Transcript Skolan där stjärnor tänds!

2011 Årgång: 1 Nummer: 2
Skolan där
stjärnor tänds!
Sid 5
Junosuandobor
organiserar sig
Sid 2, 14, 15
Grattis
Rickard
och Gunda!
sidan 11
Loppisproffs
i faggorna
Sid 13
Poromaagården
ska leva! Sid 22-23
LEDARE
Nu eller aldrig!
-I de möten med byarna vi ska genomföra vill vi tillsammans med dem skapa
en gemensam syn på de utmaningar vi
står inför, säger Kurt Wennberg,
kommunalråd i Pajala.
Pajala är till stor del summan av dess byar
Inom Pajala kommun går vi nu ut på bred front och träffar företrädare för Tärendö, Korpilombolo och Junosuando
byar. Det är viktigt att föra ut informationen om vad som är
på gång i Pajala, till hela kommunen. Vi ska prata framtid
och om hur vi tillsammans ska möta det nya. Vad finns i
byarna för att möta allt detta och hur ser deras behov ut?
Det är något av det vi vill ha reda på.
En förutsättning för att behålla målet om att vi ska bli
10 000 invånare i Pajala kommun, är att vi delar denna
syn med alla kommundelar. Det finns boende i 82 av kommunens byar. 4200 personer bor i byar och hälften, 2100
bor i centralorten. I mångt och mycket är Pajala till stor del
summan av dess byar.
Vi har arbetat hårt med att behålla bygden levande. Till
exempel har vi sju skolenheter på sammanlagt 600 elever.
De skulle gott och väl rymmas i en skola men vi väntar på
vad gruvutvecklingen får för följder för byarna och var folk
vill bosätta sig. I de skolor vi har i bygden finns plats för
ännu fler elever.
Tittar vi på befolkningsstrukturen i vår kommun ser vi
att det överallt behövs bostäder. Det har gjorts en inventering och i hela kommunen står 514 obebodda hus. Alla
kanske inte är beboeliga men om bara några procent av
dem blir tillgängliga så blir det ett jättebra tillskott.
Vi har även tittat på en genväg från gruvan i Kaunisvaara till Junosuando, med en avstickare till Anttis. Detta
innebär att ett flertal byar i kommunen bli tillgängliga på ett
nytt sätt, kommunen blir så att säga rundare. Alla de investeringar som vi gjort eller planerar är samhällsekonomiskt
nyttiga. I våra breda möten med byarnas representanter
är drömscenariot att vi tillsammans med dem skapar en
gemensam syn på de nya utmaningar vi alla står inför.
Kurt Wennberg, kommunalråd i Pajala
PRODUKTION
Sture Fredriksson, Junosuando
Junosuando-Magasinet är producerat av Lappland Kulturbyrå.
Ansvarig utgivare: Junosuando IK (Learning By Doing) Sture Fredriksson
Redaktion: Thomas Olofsson, Hasse Stenudd och Pär Granlund.
Layout: Elin Hollström Formidabel
Tryck: Office, Luleå.
www.junosuando374år.se, www.junosuando.net/
Jag kom hem efter förra veckans byamöte i Junosuando
med en känsla av upprymdhet och lättnad över att vi bybor
fann en koncensus, en samsyn för oss angelägna frågar.
För egen del har känslan av att ”nu eller aldrig”, vuxit sig
stark.
Den positiva process som kom igång med gruvetableringen i vår kommun har startat en oerhörd utveckling, inte bara i centralorten utan även i kommunens byar.
Under mötet växte upplevelsen fram att vi nu kliver på
tåget och åker med mot den utveckling som vi Junosuandobor blir en del av. Utan bybornas fasta beslut att bilda
arbetsgrupper i för oss viktiga frågor som boende, vägar,
skolan, etc. hade vi stått kvar på perrongen och sett framtiden åka förbi.
Personligt upplever jag det som stärkande att få förtroendekapital från bybornas sida att den 3 oktober föra deras
talan i ett möte med Pajala kommun angående Junosuandos framtid. Något som ger mig kraft att föra fram dessa
frågor är den insikt som vuxit fram om att det är vi gemensamt som ska ställa kraven om vad som är angeläget
för oss i byn. Inte minst upplever jag det av stor vikt att
alla inser att vi nu agera tillsammans, som en röst.
Vi kom så långt att vi enades om att föra fram frågor
som seniorboende, att frigöra lediga lokaler för boende, se
över kommunens byvägar, att skydda skolbarnen från den
framtida tunga trafiken med gång- och cykelvägar samt
att arbeta för skolan i Junosuando. En arbetsgrupp träffas
inom kort för att konkretisera oss inför mötet med kommunen, viktigt är att de uppfattar att detta är gemensamma frågor som ligger i byns intresse.
Nästa steg blir att organisera oss i arbetsgrupper för
vad som komma skall och i det arbetet blir Junosuandos
intresseförening navet. Mestadelen av folket i vår kommun
bor utanför centralorten och överallt växer förhoppningar om att
gruvans utvecklig ska spilla över
på de olika byarna i kommunen.
I den utvecklingen ska Junosuando vara med.
Välkommen med dina tips om vad du tycker att vi ska
uppmärksamma av det som händer och sker i Junosuando!
Skicka ett mejl till [email protected].
Omslagsfoto: Hasse Stenudd
JUNOSUANDO-MAGASINET
Att spänna en båge…
Jag hade en fin sommar i år.
Förutom att vi väderleksmässigt hade det varmt och gott
fyllde jag på mitt upplevelseförråd inför vintern med fina
och varma upplevelser.
Ett flertal av de upplevelserna jag då ska överleva på tilldrog sig i Junosuando.
Från att för mig ha varit en relativt anonym by blev
Junosuando under den här sommaren för mig en levande
by; en by genom vilken positiva och kreativa nya vindar drar igenom och till en by där människor själv, eller
tillsammans med andra, vill förverkliga sina visioner.
Jodå, jag hörde allt det där och lite till under invigningen av hemvändarveckan. Det var inte bara ord.
för en utnämning jag inte gjort mig förtjänt av, men det
är så roligt att arbeta i en bygd som är så positiv”.
Hört märkliga berättelse
Hjärtat nergrävt i Junosuando
På plats under en hel vecka kunde jag konstatera att så
verkligen var fallet. Allt ifrån den märkliga berättelsen
om bonden Lars Larsson Lasu och hur han under en ekorrjakt spände sin båge och skickade iväg sin järnskodda
pil och härvidlag blev den som fick igång ytterligare livsbetingelser för överlevnad i denna del av Torneå älvdal,
till Leonhard Seppälä, mannen som idag med sin ledarhund Balto står staty på Manhattan i New York, blev levandegjort i mitt inre.
Jo, jag har redan gått på jakt med Lars Larsson Lasu
och jag har sittande i Seppäläs hundsläde känt vindarna vina över Alaskas vidder och känt snöstormen pina
mitt ansikte, allt medan Balto och de övriga hundarna
flämtande arbetar vidare…
En sak ska jag dock speciellt lyfta fram; på Café 11 köpte
jag för en tjuga, en liten burk kådsalva till min känsliga
och trasiga tå.
Den är nu botad!
Och här frågade de varje dag leende, om jag ville äta.
Vägen till mannens mage säges ju som bekant gå via
magen.
Må hända det var det sista steget som gjorde att jag
föll. Numer har jag en liten del av mitt hjärta nergrävt i
Junosuando.
En levande by
Rustat till fest
Jag har fått ta del av människors berättelser. Jag har en
stilla sommardag vandrat på kyrkogården liksom jag under en varm sommardag har badat i Syväjärvi.
Jag har fyndat på loppisar, botaniserat i olika trädgårdar och gått på sprakande konstutställningar och deltagit
när man i byn rustat till fest.
Och jag har i sommarnätter utan mörker bastat med
goda vänner invid älvstranden där mitt eget fostervatten
– Torneälven – flyter förbi.
Vi syns!
Hasse Stenudd
[email protected]
Vad som imponerat mest är de nutida människorna i
Junosuando, som även de spänt sina bågar, och utvecklat
byn till en levande by med gemenskap och framåtanda,
entreprenörskap och framtidstro.
För att bygga sin framtid behöver man väl förvalta
det förflutnas material. ”Junosuandoandan” är inget som
byggs upp i all hast. Den har bland annat från de ovan
nämnda historiska tilldragelserna förvaltats av flera generationer av budbärare.
En av bärarna av denna nybyggar- och överlevaranda
– Rickard Renlund, 88 år - träffade jag under en av mina
första dagar i Junosuando. Han hade just blivit hedrad
för sina insatser för byn och säger i sitt tacktal; ”Jag tackar
3
JUNOSUANDO-MAGASINET Centa-cup
sätter extrakilon i rörelse
En gång i tiden på Pajala marknad utmanade fotbollslöftet Kent ”Centa” Enmark, Nacka Skoglund på
att klacka enkronor i bröstfickan. Han nådde oavgjort, 22-22, mot Nacka, den ”vajande majskolven”.
Det är ”Centa” som förärats med att den årliga veterancupen i fotboll bär hans namn.
Text & foto: Hasse Stenudd
Än kan Centa, Kent Enmark,
joxa med en trasa och hålla
den i luften…
4
En av begivenheterna under Hemvändarveckan 2011 var
veterancupen i fotboll, Centa-cup, som avgjordes efter
att fotbollsskolan för barn och ungdomar avslutades.
En haltande ”Centa” går bredvid planen och ser finalen mellan Junosuandos föredettingar och Kaunisvaaras
dito. Inte en spelare i JIK ser ut att vara under fyrtiostrecket, Kaunisvaaragänget verkar något yngre och tyngre.
Plötsligt bli det skarpt läge, Kaj Johdet i JIK-målet gör
årets räddning på Karlavallen i Junosuando, som får hejaklackens medhavda wuwuzelas att tystna för en stund.
Lagen lägger inte fingrarna emellan, det smälls på men
efter olika uppkomna heta situationer, tar spelarna varandra i hand. ”
– Det syns att de under ytan och alla extrakilon, besitter ett gediget fotbollskunnande”, säger Kent Enmark,
vingklippt av skador som han är får ”Centa” i vanliga fall
avnjuta fotboll från läktaren eller tv.
Han värvades som oerhört lovande 15-åring till det
dåvarande storlaget Kebne IK, i Kiruna. Skador kom
emellan och som 17 åring opererades menisken för första
gången, 19 år gammal gjordes den andra operationen.
– Det Zlatan gör med boll gjorde jag med apelsin,
säger ”Centa”, utan bitterhet i rösten.
Slutligen betvingar Kaunisvaaralaget Junosuandos före
dettingar med 1-0 och som sig bör överräcker ”Centa”
den stora guldbucklan åt Lars-Peter Skogfält, lagledare i
det vinnande laget.
Folket lämnar Karlavallen, Kent ”Centa” Enmark, 61
år, promenerar lätt haltande hemåt i lördagskvällen. Vem
vet, kanske hade hans karriär, likt den vajande majskolvens, gått spikrakt till San Siro, om inte skador kommit
mellan…
JUNOSUANDO-MAGASINET
Junosuandos veteraner påhejades av klacken som var
utrustad med sydafrikanska wuwuzelas.
Fotbollsskoleavslutning – vinnande laget: Det allra minsta
och första lag att få höja bucklan i skyn var mixed-laget
födda 05-06, med Tobias, Elias, Ulrika, Tim, Edvard och
lagledare är Karl-Johan Olofsson.
Skola där
stjärnor tänds
Lars-Peter Skogfält, spelande lagledare för Kaunisvaaras
veteraner får av Kent ”Centa” Enmark ta emot en pokal
efter finalvinsten över Junosuandos veteraner, i Centa-cup.
Allt handlade inte om fotbollsmatcher och träning.
Storabborren väntade på att bli fångad…
Sveriges äldsta fotbollsskola, som sedermera blev upptakten till hemvändarveckan i Junosuando, delade under
avslutningsdagen ut priser till de deltagande lagen.
Fotbollsskolan samlade 200-talet deltagare från hela
Sverige.
Under en vecka har de förkovrats och drillats i det gröna fältets schack, och lagen har även spelat i serier baserade på de olika årgångarna. Här har genom åren en hel
del stjärnor tänts.
Carl-Johans Olofsson, Arvidsjaur, är lagledare för det
vinnande mix-laget i klassen för de allra minsta barnen,
födda 2005-2006.
Efter åtta matcher fick de under avslutningsdagen,
fredag, lyfta upp bucklan i skyn.
– Den här fotbollsskolan är en fotbollsskola för alla,
även för dem som inte förut spelat fotboll. Men jag kan
se vilka framsteg barnen gjort under veckan och de är
oerhört duktiga, säger Carl-Johan Olofsson, som har rötter i byn.
– Jag har inte hunnit ägna mig åt hemvändaraktiviteter,
det har blivit fotboll för hela slanten, säger Carl-Johan,
som dock fick lördag som ledig dag och den ägnade han
åt rock- och blusaktiviteter på Logen i Junosuando.
Text & foto: Hasse Stenudd
Foto: Per Granlund
5
JUNOSUANDO-MAGASINET Intraprenad ger
liv och hopp i
Pajalas byar
Fr. v. Sture Fredriksson,
Åke Aldén och
Birgitta Wiss.
– Vi väljer det som är bäst för oss. Att vi lägger ut vissa
arbeten på intraprenad åt föreningar, innebär även
att vi tror på dem. Det här är ett strikt professionellt
affärskontrakt och vi räknar med att det är kvalitet vi
köper in och är beredda att betala för det, säger Magnus Pekkari, VD vid Pajalabostäder AB.
Text & foto: Hasse Stenudd
Det kommunalägda Pajalabostäder har tillsammans med
tekniska enheten vid kommunen, fördelat grönytesskötsel och vaktmästarsysslor som Pajalabostäder tidigare ansvarat för, och lagt ut dem för att skötas på intraprenad av
olika föreningar i Tärendö och Junosuando.
På grund av nedskärningar finns endast en vaktmästare
i kommunen. Om exempelvis en panna går sönder tar
det tid att åka mellan Tärendö och Junosuando, liksom
om mat ska köras ut till Junosuando.
– Intraprenaden innebär även att vår vaktmästare på
ett bättre sätt kan planera och utföra sitt arbete. Med en
enda person går det inte att uppnå den service som vi vill
erbjuda kunderna, säger Magnus Pekkari.
”Ska ta riktigt betalt”
Viktigt är enligt Magnus Pekkari att aktuella föreningar i
de orter det är frågan om, ”tar riktigt betalt”, så det inte
blir snedvriden konkurrens.
– De ska ta marknadspris på de uppgifter de utför! Då
kan även vi ställa krav på kvalitet i det som de levererar.
Om det sedan kan ge föreningarna någon trygghet och
att deras anställda upplever att de behövs är det bara bra,
säger Magnus Pekkari, som hoppas att förfarandet med
intraprenad ger Pajalabostäder ett bra anseende i kommunens byar.
Kritik riktas emellanåt från företag om att personer
med olika arbetsmarknadsbidrag, kan bli aktuella i de här
sammanhangen.
– Som jag ser det har alla företag möjlighet att få ekonomisk ersättning, för exempelvis ”nystartsjobb”. Men jag
ser även att detta är en del av skyddsnätet i Sverige, säger
Magnus Pekkari, som inte minst ser att intraprenaden
skapar samtalskontakter i byarna och med dess föreningar.
Kommunen som samtalspart
Sture Fredriksson har i Junosuando arbetat med EU: s
6
Leaderprojektprojekt, ”Learning by doing”, som går ut på
att föreningar tillsammans med kommunen som samtalspartner, skapa konkreta projekt som utvecklar bygden.
– Vi arbetar i projektet med att skapa en samsyn mellan offentlig sektor, näringsliv och civilsamhället. Att
Pajalabostäder förlägger intraprenad på en del tjänster,
bland annat i Junosuando, innebär att föreningar kan behålla sina föreningsanställda och det ger aktiviteter och
liv i byn, säger Sture Fredriksson.
De föreningar i Junosuando som ska arbeta med
intraprenaden är Junosuando IK, Skoterklubben och
Folkets Husföreningen. Denna tidiga morgon samlas
representanter för dessa på Karlavallen, byn idrottsplats.
Åke Johdet för Folkets Husföreningen är bortrest för dagen. Birgitta Wiss arbetar för idrottsklubben:
Tradition av samarbete
– Föreningarna i vår by har en långvarig tradition av samarbete med andra föreningarna. Det här tror vi på!
Åke Alldén från Skoterklubben ser att detta ger fattiga föreningar ett oerhört bra stöd att existera vidare och
delta i processen att utveckla byn på ett positivt sätt.
– Nu vill vi förankra det här förfarandet i föreningarna
samt de arbetsuppgifter vi tagit på oss, som gräsklippning, snöröjning, mattransporter till gruppboenden
och förskola, varuutkörning
samt sörja för post- och paketmottagning, säger Sture
Fredriksson.
– Vi väljer det som är bäst
för oss. Att lägga ut arbeten
åt föreningar, på Intraprenad, innebär att vi tror på
dem, säger Magnus Pekkari,
VD på Pajalabostäder.
JUNOSUANDO-MAGASINET
PRO i Junosuandokämpar vidare
Överallt i PRO:s lokal Elma i Junosuando finns det
produkter av alla möjliga slag som medlemmarna har
tillverkat.
-Vi försöker att vara aktiva, förklarar Anna-Britta
Perström, ordförande i pensionärsorganisationen med
140 medlemmar. Och vi försöker också att få fler att
bli medlem i vår förening.
Text & foto: Pär Granlund
Det är för att få fler medlemmar som PRO arrangerar
ett öppet hus i föreningens lokal under jubileumsveckan.
Och nog kommer det besökare som är nyfikna på vad
föreningen har för verksamhet.
Anne Astermo är en av besökarna som kommer för
att hitta en lämplig present till en jubilerande vän. Tore
Perström säljer en vedkorg som är tillverkad i spån till
henne.
-Vi försöker att vara aktiva i
PRO, förklarar t.v Anna-Britta
Perström och Maria
Poromaa.
-Det har varit svårt att hitta rätt sorts tall för att vi ska
kunna tillverka spånkorgar, berättar han. Jag vet var det
finns sådana tallar men det är jobbigt att hämta dem.
Varje torsdag samlas medlemmarna för att utbyta information med varandra.
-Vi pratar skit och dricker kaffe, säger han och skrattar.
I samarbete med andra föreningar har PRO arrangerat
en kurs i hur man bygger en bastu.
-Fast vi lärde oss inte hur man timrar en bastu, fortsätter Tore Perström. Bastun levererades i en byggsats från
Lovikka trä.
I augusti satte sig medlemmarna på en buss för en färd
till Lofoten i Nordnorge. Tidigare har medlemmarna
gjort en utflykt till Storforsen i Älvsbyn.
Anne Astermo var intresserad av
att köpa en näverkorg av PROmedlemmen Tore Perström.
Jennifer Landin-Larsson
handlade rejält med mjukkakor
så att de skulle räcka länge:
-Brödet är så otroligt gott!
Annonser
www.Junosuandoboende.se
¨Bo i Junosuando¨ Roger Rosheds
Byggservice AB
Grundströms Plåt
i Kiruna AB
www.lapplandkulturbyra.se
OFFICE –”Vi trycker
Junosuando Magasinet”
Juno Bygg AB
7
JUNOSUANDO-MAGASINET Kristina Vanhainen är ett proffs som
snabbt scannar av en loppis. Hon hittade
ett ämbar på Majkorovavägens loppis.
Loppisproffs i faggorna
Vi träffar ett loppisproffs från Luleå när hon snabbt
scannar av en loppis på Majkojärvivägen.
Hon vet vad hon vill ha och kan sin sak.
– Förra året tog jag en tredagars loppissemester i
Berlin där jag bara gick på loppisar och inget annat,
säger Kristina Vanhainen.
Text & foto: Hasse Stenudd
Kristina Vanhainen går igenom den fjärde loppisen i byn,
det är några kvar, hon vistas för stunden i föräldrarnas
stuga i Lovikka.
– Jag har bara en och en halv timma kvar av barnpassningstiden så det är ett pressat schema, säger Kristina
Vanhainen.
Hon ger inget stressat intryck, däremot ser man att
hon är metodisk och erfaren vad gäller loppisar. Hon söker sten- och metallföremål samt små kuriosa figurer.
– Jag började just peta på en gammaldags ask i bakelit men det visade sig vara loppisens kassa, säger Kristina
Vanhainen, med glimten i ögat.
Gräva ner sig
Ibland får hon gräva ner sig i en kartong för att inte missa något. Kristina berättar att hon rustat sitt hem med
möbler från loppisar och auktioner.
8
Under söndagar kan det hända att hon åker till Skellefteå när de har auktion. Det dröjer inte länge innan
Kristina Vanhainen på uteloppisen får syn på ett vackert
ämbar i någon slags metall. Den blir hennes för endast
60 kronor.
– Jag tycker att de här loppisarna i Junosuando är fina
och kan ju jämföra den med till exempel min loppissemester i Berlin, säger loppisproffset Kristina Vanhainen,
som gör rätt för sig och skyndar till nästa loppis.
Leksaksgumma
Det är Ingrid Seppäläs loppis på Majkojärvivägen 35, vi
besöker. Sedan en höftoperation i 60-års ålder blev hon
pensionerad.
– Jag är som en hamster. Sedan jag var barn har jag
samlat på mig prylar. Dessutom köper jag in grejer på
auktioner och secondhand-butiker. Min sambo kallar
mig för ”leksaksgumma”, säger Ingrid Seppälä, vars loppissäsong nu kör igång med hemvändarveckan i Junosuando.
Hon håller öppet hemma på gården förutom en avstickare till Kihlanki i mitten av augusti:
– Då är det smugglarmarknad i Kihlanki. Jag packar
bilen med mina grejer och så bär det iväg, säger ytterligare ett loppisproffs, Ingrid Seppälä.
JUNOSUANDO-MAGASINET
Doris Kero, Anna-Britt Perström, Elin Sjöhed och Svante Astermo, minglade inför Konst- och hantverksutställningens invigning.
Utställning som ger gåshud
Det minglas med dryck och tilltugg i gröngräset, det
drar ihop sig för Konst- och hantverksutställning av
ett fyrtiotal lokala utställare.
– Att jobba med händerna och skapa är så viktigt i
vårt stressade samhälle, säger Ulla Sjösund, i sitt invigningstal, innan portarna slås upp till den gamla distriktssköterskemottagningen i Junosuando.
Text & foto: Hasse Stenudd
På äkta tornedalskt manér har det krävts en hel del övertalning för att få alla utställare att verkligen ställa ut sina
alster. Ulla Sjösund menar att det finns lika många till
som hemma stickar, snickrar och smider och knåpar på
med olika slags alster.
– Statistiskt sett finns det en i varje stuga som skapar
något. Jag är imponerad av den skaparkraft som finns här
omkring, säger Ulla Sjösund, och förklarar utställningen
invigd.
Oerhörd bredd Samtidigt kan konstateras att det är en oerhörd bredd
som utgår ur den kraften. Här finns textila hantverk,
foto, dikter, olje-, akryl- och pastellmålningar, snickerier,
knivar och glaskonst.
– Vilken otrolig utställning, jag får gåshud, är en av de
uppsnappade kommentarerna under kvällen då junosuandoborna ser ut att ha gått man ur huse, för att se släkt
Johanna Sjösund Indset och Rosa Sjösund
och vänner ställa ut.
Hans-Erik Mukka, får representera en av de bybor som
efter jobbet, under mörka vinterkvällar låtit flitens lampa
lysa i hobbyrummet. Han har med sig knivar, höstolar
och imponerande arbeten i björkvril.
– Jag har ju jobbat i skogen så jag vet var vrilarna finns,
säger han ödmjukt och berömmer samtidigt andra utställares arbeten.
Träffar släkt
Som kronan på verket har Ulla Sjösund under byns hemvändarvecka fått hem sin dotter, Johanna Sjösund Indset
från Östersund. Hon ställer ut pastell- och akrylmålningar. Förutom att Ulla Sjösund själv finns upphängd
ställer mormor Rosa Sjösund ut ett flertal olika alster i
olika tekniker.
– Det är inspirerande för mitt skapande att komma
hit upp och träffa släkt och vänner, säger Johanna Sjösund Indset, en av sjösundsflickorna som även hon är
mamma.
Ulla Sjösund står kvar när utställningspubliken börjat
troppa av, porlande, glad och kanske en smula tagen. Om
alla som hon känner hade ställt ut något av det de sysslar
med i det fördolda, hade antalet utställare varit betydligt
fler!
Själv är Ulla Sjösund havande med en vision:
– Jag vill måla en stad ovan molnen…
Ulla Sjösund
Hans-Erik Mukka
9
JUNOSUANDO-MAGASINET Monika är
de dödas
försvarsadvokat
I början av förra seklet härjade spanska sjukan och
släckte många liv i Junosuando. Dagligen begravdes
fyra till fem personer som vilar centralt i en grön lund
på skogskyrkogården.
– Vi vill bevara denna del och gräver inga gravar
här. Platsen vittnar om det som hände, säger Monika
Metsävainio som spontant tycker att en minnessten
över spanska sjukans offer absolut är att tänka på.
Andarna rörde sig inte…
Kyrkogården i Junosuando är av Riksantikvarieämbetet
klassad som en skogskyrkogård med en grusgård och ska
framledes bevaras som en sådan. Varje träd finns inritad
och dokumenterad.
– Fälls något träd måste vi återplantera det, vi ska vara
stolta över vår speciella skogskyrkogård, säger Monika
Metsävainio.
En stor skara har samlats under hemvändarveckan på
Junosuando skogskyrkogård för att ta del av dess historia.
Ofta lades gravplatserna vid vatten, förr fanns en tanke
om att andarna inte röde sig över vatten. Sammanlagt
ligger mellan fyra- och femtusen personer begravda i
Junosuando. För tillfället finns 721 gravar och oftast är
det släktband som avgör den sista viloplatsen, exempelvis finns kyrkogårdar i Parkalompolo, Lautakoski, Muodoslompolo och i Tärendö.
Folkskaran som följer Monika och Östen, är en
frågvis skara, och de två berättar så gärna om traditioner
samt nymodigheter. Av tradition, även om det håller på
att luckras upp, har bärarna vit slips och vita handskar.
– Här i Junosuando brukar bärarna slänga ner sina vita
handskar i graven, berättar Östen Ruottinmaa.
En säkerhetsfråga
En kosa i kistan
Text & foto: Hasse Stenudd
Den levande historieboken Östen Ruottimaa berättar att
det var 1978 som man anlade stenstaketet mot väg 395.
Någon frågar om björkar som börjat torka ut, om grenar
som fallit ner. Dessa björkar är även tillhåll för mellanhackspett som byggt bo i dem.
– Det måste gå att fälla dem och återplantera när mellanhackspettarnas ungar flyttat ut. Det är en säkerhetsfråga, säger Monika Metsävainio.
Den gröna nyare delen används som urnagravlund.
Här stannar följet upp och får höra att det ofta är personer bosatta på annat håll i landet som i förväg gjort
klart med vilorum och som i urna kommer hem till vila i
sin barndoms mull.
Även mindre trevliga händelser dyker upp ur det
förgångna, om odöpta barn som inte begravdes i vigd
jord. I dag finns dock en begravningslag som gör att alla
platsar på en begravningsplats.
10
Monika berättar om det ”Vita testamentet”, hur viktigt det är medan man lever uttrycka sin vilja:
– Trots ”Vita testamentet” är det de anhöriga som
bestämmer. Men vi präster ska vara de avlidnas försvarsadvokater, det är en hederssak!
På andra håll lever andra traditioner vidare, i Muodoslompolo händer det att en kosa åker med ner i kistan. Här i
Junosuando är det inte ovanligt att en sten, ett gosedjur
eller ett annat minne, som en hatt, följer med i kistan.
Begravningsgudstjänster har även hållits i skogskyrkogårdens kapell med sin speciella sol över dörrarna.
Nu ska dörrarna byggas om och det sker i samråd med
Riksantikvarieämbetet.
– De är noga med att vi behåller särarten på den här
unika skogskyrkogården i Junosuando, säger kyrkoherden
Monika Metsävainio.
Allt medan en ny grupp samlas och väntar på sin
kyrkogårdsvandring. pekar Östen Ruottimaa ut riktningen söderut:
– Däråt ska vi bygga ut kyrkogården och Junosuando
ska få en minneslund där askan av de avlidnas ska spridas
ut.
Grattis Rickard
och Gunda!
Nu har ni all anledning att sträcka på er lite extra,
Rickard Renlund och Gunda Hjärtström.
Byborna i 374-årsjubilerande Junosuando i Pajala
kommun anser nämligen att ni är värda att få en utmärkelse.
-Rickard Renlund har utsetts till att vara Ӂrets
eldsjäl”.
-Gunda Hjärtström har fått utmärkelsen ”Årets
kvinna”.
Text & foto: Pär Granlund
Det är första gången i byns långa historia som ett pris
delades ut till en bybo. Valet av den förre kommuningenjören Rickard Renlund och Gunda Hjärtström blev
offentligt i samband med invigningen av det veckolånga
firandet av byns 374 åriga historia.
-Jag blev mycket förvånad när jag fick beskedet att jag
utsetts till ”Årets eldsjäl”, berättade Rickard Renlund.
Det finns ju gott om bybor som är aspiranter till att få
den fina utmärkelsen.
Han är nästan 90 år och har bott i Junosuando i 48 år
tillsammans med hustrun Sigrid. Att sammanfatta hans
år i byn är ungefär som att förvandla en stor och kraftfull
oxe till en liten buljongtärning.
Detsamma gäller för den andra mottagaren av utmärkelsen ”Årets kvinna” i byn, Gunda Hjärtström.
-Jag blev chockad när jag fick veta att jag har utsetts
till ”Årets kvinna”, sade den 80-åriga keramikern från
Palokorva. Faktiskt har jag gråtit en liten skvätt.
Hon har under årens lopp gjort sig känd för sin stridbarhet för sin födelseby med den gamla masugnen. I 20 år
var hon ordförande i pensionärernas organisation PRO.
Fantastisk avslutning!
-Visst har det blivit ett och annat brev till myndigheterna, sammanfattar hon sina insatser. Jag har alltid trivts att
bo i Junosuando och jag har aldrig haft en tanke på att
flytta från byn.
Valen av mottagarna av priserna motiverades så här:
-Gunda har genom sitt engagemang och kunnande på
ett målmedvetet sätt bidragit till att vår bygd utvecklats
till en bättre plats för oss alla att leva och bo i.
-Rickard har under många år verkat för att utveckla
bygden. Han har alltid på ett mycket positivt sätt arbetat
ideellt för föreningar och boenden i byn och ingenting
har varit omöjligt.
Text & foto: Pär Granlund
Firandet av 374-årsjubileet i samband med hemvändarveckan fick en fantastisk avslutning på söndagen
i kyrkan i Junosuando. Den musikaliska gudstjänsten
leddes av Lars Olof Kevnell, präst, Ann-Mari Hammarstedt, kantor, Gun Olofsson, sång och gitarr, Carina
Henriksson, sång (sopran) och Pia- Karin Hellsing, cello
och sång (sopran).
Efter gudstjänsten samlades publiken i församlingshemmet för kaffe och dopp på ett äkta tornedalskt vis. Arrangör var Pajala församling.
11
”Jag blir mjuk i
kropp och själ”
Jag är en stressad person som har svårt att släppa andan, jag jagar på med inre stress och tänker på allt det
jag har att göra. De här stunderna med yoga har lärt
mig att slappna av, säger Maria Edefall från Kangos
som efter en nackskada kan tacka yogan för att hon
idag är medicinfri.
Text & foto: Hasse Stenudd
En gammal väggklocka hörs ticka någonstans ur husets
inre, i den gamla prästgården i Junosuando. Bjälkarna på
väggarna samt golvtiljorna är blottlagda och solens ljus
faller in på en vitmålad öppen spis i det övrigt kala rummet. Här andas väggarna av en genuin, månghundraårig
tornedalsk frid.
Yoga är en av de otaliga verksamheter som hemvändande junosuandobor och övriga, kan uppleva under
hemvändarveckan.
Den här dagen startar Maya Rao en öppen yogaklass
som alla, oavsett erfarenheter, kan delta i. Några fridstörstare startar med ett antal yogarörelser för att tillsammans med andningsövningar uppnå en inre stillhet.
Ingen religion
– Yoga går ut på att förena kropp och själ och den universella, kosmiska kraften. Men i västvärlden är den fysiska
varianten av yogan populär, säger Maya Rao, och betonar
att yoga absolut inte är en religion.
I övrig fysisk träning läggs fokus utåt, här läggs den
inåt och andningen är en väsentlig del i att hitta sig själv
i vardagen och nuet.
Maria Edefall från Kangos, har ägnat sig åt yoga sedan
2002:
12
Fr. v, Maya Rao, Maria Edefall
och Astrid Kruuka
– Jag trodde att jag behövde gå på gym och svettas
för att bli tillfredsställd. Yogan gör mig mjuk, stark och
smidig. Men det viktiga trots allt är det frid och en inre
balans jag uppnår här hos Maya. Hon blir minsann inte
av med mig så lätt, säger Maria, leende.
Fri från värktabletter
Migrän och en ständig huvudvärk påminde henne om
den nackskada hon råkade ut för. Genom att lära sig slappna av och lyfta ut yogan in i hennes vardag, är Maria
Edefall nu helt fri från värktabletter.
Astrid Kruuka från Pajala, med fädernegården i Junosuando, har också hon tillsammans med andra tagit sig
tid för en intensivvecka med yoga på Aurora Retreat.
Hon har utövat yoga sedan 2001 och säger sig behöva
dessa intensiva sammankomster för att sedan ha det lättare att hålla igång med yogan i sin vardag.
Flög fram
– Jag minns hur jag tidigare flög fram genom mina dagar.
Numer kan jag i vardagssituationer, när jag känner att jag
börjar varva upp, intuitivt ta till mig andningen jag lärt
mig och slappna av, säger Astrid Kruuka.
Hon sticker inte under stol med att åren går och
kroppen blir stelare men med yoga håller hon sig mjuk
till kropp och själ.
– När jag födde barn hade jag en oerhörd nytta av andningen och det lugn den gav, minns Maya Rao, medan
den gamla väggklockan fortsätter sitt tickande.
JUNOSUANDO-MAGASINET
”När Pajala bombades var jag på
syförening…”
– Jag minns att den dagen då Pajala bombades hade
vi syföreningen hemma i ”Alphiinissa”, och bombningen var samtalsämnet den kvällen, säger Rosa Sjösund, den äldsta av de aktiva som fortfarande håller
igång syföreningen i Junosuando.
Text & foto: Hasse Stenudd
1938, vid åtta års ålder, började Rosa Sjösund gå tillsammans med sin mamma på syföreningsmöten. ”Alphiinissa”, var hennes föräldrahem, Albin Kruukas gård i Junosuando. På den tiden var församlingens diakon med och
psalmer sjöngs och gudsordet lästes av en präst.
– Men först skulle korna mjölkas så det kunde dröja
till åtta på kvällen innan vi kom iväg, minns Rosa Sjösund som under sommarens hemvändarvecka i Junosuando kallat till syförening i församlingshemmet.
Högtidligare syjunta
Rosa Sjösund och Maj Smedkvist sitter och handarbetar.
De har förberett hemvändarveckans lite högtidligare
syjunta. Dagen till ära har de kallat på prästen Lars-Olof
Kevnell. De minns svunna tider och när det spanns och
kardades i hemmen och stugorna fylldes när det vankades
syföreningsmöten.
Rosa Sjösund berättar att mötena kunde dra ut på tiden,
klockan kunde vara tolv, ett, när hon och mamma kom
hem.
– Jag var så rädd att läraren skulle märka att jag var trött
dagen efter, säger Rosa Sjösund, och de två skrattar åt
minnena som väller fram.
Elaka tungor säger att det skvallras en hel del på syföreningar. Det tycker inte Rosa och Maj som går med på
Rosa Sjösund och Maj Smedkvist
att kalla samtalsämnena för utbyte av information.
– Vi pratade då, som nu, om aktuella händelser världen
runt, säger Maj Smedkvist.
Barnhem får behållningen
Behållningen av produkterna som stickats, virkats eller
vävts, har under alla år gått till barnhem och fadderbarn
utomlands.
Maj Smedkvist tycker att det är synd att de i dessa
jämlika tidevarv, inte får med sig yngre kvinnor och män
som för syföreningstraditionen vidare.
– Vänta bara tills vi blir pensionerade. Då går vi med,
säger Mary och Elly-Britt, som ännu tydligen inte nått
”syföreningsålder” och som i förbigående kikar in.
Nu anländer Lars-Olof Kevnell och hälsar på de församlade. Minuterna innan syföreningen ska börja sitt
knåpande förklarar kvinnorna rutinerna vid deras träffar:
– Vanligtvis är det den som lagat kaffe som väljer psalmen, sedan ber vi ”Fader vår”. Till avslutning sjunger vi
”Bred dina vida vingar”…
Tora sålde inte sina tavlor Text & foto: Pär Granlund
Siv Rensgard med tavlan
“Rensgards bastu”
Under hela sin livstid sålde den framlidna
naivistiska konstnärinnan Tora Regina
Rensgard inte en endaste tavla. Köpare
saknades dock inte.
-Tavlorna betydde så mycket för henne
att hon inte ville skilja sig från dem, berättar Siv Rensgard när hon visar konsten i
den bortgångna konstnärinnans konststuga i 374-årsjubilerande Junosuando.
Konstpubliken i Stockholm fick
chansen att se och uppleva Tora Regina
Rensgards konst när delar av hennes stora
produktion visades i den kända konsthallen Liljewalchs.
-Det har varit ganska många som har
kommit hit till Reginas museum, fortsätter Siv Rensgard. Och de har varit flest
besökare utanför Junosuando. Jag tror det
beror på att de allra flesta junosuandobor
redan har sett Toras konst.
13
JUNOSUANDO-MAGASINET ”Vi måste tala med en tunga”
– Det talas om samhällsutveckling i Pajala och då tänker man sig ofta centralorten. Men 4 200 av kommunens invånare bor i byarna medan endast hälften, 2 100
personer bor i centralorten. Om vi ska kunna hänga
med och något av den positiva samhällsutvecklingen
som är på gång i vår kommun, ska spilla över på Junosuando, måste vi bybor samarbeta. Vi måste tala med
en tunga gentemot kommunen om vad vi vill och behöver, säger sammankallande för byamötet i Junosuando, Sture Fredriksson.
Text & foto: Hasse Stenudd
När löven börjat gulna och mörkret tränger sig på, lyser
lamporna inne i Emma-lokalen i Junosuando. Det är
PRO som lånar ut sin lokal för att på så vis vara en del i
att delta i byns utveckling och bevarande. Innan utsatt
tid är lokalen fylld och stämningen är förväntansfull. En
känsla av att ” nu eller aldrig”, är så tät att den närapå
går att ta på.
Efter inledningsanföranden och som ett flertal av
inläggen påpekar står det klart att det nu är upp till
Junosuandoborna att välja själv om de vill hänga på den
utveckling som Northlands etablering av gruvan skapat,
och framledes skapar, för ett flertal av Pajala kommuns
byar.
Krav om samsyn
– Som nyinflyttade i Junosuando är jag osäker om vi i
alla frågor som rör utveckling av byn är enade. Tanken
med mötet i kväll är att väcka medvetenheten om vikten
av en enhetlig syn, för byns bästa, och få alla krafter i
Junosuando att enade sträva åt ett håll. De som beviljar
oss pengar för utveckling av byarna kräver en oerhörd syn
på samarbete, säger P-O Samkog, som samtidigt lämnar
frågan öppen; har vi gemensamma mål att sträva mot och
i så fall vilka?
– Vi har skogen, naturen, ett rikt friluftsliv med
närheten till två älvar. Vill vi bo kvar, växa och utveckla
Junosuando? Vi måste nu forma oss konkret och få en
samlad syn på våra behov. Det kan bli avstampet till det
möte vi ska ha med Pajala kommun den 2 oktober, säger
Sture Fredriksson, och därmed är diskussionerna livligt
igång.
Tidigt under kvällen påpekas vikten av att få med de
unga i processen, de som i framtiden ska bo, verka och
leva i Junosuando. Jämte frågan om kommunen är villiga
att satsa på nytt boende i byn, ställds olika förslag om
att se över boende i de lokaler som är tomma eller inom
kort blir tomma. Kring detta förekommer konkreta
14
diskussioner om gemensamma seniorboenden för att på
så sätt lösgöra hus i byn för unga familjer. Bostäder och
äldreboende, vägar och skolan är de frågor som dominerar kvällens möte.
Förväntar sig utveckling
– Vi har vår skola kvar enbart för att kommunen förväntar sig en utveckling av Junosuando, säger Åke Johdet.
Ett djärvt förslag att lyfta upp målet att Junosuandos
375 invånare inom en framtid ska bli hela 1200 bybor,
förs fram av Sven Rova. Föräldrar ser den framtida tunga
trafiken från gruvan som skäl för att förbättra kvalitéten
på genomfartsleden samt att med gång och cykelvägar
säkra skolvägarna för barnen. Service, bensinmack och
matställen för trafiken som framledes ska passera Junosuando, är andra frågor som luftas i kvällningen. Att
detta kan bli möjligt när Junosuando, tack vare gruvans
etablering, på ett nytt sätt ställs i blickpunkten, lyftes
upp till diskussion. Det fanns de som tolkat en ny positiv ideologi och ett nytt sätt från Pajala kommun och
PUAB i deras strategi gentemot landsbygden.
Intresseföreningen navet
I frågan om föreningstruktur på utvecklingsarbetet för
Junosuando enades byborna om att byns intresseförening
ska vara navet i arbetet, att olika personer utses till en
arbetsgrupp för skolan, vägar och boende. Byamötet vile
även att Sture Fredriksson inom kort kallar till ytterligare
ett möte där nämnda grupper ytterligare preciserar behoven, för att i oktober månads början möta Pajala kommun.
– Om vi ska målet att bli 1 200, ska vi börja arbeta
nu, säger Sture Fredriksson.
Nu formerar sig byborna Junosuando för att möta den
utveckling av bygden som Northlands gruvetablering i
Kaunisvaara medfört.
– Om vi inte nu tar chansen kommer bilarna
att köra förbi Junosuando som de alltid har
gjort, säger Mary Calla, Junosuando.
– Egentligen borde vi i byn stänga av Intenet och tv-apparaterna och träffas på det
här sättet, säger Ica-handlaren i Junosuando, Mikael Alskog, efter byamötet som
tog avstamp för att söka följa den positiva
utvecklingen, som sker i Pajala kommun, i
spåren.
Nu pratar vi samma språk
– Vi har haft många möten, jag känner att vi kommit
en bit längre fram för varje möte. Det här byamötet
gav konkreta resultat vad gäller planerna på att utveckla Junosuando och nu känner jag att vi börjar prata
samma språk, säger Mary Calla, Junosuandobon som
en period av sitt liv bott i Afrika och kan jämföra sin
tillvaro ur olika perspektiv.
Enligt Mary Calla tar det olika lång tid för människor
att lämna sin cocong och våga sig ut:
– Jag har en känsla av att nu eller aldrig. Snart ska bilar och fordon av allehanda slag passera Junosuando, det
behövs ställen för dem att äta på, de behöver tanka sina
bilar och i övrigt handla. Vi skulle kunna ha ett ställe för
service och reparation av olika fordon och framför allt
en lastbilsparkering där större fordon kan ställa sig, säger
Mary Calla, med tillägget:
– Annars kör bilarna förbi vår by som de alltid gjort.
Det är nu det gäller, vi måste ta vara på den chansen om
vi inte vill att utvecklingen ska gå Junosuando förbi.
Ica-Mikael är försiktigt positiv
Ica-handlaren i Junosuando, Mikael Alskog, har varit
med om att det oftast bara blir prat. Genom sitt tornedalska arv säger han sig vara negativ men går med på,
att efter mötet om att organisera sig för att utveckla
hembyn, kalla sig som ”försiktigt positiv”.
– Det verkar finnas en gnista bland folk och det ser
nu ut att kunna ske något bra, säger den försiktige
generalen Mikael Alskog.
Efter byamötet verkar Mikael Alskog ändå lättad. Enligt
honom verkar det ändå som om det finns de som nu
lägger lite mer bakom orden. Kanske har just detta möte
varit embryot till att ta stegen mot att byn börjar utvecklas och livsbetingelser skapas i Junosuando.
– Jag vill vara en liten pusselbit som söker
sin plats i det stora pusslet som nu håller
på att läggas, säger Eva Blomkvist.
– Vi får väl se. Men egentligen borde vi i byn varannan fredag stänga ner Internet och tv-apparaterna och
träffas på det här sättet. Alla som vill bo kvar här är
beroende av att byn går en utveckling till mötes.
Mikael Alskog medger att han innerst inne är en
försiktig optimist.
– Hoppfull, skulle jag vilja säga.
Vi är alla pusselbitar…
Vi är alla bra på olika saker. Ensam är inte stark och
kan inte förändra byns utveckling. Tillsammans kan vi
förändra, vi är alla små pusselbitar och för att det ska
bli en enhet ska alla pusselbitarna falla på plats, säger
Eva Blomkvist, junosuandobo som på stående fot sade
sig vara intresserad med att jobba för äldreboenden.
Eva Blomkvist hjälper PRO:s damer efter mötet i med
att ta reda på disken:
– Jag känner verkligen att det här var ett möte där
byborna satte ner foten för ett ordentligt avstamp för att
följa med i den utveckling som sker på alla håll i Pajala
kommun.
Eva Blomkvist besöker äldre personer boende i Junosuando. Hon har mött dem som är så ensamma att de
gråter. Enligt Eva Blomkvist är det en myt att alla äldre
personer vill bo hemma, om de får hemtjänst. Flera av
dem vill flytta in i gemensamma boenden om det öppnas
möjligheter till det. Samtidigt öppnar det upp för andra
att flytta in i hus som då lediggörs.
Hon har även mött flera unga som vill flytta till
Junosuando men det är inte möjligt i dagsläget. Även
flera unga personer i byn, bor hemma för att det inte är
möjligt att hitta bostäder i byn.
– Men jag går hoppfull från det här mötet. Jag känner att jag vill vara en liten pusselbit som söker sin plats
i det stora pusslet som nu håller å att läggas, säger Eva
Blomkvist.
15
JUNOSUANDO-MAGASINET Husbandet på Logen i Junosuando,
under hemvändarveckan 2011 bestod
av fr. v, Gun Olofsson, Sofie Svensson
och Anna-Lovisa Daunfelt.
I ”Logen” bjöds på musik under arbetet
Det är en sommarkväll på julis bättre sida. Solen
faller in genom fönstren i ”Logen” och som ett blått
band slingrar sig Torne älv förbi i dalgången. Plötsligt lyfter taket när husbandet med Gun Olofsson,
hennes blott 14-åriga dotter Anna-Lovisa Daunfelt
och Sofie Svensson river av slagdängan ”Sånt e livet”.
Text & foto: Hasse Stenudd
Annars börjar pubkvällen på ”Logen” i lugnets tecken.
Gun Olofsson kompar på gitarr och släpper fram de unga
tjejerna Anna-Lovisa och Sofie i låten ”Let it be”. De
sjunger oväntat moget och i vissa partier sjunger AnnaLovisa stämman.
16
Besökarna vid borden är hela tiden med på noterna
och efter nämnda ”Sånt e livet” äger tjejerna publiken,
som sjunger med i ”34: an”. Efter ytterligare ett antal
bekanta ”pärlor” spelar husbandet låtar på publikens
begäran, några är ”Sommartider” och ”Jag vill ha en egen
måne”, som de glatt och igenkännande sjunger med i.
Husbandet ges under veckan möjlighet att framträda
och de ställer glatt upp på diverse upptåg. Förutom att
vara husband hjälper Gun Olofsson, Anna-Lovisa Daunfelt och Sofie Svensson, under hemvändarveckan till i
”Logen” i kök, servering, kassa och städning. Flickornas
uppoffrande arbete kan väl så gott som något annat kallas
för ”musik under arbetet”.
Laddar batterierna i byn
– Jag ska vara här i två veckor och fiska, säger en nyanländ Tomas Östros som dök upp i vimlet när den andra Hemvändarveckan i ordningen, invigdes vid den
gamla brandstationen i Junosuando.
Text & foto: Hasse Stenudd
Efter invigningen stod han och språkade med 89-åringen Rickard Renlund som för sin gärning fick motta utmärkelsen ”Årets eldsjäl” i Junosuando. De två kom att
samtala om den beryktade Leonhard Seppälä, vars föräldrar kom från Junosuando.
Leonhard Seppälä som utvandrade till Alaska, och
blev vida känd i världen för att ha räddat befolkningen i
Nome, genom att med sina slädhundar färdas 1750 kilometer från Anchorage för att leverera serum åt befolkningen. Denne Seppälä lyfte eldsjälen Rickard Renlund fram
som ett föredöme med rötter i byn, när han fick ta emot
sitt pris.
– Mycket imponerande tal. Samtidigt är det ett lustigt
sammanträffande att jag för någon vecka sedan tog en
bild på Leonhard Seppäläs ledarhund Balto som står staty
på Manhattan i New York, säger Tomas Östros som under semestern härbärgerar i pappas stuga i Junosuando.
Tomas Östros har planerat att under hemvändarveckan besöka Tora Regina Rensgards retroutställning och
konst- samt hantverksutställningen som samlat 38 utställare fån Junosuando med omnejd. Han passade även på
att köpa det för hemvändarveckan så lägligt nyutkomna
Junosuandomagasinet.
– Ett mycket fint initiativ, säger Tomas Östros glatt,
med ett färskt magasin i sin hand.
– Ett mycket fint initiativ att ge ut ett magasin i Junosuando, säger Tomas Östros,
med det nyinhandlade Junosuandomagasinet i sin hand.
Vyer från sommarfagra gårdsplaner i
Junosuando, foto: Hasse Stenudd.
17
JUNOSUANDO-MAGASINET Urpremiär i Junosuando för Åsa Larsson
”I Kurkkio var jag fri” är namnet på en ny föreställning
för barn och familj (inklusive mormor och morfar) från
Tornedalsteatern och är skriven av deckarförfattaren Åsa
Larsson har urpremiär den 29 september i Lapland Light
& Silence (fd Logen).
Föreställningen handlar om författarens barndoms
somrar i det undersköna Kurkkio längs Torne Älv, strax
ovanför Junosuando.
Med tårarna i ögonen tänkte teaterchefen Ulf Fembro
att ”det där borde bli teater för barn någon gång”. Han
talade om detta med sångerskan och kompositören Gun
Olofsson och det visade sig att hennes pappa kom just
från Kurkkio. Så hon började höra musik och skriva ner
den!
När det så blir dags för den allra sista uppsättningen
som Ulf Fembro ska göra innan han återigen flyttar
söderut så kom äntligen möjligheten – han skrev och frågade Åsa Larsson om hennes program fick bli underlag
för en pjäs och hon gav sitt fulla stöd till projektet.
Och den 29:e september 2011 blir det premiär – på
Logen i Junosuando, mitt i Römppä-veckan. Medverkar
gör Gun Olofsson och Mervi Jaako.
Föreställningen är på två språk, svenska och meänkieli,
som det alltid är när det gäller barn och ungdomsteater
inom Tornedalsteatern. Det blir en musikalisk föreställning med originalmusik av Gun Olofsson och dramatiseringen har de medverkande gjort tillsammans med Ulf
Fembro, som alltså regisserar. Kostymerna görs av Mary
Calla.
Annonser
RÖMPPÄDAGEN 29 september
Välkommen på ÄLGKÖTTSOPPA
19.00 …en ny tradition startas i
Junosuando
Pris Endast 75 kr!
Anmälan: Annika Poromaa
070-6998519
Höstmarknad vid 11:an Hantverkscenter kl 10-15
Anmälan: Annika Poromaa
Dans till JIVE 21.00-01.00
18
Annika Poromaa visar upp för hushållningssällskapets Alice Widekull, en del av de
grönsaker hon odlar upp i sitt växthus.
Längre än så här vill inte Annika Poromaa att
besökarna ska komma in i växthuset med tanke
på att växterna kan drabbas av spinn.
Midnattssol som konkurrensmedel
Bär och grönsaker som odlas norr om polcirkeln
får av midnattssolen en mycket högre sockerhalt
och blir mera smakrika. Det tar Annika Poromaa
fasta på.
Hennes mål är att växla om från sjuksköterska
till att bli grönsaksodlare på heltid, i hembyn
Junosuando.
Text & foto: Hasse Stenudd
Växthuset i Junosuando hade stått tomt bra länge. Annika Poromaa höll det under uppsikt i några år och när
priset blev det rätta, köpte hon 2010 växthuset och startade det.
Idag jobbar hon som grönsaksodlare på heltid under
halva året. Övrig tid frilansar hon som sjuksköterska i
Norge, Åland och i Sverige. Före det hade Annika studerat vid Grans i Öjebyn och läst om växthus-, grönsaksoch bärodling, samt ekonomi.
– Senaste vintern pendlade jag till jobbet som sjuksköterska på Gällivare lasarett. Under sommarhalvåret då
jag ägnat mig åt växthuset har jag bott i min stuga men i
höstas köpte jag hus i byn, säger Annika Poromaa.
Odlar ekologiskt
Hon tvivlade aldrig vad gällde att starta eget. 55 år gammal menar Annika Poromaa att hon äntligen gör det hon
borde gjort vid 18 års ålder.
– Jämfört med akutsjukhusvård är det här något jag
orkar hålla på med fram till pensioneringen, och förhoppningsvis även efter det, säger Annika Poromaa.
Det blir ingen rundvandring i växthuset, hon är varsam med att släppa in besökare. Det räcker med att en
besökare som går förbi en buske kan ha spinn på kläderna, och då drabbas växthuset av det ödeläggande spin-
net. Trips är ett annat slags ohyra som suger växtsaft ur
bladen.
– Eftersom jag odlar ekologiskt kan jag inte bekämpa
ohyra med vanliga gifter. Då ägnar jag mig i stället åt
biologisk krigföring. Får jag in löss i växthuset köper jag
insekter som lägger ägg i lusen. Pollineringen i växthuset
sköts av mina minsta arbetare. Jag köper in ett humlebo
och de hämtar nektar utifrån. Då de kommer hem så
belamrade av pollen så att jag ibland får hjälpa dem in
i boet, säger Annika Poromaa som berömmer sina små
medarbetare.
Utveckla säljkanalerna
Främst är det ännu privatpersoner som köper produkterna, ett par affärer finns idag som kunder. När rotsakerna i
höst blev mogna ägnade sig Annika åt torghandel, bland
annat i Gällivare och Kiruna. Problemet är att marknadsföra produkterna, en förutsättning för expansion är att
utveckla säljkanalerna.
– Jag odlar i jord vilket är dyrare än mineralull som
storodlarna använder. Men då har jag kvalitet som en
faktor som jag kan konkurrera med. Dessutom har jag
tankar om att förädla produkterna till marmelader, sylt
och kryddblandning.
Produkterna består av tomater, gurka, squash, asiatiska grönsaker, sparrisböna och äggplantor. I sortimentet
finns även torkade kantareller, trumpetsvampar och elva
olika sorters kryddor om piffar upp i grytorna. I hennes
frilandsodling finns potatis, lök, rödbetor, olika kålsorter,
sallad och jordgubbar.
– Målet är att livnära mig på min odling, säger Annika Poromaa, som här med midnattssolskvalitet som
konkurrensmedel, skapar sig nya marknader.
19
JUNOSUANDO-MAGASINET Bernt Elvesjö från Årsta
iStockholm har inte missat en
sommar i Junosuando sedan 1958.
Inte heller har han missat en enda
årgång av byns fotbollsskolor.
”Vi släppte ingen över bron”
Bernt Elvesjö, född i Hjorthagen i Engelbrekts församling i Stockholm, har inte missat en sommar i Junosuando sedan 1958. I sin ungdom bildade han i en
match mittlås i JIK, tillsammans med Martin Kruuka
mot det favorittippade Parkalompolo.
– Vi var överens om att inte släppa någon över bron och
vann med 4-3. De stackarna nästa grät efter matchen,
minns Bernt Elvesjö.
Text & foto: Hasse Stenudd
I sommar vistade Bernt Elvesjö sin 53:e sommar i rad i
Junosuando. Han är en av dem som man starkt förknippar med fotbollsskolan i byn.
– Jag hade grabben här när den första fotbollsskolan
startade. Han ville vara med och på den vägen är det,
säger Martin Elvesjö.
Han har själv ett förflutet som tränare för pojklaget
i Rågsved och är utbildad fotbollsdomare. Vi sätter oss
ner i trädgården i Bernt Elvesjös stuga i Junosuando. Här
ligger madrasser och sängkläder ute för vädring. Dottern
och dotterdottern kommer idag från Stockholm. Den årliga fotbollsskolan har just haft sin avslutning.
– Ärligt talat trodde jag inte orken skulle räcka till för
den 31:a fotbollsskolan. Jag fyller 76 år och är född 1935,
exakt samma år som Junosuando IK bildades.
En spjuveraktig svåger
Bernt träffade sin hustru Aili, 1957. Året därpå var han
för första gången på plats i Junosuando.
– Jag kunde snabbt konstatera att folket häruppe inte
20
bar kniv, säger Bernt som blivit skrämd av en spjuveraktig svåger.
1968 ställde de en liten stuga på Ailis föräldrars tomt.
Sedan dess har stugan vuxit ut, lekstuga, förråd och
friggebodar har tillkommit och Bernt har dragit in vatten
till stugan. Dessutom står en Lovikkastuga för barn och
barnbarn, på tomten. Mobiltelefonen ringer:
– Jodå, jag har så att Emelie kan få rosta bröd.
Det är dottern och dotterdottern som på sin resa upp
från Stockholm passerar Skellefteå, som ringer.
Som förälder kom Bernt Elvesjö snabbt in i fotbollsskolans verksamhet. Han har under åren alltid
tillhört ledarna men trodde sig för i år, med ålderns rätt,
slippa:
– Men icke! Ja, ja, det gick ju bra, säger Bert Elvesjö,
som förutom Junosuando IK har Djurgården som det
andra laget i hjärtat.
Njuta av arbetets frukter
Bernt Elvesjö har trappat ner arbetet som elkonsult och
tillbringade denna sommar sex veckor i stugan. Han besiktar och projekterar fortfarande vissa jobb.
– Men jag har åldern inne för att börja njuta av mitt
arbetes frukter, säger 76-åringen.
Snart ringer mobilen igen:
– Vad säger du Emelie? Har du tappat en tand, utbrister Bernt Elvesjö och ler, allt medan tanken dyker upp
om vem av de två som är mest otåliga på att träffas. Bernt
eller Emelie?
JUNOSUANDO-MAGASINET
Till bio som
prästen till kyrkan
Sedan 1954 har det kontinuerligt visats film på biografen i Junosuando.
– På söndagar, en timme innan filmen börjar, samlas
ett antal filmbitna gammelungkarlar som de alltid har
gjort, och pratar. Förr skröt de om lördagens erövringar och fester. Numer pratar de om blodtryck och sina
mediciner, säger Åke Johdet, filmmaskinist på Folkets
Hus-biografen.
Text & foto: Hasse Stenudd
Juno bio visar dagen till ära ”Kung Fu PANDA”. Det
har varit fotbollsskoleinvigning och på kvällskvisten
flockas ett 40-tal av de yngsta deltagarna för att gå på bio.
Åke Johdet säljer, biljetter, drickor och godis till barnen.
Filmen startar prick 17 och sin vana trogen springer han
upp för trapporna till maskinrummet och startar filmen.
Här finns bara en maskin och halvvägs in i filmen ska
Åke byta rulle, då blir det paus.
– Det här tycker de flesta är fantastiskt. Då bjuder vi
på kaffe och det blir ett helt annat umgänge än att titta på
film på tv, säger den sanne cineasten Åke Johdet.
Anmärkningsvärt
I tider då biografer läggs ner i hela landet är det anmärkningsvärt att biografen i Junosuando överlevt. Här har
Folkets Hus-styrelsen beslutat att driva biografen trots
att den inte genererar något överskott. För att få det hela
att gå ihop får Åke Johdet som Folkets Hus-vaktmästare
skotta snö, sopa trappor och klippa gräsmattor på kommunens olika anläggningar i Junosuando.
Vid den gamla, filmmaskinen från 1954
står filmmaskinisten Åke Johdet.
– Det vi förlorar på gungorna får vi ta igen på karusellerna, säger Åke Johdet – den ständigt glade vaktmästaren.
Förutom att vara vaktmästare för Folkets Hus är Åke
Johdet politiskt aktiv i kultur- och utbildningsnämnden,
kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
– Här har jag har mina stamkunder och behöver det
här lättare och berikande umgänget som komplement till
det tyngre politiska engagemanget, säger han.
Osäker framtid
Åke har förestått biografen sedan 70-talet. Han minns
den gamla filmmaskinen från biostarten, 1954. Den hade
kolstavar som bildade ljusbåge, nu står den vid ingången
som en kvarleva från en svunnen tid.
Framtiden för byns biograf är osäker. Från och med
2013 ska alla biografer vara digitaliserade och filmerna
skickas inte då längre ut på rulle. Kostnaderna för att
hänga med i utvecklingen och digitalisera biografen torde
hamna runt 700 000 kronor vilket innebär att många
biografer får stänga.
Åke hoppas på att digitaliseringen sker i etapper så att
biografen i Junosuando får lite extra respit.
– Film ska ses på bio! Vi fikar tillsammans före filmen,
och i pausen, vi slipper reklam och ringande telefoner.
Hur det än går med digitaliseringen faller vi med flaggan
i topp. Vi ser slutet men jag går på söndagarna till mitt
kall som biografmaskinist, precis som prästen går till kyrkan, säger Åke Johdet.
De två längst fram till höger, Mika från Kiruna och Ella från
Märsta, avslutar invigningsdagen av fotbollsskolan, på bio Junis.
21
JUNOSUANDO-MAGASINET Varje sommar samlas delägarna i Poromaagården för att hjälpa till
i arbetet med att renovera den gamla Tornedalsgården.
I stiftelsens stadgar är det inskrivet att det är en rättighet att få
hjälpa till i restaureringen av gården, säger Svante Astermo.
Poromaagården ska leva
I spåren efter en avfolkning av byarna i Tornedalen
är det vanligt att många hus och gårdar riskerar att
förfalla. En vanlig orsak är det finns många och olika
viljor bland dem som äger en fastighet. Men det finns
undantag. Den gamla Poromaagården i Junosuando
kommer att räddas till eftervärlden tack vare en stiftelse.
Text & foto: Pär Granlund
Faktiskt inspirerades bildandet av en stiftelse för den
gamla släktgården när några släktingar började odla potatis på de intilliggande markerna. Kunde de odla potatis
så varför skulle de inte också kunna renovera en gammal
gård, resonerade deltagarna.
Det var för över 10 år sedan och några år efter att den
siste ägaren av gården, Anders Andersson, hade avlidit år
1999. Anders, hade en sista önskan att gården skulle tas
om hand för att rädda den från att förfalla.
1998 bildades ”Stiftelsen Andersson-Poromaa släktgård” sedan Anders, en av stiftarna överlämnat gården
till stiftelsen. Året därpå höll den nybildade stiftelsen sitt
första möte och riktlinjer för det kommande och arbetsamma restaureringsarbetet fastställdes.
– Vi bestämde att renoveringen skulle göras på ett pietetsfullt sätt, berättar Svante Astermo.
Flera projekt
Gården byggdes 1850 av bonden Anders Poromaa som
fick motta den prestigefulla riddarorden för sina insatser
som nybyggare och nyodlare av såväl skog som mark.
De sista boende på gården var bröderna Josef och Anders.
22
– Josef, som drev jordbruket sedan 40-talet hade ett
flertal projekt på gång och han ville göra allting på egen
hand, fortsätter Svante Astermo. Till slut blev allt arbete
honom övermäktigt.
Under årens lopp har arbetet med att restaurera gården
med ladugården och en smedja skyndat långsamt. Kostnaderna har finansierats med hjälp av inkomsterna från
skogsbruket.
– Utan intäkterna från avverkningen av den 600 hektar stora skogen hade det naturligtvis varit avsevärt svårare
att restaurera gården.
Idag har stiftelsen mer än 80 personer som medlemmar och flertalet är spridda runt om i landet.
Strak sammanhållning
– Bland medlemmarna finns alla kompetenser som behövs för att vi ska kunna driva projektet vidare. Hittills
har vi inte behövt anlita någon utanför stiftelsen.
I sommar har 25 personer deltagit i arbetet med att
återskapa den gamla tornedalsgården. Ladan har omvandlats till en stor samlingsplats med kök, matsal och i
ladugården ska det bli ett antal sovplatser.
Även om skogsbrukets inkomster är en bidragande
orsak till att genomföra projektet finns det också en ytterligare förklaring:
– Det är den stora sammanhållningen inom släkten,
avslutar Svante Astermo. Alla är överens om vad som
krävs för att renoveringen ska bli verklighet. Och alla tycker att det är intressant och roligt att få bidra på ett eller
annat sätt till renoveringen. Det är ingen skyldighet utan
en rättighet att få hjälpa till.
JUNOSUANDO-MAGASINET
Mukkakniven
räddad från
graven
Den första Mukkakniven tillverkades 1703, för över
trehundra år sedan av de tre bröderna Mukka i Junosuando. Mukkasläkten härstammade från Finland och
var bland de första nybyggarna när bruket grundades
år 1642. Bruket lades ner i början av 1800-talet men
än idag lever Mukkakniven - den har tillverkats och
sett likadan ut i alla dessa år.
Text: Thomas Olofsson, foto: Kent Tunlind
Det var nära att Mukkakniven 1948, tillsammans med
Oskar Mukka som var den sista av smederna i släkten,
gick i graven. Den unga pojken Nils Hjärtström fascinerades över den ofta arga och vresiga smeden och hans
kniv. Han var ofta med i smedjan och lärde sig att göra
kniven. Tio år gammal fick han egen kniv av smeden.
Nils har berättat att det här var den lyckligaste dagen i
hans liv.
Nils Hjärtström, född 1919, jobbade som hästkarl i
timmerskogen. När arbetet i skogen tog slut, började han
göra Mukkakniven.
Det speciella med Mukkakniven är hur man gör
dess skaft. Nils Hjärtström använde sig av samma tillverkningssätt som han lärt sig av smeden Oskar Mukka.
Han slipade knivens tånge vass, i andra änden av bladet,
och trädde på fyrkantiga näverbitar på tången och slog
dem ner ordentligt med ett don. Längst fram och bak på
skaftet nitades en mässingholk.
”Luktade så gott”
Nu var det dags att sticka in knivskaftet i vedspisen och
låta nävern brinna. Den slocknade av sig självt och nu
hade han en svart, hård klump, hoplimmad och impregnerad av den kåda och tjära som bränts ur nävern. Vid
dessa tillfällen ville Nils hustru Tyra vara med för ”det
luktade så gott”…
Skaftet bearbetas med rasp och sandpapper och blir
till ett vackert, randigt näverskaft, hårt och i det närmaste
oförstörbart. Varje kniv får en individuell slida, en träholk
med en trästav mot utsidan. Lädret blöts och sys runt
kniv och holk. I stort är det samma kniv som Nils bevara
åt eftervärlden, med en krok nertill på slidan. Lädret kom
från Keros garveri i Sattajärvi, det var viktigt att allt material kom från trakten. Han skar inte rent runt sömmen
Nils Hjärtström gjorde ”öron” på slidan så att
renskötarna kunde märka sina knivar
längst ner på slidan. På dessa ”öron”, kunde renskötaren
märka sin kniv med sitt renmärke.
Nils Hjärtström gick bort 1993 och kniven hade åter
gått i graven om det inte var för att han enträget uppmuntrat andra att vara med och lära sig att göra denna
speciella kniv.
Bär traditionen vidare
En av dessa är Alf Landin, med sonen Thomas bär de
kunskaperna och traditionen vidare. En annan är Gösta
Mukka, sonson till den sista smeden Mukka. Därigenom
görs kniven fortfarande, efter mer än trehundra år senare,
i Mukkasläkten.
Alf Landin, född i mitten av 30-talet, han har lärt
sig att göra kniven tillsammans med Nils Hjärtsröm efter
smeden död. Idag är det han och sonen Thomas som gör
och säljer knivarna på olika marknader, kniven kallas för
Junosuandokniven för att knyta an till ursprunget.
Knivbladen tar de från Finland, Mukkakniven har
alltid haft kolstålsblad och den traditionen vill de följa.
Trots århundraden är tillvägagångssättet det samma. Strax
innan sin bortgång uppmuntrade Nils Hjärtström grannen Gösta Mukka att göra denna kniv, allt för att bevara
knivmakartraditionen i Mukkasläkten. Mukkakniven
som man gör i vedspisen har alltså hållits vid liv inom
släkten i över trehundra år och är verkligen en kulturtradition att ta vara på.
23
– Jag känner att jag fortfarande utvecklas och drömmen är att kunna försörja
mig genom att måla, säger Joakim Grönberg Karkea.
Joakim – en ljusets konstnär
I Joakim Grönberg Karkeas studio och utställningslokal,
högst upp i den gamla brandstationen i Junosuando, är
det ljusinsläppet och älven som syns genom alla fönster
som först väcker uppmärksamhet.
Men mycket snart är det Joakims målningar i olja och
pastell som tar över och dominerar rummet.
Den här dagen står fönstren öppna och en kör av
fåglar ackompanjerar utställningen. Kanske är det de
som förstärker ”liveupplevelsen” av Joakims pasteller på
olika småfåglar?
Text & foto: Hasse Stenudd
Joakim Grönberg Karkea har i tre år studerat vid konstlinjen vid Sunderby folkhögskolas konstlinje. Några av hans
elevarbeten mellan åren 2007- 2010 finns med i utställningen.
Djup och stark känsla
Han visar sig snart vara en konstnär som besitter en djup
och stark känsla vad gäller att fånga ljuset under dygnets
och året olika växlingar. I de akvareller som Jocke låter solen
och ljuset falla in i tavlan, levandegöra han den tornedalska naturen i betraktarens ögon och sinnen, årstiden och
till och med tiden på dygnet, blir bekant. Igenkännandets
glada leende kommer över betraktaren.
– Speciellt med akvareller kan det där vara svårt men när
jag känner att jag lyckats förmedla de olika ljusskiftningarna känns det bra, speciellt om också andra tycker det, säger
Joakim Grönberg Karkea.
Intrycken som Joakim senare omvandlar till tavlor kan
24
komma i en bil eller en buss. Då vill han skissa eller fota
motivet som han med varm och känslig hand förflyttar till
duken.
En stor oljemålning tar uppmärksamhet i utställningen, det är ett av Joakim Grönberg Karkeas elevarbeten
från konststudierna i Sunderbyn. En naken kvinna poserar
sittandes iklädd endast en ring. Trots de grova penseldragen
lyckas han förmedla sensualiteten i motivet, samtidigt visar
Joakim hur väl han behärskar den olika teknikerna.
Ett professionellt uttryckssätt
Den unga konstnären visar sig vara en ljusets målare
och besitter en mogenhet som tagit honom över gränsen
från det amatörmässiga skapandet mot ett mer professionellt uttryckssätt:
– Målet är att arbeta professionellt som konstnär. Emellanåt har jag under driftsstopp i LKAB:s gruva i Kiruna
jobbat åt en entreprenör. Jag känner att jag fortfarande utvecklas och drömmen är att kunna försörja mig genom att
måla…
Nästa steg för Joakim blir att ta kontakt med bland
andra Norrbottens länsmuseum för en utställning. Här har
vi en stor konstnär i vardandes som på ett personligt sätt
lyckats förmedla ljuset och stillheten i den tornedalska naturen.
– Jag har upplevt en positiv respons i byn och folk tycker
det är roligt att jag håller på…
Jocke Karkea, som han heter hemma i byn, bjuder på en
kopp kaffe och vänder sig till en besökare som vill köpa en
av utställningstavlorna. Allt medan Torne älv i bakgrunden,
stilla och spegelblank, flyter på sin väg mot havet.
JUNOSUANDO-MAGASINET
Tommy Mukka tar en svängom med vännen Kristina Östman, när Stig Bertils
under hemvändarveckan, på Logen i Junosuando spelar upp till dans.
”Danserna drog fullt hus”
I slutet av 60-talet uppträdde självaste Lill-Babs på Logen. Det skulle inte vara en enkel entré och ett rum med
furupanel och toalett med tvättställ iordningsställdes
under scenen. Framför sceningången i golvet hängdes
ett draperi, några trappsteg upp för Lill-Babs och så:
Vips! Draperiet drogs undan och på Logen stod hon
livslevande, Barbro ”Lill-Babs” Svensson.
Text & foto: Hasse Stenudd
Det här är en av historierna som antagligen skulle återges
om man samlade Logens glansdagar i Junosuando, inom
pärmar. Tommy Mukka har fått höra den här händelsen
återberättas av de äldre, som var engagerade före hans tid
på Logen i byn. Något år senare, vintern 1975, var några
eldsjälar inom Junosuando IK samlade i ett krismöte.
– Vi ville att fotbollslaget skulle leva vidare och bildade
en egen sektion för den.
De såg att folk gärna gick på gammeldans och tog
beslut att ordna med danskvällar under helgerna. Danskvällarna kom igång så bra att det fanns täckning för att anlita
orkestrar från hela länet.
– Första året hade vi 46 danskvällar på Logen och vi hade
fullt hus varje gång, minns Tommy Mukka, som vid den
tiden var glad kassör i fotbollssektionen.
Fotbollslaget blomstrade upp och många duktiga spelar
anslöt till klubben. Den aktiva idrottsklubben planterade
även skog, anordnade lotterier och gjorde olika dagsverken,
för att öka på kassan. Junosuando IK omsatte nu flera miljoner.
– 1976 chartrade vi en buss och åkte med fotbollslaget
på en veckas träningsläger i Holland. Vi hyrde planer och
fick spela en match mot ett holländskt lag. Jag minns inte
hur matchen slutade men jag minns att hela bussen var
smyckad med tulpaner, när vi återvände hem, säger Tommy
Mukka.
Bara ett par år senare blev pet plötsligt inte längre lönsamt att anordna danskvällar. Gammeldanspubliken förblev trogen men styrdansandet upphörde och pubkulturen
hade nu tagit över.
Lokalerna där det en gång begav sig, har nu stått tomma
i många år. Nya ägare har tillkommit. Tommy Mukka står
vid älvstranden som passerar strax intill och på frågan hur
det åter ska bli liv i luckan på Logen i Junosuando, funderar
han ett tag.
– Det är samma läge och samma vatten som rinner förbi.
Jag tror att om det ordnas med liknande riktade evenemang
som den här hemvändarveckan och även andra evenemang,
så går det att få liv i Logen igen!
– Med olika slags
riktade evenemang
går det att få liv i
Logen igen, säger
Tommy Mukka.
25
JUNOSUANDO-MAGASINET Det blev återigen ett mullrande arrangemang i samband med firandet
av Junosuandos firande av byns
374-årsjubileum.
Ett 20-tal glänsande amerikanare
och ett 10-tal mc:ar körde gata upp
och gata ned genom byn för att slut-
26
ligen parkera på älvstranden där det
serverades grillade hamburgare och
läsk.
Nog var det en och annan som
kastade och kanske även smått
avundsjuka blickar på de uppställda
bilarna med sina stolta ägare. Och
samtalen handlade naturligtvis om
bilarna. Ur en och annan strömmade
tidstypisk musik. Genuin och äkta
ock´n roll, vad annars?
Text & foto: Pär Granlund.
Bilder från hemvändarfesten i Junosuando 2011
JUNOSUANDO-MAGASINET Möt ljusets konstnär
– Joakim Grönberg Karkea
från Junosuando
sid 24
28