Transcript Blogg 5 Violinundervisning

Blogg 5 Lägeväxlingsteknik
Den kritiska punkten vad gäller lägeväxling på fiolen är att snabbt hitta det nya läget och
känna sig trygg där. Det nya läget hittar man genom att orientera vänster hand kring vissa
kontaktpunkter på greppbrädan och sargen. När handen känt in sig i t ex tredje läget, kastar
man sitt ”ankarfinger” (första fingret) och man är hemma i läget. Därefter kommer fingrarna
gehörsmässigt på rätt plats och i rätt ordning.
En utmärkt övning för att träna detta svåra moment är Suzukis ”Positions game”.
”Positions game” är hämtat ur Suzukis Violin Method del 4 och utgör ett mycket bra exempel
på rolig/nyttig träning. Genom att ta ner fiolarmen till sidan (hängande vid kroppssidan) vid
varje fjärdedelspaus, får man hitta det nya läget på nytt och kasta nytt ankarfinger flera gånger
i stycket och det är just det som ger resultat. Man lär handen att snabbt hitta rätt.
Övningen utgår från att vänster arm hängande vid sidan. Armen går sedan till det nya läget,
handen känner av kontaktpunkterna och man lägger på ”ankarfingret”. Armen går sedan ner
(hängande vid kroppssidan) vid varje fjärdedelspaus. Efter ett litet tag hittar man till det nya
läget mycket snabbt och säkert. Övningen blir till en melodi som klingar väldigt trevligt.
Övningen kan sedan tillämpas i olika lägen, olika tonarter och på olika strängar.
Synpunkter på lägeväxling. Jag refererar här till några pedagoger som har synpunkter på
lägeväxlingsteknik.
Suzuki utgår från första fingret som han kallar ”ankarfinger” d v s första fingret glider upp till
det nya läget och placerar sig där. Den första tillämpningen kan vara att spela Blinka Lilla i Edur och vandra upp i olika tonarter och lägen med samma melodi och samma fingersättning.
Man kan också ta en enklare melodi som t ex Hej, sa Petronella (egen kommentar).
William Starr, som är starkt Suzuki-influerad menar att man måste vara medveten om varje
moment i en lägeväxling och varje moment måste därför förberedas intellektuellt varje gång
den skall utföras. En slutsats blir att man vid träning inte bör justera intonationen vid
lägeväxlingen. För att bli säker måste själva växlingen göras om och om igen – inte
korrigeras.
Låt oss spela E-dur treklang i tre oktaver. a) Vi börjar med ettstrukna E i första läget.
När vi kommer till ettstrukna H förbereder vi lägeväxlingen till fjärde läget genom att
omedelbart efter tonen lossa trycket på fingertoppen, låta stråken röra sig långsamt och lätta
på tyngden på stråken. Hamna inte på tvåstrukna E före taktslaget. b) När vi landat i fjärde
läget på tonen tvåstrukna E låter vi fingertopparna återfå tyngd och ökar tyngden på stråken.
c) På tonen tvåstrukna Giss låter vi tummen och handen gå runt som förberedelse till nästa
lägeväxling. d) När vi nått tonen tvåstrukna H lossar vi på trycket på fingertoppen och börjar
en behärskad rörelse mot trestrukna E i sjunde läget, men hamna inte för tidigt, lätta på
stråktyngden och för stråken långsamt. e) Väl kommen till trestrukna E i sjunde läget återtas
finger- och stråktyngd. Till tonerna trestrukna H och fyrstrukna E låter vi fingret glida till
flageoletter.
Vid allt lägespel måste fiolhållningen vara mycket fast d v s fiolen måste sitta mycket
stadigt fast (käke och nyckelben).
Igor Ozim understryker a) att man i förväg måste kunna föreställa sig den ton man skall
spela, b) vara medveten om vilka rörelser som är nödvändiga, c) i tid förbereda dessa rörelser
och d) vara medveten om de rörelser man ska utföra.
Lägeväxling med samma finger är kanske den lättaste att utföra. Fingret skall glida som
vid flageolett och stråkens tyngd och hastighet skall öka i början av växlingen och sedan
minskas ju närmre målet man kommer.
Lägeväxling från lägre till högre finger har första momentet gemensamt med
lägeväxling med samma finger. När man funnit nya läget lägger man på nästa finger. Man
måste komma ihåg att också öva så att hjälptoner inte hörs strax innan den riktiga tonen
ljuder, viket om man lyssnar kritiskt faktiskt alltför ofta kan höra.
Vid lägeväxling från högre finger till ett lägre låter man det sist spelande fingret glida
som flageolett. Nästan omedelbart och fortfarande på flageolettstadiet övertar det
nästspelande fingret glidandet och när det når sin position producerar man en normal ton. Det
intressanta är alltså att det gamla fingret börjar glida. Man måste också tänka på att det
nästkommande fingret måste vara berett bara någon mm över strängen.
Lägeväxling genom sträckningar och sammandragningar. Man sträcker hela handen
(inkl tummen) mot det nya läget. Endast det spelande fingret ligger kvar. Det sist spelande
fingret förblir givetvis kvar i det gamla läget tills den nya tonen tagits och då anpassar sig
handen till den nya positionen. På så sätt blir en sträckning till ett högre läge egentligen en
sträckning neråt, på grund av att det gamla fingret som blir kvar. Man sträcker alltså aldrig
uppåt hur konstigt det än låter. Man förmår nämligen inte sträcka särskilt långt uppåt, medan
man når avsevärt mycket längre genom att ha handen i ett lägre läge och sträcka nedåt. På
samma sätt blir en lägeväxling till ett lägre läge med denna teknik, alltså sammandragning
eller hopträngning av fingrarna. Det är viktigt att betona att så fort man tagit den nya tonen i
det nya läget, måste handen omedelbart återfå normal ställning. Denna form av lägeväxling är
mest användbar i långsamma, sånglika satser t ex cantilenor, där man av musikaliska skäl
måste undvika varje hastig rörelse och varje avbrott i frasen.
Fria lägeväxlingar över stora intervaller är egentligen inte någon lägeväxling. Man kan
i stället kalla det sträckning eller tonprickning, där vi alltså inte kan benyttja oss av hjälptoner.
Förmågan att direkt pricka en sådan hög ton går faktiskt att träna upp. Vi måste sätta i system
att träna avståndskänslan i handen över långa lägesprång. Ozim brukar säga till sina elever att
de skall ta höga tonen och spela den flera gånger med långa notvärden. Under tiden skall de
försöka känna hur det känns i vänsterhanden. Man skall tänka på handens kontaktpunkter med
sargen, fingrets läge o s v. Sådant kan faktiskt handen lära sig ”känna igen”. Man sänker
sedan ner handen till sidan, höjer den sedan åter och försöker återuppliva samma känsla i
handen och låter så till sist stråken kontrollera att det är rätt ton genom att stryka an strängen.
Kursivläsning om lägeväxling....
När vi övar lägeväxling måste vi än en gång diskutera problemet med fiolhållning. Viktigast
är fortfarande inte om man använder stöd eller ej. Det viktigaste är om kontaktpunkterna
fungerar: Med nyckelbenet som kontaktcentrum går strålarna ut till vänstra handen och till
högra.
Valet av hakhållare kan vara viktigare. Den måste passa halsen och det måste finnas en
upphöjd kant mot vilken vi lägger käkbenet. Det gäller speciellt vid lägeväxling neråt så vi
inte tappar kontakten med vårt instrument.
” Kato Havas anvisningar för vänsterhanden har i stort sett, om inte i varje detalj, en
förvånande likhet med den odogmatiska metod, som Ole Bull tillämpade. Denna metod har
för länge sedan skarpsinnigt analyserats av Crosby, som ville komma hemligheten med Bulls
charmerande framträdande och unika fiolfattning på spåren. Ole Bull höll vänsterarmen med
handflatan vänd uppåt och lät fiolhalsen vila på tumdynan. Fiolhalsen låg alltså utefter den s k
livslinjen. Crosby antog helt korrekt, att tummen i detta läge fungerar som rörligt underlag för
fiolen, under det att spelfingrarna lämnas full frihet för en snabb och effektiv verksamhet på
greppbrädan. Det förekommer inte något grepp omkring fiolhalsen mellan tummen och övriga
fingrar för att åstadkomma mottryck underifrån mot spelfingrarnas anslag. Tummens funktion
har också en avgörande betydelse för att handen, handleden, armbågen och skuldran skall
kunna verka som ett enhetligt system av hävstänger, vilka utan gnissel anpassar sig till
musikens krav.” (F A Hallebrandt)
Fingertopparnas glidning utefter strängen och den ”inbjudande” handställningen är
också karakteristiska för de ungerska zigenarviolinisterna. Därmed vinner man inte bara
teknisk frihet utan också den ”skälvande”, ”förförande” klang som i sin färgrikedom är så
typisk för zigenarnas sätt att få kontakt med åhörarna.