Transcript Är en dialog mellan naturvetenskap och religion viktig eller ens

Är en dialog mellan naturvetenskap och religion viktig eller ens
önskvärd?
Håkan Snellman
(Publicerad i Bortom tro och vetande, red. Liljenström & Linderman, Carlssons 2010.)
Naturvetenskap och religion har ända sedan renässansen haft ömsesidiga problem att kommunicera
med varandra på ett respektfullt sätt. Ursprungligen tycks detta ha bottnat i en oenighet om huruvida
Bibeln eller naturens bok skulle vara den yttersta auktoriteten i vissa frågor. I dagens samhälle är
denna konflikt enligt min mening en ytterst beklaglig och för alla parter riskabel. I viss mening är
fenomenet kanske mer uttalat i Sverige, eftersom vårt samhälle är starkt sekulariserat och den
teologiska debatten ganska ofokuserad. I England och på kontinenten är debatten betydligt
intressantare och förs med större förståelse för och medvetenhet om dess betydelse, framför allt för
att insikten om behovet av den religiösa och andliga dimensionen i människans liv är betydligt
djupare där. Likväl finns det även där tydliga tendenser i samma riktning, tendenser som framträtt i
synnerhet efter andra världskriget, då den naturvetenskapliga forskningen, med dess anspråk på att
vara kunskapsledande, började få en allt starkare politisk roll i samhället.
Det naturvetenskapliga projektet
Det naturvetenskapliga projektet, som jag har försökt att kritiskt granska i flera arbeten under de
senaste tjugo åren, kan med visst fog uppfattas som en organism, i mycket liknande hur den
engelske historikern Arnold Toynbee diskuterar civilisationers födelse och bortdöende. Projektet har
därför en början, genomgår olika utvecklingsfaser och kommer förr eller senare att tona bort och
ersättas av något annat. Det är i denna mening som vi kan se att det NP föds i början på 1600-talet,
genom en markant och mycket avsiktlig förändring i definitionen av vad kunskap är och hur den bör
erhållas. Den nya kunskapen, scienza nova, är någonting annat än den skolastiska kunskapstradition
som odlades på universiteten fram till renässansen, och den drivs framför allt av andra motiv och
ställer därmed upp andra kriterier för vad kunskap är. Till en början drevs projektet därför i stor
utsträckning i de vetenskapliga akademier som bildades runt om i världen, med början i Frankrike
och England. Den vetenskapliga metoden utvecklas och etableras och så småningom får industrin
och statsmakten kontroll över projektet genom den oundgängliga finansiering som måste till. Under
de senaste seklen har intensiteten i projektet drivits upp och dess teknologiska inflytande har
därmed i allt högre grad påverkat centrala aspekter av människans livsbetingelser och
världsuppfattning.
Vi befinner oss därför idag i en situation då den mentala utveckling som projektet har stimulerat
människan till, enligt min uppfattning måste få ett tillskott av en andlig impuls av djupare slag än
religion i konventionell mening, för att vi inte skall hamna i en allvarlig existentiell konflikt. Man
kan lätt få för sig att det NP har ett inneboende liv i sig själv och inte går att vare sig styra eller
stoppa. Det beror bland annat på att vissa människor av olika skäl stöder denna uppfattning
eftersom det är i deras eget intresse. Genom att det NP är en mänsklig konstruktion skulle vi
emellertid, om vi ville, medvetet kunna förändra projektet i en mer gynnsam riktning. Men för att
göra det måste vi först och främst studera vilka motiv som styr det. Jag har i olika andra
sammanhang diskuterat dessa frågor, och här skulle jag vilja förankra problematiken inom en vidare
ram. Här nedan vill jag därför plädera för behovet av en djup dialog mellan de olika synsätt på de
existentiella frågorna som det naturvetenskapliga och det andliga sättet att uppfatta tillvaron på
erbjuder, en dialog som inte stannar vid ett försök till en religiös kosmetik av den rådande
materialismen. Detta behov bottnar i insikten om att materialismen som filosofi inte längre har
något stöd i den moderna naturvetenskapen och att naturvetenskapen och religionen, som uttryck
för människans strävan efter att förstå tillvarons grund, därför båda har ett nytt uppdrag att
gemensamt utforska denna grund. Eftersom det NP är ett globalt projekt, finns det goda skäl att
hävda att vi just nu befinner oss i en historiskt viktig tid för mänsklighetens framtid.
"Problemet med samtiden", säger historikern Peter Englund i en essä, "är att den pågår". I varje
ögonblick pågår samtiden och det är därför ofta svårt att få in den i det historiska blickfånget. För
att få det måste vi höja oss till ett fågelperspektiv, för att inte säga ett satellitperspektiv, och se
samtiden och det NP från en position utanför den plats och den tid i vilket vi befinner oss.
Om vi gör det ser vi i grova drag att mänskligheten under olika epoker tränats att utveckla de
sensoriska, de emotionella och nu senast de mentala funktionerna. Genom jakt, fiske och det
agrikulturella projektet har människokroppens fysiska funktion och dess sensoriska förmåga tränats
upp. Härtill har även konsthantverk och olika slag av finmekanik bidragit. Människans emotionella
kapacitet har utvecklats genom konst, musik och litteratur, liksom teater och religiösa ritualer men
även av hälsovård, och välgörenhet. Den intellektuella förmågan har under den senare perioden
företrädesvis fått en intensiv träning genom det NP ända in i vår tid. Som en konsekvens av detta
har vi över stora delar av världen infört skolväsen för att lära barn att läsa, skriva och räkna liksom
bildat dem om den kultur som vi anser vara ett uttryck för samhällets värderingar och traditioner
inklusive det NP. På allt fler samhällsområden krävs att de skall undervisas om och utvecklas på
naturvetenskaplig grund. Det andliga har, som Alf Linderman pekar på i sin text, förvisats till den
privata sfären. Konsekvenserna av detta är att de etiska och moraliska frågorna har fått en allt
svagare gemensam bas i ett samhälle som hävdar att den naturvetenskapliga kunskapsmetoden är
den enda saliggörande.
Det NP innehåller naturligtvis många viktig element i den mentala verktygslådan. Den befattar sig
dels med subtil begreppsbildning såväl som upprepningsbar experimentell noggrannhet, dels
koppling mellan teori och praktik i form av experiment, kausala samband och korrelationer liksom
med funktionalitet. Den kreativa förmågan manifesteras bl. a. i uppfinningar och nya
teoribildningar. Det har också lärt oss att finna gemensamma kommunicerbara modeller för hur
tillvaron fungerar.
Det NP är emellertid starkt fokuserat kring ett centralt värde: hur vi skall få makt över naturen och
förutsäga framtiden. Självfallet finns arbetare i vingården som anslutit sig till projektet av andra
bevekelsegrunder, ibland helt orealistiska, som att söka ”sanningen”1, ibland rent opportunistiska,
som att vinna Nobelpris, eller kanske bara för att de är nyfikna osv. Idag är dock den övergripande
målsättningen att få makt över naturen tydligare än någonsin i det NPs historia: vi skall tämja
naturkrafterna, vi skall erövra rymden, vi skall utrota sjukdomar, vi skall utrota skadeinsekter och
ogräs, vi skall klona djur och till och med människor,... listan kan göras nästan hur långt som helst.
Eftersom människan är en oupplöslig del av naturen leder det NP därför också till makt över
människan, andra människor. Politiker gillar därför det NP och hänvisar ständigt till att det behövs
mera forskning på områden där de kritiseras för någon brist i förvaltningen. Trots den uppenbara
faran i detta ligger däri också en eventuell framtida möjlighet, om människans mentala och
emotionella konstitution kan utvecklas ytterligare till att öppna sig för nya dimensioner av tillvaron.
1 Ingen har ännu lyckats ställa upp något kriterium som kan tala om hur vi skall avgöra vad sanningen om naturen är.
Vi studerar naturen genom modeller ”som om” den fungerar så som i modellerna.
Jorden, vårt livsrum, är ändlig
Vi håller nu på att få en allt bättre insikt om globala sammanhang och kan med satelliters hjälp
övervaka planeten jorden, vilket kommer att leda till att vi kan bli medansvariga för planeten
jordens framtid inom de kosmiska ramar som bestäms av solens utveckling, nära nog som om
jorden vore vår egen kropp. Förebyggande hälsovård är här ett nyckelbegrepp.
Denna utveckling har gått från ett sorglöst tillstånd i vilket vi ansåg att miljön och jorden var i det
närmaste oändlig. Det är kanske bara under ett drygt halvt millennium som vi har haft jordens
verkliga utsträckning klar för oss. Till blott för något halvsekel sedan ansåg vi att den var en nära
nog outtömlig reservoar. De atmosfäriska kärnvapenproven i början på femtiotalet klargjorde för
oss att till och med jordens atmosfär var ändlig, varför provsprängningarna måste ner under jorden.
En liknande utveckling har skett beträffande världshaven. Vi inser nu att de håller på att allvarligt
förorenas av våra mänskliga aktiviteter. I och med satellitkommunikationen, som raskt vuxit fram
efter 1957 då den första sputniken sändes upp, kan vi nu nära nog omedelbart komma i audiovisuell
kontakt med i stort sett varje punkt på jordens yta. Sedan några decennier har slutligen Gaiateorin
utarbetats, vilken föreslår att vi bör uppfatta jorden som en levande varelse, den största vi känner.
Konsekvenserna av denna utveckling tycks vara att vi, från att ha bett Gud om hjälp för att
överleva, nu anser att det är politikerna som skall se till att vi kan överleva; vi väljer dem för det. I
viss mening innebär detta ett potentiellt steg mot att vi börjar ta ansvar för vår situation. Samtidigt
har vi emellertid förlorat känslan av kosmisk samhörighet, av att vara del i en stor plan.
Darwinismen, som i de sekulära samhällena i många avseenden övertagit religionens roll, påstår
ihärdigt att allt i stället är tillkommit av slump och nödvändighet och ingenting mer, och därför i
grunden är utan syften, mening och plan. Sett ur ett grodperspektiv är det frestande att då förenkla
modelleringen av det sociala och politiska till marxism/socialism eller demokratisk liberalism. Båda
aspekterna utelämnar någon form av plan för människans utveckling. Vi har i stället tillåtit oss att
bli arroganta, historielösa, egensinniga, egoistiska, hedonistiska och vi famlar i blindo efter djupare
värden i livet.
Utvecklingen har sedan renässansen lett till en övervärderande syn på människan och hennes
situation. Den existentialistiska filosofin som präglat mycket av debatten under förra seklet har
ytterligare förstärkt denna myopi. Gaiateorin pekar på det orimliga i detta synsätt i och med att Gaia
är en människan överordnad livsprincip, och därför kommer att oskadliggöra henne om hon hotar
Gaias hälsa och existens. Det talas mycket om att rädda naturen, men det är den mänskliga
civilisationen och existensen som hotas av människan själv, kanske mer än naturen.
Varifrån skall ett värdesystem komma?
För att komma ur vår desorientering i tillvaron måste vi därför nu åter knyta kontakt med en
livstolkning i form av värden, syften och mening, med andra ord det andliga, på ett djupare plan, det
som religionen och teologin i institutionaliserad form kan sägas hittills ha representerat.
Jag använder här ordet ”religion” som en kappa för de olika uppfattningar om universum som
hävdar att det är intentionellt, dvs. att det finns en avsikt med universum. Olika religioner beskriver
detta på delvis olika sätt och några har dessutom uppfattningar som har svårt att finna samklang
med rön inom modern naturvetenskap. Det är därför dialogen, till skillnad mot diskussionen, mellan
naturvetenskap och religion i vid mening är viktig för båda sidor. Den sekularisering som ägt rum
under de senaste århundradena har i Sverige lett oss in i ett polariserat tillstånd av ensidig
materialism med på sin höjd privatreligiositet.
Det är fullt möjligt att vår strävan att återfinna balansen mellan dessa poler inte kommer att återföra
oss till en institutionaliserad religion i vanlig mening, utan snarare till en fördjupad andlig
uppfattning om grundläggande universella principer för tillvaron som överskrider enskildheter i
religioner som kristendom, islam, judendom, buddhism m.fl. Vi kommer att kunna få kontakt med
nya andliga teknologier, nya andliga begrepp, nya andliga värden, nya insikter om människans natur
och situation. Vi kommer då att kunna se religionerna som historiskt provisoriska modeller och
kommer att arbeta oss fram till en ny uppfattning om vår uppgift, roll och plats i universum. Allt
detta kräver en dialog, inte en diskussion om för- och nackdelar, utan ett utbyte av erfarenheter och
tankar där bägge sidor, utan att söka konflikt, vidgar sina visioner och begreppsapparater för att se
tillvaron ur nya perspektiv, uppfatta nya värden, ta till sig ny mening och uppdaga nya sammanhang
och betydelser. Både den naturvetenskapliga kunskap som kommer fram ur det NP och de
konventionella religionerna lider ännu av en dogmatisk barlast. I religionen är denna förstådd och i
stora drag känd. I det NP ligger den i dess metafysiska grund, som även alltför många aktiva
vetenskapsmän har bristfällig kunskap om. För majoriteten av allmänheten ligger den i ett
kvardröjande vid en föråldrad uppfattning om att den klassiska fysikens verklighetsuppfattning ger
en adekvat bild av tillvarons grund.
I flera vågor, den senaste från 1960-talets början, har nya tankar och begrepp om det andliga
injicerats i västerlandet från öster. Frågan om den andliga världens existens, förhållandet mellan liv
och död ur andligt perspektiv, reinkarnation, karma och andestörningar, samt en ny syn på
människans historia har trängt in i den västerländska sekulära samtiden. Dessa frågor har
anknytning till existerande religioner, men strider i bland mot vissa dogmer i dem varför många av
de etablerade religionerna har haft svårt att inte ta avstånd ifrån dem. Samtidigt har flera av dessa
etablerade religioner sedan 80-talet fått ett nytt uppsving i väst och därmed ett allt mer ökat
inflytande i samhällsdebatten.
Parallellt med detta visar sig nu de negativa konsekvenserna av det NP på område efter område.
Etiska frågor blir alltmer överskuggande när vår makt över människa och natur dramatiskt ökar.
Försöksdjurens situation, riskbedömning av teknikimplementering, miljöpåverkan, livsuppehållande
behandling i människolivets början och dess slut, svarta-börsmarknaden för transplanteringsbara
organ, stamcellsforskning på embryon, kretsloppstänkande, biodiversitet etc. är svåra frågor som
kräver att vi utvecklar nya sätt att tänka om dessa problem och att hantera dem. De etiska
kommittéer som sätts upp på alla större lärosäten visar att det NP självt inte kan tillhandahålla några
adekvata värden.
Global samexistens på en ändlig planet
Finns det då inga ljusglimtar i mörkret? Jo, vi kan se att mänskligheten, i synnerhet efter andra
världskriget, vagt insett att den måste slå in på en annan bana än konfrontationens, en av samverkan
och samförstånd på en ändlig planet. Det börjar då med FN, som må ha sina brister, men samtidigt
har stor potential. Vi har fått IMF (Internationella Valutafonden) för att hantera störningar i den
globala ekonomin. Just i dessa dagar av global finanskris har denna institution fått förnyad
aktualitet. Vi har sedan länge internationella Röda korset, och vi har nu även WHO för att bevaka
globala hälsoproblem, pandemier mm och listan kan göras längre.
Vi har också fått en ny förståelse för behovet av ett närmare samarbete på det religiösa planet,
behovet av en fördjupad ekumenik. WCC, kyrkornas världsråd, bildades i slutet på 40-talet för att
samla de splittrade kyrkorna, framför allt de protestantiska, till ett gemensamt forum. I samma anda
har nyligen ytterligare en FN stödd organisation bildats, GNRC, Global Network of Religions for
Children, vars syfte är att träna unga människor att leva med varandra i fred och respekt trots
skillnader i religiös bakgrund och fostran.
Historiens närvaro i samtiden
Det finns ett talesätt som säger att den vise lär av historien, bara den obetänksamme behöver lära sig
av erfarenheten. Kan vi lära något av historien eller är vi hänvisade till att behöva göra obehagliga
erfarenheter?
Det är ett faktum att praktiskt taget alla historiska skeenden finns projicerade in i nuet, om vi bara
vill se dem. Vi tolkar dessa fenomen i termer av en orsak-verkan kedja och konstruerar på så sätt
historien om vår forntid. Det är då viktigt att ha klart för sig de olika tidsskalor som gäller för olika
typer av processer.
Om vi representerar jordens ca 4,5 miljarder år långa historia med ett rep som är 4,5 meter långt,
kan vi kanske få en uppfattning om vår egen tid. En millimeter av repet svarar mot en miljon år.
De geologiska faserna kan spåras i kontinenternas rörelser och topografi. De blågröna algerna, som
vi tror var bland de allra första biologiska organismerna, finns fortfarande med oss under mer än tre
meter av repets längd. Spåren av den biologiska evolutionen, som inte minst finns geologiskt
bevarad t.ex. i den kambriska artexplosionen (en dryg halvmeter från repets slut och med en längd
av kanske en halv decimeter), tillåter oss att följa många drag av denna aspekt av historien i hyfsad
detalj. Nästan alla arter som någonsin levt på jorden har nu dött ut, och till exempel Dovers vita
klippor är resterna av biologiskt liv på jorden.
Vi kan också följa ett långt skede i atmosfärens historia i t.ex. grönlandsisarnas avlagringar. I
analogi med trädens årsringar kan vi se spåren av jordens större klimatcykler i korallrevens
tillväxtvariationer. Vi tycks även kunna se spåren av mänskliga utvecklingsfaser i nuet: på olika
ställen på jorden lever Homo sapiens sapiens under förhållanden från de mest primitiva, hos
samlare och jägare, till de kanske mest komplexa i CERN-laboratoriets tunnlar på jakt efter en
gäckande "Higgspartikel". Det finns där ändå något mer än blott en civilisationsfernissa, där
egentligen bara jaktbytet är annorlunda. Higgspartikeln representerar ett nytt och annorlunda värde
än ett bytesdjur. Inte desto mindre kan kontakt med dessa äldre kulturtraditioner inspirera och
återföra oss till ett livsviktigt men bortträngt förhållande till naturen, något som Mikael Kurkiala tar
upp i sitt bidrag. Samtidigt bör vi komma ihåg att Homo sapiens inte representerar mer än några
tiondels millimeter av vårt tidsrep, och Homo sapiens sapiens av kanske bara några tiotals
mikrometer.
Naturligtvis finns även otaliga artefakter från den mänskliga odlingens och kulturens historia
bevarad och som är med oss i nuet. Ofta verkar de som minnen av svunna storhetstider, ibland
underblåser de långvariga etniska och nationella konflikter. Historiens verkan i nuet är betydligt mer
djupgående än vi vanligtvis vill tro.
Historien om kosmos finns också kvar därute. Den information som via ljuset och den
elektromagnetiska strålningen kommer till oss från universum är inte en spegling av ”nuet”,
eftersom samtidighet är något mer komplicerat än vi trott. Den är historia. Ljushastigheten är
ändlig. När vi ser ut i universum ser vi inte universum som det är nu, vi ser det bakåt i tiden, som
det var. Ju längre bort i rummet, ju längre bort i tiden från vårt eget nu. Det är inte minst härigenom
som det förflutna verkar i nuet. Universums tidsrep skulle bli 13,7 meter långt om det lades bredvid
jordens tidsrep. Måste inte i ett sådant perspektiv vår uppfattning om människans roll och situation,
aktuell under några mikrometer av tidsrepets längd, förändras från det jordiska, lokala och ur solärt
tidsperspektiv efemära, till det kosmiska? Det som tidigare filosofi och religion antytt, borde nu bli
integrerade aspekter av våra utvecklingsmål, som individer och kollektiv. Det borde innebära att vår
inbördes samhörighet blir uppenbar för oss, lika uppenbar som för cellerna i vår kropp. Vi utgör
alla i grunden en enda stor mänsklig familj.
Historien visar oss dessvärre att många kulturer gått under på grund av att de inte förstått vikten av
att leva i balans med miljön i sin omgivning. Vår egen kultur hotar att gå samma öde till mötes. Vi
måste därför nu gå in i en ny fas av oegennytta och altruism, vara angelägna om att rätt förvalta
jordens resurser och bana oss väg mot en framtid i vilken vi tillsammans är delaktiga i en kosmisk
plan. Den desorientering i tillvaron som i modern tid ägt rum förvärras av olika samtida
naturvetare, som genom att förväxla kartan med verkligheten, stiger fram och påstår att universum
enligt naturvetenskapen saknar mening. Denna uppfattning är oriktig och kan överges. Att
naturvetenskapen studerar naturen som om den saknar mening tillhör de Eddingtonska nätmaskor,
som Svante Ögren refererar till i sin artikel.
Den nya dialogen skall bidra till att arbeta fram en ny förståelse för vikten av att odla egenskaper
som tacksamhet, ödmjukhet och samarbete med den kosmiska planen. Bara genom ett sådant
samarbete tycks det mig finnas ett reellt framtidshopp för människan. Vi ser nu enbart evolutionen
som ett fysikaliskt/biologiskt slumpförlopp som vi, efter förmåga, försöker manipulera utan bärande
gemensamma värdeprinciper. Men mellan de två polariteterna, att allt är förutbestämt och därför
oundvikligt, eller att allt är slumpmässigt och därför oförutsägbart, finns den omedelbara insikten
att vi kan planera och genomföra våra planer även om inte resans alla moment är helt förutsägbara.
Verkligheten utspelar sig någonstans mellan slump och determinism, som bägge är idémässiga
abstraktioner. Men vi måste tillsammans utforska resans syfte, för att få tillgång till planen.
De flesta elementen för en ny bild av vår plats finns redan här, vi ser dem bara inte eftersom vi
klamrar oss fast vi det förgångna som en vid sjunkande båt. Alltför många har underlåtit att lära sig
simma. Det är därför som dialogen är angelägen. Den kommer, i grupper där den fungerar, att arbeta
med nya termer, begrepp och kategorier liksom ett nytt språk med vilket vi kan bearbeta och
kommunicera den nya uppfattningen. Vi har även i det NP arbetat fram ett annat språk än
vardagsspråket. Detta senare språk är ytterst subtilt för att kunna fånga svåråtkomliga fenomen och
förlopp. Ord som kvanta, superpositionsprincipen, sammanflätning, komplementaritet, kvarkar,
leptoner, gaugeteorier, supersträngar, krökt rumtidsgeometri, spontant symmetribrott etc. är
fragment av detta språk. Ännu efter nära ett sekel är detta språk svårt att hantera för andra än en
mindre krets, som vi som har tillgång till det måste anstränga oss att öka.
Någonting liknande kommer att äga rum vad gäller den andliga aspekten av tillvaron. Nya andliga
synsätt och teknologier, som kan hjälpa oss att få nya och djupare andliga erfarenheter, kommer att
ta hjälp av nya språk. Även om centra där dessa tekniker, erfarenheter och denna begrepps- och
språkutveckling sker i första steget mest kommer att verka inom grupper av likasinnade, är den
allmänna dialogen likafullt ytterst angelägen, för att skapa en atmosfär i vilken resultaten av denna
process kan tillgodogöras av en större grupp i samhället, för att så småningom bli en del av vår
gemensamma uppfattning.
Den klassiska realismens sammanbrott
I den moderna fysikens utveckling kan vi se hur den klassiska realismens uppfattning, om naturen
såsom varande ett mikrokosmiskt mekaniskt maskineri, som formades under 1700 och 1800-talet,
helt har tillintetgjorts av 1900-talets utveckling. Endast den som vägrar ta till sig och inse den nya
situationen kan längre tala om universum med ett 1800-talsspråk. Tidens och rummets
amalgamering och upptagning som ett fysiskt objekt, som i den moderna relativitetsteorin påverkas
av närvaron av materia, är ännu inte bearbetad av gemene man. I ännu mindre grad gäller detta om
superpositionsprincipen för fysikaliska kvanttillstånd. Denna princips icke-klassiska konsekvenser
har med elegans och stor genialitet demonstrerats i experiment av den franske fysikern Alain Aspect
under de senaste tre decennierna. Något likartat gäller för de moderna gaugeteorierna för
elementarpartiklarnas växelverkningar. I sin enklaste form leder de fram till experimentellt påvisade
effekter som strider mot den klassiska elektromagnetismens utsagor, att en partikel i ett fältfritt rum
inte påverkas elektromagnetiskt i sin rörelse. I mer sofistikerad form leder de till de moderna
teorierna för hur gluoner och kvarkar växelverkar med varandra, liksom till en sammansmältning av
teorierna för elektromagnetismen och den s.k. svaga växelverkan. Det som vi för hundra år sedan
kunde föreställa oss i mentala bilder, undflyr oss nu i varje försök vi gör att fånga verkligheten i
klassiskt realistiska termer och bilder som svarar mot sensorisk erfarenhet. Även om vi försöker att
enbart åkalla rumtidsstrukturer och effektiva orsakssamband i tiden som element i beskrivningen, är
inte heller dessa längre adekvata som begrepp, eller ens som bilder för att korrekt beskriva den
moderna fysikens experiment.
Denna chockerande och delvis smärtsamma insikt har till och med lämnat många naturvetare själva
lätt förvirrade och den stora allmänheten i stort sett helt utanför. Populärvetenskapen kan knappast
sägas ha varit framgångsrik i att åskådliggöra 1900-talets resultat vad gäller dessas djupare
filosofiska aspekter, helt enkelt för att begreppsapparaten inte längre är åskådlig, och
populärvetenskapen tvingas in i 1800-talskategorier. Exempel på detta förekommer dagligen,
tillexempel när vetenskapsjornalister talar om de svarta hålens ”dragningskraft”. I den moderna
fysiken förutsägs och beskrivs de svarta hålen av Einsteins allmänna relativitetsteori, som just
avskaffat kraftbegreppet och i stället använder krökt rumtidsgeometri och geodetiska linjer som
grundelement. Att diskutera de svarta hålen i termer av deras ”dragningskraft” bidrar till att
konservera denna 1800-talsuppfattning om tillvaron.
Våra osannolika existensvillkor
Den evolutionära spetsen i varje population (i vid mening) förefaller alltid vara ytterst liten. I
universum är såvitt vi förstår tyngre fast materia, som är typisk för liv, ytterst sparsamt
förekommande. Sådan materia finns inte ens i procentandelar av universums massa, knappt ens i
promilleandelar; så litet av den tunga fasta materien existerar. Till detta kommer att det tycks finnas
en stor andel, ca 72 %, mörk energi i universum som får universum att expandera allt fortare. Det
finns dessutom högst troligt en ganska stor del, ca 24 %, s.k. mörk materia, dvs. materia som inte
lyser av elektromagnetisk strålning. Den vanliga materien utgör bara 4 % av universums
energiinnehåll. I galaxerna tycks finnas nästan enbart helium och väte, i relationerna 1 till 3. Samma
sak gäller för solen. Något liknande gäller för våra kroppar. Cirka 70% är vatten och den aktiva
substansen en bråkdel av resten.
När vi nu studerar universum med naturvetenskapliga metoder finner vi att modellerna tycks vara
oerhört känsliga för ändringar i naturkonstanternas värden. De värden som de har tycks vara nästan
osannolikt väl avstämda för att tillåta kolbaserat liv på jorden att utvecklas under de årmiljarder som
har krävts för att forma den nuvarande miljön. Är detta faktum resultatet av en slump eller av en
avsikt?
Många begrepp styr idag den rådande debatten inom både naturvetenskapen och religionen utan att
man på ett djupare sätt analyserar vad de egentligen innebär. I det NP lyfts oftast det som är relevant
för syftet fram som betydelsebärande element för naturbeskrivningen. Något liknande gäller för
teologin. Vi måste därför analysera varför vissa aspekter anses mer relevanta än andra, och försöka
förstå varandras utgångspunkter.
I en mekanistisk beskrivning av naturförloppen, som förespråkare av en s.k. naturvetenskaplig syn
ofta dogmatiskt insisterar på, är det naturligt att värden och syften bannlyses ur debatten såsom
biologen Jacques Monod gjorde i sin bok Slump och Nödvändighet från 60-talet. Denna uppfattning
går tillbaks till Francis Bacon, som menade att vetenskapen måste utmönstra de finala orsakerna i
naturbeskrivningen. Detta har steg för steg blivit en bärande princip för det NP, i synnerhet efter
införandet av slumpprocesser som modeller. Men samtidigt kommer då begrepp som gott och ont,
moraliskt och omoraliskt, meningsfullt och meningslöst, osv. att helt sakna förankring inom
vetenskapens kunskapstradition. På liknande sätt kommer en dogmatisk framställning av den s.k.
andliga aspekten av verkligheten, så som den kommer till uttryck i vissa religiösa dogmer, doktriner
och urkunder, att sakna en gemensam empirisk förankring, eftersom dessa framställningar ofta är
ganska olika i olika religioner.
Man kan med hyfsad grad av trovärdighet hävda att det NP producerar en kunskap och odlar en
praktik som i stort sett är global i den meningen att den omfattas av alla kulturer som anammat det
NP, vare sig de är i öst eller väst. Vad gäller religionerna, som i samtliga fall uppkommit i det vi i
västerlandet uppfattat som östern, har de alls inte fått samma globala framställning. Traditionerna
kommer tvärtom ofta i strid med varandra. Det är härur, som en dialog kan bidra till ett verkligt
utforskande av den andliga sidan av mänskligt liv och utröna hur en universell andlig kultur och rit
skulle kunna växa fram, som, utan att förneka olika traditioner, likväl sätter in dem i ett historiskt
perspektiv och ger dem partiell legitimitet som sådana, medan den universella, övergripande andliga
modellen växer fram ur ett gemensamt mänskligt sökande efter tillvarons existentiella grund. I detta
utforskande kan båda metoderna, den naturvetenskapliga och den religiösa, söka och finna denna
gemensamma grund och visa att de ytterst är två sidor av en och samma mänskliga erfarenhet.
Subjektiv och objektiv beskrivning
Man hävdar ibland att religionen, som ett uttryck för andlig erfarenhet, är väsentligen subjektiv (i
meningen subjektrelaterad – se Rainer Carls artikel i boken) medan naturvetenskapen är förment
objektiv, och att denna skillnad är väsentlig för att förstå hur vetenskapen kan ge en universellt
giltig bild av verkligheten medan religionerna på grund av sin subjektiva karaktär inte kan komma
fram till en sådan universell syn. Detta påstående kan ha ett viss fog för sig rent historiskt, eftersom
religionerna kommit fram ur olika lokala traditioner och via religionsstiftare med olika kulturell
anknytning. Inte desto mindre finns en livaktig underström bland det andliga synsättets företrädare
som i alla tider hävdat att samtliga religioner i grunden har ett och samma ursprung. Från detta
gemensamma ursprung borde då en universell andlig uppfattning kunna återskapas, som samtidigt
belyser både likheterna och olikheterna i de olika traditionerna som lokala uttryck för en och samma
andliga erfarenhet.
Om vi emellertid analyserar det objektiva och det subjektiva något djupare, kan vi se att även det
objektiva, trots allt, har människan som gemensamt element; i både religion och naturvetenskap
som observatör, och att därför bägge i grunden är intersubjektiva. I den moderna fysiken har
observatörens roll kommit i förgrunden på ett sätt som var ganska främmande för den s.k. klassiska
fysiken.
Om vi en kort stund stannar till inför det subjektiva och objektiva i erfarenheten från
naturvetenskapen, så kommer denna något artificiella åtskillnad bland annat till uttryck i uppdelning
av praktiken och den experimentella erfarenheten i naturlagar och randvillkor, där naturlagarna står
för det objektiva, medan randvillkoren kan ändras av experimentatorn. I modern kosmologi där hela
universum tas som det objekt man vill studera, blir det av naturliga skäl svårt att göra denna
åtskillnad, och randvillkoren måste bli en integrerad del av naturlagarna. Men i samma stund faller
den väsentliga aspekten av objektiviteten bort, som säger att naturlagarna är oberoende av
randvillkoren. Vi kan heller inte upprepa experimentet med olika randvillkor. Randvillkoren skall
vara det tillfälliga, det som vi kan påverka med vår vilja och ändra på i laboratoriet, medan
naturlagarna svarar mot det som vi inte kan förändra med viljan.
I dessa naturlagar, teorier formulerade som matematiska samband, uppträder en uppsättning s.k.
naturkonstanter, som Plancks konstant, ljushastigheten i vakuum, den elektriska
elementarkonstanten, Boltzmanns konstant, gravtiationskonstanten m.fl. Dessa konstanter kan vi
inte ändra, men heller inte teoretiskt beräkna. Som nämndes tidigare har de nästan osannolikt väl
avstämda värden för att tillåta biologiskt liv på jorden att utvecklas.
På ett annat sätt glider det objektiva och det subjektiva ihop på mikrokosmisk nivå. I kvantfysiken
måste vi betrakta experimentet som en helhet och det är inte alltid meningsfullt att betrakta det som
observeras som skilt från mätinstrumentet. I själva verket måste man för att observera ett
mikroobjekt skapa en kontakt mellan detta och den experimentella apparaten. Dessa bildar då ett
sammanflätat kvanttillstånd, som sedan via ytterliga transformationer måste analyseras, så att den
ena delens egenskaper kan relateras till den experimentella apparatens vilken i slutändan måste
avläsas av observatören. Likväl är den ömsesidiga växelverkan mellan objekt och apparat av ett
annat och irreducibelt slag än i den klassiska fysiken, där apparatens inverkan på objektet i princip
antas kunna minimeras utan undre gräns. När vi tar till oss denna insikt inom kosmologin inser vi
att Big Bangteorin utsäger att all materia var sammanflätad i begynnelsen och att vi därför sannolikt
har kvar korrelationer mellan de olika delar av universum som senare genom expansionen glider
isär i rummet.
Inom religionens och den andliga verklighetstolkningens sfär blir uppdelningen i det objektiva och
det subjektiva problematisk på ett annat sätt. Om all andlighet vore rent subjektiv, dvs. solipsistisk,
vore den andliga aspekten av tillvaron tämligen irrelevant. Det finns många sådana erfarenheter som
vi har som människor, som ändå inte har haft samma genomslagskraft som det andliga har på våra
liv. Andliga och/eller religiösa erfarenheter har emellertid vid upprepade tillfällen haft denna effekt.
Den naturliga slutsatsen blir därför att det i den religiösa erfarenheten trots allt finns starka element
som är objektiva (intersubjektiva), i meningen kommunicerbara och gemensamma för många
människor, och därför relevanta för deras livstolkning.
Determinism och slump som fysikaliska modeller
Ur det NPs syfte växte tidigt fram en tolkning av naturprocesser som deterministiska; naturligtvis
för att denna typ av processer var önskvärda för att få makt över naturen. Detta hänger intimt
samman med den rent mekanistiska uppfattning om naturen, som odlats sedan projektet startades.
Så småningom fann man att determinismen var en ouppnåelig idealisering som ständigt var
behäftad med systematiska och statistiska osäkerheter. Man införde därför en teoribildning där även
slump används som modell för processerna. Slumpen är liksom determinismen inte
meningsbärande, i så motto att den inte heller är uttryck för intentioner och syften. Syften kan
förefinnas i orsaken som är experimentets igångsättande. Men tidsutvecklingen, och därmed verkan,
om den är deterministisk, alternativt slumpmässig, är helt mekanisk och den är därför inte ett
uttryck för något syfte. Följaktligen finns ingen mening i en natur som beskrivs i termer av
deterministiska eller slumpmässiga processer. Man frågar sig inte hur de deterministiska lagarna
har uppkommit och varför de ser ut som de gör, snarare än på något annat sätt. När en sådan
beskrivning, som kan vara relevant i begränsade sammanhang och för begränsade syften, görs till
uttryck för en naturfilosofi, en naturbeskrivning helt grundad på determinism och slump, utan syften
eller finala orsaker, uppkommer omedelbart en nära nog oändlig serie problem som blir olösbara
och leder till fullständigt absurda slutsatser. Någon dialog kan knappaste ske i ett sådant scenario,
eftersom viljeyttringar inte finns med; allt är ju i så fall mekaniskt i naturen, inklusive människans
tänkande och handlande.
Många vetenskapsmän hävdar, i synnerhet inom modern biologi, att eftersom determinism och
slump fungerar bra i många sammanhang, är det enklaste antagandet om tillvaron att den fungerar
så på alla områden. Men historien visar att det enklaste antagandet, att det lokala kan generaliseras
till det globala, är helt felaktigt, för i så fall hade jorden fortfarande varit platt, elektroner varit hårda
kulor och rummet och tiden varit oberoende av varandra. Den begränsade erfarenheten från
laboratoriet kan därför knappast vara grund för en sådan långtgående generalisering, som
omedelbart måste innefatta observatören själv, och därmed gör honom eller henne till en
slumpprocess med deterministiska inslag, eller omvänt till en deterministisk process med
slumpmässiga inslag. Hela diskursen blir därmed meningslös och det finns inget utrymme för att
övertyga någon om att en beskrivning är mer sann eller falsk än en annan. Sanning och falskhet har
ingen plats i ett mekaniskt universum drivet av determinism och slump i olika blandningar. Det är
här dogmatismens orimlighet kommer till öppet uttryck i den vetenskapliga kunskapsprocessen, när
man försöker vidga den till en allomfattande filosofi för tillvaron. Vi måste ha ett öppet sinne fritt
från dogmatiska uppfattningar om vi skall kunna komma vidare till en mer rimlig uppfattning om
erfarenhetens modellering.
På samma sätt kommer vi i teologin och religionen ganska snabbt till orimligheter som strider mot
erfarenheten när vi hävdar att dogmatiken skall bestämma vår religiösa tro. Det tycks som den
dogmatiska grunden i såväl vissa naturuppfattningar liksom i religiösa uppfattningar bägge leder till
orimligheter, som inte hjälper oss att orientera oss i tillvaron och inte heller att odla egenskaper som
leder till en högstående civilisation. Det finns ett stort arbete som måste göras på bägge sidor om
denna gemensamma strävan mot en harmonisering av naturbeskrivningen och den religiösa
erfarenheten skall kunna komma till stånd.
Är det inte bättre att naturvetenskapen och det andliga lämnar varandra ifred?
Man kan nu fråga om det är nödvändigt eller ens önskvärt att åstadkomma en sådan harmonisering
som vi förordar ovan. Kan inte naturbeskrivningen få vara en sak och religionen eller teologin en
annan sak. De talar ju inte samma språk!
Jag tror inte att detta på lång eller ens kort sikt är ett rimligt scenario. Som jag skisserade i
inledningen har naturvetenskapens frukter skapat ett tillstånd där vår makt över naturen och därmed
människan nått ett stadium där hela naturen, hela jorden, hela Gaia påverkas. I denna belägenhet är
det orimligt och i högsta grad ansvarslöst att försöka hålla den ena sidan, makten från det NP,
åtskild från värden, syften, ändamål och avsikter.
Det finns sedan långt tillbaks en uppfattning om att den inre kärnan i varje människas natur
innehåller element som vilja, emotion och vishet, om än i olika grad av utveckling. Viljan yttrar sig
som intentioner och avsikter, visheten som mening och innebörd och emotionen/kärleken som
värden och betydelser. Vi säger att något som har stort värde för oss betyder mycket för oss, att vi
inte menade något illa med det som vi inte hade för avsikt att skada, och att vårt mål i livet är vårt
högsta värde, dit vi syftar, det vi avser att uppnå och det som ger mening år våra liv. I det NP har
hela detta komplex av människans natur, som karakteriserar henne som intentionell varelse, å ena
sidan uttryckts som mekanisk anpassning till överlevnad och å andra sidan, vilket jag hävdar i min
kritiska analys av det NP, kondenserats till syftet att få makt över naturen. Den kunskap är bra och
värdefull som ger stor makt och förutsägelsekraft. Sanning och falskhet i den mån de är relevanta,
blir då direkt relaterade till målet: den kunskap som inte ger makt är falsk och dålig medan den som
ger makt är sann och god kunskap. Vi kan modifiera detta till att använda begrepp som sannolik
eller osannolik, men den bakomliggande värdeskalan är den jag nyss antytt.
Man kan också, som Alf Linderman i sin text diskuterar, fråga sig om inte hela åtskillnaden mellan
det andliga och det s.k. naturvetenskapliga i det moderna projektet är en fiktion. Är det ens möjligt
att göra en sådan åtskillnad? Som jag diskuterat ovan bygger den metafysiska grunden för det NP,
liksom alla kunskapssystem, på värden. När vi skärskådar dessa värden är det ytterst tveksamt om
de nuvarande är acceptabla.
Vad betyder det att vi försöker förstå naturen?
Ett begrepp som dyker upp i detta sammanhang är förståelse. Ger oss det NP någon förståelse av
naturen? Vad menar vi i detta sammanhang med förståelse och vad krävs för att förstå? För att
förstå någonting, måste människan framför allt ha en vilja att förstå. Redan tidigt lär vi oss som
barn att genom en viljeakt integrera perceptionerna från våra olika sinnen till en koherent bild av
tillvaron. Det är detta som utgör vårt förstånd. I ett mekaniskt universum har emellertid ordet
förståelse därför mycket liten relevans. När vi nu talar om att förstå naturen uppfattar jag därför att
det både handlar om att finna vår plats i tillvaron och att se våra utvecklingsmöjligheter i allt vidare
sammanhang. Med andra ord är vår förståelse ett uttryck för hur djupt och koherent vi kan integrera
våra erfarenheter med varandra. I fysiken är t.ex. en plausibel teori ett sådant första steg mot
förståelse. Hans Liljenström diskuterar i sin artikel förståelse i naturvetenskapen på ett utförligare
sätt.
I en artikel i litteraturlistan har jag diskuterat hur det NP ger oss kartor över verkligheten som vi
ritar i enlighet med ett syfte, t.ex. att få makt över naturen och förutsäga framtiden. Kartan kan då
förstås i ljuset av vilket syfte den tjänar mer eller mindre bra. En bilkarta kan till exempel hjälpa
mig att komma från Täby till Sigtuna, trots att symbolerna på den har mycket liten likhet med
verklighetens objekt. I själva verket är det mesta utelämnat och just därför är kartan så
utomordentligt hanterbar. Naturen kan däremot inte förstås av kartan och det gäller att inte förväxla
kartan med naturen. Förståelse av naturen måste också komma ur andra inspirationskällor.
Man hör ibland påståendet att naturvetenskapen är evidensbaserad, och därför skild från andra
kunskapsformer, speciellt religiösa. Denna uppfattning är problematisk, eftersom evidensen saknar
mening om den inte tolkas via en teori i ett större sammanhang. Vi kan lätt se att så är fallet om vi
betraktar utvecklingen av vår beskrivning av kosmos och världsbilden genom århundradena.
Alltifrån Ptolemaios med sin världsbild, där jorden befinner sig i centrum och solen, månen och
planeterna kretsar kring jorden, via Kopernikus, Kepler, Newton och slutligen till Einsteins
allmänna relativitetsteori har samma evidens, planeternas rörelser på himlen, fått helt och hållet
olika tolkning, och därför olika mening, i de olika teorierna. Hos t.ex. Newton finns krafter som
påverkar planeterna och rummet är euklidiskt. Tid och rum är separerade och oberoende av
materien. I Einsteins allmänna relativitetsteori finns inga krafter som verkar och rum och tid är
kopplade till varandra och till materien. Samma evidens ges alltså en helt ny tolkning och mening. I
detta sammanhang är det viktigt att påminna sig att ”frånvaro av evidens inte är lika med evidens
för frånvaro”. Hela naturvetenskapens historia vittnar om detta. Principen med Occams rakkniv
måste användas med stor försiktighet. Den är på sin höjd en ”mental krycka” för teoribildningen.
Vilken form av ”förståelse” av naturen har då det NP gett oss? Under några hundra år var förståelse
detsamma som förståelse enligt Newtonsk mekanik. Fortfarande lord Kelvin menade i slutet av
1800-talet att förståelse av ett fenomen var liktydigt med att formulera en (åskådlig) mekanism för
fenomenet som fungerade enligt klassisk fysik, och använde sig av orsak-verkanrelationer. Efter
kvantmekanikens genombrott försvann denna form av förståelse från fysiken - vi kan inte längre
göra oss en åskådlig, dvs. klassiskt fysikalisk bild, av kvantförloppen på ett korrekt sätt. I stället är
vi, enligt Niels Bohr och Köpenhamnsskolan, hänvisade till att arbeta med komplementära bilder.
Till och med Albert Einstein, en av kvantfysikens banbrytare, stegrade sig mot denna brist på
åskådlighet och klassisk realism hos elementen i den nya fysikaliska beskrivningen och hävdade i
ett berömt arbete tillsammans med Rosen och Podolsky att kvantmekaniken gav en ofullständig bild
av verkligheten. I och med att kvantmekanikens icke-klassiska natur experimentellt har
demonstrerats har vi till slut tvingats accepterat detta sakernas tillstånd.
I modern fysik talar vi oftast inte längre om ”förståelse” och ”förklaring”, utan väljer det mer
neutrala ordet ”beskrivning”. Det som var förståelse igår är det inte längre idag, och både förståelse
och förklaring ändras drastiskt när en ny modell ersätter en gammal. Att vi förstår någonting blir i
stället ofta liktydigt med att vi är förtrogna med en beskrivning och framgångsrikt kan använda den
i nya situationer.
Den moderna fysiken och naturvetenskapen ger emellertid nu sitt bistra svar på de eviga
existentiella frågorna: varifrån kommer vi, vilka är vi och vart är vi på väg, med en till synes enkel
formulering. Vi kommer från en kvantfluktuation i Big Bang, vi är litet slumpmässigt ”sprattel” i
molekylerna och vi är på väg att uppslukas av vår sol, som kommer utvecklas till en röd jätte om ca
fem miljarder år! Voilà! Men ger detta svar verkligen den förståelse av tillvaron som vi vill ha, och
till vilket samhälle leder den?
Religionens och teologins törnrosasömn
Vad har allt detta med religion och teologi att göra? Faktiskt en hel del. Teologin tycks, med få
undantag, inte på något djupare sätt tagit till sig den moderna naturbeskrivningens landvinningar,
utan arbetar alltför ofta fortfarande i en nära nog ”förkopernikansk” anda, och slumrar därför i djup
törnrosasömn i avvaktan på den prins som skall kyssa den till liv igen. Att den strukturella
beskrivning som vi har fått av universum i Big Bang teorin inte tycks påverka den struktur i vilken
de andliga världarna och människans andliga situation beskrivs förefaller ganska märkligt. Den
moderna teologi som försökt använda sig av de moderna rönen har främst haft en attityd av att
hävda att modern naturvetenskap, i synnerhet Big Bang och utvecklingsläran, inte strider mot en
skapelse, dvs. kan uppfattas intentionellt, även om beskrivningen av den i många urkunder på sin
höjd kan uppfattas symboliskt. Det är förvisso ett problem att de naturvetenskapliga rönen inom
teologins och framför allt religionens sfär ofta uppfattas som ett hot mot tron (trosföreställningar).
Denna attityd borde bearbetas på ett betydligt bättre sätt än vad som hittills varit fallet. Att som
försvar hävda att religionen och dess urkunder bör tolkas enbart symboliskt, som poesi, leder in på
ett problematiskt och enligt min mening ganska riskabelt sluttande plan för vår andliga utveckling.
Ingrid Malm tar upp dessa frågor i sitt bidrag till boken.
Någon nyare teologi i stil med den som diskuterades av Thomas av Aquino och hans samtida
skolastiker, men anpassad till den moderna uppfattningen av universum, har vi egentligen inte sett
till. Moderna försök att verkligen integrera den moderna naturvetenskapens resultat med den
andliga erfarenheten ligger, med få undantag, idag nästan helt utanför konventionell akademisk
teologi och får sökas i verk utanför detta område. Den skolastiska medeltida modell som relaterade
människans möjliga medvetandenivåer till den Ptolemaiska världsbilden skapade för sin tid
åtminstone en helhetssyn i uppfattningen av verkligheten och människans erfarenheter. Intellectus,
den överordnade intellektuella principen, tillhörde inte den sublunära världen, utan gav tillgång till
högre visdom som närmade sig den gudomliga visdomen. På ett något liknande sätt var den
hermetiska traditionen en tradition där människans andliga utveckling förde henne från det jordiska,
telluriska, mot det merkuriska, symboliserat av den planet som var närmast solen.
Idag har vi en kosmologisk struktur med solsystem, galaxer och galaxhopar i ett expanderande
universum, och jag frågar mig: var finns den andliga motsvarigheten till denna struktur? Om Gud
har skapat universum och människan till sin avbild, borde väl denna struktur också på något sätt
återspeglas i henne på det andliga planet? Svante Ögren tar i sin artikel upp vissa av dessa frågor
utifrån den s.k. traditionalistiska synen. Men någon diskussion om t.ex. vår egen galax,
Vintergatans, eventuella roll och plats i Varats stora kedja anges inte, och frågan kvarstår.
Vi måste därför nu tillsammans skrida till verket och söka, för att som alltid provisoriskt finna,
bättre och bättre beskrivningar av människans möjligheter och bestämmelse i denna nya hemvist,
vårt expanderande universum, så att vi kan känna oss hemma i det och åtminstone ana vilken roll vi
har i skapelsedramat. Detta är den gemensamma uppgift som teologin och naturvetenskapen har
framför sig och som gör dialogen dem emellan verkligt meningsfull och angelägen.
Kunskapshorisonter
Vi har under det senaste århundradet närmat oss ”kunskapshorisonter” på olika områden. Detta ger
oss ett tillfälle att ytterligare fundera över vår situation som människor i universum.
Den ena horisonten har med det ytterst lilla att göra, mikrokosmos. Även under 1800-talet hade man
en känsla av att man stod inför en kunskapshorisont. Atomen var odelbar och den klassiska fysiken
inklusive elektrodynamiken tycktes beskriva all fysik som man kunde tänka sig. Bara två orosmoln
fanns vid horisonten: svartkroppsstrålningen och etern. Idag har etern försvunnit och ersatts av den
speciella och den allmänna relativitetsteorin. Svartkroppsstrålningen har lett till införandet av
Plancks verkningskvantum och därmed till kvantmekaniken. I kvantfältteorin strävar vi nu mot en
Teori för allting. Man kan framföra goda skäl för att en ”teori för allting” inte kan ställas upp, ens
principiellt, men det intressanta är att vi känner att vi når gränsen för kunskapen. Det som verkligen
har hänt är att den klassiska realismen har fått överges. Vi kan inte längre säga hur verkligheten ser
ut. Vi lever i en kvantvärld. Och i denna kvantvärld är allt i princip relaterat på ett icke lokalt sätt.
En annan kunskapshorisont har med det mycket stora att göra och finns inbyggd i Big Bangteorin,
eftersom den kosmiska bakgrundsstrålningen frikopplades från materien ca 400 000 år efter BB, dvs
0,4 mm från startänden av universums tidsrep. För att få information om universums struktur före
denna tidspunkt måste vi använda en annan form av strålning än den elektromagnetiska, t.ex.
neutrinostrålning, för att se längre bakåt i tiden. Dessvärre minskar amplituden för neutriners
växelverkan med materia proportionellt mot deras energi. Energin hos de kosmiska relikneutrinerna
är så ytterst liten att man starkt kan ifrågasätta om vi någonsin kommer att kunna identifiera dem.
Vi står alltså här inför två olika men sammankopplade kunskapshorisonter. Dessa horisonter är av
principiell natur, inte av temporär brist på kunskap utan av en allt ökande svårighet att få mer
kunskap. Naturligtvis kan storförenade teorier och eventuellt ”teorin för allting” fortfarande
utvecklas och modifieras, och fysiken för komplexa system nå nya insikter, men det ändrar inte
komplementaritetsproblemet.
Dessa kunskapshorisonter är av annan natur än den vi såg på 1800-talet, då den hade med de
hypotetiska atomerna att göra. Dessa antogs odelbara, slutna och statiska i sina egenskaper, som
massa, laddning etc. Detta visade sig vara oriktigt, eftersom atomerna befanns vara delbara och ha
struktur, och denna struktur kanske fortsätter ända ner till supersträngarna, där fysiken som vi
känner den slutar.
Den tredje kunskapshorisonten har med logikens struktur att göra. Gödels teorem säger att i varje
ändligt axiomsystem, som är tillräckligt stort för att omfatta de naturliga talen, finns utsagor vilkas
sanningsvärde inte kan fastställas inom systemet. Innebörden i detta är att alla teorier som bygger på
axiom är så att säga öppna, inkapslade i varandra som en oändlig serie ryska matroskor, där varje
nytt axiom som läggs till kompletterar det underliggande systemet i en viss riktning och samtidigt
utvidgar det till ett nytt, återigen ofullständigt, system. Drömmen om en slutlig teori för allt, blir
därför en ”öppen” fråga.
Den nuvarande kvantmekaniska kunskapshorisonten förnekar oss rent principiellt kunskap om den
underliggande verklighetens rumtidsmässiga struktur. Materialismen har nått en horisont. Den
enskilda händelsen kan inte förutsägas, bara medelvärden för ensembler av händelser. Våra
sinnesorgan är uppbyggda för att ge respons på dessa medelvärden, och ger oss därför en bild av
verkligheten som ser klassisk ut. Men när sinnesorganen förstärks ner mot mikrokosmos, så att vi
kan registrerar enskilda händelser, kan dessa inte beskrivas med deterministisk mekanik. De är
fortfarande kausalt ”styrda”, i den meningen att sannolikhetsamplituden fortplantar sig kausalt i
tiden. Detta är dock inte tillräckligt för att förutsäga den enskilda händelsen. I den meningen är
därför den underliggande nivån för vår verklighet ”öppen”. Vi kan i viss mån välja hur vi vill tolka
den. Och i varje val finns vi med som människor. Verklighetens grund blir därför vald av
människan. Det subjektiva och det objektiva sammansmälter.
Det är viktigt att inse att detta inte är en fråga om materiens struktur, där kvarkar och leptoner nu
har tagit plats som de mest elementära vi för tillfället känner till för att kanske i en framtid ersättas
av supersträngar. Det handlar om den fysikaliska beskrivningens epistemologiska karaktär. Och
kvantmekaniken, anser de allra flesta fysikerna, är mer fundamental än t.o.m. relativitetsteorin.
Komplementära aspekter möts i en dialog
De komplementära aspekter som enligt Köpenhamnsskolan krävs i en beskrivning av
mikrofysikaliska fenomen, har motsvarigheter också på andra områden t.ex. i dualismen materia ande. När vi koncentrerar oss på den andliga aspekten har den fysiska verkligheten en tendens att
”försvinna” i enbart sinneserfarenhet. Allting tenderar då att tolkas i idealistisk anda, som den
engelske filosofen George Berkeley gjorde i början av 1700-talet. Den andra polariteten berör det
materiella, det fysiska. När vi inriktar oss på denna aspekt av verkligheten, det mätbara, Descartes
res extensa, har den andliga aspekten en tendens att tolkas som ett epifenomen och uppfattas därför
ofta inte som verklighet.
Det är ingalunda så att den moderna fysiken i sig leder till en religiös synpunkt, eller i sig bär fröet
till något Gudsbevis. Analyserar man saken närmare är all kunskap, allt vetande, i slutänden en
trosfråga, så som Rainer Carls bl.a. påpekar i sitt bidrag. I det NP kan vi tydligt studera de principer
och trosföreställningar som ligger till grund för kunskapsalstrandet. Vad som främst skiljer läget åt
idag är att den klassiska fysiken, med sin deterministiska eller stokastiska struktur, som stödjer en
reduktionistisk uppfattning av tillvarons grund, har fått överges. Kvantfysiken är till sin natur
ickelokal. Detta medför att reduktionismen, som utsäger att helheten är summan av sina delar, är
felaktig. Helheten är mer än sina delar, och tillvarons grund är fortfarande outgrundlig. Den andliga
dimensionen av livet och tillvaron har därmed inget problem att finna sig tillrätta i den nya
situationen. Samtidigt ger kunskapshorisonterna ett nytt perspektiv på vår potentiella förmåga att
orientera oss i tillvaron, som inte längre helt kan förankras i ”fromma” framtida förhoppningar.
C. P. Snow skrev på 60-talet en bok om De två kulturerna och om den fara han såg i att de inte
närmade sig varandra. Den faran har inte minskat utan snarare ökat under det knappa halvsekel som
gått sedan boken skrevs. Ett antal böcker som har försökt överbrygga klyftan, som F. Capras
Fysikens Tao, G. Zukavs De dansande Wu-Limästarna, P. Davies Gud och den nya fysiken m.fl. har
fått ett tämligen svalt mottagande i de teologiska leden. Samtidigt har böcker i rakt motsatt anda,
som J. Monods Slump och nödvändighet, S. Weinbergs De tre första minuterna, och nyligen R.
Dawkins Illusionen Gud m.fl. som förordar ett meningslöst universum, fått stor uppmärksamhet i
media. Debatten har därför fortsätt att vara starkt polariserad. Naturvetenskapen kan, av skäl som
jag ovan nämnt, inte uttala sig om frågor om huruvida Gud finns eller inte finns, vad vi nu kan
mena när vi använder ordet finns om Gud. Det naturvetenskapliga projektet har ett helt annat syfte.
Men religion och naturvetenskap svarar mot något som var för sig tycks utgöra komplementära
aspekter av människans existentiella situation. Det är därför angeläget att de mer aktivt börjar
växelverka med varandra och närma sig varandra och i stället för att vara antagonister bli
bundsförvanter för att minska risken för att människan i sin maktberusning och genom sin
desorientering i tillvaron utplånar sin egen art. Därför är en dialog mellan dem nödvändig och
viktig.