléerna, ekhagarna, statarlängorna, mindre industrier samt en
mängd arrendegårdar och torp (Sörmlandsbygden 1988, Lindvall
1996). Såväl Valinges som Danbyholms marker upptas till stora
delar också av skogbevuxen hällmark och skogsbruket utgör, vid
sidan av jordbruket, de båda herrgårdarnas huvudsakliga
inkomstkälla.
BILD: P0000232.JPG
BILDTEXT:
Danbyholm.
Sörmlands Museum
Sidan 6
2012-03-12
1
BILD (arkiv) Valinge corps de logie och ev. flyglar.
BILDTEXT:
Valinge.
Syfte
Studiens övergripande syfte har varit att undersöka hur olika
grupper av människor upplever, värdesätter och förhåller sig
till herrgårdslandskapet, samt hur detta i sin tur förhåller
sig till de kulturvärden som uppmärksammas i den antikvariska
praktiken.
Studien är också en undersökning av vad ett etnologisk
perspektiv, liksom en tillämpad etnologisk metod, kan bidra
med i arbetet för att finna alternativa attityder och
tillvägagångssätt inom kulturmiljövården.
Frågeställningar, metod och material
Ett sätt att ta reda på hur människor uppfattar och upplever
ett landskap är att be dem beskriva det. Vad menar man är
typiskt för det landskap man har omkring sig?
Ett annat sätt är att undersöka hur man förhåller sig till
förändringar. Vilka förändringar i landskapet är
bra/tillåtna/accepterade? Vilka är dåliga eller till och med
hotfulla? Vad framhålls som värdefullt? Vad vill man bevara?
Vad kan man gärna vara utan?
En annan fråga är varför människor upplever landskapet som de
gör. Handlar det om hur man brukar det, varifrån det upplevs om det är från cykelsadeln, bilfönstret, traktorn eller
sommarverandan? Eller finns det kanske andra, mera tungt
vägande ”aktörsperspektiv”, och i så fall vilka?
Av intresse är också frågan huruvida herrgårdslandskapet är en
del av vårt kulturarv. Termen kulturarv har ju på senare år
kommit att ersätta ordet minne. Vad minns människor av forna
Sörmlands Museum
Sidan 7
2012-03-12
1
tiders herrgårdar? Hur ser de på herrgården idag? Utgör den
ett kulturarv som i första hand ska bevaras, värnas och
skyddas, eller kan den också brukas och i så fall hur?
Och slutligen: hur skiljer sig dessa uppfattningar åt mellan
olika grupper i samhället? Hur förhåller sig de värden som
uppmärksammas av kulturmiljövården till det som allmänheten
prioriterar?
Detta var utgångspunkterna för de tematiskt uppställda
frågelistor som kom att användas i de djupintervjuer som
föreföll vara den naturliga metoden för denna studie. Vill man
veta hur en människa upplever något är det bästa sättet
förmodligen att fråga henne. Mot detta kan man naturligtvis
invända att det är inte alla som är medvetna om sitt
förhållningssätt till det egna landskapet. Kanske har det
blivit för hemtamt och vardagligt för att man alls ska vara i
stånd att reflektera över det. Dessutom är människor mer eller
mindre verbala, något som redan Katarina Saltzman påpekar i
sina kommentarer till rapporten ”Insikter och utsikter” (Malm
och Wästfelt 2000). Saltzman menar att ”landskap är något som
snarare görs än sägs” och hon varnar även för att själva
begreppet landskap kan vara problematiskt eftersom det man
avser med termen i den antikvariska praktiken ofta omnämns på
ett helt annat sätt av informanten (Saltzman 2000). Eventuellt
skulle en ökad grad av deltagande observation därför ha varit
ett bra komplement till intervjuerna.
Ändå måste jag säga att de allra flesta informanter jag har
talat med verkligen har något att säga om det egna landskapet.
Man har oftast en ganska klar uppfattning om begrepp som ”det
sörmländska landskapet” eller ”herrgårdslandskapet”. En annan
sak är sedan huruvida dessa uppfattningar är produkter av
empiriska iakttagelser eller kognitiva processer. Är
landskapet en mental konnotation eller kanske en kulturell
konstruktion?
Sörmlands Museum
Sidan 8
2012-03-12
1
Informanterna
Tjugo personer har hitintills intervjuats, tio män och tio
kvinnor. Den yngsta är tjugosex, den äldste åttiosex. Hälften
är mellan 40 och 60 år.
Sexton av informanterna hör till gruppen ”aktörer”, det vill
säga människor som på olika sätt vistas, bor eller arbetar på
Danbyholm eller Valinge.
Fyra informanter företräder de professionella
kulturmiljövårdarna, två arbetar på Länsstyrelsen i
Södermanlands län, de andra två på länsmuseet, Sörmlands
Museum, i Nyköping. Tre är byggnadsantikvarier, en är först
och främst arkeolog men har liksom de andra tre även en
bredare kulturhistorisk bas, innefattande konsthistoria,
etnologi och agrarhistoria.
Idealiskt hade förstås varit att ha ett större antal
fackfolksrepresentanter, liksom en större bredd – gärna några
representanter för kulturgeografi och naturvård. Detta var
initialt planerat, men har dessvärre inte hunnits med.
Detsamma gäller ambitionen att ställa såväl aktörernas, som
fackfolkets uppfattningar mot ytterligare några kategorier,
nämligen lokala kommunalpolitiker och turistansvariga på
kommunal och regional nivå.
Intervjumetodik: Var? När? Hur?
Intervjuerna, som varade mellan en och fem timmar (de längre
är ofta med två eller fler informanter samtidigt och/eller med
vissa avbrott), gjordes först hemma hos informanterna, vid ett
köksbord, ett soffbord eller ute i trädgården. Därefter bad
jag informanten ta med mig ut i landskapet för att visa på
sådant som kommit upp under intervjun: förändringar som
inträffat, sådant man tycker om, sådant man ogillar eller
oroar sig för etc. Ibland bad jag helt enkelt informanten ta
mig med på sin vanliga promenadrunda. Ofta uppkom då nya saker
som informanten inte hade tänkt på under själva intervjun.
Sådant vi passerade eller fick syn på väckte nya minnen eller
associationer. I vissa fall gick promenerandet dessvärre inte
Sörmlands Museum
Sidan 9
2012-03-12
1
att genomföra – antingen på grund av det idoga regnandet denna
sommar, av tidsskäl, eller på grund av informantens allt för
höga ålder och därmed begränsade rörlighet.
Fackfolket intervjuades först på sina arbetsplatser – på
länsstyrelsen eller länsmuseet i Nyköping, därefter fortsatte
intervjun i bilen på väg ut till herrgårdarna. Jag körde och
hade min lista med temafrågor liggande på instrumentbrädan
eller i knät för att vid behov kunna snegla på den.
Informanten fick hålla den lilla bandspelaren med inbyggd mick
i handen. Nackdelar med en sådan metod är dels bristande
trafiksäkerhet från förarens sida, dels bristande ljudkvalité.
Fördelarna å andra sidan är att man kan utnyttja de strängt
upptagna kulturmiljövårdsarbetarnas tid, och man riskerar inte
heller att missa intressanta spontana kommentarer som uppstår
under resans gång. Då och då stannade vi till på vägen för att
titta på ett torp, en gränsmarkering eller något annat
intressant i landskapsbilden. Här försökte jag i möjligaste
mån undvika att styra informanten. Väl inom herrgårdens ägor
fick denne/denna själv bestämma vart vi skulle åka, vad vi
skulle titta närmare på, vad som skulle kommenteras, när vi
skulle stanna etc. Ibland satt vi kvar i bilen, ibland steg vi
ur och promenerade runt tillsammans. (Under dessa promenader
befriade jag informanten från uppdraget att hålla i
bandspelaren och hade själv densamma i handen och frågelistan
i bakfickan.) Ibland träffade vi på folk ute på gårdarna,
oftast representanter för godsägarna och samtal inleddes med
dem, bandspelaren fick rulla på. Intervjuerna kom därmed ofta
att mer ha karaktären av improviserade samtal än regelrätta
intervjuer.
En metod som prövades under intervjuerna med
länsstyrelsefolket var att be dem tänka sig att de skulle göra
en undersökning av möjligheterna att skapa ett, eller flera,
kulturreservat av de aktuella herrgårdarna. Hur skulle de då
gå tillväga? Vad skulle de titta på som eventuellt värt att
bevara? Tanken var att på detta sätt undersöka i vilken
utsträckning de betraktar herrgårdslandskapet som en helhet
snarare än som ett antal mer eller mindre intressanta objekt.
Sörmlands Museum
Sidan 10
2012-03-12
1
I efterhand är jag emellertid tveksam till metoden. Den kändes
krystad – både för mig och (tror jag) för informanten.
Dessutom är situationen inte tillräckligt realistisk för att
verkligen säga något om attityderna inom kulturmiljövården. En
länsstyrelsemänniska skulle vid ett verkligt ärende vara
betydligt mer påläst än vad mina informanter fick chansen att
vara, och detta att de brast i förkunskap om de platser vi
besökte påverkade naturligtvis vad de valde att titta på. Som
ett tänkbart alternativ i det fortsatta arbetet med studien
har vi på Sörmlands Museum diskuterat en metod där man
istället följer med kulturmiljövårdarna på ”riktiga” uppdrag.
Vad som emellertid var påfallande var dessa
kulturmiljövårdares intresse och entusiasm över syftet med
studien: detta var definitivt något de uppfattade som
vällovligt, välbehövligt och ”spännande”: trots fulltecknade
dagar och pressade scheman ställde man villigt upp under
närmare en heldag.
Den tidsödande transkriberingen
Alla, som någon gång har arbetat med intervjuer som metod, vet
att det stora jobbet är det som väntar när man kommer hem.
Mitt material består av 25 band à 3 timmar, det vill säga
närmare 75 timmar (alla sidor är inte fullspelade). Trots att
jag har använt mig av den allra enklaste formen av
transkribering, där jag sammanfattar stora stycken och endast
skriver ut de intressantaste kommentarerna (och inte ens här
har jag använt den mest ortodoxa metoden där varje harkling
och varje stammande ska framgå, liksom när och hur människor
talar i munnen på varandra), räknar jag ändå med att det har
tagit ungefär tre gånger bandlängden att skriva ut
intervjuerna. Detta innebär att transkriberingen av dessa 75
timmar har tagit cirka 225 timmar eller drygt en månads arbete
i anspråk. Den tröst man har i detta arbete - vid sidan av
allt man kan få ut ur materialet för sin egen studie - är att
tänka på vilken guldgruva det kommer att bli för framtidens
forskare. Klassiska uppteckningar i all ära, men de är ändå
ingenting jämfört med om man idag kunde gå in i ett arkiv och
Sörmlands Museum
Sidan 11
2012-03-12
1
hämta utskrifter från bandade intervjuer med artonhundratalets
människor och därigenom få ta del av deras tankar,
uppfattningar och upplevelser! Ännu bättre vore ju förstås att
om hundra år direkt kunna lyssna på banden, en fråga som på
grund av ljudbandens bristande beständighet idag ännu inte är
löst.
Materialet – såväl band som utskrifter – kommer att arkiveras
på Sörmlands Museum.
Jag har i de citat som förekommer i denna rapport tillåtit mig
göra ytterligare en försiktig redigering av intervjuerna i
avsikt att göra dem mindre talspråksmässiga och därmed mer
läsvänliga. För att visa vem som talar har jag använt mig av
förnamnens initialer. ”N” står alltså för Nicole. ”S” för Sven
och så vidare. Där jag har utelämnat partier har jag markerat
med /…/.
Vilka är aktörerna?
Syftet med studien var ju bland annat att se hur olika grupper
i dagens samhälle uppfattar det sörmländska
herrgårdslandskapet och dess kulturvärden. Ganska snart
inställde sig emellertid frågan: vilka är grupperna? I
enlighet med studiens syfte, fanns ju en ganska given
uppdelning i ”fackfolk”, det vill säga professionella
kulturmiljövårdare å ena sidan, och ”lokala aktörer”, å den
andra.
Men kan man verkligen se aktörerna som en homogen grupp mot
vilkas förmodat gemensamma uppfattning det går att ställa
kulturmiljövårdarnas? Kanske finns lika stora skiljelinjer
inom aktörskategorin som mellan den och fackfolket?
Och vilka är de egentligen, de lokala aktörerna? Vilka är de
som bor eller arbetar i, besöker, eller på annat sätt
använder/brukar detta herrgårdslandskap? Ska också de
Sörmlands Museum
Sidan 12
2012-03-12
1
grupperas, definieras och kategoriseras? Och i så fall: efter
vilka principer?
I ett första försök till uppdelning formulerades följande
kategorier:
•
Godsägare med familjer
•
Hyresgäster: åretruntboende, sommarboende/deltidsboende
•
Anställda och andra som arbetar på eller inom herrgårdarna
Tillfälliga besökare: t.ex. turister, jägare, gäster,
lantbrevbärare, hantverkare, mäklare och
herrgårdsspekulanter.
•
Det föreföll rimligt att anta att en person som kanske fötts
och vuxit upp i huvudbyggnaden på godset och vars familj kan
räkna sig tillbaka som ägare i flera generationer förmodligen
har andra upplevelser och minnen, och därmed en annan
uppfattning, än en person utan personlig historisk koppling
till platsen, en person som kanske nyligen kommit att hyra en
av de gamla arbetarbostäderna.
Likaså föreföll det rimligt att en person som bor här året
runt, för vilken herrgårdslandskapet är ett vardagslandskap,
och som dagligen reser till och från sitt arbete och därmed
upplever landskapets alla årstider, förmodligen har ett annat
förhållningssätt än den semesterledige sommartorparen som bara
vistas här under den varma och ljusa perioden och för vilken
detta i första hand är ett rekreationslandskap.
Vidare föreföll det rimligt att anta att det skulle finnas
skiljelinjer i landskapsupplevelsen mellan å ena sidan en
anställd på herrgården vars dagliga umgänge med landskapet
kanske i första hand utspelar sig från en varm och dammig
traktorhytt med radion och måsarna som sällskap, och å andra
sidan en tillfälligt besökande turist som bekvämt
tillbakalutad i en luftkonditionerad buss forslas runt och här
och där släpps av för att beskåda något pittoreskt, intressant
eller exotiskt.
Sörmlands Museum
Sidan 13
2012-03-12
1
Ganska snart visade det sig dock att den tänkta
kategoriindelningen var problematisk. Det finns sällan några
vattentäta skott mellan de uppställda aktörsgrupperna och
gränsöverskridandena är många. Av de sexton intervjuade
aktörerna visade sig några tillhöra flera kategorier och
försök att dela in dem i enlighet med den uppställda
kategoriindelningen gav en skev bild:
Kategori
Antal
Godsägarfamilj
4
Permanentboende hyresgäster
4
Sommartorpare/delårsboende
6
Anställda el. f.d. anställda
2
Besökare (återkommande)
2
Summa
18
Som framgår blir den totala summan här arton trots att det
bara var sexton aktörer som intervjuades, något som helt
enkelt beror på att två av informanterna måste räknas två
gånger eftersom de hör till två kategorier: de är både
permanentboende och före detta anställda.
Kategoriindelningen är inte heller tillfredställande om man
skulle tillämpa den i ett vidare sammanhang, på flera
herrgårdar. En herrgårdsägare kan ju samtidigt med att vara
herrgårdsägare också vara traktorförare, kommunalpolitiker,
guide och jägare och till och med torpare - det är inte
ovanligt att godsägarfamiljen numera bebor ett av de gamla
torpen, eller någon av de före detta arbetarbostäderna, medan
corps de logiet står tomt eller kanske används för
visningsverksamhet.
Problematisk blev också kategorin ”anställda” kontra andra
grupper. Godsägarens make/maka, dotter/son, svåger, kusinbarn
eller sambo kan ju vara anställda på gården, liksom för övrigt
godsägaren själv. Ska dessa personer hänföras till kategorin
Sörmlands Museum
Sidan 14
2012-03-12
1
”godsägare” eller kategorin ”anställda”? En anställd kan också
vara hyresgäst i något av torpen och då antingen vara
sommarboende, delårsboende eller permanentboende. Är det som
anställd, hyresgäst eller sommargäst denna informant ska
studeras?
Detta är bara några exempel på hur svårt och vanskligt det kan
vara att gruppera människor med utgångspunkt från brukandet av
landskapet. Och även om det hade varit möjligt är frågan om en
sådan indelning överhuvudtaget är meningsfull. Kan man
verkligen förvänta sig att det råder kongruens i upplevelsen
och uppfattningen av landskapet människor emellan, bara för
att de delar sättet att bruka det? Såväl på Valinge som på
Danbyholm livnär sig till exempel godsägarfamiljen i första
hand på jord- och skogsbruk. Innebär detta automatiskt att man
därför delar landskapsuppfattning? Kanske är andra faktorer sociala, historiska och kulturella - mer avgörande?
Etnologerna Katarina Saltzman och Birgitta Svensson menar att
landskapet måste studeras som en kulturell process. En plats
kan vara betydelsefull för människors
identifikationsmöjligheter samtidigt som människors
landskapsuppfattningar är viktiga för platsens tillblivelse.
”Människor skapar sin historia och sitt landskap samtidigt som
landskapet och historien skapar dem” (1997:11f).
I fallet Valinge - Danbyholm kan man inom kategorin
”godsägare” knappast tala om någon kulturell, social eller
historisk homogenitet. På Valinge har den nuvarande ägarens
familj innehaft egendomen i sju generationer. Bland anfäderna
räknar man adelsmän, brukspatroner, hovmarskalker, ministrar
och civilingenjörer. På Danbyholm är det en systerson till en
före detta trädgårdsmästare på gården som, efter att först ha
varit förvaltare, nu sedan sju år tillbaka står som ägare av
godset. Frågan är i vilken utsträckning dessa godsägarfamiljer
har samma eller ens liknande förhållande till det landskap som
omger dem. Där den ene känner "historiens vingslag", kanske
den andre lever i nuet? I detta sammanhang bör dock noteras
att ägarförhållandet på Danbyholm knappast kan räknas till de
”vanliga” för sörmländska herrgårdar. Förmodligen går det att
Sörmlands Museum
Sidan 15
2012-03-12
1
hitta större sociokulturell överensstämmelse mellan andra
godsägarfamiljer än mellan de på Valinge och Danbyholm.
Bristen på social och kulturell homogenitet gäller
naturligtvis också hyresgästerna. På både Danbyholm och
Valinge är människor inte bara permanentboende, delårsboende
eller sommartorpare. De är också lastbilschaufförer,
konsulter, biologer, ekonomibiträden, före detta
busschaufförer, missbrukare, arbetslösa, pensionärer,
lantbrukare, före detta torpare, före detta ladugårdskarlar,
hästägare, före detta statare, musiker, tjänstemän,
mammalediga, urmakare, storstadsbor, småstadsbor, invandrare,
egna företagare med mera. Att alla dessa skulle dela
landskapsuppfattning enbart för att de råkar vara hyresgäster
på en herrgård är naturligtvis omöjligt.
Slutligen kan det diskuteras om det överhuvudtaget är möjligt
att göra gränsdragningar mellan människor. Dagens
postmodernistiska diskurs framhåller ju ofta det
konstruktivistiska perspektivet där människan betraktas som en
gränsgångare mellan olika situationella och flexibla
grupptillhörigheter. Begrepp som identitet, kultur och till
och med etnicitet betraktas inte som statiska tillstånd utan
som något utbytbart – något som konstrueras och förändras i
mötet med olika människor och i olika situationer (Alsmark
1997).
Men att därför helt avfärda den tänkta kategoriindelningen ser
jag ändå inte som görligt om man vill nå kunskap om olika
människors förhållningssätt. Om man helt upplöser alla gränser
och avvisar all kategoriindelning riskerar man till slut att
inte kunna säga något alls om någonting. Som kommer att framgå
av det följande har jag inte kunnat undvika att kalla
människor för ”sommargäster”, ”godsägare”, ”torpare” och så
vidare. Avsikten med den ovan förda diskussionen är snarare
att betona vikten av att förhålla sig kritisk till de flesta
former av indelning och se dem för vad de är: ofta grovt
generaliserande och ibland ganska skeva. Detta är viktigt att
hålla i minnet, inte minst under det följande då jag ska
Sörmlands Museum
Sidan 16
2012-03-12
1
redogöra för några andra, oväntade, men teoretiskt intressanta
skiljelinjer som började skönjas efterhand som arbetet med
studien fortskred och analysen inleddes.
Sörmlands Museum
Sidan 17
2012-03-12
1
Att se och uppleva herrgårdslandskapet
Modernister, nostalgiker och pendlare
Med de ovan anförda reservationerna i färskt minne ska jag här
diskutera ytterligare en möjlig - om än grovt generaliserad uppdelning av informanterna, nämligen den i modernister,
nostalgiker och pendlare. Till den sista kategorin återkommer
jag längre fram.
Om modernisterna skulle man kunna säga att de oftast är födda
före andra världskriget, medan nostalgikerna, eller man kanske
ibland kan kalla dem anti-modernister, vanligtvis är födda
efter kriget. Kanske kan man också säga att en riktig
modernist snarare är man än kvinna.
Modernisterna är de som var med när man ännu bedrev jord- och
skogsbruk med häst och oxe, de var med när man fick sätta sig
på ett svinkallt utedass mitt i smällkalla vintern, och de var
sedan med och välkomnade de tekniska och sociala landvinningar
som framför allt andra delen av nittonhundratalet har
inneburit. Modernisterna har inga problem med förändringar. De
har sett så många och utvecklats med dem. Förändringar är
inget hotfullt. Tvärtom. Förändringar är meningsfulla emedan
de syftar till utveckling.
Nostalgiker däremot är just nostalgiker. De saknar ett
kulturlandskap många av dem sällan har upplevt, eller ens sett
annat än kanske på skolplanscherna och i Ilon Wiklunds
illustrationer till Astrid Lindgrenböckerna. En annan sak är
att dessa ideallandskap sällan har någon större likhet med det
särpräglade för just herrgårdslandskapet – kontrasten mellan
den storslagna herrgården och den enkla torpstugan och den
sociala ordning som detta var ett uttryck för.
I nostalgikernas landskap betar kossorna ännu på ängarna och
skogen är lika uråldrig som hos John Bauer.
Sörmlands Museum
Sidan 18
2012-03-12
1
A- och B-Europa
Jonas Frykman och Orvar Löfgren har i antologin ”Modärna
tider” behandlat de modernistiska tongångarna i
mellankrigstidens gryende Folkhem (Frykman & Löfgren 1985).
Känslan av att ”vara på väg” var utmärkande för många
människor och det fanns knappast något så förskräckligt som
att beskyllas för att vara bakåtsträvare eller för att inte
vara ”modärn” nog. Nej, framåt skulle man se med tillförsikt
och gott humör. Här fanns inte plats för romantik och
nostalgiska tillbakablickar. Det gamla Fattigsverige skulle
äntligen gå i graven - det var bara att acceptera, någon
återvändo fanns inte.
Stockholmsutställningen 1930 brukar ju ses som en milstolpe i
detta sammanhang och dess ”stridstidskrift” hette som bekant
just acceptera! I tidskriften ställs ett A-Europa mot ett BEuropa: I A-Europa finns de stora pulserande städerna, den
sjudande utvecklingen och de moderna industrierna. ”Där går
skördetröskorna över väldiga vetefält, medan en krumböjd bonde
stretar med hästen och plogen längs den toviga åkerlappen” i
det efterblivna och stagnerande B-Europa (Frykman & Löfgren
1985).
Jag vet inte huruvida mina ”modernistiska” informanter läste
avantgardets upprop på trettiotalet, men de var i alla
händelser unga och formbara under denna tidsperiod och det
finns mycket i deras tänkesätt som pekar på att de ändå har
präglats av det tidiga nittonhundratalets modernitetsdyrkande
retorik. Så här säger till exempel Sven Sandberg, smed och
före detta lantarbetare på Valinge, när jag frågade varför han
i början av femtiotalet tillsammans med sin hustru Elsa
flyttade från en herrgård i Småland till Valinge i Sörmland:
S: Ja, jag ville ha ombyte för det gick i så gammaldagsa stil
därnere allting. Det sköttes allting med gamla hästar och
allting skulle göras för hand…
Sörmlands Museum
Sidan 19
2012-03-12
1
N: Du tyckte om det här nya, som hände då på femtiotalet, med
maskinerna som kom?
S: Jaa, här fanns ju i alla fall tre traktorer och några
maskiner. Sen kom det ju till undan för undan. Sen femtiofem
köpte di skördetrösker, två stycken.
Kanske var 50-talets Valinge för dåtidens unga arbetskraft
rent av en motsvarighet till dagens IT-miljöer i Kista?
Valinge hade under första delen av seklet genom sin dåvarande
ägare, agronomie doktor Nils Kleen (nuvarande ägarens morfar),
blivit vida känd som en modern, vital och dynamisk
”mönstergård ifråga om rationellt bedrivet lantbruk”; här
fanns en ”fullständig maskinell utrustning” och hit kom elever
från landets olika lantbruksskolor för att lära sig det
senaste inom modernt jordbruk (Sveriges städer och samhällen
1947).
För det nyanlända lantarbetarparet från Småland framstod
Valinge i alla händelser som en i allra högsta grad levande
herrgård. Här fanns ingen känsla av någon avfolkad,
efterbliven eller slumrande landsbygd: alla ”kåkarna” i
gårdsbyn var bebodda, berättar Elsa och Sven, där fanns 22
ungar och ”överallt, överallt var det folk”. Elsa berättar:
E: För det första så var det rättare, bokhållare och
befallningsman och Kapten och Doktor Kleen, Fru Kleen och Fru
Ann-Marie… så många var det! Och dom kom och tog emot oss då när
vi kom. Och jag tänkte så här: jag visste inte vem som var vem,
det bara vimla av folk!
Elsa och Sven gifte sig 1945, samma år som statsystemet
upphörde. För Sven som var född och uppvuxen i statarlänga
innebar den nya platsen ett lyft också vad gällde bostaden. Så
här berättar Elsa:
Sörmlands Museum
Sidan 20
2012-03-12
1
E: När vi kom ner till Valinge, så Sven, han tyckte ju de var
fantastiskt att bo i en egen kåk. För att han hade ju bott i
såna där statarlänger där di var flera och hade samma farstu…
För Sven och Elsa kanske flytten till Valinge faktiskt gav en
känsla av att tillhöra A-Europa. För dem, liksom för så många
andra vid denna tid, var delaktigheten i den sociala och
tekniska utvecklingen också betydelsefull för den egna
självbilden. Tekniken gav en känsla av ökad status och socialt
avancemang. Elsa berättar:
E: Så Sandberg, han tog körkort då när han kom hit alltså. Och
sen så köpte han sin första bil! /…/ Och Doktorn han gratulera
han att han hade kommit så långt att han kunde köpa bil - för
det hade ju inte folket… förut inte. Utan då var det den ena
efter den andra, så köpte dom ju bil!
Lägg märke till att Elsa, trots att också hon var stolt, ändå
säger att det var Sven som tyckte det var fantastiskt med bil
och egen kåk. Själv återkommer hon gång efter annan till den
gamla herrgården i Småland och till den gemenskap som fanns
där. Där brukade man samlas på vedbacken och hugga ved
tillsammans på vårarna (här kan jag inte låta bli att tänka på
Karl-Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarserie. Han som tar
sig över en ocean för att finna ny mark att bruka. Hon som
aldrig släpper tanken på den lilla apeln hemma i Småland).
Elsa igen:
E: Och sen var det ett berg där, alla samlades där på kvällarna
och där såg man ju solnedgången - och det var fint! Det var ju
Östersjön, en bit av Östersjön.
S: Jaa, det var fint och skönt därnere! OCH NÄR EN KOM HEM DÅ PÅ
KVÄLLEN, DÅ GICK EN OCH HÄMTADE SIG EN REN HANDDUK OCH SÅ GICK
EN ÅT SJÖN OCH BADA.
Märk här att medan Elsa i sina minnen framför allt betonar
gemenskap – hon talar om ”alla” som gick och badade och hon
Sörmlands Museum
Sidan 21
2012-03-12
1
betonar ordet ”samlades” - så är det snarare den individuella
upplevelsen som Sven tar fasta på. Han talar om att komma hem,
hämta sig en ren handduk och gå ner till sjön och bada.
Huruvida det finns någon annan vid sjön eller inte är av
mindre vikt.
Men också Sven kan tala om den förlorade gemenskapen i
Småland: Där var det mera ”ledigt” och ”gemytligt”, man hade
fester och man tog sig en sup ibland. Här är folk mycket
stelare, det är nästan som om dom ”runkar” på näsan. Men ”man
får ta det som en prövning”, säger Sven. Och förlusterna,
menar han, uppvägdes av att arbetet var bättre på Valinge.
För Elsa var det svårare att kompensera förlusterna. För
hennes del kom den nya tillvaron mest att handla om att vara
hemma med barnen. Hon fick inte, som Sven, själv hantera de
tekniska innovationerna ute på fälten, hon delade inte på
samma sätt som han den gemenskap som arbetet ändå ger, och det
var inte heller hon som tog körkortet och körde den nya bilen.
Det sociala avancemanget gällde i första rummet honom, inte
henne. Elsa är därmed ett exempel på att man inte
nödvändigtvis blev modernist bara för att man föddes före
andra världskriget. I synnerhet inte om man var kvinna.
Men det fanns trots allt gemenskap också på Valinge. Elsa
talar om mycket om gemensamma aktiviteter som nu är borta:
dansen på magasinet på midsommaren, symötena i arbetarnas
samlingslokal, liksom gudstjänsterna som förr hölls i skolan:
E: När vi kom hit alltså, då var det gudstjänst, några gånger på
året. Och det var här nere på skolan, att vi samlades då… alltid
omkring påsk och jul och någon gång på sommaren.
S: Ja, när vi kom hit – det var ju gudstjänst nästan varenda
söndag i skolan!
Sörmlands Museum
Sidan 22
2012-03-12
1
E: Inte varje söndag! Men det var. Och doktor Kleen, han var ju
alltid med då, för att han hörde dåligt. Han var ju bortåt
nittio, men han var ju alltid med.
N: Är det nånting ni saknar? Dom här gudstjänsterna?
E: Jaa, alltså… Man kommer aldrig tillsammans så här! Utan man
är… för sig själv så där--S: (avbryter) Det spelar ju ingen roll när en inte kan… klara
sig hur som helst heller!
N: Du sitter i rullstol nu..?
S: Ja, knäna är slut.
Som den modernist han är kan Sven gott och väl tala om det
förgångna, men han grämer sig aldrig. En sann modernist tar
varje förändring, om inte som en gåva, så åtminstone ”som en
prövning”. Så är ju också modernismen, hävdar somliga, en av
nittonhundratalets starkaste religioner (Jencks 1996).
Att acceptera förändringar
Hur förhåller sig då modernisterna till förändringar i
landskapet? Den som först fick mig att börja fundera i
dikotomin modernister – nostalgiker var Johan Truvé, 32 år och
därmed en av mina yngre informanter. Johan är
populationsbiolog och arbetar med vildsvinsforskning på ett
antal herrgårdar i Sörmland, däribland Danbyholm. När han är
ute i skogen händer det ofta att han kommer förbi något
gammalt torp eller någon gammal gård, ser att det rör sig lite
i gardinen och ut kommer en gammal gubbe. Då blir det ofta att
man pratar om svinen och ibland kommer gubbarna in på sin egen
situation, berättar Johan. Jag frågade honom om dessa gubbar
brukar vara nostalgiska när de talar om förändringar som skett
i landskapet under deras egen livstid, men det tycker han
knappast:
Sörmlands Museum
Sidan 23
2012-03-12
1
J: Jaaeeh… jag vet inte riktigt. För dom har ju ofta själva vart
med om att så att säga bidra till förändringen. Och det har ju
varit ett sätt för dom att överleva också. Jag menar, dom här
gårdarna, för att dom ska kunna överleva så måste dom ju drivas
med vinst beroende på olika jordbrukspolitiska åtgärder och
arbetsmarknadssituationens förändring och sånt där… blir man ju
tvungen att ställa om verksamheten och det förstår jag ju… Vissa
ser väl tillbaks kanske då på äldre dar då med lite… ja,
nostalgi då. Men jag tycker att dom flesta verkar… dom
accepterar [!min kursivering] att situationen förändras. /…/
ÄLDRE människor, som har levt med den här förändringen, dom har
ju utvecklats med den. Dom funderar inte så mycket över det utan
det är väl - tror jag - den yngre generationen kanske som… ja,
sett bilder på hur det såg ut förr och jämför med hur det ser ut
idag och tycker att det var mycket vackrare förr. Därför vill
dom gå tillbaks till det eller bevara det.
Johan berör här också en annan intressant fråga, nämligen
huruvida upplevelsen av förändringar i landskapsbilden
påverkas av i vilken grad man själv har varit medskapare i
denna förändring. Detta är något jag ska återkomma till längre
fram. Här ska vi så länge uppehålla oss vid hur det kan vara
så att äldre människor är mindre nostalgiska och mer toleranta
mot förändringar än de yngre. Jag frågade Johan vad han
trodde:
J: Äh… dom har utvecklats med förändringarna. Det blir alltid så
att man tänker nog inte så mycket på det, för det är som när man
är uppvuxen på en plats och är borta några år och sen kommer
tillbaks: det är det då man kan slås av förändringen. Men om man
har bott där hela tiden så har man på nåt sätt… förlikat sig med
det. Man har växt med förändringen.
Ligger det något i Johans teori? Jag tyckte i alla fall att
den var intressant och jag beslöt mig för att pröva den på
Sven och Elsa Sandberg:
Sörmlands Museum
Sidan 24
2012-03-12
1
N: Vad tycker ni om det här med att man planterar granskog och
sånt där på åkermark?
S: Jaa, det är väl sånt som hör tiden till! Gamla täppor som
inte var lönsamma. Di kunde inte vända med en stor maskin en
gång! Det var ju bättre att det vart skog där!
N: Mmm… men skog, du tyck--S. (avbryter): Det är många täppor som jag har tröskat på som är
massavedsskog nu.
N: Jaha. Ja. Men om man tänker hur det ser ut för ögat. Du sa
att det är tråkigt att se när det ”slyar igen”, men du tycker
inte att det är tråkigt om det kommer en skog istället?
S: Näe…
N: Nej?
S: Jag tycker inte det föränd… jaa, visst förändras det men… en
tänker inte så mycket på’t egentligen.
N: Nej. Det är tidens gång, som du sa?
S: Jaa… Å sen är det ju det: en har ju inte me’et å göra heller!
N (skrattar till) Näh!
E: Ja, man tänker inte så mycket på’t utan att det förändr… det
blir förändras i… Allting förändras ju! …å så där…
N: Ni har vart med om ganska mycket förändringar så ni har väl
hunnit vänja er?
E: Jovisst har vi det. Jaa…
Sörmlands Museum
Sidan 25
2012-03-12
1
Den känsliga skogen
Hur förhåller det sig med nostalgikerna då? Just skog tycks
för många människor vara ett känsligt kapitel och den moderna
skogsavverkningens metoder är något flera av informanterna tar
upp när vi talar om hotbilder mot landskapet. Så här berättar
Birgit Lyngskog och hennes dotter Karin Flynn, tredje och
fjärde generationen på torpet Karltorp på Valinge:
K: Det värsta, tycker jag var, när man kallhögg här. Och det
gjorde man… sextiosju kom vi fram till att man kalhögg här.
N: Här inpå knuten?
K: Ja, hela alltet…
Karin visar på kartan: hela Karltorparbergen mellan Karlbro
och Karltorp och ner till sjön ”hela allt det här” var helt
renrakat, säger hon.
K: Och det var ju alltså mycket granskog här tidigare och vi
gick och plockade svamp mycket och så.
B: Då var ju ni små och vi kallade det för Trollskogen [skrattar
åt minnet].
K: Jaa…
B: Och plockade svamp och grejer…
K: Jaa. Och bär och det. Sen blev det ju så att det gick inte
att känna igen sig när… när det var gjort och man sen hade
planterat… [till modern:] Du och jag var ju här bakom igår och
sa: ’Var var det stigen till berget gick? Det stämmer liksom
inte!’ Och nu är det mesta tallskog så att det finns ju inte
alls svamp som det gjorde då.
Ett annat torparpar, Lennart och Jutta Öhman, borta på
Långgölet på Danbyholm, missade avtaget och körde förbi sin
Sörmlands Museum
Sidan 26
2012-03-12
1
egen uppfartsväg när de kom tillbaka på våren, så förändrat
var landskapet efter vinterns skogsavverkning. Ett annat år
var de kvar på Långölet när det var dags att avverka skogen
bakom torpet:
J: Jag tyckte det var... hemskt. När man såg den där stora
maskinen och dom där granarna som hade växt över hundra år
nånting… och så på några sekunder då var dom...
L: ...uppkapade och--J:
...uppkapade och allting och han såg---
L: ... uträknat hur mycket pengar--J: ... i maskinen... hur mycket pengar det var.
N: Det gick liksom som en taxameter?
Båda: Jaa.
J: Alltså det var fruktansvärt!
Många tror att det fanns mycket mera skog på Valinge och
Danbyholm förr i världen. Att skogen genom nyplantering i
själva verket håller på att återta den mark som odlades upp
under 1700- och 1800-talen, tycks man inte ta med i
beräkningen, istället uppmålar man dystra framtidsbilder där i
princip all skog är borta om femtio år. Denna föreställning
gäller naturligtvis inte alla informanter, först och främst
inte de som själva brukar skogen och känner till graden av
återplantering, men inte heller alla icke-brukare, där somliga
tvärtom är oroliga för utbredningen av granskog.
Kanske beror aversionen mot skogsavverkningen på att den är
något man själv inte har inflytande över? Ofta upplever man
sig ställd inför fait a compli – kalhygget bara finns där när
man kommer tillbaka till sommarstugan efter vintern. Och för
Sörmlands Museum
Sidan 27
2012-03-12
1
de flesta har strövandet på de gamla upptrampade stigarna i en
uppvuxen skog naturligt nog en helt annan ”mysfaktor” än att
plötsligt konfronteras med en jättelik nyplanterad
föryngringsyta där varje möjlighet till igenkänning är
utraderad. Vart tog den vägen, den där stigen vi alltid gått?
Var är kantarellerna som brukade vara just här? Och den där
gläntan, där det växte daldockor som vi aldrig plockade för
att de är fridlysta, hur kan de nu bara vara borta?
För en person som själv står bakom förändringarna upplevs de
moderna skogsavverkningsmetoderna på ett annat sätt. Olof
Kleen, som före sin pension ägde och drev Valinge, berättar om
gamla tiders skog, på fyrtio- femtiotalet, då det aldrig låg
kvar något ”skräp” på marken efter avverkningarna.
O: Allt gick ju åt till bränsle! /…/ … dom anställda var ju
väldigt många, ja inte bara dom anställda, utan torparna här och
småarrendatorerna här, allihopa samlade dom ju ved åt sig. Och
det gjorde att det låg aldrig något skräp kvar oppe i skogen.
N: Näe. Var det finare då?
O: [tänker ett ögonblick] Det var slätare. Det fanns ju inte
ris. Jag kan ju inte gå i skogen numera för att jag står på
näsan över diverse grejer… och sista fem, sex åren har jag haft
lite svårt med det där och när vi har jagat och sånt så vill jag
inte gärna gå för långt i skogen. /…/.
N: Men var det trivsammare och vackrare… när det var… plockat?
O: Det får man väl kanske säga att det var. Därför att det var
ju mycket så kallad blädning.
Jag frågar vad blädning är och Olof förklarar att istället för
att totalavverka så plockar man lite här och lite där och gör
en liten lucka lite varstans för föryngring. Att blädningen
försvann ”var väl en arbetskraftsfråga helt enkelt”, säger
Olof och beskriver hur det gick till före motorsågarnas tid,
Sörmlands Museum
Sidan 28
2012-03-12
1
när man arbetade med ”krokig rygg”(jfr med den krumböjde
bonden i B-Europa ovan) med en ”fällsvans” och ”kvistyxa” och
kanske en ”barkspade”.
O: Det var ju en jädrans massa jobb! Nu går alltihopa med en
kille som sitter och drar i tio, femton spakar – och vet vilka
spakar han ska dra i!
För Olof Kleen och Sven Sandberg, som själva var med på den
tiden det begav sig, är det svårt att se något romantiskt i de
gamla metoderna. För dem tycks det svårt att tänka i andra
banor än i den att den tekniska utvecklingen har varit av
godo.
Men för nostalgikerna framstår de moderna skogsmaskinerna inte
sällan som monstruösa vidunder. Lennart på Långgölet, som i
likhet med Jutta visserligen är född före andra världskriget,
talar om maskiner på fyra meters bredd som på två dagar
utraderade en hel skog. Sen kom de med en annan jättestor
maskin och planterade nya granplantor, säger Jutta.
J: (upprört) …de små granarna på löpande band, och så spottades
det ut och så trycktes dom ner. Alltså det var..!
Maskinen såg ut som de där maskinerna som travade på Mars,
minns Lennart.
L: Men det är klart att det är lönsamt trots allt.
Investeringarna måste ju vara stora.
Den sista kommentaren tyder på att även Lennart, trots allt,
har viss förståelse för nödvändigheten av rationella metoder.
Inte heller Birgit och Karin på Karltorp har något gott att
säga om moderna skogsmaskiner:
K: Men när vi var upp och när dom satte igång, då var åtminstone
Janne och jag väldigt illa berörda. [Till modern:] Du var med
Sörmlands Museum
Sidan 29
2012-03-12
1
och tyckte det var väldigt ruskigt att se… den här maskinen som
ju tar… ja, du vet hur det går till…
B: Skalar av…
K: Här har det vuxits så enormt många år och så bara… Och så går
det ju väldigt fort, så att man liksom tycker att naturen i sig
blir förändrad också. Man känner inte igen sig riktigt.
B: Sen är det ju det att allt riset ligger ju kvar här… /…/ Så
det blir ju väldigt svårgånget i skogen.
Metoderna för slyröjning väcker också de upprörda känslor:
K: Och sen för ett par år sen så hyrde man ju in nån som skulle
göra det här med maskin för att man skulle dika ut ordentligt,
EU-bidrag och så vidare… och då har man ryckt upp, du vet,
istället för att såga så går dom med nån maskin som nästan…
B: … sliter av det!
K: …sliter av allt. Och det ser så väldigt, väldigt fult ut!/…/
Och sånt blir man ju väldigt irriterad på… när de dessutom tog
syrenbuskarna här!
En annan nostalgiker, Maria Johansson, 29-årig hyresgäst på
Danbyholm, skulle gärna ha levt för hundra år eller till och
med flera hundra år sedan Mest hemma känner hon sig på
Nyköpingshus och i femtonhundratalet och hon skulle inte haft
något emot att gå som piga på ”slottet”, det vill säga
Danbyholms corps de logi. Maria tycker överhuvudtaget att
saker och ting verkade ”lite bättre förr”:
M: För det var mer djur som gick och betade och inte stora
monstertraktorer som körde runt. Det är samma då med skogen, när
dom avverkar skog och där det blir stora diken av dom där
maskinerna. Det är lite synd, för det finns faktiskt dom som kör
Sörmlands Museum
Sidan 30
2012-03-12
1
med häst i skog fortfarande. Det är lite bättre. Men allt ska ju
gå så fort nu! Fort! Fort! Så det är lite synd tycker jag.
Samtidigt har nostalgikerna ofta ett kluvet förhållande till
skog. Antingen är det för mycket eller också för lite. Man
tycker inte om kalhyggen, men inte heller om
granskogsplanteringar på gammal ängs- och åkermark. För att
inte tala om energiskog, som ju ser ”för jävligt ut”, som en
informant uttryckte det. Det får inte bli som i Norrland eller
inåt landet där man kan åka mil efter mil och bara se
granskog. Å andra sidan får det inte heller bli så öppet som
på den skånska slätten. Lagom är bäst, och bäst är Sörmland
med sitt kuperade, varierade och leende landskap.
Gamla hus
Andra företeelser som nostalgikerna ofta har synpunkter på är
modernisternas arkitektur. På Valinge brann den gamla
ladugården ner någon gång på sextiotalet och ersattes av en ny
med fasad i korrugerad plåt.
BILD: ladugård.
BILDTEXT: Valinges ”nya” ladugård.
För en av mina allra yngsta informanter, Jessica Etzell, 26
år, hör denna typ av arkitektur inte hemma på Valinge. Jessica
tycker att själva ladugården ser ”väldigt tråkig ut”.
J: ”Det skulle ju inte vara fel att ha en lagårdsbyggnad som ser
ut som en gammal lagård, så det hör till landskapet här. /…/ För
man ser de olika färgerna på sädesfälten och sen klöverängen
mitt i alltihopa och sen den här skogen som ramar in det och sen
sjön nedtill. Så det är väldigt fin bild. Och det som förstör
allting är ju det här (pekar mot ladugården och skrattar). Det
hade varit finare om det hade varit det här gamla med
stenuppbyggt och sen rappat… Men, men! Man kan inte få allt här
i världen!
BILD: Jessica Etzell: ”100m efter Ormhäll mot Valinge”.
Sörmlands Museum
Sidan 31
2012-03-12
1
BILDTEXT:
Vy mot Valinge med den ”nya” ladugården framför huvudbyggnaden och gårdsbyn.
Gamla hus har överhuvudtaget hög prioritet hos nostalgikerna.
Många säger att ett dröm- eller idealförhållande är ett
Valinge eller ett Danbyholm med samtliga byggnader upprustade.
Man tycker att det är ”synd att se när det står tomt och bara
förfaller”. Det ska finnas ”liv och rörelse” både i och mellan
husen och man gläds när det nu åter flyttar in barnfamiljer i
gårdsbyn på Valinge. På samma sätt beklagar man att ”Stora
huset” på Danbyholm nu står obebott och förfallet. Att husen
brukas eller är bebodda uppfattas som en garanti mot alltför
långt gånget förfall.
Modernisterna tycker ofta att det är bättre att riva än att
rusta och det händer till och med att man välkomnar en liten
eldsvåda som lösning på problemet.
På Valinge finns en liten ”luffarkula” som nuvarande ägaren,
Kerstin Gullstrands, morfar en gång i tiden byggde för att
slippa ha luffarna liggandes och röka på logen. Häromåret
sökte Kerstin byggnadsvårdsbidrag för att få rusta upp ”Kulan”
igen. Men vad hon inte kände till var att ”Kulan” egentligen
tillhör någon annan - nämligen den förre smeden och
lantarbetaren Sven Sandberg:
S: Det är min kåk, för den har jag fått!
N (förvånad) Har du fått den?
/…/
S: Jaa, det är bra många år sen. /…/ Jag fick det där huset till
ved. Men det… det var ju bara två tunna brädväggar och sågspån
emellan… det var inget att göra arbete på en gång.
Sven fick luffarkulan av Kerstins morbror, Olof Kleen, för att
riva och använda som ved, men han tyckte inte ens den dög till
Sörmlands Museum
Sidan 32
2012-03-12
1
det. Jag frågade honom om han inte tyckte den var fin? "Ah,
det brydde jag mig inte om", säger han. ”Den fick stå för mig
i alla fall”. Ett tag lurade han på att ta den till någon
annan plats och ha den som sommarstuga, men det var för mycket
besvär. "Det var den inte värd den där träkåken". Jag frågar
om Sven tycker att det är en bra idé att rusta upp
luffarkulan, men det tycker han inte. ”Det är inget att ha”,
tycker han. ”Det skulle brännas skiten. Skorstenen är ju borta
och regnar in gör det väl, det är väl uppruttet antagligen”,
säger han.
BILD Valinge: ”luffarkulan ext.”
BILDTEXT:
Valinges luffarkula. Föremål för byggnadsvårdsbidrag tycker somliga. Duger inte ens till ved
tycker andra.
Godsägaren Kerstin Gullstrand tycker att corps de logiet på
Valinge bara är en del av gårdsbilden: för Kerstin skulle det
vara minst lika roligt om hon kunde få pengar till luffarkulan
och kunna renovera den mot alla ”jäkla myror” som bor där.
Men vid sidan om luffarkula, corps de logi, ekonomibyggnader
och alla arbetarbostäderna i gårdsbyn har Kerstin också
trettiosex torp med tillhörande uthus att underhålla, så det
finns ständigt frågor att ta ställning till: Är en byggnad med
ett tak som helt är på väg att släppa värd att bevaras? Är det
ett hus som betyder så mycket för just den miljön att det är
värt att lägga ner pengar på reparation? Ett utedass kanske
inte betyder lika mycket som en loge som har en viktig
betydelse, menar Kerstin. Utan logen, uthus och
ekonomibyggnader får man ju inte samma ”kulturbild” av hur det
en gång har sett ut. Dessa byggnader var ju en förutsättning
för torpets eller gårdens existens.
K: Man kan känna en liten nostalgi när man kommer upp där och
ser: Jamen det här är så fint… med husen här omkring och det
finns så stor potential så här skulle jag kunna bo! Om jag
känner så, så måste det ju finnas andra som kan känna så också!
Sörmlands Museum
Sidan 33
2012-03-12
1
Kerstin tycker att kan hon för en rimlig peng lägga plåt på
ett tak och därigenom rädda huset så har man visserligen inte
samma känsla som med tegeltak, men hon har ändå gett huset
flera år till. En dag kanske det kommer någon hyresgäst som
ser nya sätt att bruka det, som kanske skulle vilja ha en
liten industri eller lagerlokal.
K: Det ska ju inte jag säga… att förmena nån… den möjligheten.
Men medan Kerstin menar att ett utedass ”kanske inte betyder
lika mycket” för kulturbilden som en loge, tycks just dasset
för en del av hennes hyresgäster vara något av en centralpunkt
i tillvaron. På Nedre Smedskärr har hyresgästerna knappt gjort
en enda reparation sedan sextiotalet – men en ny trappa till
dasset det har man gjort! På Karltorp har man visserligen WC
men när man fick lite virke över byggde man för tio år sen
ändå ett nytt dass, med hjärta på dörren - ”precis som det ska
vara på ett gammalt dass!”, berättar Karin Flynn. Man hade
till och med invigning där det klipptes band och dracks
skumpa.
Karltorpsdasset är ett ”riktig gammalt torrdass”, byggt intill
svinhuset, men detta börjar bli dåligt nu och det är frågan om
vi kan underhålla, säger Karin. Från ”gården” (Valinge) har de
fått beskedet: ”Nä, det bryr vi oss inte om!”. ”Och det är ju
lite synd”, tycker Karin, vars sambo drömmer om att ”fylla
Ostermanshallarna” med foton på svinhuset:
K: Han älskar den där kåken! Han fotograferar alla möjliga
vinklar [skrattar].
På senare tid har också Karins mor Birgit börja ta bilder av
svinhuset:
B: Sommar som vinter! För att det är roligt!
Sörmlands Museum
Sidan 34
2012-03-12
1
Samtidigt menar Birgit att om svinhuset förfaller så får det
göra det. Så är hon ju också född före andra världskriget…
BILDER:
1. ”Dass vid Lilla Byggn.”
BILDTEXT:
Dasset till ”Lilla Byggningen”, en av Danbyholms statarbostäder. Vad betyder dasset för dagens
förståelse av Danbyholmsstatarnas ”kulturbild”?
2. ”Baksidan Lilla Byggn.”
BILDTEXT:
Lilla Byggningen. Statarbostad på Danbyholm.
På Valinge har ägaren, Kerstin Gullstrands, funderingar
emellertid utmynnat i vissa strategier. Är till exempel
hyresgästen intresserad av att lägga tak så håller Kerstin med
materialet. Är hyresgästen inte intresserad så händer det att
Kerstin ser till att det blir gjort i alla fall eftersom det
ofta kan handla om ”en väldigt fin liten husgrupp”. Ibland har
emellertid huset definitivt passerat gränsen för vad som går
att göra något åt, kanske är taket redan på väg ner:
K: Och det är så deprimerande att se det så att det måste rivas
nu, därför att det bara är en skambild - en skampunkt i miljön förutom att det är farligt om nån går in där. Men då gäller det
att man verkligen tar tag i det där och verkligen kommer sig för
att riva kåken. /…/ Det är viktigt att man beslutar sig för om
byggnader ska finnas kvar eller inte. Och att man då antingen
river dom som inte ska vara kvar eller räddar dom som bör finnas
kvar.
Kerstin vill gärna bevara. Samtidigt står hon inte ut med
byggnader som blir ”skampunkter” i miljön - hellre då riva.
Birgit Lyngskog, på Karltorp, tycker att det är roligt att ta
bilder av svinhuset, men börjar det förfalla så är det tidens
gång, något man får acceptera. Kanske skulle man därmed kunna
kalla såväl Kerstin som Birgit för ”pendlare” mellan det
moderna och det nostalgiska förhållningssättet?
Sörmlands Museum
Sidan 35
2012-03-12
1
Pendlarna
Det är alltså inte alla som är födda efter 1945 som har råd
att vara nostalgiker. En lant- och skogsbrukare måste i första
hand tänka på sin överlevnad och tvingas därför ofta att ta
till rationella lösningar. Ändå tycks detta förhållningssätt
vara mindre självklart och mer problematiskt idag än vad det
var för den tidigare generationen lant- och skogsbrukare.
Dagens bönder har fått slängar av skopan i den
modernitetskritik som präglat den postmodernistiska diskursen
och i vilken modernitetens följder ifrågasatts. Så här skriver
Katarina Saltzman och Birgitta Svensson i sin inledning till
antologin ”Moderna landskap”:
Moderniteten har bland mycket annat resulterat i ett nytt sätt
att se på det förflutna, där det framtidsoptimistiska nuet
ställs mot en ’traditionell’ tillvaro där allt förmodas ha varit
mer autentiskt. I den sena moderniteten tycks denna nostalgi,
denna dröm om det naturliga, nästan överskugga det utvecklingsoch framstegstänkande som varit så utmärkande för moderniteten
(Saltzman & Svensson 1997:11).
Att nostalgin ”nästan” har överskuggat framstegstänkandet gör
att många människor idag pendlar mellan de två
förhållningssätten. I själva verket kanske de flesta av oss
idag är pendlare?
Conny Pettersson, som tillsammans med sin hustru Anita äger
och driver Danbyholm, är född på hitsidan om nostalgistrecket
och tycks vara just en sådan ”pendlare”:
C: Om man liksom har bestämt sig för att ha ett jordbruk här
eller ett öppet landskap – annars är det ju skog som gäller. Och
det kan du ju liksom själv tänka dig om du skulle sätta skog
intill allén här. Vilket ramaskri det skulle bli!
N: Vad skulle du tycka själv då?
Sörmlands Museum
Sidan 36
2012-03-12
1
C: Nej, jag skulle inte tycka om det, men om jag inte kan få min
odling och gå runt – var ska jag då ta pengarna ifrån? Antingen
är det att sälja sånt här till dom här som sitter med stora
pengar, aktieklippare och sånt. Och dom har ju inget intresse av
att odla! Det dom har intresse av det är att få fram så mycket
vilt som möjligt till jakt. Det kan ju dom betala väldigt många
miljoner för. Men det blir ju ingen struktur, det blir ju inte…
det blir ju inte en kossa nånstans som går och betar i nån
ekhage eller nånting. Det dör alltså! Och det har ju med hela…
hela kulturlandskapet att göra, våra fina holmar och
betesholmar… Sparbankseken - ta den till exempel! Hur skulle den
se ut… runt… om det inte hade varit betesdjur som hade gått
nedanför. Du vet ju själv hur fort det blir med sly! Så att om
man ska ha sånt här kvar så måste man nog… tänka sig lite för.
Och om vi inte hade gått med i EU, så var det ju en avreglering
av svenskt jordbruk, det var ju planen från socialdemokraterna
att det var ju fullständig avreglering. Och det är samma sak som
nedläggning då.
Å ena sidan vet Conny precis vilka värden som hegemonin
uppmärksammar - han vet att det skulle bli ”ramaskri” om han
planterade granskog intill allén och själv är han inte heller
opåverkad av de nostalgiska värderingarna. Å andra sidan måste
han kunna försörja sig och sin familj och är därför inte sen
att använda bevarandet av kulturmiljön som argument i sin
kritik av svensk jordbruks- och skattepolitik. Vore det inte
för EU skulle jag få lägga ner alltihopa, säger Conny.
Danbyholm består av cirka 1500 hkt mark, varav drygt 500 är
åkermark. Eftersom Conny bara har en anställd innebär detta
drygt 250 hkt åkermark per man att ta hand om. Tidigare hade
han flera anställda, men det bär sig inte längre.
När vi strövar genom Danbyholmsparken visar Conny lite
uppgivet resterna av de gamla parkgångarna samtidigt som hans
magsår kommer på tal. Magsåret, som han fick strax efter
övertagandet av Danbyholm för tio år sedan, är bättre nu sedan
han slutat att ha så höga prestationskrav på sig själv. Vi
talar om EU-bidrag och jag nämner att det numera finns
Sörmlands Museum
Sidan 37
2012-03-12
1
konsulter att tillgå, specialiserade på att utforma
ansökningar. ”Jo, tack”, säger Conny, ”jag anlitade en sådan”.
På hans min och kroppsspråk ser jag att det var ett tämligen
värdelöst experiment. Konsulten fick betalt för sitt arbete.
Själv fick Conny inte krona.
Att driva en herrgård utan vare sig pengar eller personal är i
och för sig inget unikt idag, men till de ”vanliga” problemen
kommer i Connys fall också hans kamp för erkännande bland de
andra godsägarna i trakten:
C: Det var ju sagt så här att:
klara av det!
Dom kommer aldrig att kunna
- Anita och jag då. Det var ju sagt så. /…/ Så
att det var väl vårt första mål - att så är inte fallet. Utan vi
jobbar ju som faan och försöker göra rätt. Så det börjar vi väl
kanske få höra i positiv anda mycket nu då istället. Men så var
det ju! Och det är ju lite jobbigt också.
N: Varifrån var det ni hörde dom här… liksom… ryktena? Vem var
det som spred dom – att ni inte skulle greja det?
C: Andra. Andra ägare till typ samma. Eftersom, när man inte är
född till det, så att säga, eller ärvt, så att säga, då är man
ju inte accepterad
lite så är det väl. /…/ Du vet ju - den
gamla ägarinnan - vi var väl dom enda som hon tyckte skulle
kunna klara av det här, att driva en sån här… därför att jag har
jobbat åt henne så pass länge så hon visste ju det. Och då
gjordes det på ett sånt sätt att vi skulle kunna
kunna
fortsätta. Och folk vet ju aldrig hela sanningen men små byar…
dom är ju som dom är! /…/ Fast det börjar nog ändra sig lite,
för att vi har lite stuns på vår växtodling till exempel.
Rika minnen kontra färska ögon
I Riksantikvariesämbetets beskrivning av projektet Nutida
landskap (RAÄ. PM 2000-02-11) framhålls att det skulle vara
Sörmlands Museum
Sidan 38
2012-03-12
1
intressant att studera vilken roll olika ”kulturella
uttolkningar” (bildkonst, film, litteratur, folklore,
namngivning etc.) kan tänkas spela för människors förhållande
till landskapet. Om detta kan man dels säga att en sådan
frågeställning kräver en hel studie i sig. Dessutom tycks den
implicera en syn på kultur utifrån ett i första hand estetiskt
kulturbegrepp där de kulturella uttolkningarna likställs med
produkter härsprungna ur intellektuellt och/eller konstnärligt
arbete. Ur etnologisk synvinkel inbegriper termen kultur
emellertid en människas hela livsstil - såväl materiellt, som
intellektuellt och andligt. Med andra ord är erfarenheter,
minnen, tro, moral, lagar, sedvänjor, färdigheter och vanor
också ”kultur” sett ur detta perspektiv. Den fokusering på
landskapet så som det uppfattas och upplevs som är
utgångspunkt för denna studie, innebär därmed i sig just en
undersökning av kulturella uttolkningar.
Jag ska här nedan redogöra för en, ur etnologiskt synvinkel,
”kulturell” dimension: nämligen människors minnen och
erfarenheter.
Minneslängd och minneskapital
Jag har i detta sammanhang laborerat med två begrepp. Dels
något jag har valt att kalla minneslängd, det vill säga hur
långt tillbaka en individ har personliga minnen av en plats.
Det andra begreppet kallar jag minneskapital med vilket jag
menar den sammantagna mängden minneslängd, det kollektiva
minne, som en person har tillgång till på en plats.
På Valinge visade sig det gemensamma minneskapitalet ha en
stor spännvidd. Den av informanterna som hade den kortaste
personliga minneslängden på Valinge hade bara bott där i nio
månader. Å andra sidan är hon delaktig i det gemensamma
minneskapitalet på Valinge som sträcker sig mycket längre
tillbaka i tiden tack vare att det där finns människor som har
personliga minnen åttio år tillbaka. På Danbyholm var
spännvidden betydligt mindre, mellan cirka två och trettio år.
Sörmlands Museum
Sidan 39
2012-03-12
1
I jämförelse med Valinge kanske man skulle kunna säga om
Danbyholm att det där finns ett ”glapp” i historiemedvetandet.
I allmänhet tycks man vara mindre kunnig än på Valinge om
gårdens historia och om hur livsbetingelserna såg ut för bara
femtio år sedan. Det kan finnas flera förklaringar till detta,
men jag tror att en viktig faktor är att på Valinge hålls
historien levande i människors medvetande genom att gården har
funnits i samma familjs ägo i sju generationer. På Danbyholm
har de nuvarande ägarna, Conny och Anita Pettersson, ”bara”
funnits sedan 1990.
På Valinge finns dessutom människor som arbetade på gården
redan före statsystemets avskaffande, liksom före
mekaniseringen av jordbruket. Dessa har själva varit med om
och upplevt förändringarna i landskapet liksom i den sociala
strukturen. Några är födda på 10-talet och kan berätta om
sådant som andra - människor födda på artonhundratalet och nu
sedan länge döda - i sin tur har berättat för dem.
Till detta kommer att det bland Valinges sommartorpare finns
flera som har bott på gården i tre, fyra generationer och vars
far- eller morföräldrar har fört vidare sina minnen vilket gör
dem till bärare av minnen som ligger kanske hundrafemtio år
tillbaka i tiden. Här kan vi med andra ord verkligen tala om
ett ”levande minneskapital”. Detta gäller till exempel Birgit
Lyngskog och hennes dotter Karin Flynn på Karltorp, som ju i
sig själva utgör tredje och fjärde generationen på torpet.
Båda kan berätta om sådant som mormor har berättat för dem,
liksom sådant som mormors mor berättade för mormor, och på så
sätt hålls minnena och berättelserna från platsen vid liv.
Karin berättar:
K:
Mormor berättade för mig att hon ville inte gå som 'nån slav
på landet’. Hon ville ju ’till stan!'. För hon hade ju fått...
varit tvungen då på sommarlovet och rensa rover. Det var det
värsta hon visste! Och så var hon med och planterade allén! Det
brukar jag tänka på varje gång jag åker /.../ för hon brukade
säga när man skjutsade henne: 'Jaa, tänk den sommarn när vi fick
gå här och plantera och...'/…/ Det tyckte jag var roligt när
Sörmlands Museum
Sidan 40
2012-03-12
1
mormor berättade om sin barndom. Det här med landet och det var
ju inte... det var ju inte så kul, men liksom att det fanns så
mycket folk och det, det var ju roligt. Och sen också allt det
här med när det var dans och... musik...
BILDER:
1. ”Karin Flynn/Birgit Lyngskog”
BILDTEXT:
Karin Flynn och Birgit Lyngskog är fjärde respektive tredje generationen på Karltorp. Birgits
morfar, som var gårdsnickare på Valinge, var med och byggde huset.
2. ”Från Danbyhållet 1”
BILDTEXT:
Karins Flynns mormor var med och planterade den ”nyare” delen av allén på Valinge, något Karin
tänker på varje gång hon åker igenom.
Bland de upplevelsevärden på Valinge som Karin gärna
framhåller finns just kopplingen till historien och till folk
på trakten. Hon uppskattar kontakten med ett äldre,
permanentboende torparpar som bor uppe i skogen. Mannen är
över åttio år och född i ett av torpen på Valinge och Karin
har sett honom genom hela sitt liv. Karin och hennes sambo
åker alltid skogsvägen förbi deras torp. Ibland är mannen ute
och ”då får man höra lite grand från där och där”, berättar
Karin. ”Och det är ju ännu roligare att vara här ju mer man
vet!”.
På Danbyholm tycks de flesta av dem som minns tider från förr
antingen vara döda eller mestadels befinna sig på annan ort.
Av dem jag talat med minns ingen mer än två, tre decennier
tillbaka. På pensionärshemmet i Björkvik ska det, enligt Olof
Hermelin på Sörmlands Museum, emellertid finnas en gammal dam
som varit statarhustru på Danbyholm. Men ingen av mina
informanter på Danbyholm har hänvisat till henne, så
kontinuiteten vad gäller hennes minnen från gården tycks i
alla fall vara bruten: hennes minnen lever ju inte vidare i
nästa generations medvetande.
Sörmlands Museum
Sidan 41
2012-03-12
1
Maria Johansson som bor i ”Ekhyddan”, en av de före detta
arbetarbostäderna på Danbyholm, beklagar att det gamla
trädgårdsmästeriet som hon kan se ifrån sitt köksfönster idag
är totalt förfallet. Maria har träffat en före detta hyresgäst
som minns när det var handelsträdgård där. Jag frågar Maria om
hon även har hört folk berätta om andra saker som funnits förr
på Danbyholm? ”Nej, det är dåligt”, säger Maria. Hon vet inget
om de människor som har bott i Ekhyddan före henne.
BILDER: 1. ”Mats&Maria på trappan”
BILDTEXT:
Maria Johansson och hennes man Mats bor sedan ett par år i före detta arbetarbostaden
”Ekhyddan” på Danbyholm.
2. ”Ekhyddan”
Ekhyddan. Dagens hyresgäster vet inget om dem som bott här före dem
Men att alldeles frånkänna Danbyholm förekomsten av ett
minneskapital vore dock orättvist. På Danbyholmstorpen, liksom
på Valinges torp, händer det att nutidens hyresgäster får
besök av gårdagens torpare. Äldre människor som vuxit upp i
torpen återvänder gärna till sitt barndomslandskap för att se
vad som har förändrats och för att minnas. Några återkommer
till och med varje år. Ofta kan de berätta om hur de bodde
åtta personer i köket eller om hur deras mor, när de slutligen
lämnade torpet på 40-talet, grävde ner alla kopparkastrullerna
eftersom hon inte tyckte de var värda att ta med. Ibland
återkommer man för att se hur körsbärsträdet man planterade
någon gång på tjugotalet har tagit sig. Någon annan återvänder
till ett torp vars äpplen man alltid brukade palla på vägen
till skolan – bara för att se om äppelträdet står kvar!
BILD: ”Äppelträdet skolbarnen pallade”.
BILDTEXT:
Lennart Öhman framför det gamla äppelträdet utanför Långgölet. En gammal man som kom på
besök har berättat att trädet är från 1885. Som barn brukade han och de andra skolbarnen på
sin dagliga väg till skolan klättra upp i trädet, palla så mycket äpplen de vågade och sedan
springa för allt de var värda.
Sörmlands Museum
Sidan 42
2012-03-12
1
Lennart och Jutta Öhman på Långgölet berättar om ett par äldre
nu avlidna män som kunde berätta mycket om gamla tider på
Danbyholm. Dels var det ”Robert” som blev över nittio år och
som hade vuxit upp i ”arbetarbostad” på godset och även
arbetat där större delen av sitt liv. Honom pumpade vi mycket,
berättar Jutta och Lennart. Han visste mycket och hade en
härlig humor. Han brukade kalla sig själv för den förra
godsägarens ”fornminne” och den nuvarandes (Connys)
”närminne”. En annan man, som inte heller längre är i livet
och som Öhmans träffade flera gånger, kallades ”Post-Johan”
eftersom han körde ut posten på godset. Denne lär ha gått runt
med bandspelare och intervjuat alla gamla människor på
trakten, bland annat just ovan nämnde Robert1.
Det tycks med andra ord finnas material att hämta om man vill
sätta sig in i gamla tider på Danbyholm. Och när jag frågar
Lennart och Jutta om det finns en ”platsens själ” på Långgölet
svarar de:
L: Ja! Definitivt! Om det nu kan bero på att två människor har
dött här genom olycksfall. En kille klättra opp i päronträdet
och en annan kille dog på ett annat sätt. Jo! En
sprängningsolycka. Men det gjorde han inte här.
J: Och sen har nån hängt sig.
L: Och hängt sig på logen. Så det är… om det är dom kanske som…
jo, men jag tycker att det har en själ. Det är så mycket
historik… historia över det!
J: Ja, jag tror genom historien, att vi har forskat lite grand
vad som finns… då har man ett helt annat förhållande till
platsen…
1
Vart detta material har tagit vägen återstår att ta reda på. Öhmans tror
att det eventuellt kan ha tagits om hand av hembygdsföreningen i Björkvik,
eller av ”något museum”.
Sörmlands Museum
Sidan 43
2012-03-12
1
Men ändå går de nuvarande ägarna, Conny och Anita Pettersson,
omkring på Danbyholm och rotar bland gamla saker vars historia
ingen längre kan berätta. De har så att säga inte minnena
gratis utan måste tillägna sig dem. Och detta tar tid. Och
just tid är något som varken Conny och Anita eller Kerstin på
Valinge riktigt har – stressade och underbemannade
storgodsjordbrukare som de är. En god källa bör förstås
godsets förra ägare, Liselott Bernström, vara. Men dels bor
Liselott numera mestadels i Skåne och dels sträcker sig hennes
egen historia på Danbyholm inte heller så långt tillbaka;
Liselotts morfar köpte godset 1916, samma år som hon själv
föddes.
BILD: ”Kvarnbyggnaden”
BILDTEXT:
I den gamla kvarnen på Danbyholm har Conny Pettersson samlat alla "gamla saker" han
har hittat på gården och ansett värda att spara. Härinne är det smockfullt av gamla vagnar, slädar,
kylskåp, linberedningsverktyg, grindar och allt möjligt annat.
Kerstin Gullstrand på Valinge har haft hela sitt liv på sig
att tillägna sig gårdens historia, även om hon erkänner att
det snarare var hennes bror än hon som i barndomen var road av
att gå på promenad med morfar och fråga vad de olika torpen
hette. Ännu i tjugoårsåldern kunde hon för död och pina inte
tänka sig att bli den som skulle ”fullfölja traditionen” och
ta över gården efter morbror Olof. Med tiden insåg hon
emellertid att detta var hennes öde och idag har Kerstin ännu
möjligheten att fråga sin morbror om olika föremåls och
byggnaders historia. På Valinge finns också, genom Olofs
försorg, ett gårdsarkiv och till och med ett ”museum”.
Den
ett
med
för
det
socialt och kulturellt sett ”klassiska” herrgården – som
samhälle i sig, med sin egen speciella historia – tycks
andra ord mer intakt på Valinge än på Danbyholm. Belysande
detta är följande två citat. Så här säger först Kerstin om
bästa med att bo/äga Valinge.
K: Känslan av, av… kontinuitet... Rötter. Om jag säger att det
här är mitt så är det inte för att det råkar vara jag som är
ägare utan… familjen har funnits här så pass länge så att… jag
Sörmlands Museum
Sidan 44
2012-03-12
1
är en del utav… av det här, utan att… egentligen behöv… jag
finn… det är så mycket här som är… Ja, det är en plats på
jorden.
När jag sedan frågar Anita Pettersson på Danbyholm om
fördelar med att bo på Danbyholm så säger hon:
A: Det är väldigt vackert här. Vackert att det ligger vid sjön.
Parken och omgivningarna är fina. Husen är fina om man inte
tittar så noga. Böljande fälten. Fint landskap.
Med detta vill jag absolut inte påstå att det skulle saknas
ett intresse för historien på Danbyholm. Både Conny och Anita
funderar mycket på hur det var och hur det såg ut förr i tiden
på gården. Men ”vi kan ju för lite”, säger Conny och berättar
att efter mitt första besök på Danbyholm har de skaffat böcker
om olika stilar och årtal:
C: För att kunna veta då när… empire… Johan… och artonhundratio
till artonhundratrettio… så man vet det då!
För Conny och Anita är det viktigt att göra saker och ting på
”rätt” sätt, när det till exempel gäller renovering av
byggnader. För som Conny säger: man vill ju inte ”göra bort
sig för framtiden”.
Också Conny talar om känslan av att förvalta något – ett
”kulturarv” - och han vill ”återskapa” Danbyholm till det
”mönsterställe som det var en gång i tiden”. Med ”en gång i
tiden” avser han tidigt 1900-tal, när Danbyholm hade ett
mycket gott rykte som avelsgård med hästar och svin och med
framstående växtodling. Anita hänvisar till ett foto, på
väggen uppe i huvudbyggnaden, med ett antal av godsets
arbetare uppradade på gårdsplanen någon gång i början av 1900talet:
A: När det var så där mycket folk – då blev det ju skött!
Sörmlands Museum
Sidan 45
2012-03-12
1
Anita vet att ”Stora huset” är från 1700-talet, men inte exakt
när: det är ”lite dåligt” med kunskaperna, säger hon och
hänvisar istället till sonen, Viktors, skoluppsats2. Viktor har
ägnat en hel uppsats åt Danbyholms historia – inspirerad av
sin praktik hos Magnus Josefsson, byggnadsantikvarie på
Sörmlands Museum. Magnus Josefsson har varit inkopplad som
konsult vid framtagandet av lämplig färgsättning av flyglar
och ekonomibyggnader på Danbyholm. Själva målningsarbetet har
sedan Anita tillsammans med sina två döttrar stått för.
BILD: P0000236.JPG, samt ”Stallet”
BILDTEXT:
Flyglarna. På Danbyholm är det Anita Pettersson och hennes döttrar som har utfört
målningsarbetet på gårdens exteriörer. Byggnadsantikvarie Magnus Josefsson på Sörmlands
Museum har varit konsult vid färgsättningen.
BILD: ”Stallet”
BILDTEXT:
Stallet.
BILD: P0000249.JPG
BILDTEXT:
Utan ekonomiska bidrag får man dock ta renoveringsarbetet lite pö om pö och i den mån tid och
skollov tillåter.
Kontinuiteten – att herrgården, liksom kontraktet på torpet,
går i arv inom en släkt – kanske alltså kan sägas vara en
starkt bidragande orsak till att historien hålls vid liv. Å
andra sidan kan det ju naturligtvis diskuteras var och när
”historien” börjar. Historia skapas ju egentligen i det
ögonblick en människa sätter sin fot på en plats. Har du varit
på en plats en stund har du redan ett ”historiskt” förhållande
till den platsen. När vi talar om huruvida en plats har en
själ säger Anita Pettersson på Danbyholm att detta i så fall
är något man bygger upp när man varit länge på ett ställe. ”Ju
mer arbete man lägger ned på ett ställe, desto mer känner man
2
Å andra sidan tycks inte heller expertisen vara på det klara med när
Danbyholms corps de logi uppfördes. Här varierar uppgifterna från 1680-tal
till 1730-tal. Se t.ex.: Herrmanns 1985, Svenska gods och gårdar 1930,
Sörmlandsbygden 1988.
Sörmlands Museum
Sidan 46
2012-03-12
1
för det. Vi skulle ju kunna sälja och leva gott, men vi trivs
här”, säger hon.
BILD: P0000191.JPG
BILDTEXT:
Anita Pettersson och hennes hundar trivs bra på sitt Danbyholm.
Eller som Katarina Saltzman och Birgitta Svensson uttrycker
det:
Historien är en del av varje plats betydelse, men det finns inte
en historia utan många, beroende på hur det förflutna
återberättas. /…/ Att diskutera platsens historia blir
emellertid också att diskutera samtiden. Landskapet tillskrivs
en historia, och genom att befinna sig i landskapet rör sig
människor ofta i det förflutna och i nuet på en och samma gång”
(Saltzman & Svensson 1997:11)
Ett antal bilder att konsumera eller en plats för rekreation?
Etnologen Orvar Löfgren har påpekat att det slående med många
studier av landskapet är att de fokuserar mer på naturen som
ett antal bilder att konsumera än som en fysisk erfarenhet:
Folk får betygssätta vyer snarare än upplevelser på ett sätt som
blir något endimensionellt. En vandring i skogen formas av andra
sinnen än ögat, naturen är även dofter, ljud,
kroppsansträngningar, liksom känslor av hemtamhet, främlingskap,
ordning eller kaos (Löfgren 1997:54).
För Danbyholm och Valinges många hyresgäster kan landskapet
runt omkring dem kanske många gånger sägas vara just en
konsumtionsvara, en vy man hyr för att få njuta av. Jessica
Etzell, nybliven hyresgäst på Valinge, tycker till exempel att
det är ”rätt mysigt” att det är ”åkermark runt omkring här
hela tiden, speciellt när man ser sjön”. ”Rätt mysigt” är det
också att se när de skördar: ”det är väldigt typiskt för att
Sörmlands Museum
Sidan 47
2012-03-12
1
bo på landet”, tycker hon, när de håller på med traktorer och
”det händer lite”.
Leif Rylander och Gun-Britt Löfqvist, helg- och sommartorpare
på torpet Nedre Smedskärr på Valinge, berättar om hur de ser
landskapet förändras från helg till helg under vårarna. De ser
när alla blommor kommer, hur trädens knoppar spricker ut och
hur flyttfåglarna återvänder i omgångar. På vår- och
höstkvällar kan de se strecken av de tusentals tranor som
brukar stanna till på sin väg norr- eller söderut. På somrarna
sitter Leif och Gun-Britt ofta ute tills det är helt mörkt,
tills de ingenting ser. Det blir nästan till tio eller elva
varenda kväll.
G: Som förr då, när dom hade korna, då satt vi alltid här och
titta. Det var ett visst klockslag då kom mjölkbilen [skrattar].
L: Ja, den kom halv tie varenda kväll. /…/ Därnere, på vägen,
stora vägen… titta vi på mjölkbilen när den åkte bort till
går’n, till Valinge. Den kom där då, halv tie varenda kväll. Den
kunde man ställa klockan efter.
Men precis som Löfgren påpekar är det emellertid inte alltid
de visuella upplevelserna i landskapet som informanterna i
första hand framhåller som värdefulla. För Leif och Gun-Britt,
liksom för många andra hyrestorpare, är det här landskapet
framför allt en plats för rekreation och vila. Så här säger
till exempel Gun-Britt när jag frågar vad det är de uppskattar
med att vara på Smedskärr:
G. Avkoppling… när man har jobbat och kommer hit ut på freda’n –
man får slänga på sig en gammal träningsoverall – då känner man
att då är det hälg!
Gun-Britt och Leif talar också om friheten, naturen och
känslan av att kunna ”gå och komma och göra som man vill”.
Sörmlands Museum
Sidan 48
2012-03-12
1
Att ströva fritt i skogen och plocka svamp och bär är något
som de flesta informanter tycks uppskatta. Några avhåller sig
dock numera från skogspromenader efter det senaste decenniets
dramatiska ökning av vildsvin. Det tycks råda olika
uppfattningar om vildsvinens ”farlighet” och det cirkulerar en
hel del historier om anfallande svin och skadade hundar. Ingen
är naturligtvis glad åt de skador svinen gör på åkrar och i
trädgårdsland. Någon har sett uppbökade spår nära tomtgränsen
och därför satt upp elstängsel, andra har nattetid hört
bökanden och tunga steg och fått se grupper på upp till arton
djur intill husknuten. Ingen jag har talat med tycks
emellertid helt vilja ha bort svinen, vare sig man har sett
dem eller inte är man trots allt ganska fascinerad av detta
”nya” landskapselement.
Också den auditiva upplevelsen kan ibland upplevas som
viktigare än den rent visuella. Elsa Sandberg talar till
exempel om hur ”hemtrevligt” det var under lingonplockningen
på 50-talet att stå uppe på Ingmässlabergen och höra klockan
slå på ”stora huset” nere i Valinges gårdsby. Andra
informanter talar om lugnet, tryggheten samt tystnaden och
frånvaron av trafikbuller som värdefulla ingredienser i
herrgårdslandskapet.
Landskapet kan också erbjuda en flykt undan vardagens krav,
stressen och stadslivet. Storstadsbon Karin Flynn hade till
exempel behov av att ”komma ifrån” efter en skilsmässa som
olyckligtvis sammanföll med att hon permitterades från sitt
jobb. Karin tog sin tillflykt till sommartorpet på Valinge där
hon bosatte sig permanent under ett par år:
K: Och det var helt underbart! Som tur är, är jag ju inte
mörkrädd på nåt vis, utan jag är fascinerad av det här… mörkret
och tystheten… Och har man då haft ett så där… otroligt
stressigt liv, som jag hade haft innan, så var det jätteskönt!
Aktiva brukare och passiva konsumenter
Sörmlands Museum
Sidan 49
2012-03-12
1
Jag har i det föregående berört tanken att herrgårdarnas
hyresgästerna skulle kunna betraktats som konsumenter av
landskapet. Men ska den teorin hålla så måste landskapet
avgränsas, vi måste först undanta den egna stugan och den egna
täppan. Landskapet som är till för att avnjutas eller
konsumeras, ligger nämligen utanför det egna torpets domäner.
Det är den vy man kan se bortom staketet, det landskap i
vilket man företar sina kvällspromenader, den skog där man
tycker om att ströva och plocka sin svamp, de bilder som
svischar förbi bilrutan då man åker till landet. I detta
landskap vill man inte ha förändringar. Där det gick kvigor
när man var liten, där ska det fortfarande gå kvigor.
Mjölkbilen ska komma på slaget halv tie varje kväll och någon
energiskog, där det alltid funnits havreåker, det vill man
inte se.
I den mån man accepterar förändringar handlar det om de
repetitiva: man uppskattar när bonden förändrar landskapet
genom att skörda, harva eller plöja, dessa förändringar
upplevs inte som hotfulla, emedan de återkommer på samma
bekanta och trygga sätt år från år.
Men när det kommer till den egna täppan är det knappast några
konservativpassiva konsumenter vi har att göra med. På det
egna torpet är man inte rädd för förändringar av mer bestående
slag, där kan innovationerna och förändringsivern tvärtom stå
högt i tak. Där renoveras och byggs det om, där isoleras golv
och läggs om tak, där snickras och målas, grävs och dikas det.
Någon bygger stall. Någon annan lägger ut grus och slagg och
kör med motorgräsklippare där farfar slog med lie. Man lägger
igen gamla köksland, anlägger nya rabatter och sätter ny
syrenberså. Man hugger ner det gamla vårdträdet när det börjar
skugga huset, man sätter upp tryckimpregnerade staket runt
tomten och kanske ska man också borra brunn?
Att utföra vissa arbetsuppgifter, att aktivt bruka eller
förändra landskapet är ett sätt att tillägna sig det – göra
det till sitt, menar etnologen Ella Johansson. Detta kan
jämföras med vårt städande, vårt behov av att hålla ordning
Sörmlands Museum
Sidan 50
2012-03-12
1
för att skapa ett hem, säger Johansson (Johansson 1997). Orvar
Löfgren har visat på paralleller i kolonistugerörelsens
utveckling från slutet av artonhundratalet:
Koloniområdena blev till egna småriken, där det anlades
nyttoträdgårdar och snickrades stugor. /…/ Här gavs den egna
skaparlustan och händigheten ett utlopp som industriarbetet i
allt mindre grad kunde tillfredsställa, här byggde man upp sin
egen fria sfär, där man kunde rå sig själv utan att känna sig
övervakad av borgerskapets kritiska blickar (Löfgren 1997:55).
För herrgårdarnas hyresgäster borde situationen dock vara
något annorlunda än för kolonistugeägarna. Som hyresgäst torde
man ju knappast ha riktigt samma frihet, och kanske inte
heller samma lust, att lägga ner arbete och pengar på något
man själv inte äger. För ett par år sedan fick ett flertal av
hyresgästerna på Valinge veta att deras hyresvärd, Kerstin
Gullstrand, planerade att stycka av och sälja ett antal torp
och gårdar inom herrgårdens ägor. Trots att hyresgästerna hade
första hand på köpet utlöste beskedet oro och förstämning
bland många (de flesta tycks inte själva haft medel att lösa
ut sina torp). När lantmätaren sedan kom och började staka ut
de nya gränserna och sätta ut markeringar i landskapet blev
man påmind om den bistra verkligheten: man var hyresgäst –
inte ägare. De psykologiska försvarsmekanismerna slog till
vilket medförde att många ”tappade sugen” och ville inte
längre ”göra ett dugg” på sina torp. I avvaktan på vidare
besked lät man potatislandet växa igen. Karin Flynn, vars eget
Karltorp visserligen aldrig var aktuellt för avstyckning,
berättar dock om en fiskarfamilj som blev uppsagd. Familjen
hade haft stugan ”väldigt länge”:
K: Det blir lite grand av det här feodala i alla fall, trots att
vi… [skrattar till]… vi är i ett annat sekel.
BILD: ”Ny gränsmarkering vid Smedskärr”
BILDTEXT:
När lantmätaren kom ut och började sätta ut nya gränsmarkeringar i landskapet
skapade detta oro och förstämning bland många hyresgäster på Valinges torp.
Sörmlands Museum
Sidan 51
2012-03-12
1
I slutändan blev emellertid endast tre fastigheter avstyckade
från Valinge och de flesta kunde andas ut.
Men det finns också andra hot än avstyckningar för en torpare.
Karin Flynn talar till exempel om åskan:
K: Slår åskan ner och det börjar brinna, ja, då kan vi aldrig
vara på Karltorp mer – om vi inte skulle äga det - för det är ju
ingen som kommer att bygga upp det.
Men trots dessa ”hot” är det ändå slående hur förvånansvärt
mycket tid och arbete dagens torpare faktiskt lägger ner på
sina torp och täppor. Etnologen Ella Johansson menar att
människor genom själva stökandet, tuktandet och hävdandet av
jorden legitimerar sitt ägande till densamma:
Att hävda betyder att bruka, men också att genom själva bruket
göra en plats eller en resurs till sin ägodel. Ohävdad jord
riskerar att bli någon annans… (Johansson 1997:88).
Den som inte hävdar sin mark anses alltså inte ha rätt till
den, något som ofta blir extra tydligt i radhus- och
villaområden där grannarna tittar snett på den som inte
”sköter om” sin jordplätt eller tomt.
När det gäller hyrestorparnas byggnader sker hävdandet ofta
med hyresvärdens välvilliga tillhandahållande av material: på
Danbyholm har man eget sågverk dit hyresgästerna kan komma och
hämta virke. I det närbelägna samhället finns en målarbutik
där man kan välja ut tapeter och hämta ut färg som skrivs upp
på hyresvärdens konto. Också på Valinge står, som tidigare
nämnts, hyresvärden för materialet, om man är beredd att göra
jobbet själv.
Men det händer faktiskt att också områden utanför den egna
täppan blir hävdade. Amatörodlarna Lennart och Jutta Öhman, på
Danbyholmstorpet Långgölet, har fått hyresvärdens tillstånd
att utöka sin egenhändigt anlagda plantskola genom att
Sörmlands Museum
Sidan 52
2012-03-12
1
successivt ”äta sig in” i skogen. ”Så långt ni orkar”, var
hyresvärdens svar när de frågade hur långt de fick utsträcka
sina planteringar. Idag har de anlagt minst 150 ”blötbäddar” –
en egen metod för att få i princip vilka växter som helst att
trivas - mitt i den svenska granskogen.
BILDER:
1. Trädgård och hus 2. ”vid bild plantskolan”
BILDTEXT:
På torpet Långgölet har Lennart och Jutta Öhman mitt i skogen, tack vare sin egen metod med
”blötbäddar”, framgångsrikt skapat en hel plantskola med perenner och prunkande
rododendronbuskar.
3.”Lennarts vattentäkt”
BILDTEXT:
I sin iver att anlägga en vattentäkt för att få vatten till sina älskade rododendronbuskar råkade
Lennart dock ta kål på ett flertal granar och tallar.
BILDER: 1. ”Blötbäddar”
Minst 150 sådana här ”blötbäddar” har Lennart och Jutta anlagt på Långgölet. Plantskolan tar all
deras vakna tid. De äter alltid sin lunch kall för "det tar ju tid att stå vid spisen".
och de hinner aldrig gå en promenad. ”Vi får ju gå ändå i plantskolan”. De brukar säga att de
borde köpa en stegmätare för att se hur mycket de går varje dag. Och mer blir det med åren
eftersom de ständigt glömmer redskap och annat de ska ha och får gå tillbaka ner och hämta.
Lennart bär numera därför alltid overall med många fickor.
2. ”Jutta&Lennart Öman på trappan”
BILDTEXT:
Vid sidan av arbetet med plantskolan har Lennart och Jutta också renoverat den
”kulturskyddade” stugan som är byggd omkring 1750. Arbetet, som tog flera år, har också
bidragit till känslan av att Långgölet är deras ”eget”.
Lennart och Jutta är bägge över sjuttio år. Vad kommer att
hända när de inte längre orkar hålla sin plantskola? Jag
frågade Lennart hur han tror att det kommer att se ut på
Långgölet om femtio år:
L: Ja, det skulle jag inte vilja veta. Jag bara tänker: vad har
man gjort med alla rododendron däruppe? Och får elstängslet vara
Sörmlands Museum
Sidan 53
2012-03-12
1
kvar? Man kunde ju ha det som en turistattraktion. Men då krävs
det ju att det finns människor här.
N: Tror du att det blir svårt att få människor att finnas här i
framtiden?
L: Jaa, vi har ju pratat med folk om det är nån som vill överta
det här... vi har inte... ah, det är för mycket krav på't. Ja,
för att dom ska ha det här ungefär som vi har haft och gjort, då
får dom ju inte ha för mycket ungar... nej. För då räcker inte
tiden till! Dom måste ha ett enormt intresse!
Jutta och Lennart har verkligen gjort Långgölet till ”sitt”,
trots att de egentligen hyr det. Som vilken hemmansägare som
helst har Lennart synpunkter på sin efterträdare.
Men att bara ”konsumera” landskapet kan också det vara ett
sätt att tillägna sig det och därmed leda till ett behov av
att även ”hävda” det som sitt. Något som Karin Flynn på
Valingetorpet Karltorp oroades av, i samband med att en
närliggande arrendegård styckades av från Valinge, var att den
som köpte marken skulle bygga stugby:
K: Det skulle jag uppleva som ett hot. För man blir ju lite så
här… löjligt revirtänkande. /…/ Ska dom ta våra svampar?! Det
finns så lite!!! Man blir lite så där… det måste jag erkänna.
Medan Karin är rädd för att ”hennes” skog skulle tas i
besittning av nya intränglingar, menar hennes mor, Birgit, att
alla har rätt att gå i skogen och att det räcker mer än väl åt
alla. På det svarar Karin:
K: Jovisst! Men det är ju det där… vi brukar säga: När vi är
här, då består världen av vägen och åkrarna och det runt om. Då…
då är det världen!
N: Mmm. Är det er värld också?
Sörmlands Museum
Sidan 54
2012-03-12
1
K: Jo, det är det ju!
Är Karin mer revirtänkande än Birgit? Beror det i så fall på
att Karin tillhör en senare generation? Är revirtänkandet
något som har tilltagit under nittonhundratalet? Detta ska
bland annat diskuteras under nästa rubrik.
Gemenskap kontra ökad privatisering
Revirpinket
Eva Fransson, kulturmiljövårdare på länsstyrelsen, tycker sig
uppleva en stor attitydförändring på den sörmländska
landsbygden sedan hon själv växte upp på femtiotalet. Numera
finns ”nästan en misstänksamhet mot främmande människor”,
menar hon:
E: ’Vem är det som kommer här och går på min backe? Här ska inte
vara nån. Här ska jag vara ensam!’.
Frånvaron av människor har gjort att när det väl dyker upp
någon upplevs det ofta som hotfullt, hävdar Eva. För en
storstadsbo som Karin Flynn kan samma brist på människor
istället vara en tillgång, en social begränsning som gör
världen mindre komplex:
K: På tal om det här revirpinket eller revirmarkeringen: står
det en bil på Vedtorgsvägen så visst säger vi till varandra: ”Ja
nu står det en bil där”. ”Jaha, är det den som var igår? /…/
Jaha! Ja, nu kommer Harry och Svea Källström… jag und… undrar
vem det där är…?’ Det är ju mycket av det. Och det tror jag
också är delar av avkopplingen /…/ att känna den här… som jag
tycker [skrattar till]… underbara begränsningen på nåt vis!
Att rå sig själv
En annan form av privatisering kanske man kan kalla behovet av
att kunna dra sig undan, ”rå sig själv”, något som tycks vara
viktigt för dem som har haft såväl en arbetstagarrelation som
Sörmlands Museum
Sidan 55
2012-03-12
1
ett hyresgästförhållande med godsägaren. Här har man ibland
haft en känsla av att inte riktigt få vara ifred. Så här
svarar till exempel Sven och Elsa Sandberg när jag frågar dem
om det finns någon plats på Valinge som de tycker särskilt
mycket om:
S: Näe. Det gör jag inte utan… näe… (tänker efter).
N: Näe?
S: Jo! Här! I stuga!
N: Jaha? Din egen stuga?
S: Här är det bra!
N: Här är det bra? Vad är det som är bra här da?
S: Jae… här är ju fritt och… och sen är det det att jag var ju
pensionär, eller vart, när vi kom hit, och jag… vi har ju rått
oss själva. Det har varit skönt. Sovit så länge vi har velat och
gått och lagt oss när vi ville.
E: Ja ingen som stör. Vi har ju ingen som vi har stört. Utan bor
ensam.
Idag bor Elsa och Sven i den före detta skogvaktarbostaden,
torpet ”Nysäter”, på Valinge, men före Svens pension bodde de
nere i gårdsbyn. Av citatet ovan är det omöjligt att avgöra
vem eller vilka Sven och Elsa syftar på när de talar om ”ingen
som stör”. Det kan ju i och för sig mycket väl vara de andra
hyresgästerna i byn. Men Sven återkommer genom intervjun flera
gånger till värdet av att ”rå sig själv” och också andra
informanter har berättat om före detta lantarbetare som inte
gärna har velat bo för nära sin arbetsgivare. Inte sällan har
man föredragit att bo i de torp som ligger så långt bort från
herrgården som möjligt, framför att bo bekvämt i gårdsbyn. Det
är inte svårt att tänka sig att detta har varit ett sätt att
Sörmlands Museum
Sidan 56
2012-03-12
1
markera självständighet och sätta gränser, att inte låta
ledighet och arbete flyta ihop. Huruvida behovet har tilltagit
eller inte är svårt att säga. Kanske är det helt enkelt en
sentida utveckling av den dröm om ”det egna torpet” som många
statare närde?
För yngre hyresgäster, som till exempel Jessica Etzell, är
detta att bo i gårdsbyn på Valinge – nära godsägarfamiljen –
emellertid tämligen oproblematiskt. Jessica är istället ganska
road av den gamle godsägaren, Olof Kleens, ”totala koll över
allt och alla – ”flyttar man en blomma så vet han om det”
säger hon3. Jessica har heller inget problem med Olofs yrkande
på att fortfarande tituleras ”Kapten”. För Jessica tycks detta
snarare vara ganska kuriöst – som en lustig påminnelse från
gångna tider – tider som hon själv aldrig har upplevt och
heller aldrig har lidit ont av. Jessica tycks inte ha samma
behov som de före detta anställda av att dra sig undan
”Kaptens” överinseende. Jessica är uppenbarligen stolt över
att bo på herrgården Valinge: hon kallar sig själv ”Valingebo”
– inte ”Stigtomtabo” (som de före detta lantarbetarna gör)4.
Kanske för att markera att hon inte längre är stadsbo kallar
hon sig inte heller för ”Nyköpingsbo”, nu är hon bosatt på
landet och dessutom på en herrgård. En herrgård som i hennes
ögon är en ”Bullerby”, inte ett uttryck för en föråldrad
patriarkalism.
För andra är det kanske något mindre kuriöst med gamla
herrgårdspatriarker. Karin Flynn på Karltorp berättar hur
hennes mormor, som var född 1889 och växte upp som torparbarn
på Valinge, neg ofrivilligt varje gång Olof Kleen körde förbi
med bilen:
3
Nuvarande ägaren Kerstin Gullstrands morbror Olof Kleen, bebor ännu corps
de logiet på Valinge.
4
Å andra sidan har Jessica aldrig varit Stigtomtabo eftersom hon flyttade
till Valinge långt efter kommunreformen. Stigtomta var före denna en egen
kommun. Numera tillhör Valinge Nyköpings kommun.
Sörmlands Museum
Sidan 57
2012-03-12
1
K: Ja, mormor, hon neg när han kom med bilen! Och det satt i!
Så… även om hon hade bestämt sig för att hon inte skulle göra
det – jag kommer ihåg det – det knixade!
Men också en patronus kan ha behov av att dra sig undan. En
halvmil från gårdsbyn, på en udde som sticker ut i Yngaren,
har Olof Kleen för många år sedan byggt sig en
”pickepinsstuga”. Stugan har varken eldstad eller elektricitet
men den utgör ändå Olofs favoritplats på Valinge:
O: Och där har jag… har jag Yngar’n… åt alla håll och kanter.
/…/ …vi har tillbragt mycket, mycket tid därute.
N: Som litet fritidshus då eller?
O: Ja, som fritidshus! Det är fyra väggar och tak och golv och
inte ett dugg mera. Och så en stor veranda, under tak… och där
sitter man… det är så pass mycket plats på verandan att man kan
sitta fyra personer runt ett kaffebord där.
N: Men ni sover… ni har sovit där?
O: Neej. Utan det är bara att man åker dit ut och sen är man i
fred (sen är man fri? otydligt) Och det var ju väldigt bra på
den tiden som man hade jordbruket på gång här, att… OM DET
SKULLE HÄNDA NÅNTING SÅ VISSTE ALLA, om dom behövde tillkalla
mig för nån orsak, så visste alla att jag var att hämta där.
Ute på sin udde kunde Olof vara ifred, samtidigt som det ändå
gick att nå honom om plikterna kallade. I likhet med många
andra tycks för Olof detta ”att få vara ifred” gå bäst i
närheten av vatten. Vatten är något som för nästan alla
informanter verkar utgöra ett slags andrum.
Maria Johansson, hyresgäst på Danbyholm, tycker att det är
väldigt skönt att gå ner till sjön, ”koppla av” och få vara
för sig själv.
Sörmlands Museum
Sidan 58
2012-03-12
1
BILD 1: Maria Johansson (mapp): ”På väg till badbryggan”
BILDTEXT:
Vatten som andrum. Nästan alla informanter talar om vatten, närheten till vatten, utsikten över
vatten. Att fiska, att bada, att dra sig tillbaka för rekreation, för att få vara ifred.
BILD 2: Valinge: Sandbergs: Elsas promenadväg till sjön:
”Badbryggan”.
BILDTEXT:
Är det vackert någonstans på Danbyholm eller Valinge så är det där man kan se vatten anser de
flesta. Bland förändringar som upplevs hotfulla finns t.ex. igenväxningen och nedskräpningen av
Yngaren.
Bland det bästa med Danbyholm tycker Maria är att få bo ”för
sig själv” och inte behöva ta hänsyn till några grannar. Hon
har aldrig bott inne i ett samhälle eller haft grannar inpå
knuten och hon tror inte heller att hon skulle klara av det.
Hon tycker det är ”lite jobbigt” när hon besöker vänner som
bor så.
Det olösliga dilemmat.
Samtidigt som vi uppskattar att vara för oss själva tycks vi
ändå sakna gemenskap. Maria Johansson på Danbyholm, som ju
helst vill bo för sig själv, har samtidigt en föreställning om
att det fanns mer gemenskap ”förr” och hon tycker att det vore
”mysigt” om man hade ”en sån där jättefin brygga och ha stor
midsommarfest då hela gården.”
Man vill vara ifred men ändå ha ”nära”. På Danbyholm
uppskattar man cykelavståndet till affären och ”Systembolaget”5
i Björkvik. På Valinge skulle man gärna vilja ha en buss in
till Stigtomta, som det fanns förr, eller ännu hellre ända
till Nyköping. Många talar med nostalgi om den gamla
konsumentägda affären i gårdsbyn, där man kunde få upp till
tolv procents återbäring. För de nyinflyttade barnfamiljerna
skulle en ny skola på Valinge inte heller vara så dumt. Ett
5
I affären i Björkvik kan man beställa varor från Systembolaget.
Sörmlands Museum
Sidan 59
2012-03-12
1
fungerande närsamhälle tycks alltså vara en viktig aspekt för
människors trivsel.
Parallellt och i konflikt med behovet av att få vara i fred,
att dra sig undan till den privata sfären, finns således även
ett behov av gemenskap. Kanske är detta ett olösligt dilemma,
något den moderna människan helt enkelt har att leva med?
Sörmlands Museum
Sidan 60
2012-03-12
1
Mötet aktörer – fackfolk
Aktörernas sätt att uppfatta, uppleva och värdesätta
herrgårdslandskapet har ju till stora delar behandlats i det
föregående, men hur förhåller sig nu detta till attityder och
gängse uppfattningar inom den professionella
kulturmiljövården?
Mentala bilder
Inledningsvis hävdade jag att ett sätt att ta reda på hur
människor uppfattar och upplever ett landskap är att be dem
beskriva det. Vad menar man är typiskt för det landskap man
har omkring sig? Är dessa uppfattningar och upplevelser
produkter av empiriska iakttagelser eller kognitiva processer?
Är landskapet en mental konnotation eller kanske en kulturell
konstruktion? Finns i detta sammanhang avgörande skillnader
mellan ”fackfolk” å ena sidan och ”vanligt folk” å den andra?
Det sörmländska landskapet
Ber man en fackman inom kulturmiljövården beskriva det typiskt
sörmländska landskapet får man först och främst veta att det
är ett ”varierande” och ”omväxlande” landskap. I själva verket
är det så varierande att det inte går att säga vad som är
typiskt. Här finns ju alla slag av landskap! Åtminstone talar
man om länets fyra olika kulturgeografiska regioner: kusten
med sin skärgård, Kålmården med sin skog, slättlandskapet och
det småbrutna, typiska Mälarlandskapet.
Att Sörmland är varierande är en uppfattning som fackfolket
delar med de flesta aktörer. Man är också överens om att det
sörmländska landskapet inte bara ser olika ut i olika delar av
länet - det varierar också mycket inom de olika regionerna.
Här finns mer eller mindre på en och samma plats sjöar och
skog, åsar och öppna vidder, dalar och slättmark.
Sörmlands Museum
Sidan 61
2012-03-12
1
Kulturmiljövårdarna menar att det ”klassiska” sörmländska
landskapet är ”kuperat” och "småskuret” eller ”småbrutet” med
mindre och omväxlande ytor bestående av åkermark och
vallodlingar, men också impediment som diken och åkerholmar.
Aktörerna tycker att det finns mycket sten i landskapet. Jämt
när man ska gräva är det stenar i vägen. Småsten,
stenbumlingar eller stenrösen. Några tycker apropå stenar att
det också är gott om gravfält och fornlämningar.
Det tycks alltså inte finnas några större skillnader mellan
fackfolk och aktörer i sättet att beskriva det sörmländska
landskapet. I de flesta avseenden tycks man vara överens, även
om man ibland uttrycker sig lite olika. Medan en
kulturmiljövårdare talar om att Sörmland är ”ganska
tättbebyggt”, säger en aktör att det är ”levande” tack vare
alla ”små tegar och torp”. Sättet att uttrycka sig kan ju
naturligtvis ha med andra faktorer att göra än den rent
professionella.
Men en märkbar skillnad är emellertid att aktörerna till
skillnad från fackmännen inte är rädda för att värdera
landskapet och de drar sig inte heller för att använda
superlativen ”vackrast”, ”finast” och ”bäst” om Sörmland. En
aktör menade att det ”Sverige” man lanserar utåt, det är ju
egentligen Sörmland: det brutna, varierande landskapet med
sjöar och björkhagar. ”Det är det som är Sverige egentligen”.
Det omväxlande, leende, ”ljusare och lite lättsammare”
Sörmland ställs gärna mot den totala enformigheten som man
menar karaktäriserar andra landskap. Komparationerna görs
gärna med Norrland som är för ”skogigt”, Skåne som är för
”platt”, Östergötland som är för ”flackt” och ”tråkigt” eller
Småland som är för ”trångt”.
En aktör menade dock att visst är det ”vackert med alla
böljande sädesfält” i Sörmland, och fint är det också att det
är så viltrikt, men det finns ju ”väldigt lite hagmark”. I
Småland har minsann ”var och varannan gård kor som går och
Sörmlands Museum
Sidan 62
2012-03-12
1
betar”. Till saken hör att just denne aktör är en göteborgare,
numera bosatt i… ja, just det: Småland.
Fördomarna om andras landskap liksom superlativen om det egna
sammanhänger kanske med att beskrivningarna inte sällan tycks
handla om mentala landskap snarare än faktiska:
fornlämningarna, som man menar att det finns så gott om, har
man sällan sett, man bara vet att de finns där eftersom det
står en kringla vid vägen och vad det småskurna beträffar
måste till och med kulturmiljövårdarna erkänna att det vi ser
genom bilrutan snarare är exempel på det sena
nittonhundratalets storskaliga produktionsytor än på det
idealiserade femtiotalslandskap man just har beskrivit som
typiskt sörmländskt. Så här säger Bo Svensson,
byggnadsantikvarie på länsstyrelsen när vi just har kört av
E4:an och är på väg 52 mot Stigtomta:
B: …just dom åkrar vi ser nu, är ju ganska väl tillrättalagda
och väldigt stora mot vad dom har varit tidigare. Förut har det
ju varit små åkrar och öppna diken. Här är ju allting väldigt
stora produktionsytor. Så det här är ju ett väldigt sent
nittonhundratalslandskap, efter femtiotalet.
Eva Fransson, arkeolog, agrarhistoriker och etnolog på
länsstyrelsen, menar att hon, i likhet med många andra inom
kulturmiljövården, är präglad av just femtiotalets småskaliga
landskap med ”många fler brukningsenheter” - då det ”fanns
mjölkkor på varenda liten gård och litet torp”:
E: …ja, jag tror att det är många kulturmiljövårdare som har den
här bilden framför sig – barndomens landskap.
Eva ställer sig skeptisk till de senaste tio årens
bidragspolitik där jordbrukarna istället för att producera
livsmedel förväntas leverera detta idealiserade
femtiotalslandskap. Det blir alltid konstgjort när man
försöker lyfta fram någonting, menar hon. Anpassningen till
den nya politiken syns tydligt när man åker i landskapet:
åkerholmar eller impediment röjs från sly eller betas allt
Sörmlands Museum
Sidan 63
2012-03-12
1
oftare, det har kommit upp staket och det är inte längre
ovanligt att man ser skogsbete - något som var totalt borta
under ett antal år, säger Eva.
E: Det är ju väldigt fjäskigt, egentligen, för oss medelålders
som minns det här landskapet som ett barndomslandskap.
Eva Franssons inställning är förmodligen inte opåverkad av
hennes egen bakgrund. 1990, när den nya bidragspolitiken kom,
var Eva själv ännu lantbrukare. När jag frågar hur hon
upplevde omställningen svarar hon att det var då hon förstod
att hon var tvungen att hitta en annan försörjning.
När Conny Pettersson på Danbyholm med sina femhundra hektar
åkermark ska beskriva det typiskt sörmländska landskapet talar
han först och främst om hur ”svårodlat” det är. Det brutna
landskapet är visserligen ”vackert” och har ”stora
naturvärden” men det är värden ”som inte syns i plånboken för
man har dom här andra problemen: åkerholmar i vägen, det är
diken, det är kuperat”. Allt detta gör det ”dyrare att odla
per hektar”, menar han:
C: Ska man bara vara växtodlingsproducent, då är det Skåne som
gäller. Här har vi ett annat kapital i skogen.
Det typiska herrgårdslandskapet
Hur förhåller det sig då med fackfolkets respektive aktörernas
sätt att beskriva det typiska herrgårdslandskapet? Finns några
avgörande skillnader här?
Egentligen inte. Man är ganska överens om att i det
sörmländska landskapet ingår också herrgårdarna och det
landskap som har präglats av dem. Här talar
kulturmiljövårdarna mindre om småskalighet och mer om stora,
öppna fält som ”omgärdas eller skärs sönder av alléer”.
Aktörerna talar om ”stora åkrar” men hellre om en allé ”upp
till stora boningshuset”. Att Valinges allé inte går spikrakt
Sörmlands Museum
Sidan 64
2012-03-12
1
upp mot entrén, liksom det faktum att det finns korsande
alléer både där och på Danbyholm, spelar tydligen ingen roll schablonbilden är starkare. Två äldre aktörer påpekade dock
att ”det finns alléer lite överallt”, det finns till exempel
många små ”efterapande bondgårdar” som har alléer.
Herrgårdarnas placering är man också ganska överens om:
huvudbyggnaderna ligger ofta uppe på en höjd, man hade känsla
för att lägga dem vackert med fin utsikt och södersol (detta
gäller för övrigt all äldre bebyggelse, menade en aktör).
Herrgårdslandskapet ”innehåller alltid vatten”, som en
kulturmiljövårdare uttryckte det. En annan hävdade att de
sörmländska herrgårdarna ligger ”som ett pärlband utmed
sjökanten”, alltmedan aktören menade att de ligger som en
”sol” runt sjön.
Kulturmiljövårdarna vill ha det till att herrgårdarna ligger i
de ”rika jordbruksbygderna” där det finns ”god jord”. ”Det är
alltid jordbruket, och i några fall bergsbruket, här i
Sörmland som har varit grunden för näringen”, säger Bo
Svensson på länsstyrelsen. Det typiska herrgårdslandskapet
innehåller hästar, åkermark och beteshagar, för ”man måste ju
försörja sig på något”, säger en hyresgäst på Valinge. Att
Valinge sedan ett par år tillbaka arrenderar ut ladugården
till en strutsuppfödare, nämns inte i sammanhanget.
BILD: P0000135.JPG
BILDTEXT:
2000-talets herrgårdslandskap? Strutsar ingår emellertid inte i den kognitiva bilden av
herrgårdslandskapet.
Trots att mer än hälften av informanterna nämnde skog som
typiskt för Sörmland är det ingen som gör det nu, när det
talas om herrgårdslandskapet. Detta är ju lite underligt med
tanke på att såväl Valinges som Danbyholms marker till stora
delar upptas av skog och att skogen ju har visat sig vara så
viktig för många. Men skogen har tydligen inget i det mentala
herrgårdslandskapet att göra. Jessica Etzell på Valinge som ju
Sörmlands Museum
Sidan 65
2012-03-12
1
mycket riktigt påpekade att herrgårdarna ”måste ju försörja
sig på något” (se ovan) säger till och med: ”inte skog, men
parker” om det typiska herrgårdslandskapet. Inte heller
kulturmiljövårdarna nämner skogen i sina beskrivningar.
Men parken den ingår alltså - både för aktörer och
kulturmiljövårdare. Park ”måste man väl ha om man har en
herrgård” säger en aktör. Så här säger Jessica på Valinge:
J: Och sen likadant – dom här parkerna som ligger på nersidan
mot allén – där… om man hade… om det hade varit så att det hade
fortfarande varit park, och att man hade kunnat gått och satt
sig där så hade jag kunnat tänkt mig att där skulle det själva
själen på Valinge finnas, för att där skulle det säkert va hur
mycket historier som helst som susar liksom i… i träden. Så… men
nu är det ju fårhage istället [skrattar]. Jag har ingen lust att
gå och socialisera mig med fåren!
En annan aktör tänker på de stora ekarna runt Valinge som
typiska inslag i herrgårdslandskapet. En tredje börjar tala om
grindstugan vid den västra alléns uppfart till Danbyholm. ”För
det var ju alltid en grind till dom där”.
BILDER: P0000207.JPG och ”Mot Sörby från Lilla Byggn.”
BILDTEXT:
2000-talets sörmländska herrgårdslandskap. Rik jordbruksbygd med ”god jord”, säger
kulturmiljövårdaren. Höga naturvärden men svårodlat med åkerholmar och diken, tycker
godsägaren. Vy från Danbyholm.
BILD: ”Mot Sörby från Lilla Byggn.”
Vy från Danbyholm.
Bättre förr?
Hur ser aktörer respektive fackfolk på förändringar i
herrgårdslandskapet? Vilka förändringar är
bra/tillåtna/accepterade? Vilka är dåliga eller till och med
Sörmlands Museum
Sidan 66
2012-03-12
1
hotfulla? Vad framhålls som värdefullt? Vad vill man bevara?
Vad kan man gärna vara utan?
Hus med historia
När, hur och varför ska ett hus bevaras? Hur gammalt är ett
gammalt hus? De nostalgiskt sinnade aktörerna tyckte ju att
ett dröm- eller idealförhållande är ett Valinge eller ett
Danbyholm med samtliga byggnader upprustade. Som nämnts kunde
vissa dock tänka sig att byta ut Valinges plåtladugård mot ”en
lagårdsbyggnad som ser ut som en gammal lagård”, en sån som
”hör till landskapet”. Vad säger fackmännen?
Till att börja med kan man konstatera att när det gäller
byggnader har begreppet ”gammalt” olika innebörd för en
fackman och en aktör. Medan de flesta av hyresgästerna på
Valinge och Danbyholm tycker att de sekelskifteshus de själva
bor i är gamla - eftersom något som är hundra år måste vara
gammalt – anser länsstyrelsens byggnadsantikvarie Bo Svensson
att ett hus från 1850 bara är ”hyfsat” gammalt.
Därmed inte sagt att Bo menar att hus byggda efter 1850 inte
skulle vara värda att bevara. När jag frågar honom hur han ser
på Valinges ekonomibyggnader från sextiotalet – om dessa
skulle få vara med i ett kulturreservat - anser han tvärtom
att man måste väga in allt på en plats när man tar ställning
till ett kulturreservat. Jag undrar om det inte finns något
årtal som utgör gräns för vad som betraktas som intressant,
men det finns inget fixt sådant, menar Bo. Själv bor han för
övrigt ”anti”, säger han. Anti vad?, undrar jag:
B: Nä dom flesta har ju ett gammalt hus som dom donar med. Det
har inte jag! Jag är… [skrattar] ganska nöjd utan hus! Eftersom
jag jobbar med dom så mycket och ser allt elände.
N: Så du bor i en förort byggt sjuttiosju eller?
B: Ja. Nä, jag bor i Nyköping, mitt i stan, i ett nybygge från
nittiotvå – lägenhet! Hyres!
Sörmlands Museum
Sidan 67
2012-03-12
1
Men diskussionen om äldre och yngre företeelsers
bevarandevärde gäller inte bara byggnader. För Eva Fransson på
länsstyrelsen är det överhuvudtaget inte självklart att en
kulturmiljövårdare alltid ska intressera sig för äldre tider:
E: …det finns ju spännande historia även i det moderna
jordbruket och den ständiga förändring som är där… och tvära
kasten mellan… tvingas ändra inriktning i jordbruksproduktionen…
kanske bara med några års framförhållning – om ens det!
Att förmoda att alla kulturmiljövårdare skulle vara
nostalgiker är med andra ord knappast på sin plats. Men hur
förhåller det sig med deras intresse för andra aspekter som
framkommit som värdefulla för aktörerna - den icke-visuella
aspekten liksom många aktörers intresse för interiörer?
Tar man ut en byggnadsantikvarie i herrgårdslandskapet vill
han gärna börja med att titta på huvudbyggnaden. Då kan det
låta så här:
B: Ganska enkel manbyggnad i klassiserande stil. Tidigt
artonhundratal – det ser man genom enkelheten, volymen,
fönsterstorlek, fönsteromfattningar. En del gavelrösten, nätta
små fina takkupor – inte nygjorda stora klumpiga fula som de
ofta blir. Känns bra. Klockan
går… rätt – sympatiskt.
Karaktäristiken gällde Valinges corps de logi och gjordes av
Bo Svensson från länsstyrelsen. För aktörerna – av vilka många
för övrigt tycker att Valinges mangårdsbyggnad är ganska ful,
eller i alla fall inte särskilt märkvärdig – finns det
emellertid andra värden förknippade med ”Stora huset”. I
likhet med byggnadsantikvarien uppskattar också Sven och Elsa
Sandberg att klockan som sitter på taket går rätt. Men för
Elsa som har tillbringat större delen av sitt liv på Valinge
handlar klockan emellertid om något mer än att det är
”sympatiskt” att se att den ännu fungerar:
Sörmlands Museum
Sidan 68
2012-03-12
1
E: Och när man kom upp på berget där – då hörde vi klockan
ifrån… stora huset härnere, när den slog då. Så det hördes över
hela gården, hördes det när klockan slog. Jag vet inte om dom
har den i… men den går väl?
S: Den går!
E: Den går ja!
N: Det är den som sitter på huvudbyggnaden du tänker på.
S: Ja.
E: Jaa… på… stora huset därnere ja.
N: Den slår varje timme då?
E: Jovisst! Så när den slog två, da: det hörde vi precis däruppe
i Ingmässlabergen. Och vi tyckte ju det var… jaa… Det var
hemtrevligt!
Förnöjelsen i vetskapen att klockan ännu går delar Elsa med
Bo. Men för Elsa ligger i denna förnöjelse också ett auditivt
minne. Idag kan ljudet av klockan förmodligen få Elsa att
förnimma samma känsla av hemtrevnad som hon hade för snart
femtio år sedan uppe på Ingmässlaberget. Kanske kan ljudet
till och med göra att Elsa inom sig åter ser utsikten från
berget?
Jessica Etzell, som endast har bott på Valinge i nio månader,
har ännu inte upplevt att det skulle finnas en ”platsens själ”
på Valinge, men hon kan tänka sig att hon skulle få en sådan
känsla om hon fick komma in i huvudbyggnaden. Finns det en
själ på Valinge så finns den i dess historia, och historien
den sitter innanför väggarna (och i dess park, jfr. ovan),
tycks Jessica mena. Så här säger hon till exempel om det gamla
magasinet i gårdsbyn:
Sörmlands Museum
Sidan 69
2012-03-12
1
J: Därinne kan jag ju tänka mig att det finns en historia som…
som uppspelar sig också när man kommer in! För där finns ju
allting förvarat! Alla gamla grejer. Och jag… vad jag har hört,
så finns ju även kakelugnarna därinne, som man har tagit bort på
femtio-, sextiotalen när det inte var populärt och sen då
sparat.
När jag frågar en byggnadsantikvarie om han brukar uppleva att
en plats har en själ funderar Kjell Taawo på Sörmlands Museum
en lång stund och tycks välja sina ord med omsorg.
K: Ja, man upplever en väldigt olika känsla i alla fall... om
man sen ska kalla det för "själ" på en plats eller vad man ska
kalla det alltså... men visst…
N: Vad består den i, känslan då?
K: Svårt att sätta fingret på tycker jag. Det är så mycket som
samverkar där, det är massa delar alltså. Både det här om man
ser den här kontinuiteten alltså, att man ser att det är mycket
byggnader från olika tider och den här... där man liksom kan få
nån känsla av att här har folk levt länge alltså. Det är ju en
del, sen… hur en plats är skött, om det är väl underhållet...
ja, det är så mycket... /…/ …det har ju faktiskt väldigt mycket
att göra med fönster på byggnaderna, det tycker jag. Det är ju
en sån där grej: ser man att fönstrena är utbytta sen en tid,
såna där döda planglasfönster, då har man verkligen tappat en
stor del av själen tycker jag. Fönstrena är helt klart
byggnadens ögon... så där kanske man kan snacka lite om själ,
ja... Men sen är det ju mycket också hur det ligger i
landskapet. Det beror ju också mycket på vilken känsla man får
när man kommer till ett ställe... hur det är med växtlighet runt
omkring...
Visserligen lägger Kjell stor vikt vid den visuella aspekten:
”Ser man att fönstrena är utbytta sen en tid /…/ då har man
verkligen tappat en stor del av själen”. Samtidigt talar han
också om ”en känsla man får när man kommer till ett ställe”
Sörmlands Museum
Sidan 70
2012-03-12
1
[min kursivering], liksom kopplingen till platsens historia:
”här har folk levt länge”.
På Valinge har, som tidigare nämnts, ”Luffarkulan” varit
föremål för en ansökan om byggnadsvårdsbidrag. Ansökan avslogs
hos länsstyrelsen. Jag visste inte om det var Bo Svensson som
hade handlagt ärendet, men ute på Valinge frågade han i alla
händelser inte efter någon luffarkula. Jag beslutade mig för
att frångå principen om att låta informanten styra och tog med
Bo till ”Kulan”. Då låter det så här:
B: Kan det vara den? Vad trevligt. Kul. Den har jag inte sett.
/…/ Timrad historia. Ganska sen panel, dom har donat och fixat
med den, hållit den i skick. Enkupigt tegel – lite trasigt.
Borde man lägga om några pannor. Väntar man så börjar hela taket
att bli ledset. Gräset runt omkring är inte så bra eftersom det
håller fukt. /…/ Locklistpanelen ser hyfsad ut.
Vi tittar in i ”Kulan” och upptäcker alla myrorna byggt en
myrstack där inne. Huset visar sig vara i sämre skick än vad
man tror när man bara ser det utifrån, säger Bo, men
fortfarande går det mycket väl att rädda. (Jfr med
modernisterna ovan som inte tyckte det dög till ved ens). Bo
tycker dock att det låter väl ”lyxigt” att huset från början
skulle ha byggts för luffarna. ”Men det kan ju faktiskt också
ha varit en sån här tidig, trevlig gärning”, säger han, ”det
finns ju en del såna”.
Den trevliga gärningen till trots fick Luffarkulan som sagt
inget byggnadsvårdsbidrag. Bo Svensson berättar att
länsstyrelsen får in 150-200 bidragsansökningar om året.
”Väldigt många” är från herrgårdar, säger Bo. De söker bidrag
för allt möjligt.
B: Vi brukar försöka låta det styra vilka byggnader som är med i
produktionen och inte. Och försöka inrikta oss på dom som då
inte är i produktionen och… kanske har tappat sin funktion och
riskerar att förfalla eller rivas.
Sörmlands Museum
Sidan 71
2012-03-12
1
N: Varför gör ni så?
B: Jaa… det här handlar hela tiden om… om… det kulturhistoriska
värdet: Om vi tycker att det är en väldigt
värdefull herrgårdsanläggning, och att den då känns väldigt
komplett med sina… ofta då… mångfald hus, så tycker vi att det
är ett värde att spara så många som möjligt - om möjligt, om det
finns rimliga skäl för det hela så att säga. /…/ Man kan säga
att den fördelning vi gör varje år, där jobbar vi verkligen att
få en spännvidd - i alla fall när det gäller kategorier hus –
att det är varje år från slott till koja.
Jag vet inte hur den ansökan såg ut som Valinges ägare,
Kerstin Gullstrand, gjorde eller hur den var motiverad. Men
jag håller det inte för troligt att den redogjorde för det
minneskapital som finns kopplat till Luffarkulan. Hade Kerstin
eller handläggaren på länsstyrelsen bett Valingeborna Sven och
Elsa Sandberg berätta om Kulan hade de kunnat få höra detta:
E: Det var ju adelsmän och alla möjliga som gick landsvägen. Och
då var det så att dom fick mat, nere i herrgårdsköket da. Och
sen fick dom sova – eller di fick ligga där i kulan. /…/ Det var
pärlbräder och det var målat. Precis lika fint som i vårat kök!
/…/ Och dom fick ett verktyg, antingen en yxa eller spade eller
nånting, om dom ville arbeta - arbeta på går’n, så fick dom det!
Så var det ju!
S: Jaa, visst. Men di flesta… di fick… det hette nånting att di
städsla dom. Och då fick di en femma… för att… när di tog då
tjänsten alltså som arbetare. Och en del, di gick aldrig och
jobba utan di bara stack med den där femman.
/…/
E: Å di söp! Ja. Den ene gubben bet näsan av den andra – det var
ju ett liv!
Sörmlands Museum
Sidan 72
2012-03-12
1
De luffare som inte ”stack” fick antingen arbeta hos
trädgårdsmästaren eller hos skogvaktaren, berättar Sven och
Elsa. Jag undrar om de själva minns det här, men det gör de
inte. Detta var före deras tid. Det var skogvaktare Pettersson
som berättade om luffarna, säger Elsa.
Visserligen har säkert dessa berättelser med tiden blivit just
berättelser eller kanske till och med skrönor. Men är det
rimligt att därför inte väga in dem vid bedömningen av
Luffarkulans kulturhistoriska värde? Många gånger kan kanske
människors föreställningar om en byggnads historia vara
intressantare än ett exakt fastställt byggnadsår.
Jag vill med detta inte påstå att man inom kulturmiljövården
är ointresserad av dessa aspekter. Det tycks snarare handla om
att man saknar instrument för att behandla dem. Släpper man in
en arkeolog med bland annat breddningsämnet etnologi i
Luffarkulan kan det plötsligt vara andra detaljer än
knutskallar och spåntpanel som står i fokus: För Eva Fransson
är det som blir ”liggande kvar” det som är spännande - och
framför allt varför det blir liggande. På besök i Luffarkulan
böjer hon sig ned och börjar veckla upp en gammal smutsig
trasmatta på golvet.
BILD: ”trasmatta i luffarkulan”.
Kulturmiljövårdaren Eva Fransson är intresserad av sånt ”som blir liggande kvar”.
E: Det här är såna här vanliga… enkla trasmattor, men åh så
vackra! Och man har bara slagit in vartefter. Här har dom suttit
nästan mekaniskt och tagit dom här remsorna och slagit in dom.
Dom har inte ens kanske varit så noga med mönsterrapporterna.
Det brukar vara så att det blå brukar komma, eller det röda
brukar komma jo, men det blå kommer med tämligen jämna mellanrum
här. Här har du [skrattar till] arbetarskjortan och… lilla…
lilla rosa förklä’t kanske. Det där är förklä… jaa. Där har du
hela livet i den här trasmattan…
Sörmlands Museum
Sidan 73
2012-03-12
1
Nästa sak Eva lägger märke till är en stor stekpanna utanför
luffarkulan.
E: Och jättestora stekpannan som…. står utanför här. Det där var
en riktig herrgårdsstekpanna… Vad är den? Den är trettio
centimeter i diameter. Minst! I botten. En jättestor stekpanna.
Den där kan man inte lyfta med en hand! /…/ Den där steker man
inte… fläsk i till fyra personer, det kan jag säga! Den är
tillverkad i Husqvarna kan du se där. /…/ Kanske något sånt där
gammalt överblivet som dom har slängt ut till luffarna. Nä, men
det var en intressant byggnad, i och för sig. Men sorgligt som
sagt att det förfaller…
För kulturmiljövårdarna finns det gott om värden som de aldrig
kan göra något åt. Deras uppdrag tycks helt enkelt inte vara
utformat så. Eva tycker att det är sorgligt att luffarkulan
förfaller. Samtidigt hänvisar hon till den verklighet hon har
att jobba i:
E: Det här är något som ägarna själva måste lägga ner mycket
kraft och pengar och tid på. Man får liksom inte nån påse
utifrån som säger varsågod, det här får ni använda som ni vill.
Bo Svensson berättar att man på länsstyrelsen får ungefär
tjugofem procent av de medel som man äskar varje år. ”Så att
det är väldigt tufft”, säger han:
B: Så att det är ungefär trettio objekt per år som vi har
möjlighet att hjälpa av dom här cirka hundrafemtio, tvåhundra…
Så det är storleksordningen. Men det gör att vi måste ju då
styra pengarna… så bra som möjligt. Så att… dom räcker, kan man
säga, i huvudsak bara till exteriöra åtgärder, just såna
åtgärder som gör att huset kan räddas kvar, att man kan få lite…
ja, respit, så att säga. Så att det är sällan att dom räcker
till interiörer och mura om kakelugnar och den typen av åtgärder
som också kan vara tänkbara ibland i vissa miljöer.
Sörmlands Museum
Sidan 74
2012-03-12
1
Den kala skogen och det blommande vattnet
Jag har i ett tidigare kapitel behandlat många aktörers
frustration över skogsavverkningens metoder och följder, men
kanske mindre ägnat uppmärksamhet åt den oro som den
tilltagande igenväxningen av sjön Yngaren skapat. Många
aktörer tycker att det ”syns stor skillnad”: ”Vassen har ökat
med tio meter runt om och mycket bottenväxter har kommit upp”.
Det går inte längre att bada för den ständiga blomningen och
den allt mer ogenomträngliga vassen: ”det går ju knappt att
komma ut med båten”. När jag frågar vad det kan bero på
hänvisar man till böndernas gödslingar av åkrarna runt sjön.
Nämnas bör i sammanhanget att varken skogsavverkning,
igenväxning eller blomning är hot som har omtalats av de
”aktiva brukarna” – storgodsägarna.
Men inte heller någon av representanterna för
kulturmiljövården har tagit upp skogsavverkningen eller
igenväxningen av sjöarna som exempel på hot mot
herrgårdslandskapet. Är dessa områden helt och hållet
angelägenheter för naturvården? I så fall kanske detta är
något som är värt att diskutera? Närheten och tillgången till
vatten, utsikten över vatten, vatten som en källa till
kontemplation, relationen människa – vatten, är verkligen
ingenting av allt detta ”kultur”?
Jordbrukspolitiken - hotet mot det ”levande” landskapet?
Bönderna förmodas som sagt vara boven i dramat när det gäller
igenväxningen av sjöarna. Samtidigt tycks aktörerna vara helt
på det klara med böndernas betydelse för landskapsbilden.
Många oroar sig för vad som ska hända med jordbruket i
framtiden och jordbrukspolitiken är ett av de stora hoten, det
menar inte bara de jordbrukande aktörerna utan också de mer
”passiva” landskapskonsumenterna. Enligt de senare är det EU:s
fel att vi inte längre har bondgårdar i samma mängd som
tidigare. Det är också EU:s fel att Valinge tvingades sälja
sina mjölkkor för ett par år sedan. Korna är något som de
flesta aktörer saknar. Såväl Valinges brukare som dess
”landskapskonsumenter” upplever mjölkproduktionens upphörande
som ”en epok som går i graven” och man tycker att landskapet
Sörmlands Museum
Sidan 75
2012-03-12
1
runt Valinge har genomgått en ”rätt stor förändring sen man
slutade med mjölkkor”. Att detta skulle vara EU:s fel tycks
dock var en föreställning bland icke-brukarna.
Saknaden verkar emellertid inte bara handla om förlusten av
ett öppet, betat landskap - det finns ju fortfarande ungdjur
”som går där nere vid sjön för att hålla undan lite grand”.
Nej, minst lika avgörande tycks förlusten av mänsklig
aktivitet vara: man ser färre människor ute nu - det finns
inte längre ”liv” i landskapet, menar man. Så här säger Karin
Flynn, på Karltorp när jag frågar vad det är i landskapet som
är annorlunda sedan Valinges mjölkkor försvann:
K: Jo, för man såg ju korna… runt om och…. Och när man kom vissa
tider så såg man hur dom tog in korna för att mjölka och så här…
/…/ Då verkar det ju liv på ett annat sätt. Nu är det ju
strutsar där men… dom har jag inte ens sett.
Med tanke på avsaknaden av korna, liksom den anomali
strutsarna tycks utgöra i den kognitiva bilden av
herrgårdslandskapet (se ovan) är till och med ”nostalgikerna”
emellertid överraskande toleranta i sin inställning när jag
för Valinges nya djurbesättning på tal. Här är några röster:
Karin: Och att det blivit struts – jo, det är väl i och för sig…
att man använder byggnader och sånt. Det tycker ju jag är helt
okej.
Jessica: Nämen, det är rätt häftigt faktiskt… är det… att… man
kan utnyttja det då till nåt annat. Annars hade det bara stått…
stått tomt. Men dom är lite maffiga dom där (skrattar).
Fackmännen då? Vad tycker de? Byggnadsantikvarie Bo Svensson
på länsstyrelsen menar att odlingslandskapet är hotat idag
genom att det blir allt färre betande djur. Men än så länge
ser det ”någorlunda” ut, på Valinge, säger han, även om
strutsarna inte gör samma nytta som betande djur vad gäller
att hålla landskapet öppet. Han lägger dock märke till att
Sörmlands Museum
Sidan 76
2012-03-12
1
mycket är igenvuxet på Valinges marker. Här har varit mera
öppet bara för ett par decennier sedan, säger han, dels genom
betesdjuren, dels genom att ”de gamle” av gammal hävd
fortsatte att hålla öppet även om funktionen och vitsen med
det hade klingat av.
Däremot anser Bo att Valinge har en ”levande gårdsmiljö”
eftersom det fortfarande bor folk i husen. ”Barnfamiljer och
hundar och hela köret - det kändes bra”, säger Bo. Inga
direkta hot när det gäller själva byggnadsmiljön.
En annan ”länsstyrelsemänniska”, agrarhistorikern Eva
Fransson, pekar på följderna av sextiotalets rationalisering
av jordbruket då många människor friställdes. Det blev färre
personer, men också färre generationer på gårdarna. De äldre
försvann och med dem ambitionen att ”hålla det snyggt”, som
man sa; man var helt enkelt en bra bonde om man höll det
snyggt, berättar Eva.
”Hålla det snyggt”-diskursen går igen i mina äldre
informanters sätt att tala, till och med hos de i andra
sammanhang så inbitna ”modernisterna” Sven Sandberg och Olof
Kleen – båda över åttio år:
Sven: Ja… men, det är väl tråkigt å se när det håller på att
slya igen överallt…
/…/
Olof: Jag höll det där lite granna… halvpark, engelsk park är
väl fel och säga men… det var uppsnyggat och jag såg till att
det inte låg massa ris och skit och gör rackartyg…
Dagens ensamme lantbrukare har helt enkelt inte tid med denna
typ av landskapsstädning (utom möjligen om han får bidrag för
det), säger Eva Fransson och hon är ganska enig med aktörerna
om jordbrukspolitikens betydelse för landskapsbilden:
Sörmlands Museum
Sidan 77
2012-03-12
1
E: Nä, men det som har gjort stora förändringar i landskapet,
det är ju jordbrukspolitiken. Jag menar, den har ju verkligen…
först då i mitten av sextiotalet: rationaliseringen… förändrade
ju landskapet, sen när nötkreaturen försvann, sen när hästarna
kom [skrattar lite]. Jag menar det har ju hänt saker under min
livstid som har varit väldigt omfattande.
Eva menar att när det gäller herrgårdarna, har ju många lagt
ner arrendejordbruken och brukar allt mer under egen drift,
vilket gör att arrendegårdarna har fallit in i någon slags
törnrosasömn: visserligen underhålls husen och det bor folk i
manbyggnaden men ändå innebär utvecklingen att landskapet
förändras. Eva vill först inte uttala sig om huruvida detta är
negativt eller positivt. Sedan säger hon att det väl är gott
att man får bättre lönsamhet och kan fortsätta driva
jordbruket och att landskapet därmed hålls öppet.
Jag frågar om jordbrukarnas situation, i och med
landskapsstöden, har förbättras i jämförelse med förhållandena
i början på nittiotalet. Eva är inte säker men hon tror att
det snarare blivit sämre. Landskapsstöden handlar om en liten
summa för de allra flesta, somliga kan ha sådana typer av
landskap att de kan ha ett visst utbyte, men annars tror hon
att det går jämt upp: landskapsvården kostar ju också arbete
och tid och kanske även investeringar. Det är alltså andra
ekonomiska faktorer som avgör om man kan fortsätta med
jordbruk eller inte. Eva berättar om sin egen familjs
arrendejordbruk som köptes loss av fadern och hans bror från
en herrgård 1940. Under de följande tre decennierna lade de
ner mycket tid på att göra gården till ett rationellt
jordbruk: de lade igen diken, plockade bort träd och stenrösen
och sprängde bort stenklackar. Idag är fadern avliden och
gården drivs av brodern, som nu lite bittert kan konstatera:
E: ’Ja, om inte farsan hade tagit bort allt det där, då kunde
jag ha fått lite bidrag nu. Men vad skulle pappa ha sagt, om han
visste vad som gällde nu?’
Sörmlands Museum
Sidan 78
2012-03-12
1
Följden av det slit Evas far lade ner för att få till goda och
dugliga åkrar blev att hennes bror idag inte kan få bidrag.
E: Och det är lite sorgligt om man tittar på kulturlandskapet i
stort, alltså… landskapet som… Det låter så jäkla bittert, det
låter som att det var bättre förr i tiden, men… man kan idka
landskapsvård effektivt med tekniska hjälpmedel, och så står
landskapet där – tomt och ödsligt men skitfint! Och det är
vackert så man gråter… när man ser det /…/ Men det är ju tomt!
Så att hur vi än anstränger oss så kan vi aldrig nånsin komma
till nåt femtiotalslandskap, det här som jag pratade om….
Jag frågar om det är den bilden, det barndomslandskapet Eva
själv har: att det är befolkat.
E: Oh, ja! [skrattar] Och bedjurat, om man kan säga så
[skrattar], med alla dessa kor, djur, som fanns överallt.
Människor som arbetar ständigt ute… finns alltid
människor./…/Jag tror att jag är lika intresserad… jag menar jag
kanske är mer intresserad av människor än utav miljöer faktiskt!
Men… ja, dom här gränserna mellan människor och miljöer – det
kan vi diskutera en hel dag! /…/ Vad är vad egentligen? Var går
gränsen? Finns det någon gräns?
Jag frågar hur Eva ser på möjligheten att finna ett instrument
– till exempel inrättandet av ett kulturreservat – för att
bevara en miljö ”levande”, att se till att där bor människor,
att behålla den mentala öppenheten:
E: Ja, varför inte… kanske? Det är bara spontan reaktion här
just nu.
N: Är det värt att bevara?
E: Ja, absolut. Lika väl som man kan rensa fram odlingsrösen, så
varför inte att det här landskapet faktiskt ska innehålla
människor?
Sörmlands Museum
Sidan 79
2012-03-12
1
Det styckade landskapet
Avstyckningar var ju något som många av framför allt Valinges
torphyresgäster upplevde som ett hot. För Leif Rylander och
Gun-Britt Löfqvist på torpet Nedre Smedskärr framstod
avstyckningarna aldrig som en möjlighet att förvärva sitt eget
torp, trots att de erhöll förtur på köpet. Många av
herrgårdarnas hyresgäster saknar helt enkelt medel eller
möjlighet att få lån till dylika investeringar. För Leif är
just hyresförhållandet på Valinge en förutsättning för att han
och Gun-Britt ska kunna fortsätta att komma ut varje fredag,
dra på sig träningsoverallen och känna att nu, nu är det helg.
Den känslan tror de inte att de skulle kunna uppleva någon
annanstans. Ska man tala om att en plats har en själ är det
för Leif och Gun-Britt i så fall just den känslan som utgör
”själen”:
G: För det tror jag inte man skulle kunna känna när man bodde
som ett större sånt där sommarstugeområden. Neej. För då är man
ju liksom inte själv.
L: Nej, för det har ju du sagt det vill du ju inte.
G: Nej.
L: Då när det var snack om att vi eventuellt skulle skaffa nåt
annat. Då var vi och titta på några stugor i… ja liksom
sommarstugsområden. Men… näe, det är liksom inte det samma inte.
/…/
N: Jaa, då gör det nånting med er, det här stället, helt klart.
L: Jo, men det är… det är speciellt. Fast det inte är nåt
märkvärdigt så där men det är… det är nånting i alla fall! /…/
För här har vi… vi är sällan på semester numera -
att vi är ute
och åker. Vi kan åka några dagsturer bara.
N: Det är hit ni längtar?
Sörmlands Museum
Sidan 80
2012-03-12
1
Båda: Jaa.
L: Ja, vi är här alltjämt.
BILD: ”Nedre Smedskärrtorpet”
BILDTEXT:
Nedre Smedskärrstorpet på Valinge. Att bo i torp på herrgård är helt annorlunda än att bo i
småstugeområde tycker hyresgästerna.
Men också tillfälliga besökare i herrgårdslandskapet har
synpunkter på avstyckningar. Berne Ragnarsson, utsädes- och
spannmålsuppköpare från Östergötland och samarbetspartner med
Conny Pettersson på Danbyholm, tycker att fideikommissystemet
var bra: ”för när det knappt går jäms med ryggen för en
jordbrukare – hur blir det inte då när man måste stycka upp
det?”, undrar han och får medhåll av Conny:
B: Sen har du beskattningen också ju, med dom här höga
taxeringsvärdena. Och det ruskiga i det är att du måste ju tjäna
in dom här pengarna först då, för att kunna betala
förmögenhetsskatten och den skruvar dom ju upp. /…/ …de här
industrifolken bosätter sig i England eller i Luxemburg och
flyttar pengar, men en lantbrukare han sitter ju här ju! /…/ Ja,
jag begriper mig inte på det om jag ska vara riktigt ärlig. För
detta är ju nånting som ska leva vidare! Håller vi på ett tag så
får man ju stycka och börja sälja av för att kunna klara av det
ju!
C: Det är ett kulturarv vi har - att förvalta då, så att säga,
men… Det vete faan hur det blir… framöver.
Så här säger Bo Svensson från länsstyrelsen när jag frågar
honom vilka skäl det eventuellt skulle finnas för
kulturmiljövården att ägna sig åt att hålla stora
herrgårdsanläggningar intakta:
Sörmlands Museum
Sidan 81
2012-03-12
1
B: Traditionellt sett har vi sett ett värde i att man håller
samman de här gamla enheterna. Så är det ju! Men samtidigt så är
det ju, jag menar, alla… anläggningar är ju liksom tillkomna och
hopfogade i ett historiskt sammanhang. Det har varit möjligt då,
av olika skäl, att göra det. Och idag är det inte alltid lika
möjligt att behålla det här, och då är frågan… ja, ska man låta
det då… förändras - med tidens krav, eller vad är rimligt? Hur
mycket ska man gå in och bistå och hjälpa för att hålla samman…
vilka värden bibehåller man egentligen om man gör så?
N: Har du någon idé kring vilka värden det kan vara?
B: Pedagogiskt så är det ju många värden i och för sig. Om man
nu ska behålla en gammal godsstruktur för att liksom förstå då
hur den såg ut och hur den fungerade. Men samtidigt så fungerar
den ju på ett annat sätt idag. Det är ju helt andra - en helt
annan verklighet den jobbar med, så att säga. Jag menar,
arbetsstrukturen finns ju inte kvar utan det är på ett helt
annat sätt och i torpen bor inga torpare utan nu står dom tomma
eller så är det en och annan hyresgäst… sommarboende.
Jag frågar vem det egentligen är man tar hänsyn till när man
talar om ”kulturvärden” i detta sammanhang. Att en
godsägarfamilj anser det vara värdefullt att bevara sitt gods
intakt är ju inte så förvånande. Men godsägarna utgör ju trots
allt en ganska liten del av den totala skattebetalande
befolkningen. Så här svarar Bo:
B: Nä precis, utan då skulle det ju vara nån sorts pedagogik i
det hela. Jag menar upplevelsevärden eller förståelsevärden för
nån sorts allmänhet som tar del, som vistas i landskapet antingen bor i nåt av husen eller i bygden eller turist av nåt
slag. Det är ju såna tankar förstås.
Här kommer Bo in på ett annat intressant område, nämligen
frågan om tillgängligheten. För vem är herrgårdslandskapet?
Denna fråga tas upp i det följande kapitlet som också utgör
rapportens sista och avslutande del.
Sörmlands Museum
Sidan 82
2012-03-12
1
Sörmlands Museum
Sidan 83
2012-03-12
1
Kulturarvet – en död eller levande herrgård?
Är den sörmländska herrgården en del av vårt kulturarv? Är det
i så fall ett kulturarv som i första hand ska bevaras, eller
bör det också brukas och i så fall hur - och av vem?
Kulturturism
Riksantikvarieämbetet har under senare år uppmanat
länsstyrelser och länsmuseer runt om i landet att stimulera
till ökade satsningar på kulturturism. I Sörmland har man inom
projektet ”Kraftsamling Sörmland” diskuterat just
herrgårdarnas roll i turistsammanhang. Hur ser de olika
aktörerna i herrgårdslandskapet på en sådan utveckling? Hur
ser man på det inom kulturmiljövården?
Kjell Taawo på Sörmlands Museum ställer sig inte alls
främmande till tanken på kulturturism på herrgårdarna eftersom
han menar att det utifrån byggnadsantikvariens synvinkel är
ett problem att det idag rivs mycket och byggnader tenderar
att användas på andra sätt än vad som var tänkt från början de blir maskinbyggnader, säger Kjell:
K: …och det blir ju mindre och mindre levande, om man säger så.
/…/
Så mycket av det här ligger verkligen i farozonen... de här
ekonomibyggnaderna och sånt, jag menar alla sätt att få olika
typ av användning för det, det är ju jättebra.
Också för Maria Johansson, som bor i en av de före detta
arbetarbostäderna på Danbyholm, är det är viktigt att
byggnader används:
M: De kallar en stor byggnad för Gamla svinhuset, och där till
exempel skulle man kunna rusta upp och använda det, istället för
att det bara står… och ha kvar så mycket som möjligt som det såg
ut… för länge sen också, om man säger.
N: Varför tycker du det är viktigt?
Sörmlands Museum
Sidan 84
2012-03-12
1
M: Jag tycker om att gå och titta på saker som är… gammalt och…
och då vill jag gärna kunna se hur det såg ut förut då, inte
bara nåt som är ditställt för att man ska gå och titta på det…
utan…
N: Du menar att det är känslan av att… det faktiskt har alltid
stått här?
M: Jaa.
N: Att så här har det sett ut, från början?
M: Jaa, precis.
Även om mina frågor här är väl retoriska, förefaller
autenticiteten ändå vara viktig för Maria. Det duger inte att
en byggnad är ”ditställd”. Den ska så att säga ”alltid” ha
stått där för att vara relevant i platsens historia. Och när
Maria talar om att använda svinhuset tycks hon med det inte
enbart mena visningsverksamhet. Jag tolkar henne som att det
faktiskt ska finnas svin i svinhuset också. Att titta på tomma
grisbås – hur fint och varsamt de än är renoverade – tycks
inte vara vad Maria menar med en ”levande herrgård”. Så här
säger hon när jag frågar vad en levande herrgård är:
M: Det är att… ja, att det bor folk i husen… och att gården är
igång alltså.
N. Du menar jordbruket?
M: Jaa, det också. Och att det finns lite djur och sånt.
N: Så att om det skulle vara bara så att det var
visningsverksamhet för turister då skulle du inte uppleva det
som en levande herrgård?
M: Nä, för när dom inte är där… då står den ju bara där!
Sörmlands Museum
Sidan 85
2012-03-12
1
BILD: ”225 Grishuset”
BILDTEXT:
”Gamla svinhuset” på Danbyholm. För att skapa en ”levande” herrgård räcker det inte med att
ekonomibyggnaderna rustas – där ska finnas svin också!
För Leif Rylander och Gun-Britt Löfqvist på Nedre Smedskärr på
Valinge kan en levande herrgård mycket väl vara en
turistanläggning, förutsatt att jordbruket är igång:
L: En levande herrgård det är om den… jaa, är lite öppen och
brukas för fullt och man kan få komma och titta på’t…
Leif och Gun-Britt tycker att man som turist ska få titta på
”allting” - även inuti huvudbyggnaden:
N: Det kan man väl inte få göra här på Valinge, va?
L: Neej.
G: Inte tror jag Kleen släpper in oss inte!
L: Neej, det tror jag inte.
För ”modernisten” är det emellertid inte nödvändigt att en
herrgård måste hålla på med jordbruk för att vara levande konferenshotell går bra det med, säger Sven Sandberg som har
bott på herrgård i hela sitt liv. Hans hustru Elsa vet inte
vad hon tycker. Men egentligen, säger Sven, är de för gamla
för att bry sig:
S: När vi har flyttat härifrån då skiter vi i vad dom gör med
det!
BILD 1: Elsa o Sven på förstukvisten: ”Vidare”
BILDTEXT:
Sven och Elsa Sandberg ska snart lämna sin stuga ”Nysäter” på Valinge. De väntar på en
servicelägenhet i det närbelägna samhället Stigtomta.
Sörmlands Museum
Sidan 86
2012-03-12
1
BILD 2: Elsa o Sven på förstukvisten: ”Tätare”
BILDTEXT:
Sven som har levt hela sitt liv på herrgård tycker att han och Elsa är för gamla för att bry sig om
vad som händer på Valinge när de har flyttat därifrån.
För andra Valingebor framstår en konferensanläggning
definitivt inte som en levande herrgård. Så länge det går ska
man satsa på jordbruk och skogsbruk och på att hyra ut
bostäder så som Kerstin Gullstrand gör, säger Jessica Etzell
som själv bor i gårdsbyn. Jessica menar att en
konferensanläggning ofta förutsätter en ombyggnation och
därmed skulle man förstöra så mycket. Om man däremot inte
längre har mark så är det ursäktat att göra
konferensanläggning, säger hon, hellre det än att huset
förfaller.
Kjell Taawo, byggnadsantikvarie på Sörmlands Museum, menar att
en fara med en i turistsyfte utökad användning av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan vara att man "tar i
för mycket" vid renoveringar.
K: Du gör för mycket helt enkelt. Det är lätt att plocka bort
den originalsubstans man vill vara rädd om helt enkelt... i sin
iver att få det ... liksom 'fint' och... det är väldigt lätt att
det blir så."
För Jessica Etzell liksom för kulturmiljövårdarna är Valinge
emellertid en levande herrgård. Bo Svensson på länsstyrelsen
tycker till exempel att det är roligt att så många av
gårdsbyns hus är bebodda. Det vanliga är att det är väldigt
lite eller för få boende - ofta bara ett ägarparet, säger Bo.
Många sörmländska herrgårdar försöker idag medvetet få in fler
hyresgäster, berättar han och tycker att detta är bra för
husen. Det här är inte några museer utan exempel på ”levande
kulturarv”, säger han, ”det följer en tradition” genom att man
”bor, verkar och använder husen”. Men ändå menar Bo att ett
museum inte behöver vara en motpol till en levande herrgård.
Sörmlands Museum
Sidan 87
2012-03-12
1
1993 sökte Danbyholms ägare, Conny Pettersson, bidrag för att
bland annat kunna rusta det illa åtgångna corps de logiet. Än
idag har han inte fått något svar, hävdar han. Under tiden
står byggnaden och förfaller – något som en av Connys
hyresgäster, Maria Johansson, tycker är synd:
M: Jag tycker det är synd att det står och förfaller! Jag vet
inte om det går att använda till nåt men åtminstone ha det öppet
för folk som vill komma och titta eller så… kunde man ju ha. /…/
än att bara ha det stå och… ramla isär då.
BILDER: 1. ”P0000243.JPG” 2.”P0000240.JPG”
BILDTEXT:
1993 sökte Danbyholms ägare, Conny Pettersson, bidrag för att bland annat kunna rusta det illa
åtgångna corps de logiet. Än idag har han inte fått något svar, hävdar han. Under tiden står
byggnaden och förfaller. Vid kraftiga skyfall har det regnat in på möbler och parkettgolv i såväl
under- som övervåning.
Ofta tar Maria med sig bekanta för att titta på ”slottet” som
hon säger om Danbyholms huvudbyggnad. Besökarna blir ofta lite
besvikna när ”dom ser hur förfallet det är”, säger hon.
Maria är bekymrad över ”slottets” framtid och tycker att det
är viktigt att hitta ett användningsområde:
M: Conny tar hit jägare från olika länder och så… om de kanske
kunde bo på slottet då… /…/ Åtminstone om man kunde använda det
så det inte bara stod för då… då blir det förstört!
Maria kan också tänka sig att använda ”slottet” i
turistsammanhang men när jag målar upp en bild av busslaster
med turister som väller ut gillar hon den inte:
M: Nä inte busslaster, så tänkte inte jag. Men liksom… kommer
det nån som är ute och åker kanske och tittar runt och… är
intresserad och så, så tycker jag dom kunde få komma in och
Sörmlands Museum
Sidan 88
2012-03-12
1
titta då om man är intresserad av det här…
Men inte… tio
busslaster i veckan, eller så, för det blir ju lite mycket
kanske…
Också Anita Pettersson, Connys hustru, tycker att det är
sorgligt att stora huset står obebott. ”Det är det
tråkigaste”, säger hon. Familjen skulle gärna själva ta det i
besittning. Vad som hindrar dem, förutom medel att rusta, är
väntan på att den förra ägarens barn ska komma överens om hur
bohaget i huset ska skiftas. Om hon och Conny får köpa loss
möblerna kanske de gör en del av de cirka femton rummen till
”utställningsrum”. Dessa kan Anita tänka sig att visa upp för
turister.
Jag misstänker att familjen Petterssons öppenhet inför tanken
på att släppa in turister i corps de logiet inte var något som
framgick av deras bidragsansökan. Förmodligen hade de tjänat
på om så varit fallet. Enligt Bo Svensson på länsstyrelsen är
just ”tillgängligheten” det som beaktas i första hand när man
tar ställning till bidragsgivning, säger han:
B: Just det här med levandegörande och tillgänglighet. Det är en
stark sak. Vi ger ogärna till just bostadshus där inte
allmänheten har tillträde eller att det ligger så att ingen ens
kan åka förbi det, utan… det är en viktig del, faktiskt, som vi
väger in. Vi ser gärna att dom på nåt sätt är öppna - antingen
nån gång per år eller specialvisningar eller… ja, du vet. Så
att… tillgängligheten är viktig. Och då är ju tanken som sagt…
att det ska fungera för nån mer än enbart ägarna, utan det är
för folk i bygden och för… ja, nån sorts turism.
Eva Fransson, på länsstyrelsen, tycker sig ha mött två sorters
godsägare genom åren. Den ena sorten ser sig själva som
förvaltare: av någon tillfällighet är det just de som har
råkat bli förste sonen och därmed fått ta över släktegendomen.
”De går och pratar om sina familjeporträtt och petar på
gyllenläderstapeterna och tror att de kommer att hålla någon
generation till”, säger Eva. Och de har en ”stolthet och
Sörmlands Museum
Sidan 89
2012-03-12
1
glädje. De bjuder in och visar upp, tar emot besökare och
säger att ’du behöver inte ställa bilen framför huset, du kan
ställa den på parkeringsplatsen, men du är så hjärtans
välkommen!’.” De ser sig som bärare av den här traditionen,
menar Eva. Ibland har det varit motvilligt, ibland har man
gått in för det ”som en livsuppgift som man har vetat om sen
man var en liten parvel, för oftast är det män det handlar
om.”
Den andra sorten är godsägare som ser godset som sin borg deras ”eget” – en plats som ingen annan får beträda. Man
sätter upp bommar och skyltar och är inte särskilt angelägen
om att ha arbetarbostäderna uthyrda eftersom man ändå inte
behöver inkomsterna. Det får gärna stå tomt bara man får vara
ifred, säger Eva. Just ”bommar för vägen” är idag kanske det
allvarligaste hotet mot herrgårdslandskapet, menar Eva.
Det förefaller alltså som om såväl kulturmiljövårdare som
aktörer anser att dagens godsägare har ett stort ansvar att
bära vad gäller ”kulturarvet”. De ska inte bara bruka sin mark
och underhålla sina byggnader – de ska helst vara beredda att
öppna sina hem också. Man kan i det här sammanhanget fråga sig
om denna tillgänglighetsprincip är något som de bidragssökande
godsägarna känner till? Jag misstänker att Conny och Anita
inte gjorde det när de skrev sin ansökan. Kan det i så fall
möjligen vara här ”dialogen” brister?
Kerstin Gullstrand på Valinge har ju som tidigare nämnts sökt
byggnadsvårdsbidrag för sin luffarkula. Hon har också sökt för
Valinges gamla sågverk. Luffarkulan för att den är ”lite
rolig” och sågen för att den ”är så pass stor del utav
gårdsbilden - att man hade sin egen såg”. Men när jag frågar
hur hon i så fall skulle använda till exempel Luffarkulan
tycks Kerstin bli lite förvånad, det verkar inte som hon har
tänkt så långt. Jag för ”Kraftsamling Sörmland” på tal och
trots att Kerstin själv har utnyttjat ”Bo på lantgård”möjligheten har hon aldrig funderat över om man skulle kunna
använda Valinge på det sättet. Kerstin tror att det beror på
att hon helt enkelt har haft för mycket omkring sig, hon
Sörmlands Museum
Sidan 90
2012-03-12
1
skulle inte ha tid över att räcka till också för den
funktionen. Men när jag frågar vad hon skulle tycka om att
inrätta en bed&breakfast-facilitet i luffarkulan börjar hon
genast fantisera om hur man då skulle kunna kombinera med att
återigen väcka liv i ”Gamla Konsum”. Jag talar om de
möjligheter som finns i Sörmland att hyra häst och rida runt
på långa turer där man stallar in hästen på en gård över
natten och själv sover på höskullen. Sånt finns visst vid
Björkvik, säger Kerstin. Då skulle ju folk få sova i
luffarkulan istället för på höskullen, precis som luffarna
fick göra, föreslår jag. Det är ju inte heller så långt från
Sörmlandsleden och det finns fina promenadstigar och fisk i
sjön, funderar Kerstin vidare och blir allt mer entusiastisk:
K: Spännande tanke! Jag får ta och tugga på det här. Det är
faktiskt roligt. Fast det blir väl som vanligt att alla goda
idéer urartar till hårt arbete.
När jag senare frågar Bo Svensson på länsstyrelsen vad han
tycker om idén att göra bed&breakfast-service av Luffarkulan
säger han:
B: Perfekt! Nån funktion är aldrig fel utan tvärtom – det är
väldigt bra. Utan en funktion så tappar byggnaderna i underhåll
i alla fall längre fram.
Bo tycker att man mycket väl kan vidareutveckla turistnäringen
på herrgårdarna förutsatt att det görs på ”ett bra sätt”. Det
handlar om en balans så att man har kvar ”de värden som gör
det värdefullt så att man inte förstör dom eller sliter ner
dom”. På de herrgårdar i länet där man har visningsverksamhet
fungerar det rätt bra, säger han. Men saker som kan hända är
till exempel att man börjar göra asfalterade p-platser för
turistbussarna framför herrgårdsbyggnaden.
B: Vill man ha kaffeservering är det ju bra att försöka anlägga
den på ett snyggt sätt, istället för att smälla upp nånting… ja,
Sörmlands Museum
Sidan 91
2012-03-12
1
du vet. Man måste vara vaksam, men självklart finns det en massa
möjligheter.
Men det är inte alla på Valinge som är pigga på tanken på
turister i landskapet. Birgit Lyngskog på Karltorp skulle inte
gilla att det kom turistbussar. Det skulle bli för ”bökigt”,
säger hon. Hennes dotter, Karin Flynn, tycker emellertid inte
det skulle göra nåt om det blev bed&breakfast på Valinge, för
gården ligger så pass långt bort från Karltorp. Men det vore
ju inte kul”, säger hon:
K: Skulle man börja köra turistbussar här och peka ut oss som
nån… kuriosa så vore väl [skrattar] inte det så kul heller!
B: Återigen så finns det väl inte så mycket att se runt om, som
dom kan bjuda ut och se runt om här nere.
K: Det är ju landsbygd, vet du. Det blir ju Skansen…
B: Det ska väl vara lite spännande också!
N: Du tycker inte det är så spännande?
B: Nej, det tycker jag inte.
För Birgit, vars mor var uppvuxen på Valinge och inget annat
ville än att flytta ”till sta’n”, är det svårt att se att det
skulle finnas någon attraktionskraft för turister i
herrgårdslandskapet. Karin som hör till nästa generation kan
emellertid se Skansenpotentialen.
Eva Fransson på länsstyrelsen känner ingen större oro för
herrgårdslandskapets framtid. Trots de genomgripande
förändringar som skett de senaste femtio åren har vi lyckats
vänja och anpassa oss samt hittat sätt att ”ändå förstå
landskapet och överleva”, säger Eva. Och hon är övertygad om
att vi kommer att kunna göra detsamma också i framtiden. Även
om det blir konferensanläggningar i varenda herrgård, så tror
Sörmlands Museum
Sidan 92
2012-03-12
1
hon att man kommer att fortsätta att föra sina
släktberättelser vidare, berätta sina spökhistorier och vårda
sina kärleksekar.
Sörmlands Museum
Sidan 93
2012-03-12
1
Källor och litteratur
Otryckta källor:
Malm, Charlotta & Anders Wästfelt. 2000. Insikter och utsikter. En landskapsstudie – metod och fallstudie.
Riksantikvarieämbetet. Kunskapsavdelningen. Stencil
Riksantikvarieämbetet. 2000. PM angående länsvisa metodstudier under år 2000 (G2-finansiering).
Riksantikvarieämbetet. Kunskapsavdelningen. Nutida landskap med historia. Stencil.
Saltzman, Katarina. 2000. Synpunkter på rapporten Insikter och utsikter. En landskapsanalys – metod och
fallstudie. Stencil.
Litteratur och tryckta källor:
Alsmark, Gunnar (red). 1997. Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum. Lund: Studentlitteratur.
Frykman, Jonas & Orvar Löfgren. 1979. Den kultiverade människan. Malmö: Gleerups.
Frykman, Jonas & Orvar Löfgren (red). 1985. Modärna tider. Malmö: Liber.
Herrmanns, Ralph 1985. Slott och herremanshus i Södermanland, Uppland och Västmanland. Prisma.
Jencks, Charles. (1986) rev. 1996. What is Postmodernism? Academy editions. Fjärde utgåvan.
Johansson, Ella. 1997. ”Bygd och obygd. Landskap och social skiktning”. I: Saltzman, Katarina & Birgitta
Svensson (red). 1997. Moderna landskap. Identifikation och tradition i vardagen.
Stockholm: Natur och Kultur.
Lindvall, Karin (red). 1996. Spår av tid. Om sörmländska kulturlandskap i staden och på landet. Södermanlands
museums förlag.
Löfgren, Orvar. 1997. ”Mellanrum. Vita fläckar och svarta hål i storstadens utkant”. I: Saltzman, Katarina &
Birgitta Svensson (red). Moderna landskap. Identifikation och tradition i vardagen. Stockholm: Natur och
Kultur.
Saltzman, Katarina & Birgitta Svensson (red). 1997. Moderna landskap. Identifikation och tradition i vardagen.
Stockholm: Natur och Kultur.
Svensson, Birgitta. 1997. ”Vardagsmiljöer och söndagskulisser. Landskapets naturliga förflutenhet och kulturella
samtid”. I: Saltzman, Katarina & Birgitta Svensson (red). Moderna landskap. Identifikation och tradition i
vardagen. Stockholm: Natur och Kultur.
Sveriges städer och samhällen jämte landsbygd. Del. 1. Göteborg: Nordisk kultur. 1947
Sörmlandsbygden. Södermanlandshembygdsförbunds årsbok. 1988:2. 1987. Nyköping: Södermanlands
hembygdsförbund.
Sörmlands Museum
Sidan 94
2012-03-12
1