Transcript Scenografen Sofia Romberg

12 NYA ÅLAND
FREDAGEN DEN 1 MARS 2013
Scenen är
När Sofia Romberg steg in
på Galleri Kakelhallen i Mariehamn som tolvåring öppnandes en ny värld för henne.
Där inne pågick en utställning
med barbiedockor och andra
leksaker som hängde i taket
på uppspända linor. Men det
var långt ifrån en mysig barnkammare som konstnären
hade byggt upp.
– Jag minns det som ett
blodbad där inne. En riktig
splatterscen med stympade
barbiedockor och blodpölar
precis överallt. Jag älskade
det. Jag tänkte att det här vill
jag hålla på med.
För tre år sedan antogs Sofia Romberg till
Stockholms dramatiska högskola. Åländskan var en av fyra elever som fick en plats på
utbildningen scenbild-scenografi. Nu är hon
inne på sin sista termin, och kvar är bara en
slutproduktion som upptar resten av våren.
– Det har varit övervägande bra år på skolan och tiden har gått väldigt fort. Den största
behållningen är att jag träffat så många fina
människor, säger hon.
Själva utbildningen har haft både bra och
sämre sidor.
– Skolans pedagogik bygger mycket på
samarbete. Vi har ofta varit väldigt stora
grupper när vi jobbat med en produktion och
vi har inte fått välja våra samarbeten själva.
Det har varit väldigt nyttigt att bli så drillad
i samarbete.
Att utveckla det egna konstnärskapet har
det inte funnits lika mycket tid för. Sofia, som
har en utbildning från en konstskola i baga-
PRAKTIK Stockholms dramatiska högskola samarbetade med Länsteatern i Örebro när pjäsen Det
normala livet sattes upp i höstas. Sofia Romberg ansvarade för scenografin.
Foto: Pressbild
get och som alltid sysslat med egen konst, har
saknat det.
– Jag trivs med att ta initiativ till egna projekt och vara drivande i dem. Nu känner jag
väldigt starkt att jag vill kombinera att jobba
med scenkonst i grupp med att utveckla mitt
eget konstnärskap. Skolan har verkligen
hjälpt mig att se hur jag vill jobba i framtiden.
Jobbar med videokonst
Många i Sofias årskurs jobbar med teaterproduktioner i sina slutprojekt. Själv ska hon
göra en installation där video och projektion
är bidragande delar.
– Jag vill utnyttja den sista terminen till att
göra något jag inte haft möjlighet att göra tidigare på utbildningen. Jag har användning för
mina kunskaper som scenograf när jag planerar rummets gestaltning. Många anlitar scenografer för att bygga upp utställningar i dag,
som scenograf kan man jobba med mycket
mer än bara teater.
Bra recensioner
Utbildningen i Stockholm har dock varit
teaterfokuserad. I höstas ansvarade Sofia för
första gången för en scenografi utanför skolan då pjäsen ”Det normala livet” av Christian Lollike sattes upp på Örebro länsteater.
Pjäsen var ett samarbete mellan dramatiska
högskolan och länsteatern, och förutom Sofia
stod elever från skolan för regi, ljus, ljud och
kostym.
– Uppsättningen var vår praktik. Jag gjorde ritningar och byggde en modell redan på
sommaren. Sedan satt jag med under repetitionerna på hösten för diskutera vad som kom
fram och vad som inte kom fram i förhållande
till vår satta tematik. Jag var också arbetsledare för de som jobbade i verkstäderna och för
rekvisitören. Men jag ändrade inte så mycket
i scenografin, det man kunde ändra under repetitionernas gång var rekvisita, det som var
mobilt.
För två helger sedan spelades sista föreställningen. Det normala livet har fått övervägande bra recensioner och Sofia är särskilt
glad för att kritikerna ofta nämnt scenrummet
i sina texter.
– Ofta fokuserar kritikerna mest på regissören, skådespelarna och texten. Det var kul att
de tänkte till om rummet nu.
Dövblind publik
Just nu är Sofia aktuell som scenograf för
pjäsen Helen Keller. Den sätts upp av nystartade frigruppen Teater Relevant på Tekniska
museet och utmärker sig då den riktar sig till
en publik som annars ofta försummas i teatersammanhang.
– Personer som är döva och blinda. Föreställningar som riktar sig till en dövblind publik har knappt gjorts förut så den har blivit
jätteuppskattad av besökare som kanske inte
gått på teater tidigare.
När Sofia planerade scenografin tog hon
målgruppen i beaktande.
– Jag undvek plotter och för mycket mönster. Jag använde enkla och tydliga former och
få färger.
I framtiden är det just frigrupper Sofia helst
vill arbeta med.
– Jag är mer intresserad av det än av att
jobba på de stora institutionerna, som Stockholms stadsteater eller Dramaten. Dels för att
jag har svårt för hierarkiska miljöer och dels
för att det inte finns lika stort utrymme att experimentera på institutionerna. Samtidigt är
det där hyfsade löner finns, så säkert blir man
tvungen att kombinera jobb där med att jobba
med frigrupper.
Konst är viktigt
Sofia är medveten om att det är en tuff verklighet hon möter efter sin examen. Att försörja sig som kulturarbetare är inte så lätt, men
Sofia är beredd att kämpa.
– Min dröm är att kunna leva på att göra det
jag helst av allt vill. Jag vill inte vara fattig
som en råtta hela tiden. Det är jag i och för sig
inställd på att jag kommer vara, haha, men det
är okej bara det går runt.
Att kulturarbete har en så låg status i dag
gör Sofia upprörd. Kulturintresset är stort,
men få vill betala för konst och kultur.
– Det har blivit en tråkig jargong att ”kulturarbete inte är något riktigt jobb utan något
man kan göra på fritiden”.
Sofia menar att konst och kultur är lika viktigt som allt annat.
– I dag ska man tjäna pengar på allt. Konsten är visserligen också en del av en marknad, men samtidigt kan den fungera som en
motpol till det tänket. I konsten talar man om
andra värden också, det är inte bara profit
som räknas.
Text och foto:
Malin Lundberg
[email protected]
Fakta/ Sofia Romberg
Namn: Sofia Romberg.
Född: Den 7 december 1987.
Från: Mariehamn.
Bor: Stockholm.
Gör: Läser sista terminen på utbildningen scenbild-scenografi vid Stockholms dramatiska högskola.
Aktuell: som scenograf för teaterföreställningen Helen
Keller på Tekniska Museet i Stockholm.
Sofia om…
… sina förebilder: Suzanne Osten har inspirerat mig mycket. Hon
är en person som betytt jättemycket för barnteater och kultur för
barn. Samtidigt är hon en feministiskt medveten, jäkligt skarp och
intelligent person. En scenograf som jag ser upp till är tyska Anne
Viebrock. Hon använder redan existerande material i sina scenografier. Så vill jag också arbeta. Världen svämmar redan över av
saker och när man arbetar med teaterproduktioner är det verkligen
bara slit och släng. Då kan man försöka använda saker som redan
finns när man bygger sin scenografi istället.
… favoritteatrar i Stockholm: Jag gillar de mindre teatrarna bäst.
Tribunalen, Teater Moment, Turteatern och Galeasen till exempel.
… teaterlivet på Åland: Det har aldrig varit någon katalysator för
mig personligen. Det finns ett stort kultur- och teaterintresse på
Åland och jag tror att man skulle kunna bygga upp en intressant
scen. När Alandica byggdes trodde jag att det skulle bli bättre än
vad det blev. Nu är det för dyrt för folk att hyra in sig där vilket är
synd. Joeloperan var dock ett bra initiativ.
FREDAGEN DEN 1 MARS 2013
NYA ÅLAND 13